Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Reklamsafari med ”genusglasögon” gav blandat resultat

2014-05-15 av ozelot

I samband med en annan text om reklambilder som publicerades igår på Göteborg nonstop konfronterades jag med ett påstående i kommentarsfältet som jag bestämde mig för att försöka kolla upp. Gör inga som helst anspråk på att ha funnit något vetenskapligt grundat sanning, men jag begav mig helt enkelt ut på stan för att empiriskt och medelst okulärbesiktning utforska om framkastad tes höll.

Problemformuleringen löd såhär:
”Tittar man omkring sig på Göteborgs gator idag utgör den här typen av reklam ungefär 50 %, den utgör dessutom nästan 100 % av alla avbildningar av kvinnor i staden just nu, vad tror du unga människor och barn får för bild av kvinnor när detta är det enda de ser?”

Jag började min promenad kring St Sigfrids plan och började där dokumentera gatureklamen med en vanlig mobilkamera.
Det mesta av utomhusreklamen i samband med hållplatser och offentliga miljöer i centrum kontrolleras av JCDecaux, ett franskt multinationellt företag som har alla de stora konsumentinriktade kunderna, varför jag valde att just följa en ordinär spårvagssträckning med utlöpare till andra kommersialiserade stråk.

På St Sigfrids plan kan det se ut så här. Jag besöker alla spårvagnskurer och det mest sexistiska jag kan hitta är en uppmaning att resa med Stena Line till kontinenten.

P1050625

Jag fortsätter vandringen inåt stan. En reklam för Cirkus Scott, otaliga valaffischer inför det stundande EU-valet.
Inget värt att notera egentligen, det är samma reklam vid Liseberg ungefär.
Vi får veta att det ligger ett McDonalds i faggorna.

P1050631

Vid Korsvägen händer det dock grejer: Vi närmar oss Mammons tempel och det är väl rimligt att tänka att det är här vi skall hitta de verkliga bottennappen.

P1050633

Men okej, vi hittar faktiskt affischen som startade gårdagens debatt, i lite mer obesudlat skick.

P1050635

För säkerhets skull har någon varit framme och skylt den unga modelldamen i skrevtrakten med grön färg.
Saknar någon en burk eller är det rea någonstans?
Vill inte direkt uttala mig om bilden, det är en kvinna i baddräkt och jag har fått lära mig att då jag är av manligt kön inte har rätt att uttala mig om dylika ting.
Och absolut inte vet hur det kan leda till ohälsa hos unga kvinnor.
Men några större personliga svallvågor – vare sig hormonella eller ideologiska – erfar jag inte.

P1050627

Även om hungern börjar göra sig gällande…

P1050639

Är det ett subliminalt sexistiskt budskap med korvreklam?

P1050640

Bara 29 kr. Sedan när jag väl kommer in vill expediten ändå ha en tia till, fastän jag undanber mig dricka. Nåväl.
Jag börjar bli uttråkad av ständigt samma Willys och Stenareklam. Jag gissar att de räknat ut att folk kliver av på olika hållplatser, och därför betalar miljonbelopp för att finnas på alla?
Cynisk affärsmetod.

P1050683

*Gäsp*

P1050643

Men så smäller det plötsligt till: Samma företag som blev föremål för gårdagens bilddebatt har en annan modell ute.
Och den ser faktiskt rätt tafflig ut, med en tillsynes märklig kroppsställning och konstigt, suktande ansiktsuttryck.
Ja, det här var faktiskt lite unket.
Om den första bilden mest signalerade lite dålig budget men okej avsikter tycker jag att denna borde kastats redan efter första kontaktkartan.

P1050647

Något större budget har förstås H&M, vars baddräktsreklam pryder en rundel vid Lasse på Heden.
Jag kan inte bestämma mig för om jag nödvändigtvis tycker att den är sexistisk, eller om den bara är konstig och ful.
Noterar de brett särade benen, onaturliga posen med fötterna, handen konstigt nära skrevet.
Dessutom supersmal, som alla modeller i H&M:s kampanj exakt just nu verkar vara.
Hade jag haft en spann extra grön färg hade jag nog gett mig på deras utomhusreklam istället.
Men mest för att de tycks dumförklara sina kunder.

P1050650

Att påstå att det är helt dominant inslag i stadsbilden är dock en tes som finner föga genomslag via min lilla undersökning.

P1050652

Att anklaga dessa reklambilder av två kvinnor för snedvridna kroppsideal för att de lyfter fram Viktväktarna som en fungerande metod för viktminskning – njae…

P1050653

Man anar att åtgången på hälsotidningar varit strykande, med den strategiska placeringen av kiosken strax intill.

P1050654

Det enda nakna och exponerade i den här affischen för Göteborgs Dans- och teaterfestival är några rejäla klyftor på mansrövar.

P1050662

Återigen: Snark.

P1050658

Steve Angello är i faggorna.

En butiksreklam med en tjej som dricker kaffe och förordar detta beteende på nämnda kedja.
Lite spejsat sminkad, kan i sammanhanget bara se att det är positivt. Kul brud, kanske?
Det är ju en partygata sägs det – Avenyyyn.

P1050659

Får använda min fantasi kraftigt för att se något sexistiskt i den här bilden.

P1050660

Men – med ett skohorn och vaselin så?

P1050663

Kanske det dock finns en poäng i att det är förvånansvärt få män som varit avbildade hittills (möjligen slump, det finns ju gott om Dressman och Axe-reklamer också annars).
Lars Adaktusson tar igen den kvoten med råge.
Djupt försjunken som han är bakom sina viktiga dokumenthöger.
1 poäng där till kritikersidan.

P1050657

I övrigt domineras utbudet av reklam för Willys, Stena och en Donken.
Samma skit överallt.
Men det är klart, tittar jag in på Kapp-Ahls damavdelning är scenariot annorlunda.
Där blir jag emellertid bortjagad av butikspersonal understödd av vakter – min kamera är inte välkommen trots att jag bedyrar mitt ärliga uppsåt.

H&M återkommer dock, med samma trötta estetik. Jag ser den knappt längre. Men det är knappast så att den helt dominerar.

P1050668

Helt vanlig butiksreklam för damkläder. Inga konstigheter – två snart medelålders damer som åker gondol i Venedig, påpassligt nog iklädda den här butikens kläder. Jag karvar mig knappast i armarna med ASSA-nyckeln.

P1050670

P1050671

Lite konstig reklam för Wallenstam och deras nya butiksgalleria på Avenyn.
Det finns en stilig skäggprydd herre också men han glömde jag att fotografera.
Annars hyggligt smakfulla bilder tycker jag, i den här stilen.
Det kommer att säljes exklusivt dammode, blir min sluga analys. Men även herrkonfektion, inte lika mycket dock.

P1050674

En kvinnlig elitidrottare gör reklam för en av sina sponsorer: Sportdryck.
Att använda idrottspersonligheters vältrimmade kroppar i det här sammanhanget tycker inte jag är långsökt.
Om jag var aktuell med en bok om Göteborg är det också rimligt om den staden förekom i marknadsföringen.

P1050677

Den här bilden (från H&M, who else?) tycker jag dock är över gränsen, framför allt när den presenteras i samband med en massiv kampanj med samma anslag överallt: Konstiga marsmänniskor med långa ben.
Har annars tyckt att H&M brukar vara rätt okej.

P1050676

Lustigt nog har någon klistrat en textremsa över magen med reklam för att gå och se en oberoende teaterföreställning.
Ingen kritik alls mot modellen inbäddat, men det funkar ju onekligen som marknadsföring då alla måste gå fram och kolla vad det står.
Blir stora A på det tricket, och inget är dessutom förstört!

Jag vet inte riktigt vad kampanjmakarna för H&M har fått i dricksvattnet denna gång, mest troligt är att de bör byta byrå.
För att de förfular vår stadsbild och kastar miljoner i sjön, då väl ingen tänkande människa kan attraheras av den nuvarande kampanjen.

P1050680

Det finns således enligt min högst ytliga exposé visst fog för att säga att det finns kritik att rikta mot modeföretagen och deras reklammakare.
Men att påstå att den här typen av bildreklam utgör 50% av all utomhusreklam i stadsbilden är helt enkelt inte sant, och att all reklam som porträtterar kvinnor skulle vara djupt schablonmässig och sexistisk kan jag heller inte skriva under på.
10-15% ligger nog närmare sanningen.
Och då skall vi betänka att dessa modebilder är överrepresenterade i min fotodokumentation.

Men det var bara idag, läsekretsen är högst välkommen att bidra till en fördjupad resa.
Med bildbevis.

All lättkläddhet är inte sexism

2014-05-13 av ozelot

P1050624 Jag är i allmänhet för allt som uppmärksammar tydlig sexism i reklam. Det innebär inte att jag kategoriskt motsätter mig användandet av attribut som på olika sätt framhäver modellens ”sexighet” för att sälja in en idé eller produkt, även om det naturligtvis finns gränser.
Därav i samklang med de flesta andra att det sänder fel signaler med reklam för röjsågar och skogsmaskiner i kombination med bikinimodeller, och tycker att många av American apparels kampanjer är smaklösa: dock ej per ren automatik av den anledningen att de kryddar anrättningen med nakenhet och anspelningar på sex.
Ekvationen heter relevans.

Inte heller tycker jag att det är grovt moraliskt förkastligt att använda sig av smink eller retusch för att nå ett säljande resultat – lika lite som jag tycker att människor har rätt att moralisera över kvinnors sätt att klä sig ”utmanande” eller sminka sig i timmar – även om jag troligen skulle ha den personliga preferensen att less is more.
Det finns extensiva undersökningar som visar att könen närmar sig varandra i bruket av t.ex pornografi och erotiska bilder för personlig tillfredsställelse skull – vilket naturligtvis förklaras med att Internet gör utbudet mer valfritt än i videobutiken.
Det tycker jag i grunden är en positiv utveckling, även om t.ex Fi åtminstone delvis verkar för att förbjuda pornografi.

Det är hursomhelst inte särskilt konstigt om reklam också ibland anspelar på sex, och innehåller element av naken hud.
Vi är sexuella varelser både män och kvinnor, och leker således med fantasibilder som inte alltid ligger högst upp på PK-agendan – och inte skall inte upp dit heller.
Reklamen efterapar såklart filmen, konsten och litteraturen i det avseendet.
Det innebär inte att jag inte tycker att Genusfotografen Tomas Gunnarsson gör ett viktigt arbete genom att lyfta fram systematiken i hur olika män och kvinnor schablonmässigt skildras i bilder – även om jag inte håller med honom i alla exempel.
Jag tror inte heller att total åsiktskonformism är något han eftersträvar: Han framstår i alla fall som humanist och demokrat.

I denna humanismen och demokratins namn måste jag dock ställa frågan:
Vad i helvete for genom skallen på de som målade över den här reklamskylten?
Det är väl kanske inte jätteförvånande att en baddräktsreklam – riktad till främst kvinnor får man anta – innehåller just en kvinnlig modell i baddräkt!?
Om jag har missat något här får jag skylla på att stora delar av bilden är övermålad med grön färg.

Jag tycker att vi år 2014 borde veta bättre än att offerstämpla modeller och avfärda dem som knullmattor för att de är lättklädda, och ja, t.om. sminkade.
Det är kränkande om något.

Det här är klädtillverkaren Freyas baddräktskollektion.
Vad jag förstår är de specialiserade på att ha sortiment upp till stora byststorleker.
Det är väl bra, eller?
Knappast American Apparel i alla fall.

Det som står målat på bilden är:
”Det här är en människa – inte en knullgrej”

Vem var det exakt just nu som förminskade henne till en?

Jag byter gärna kuvert med dig, Kent Kullander!

2014-03-26 av ozelot

ImageHandler.ashxRegionsamordnaren Kent Kullander på fackförbundet Vision sänker sin egen lön med 14% den kommande månaden för att uppmärksamma löneskillnaderna mellan män och kvinnor.
Det innebär att han tvingas gå från 32.000 kr till betydligt mer knapra 27.500 under april. De 4500 kr som utgör mellanskillnaden lägger han undan i ett kuvert under en månad, varefter de går tillbaka till hans privatekonomi.
MEN va listigt! Helt vanligt egensparande blir helt plötsligt ett slag i jämställdhetsdebatten!

Kent själv går in i projektet med öppna sinnen.
Prognosen: ”Jag tror inte att min lönesänkning kommer att märkas av förrän de sista tio dagarna av månaden men jag ska twittra varje dag” .
Vidare erkänner han att ett av motiven bakom utspelet är att dra uppmärksamhet till Visions nya Gen(i)usblogg.
De har inte fått så mycket kommentarer som önskats.
”Kanske kan det här locka några fler”, spekulerar Kent och ler pillemariskt.

Själv tycker jag att detta är ett jättebra initiativ. Och som en händelse var mina inkomster för mars efter skatt och hyra etc just 4500 kr, och ger Kent rätt i att det känns mer de tio sista dagarna i månaden!
Allra mest känns det faktiskt just nu när jag 167 kr kvar tills nästa faktura I BÄSTA FALL kommer in, i början på mars.
Så är villkoren för många egenanställda, frilansare och kreatörer nämligen att de skulle DRÖMMA om en fast lön på 32.000 kr i månaden.
Varför inte en illustrativ jämförelse där, branscher emellan?

För jag är inte den som är den, Kent Kullander, utan byter gärna ut ditt sparkuvert på 4500 kr för april – dvs hela min disponibla inkomst – mot din administratörslön på 32.000 kr.
Jag tror också det kommer märkas mest de tio sista dagarna på månaden.
OJ, vad jag skulle kunna göra med 32.000 kr, kanske t.om ge en hundring till en tiggare!
Fixar du det? Behöver nämligen köpa nya skor, de jag har nu är det hål i det är inte till sin fördel i Göteborgsvädret.

Jag låter Kent själv få sista ordet:
”Jag vill inte provocera men tror att att man kan behöva vara något drastisk ibland för att nå fram [något]”

Deal.

Zlatangate, cykeln och ”den andre”

2013-12-31 av ozelot

zlatanJag hade föresatsen att skriva en nyårskrönika: En slags summering av det här året. Men den börjar där året slutade, med debatten om Zlatans uttalande. Ty på något sätt är den signifikativ för var diskussionsklimatet befinner sig nu.

Alla känner till de famösa citaten vid det här laget. I synnerhet det här med damcykeln har upprört – en i sanning klantig formulering men som fått surrealistiska proportioner.
Helt plötsligt tvingas nämligen tyckarkollegiet yrvaket konstatera att Zlatan inte är någon mediaskolad utvikningspojke i Bang, och alltså inte säger rätt saker ur ett jämställdhetsperspektiv!
Herregud, är någon vettig människa som ens på klädsamt avstånd följt Zlatans karriär förvånad?

Svenska Fotbollsförbundet
har sedan Ibrahimovic stora genombrott levt högt på stjärnans lyskraft, pressen har tjänat miljoner på hans upptåg både på planen och vid sidan av planen.
På kultursidor har man lyft fram Zlatan som ett framgångsexempel på mångfaldens styrka, hyllat hans självbiografi som en beskrivning av en klassresa trots att stjärnan på intet sätt varit okontroversiell bland kvällstidningarnas ”toppkommentatorer”, där man istället klagat på att att hans spelstil är en hämsko för landslaget.
Underförstått: Osvensk.

En politisk och inte sällan vänstermärkt falang på sociala medier har dock aldrig tvekat att försöka göra Zlatans exempel till metod: Samma kader som nu ylar av indignation av att Zlatan inte alls är den de ville göra honom till.
I förekommande fall är de helt okunniga om fotboll och sprider floskler kring sig som att ”herrlandslaget minsann inte går till VM ens” och att ”Lotta Schelin vunnit två Champions League-titlar”.
Båda två hedervärda prestationer skall sägas, men det är ungefär samma sak som att Svenska Innebandylandslaget borde vinna bragdmedalj varje år.
Nu har istället damfotbollhatarna roliga timmen i Aftonbladets kommentarsfält, och avgrundsklyftan kunde inte bli mer milsvid.

Har inte en svensk lagkapten och världsstjärna ett ansvar för vilka signaler han sänder ut då? Jo, det kan man tycka, och det ansvaret har Zlatan också i mångt mycket tagit.
Zlatan springer inte som många kollegor i den internationella fotbollsvärlden runt och ställer till med skandaler på fritiden, han ertappas inte med några underåriga prostituerade och dricker knappt om ens överhuvudtaget alkohol.
Han är en en 32-årig familjefar som försöker ge sina barn den uppväxt han inte själv fick, i segregationens Rosengård.

Däremot har han aldrig varit eller ens försökt vara en strömlinjeformad megafon för den svenska folkrörelseidrottens sociala ingenjörsbygge. Tveksam om han ens – hör och häpna! – har något ansvar för att uppfostra en kunskapstörstande folkopinion i genustänkande.
Zlatan har inte ens, tror jag, bevistat ett enda elitpojkläger utan har hela tiden varit ”den andre” – den som de svennemärkta föräldrar försökte få utesluten och laget för att han ”bara dribblade”.
Detta gjorde Zlatan till den han är.

Den behagsjuka och retweetkåta tyckaropinion som sällan försitter en chans att i varje utsaga omfamna olikheter och mångfaldens styrka sätter i halsen när det visar sig att föremålen för deras omsorger inte alls passar in i den bilden.
När det visar sig att svenska imamer sprider en alldeles bedrövlig kvinnosyn omkring sig blir det tyst. När det visar sig att SD har flest invandrare på valbar plats av alla partier i vissa valdistrikt – ofta kristna syrianer som vill markera mot ”islamiseringen och homosexuella äktenskap – blir det genast svårsmält, och när en persisk lärare säger att hon aldrig skulle acceptera att hennes dotter kom hem med en färgad person blir det syntax error.

När Zlatan säger att damfotboll inte kan jämföras med herrfotboll blir det ramaskri (inte ens damfotbollens företrädare tycker själva att man skall jämföra).

Jag vet inte.
Jag tycker på något sätt att den debatt som brutit ut kring Zlatans intervju är symtomatisk.
Delvis på grund av att många som nu är kritiska ser det som en förevändning för att kritisera fotbollsvärlden förmenta ”machodominerade våldskultur”, dels att den är full av dubbelmoral då flertalet tyckare knappast själva bidrar till att höja damfotbollens status genom att gå på matcher, men kanske främst för att den röjer en osmickrande intolerans för oliktänkande.

Helt plötsligt är inte det där lyckade integrationsprojektet som är Zlatan så gulligt och helylle längre.
De påstått toleranta inte längre alltför toleranta.

Så här ser könsfördelningen ut i Festival-Sverige – Eller?

2013-10-08 av ozelot

sammanstallning2013Föreningen Jämställd festival har granskat könsfördelningen hos artistbokningarna på festivaler i Sverige under året. Resultatet är delvis nedslående utifrån frågeställningen, men ändå något bättre än föregående år. Hos 25 granskade festivaler har man funnit att 77% av musikakterna är mansdominerade, 19% kvinnodominerade och 4 mixade, ett mönster som går igen hos de 10 största där bland annat Way Out West ingår

Allra sämst är festivaler med traditionellt mansdominerade genrer som hårdrock och heavy metal.
Sweden Rock når toppnoteringen 96% mansdominerade akter, medan Gävlefestivalen Getaway Rock stoltserar med ett till 100% manligt startfält.
Hur man räknat fram detta dystra resultat återkommer vi till längre ner, men redan nu vill jag påpeka att kärnan i Nashville Pussy – ett av Getaway Rocks headliners – består av äkta paret Blaine Cartwright (man) och Ruyter Suys (kvinna), samt även Bonnie Buitrago på bas, vilket i praktiken gör det till ett helt jämställt band.
Ett varningens finger höjs således redan nu angående Jämställd festivals mätmetoder.

Här är en replik från Jämställd festival angående hur man resonerat:

Skärmavbild 2013-10-09 kl. 01.44.21

Exempel på festivaler som lyckats med sitt jämställdhetsarbete enligt undersökningen är Alternativet Festival i Norrköping – som dragit igång med den uttalade föresatsen att gynna underrepresenterade grupper.
foxy_dance_danceGenom denna utpräglade hands-on metodik lyckas man väl konstaterar Jämställd festival triumferande: 79% av akterna var nämligen kvinnodominerade vilket är närapå en direkt motsats till mainstreamfestivalerna.
På Alternativet festival uppträdde storheter som Luntgatan Girls, Louice och Foxy Dance Dance till höger i bild.
Skriver upp i to-do-listan för nästa år.

Andra positiva exempel som nämns är Skurupsfestival som ”hade en jämställd festival i år” trots att den fortfarande – enligt föreningens egen terminologi var mansdominerad (57/43%) medan Popaganda med sitt erkänt starka startfält nådde upp till imponerande 50/50.

Hur räknade då Jämställd festival och hur resonerade man kring bedömningarna?
Lätt som en plätt: En kvinnodominerad akt är en där minst 50% identifierar sig som kvinnor (sic!).
En mansdominerad akt är en akt där minst 50% identifierar sig som män!
Således kan ett helt jämställt band både vara kvinno- och mansdominierade, bara de når upp till tröskelvärdet av minst 50%.
Känns det förvirrat? Det blir än värre.
”Mixat” band betyder nämligen att det antingen är 50% män eller 50% kvinnor eller att artisterna inte identifierar sig med något kön alternativt att undersökningsledarna inte känner till/orkat ta reda på vilket kön artisterna i den akten har.
En akt är dock entydigt en soloartist eller ett band. Phew!

Hur resonerar de då om bandet har en kvinnlig frontfigur/låtskrivare medan resten av bandet består av män – som till exempel The Sounds? Eller tvärtom.
Det svaret får vi inte i – men en kvinnlig ”soloartist” räknas alltid som en soloartist utefter kön oavsett hur många killar som ingår i bandet eller vem som skrivit musiken.
Jens Lekman – som tas upp som ett positivt exempel (han spelar nästan bara med kvinnoidentifierade musiker) i ett tidigare inlägg på bloggen – hade enligt detta räknesätt fortfarande bara spätt på den nedslående statistiken.
Orättvist? Döm själva.

Vad tycker jag själv då?
Jag tycker det är bra att att frågan uppmärksammas och kan konstatera att det lett till förbättringar i branschen.
Likväl är frågeställningen (som den ställs) förknippad med problem.
Genom att kategorisera akter som mans- kontra kvinnodominerade enkom med utgångspunkt från hur sammansättningen ser ut rent kvantitativt befäster man ju könsmallen och en tänkt maktstruktur i bandet snarare än att verka för utveckling.
Kanske reducerar man även kvinnliga musiker insats i för övrigt mansdominerade band.

Den sista brännande frågan är väl hur man får fler kvinnor att engagera sig i mer typiska ”bandakter” – och inte främst som soloartister uppbackade av män vilket lite summariskt tycks vara lite av normen inom pop, rnb och hip-hop etc.
Och bör vi verkligen lägga krut på att fler kvinnor att skall vilja spela heavy metal eller än värre ragga-musik när man snarare borde ransonera eltillförseln till den åtminstone senaste typen av konsertbegivenhet.

Hela undersökningen i videon nedan

Djävla Genus på Stadsteaterns Foajébar

2013-02-19 av ozelot

Stadsteatern spelas just nu föreställningen Djävlar på hjul. Tillsammans med Avant Magasin bjuder man onsdag 19/2 nu in till ett panelsamtal om Genus, sexualitet och aggressivitet. Medverkar gör bland annat Tasso Stafilidis (West Pride) och Sara Elebro (Gothenburg Roller Derby). Entrén är helt fri.

Kvällens program:
Kl. 17.30 Samtalet startar i Foajébaren, medverkande är Malin Stenberg – regissör Djävlar på hjul, Tasso Stafilidis – verksamhetschef, West Pride och Sara Elebro – Gothenburg Roller Derby, Stefan Andersson – Teater Smuts och Bianca Kronlöf – Teatergruppen Gruppen, aktuell med ”Gruppen goes onda kvinnor”. Moderatorer är Kristin Ödlund och Evelina Assarsson från Avant magasin. Kom och gör din röst hörd i genusdebatten! Baren är öppen!

Djävla Genus @ Stadsteaterns Foajébar
Tid: 17.30 – ca 18.45
Plats: Foajébaren.
Fri entré!

Får jag lov: Om den snedvridna könsfördelningen inom musikjournalistiken

2011-11-20 av ozelot

Maja Bredberg skriver i en krönikaNöjesguiden.se om den snedvridna könsfördelningen inom musikjournalistiken. Hon menar bland annat att det är dags att väcka frågan på allvar – varför det ser ut så – men också att det är hög tid att männen tar ansvar för den situationen de själva skapat. Jag är inte med hela vägen i hennes argumentation, men jag delar samma mål.

Utan att sitta på statistiken över utövande musikskribenter i Sverige kan man väl utan omsvep konstatera att de mest tongivande – eller mest uppmärksammade – har varit män. Det finns en liten klick i kretsen kring tidskriften Pop och nätsajten Feber som på något sätt fortfarande utgör adeln i den svenska musikrapporteringen.
De har dikterat inköpslistan för en generation lystna skivköpare på Bengans eller Pet Sounds importavdelning men de har också skapat paradigmet för vad som är musikjournalistik, hur den skall läsas och hur en representant för den bör vara och verka.

Jag kan komma på en hel del kvinnliga musikskribenter som gjort intryck på mig. Karolina Ramqvist är en, där finns salig Linda Skugge, Ebba von Sydow och där finns t.ex Bella Stenberg eller Frida Boysen. Det finns ärligt talat ganska många.

Det som slår mig är hur få av dessa som fortfarande är verksamma inom segmentet. De har börjat ge ut romaner, blivit chefredaktörer och entreprenörer eller startat miljonbloggar.
Kanske de till och med blivit utstötta, det finns säkert exempel på det precis som Maja Bredberg påpekar i sin artikel.
Samtidigt kan jag inte undgå att slås av tanken på varför de män som fungerade som metronom för vårt musiklyssnade från 80-talet och framåt fortfarande är dominanter, eller t.om taktfast marscherar på en och samma upptrampade jordplätt utan att komma vidare.

Män stannar, kvinnor lämnar och bryter upp. Kanske till något bättre, ibland till något sämre.

Män tycks i högre grad prioritera resan och sökandet – eller musiknörderiet om ni så vill – medan kvinnliga musikrecensenter snarare verkar ha sett det som ett avstamp för en annan resa. Musik är något man sysslar med när man är ung och vill uppåt. Herregud, många av de där musikdrakarna är ju idag mer än medelålders och flintskalliga för längesedan!

Ebba von Sydow är fortfarande ganska ung men hon har ett eget teveprogram och kan göra i princip vad hon vill.
Linda Skugge håller väl som bäst på med att rekrytera praktikanter (ingen ersättning, tyvärr!) för något nytt spännande konsultuppdrag i Stockholms mediedjungel.

Det finns en betydande snedfördelning, det är inget snack. Men vad gör t.ex Ametist Azordegan om några år? Kanske skriver hon fortfarande om musik eller har radioprogram, kanske ger hon ut en roman hon med.
Jag kanske skulle läsa den. Däremot är jag tveksam om huruvida jag skulle köpa Johan Lindqvists ”skoningslösa uppgörelse med sin generation” i rykande pocket.
Det är liksom inte så flashigt alltid med musikjournalistik, det är ett hantverk. Skriva ut långa telefonintervjuer, mejla och ha sig.
Kvinnliga musikskribenter skall tydligen vara snygga, unga och använda sig själva som varumärken. Jag gillar Quetzala etc, men hur djupt gräver liksom hon i skivbackar i en lumpbutik i Havanna medan dekapiterade höns springer runt fötterna?

Jag tycker att diskussionen är väldigt viktig. Jag vill gärna lära mig mer, och håller det öppet. Jag kanske tom har fel.
Jag har bara sysslat med det här något år och helt från scratch, det hade knappast varit någon som velat anställa mig som någon slags nöjesskribent. Och får numer ibland höra att jag skall ”vara tacksam för den plats jag fått”. Vadå fått?
Medan det ofta låter att kvinnor skall få den plats ”de har rätt till”.

Innan ni kastar er på tangentbordet nu och hudflänger mig: Tänk efter. Betänk den rådande retoriken.
Jag vill också ha jämställdhet. Men var är alla musikbloggar som drivs av tjejer?

Det är ju gratis. Bara att starta en, skriv om musik ni brinner för och ni vill att andra skall upptäcka.
Förfina er stil, gör mejlintervjuer, be om gästlista till spelningar. Herregud, de kommer kasta dem efter er.
Istället noterar jag att de största bloggarna tenderar att drivas av tjejer som skriver om mode och tar bilder på sin cappuccino.
Vem tar ansvar för den utvecklingen? Är det männen som skall göra det med?
Kanske, jag vet inte. Upplys mig.

Maja Bredberg uppmanar män att ta ansvar. Jag är sannerligen inte Aftonbladet eller har någon flashig redaktion med macar till alla. Men jag kan säga så här: Vill någon skriva om musik, kan stava och är lite på skulle jag jubla av lycka. Hon skulle få ett konto imorgon.

Skriv hur mycket du vill, det finns inga direkta begränsningar och du kan sälja texterna vidare om du vill. De stora redaktionerna läser ibland, jag vet det: Behöver du en referens någon gång lovar jag att låta som en mäktig mediedirektör på telefon.

Det finns ett otal tjejer som skrivit på den här sajten. Men hur mycket jag än försökt peppa dem att skriva egna reportage, eller göra bandintervjuer etc mot Way Out West-ackrediteringar osv tycks ingen vilja nappa. Vågar inte, kan inte. För jobbigt kanske, man måste ju lära sig saker. Har tenta.
Däremot är det kul att skriva inåtskådande texter om sig själv i jagform.

Det är faktiskt dags att tjejer tar ansvar själva – de också.
Vill man börja skriva om musik så går det.

Socialt entrepenörsskap på Win-Win

2011-11-07 av ozelot

Begreppet socialt och kulturellt entreprenörskap utgör samlingsordet för en helkväll på House of Win-Win. Under kvällen kommer viktiga paneldiskussioner som Genus, Makt & Kultur inom musikscenen föras med deltagare som Janan Zapata med stöd från nätverket GAC. Tycker ni att det här verkar heltrist kan jag ju förtälja att humorduon Angry Law kommer vara direktörer för det hele.

Mer ur programmet: Frida Ohlsson Sandahl om härskar- och främjartekniker.
Live: Sumie Nagano

Kvällen arrangeras av Kulturatet som även bjuder på mat och musik.
Det kommer även finnas en bar på plats.

Tisdag 8 november 17.00 – 21.00 med efterhäng till 23.00.

Så här gick det t.ex till när Angry Law skulle sälja annonsplatser för Göteborg nonstop:

What’s Out West: Musik och jämställdhet

2011-08-09 av ozelot

Jämställdhet inom musik- och nöjesbranschen är en omdebatterad och viktig fråga som en del gör till sin livsuppgift alternativt överhuvudtaget inte vill bli förknippad med frågan alls. Kanske är det signifikativt att det är nu när vi har det bättre förspänt på den fronten än någonsin tidigare som debatten slås upp på alla nivåer och plan.
Önskedrömmen är väl för alla en vision där frågor som kön och genus förlorat sin betydelse och det enda som betyder något är kvalitet och begåvning. Men vad skall alla profilerade debattörer som kanske jobbat med det i åratal hitta på då?

Mitt under brinnande Way Out West anordnar Ladyfest Göteborg och G-spot om jämställdhet inom musik- och nöjesbranschen. Arrangemanget subventioneras av Way Out West och äger rum i Lagerhuset 13 augusti kl 12-16.
Debattpanelen består enbart av kvinnor som representeras av Emerentia Leifsdotter Lund (feminist som kommande nummer debuterar som klubbredaktör på Nöjesguiden) Tove Leffler (Feminist och kulturjournalist på DN), Emma Finnkvist (som utlovat 50/50 fördelning på Arvikafestivalen), Johanna Palmborg (feminist och chefredaktör på Bang), Magdalena Klingstrand (företrädare för kvinnliga dj-nätverket Yoko-Djs) samt Iki Gonzalez Magnusson (feminist, DJ och HBT-nätverkare). Tillsammans ”tar de tempen på festival- och klubblivet i Sverige i allmänhet och i Göteborg i synnerhet” enligt programförklaringen.

Personligen tycker jag att de gör sig själva en otjänst genom att bara bjuda in kvinnliga panelmedlemmar som redan profilerat sig i frågan och vars åsikter kan förmodas överensstämma rätt bra, men jag kan ha helt fel i det och urvalet finns det kanske en poäng i då det redan finns massa gubbar i styrelser överallt som styr och ställer.
Jag kommer i alla fall gå dit med öppet sinne. Iförd maskering som lösnäsa och mustasch.

Rapartisten SILVANA SOLO (http://www.myspace.com/sil​vanasolo) intervjuas om hur det är att jobba i en mansdominerad hiphop-scen. Efterföljande mingel med organisationerna Popkollo, Nätverket 50/50 och Yokodjs berätta om sitt arbete, om vikten av att organisera sig och hur man bäst gör för att organisera sig.

SCHEMA
12:00 PANELDEBATT OM MUSIK OCH JÄMSTÄLLDHET
13:30 PAUS
14:00 SILVANA SOLO UPPTRÄDER OCH INTERVJUAS
15:00 ORGANISATIONSMINGEL



What’s Out West om Jämställdhet

Lördag 13 augusti · 12:00 – 16:00
Lagerhuset vid Heurlins Plats 1
Fri entré med eller utan armband

Girls, Queers och koreaner: Ikväll på Jazzhuset

2011-07-22 av ozelot

Den hyllningsmässigt svårt understimulerade kvinnligheten får 30:e juli en välförtjänt upprättelse i form av klubben Girls Girls Girls (känns dock inte konceptet och uppställningen lite snott från Styrbord-klubben Girls are weird?). Du som är nyfiken på vad detta handlar om kan få en försmak redan ikväll på klubben 3 för 1. Feed the Horse, Girls och Klubb Mirai.

Feed the Horse (Queer): Anna Mohlin
Girls Girls Girls (Girls): Jim Rikard Knutsson
Klubb Mirai (koreapop): K.SUN YUEN & JOKK

3 för 1 @ Jazzhuset
Fredag 22 juli 22-03
80 kr (Gratis innan 00)

Män bakom skivorna: Colors och Dilla säger ifrån

2011-07-20 av ozelot

Trött på alla jobbiga arty brudjävlar bakom skivspelarna som spelar menlös pop som man lika gärna kunnat höra på Mix Megapol? Okej missade du ironin i det uttalandet kan du ikväll ta skydd på Colors @ Nef som pyntar lila. Har du inget lila? Köp ett par trosor på HM och flasha i inträdet, gå hem med ett par lila solglajor.

På scen: DOUSTER (Fr)
Early warm-up set av: IRK (All Out Dubstep)
Residents: Dj Dainja & Dj Confuze
Konstinstallationer av: Edvin Thungren, Mikel Nilsson & Ink Graphix
21.00 – 03.00
20 år / Förköp 120:- på http://www.ticnet.se/

Klubbmusik och hip & hop är mycket svårare att spela än att bara trycka in en ipod fullmatad med Lady Gaga. Kanske därför man ser mycket färre kvinnliga djs i det segmentet? Inte vet jag men debatten rasar. Ni vet var.
Det är Överfeeling på Yakan. Gå in på eventet och läs hur det var att arra hiphopklubbar i majorna när seklet var ungt.

ÖVERFEELING MED DILLAS & KING FOOLISH
22-03 // 100 spänn eller nåt // Ålder: Övermogen

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-09-14

Idag lördag den 14 September hade SENIOR SLACKERS släppfest för sin nya singel TUTT PUPP RUFF på ELIS CORNER kl 12.00. De muntra seniorerna firade med kaffe & te och Falck slog på stort med en chokladboll. Det var luftigt och halvtomt i lokalen. Falck & Ollikainen lyssnade var och…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-09-01

Folket behövde något att tro på Folket fick rocknroll Johan Lindqvist har ju inga VALÖRER när det gäller att bedöma musik Han hyllar både den suveräne rocklegenden ULF LUNDELL & plastdrottningen Molly Sandén Älskade Eva Ullesudd Stjärnorna blinkar till dig i natten i tyst samförstånd för alla älskar dig jag…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-08

Primadonnan/jag var i Toleredskyrkan och där va en Fridolfsson gammal jazzbasist som man träffade på Neffe. Han spelade inte själv denna gången men det gjorde hans barn – Alma Fridolfssons kvartett. Det va en onsdag i Augusti. Det va jazz på svenska men Alma Fridolfsson på sång, Edvin Fridolfsson på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...