Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Bloody Shadows – filmrecension. Men blir det nån Sverige- premiär?

2018-07-29 av Chawki

Fick se en film under absolut bästa omständigheter.
En privatvisning på storbilds-TV med regissören och hennes lilla hund närvarande.
Malga Kubiak och Puschak.
Bloody Shadows är blygsamma fem timmar lång uppdelad i two parts.
Så man kan ta en kaffe och kisspaus.
Den handlar om Kubiaks mormors mor som levde ett kort liv i Ryssland.
Hon dog endast 23 år gammal i barnsäng.
Kubiak har bl a varit i St. Peterburg och filmat.
Marjanski Theater och Smolny Institute.
Smolny var en skola för flickor ( Noble Maidens) där de lärde sig vett och etikett.
Kubiaks mormors mor utbildades på Smolny i att bli en god hustru.

Huvudrollsinnehaverskan är en sammanbiten anemisk polsk skådespelerska
som ej rör en min under hela filmen,
med undantag av när hon och en man med svart peruk knullar i ett badkar,
då har hon ett lurigt inåtvänt leende.
Och när hon rider på en björn med en tiara på huvet samtidigt som
en dam med pimpettflaskor i vardera handen sjunger operaarior.
Då kommer det luriga leendet fram igen.
Filmen avhandlar jägarmentalitet med päls och onani.
Flickor i korsett, stora hattar, fjädrar, krås, spetsar, klockor, ornament och gyllene ryska salar.
Olika par som kopulerar i badkar. Bröllopsscenen är dominant och lång, med inklipp från
andra världar som en lång middagsscen i Polen.
Stjärnor som Alexi Carpentieri och Jessica Berntsson gör fina insatser,
Carpentieri som en typisk jägare vars penis har en framträdande roll
och Berntsson är en rysk lärarinna som undervisar den ljuva Saga Birro i rökning.
Eller att röka med stil.

Ollikainen och jag spelade in nåra minuter musik som är med nåra gånger.
Jag har inte sagt till Ollikainen att jag skänkt denna trudelutten till Kubiak
men jag tror han skulle bli mäkta stolt om han hörde sina pianotoner klinga över
Kubiaks totalt fria och intuitiva filmkonst. Över guldsalarna i St. Peterburg
och de inklippta unga damerna i mamelucker och naken barm
som utför olika mystiska rörelser på rad.

Efter fem timmar Kubiak kändes livet tillfredställande igen.
Den officiella sverige-premiären är ej fastställd
men man önskar ju att Gbg Filmfestival visade Kubiak,
vilket de av obegriplig anledning nekat till hitintills.

Primadonnan minglar på Göteborg Filmfestival, träffar Gunnel Lindblom och regissören Johannes Nyholm

2018-02-06 av Primadonnan

Jag kom till Filmfestivalens event på Tredje Långgatan. Där träffade jag Hanna på tidningen, hon hade beställt en tid åt mig att gå in i VR-rummet och sätta på mig dessa glasögon på en vinglig stol.
Fick två styrapparater i handen. Jag fattade inte riktigt hur jag skulle hålla dem och hur man tryckte för att komma in i den visuella världen. Jag hamnade mellan stora hus med skrift på, kunde inte se vad det stod. Men det var ju fantastiskt men jag blev yr i huvet och höll på att ramla ifrån stolen som stod ostabilt.
Har svårt att sitta även på en barstol. Man ska sitta i en fåtölj när man sysslar med sånt, man kan trilla av även utan virtuella medel. Men det var ju ändå fantastiskt, jag brukar gå på filmer med 3D för att känna att man är med i handlingen själv. Men det var ju en kul grej att få vara närvarande på Lou Reeds frus event och titta in i den lilla kajutan.
Men att försöka förstå, jag som har bott i New York och London, kunde ändå inte förstå den amerikanska rotvälskan med dåligt ljud när de samtalade. Hon som intervjuade och Laurie Anderson. Det var bättre med italienskan som pratade fort med dåligt uttal och regissören Johannes Nyholm. Då hördes det bättre.
Men visst var det intressant att se och försöka höra Anderson.
Jag träffade Johannes Nyholm, han höll på med sin nästa film och det var roligt att prata med honom, han bad mig sjunga för sin mamma som var i telefonen och naturligtvis blev det Over the Rainbow och lite Ellington.
Han var glad och stack iväg för att träffa sin mamma. Jag gick iväg för att träffa Linda Spåman som hade ringt mig och hon stod i baren och då blev jag så glad för rätt som det var dök även Maria Kask upp.
Linda spådde inte denna gång, det gjorde Ylva istället.
Hanna kom tillbaka och nu var tjejmaffian från gamla Hammok samlade igen.
Sen kom italienskan fram och kramade mig. Vi var så glada att träffa varandra.
Jag frågade om jag fick intervjua henne, då sa hon att hon ville intervjua mig också för en tidning eller en radiostation i Italien. Hon försvann i vimlet. Ylva ville spå mig. Det skulle bli bättre längre fram, sa hon.
Hanna försvann åt sitt håll. En tjej kom fram och berättade hiskeliga saker för mig.

Tidigare på dan var jag och lyssnade på Gunnel Lindblom, Bergmans ena skådespelerska. Hon pratade om Ingmar och Ingrid Bergman och om lite allt möjligt. Att hon var gladare i att regissera, uppfattade jag det som.
Ljudet var dåligt då med, från och till. Efteråt var jag framme och pratade med henne. Berättade för henne att jag talat med Viveka Lindfors när jag var i USA. Och att Gunnar från Ingmar Bergman-kontoret, en av Bergmans producenter, jag och Gunnar talade med Lauren Bacall, Bogarts fru. Ellington var också med.
Detta var på Rainbow Room, New York, i baren där vi uppträdde. Jag berättade för Gunnel att Lauren ringde upp Viveka Lindfors och lät mig tala med Viveka. Och så härmade jag Vivekas röst och Gunnel tittade på mig och skrattade. Jag sa det att Viveka hälsade till samtliga personer i Bergmans stall, och där var ju du med, sa jag till Gunnel. Men jag fick tyvärr inte träffa någon av er när jag kom tillbaks till Stockholm , sa jag.
Den enda stora stjärnan jag träffade i Stockholm var Sickan Carlsson, sa jag.
Då sa intervjuerskan till Gunnel:
– Ja, det var ju en jämförelse. Haha.
– Ja om inte annat så var den rolig, sa jag.
Sen berättade jag att jag var den enda sångerska i Europa som fick tjugo gula rosor
av Garbo efter min spelning på Rainbow Room.
– Ojdå, sa Gunnel och höjde på ögonbrynen.
– Det fick inte Lill-babs, annars har hon träffat alla människor i branschen.
Jag sa hej och tack för mig till Gunnel. Och sen hoppade det fram en fotograf från Sundsvall och dök på mig. Han fotade mig när jag tog Gunnel Lindblom i handen.
Sen fotograferade han mig med sin fru som var skådespelerska från Sundsvall.
Jag berättade för honom om våran platta. Han skulle lyssna på Cosmic Ellington Girls på hotellet.
Jag tror det var Sundsvall, eller kanske Hudiksvall.

Foto: Hanna Chawki

Filmfestivalen Dag 4

2018-01-30 av Chawki

Dagen början med en indonesisk bizarr, vacker vilda västern-rulle.
MARLINA THE MURDERER IN FOUR ACTS av Mouly Surya.
I öppningsscenen susar en hippie fram på MC genom ett gult, förtrollande landskap till en österländsk vals.
Då vet man att det är en bra film på gång.
Ett gäng banditer våldgästar en änka som bor isolerat på de gula kullarna, snor alla hennes djur och planerar att våldta henne. Men änkan är tuffare än Clintan och överlistar rövarna.
I denna filmen har kvinnorna inte mycket stöd av männen, utan får klara sig själva, och det gör de.
Med stil och machete.

Efter det DARLING en dansk film i balettmiljö av Birgitte Staermose.
Darling är ballettdansös och håller på att repa in Giselle med sin man som koreograf, då hon får så allvarliga fysiska skador att hon måste sluta dansa för gott.
En annan ballerina – Polly- får dansa Giselle istället och ett triangeldrama utvecklas mellan Darling, hennes man och Polly.
Darling låter sin sorg och bitterhet över att inte kunna dansa gå ut över Polly i privata sadistiska dansklasser ( som utvecklar Polly till en bättre dansare). Båda tjejerna i huvudrollerna är jättebra, Skarsgård som är mannen i leken är inte lika kul.
En psykologiskt intelligent rulle.

Sen kommer bottennappet JIMMIE av Jesper Ganslandt.
En film om svenskar på flykt i krigstid.
Fint tänkt. Ett försök att mobilisera lite empati hos svenskarna gissar jag.
Problemet är bara att trovärdigheten är lika med noll.
Det liknar mer ett scoutläger och militärövningar. Ingen story överhuvudtaget.
Bara bildfragment på svenskar i livbåtar eller svenskar med fjällräven-ryggsäckar som går på en äng. Riktigt jävla genant.

Sista filmen idag blev THE DEATH OF STALIN .
Regissören Armando Iannucci är på plats på Draken. Han är skämtsam och gestikulerar livligt när han snackar innan filmen.
Det är en komedi-satir om Stalins död och vad som hände tiden efter han dog.
Massor av tjatter och rörigt som tusan.
Det är nästan bara gubbar som florerar och de har allihop ungefär samma smålustiga rörelsemönster som regissören.
Brittisk-italiensk light-satir som inte kan stöta sig med nån. Vart tog the edge vägen?

Göteborg Filmfestival dag 1

2018-01-26 av Chawki

Den första rullen jag glider in på visas på Capitol vid Skanstorget.
Volontärerna är glada och på hela taget en uppsluppen stämning i foajen.
En söt gubbe presenterar filmen med sin behagliga röst på bred göteborgska.
Jag sitter bredvid en stofil som spelar schack på sin mobil innan filmen kommer igång.

ANGELS WEAR WHITE av Vivian Qu, handlar om lögner och korruption i Kina.
En scen med en jättelik staty av Marilyn Monroe inleder filmen. Sen den segdragna historien om nåra unga flickor som råkar illa ut. Flera aktörer i filmen spelar över på ett jobbigt sätt. Väldigt svårt att känna med skådespelarna som agerar överlag introvert och platt. Poliskonstapeln är sympatisk dock.
Jag försöker att inte somna men misslyckas. De kinesiska miljöerna är den största behållningen av filmen – trappor, fasader, hotellet vid havet och ljudet av syrsorna.
När slutscenen kommer drar jag en befrielsens suck.

Sen går jag till Hagabion och tittar på Uzbekistans Oscarsbidrag
– POMEGRANATE ORCHARD av IIgar Najaf –
en oerhört tung film. Det är dystert från första scenen till den sista.
Människorna har kvadratiska tunga kroppar. En man röker, en man åker buss, en man går på gatan i regnet med uppgiven hållning. Regnet öser ner. Det regnar in genom taket.
En kvinna med uttryckslös min. En pojke med lapp för ögat.
Jag somnar ännu en gång och vaknar upp av kvinnostön och grymtningar. En älskogscen under ett granatäppleträd. Förmodligen filmens lyckligaste ögonblick.

I samarbete med Göteborg Film Festival: Let me tell you a story på Konsthallen

2015-01-22 av ozelot

storyI samarbete med Göteborg Film festival invigs ikväll utställningen Let me tell you a story (22 januari – 1 februari) på Göteborgs konsthall. Konceptet går under programmet för Nordiskt ljus i festivalprogrammet och, och denna del innefattar videoverk från alla de nordiska länderna med utgångspunkt i dokumentärfilmskonceptet.

Medverkande konstnärer och verk:
Salla Tykkä (Finland): Giant (2014)
Vanja Sandell Billström (Sverige): Det Som Finns (2014)
Lene Berg (Norge): Gompen og andre beretninger om overvåking i Norge 1948-89 (2014)
Sille Storihle & Jumana Manna (Norge/USA): The Goodness Regime (2014)
Laura Horelli (Finland): A Letter to Mother (2013)
Eva Tind (Danmark): This Is Not The End of The World (2014)
Ragnheiður Gestsdóttir och Markús Þór Andrésson (Island): Time and Time Again (2014)


VERNISSAGE 22 JANUARI KL 19-21

19.00 Invigningstal av Mikael Nanfelt, konsthallschef och Jonas Holmberg, konstnärlig ledare för Göteborg Film Festival
19.30 Remembrance: Performance av Front Window Theatre (Kim Johansson, Gustav Lejelind och Karin Wiberg)

Direkt efter föreställningen blir det mingel och förfriskningar. Fri entré.

När en icke-filmveteran åker på Göteborgs Filmfestival och sedan vill berätta lite kort om vad hon upplevt

2013-02-03 av

Hela den gångna veckan har ägnats åt Göteborgs Filmfestival. Min linje foto och dokumentation fick vardagspasset att nyttja och se på hur många dokumentärer, drama, kortfilmer, tragedier, action, komedier och allt som där emellan som vi hann och orkade.
Jag ska vara ärlig och berätta att jag är fruktansvärt dålig när det kommer till film. Det jag kan är trailers och skådespelarhuvuden på röda matten som poppar upp när man loggar in på Hotmail. Jag har inte sett Star Wars, inte de fem senaste Harry Potter-filmerna, James Bond, Pulp Fiction…
Så, tja… den här veckan har varit krävande för mig.

Som tur var hade jag sällskap av flera olika klasskamrater under veckan, bland annat Tyra. Hon är från Norge och jobbar extra med att dubba röster till Disneyfilmer. Senast var hon en kaxig och blond tjej som var en typ av skolans ”bitch”. Tyra är motsatsen. Göörsnäll tjej.

 

Måndagen kl 09:20 skulle vi samlas på Draken inne i Göteborg. Vi skulle träffa vår  danska lärare Karin som skulle köpa vardagspassen till oss. Karin är snäll. Hon känns som en typisk mormor.
”Kom här gumman så ska jag köpa ut åt dig…”
Det var fint, tyckte jag.

Här har vi Daniel. Vi hade gjort världens finaste schema på filmer som vi ville se och skulle följa hela veckan. Han är förresten norrlänning. Det  går inte att prata med honom utan att börja konversationen med Café Bärs-delen från Partaj. På übernorrländska: ”Tjänare! Tjänare!”.

Daniel och jag var lite tidiga in för vår första planerade film, så vi stannade kvar på Draken ett tag och tog en kaffe en trappa upp.

”Kaffeflickorna” bakom disken var trevliga och bakade massor av bullar, kakor och semlor när Daniel och jag beställde varsin kaffe. Tummen upp för hembakt.

Det var fler än vi som inte hade isolerat sig från ljuset inne i en mörk biosalong. Ute i fiket satt både typical kulturtanter varvat med svåra författare i för korta chinos och sjalar runt halsen, festivalfunktionärer, mediaprofiler och snyggekillar (som andra kanske skulle beskriva som Hipsters, men eftersom jag inte riktigt fattat vad begreppet egentligen innebär så säger jag inte det om någon. Sådetså!).

Det fanns väldigt många filmer i programmet som man ville se. Daniel och jag satt och skummade igenom utbudet i väntan på vår film.

Vi gick till Bio Roy där filmen De Dansande Andarnas Skog skulle visas. För att vara säkra på att få komma in i salongen gick vi dit i god tid. Tjejen i kassan tipsade oss om att ställa oss och vänta i tid då filmen var slutsåld och antalet extraplatser kanske inte skulle räcka till alla som väntade utan biljett. Så, 45 minuter innan filmen skulle starta började vi köa. Och, tja, det var nog ett väldigt smart drag med tanke på hur mycket folk som kom ju närmare visningen skulle starta.
Men, är det festival – så är det festival.

Daniel och jag roade oss bäst vi kunde med våra kameror där vi stod längst fram i kön. Canon vs. Nikon – vilken match.

Och så var det dags för film! Vi fick bra platser och kunde i lugn och ro sjunka ner i varsitt säte.
Lite väl lugnt och rofullt kanske. Både Daniel och jag höll på att somna flera gånger om. Inte för att filmen var dålig – tvärtom! Vi båda var bara fruktansvärt trötta och sömniga. That’s all.

Mellan filmerna fick man klämma in lite mellanmål också. Satte mig själv på Espresso House och laddade batterierna på både mig själv och telefonen.
Som ni ser på displayen så grejar jag med sidan Dagens Musiktips på Facebook. Bara en liten enkel sida om man är sugen på att hitta ny och gammal musik i genrer som rock, punk, stoner och indie. Jag är en utav tipsarna. Det ni!

Vissa dagar var kallare och råare än andra. Hagel, regn, sol, snö…
Detsamma gällde humöret. Vissa dagar var jag så att säga…mindre taggad på att ta mig in till stan.

Varje morgon på Nordiska Folkhögskolan, vare sig jag går på Filmfestival eller inte, är en fantastisk vacker syn. Speciellt såhär i vintertid. Ingen morgon är den andra lik. Att frukosten serveras i matsalen som har utsikt över hela Bohus Fästning är en väldigt lyx.

Klara och jag kollade också på film tillsammans, A Liar’s Autobiography: The Untrue Story of Monty Python’s Graham Chapman  (som jag tyvärr måste säga var en besvikelse).
Klara bor omkring Arvika i vanliga fall. ”Om du ser Smala Sussie så kommer du förstå hur vi har det där jag bor!” har hon sagt.
Och, jo… det är sant, jag har heller inte sett Smala Sussie. Något man borde göra, känns det som.

En annan dag var vi på Folkan och kollade in It Felt Like Love, en tragisk och väldigt tyst ungdomsfilm om utanförskap och utnyttjande av oskuldsfulla och nervösa tonårsflickor.

Det var flera från min linje som var intresserad av den filmen. Bland annat Charlotte från Holland och Marie-Louise från Danmark.

Efter filmen var Daniel sur.
”Om jag ser en till film med…ledsen jävla tonårsflickor som blir utnyttjade av tuffa tatuerade killar går jag ut ur salongen!”

Jag är beredd att hålla med i Daniels åsikt, så för att lugna ner oss lika och orka med nästa film bestämde vi oss för att sätta oss ner på Folkan…

…och ta en fika.

Det  blev många turer på överfulla spårvagnar genom göteborg.
Men, som sagt, är det festival – så är det festival.
”Nu saknas bara ett tält och rödvin i en Mer-flaska, så är det här en riktig festival!” sa Daniel

Biopalatset visade Conversations Between Men. Återigen var det flera i linjen som valt att gå på samma visning som Daniel och mig.

Det var inte många på den där filmvisningen. En utav mina klasskamrater satt och skrattade oavbrutet de tio första minuterna. Varför? Jo, filmen var på finska.

Som filmtittare blir man både trött och hungrig. Efter att ha sett den där finska filmen (som faktiskt var, tja, ganska bra) styrde jag upp ett möte i Kungälv med Anton. Vi käkade sushi på ett gömt hak och pratade om allt och inget, som vi brukar göra.

Och så blev det fredag! Jag var på ett piggt och glatt humör, redo för att titta på ett gäng kortfilmer på Biopalatset.

Som om inte det vore nog att jag vaknade på rätt sida och havregrynsgröten var extra god under frukostbuffén så var även morgonljuset fantastiskt vackert.

Frosten låg som ett täcke på alla träd och växtlighet.

…och jag bara stod på kanten av berget och tittade på utsikten. Återigen blev jag påmind om hur fint jag faktiskt bor nu.

Fredagsförmiddagen i Kungälv var lugn och stillsam. Inte en kotte syntes till på torget nere i samhället.

På bussen in till stan och filmfestivalen skulle jag köpa bussbiljett då mitt månadskort precis hade tagit slut.
”Under 20?” frågade busschauffören. Han såg ut som en lite snällare Leif GW Persson med mustasch.
”20.” svarade jag.
”20 alltså? Otur, då åker du för en större peng…” svarade han och flinade.
”Jo, jag vet. Men, rätt ska väl vara rätt!” sa jag och lät som rena rama drömmen för varje busschaufför (eller?!).
”Du kan ju göra som så att du säljer biljetten till någon annan student när du kommer fram till stan. Den gäller ju i tre timmar till, så får du i alla fall en liten peng…” sa han och log som tomtefar.
Jag tackade för tipset och sa att han var en sjyst bussgubbe. Han skrattade så hela bussmagen guppade, sedan rullade vi in mot stan.

 

Så, sammanfattningsvis…vad har jag sett egentligen under den här festivalen?
De Dansande Andarnas SkogIt Felt Like Love
Conversations Between Two Men
A Liar’s Autobiography: The Untrue Story of Monty Python’s Graham Chapman
Mirakel Utmed Riksväg 43
The Death Row
Videokonstnären och Pengarna
Ett Enklare Liv
Vindstilla
The Yearing Room

Vilken var bäst? 
De Dansande Andarnas Skog
Varför?
En fantastisk snyggt filmad dokumentär om pygméstammarna i den tropiska regnskogen och deras vardag. Allt ifrån att driva ut onda andar i byn och samla mat till att få barn mitt ute i djungeln och slipa huggtänder på varandra.

Vilken var…minst bäst?
It Felt Like Love
Varför?
Jag saknade budskap och mening i denna tragiska och tysta film om tonårsflickor som spelar både oskyldiga och rebelliska på samma gång. Fanns heller inget riktigt slut, kändes lite som att deras budget tog slut och att ”Nä, då klipper vi här!”.

 

Fred och kärlek, puss och kram!
Mvh Josefine 

 

Nonstoptips inför biljettsläppet till Filmfestivalen

2012-01-11 av Goteborg Nonstop

Att Johannes Brost skulle spela huvudrollen i Göteborg Filmfestivals öppningsfilm hade för tiotalet år sedan tett sig lika troligt som att Lemmy skulle börja spela Ace of Spades iklädd onepiece. Men nu händer det.

Avalon är långfilmsdebut för regissören Axel Petersén och jag har på känn att Brost kommer att leverera långt över Joker i baren, som man misstänkte att han förvandlades till även privat under Rederiets rekordlånga framfart.
Filmen har såklart svensk distribution så det är ingen nödvändighet att slösa pifftid inför invigningsfesten på att sitta av premiären. Egentligen.

Några saker som jag tror det är värt att slösa tid på under festivalen är däremot följande:

Weekend (Andrew Heigh) Ett kärleksmöte som utspelas under 48 timmar. Ett som klickar sådär nästan ouppnåligt. Mellan två män. Parallellerna till Brokeback Mountain är förmodligen omöjliga att undvika, men å hur mycket mer intressant att få en liknande historia från dagens Storbritannien. Jag hoppas dessutom på obegripligt svårförstådd dialekt.

För dig naken (Sara Broos) Ännu en film om män som älskar, eller åtminstone försöker. Men denna gång dokumenärt och med en av våra mest säregna konstnärspersonligheter, Lars Lerin i huvudrollen. Mannen vars konst är hyllad och dyr, men som själv mest framstår som en rädd liten skogsmus från värmlandsskogen. Jag Älskar Lars Lerin. Filmen är gjord av hans guddotter, varför jag har skyhöga krav på att få komma lite närmare än brukligt. (Lerin gjorde även förra årets festivalaffisch)

9 Scener om våld (Michael Kiewski) / Maneuvers in the Dark ( Maria Ramström)
Två halvlånga dokumentära filmer i samma visning. Män som pratar om sina handlingar i ämnena hustrumisshandel och pennalism. Och så historian om tre stockholmskillar som bestämde sig för att tjäna storkovan på att tillverka jeans i Nordkorea. Tabu. Men, seldom heard of.

The Samurai Case (Eva Mulvad) Filmen man skulle vilja ha gjort själv! En man i Danmark har dödat sin bäste vän med ett samurajsvärd. Under tiden rätten skall reda ut om det var en olyckshändelse eller med berått mord får Mulvad följa med, den anklagade, hans försvarare, åklagaren. Alla är med på tåget. Nu väntar jag på att samma sak skall göras i Sverige.

Curling King (Ole Endresen) När såg du senast en norsk komedi på bio? Jag tror det var längesen om ens nånsin och jag tror faktiskt att det här är chansen. Besatta curlingspelare, gestaltade av vad festivalred kallar utmärkta skådespelare, ger mig ett visst hopp om att roas.

Habibi (Susan Youssef) Ett av filmfestivalens fokus är det arabiska. Bara grejen att detta är den första spelfilmen inspelad i Gaza på 15 år gör mig benägen att gå. Historien verkar inte så komplicerad, han är för dålig för henne, enligt pappa som blir arg. Baserad på berättelsen som ages ago (år 600?) inspirerade till Romeo och Julia. Men att spelplatserna nu är Gazaremsan och Västbanken, om än 2001, gör mig extremt intresserad.

Cairo Exit (Hesham Issawi) Ännu en kärlekshistoria, men denna gång utspelad och inspelad (?) alldeles innan den arabiska våren slog ut i full attack. Han muslim, hon kristen. Hon blir med barn, han kräver abort eller flykt. Jao. Kanske?

Love and Bruises (Lou Ye) Efter att det varit kinesiskt tema för många år sedan svor jag på att aldrig se kinesiskt igen. Jag hade så svårt att relatera till de underliggande koderna att jag inte ens förstod en vanlig highschoolhistoria. Men den här fransk/kinesiska grejen om denna tydligen inte särskilt politiskt korrekta historia fångar mitt intresse. Kan bero på att den kinesiska huvudrollsinnehavaren befinner sig i Paris. Det här med kärlekens förödmjukelse verkar ändå världsdelsöverskridande.

Marija´s own (Zeljka Sukova) Well jag var i Kroatien och dess surroundings i somras, och alla monument och minnesplatser handlade om kriget. Inte att förakta men desto bättre att få se en film som handlar om det vanliga livet för dem som blev kvar. Jag vill se den här dokumentären om systrarna som bjuder in till musik- och konstperformance i sin döda mormors lägenhet, efter begravningen, i sina bästa klänningar, oavsett om det är på lek eller allvar?

The Night Watchman (Natalia Almada) Det handlar om Mexicos narkotikakrig. Jag vet inte hur många anonyma massgravar jag läst om där folk har grävts ned på grund av kriget mot narkotikan. Här skildras det genom Martin, ansvarig för kyrkogården där de flesta hamnar till slut. Säkert sorgligt som fan.

Till sist finns det flera filmer som visas på GIFF som ni kommer att kunna se på ”vanlig bio” senare. Det kommer att komma tips om dem med.
Och så finns det väldigt mycket mer än filmvisningar som lockar under festivalveckan. Höjdpunkterna kommer när det närmar sig.

Programmet är släppt
Biljetterna går att köpa from lördag 14/1 kl. 12.00
Du ser försäljningen i realtid på : www.giff.se

Guldbaggen skall hem till Göteborg!

2010-01-24 av Goteborg Nonstop

Det råder filmfeber i Göteborg. På fredag kommer alla som betyder någonting överhuvudtaget inom svensk film att festa in årets filmfestival på Trädgårn. Fram till dess pepprar arrangörerna oss med roliga happenings i väntan på invigningen. Och samtidigt är det redan på måndag dags att dela ut årets Guldbaggar. Var det görs? På Cirkus i Stockholm, förstås. Logiskt? Knappast.

I år har dock Filmfestivalens stab valt att inte lägga sig platt för stockholmarna. Guldbaggegalan visas direktsänt på Draken. Vem som helst är välkommen. Och det är gratis. Oerhört sympatiskt.
Men visst är det väl märkligt att man år efter år har denna gala, tidsmässigt så nära i anslutning till landets största filmfestival, och ändå envisas med att hålla den i Stockholm?

Stockholm har mycket. Men som filmproducerande ort är de långt, långt, efter oss. Ja det är där bolagen finns. Ja det är där skådisarna och manusförfattarna bor. Må så vara att det till och med är där idéerna kommer ifrån i många fall. Men i filmbranschen är inte Stockholm huvudstad. Det är Trollhättan!
Det är där jobbet görs. Det är där folk går upp fyra på morronen för att stå i bitande isregn en hel dag för att Rolf Lassgård ska sätta en enda replik. Det är där kunnandet, studiorna och tekniken finns för att göra svensk film. Så nog kunde man också få en del av strålglansen och galaglittret 45 minuters bilväg bort när nu landets största filmfestival ändå drar igång där i princip samtidigt? Det handlar om filmälskande själar. De kommer ändå att spendera veckan i en ganska vid cirkel runt Järntorget.

Förra årets utdelning blev en besvikelse för Film i Väst. Trots flera nomineringar, blev det bara en enda bagge. Maria Lundqvist vann bästa kvinnliga biroll för Himlens hjärta. I år kommer det att se annorlunda ut. Av 33 nomineringar har 24 gått till filmer som är samproducerade med Film i Väst. I sex av kategorierna är samtliga nominerade filmer det. Sex säkra baggar alltså. Oavsett vilken film som vinner. Varför kan man inte bara låta alla duktiga människor som burit sladdar och kokat kaffe och skjutsat stjärnorna mellan flygplatser och studio, få fira det med gala på hemmaplan?

Se Guldbaggegalan direkt på biograf Draken:
Måndag den 25/1, kl. 19.30, fri entré

Här hittar du alla nomineringar inför Guldbaggegalan 2010

Fotnot: Jo det går. 2006 hade vi ju plötsligt galan på plats på GöteborgsOperan i samband med Filmfestivalen. Och nej, vad jag minns var det inte så många som lät bli att komma bara för att den var förlagd till landsbygden.

Göteborgsk gitarrhjälte inviger filmfest

2010-01-06 av Goteborg Nonstop

Med drygt tre veckor kvar till start av Göteborg Film Festival står det nu klart att invigningsfilmen är en lokal angelägenhet. Hejdå tyska demonregissörer, hej göteborgsmusiker ungefär.

The Extaordinary Ordinary Life of José González är gjord av Fredrik Egerstrand och Mikel Cee Karlsson. De har följt göteborgs gitarrhjälte med hjälp av videodagbok, övervakningskamera, konsertbilder, turnédokumenterande och animationer. Och det låter ju lite spännande kan vi tycka. Man kan nog närapå även lova en hel del strängplockande under visningen.
Så här säger festivalens konstnärliga ledare Marit Kapla om årets invigningsfilm:

Det är en fantastiskt fin film som inte bara handlar om en av Sveriges finaste och hemligaste musiker utan också lyckas fånga något så gäckande som den kreativa processen. Den blir ett glödande försvar för konstens skönhet och för dem som skapar den.


Invigningen av den 33:e Göteborg International Film Festival är fredag 29 januari, kl 17.30 på Biografen Draken. Som förfilm visas Jonas Odells kortfilm Tussilago.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-07-22

Vattenfastan på Lundby hamnväg pågick från fredag till fredag. Vi drack ljummet vatten, åt luft, promenerade 1-2 mil per dag, gjorde andra övningar 3-5 timmar per dag. Göteborg Nonstop Red ville ha en effektiv semester. Få ut så mkt som möjligt på så kort tid som möjligt. Det lyckades vi…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-07-11

Jim Morrison, Dylan, Öijer & Adonis är större poeter än va jag är Men jag är jäkligt bra det är jag. Att acceptera droger & pedofili är inte liberalt utan omoraliskt common sense brukar leda en rätt Carl Maria von Weber Det regnar tussilago vid glömda garageportar som präntats av…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-05-05

Det är en dum björntjänst att vara liberal ifråga om knark Live on a natural high som Zappa gjorde & den vita stenen föll ur handen på mästaren Jesus för att solen sken så klart den dagen Jag älskar dig Eva Traneus Jag älskar henne så Hon är det vackraste…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-07-11

OM DU FÅR OVÄNTADE GÄSTER Ett halv kilo fläskfärs släng den i en glasform rund eller avlång, ej stor platta ut den ta salt och svartpeppar över alltihopa vänd över den ena halvan över den andra och platta till så den täcker hela formen hacka två stora klyftor vitlök, tycker…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2018-11-04

Teckning: superfreakbaba Detta kulturtempel inryms i ett gammalt vattentorn uppe på Gråberget. Jag hade aldrig varit där förut utan kom klättrandes uppför branten från baksidan, helt fel håll. Det var en rejäl strapats att utföra… Vi var ett gäng som blev insläppta av Jorge Alcaide som ordnar spelningarna i denna…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...