Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

”Staying high thru time and space…”

2015-10-07 av

Nu ska jag berätta lite om förrförra fredagen (heh, sorry – men bättre sent än aldrig!). Samma dag som Graveyard släppte sitt nya album ”Innocence & Decadence” och Mattias Hellberg spelade på Folk.

MattiasHellberg_6906

Såhär såg jag ut i ansiktet. Ett snett leende och lite ”ta mig för kinden”-pose. Någon Dagens Outfit-bild från dagen kan jag tyvärr inte bjuda på. Men mitt kompishäng Jesper som följde med sa att jag var fredagsfin, och det gillas!

MattiasHellberg_6874

Jesper och jag tog spårvagnen vidare mot Stigbergstorget. Först åkte vi lite fel (jag sa att vi skulle hoppa på en vagn och låtsades kunna hela spårvagnssystemet, men jag hade fel – så fel). Klockan 17:00 skulle Graveyard spela inne på Bengans och därefter signera senaste plattan. ”Kom i god tid!” stod det på eventet på Facebook. Heh, det gjorde vi ju inte direkt. 16:55 klev vi in i butiken, köpte varsin öl, hann dricka några munnar och plötsligt började bandet spela. Man fick inte ta med ölen in i butiken, så vi fick halsa dem fort som faen för att inte missa något. Aldrig druckit en öl så fort. INTE att rekommendera.

MattiasHellberg_6859

Så gick vi in i butiken och där var det ju jäkligt packat med folk. Vi ville inte knö och vara jobbiga mot de andra tjommarna, så vi stod väldigt långt bak (bakom en stolpe också, bah!).

MattiasHellberg_6869-2

Så vi stod mest och lyssnade, och konstaterade att Jesper antingen måste spara ut till långt hår eller sluta använda kepssvetten som någon slags stajlingsprodukt (han tyckte han skulle klippa sig, men det vill juh inte jag…).

MattiasHellberg_6885

Införskaffade varsin skiva och fancy Graveyard-tygpåse att använda när man promenerar ned till Coop i Surte och köper fil (eller något annat käckt).
Föresten, så kul att Truls Mörck är tillbaka i Graveyard igen! Hans insats på Graverads debutplatta är ju fantastisk, och hans soloplatta som kom tidigare iår är också kanonbra.
Fast jag saknar ändå Rikard, basisten från bandet som nu hoppat av. <3

MattiasHellberg_6880

Jag hittade den här på Bengans också. Elie & The Engine’s debutplatta som jag tidigare i våras plåtade omslag till. Himla kul att se sina grejer i tryck, tycker jag.

MattiasHellberg_6887

Efter signeringen tog vi en kort promenad i den här gamla området i Majorna. En på Jespers jobb tyckte att vi skulle ta vägarna förbi där och kolla de fina gamla trähusen som fanns där. Som på landet, fast mitt i stan. Jag kommer dock inte ihåg vad området hette, men det fanns en föreningen i ett utav huset som hette ”Gamla Majgrabbarna”. Det tyckte jag var fint.

MattiasHellberg_6911

Vi gick och käka ett tråkig pizza på ett hak på andra lång, sedan promenerade vi vidare mot Folk mitt på Järntorget. Det var en ljummen septemberkväll, luften en helt annan jämfört med bara några veckor sedan. Ingen tvekan om att sommaren var förbi. Men det gjorde inget, det var en fin kväll.

MattiasHellberg_6909

Vi satte oss på uteserveringen eftersom alla platser där inne var bokade för matgäster. Vi sög in det sista av sommaren som fanns där ute, njöt av att det var lönefredag och att vi snart skulle få se Mattias Hellberg. Finöl i finglas tog vi också. Heja heja!

MattiasHellberg_6933

Någon timme senare så tog vi plats inne i lokalen. Man satt liksom i en trappa och tittade ned mot ”scenen” som var en liten plätt på golvet med ett draperi bakom. Mattias kom utan band…och munspel, tyvärr. Han kom på det mitt under spelningen. ”Jävlar, jag har glömt mina munspel!” och några till svordomar. ”Vad är en Mattias utan sitt munspel?” sa någon i publiken. ”Tja, det är väl någon…kråka eller nåt.” sa Mattias besviket. Naaaw.
De allra flesta utav de låtarna han spelade gjorde han in ”Egolectric”-tappning. Alltså att han gjorde sina låtar i ny tappning. De flesta drog lite mer åt blueshållet. Då och då tittade Jesper och jag lite frågande på varandra, tänkte samma sak (”Vad är detta för låt?”) – men sen när Mattias kom till refrängen så fattade vi båda vad för låt det var. ”Jahaaaaaaaa…!”.

MattiasHellberg_6958

Mattias spelade i två timmar. ”Orkar ni med mig mer?” frågade han några gånger, varpå vi bah ”Jaaaa! För bövölen.”
Himla myzig spelning, trots att munspelet uteblev. Efteråt köpte vi lite merch, småpratade lite med Mattias om att han eventuellt ska komma och gästa i ett utav mina program i Radio 88 någon gång senare i höst. Det hade ju varit roligare än roligAST. Vi får se vad som händer. Hojtar i så fall om det blir någonting.

Efter spelningen åkte Jesper vidare för att träffa ett gäng polare medan jag tog tåget hem mot Surte. Försökte Facetime:a med en vän på andra sidan jordklotet, men det var typ omöjligt då jag var så jädrans trött efter kvällen. Hatar tidskillnader…hatar det.
Det var den fredagen det. Thank you and good night!

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

 

 

Späckat veckoslut på Pustervik

2015-04-15 av ozelot

truls-morckDet börjar röra sig lite på konsertscenen på Pustervik igen efter några hektiska inspirationsveckor ”over there” på SXSW med mera. Onsdagen börjar bra med 4AD signade Purity Ring (support: Born Gold) för att nå ett känslomässigt crescendo under Jenny Wilsons konsert på stora klubben under torsdagskvällen. Platinasäljande Stiftelsen tar vid innan fredagens klubb Instant (support: Putte & Hööket) och sedan på lördag blir det en slags final med amerikanska The Sadies och fd Graveyardmedlemmen Truls Mörck (sedemera även Den Stora Vilan) som support.
Truls nya album har fått väldigt fiina recensioner..

I korthet:

April 2015
15/4: Konsert Purity Ring (support: Born Gold)
16/4: Konsert Jenny Wilson
17/4: Konsert Stiftelsen (support: Putte & Hööket)
17/4: Konsert Klubb Instant
18/4: Konsert The Sadies + Truls Mörck
19/4: Konsert Göteborg Open Stage

Se Pusterviks hemsida för mer info.

Uddevalla Sound står på solid ground: Nysläpp med Graveyard, Kvelertak och Heavy Tiger

2014-04-02 av ozelot

KvelertakUppstickaren Uddevalla Solid Sound lyckades med konststycket att arrangera en festival som inte var belägen i en storstad samtidigt som man gick jämt upp ekonomiskt, göra både publik och gästande artister nöjda med arrangemanget och få förnyat förtroende för 2014. Och det är inga dåliga akter som headlinar årets begivenhet: Laleh är en av Sveriges största (och bästa) artister, Timbuktu hyperaktuell i flera sammanhang och Melissa Horn och Hoffmaestro är inte helt obekanta.
Vad som skulle kunna få Göteborgare att byta stad för en helg är nog dock inte dessa namn – de går att se hemmavid och lite varstans – utan att man satsat på både ett reggae & hiphop tema och ett ordentligt rockupplägg.

Spikades alldeles nyss gjorde nämligen Göteborgs stora ambassadörer för mangelrock – Graveyard – som alltid drar stor och trogen publik. Men intressantast av allt är kanske Kvelertak. Gänget från den norska oljehuvudstaden förkroppsligar punk och hardcore men har injicerat en rejäl dos norsk black metal-tradition i dosen. Således har bandet gått bärsärkagång både nationellt och internationellt och sån här musik hittar alltid en stor skara publik som både är smal och bred. Kan tänka mig att många sätter sig på tåget till Uddevalla bara för att se dem.

Sista bandet i pressreleasen är hårt rockande trion Heavy Tiger. Jag tycker inte om att använda begreppet ”tjej-band” men det är ju ändå roligt att bandet består av tre tjejer i 20-årsåldern. Redan har de skaffat sig rejäl scenvana på de svenska scenerna men även i Spanien och England: ibland på egen hand men också i sällskap med storheter som SOOL och Dundertåget.
Influenserna kan härledas till allt från odödliga The Clash till glamrock. Lyssna själva vettja.


Klara namn sedan innan:

Laleh, Timbuktu & Damn!, Melissa Horn, Hoffmaestro, Syster Sol, Jakob Hellman, Nicole Sabouné, Heymoonshaker, Skilla, The Naima Train & Cavern People

Uddevalla Solid Sound 2014
29-30 Augusti
1 april, 2014
Tvådagars-biljett kostar 895 kr, endagars annonseras senare
Åldersgränsen för festivalen är 13 år.

Långfinger Live på Musikens Hus 6/12

2013-12-06 av ozelot

LångfingerLångfinger har i princip varit ute på vägarna sedan debuten 2010 och är idag ett lika väloljat livemaskineri som ett tidigt Beatles på en strippklubb i Hamburg. Därefter upphör precis alla likheter. Det är hårdslående rockn’roll av det signum vi kommit att förknippa med Göteborg och andliga fränder som Bombus och Graveyard. Ikväll en mycket efterlängtad spelning i Göteborg.

Live på Musikens Hus
Långfinger
+ Valter Nilsson (Support)
Fredag 6/12 21.00-02.00
Långfinger på scen: ca 23.00
Förköp: 130:- (inkl. service)

Esoterisk upplevelse på The Docks under Way Out West: Honningbarna & Graveyard

2013-08-10 av

Vi tog oss till The Docks med en liten söt båt från Lilla Bommen för att se Graveyard. Fotografen gick på knäna efter att i princip hängt på låset varje dag under festivalen – så hon skickades hem till varm Oboy och limpsmörgåsar. Det hade kunnat se ut så här, använd er fantasi.

choko

Graveyard har ju andra sidan setts ett antal gånger, men det har inte The Docks. I wonder why, det är väl nåt i upplägget som visserligen är väldigt ambitiöst men sällan kanske något för inbitna andralånggatantrampare. Så nu när alla långhåriga män äntrade kajen uppstod en mindre kulturkrock mellan de bofasta – en stackars förvirrad skara i rosa skjortor som förmodligen helt undgått att det var konserter och undrade vad för farsot som just drabbat dem – och de invaderande hunnerna som spyddes ut ur skeppens innandöme.

the docks

Vi var lite nyfikna på hur The Docks fungerade som konsertlokal. Väldigt avlångt skulle jag vilja säga. Med sitt lilla podi till scen (förmodligen nån slags vip-platta) är det inte alls anpassat för konserter, såg man nämligen ingenting förutom huvudskulten på Graveyard-korgossarna där framme.

Vi klättrade upp på en liten upphöjd platta som gav en åtminstone ledsyn, där satt några människor kring ett bord i fåtöljer och en lyxig ishink med Budweiser. De ville absolut inte ha sällskap i sin oerhört upphöjda exklusivitet, utan en febril verksamhet utbryter bland dessa Partille-stekare med säljjobb på Elgiganten att påkalla vakternas uppmärksamhet.

Graveyard2

Så här såg det väl ut på ett hum innan de ganska besvärade vakterna tvingades avhysa oss tre-fyra barbarer som bara försökte se lite av konserten.
Men som sagt – Graveyard spelar ju lite hela tiden, och var – Graveyard. De är bra.

Kvällens riktiga överraskning var dock Honningbarna som uppträdde innan finalakten, då det fortfarande fanns plats frsmför dcen..
Honningbarna är något så fräckt som en norsk punkgrupp från Kristiansand. Vi hade inte hört en enda låt innan förutom den som fanns länkad på Way Out Wests hemsida. Vi förstod inte ett enda ord de sa, knappt så vi lyckades urskilja låtarna från varandra, men jävlar vad de öste.

Blev en femma direkt.

//Ozelot

”Jag skulle egentligen inte ha varit här!” Metaltown, del 3

2013-07-08 av

Bombus3Blogg

Vi fortsätter där vi halvt slutade; i Bombus melodiösa hårdrock på Blood Stage.
Utan tvekan vad nog dessa göteborgare ett utav torsdagens allra bästa band. Ösigt och rått, men ändå melodiöst och pampigt.
Grymt. Tack för det!

Bombus4Blogg

Bara någon vecka innan Metaltown skulle dra igång träffade jag en vän till mig, Anton Strömblad.
Han är en riktig nörd. In a good way, of course.
Han är också en av de trogna medlemmarna i Turbojugend; Turbonegros internationella fanclub. Med all säkerhet har ni sett de där klassiska jeansjackorna med båtsmanmössan-loggan på ryggen lite varstans i landet. Anton är en av dem som bär upp jackan kring Göteborg.
Anton hade bokat en endagarsbiljett till Metaltown för att få se bandet. Vi hade en liten diskussion kring den nya sångaren och vi båda var eniga om att:
– Det klart att man saknar Hank. Det kommer aldrig bli samma sak som när han var med.

Turbonegro2Blogg

Men nu stod vi där – Anton, jag och alla de andra hundratals fansen framför Blood Stage och inväntade garanterat de skönaste norrmännen på hela festivalområdet.

Det råder delade meningar om huruvida det faktiskt var just Hank som var Turbonegro. Och jag ska vara ärlig och säga att jag var oerhört skeptisk till den nya sångaren när jag såg och hörde den där korta videosnutten som Fredrik Strage presentera i Nyhetsmorgon för ett par månader sedan.

Det var som en kopia av Hank, fast ändå fel.

Turbonegro5

Men allt eftersom bandet äntrade scenen så såg jag riktigt fram emot att möta bandet och den nya sångaren. När han slutligen dyker upp, Tony Sylvester i tight jeansskjorta, fluga, hängslen och läderkeps så börjar det…

Turbonegro3Blogg

Det kunde knappats bli en bättre inledning på spelningen. När det polissiren-liknande ljudet av gitarrslingorna i We’re gonna drop the atombomb ekar ut över området blir det genomträngande jubel och ståpäls som heter duga. Det är mäktigt och jag kan inte låta bli att skratta där jag står bland de andra fokuserade fotograferna.

Turbonegro7Blogg

Och världens fränaste Happy Tom, förstås.
Det fantastiska norsksvengelska mellansnacket var nog det skönaste jag hört. Kurt Olsson-svengelska i all ära,
men ikväll var det Happy Tom som stod för den bästa kombinationen av två språk.

MetaltownBlogg14

Självklart ville folk föreviga detta fantastiska ögonblick med denimjackor, läderbögkepsar, rosa rouge och allsång till Fuck the world.

 

Metaltown13blogg

”OOOOOO! I GOT ERECTION!”
Jojomen, är det allsång – så är det skämmes ta mej faen allsång.

Metaltown6

Alla var där och…alla röjde på sitt sätt.
Som ni ser fick några hjälpen på traven (HAH, tre flugor i en smäll där med hästhuvuden på Göteborgs Galoppbana och…
äh, förlåt.) och och hade kompisar som skötte headbangingen åt en.
Fint att man har varandra på festivaler.

Turbonegro1Blogg

”You know Sweden. I really do love you.
From here (pekar på sitt huvud),
here (pekar på sitt hjärta)
and…here(håller sig om…framstjärten)!”
Publiken vrålar.
”And tonight I wanna f*ck you. Every single one of you.
And I’m gonna do it. You, you, you and you!
Tonight I wanna f*ck the world!”
Och jublet tycks aldrig vilja ta slut.

Mustasch1Blogg

Turbonegro bjöd på en minst sagt humoristisk show. Jag tror jag skrattade mer än jag klappade händerna. Och, även det inte längre än Hank som är sångare så är musiken fruktansvärt bra och fick på något sätt nytt liv igen. En tankeställare liksom; varför lyssnar jag inte på Turbonegro längre?
Efter spelningen pratar jag med Anton, denna inbitna turbonörd.
– Vad tyckte du om spelningen?
– Tja, vad ska man säga – det var inte den bästa spelningen jag sett – men det var riktigt roligt!
Han berättade att trummisen i bandet hade kommit på fanclubens Turbo-förfest och träffat alla fansen. Fantastiskt, mer sånt tycker jag!

Senare samma eftermiddag klev det där bandet upp som egentligen inte skulle ha varit där.
(föreställ er det här bandet i den där reklam om hjärtsjukdomarna, med ledsam Paul McCartney-bekymmerhet i ögonen och med svag röst säga: ”Jag skulle egentligen inte ha varit här…”.
Nä, förlåt…okej.).

Mustasch5Blogg

Då Lemmy är allvarligt sjuk beslutade Motörhead för att ställa in hela sommarturnén, där inräknat Metaltown. På väldigt kort varsel hoppade de föredetta göteborgsbandet Mustasch in och räddade situationen. Samtliga medlemmar bar Motörhead-tröjor och drack deras vin uppe på scenen.
Mannen, myten, vraket ( Ralf Gyllenhammar hurrade för sprit, hejade på IFK och hade allsång med publiken.
Som sig bör.
Han pratar stockholmska och berättar att han sen en tid tillbaka bor i Sveriges huvudstad. Publiken bu:ar. För en stund skulle man kunna tro att man satt på konversation-soundtracket (om det finns sådant?) från filmen G som i Gemenskap i bakgrunden när Ralf säger:
– Vadå’rah? Va erre me de’ra?
Ännu mer utbuande.

Mustasch4Blogg

Det hade ryktas om att en hemlig trummande gäst skulle dyka upp under Mustasch spelning.
Inombords bönade och bad jag om att det skulle vara the one and only Mats Dojan Hansson, originaltrummisen
i bandet som hoppade av 2009, bara ett år efter att originalgitarristen Hannes Hansson gjort samma sak.
Men, nä. Det blev inte så.
Inte helt oväntat dök istället Mikkey Dee från Motörhead upp och intog sin självklara position bakom trummorna.
Tillsammans gjorde bandet och Mikkey Ace of Spades, men de hann inte långt förrän Ralf avbröt dem.
– Vänta, vänta, vänta, vänta, vänta!
Det blir tyst och alla tittar oförstående på honom.
– Fortare eller?!

Det kanske gick lite väl fort? Ralf tappar texten ett par gånger, eller så var det bara konstpaus?

Metaltown17Blogg

– Det här är fan pinsamt! sa Patrik, min fotografkollega på Alingsås Tidning som jag stod bredvid under konserten.
Alla tyckte då inte att det var pinsamt. Under en dryckespaus innan kvällens senare spelningar tjuvlyssnade jag på ett grabbgäng som diskuterade dagens om varit.
– Mustasch leverade fan i mig! sa den första, varpå de andra tre i konversationen ”Mmm”:ade till svar.
– Asså så jävla bra! sa de andra.
– Mm, fan asså, sa den tredje varpå den fjärde och sista i gänget säger:
– Jösses amalia…
Sedan blir det tyst.
Bra recensioner.

Metaltown22Blogg

Mörkret kom, men festivalen fortsatte. Näst ut var Clutch, ett band vars logga jag sett överallt mest hela tiden, men också ett band jag faktiskt aldrig riktigt har lyssnat på. Jag hade ingen som helst aning om hur de lät. Patrik, som jag visste var en stor fantast av bandet suckade djup när jag frågade om deras sound.
– Har du INTE hört dem?! Herregud… du ska få se, nu jävlar… sa han innan vi gemensamt styrde stegen mot fotodiket.

Clutch1Blogg

And bang! There was Clutch.
Hårdrock med lite funk-inslag och störtsköna trummor som automatisk fick en att gunga fram och tillbaka med hela kroppen. Koklocke-band skulle jag vilja säga också. Överraskande bra faktiskt.

Metaltown19Blogg

Något som publiken också tyckte. Utifrån den tjocka massan människor framme vid kravallstaketet var Clutch nog ett av de mest uppskattade banden under torsdagen.

Metaltown20Blogg

Det är ju inte alltid så vanligt att fotografer plåtar varandra i en sånhär situation, och kanske är jag dum i huvudet att jag lägger upp en sånhär bild men. Det är såhär det går till och har sett ut stora delar utav den här sommaren, först Sweden Rock och nu Metaltown.
Och jag älskar’t.
Många tror att det är väldigt konkurrens mellan fotografer, och självklart är det så – men under dikesfotograferingar jobbar man ihop på något sätt. Trots att alla är ute efter exakt samma sak, att få till Bilden med stort B så är alla väldigt måna om varandra. Hukar sig för den andre när den vill ta ett kort ur en speciell vinkel, ber om ursäkt om man råkar knuffa till någon och diskuterar banden och artisterna som spelar.
Det gillar jag.

Clutch2Blogg

Metaltown23Blogg

Clutch var det näst sista bandet ut för den här kvällen. Klockan 00:00 skulle kanske världens bästa band ta över Blood Stage.
Trots att jag sett dem närmare 15 gånger live så kände jag mig väldigt ledsam när jag kollade på klockan och insåg att jag inte skulle hinna med spårvagnen om jag såg hela deras spelning, utan det blev bara fotografering under de tre första låtarna.

GraveyardBlogg

Graveyard. Tänka sig, att de skulle gå från den där fotbollsklubbstugan i Majvallen 2007 till att spela på både Sweden Rock, Ullevi och Metaltown ett par år senare. Det är fantastiskt.

Graveyard4Blogg

Och Rickard är tillbaka igen. Strax efter att bandet släppt senaste albumet Lights Out tog han ett break, men nu var han på fötter igen.
Bara någon vecka innan Metaltown hade jag råkat springa in i honom på Centralstationen när jag skyndade till tåget i Göteborg. Jämfört med bara något halvår sedan så har det hänt mycket med han, åt det positiva hållet. Han såg både piggare och gladare ut den här gången.
Det kändes bra i magen.
Vad mammig jag lät där nu…
Äh.

Metaltown24Blogg

Mindre bra kändes det att behöva lämna spelningen efter tre låtar. Till tonerna av Slow Motion Countdown (min favoritlåt, oj oj oj…) blev jag tvungen att lämna festivalområdet och bege mig bort mot bussen.
Det är inte lätt att vara, precis som dessa ovan, ett fan.
Fanskap.

Metaltown25Blogg

Metaltown26Blogg

Den kvällen vred jag om nycklarna till lägenheten kl 01:30, drack två glas mjölk och dog sedan på sängen.
Imorgon var en ny dag…
…och det tar vi i nästa inlägg!

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine 

 

”Thank You and Good Night!” Sweden Rock Festival 2013, del 5

2013-06-23 av

Vi närmare oss slutet på Sweden Rock Festival-bloggen.
Mitt i all festival:eri så fyllde jag år.
21 närmare bestämt.

Sweden Rock

Det har blivit lite av en tradition för mig att fylla år nere i Sölvesborg under Sweden Rock-veckan.
Första gången vi var där var 2007.
Samma dag som vi åkte ner blev jag 15 år.
Jag fick en videokamera i födelsedagspresent, något som jag hade önskat mig ända sedan jag var åtta år och började leka hemma hos en klasskamrat som hade en på sitt pappas kontor. Jag ville alltid åka hem till henne för att kaaanske få chansen att leka med den.
Redan då ville jag synas och höras.

Någonstans på mitt rum har jag kvar de där banden som jag spelade in på under festivalen. Jag gick till och med runt och intervjuade folk på kvällarna. Griniga, stora MC-gubbar som blev sura över att jag, en femtonårig liten tjej med videokamera, kom fram kl 23:30  och ville hissa och dissa Sweden Rock med dem mitt i deras korv med bröd-stund.

Sweden Rock

Sen fanns det ju andra lite mer glada människor att filma. Som de där två pojkarna som sjöng Small Faces Itchycoo Park.
– It’s all too beautiful….It’s all too beautifuuul! And you know it!
Lulliga och gulliga. Fantastiskt fina.

Man borde ta fram de där banden idag och…göra nåt.

Sweden Rock

Så, på min 21 årsdag gjorde mamma mig fin i håret.
Faen vad snygg jag var.
För ett slag kändes det som att jag ägde hela festivalen med mitt blomsterland i huvudet. Sånt där våfflat hår skulle jag vilja ha mest hela dagarna. Tjockt, stort och mycket.
Blommorna också för den delen, de hade kunnat få växa fritt som ogräs.

Sweden Rock

Bara för att man är på festival betyder det inte att man kan fylla år på riktigt. Jag fick faktiskt marängtårta med massa ätbara fina blommor på. Jag såg på när min mamma kämpade med bygget utav den i köket, men när det var dags att provsmaka hade hela tårtan sjunkit ner och bivit helt platt. Göörkönstigt,

men…
den såg ganska rolig ut i alla fall.
Tyvärr fick jag ingen bild på det simmande tårtan. Men god var den.

Sweden Rock

Det blev ingen långvarig födelsedag hemma i stugan,
utan strax efter att jag öppnat ett par presenter och druckit morgonkaffet begav jag mig ner mot festivalen igen och började jobba. Både i diket och vimmel på och utanför området. Överlag så var jag inte hemma mycket alls.
Varje morgon steg jag upp 08 av mig själv. Inget alarm eller sådant. Jag var så taggad och ivrig på att få komma iväg.
Återigen; som ett barn dagen innan julafton, utan att veta vad som komma skulle.
Och tur var väl det, att det inte var världens bästa band varje dag – då hade jag blivit jättestressad och sprungit mellan scenerna. Den här gången var jag mer intresserad av människorna som var där.

Sweden Rock

Som t ex Magnus Uggla och Emma Wiklund. De sände Uggla i P4 live and alive från festivalen.
Uggla är så skön. Sån vekling men ändå så jädra macho på samma gång.

– Bo i tält? Näe fy fan…
– Bajamajor är det vidrigaste jag vet! Usch!
– Langos är inte riktig mat!

Men, istället för att tycka han är lite fin i kanten och jobbig stockholmare, så skrattar man bara och älskar honom ännu mer.
Man tycker om honom bara för att han är sig själv till 100%.

Sweden Rock

Ibland förvånade han en, som att provsmaka småkryp i direktsändning.
Snällt ställde han upp på fotografering med tjugotal fans som i varje paus kom upp och ville krama honom.
Emma var söt och snäll. Alltid så glad. Och söt. Och snäll.

Eftersom det här var deras absolut sista sändning för säsongen var det ett ledsamt avsnitt. De kramades och Emma gav honom en, två, tre och jag tappar räkningen pussar på kinden.
Uggla kontrade inte med ”Åh, tack fina kära du! Jag kommer sakna dig!”, utan:
– Åh gud, nu får jag herpes!
Hypokondriker som han är.

Sweden Rock

Quireboys spelade på festivalen.
Jag hade tidigare under veckan fått höra av ett par kompisar att Quireboys spelade riktigt partyrock, men när jag anlände till Festival Stage för att plåta bandet fick jag uppleva något helt annat.

Sweden Rock

Tydligen hade det blivit någon miss i planeringen så att bandet inte skulle få rigga upp alla sina instrument. Istället blev det ett unplugged gig med gitarr, bas och sång – vilket faktiskt funkade jättebra, tyckte jag.
Förvisso hade jag inget annat att jämföra med. Men, det kanske jag ska vara glad över?
Jag vet inte.
Jag vet i alla fall att jag tyckte om det jag hörde. Det påminde mycket om Black Crowes southbluesrocksväng.
Som man säger i Café Bärs; fan, rätt sjyst asså.
Men, det hade funkat mycket bättre om bandet hade fått spela på en mindre scen, då hade det blivit mer intimt och mer sväng tror jag.

Sweden Rock

En solig eftermiddag, efter att jag hade fotograferat uppe på scenen under Spiders gig, sprang den här killen fram till mig.
– Duh! Duh vänta lite! Va…vad gjorde du där uppe? På scenen?
– Jag plåtade Spiders.
– Aha…men, jag ville bara säga – vad fin du är!
Då blev man glad i magen.
Alexander hette han föresten. Vi pratade en liten stund, men sedan hann vi aldrig se varandra mer under festivalen.
Nåja. Festivalen återkommer, och dess anhängare.

Sweden Rock

Födelsedagskvällen och på Rosenlunds camping firade de mig stenhårt. Partytält, färgglada lampor och…

Nä.
Nä, det var ju inte riktigt så det var.
Nog firade campingen, men det var inte mig de hurrade för.

Sweden Rock

– Fyllerru år? kom en glad Jocke fram och frågade när jag gick förbi deras camp. Jag nickade.
– Vänta härrå! sa han och gick iväg till sitt bo. Jojomen, här bodde han. Kul kille det däringa.

Sweden Rock

Tillbaka kom han med en liten fickplunta. Helt ny och fin i svart läder. Det kändes för fint att ta emot den först. Men nej oh nej, det var meningen att jag skulle ha den. Tveksam om han faktiskt hade köpt den till mig för just detta tillfälle,
men både han och jag var glada ändå.

Här är ett par andra glada människor.
Många säger att mamma och jag är ganska lika. Här är en chans att avgöra, för visst är det modern min. Heavy döskalle-tröja hade hon införskaffat också. Hon skämdes lite när hon köpte den, just på grund av döskallen. Hon är söt hon.
Den gladaste av dem alla var nog Thomas. Det här var innan bacardin slog till på allvar. Mamma försökte få honom att dricka av hennes Festis istället.
Det gick sådär.

Sweden Rock

Jag stod uppe på Jörgens buss och betraktade utsikten över Rosenlunds camping ett tag. Det kändes sorgligt att veta att det här var sista kvällen med gänget.

På något vis hade man levt i en låtsasvärld under hela den här veckan nere i Sölvesborg. Man glömmer av livet där hemma, alla bekymmer, jobb och måsten. Man är lite lullig och gullig mest hela tiden, utan att ens få i sig någon alkohol. Man går runt med ett förnöjt flin mest hela tiden och känner att det bara är vi, här på festivalen, som finns och förstår.

Förstår vad?

Ja, allt.

Bild2

Sweden Rock

Vi hoppar vidare, till sista kvällen.
Rush var festivalens sista headliners ut. Ännu ett sånt där band som man hört talas om hela sitt liv, men aldrig riktigt lyssnat på eller gett en chans.

Sweden Rock

Deras scenutrustning var ganska snygg i alla fall. Allting var som någon slags cirkusklockindustrimaskinverk, lika avancerad som dess musik.
För, det är någon av de anledningarna till att jag inte lyssnat någo’ vidare på Rush. Jag tror deras musik är lite för avancerad för mig. Det är så experimentellt att jag blir stressad.
”Jag känner mig bar, nakane, rädd, exposed…” och vet inte riktigt hur man ska lyssna på det.

Men så får man också känna, faktiskt. Det är helt ok.
Så det så.

Sweden Rock

Sweden Rock

Sweden Rock

Efter min tur i diket sprang jag vidare till Sweden Stage. Där  var Skid Row mitt uppe i sin show.
Jag hittade ett par glada fans länge bak i publikhavet. Det kändes mycket mer intressant att fånga dem på bilden än själva bandet.

Sweden Rock

Att Skid Row haft en rad olika medlemmar under deras 27 år långa karriär kommer väl inte som en nyhet.
Fem trummisar, två gitarrister och tre sångare har det blivit.
Trots att Sebastian Bach slutade gruppen 97 så kommer jag alltid att förknippa honom med 18 and Life och I Remember You (som är två av de få låtarna jag faktiskt kan med dem), och inte den nuvarande sångaren Johnny Solinger.

Sweden Rock
Tidigare samma förmiddag hade jag sett en intervju med Johnny i backstagebaren. Mattias Lindeblad hade hand om sitt Bulls Eye, en talkshow . som vanligtvis håller till på hemmaplan i Göteborg, där han intervjuar kända musiker. Jag föll inte direkt för Johnnys charm.
”Yeah, I’m a sexy and bad motherfucker from the Downtown shithole and I like hot chicks and they like me because I’m the leadsinger in Skid Row you know and…”.
Mm.

Näej men han kanske är jättesnäll egentligen. Jag kom nog bara vid fel tidpunkt i intervjun.
Heh. Eh.

Men de andra var glada och sjöng med i var och varannan låt. Jag bidrog som sagt inte mycket till körsången, men jag var glad ändå.

Sweden Rock

I mitten av konserten hörs en mycket bekant låt från scenen.
Johnny presenterar I remember you och publiken jublar.
Jocke står brevid mig:
– Får se hur kan lyckas med det här då…säger han till mig och nickar mot scenen. Jo, ingen tvekan om att Sebastian Bach tar i så han skiter på sig i originalversionen av låten. Skulle då Johnny fixa det?

Sweden Rock

Första tonen.
Totalt fiasko.
Ett gnälligt och gällt litet läte kom från scenen och en stor fan-klunga börjar gapskratta brevid mig och Jocke.
– HÖRDE DU?! UUUUUIIIIII! säger en.
– Det är fan helt otroligt! säger någon annan.

Sweden Rock

Men trots det så sjunger de med allt vad de kan, gungar fram och tillbaka och tänker mer på originallåten.
– Den här är fan oslagbar! säger Jocke och tar sitt gäng i en enda stor ring och sjunger högst, mest och längst av alla i publikvimmlet.

Sweden Rock

Sakta men säkert börjar solen gå ner och mörkret lägga sig som ett täcke över festivalen. Men för festivalbesökarna är det här bara början…
Det är början på sista kvällen.
Då får man mysa.

Sweden Rock

Nattvimmlet tycks aldrig ta slut om kvällarna. Affärerna har öppet på området till sena nätterna. Någon vidare rush utanför stånden är det inte, men folk är fortfarande sugna på att köpa smycken, t-shirts, accessoarer och liknande ända fram till sista kvällen.
Mannen i ståndet heter Charlie. Första gången vi sågs var 2010. Jag var 18 år och han kallade mig ”lammkött”.
Nu hade jag blivit 21 och han sa att jag hade vuxit upp till ett får.
Jojomen, ett klart bevis på att jag nu blivit vuxen.

Sweden Rock

Spindelmannen raggar på langos-brudar kl 01:30 sent en lördagkväll.

Sweden Rock

När klockan började närma sig 02:00 kände jag plötsligt att all min ork och energi tog slut. Det var som att proppen hade gått. Halsen sved, knäna vek sig och mitt huvud snurrade. Som om kroppen sa:
”Nej Josefine, festivalen är slut nu. Det är dags att gå hem…”.

Så jag gjorde det.
Thank You and Good Night, Sweden Rock Festival!
Jag gick hem och tackade inombords för den fantastiska tiden jag haft under dessa dagar.

Sweden Rock

Dagen därpå var det tyst och ödsligt på området.

Sweden Rock

All den musiken som hade spelats på hög volym från både scenerna och campingen var borta. Kontakten var urdragen och batterierna utslitna. Idag var det bara att packa ihop sina väskor och tillhörigheter och ta sig hem.
En väldigt konstig känsla.
Tyst. Stilla. Lugnt.

Jag gick runt på de olika campingområdena. Tittade på folk. Hälsade på ett par vänner man funnit under festivalens gång.
”Vi ses väl nästa år?” frågade dem.
”Jamen det är klart!” svarade jag.
Sen vinkade vi av varandra och försvann åt olika håll.

Sweden Rock

Samtidigt som jag känner att jag inte riktigt finner orden till att berätta om hela den här festivalen,
så skulle jag vilja skriva en bok om hur bra det faktiskt är nere i Sölvesborg den här perioden.
Jag har brett på med så mycket komplimanger, hyllningar och fina grejer i alla dessa inlägg så ni måste säkerligen tro att jag blivit sponsrad eller hotad av arrangörerna att skriva gott om dem – men icke!
Straight from the heart. Det här är bara en bråkdel av vad jag känner och tycker, på riktigt, om Sweden Rock Festival.

Jag trodde länge att jag inte var någon festivalräv, och det kanske jag inte är heller (hey, jag har aldrig sovit i tält i hela mitt liv…). Jag vet inte. Men Sweden Rock är så mycket mer än bara en festival.
Atmosfären. Människorna. Gemenskapen. Musiken. Platsen.
Det är helheten.
Jag mår så fruktansvärt bra där nere.

Så,
har ni inte varit på Sweden Rock Festival – åk dit. Det är allt (och några blogginlägg) jag kan säga.

Om bara någon vecka intar jag Metaltown i Göteborg. Då blir det nya festivalrapporter och bilder på folk och fä + band som Graveyard, Bombus, Turbonegro, Danzing, Motörhead och många många fler. Mycket nöje.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

 

Spiders @ Sweden Rock Festival, 7 juni 2013

2013-06-16 av

Kiss, Europe och Rush må ha varit headliners på årets festival,
men det bandet jag såg allra mest fram emot att få se och uppleva live var Spiders.
Jag fick äran att följa med göteborgsbandet före, under och efter deras spelning på Rockklassiker-scenen en solig fredagseftermiddag i Sölvesborg.

Spiders

Det var en väldig varm dag nere på festivalen. Brända överkroppar lyste röda överallt och folk lågt halv utslagna lite här och var på området.
Jag lyckades ta min påbörjade bonnebränna till nya höjder när jag stod vid pressincheckningen och väntade på mitt gästpass till Spiders. Efter 45 minuters väntan under en stekande sol var min högerarm inte bara röd.
Den var…
ännu rödare.

Spiders

Men lika glad var jag för det. Efter att ha fått mitt rosa gästpass sprang jag vidare till den nya scenen längst bort på området. I och med det utökade festivalområdet har ytterligare en scen tillkommit; Rockklassiker. Zeppelin Stage har även bytt namn till 4Sound och Sweden Stage har flyttat en aning österut för att skapa en bättre publikyta.

Spiders

Backstage träffar jag Spiders i ett uppriggat vitt partytält. Peter från deras skivbolag vinkar in mig och välkomnar mig in i tältet.
Sångerskan Ann-Sofie Hoyles står och dricker vatten medan de andra i bandet sitter tillbakalutade i en grön soffa. Även om det är första gången vi träffas så kramas och skakar vi hand som vi känt varandra längre.

Spiders

Spiders bildades 2010 av Ann-Sofie Hoyles, John Hoyles, Matteo Gambacorta and Axel Sjöberg. Efter att ha spelat bara några månader tillsammans uppträdde de på Way Out West i Göteborg samma år.
I slutet av året gick gruppen in i studion tillsammans med producenten Don Ahlsterberg (The Soundtrack of Our Lives, International Noise Conspiracy mfl) och började spela in material.  Resultatet blev deras första EP med fyra låtar som släpptes i januari 2011 på skivbolaget Crusher Records.
Samma år bestämde sig Axel för att hoppa av bandet för att istället satsa på sin trumroll i Graveyard. Ersättaren blev Ricard Harrysson (bilden ovan) som tidigare spelat med Fox Machine och The Maharajas.

Spiders

I oktober förra året släppte Spiders sin försa fullängdare Flash Point med låtar som Hang Man, Weekend Nights och Fraction.
Gruppen har redan börjat jobba på uppföljaren. Den här gången blir det mer år det sena 70-talet.

Spiders

Ann-Sofie och gitarriste John är gifta sen en tid tillbaka.
John har tidigare var tidigare medlem i Witchcraft, som också skulle spela under årets Sweden Rock – men pga Kiss gigantiska och avancerade scenbygge blev gruppen tvungna att ställa in sin spelning. Mer info går att läsa här.  

Spiders

Det är första gången Spiders spelar på Sweden Rock Festival, också första gången de besöker festivalen överhuvudtaget.
Men det blir inget långvarigt besök, för redan samma kväll ska bandet plocka ihop och åka hem till Göteborg igen.

På bilden ovan; Peter från skivbolaget och basisten Matteo Gambacorta.

Spiders

Spiders

Ann-Sofie står framför spegeln och funderar över klädvalet.
– Klart du ska ha manteln! Den är göörsnygg, säger jag samtidigt som jag tar en bild.
Hon berättar att hon och en kompis har sytt den av ett tyg de haft som bakgrund under fotosessioner. Tyget sitter fast i hennes ringar och manteln blir som ett par vingar när hon röjer på scenen.
Den var, som det heter
– göörfin.

Spiders

Jojomen, hon behöll den på.

Spiders

Spiders Spiders

Melker Becker, känd från Rundgång (klicka på länken för att se ett klart bevis ur måna hårdrockare är om varandra!) tillsammans med Mattias Lindeblad agerade konferencierer under festivalen. En kvart innan utsatt tid för spelning kommer han in i tältet och hälsar på bandet.
– Vill ni ha en liten presentation av bandet innan ni går på scenen? frågar han.
Jojomen, det ville de.

Jag tittar på Melkers tunga skinnjacka och frågar om han inte dör svetthetsdöden i den.
– Man får stå ut. Det ingår i jobbet… sa han och blinkade, sedan försvann han upp mot scenen för att förbereda sig inför rollen som konferencier.

Spiders

Spiders gjorde likaså och började röra på sig.

Spiders

Spiders Spiders Spiders

Några minuter kvar tills bandet ska stiga på scenen. Ett par trogna fans står framme vid kravellstaketet och väntar. Jag känner igen flera utav dem. Några har jag pratat med under festivalens gång, andra har jag hamnat bredvid under tidigare Spiders-gig och någon annan har jag till och med lunchat med på Musikens Hus hemma i Göteborg. Världen är liten.

Spiders

Spiders

Det blev Spiders tur…

Spiders

…och publiken jublade!

Spiders Spiders Spiders Spiders Spiders Spiders Spiders

Energi, spelglädje och röj en sommarkväll i juni.
Och det bästa var… 

Spiders

…att det precis hade börjat. Sweden Rock Festival är startskottet för en fantastiskt sommar.
Att få inleda den tillsammans med ett utav göteborgs skönaste band på världens bästa festival
– det är storslaget.

Jättemycket tack till Crusher Records och Spiders för den här kvällen!
Hoppas, tror och vill att vi ses snart igen.

I nästa inlägg fortsätter vi titta på fans, nördar och festivalens så kallade sexigaste 64-åring.
Det blir skoj. Göörskoj.

Fred och kärlek, puss och kram!
Med vänlig hälsning Josefine 

 

 

Ligga sked med musiken: Göteborg nonstop till Sweden Rock och Metaltown

2013-05-16 av

josefineGöteborg nonstop har för första gången representation på årets Sweden Rock och Metaltown. Väldigt ohipster, lite läskigt men samtidigt spännande. Vi tog ett snack med vår utsände – Josefine Larsson – som är rutinerad i gamet.

Du åker på Sweden Rock i Sölvesborg i år för bl.a Göteborg nonstop. Är det första gången du är där? Något bestående minne?

– Det är femte gången jag besöker festivalen. Första gången var 2007, också första gången jag var på festival överhuvudtaget. Jag var 15, åkte på min födelsedag och hade fått en videokamera i födelsedagspresent!
Alla dessa fem Sweden Rock-år har jag firat min födelsedag där nere.

Har du något bestående minne därifrån?
– Åkte dit för att se husgudarna Aerosmith, men det jag minns mest var inte deras spelning, utan att…

– ALLA var så snälla! Oerhört vänliga! Vad rock’n roll det lät..

Men det var inga problem att få åka då? Dina föräldrar litade på dig?

– Näej näej, hela Larsson-klanen (syrran, morsan och jag) var med. Vi åker alltid ihop. I år åker jag dock själv.

Rätt roligt och kanske ovanligt att ha med morsan ändå, har ni samma musiksmak?

– Oh ja! Hon har lärt mig aaallt om musik. Nu lär vi henne om Graveyard, Horisont, Spiders och så vidare. Höhö.

Kretsloppet
– Precis!

De senaste åren har du haft fotoupprag, eller?

– Nä, men kameran har alltid hängt med. Det är ju mitt stora intresse, utöver musiken då. Sänder ju (musik)radio i Radio 88 Partille, och jobbar extra på Alingsås Tidning som reporter och fotograf.

Okej, det blir första året ”på riktigt” då, med ackreditering. Har du nån kul fotoanekdot?

– Det var nog när jag kl tre på natten – efter ett kyligt nattpass som funktionär på Way Out West 2012 – då jag surfade runt på Facebook lite. Hamnade på Justin Hawkins i The Darkness sida och upptäckte att han lagt upp en av mina bilder från Sweden Rock tidigare på sommaren. Bam, och så var den där!
Började lipa. Fan vad kul det var! Har för mig att jag tog den på min födelsedag.

Men du aldrig i kontakt med dem eller nåt, över rättigheter eller så, haha? Du blev bara glad?

– Nä, jag hörde inte av mig eller så – jag var så exalterad och överlycklig bara!

Hur är det med boendet och så på Sweden Rock jämfört med andra festivaler? Bor du i tält?
– Jag har varit på en del festivaler, men aldrig sovit i tält. I år bor vi i vänners stuga en liten bit från festivalområdet. Tidigare vandrarhem och ibland finare hotell. Ser det helst som en semestertur istället för…en utomlandstripp.

”Vi”? Du åker inte helt ensam då?
– Mamma bor faktisk med mig första natten. Hon kör.

Privatchaufför alltså?
Precis!

Är det några särskilda akter som lockar dig i år mer än andra?
– Witchcraft och Spiders. Men mest intresserad är jag av folket, fansen, folklivet

Du skall på Metaltown senare i sommar? Skiljer sig fansen åt något eller är det ungefär samma klick människor som drar runt?

– Jag har bara besökt Metaltown två gånger. Det känns som det är mer genuina fans på SRF då den ligger lite mer avsides och inte lika lättillgängligt, vilket gör det spännande. Metaltown är stadsfestival, mer bekvämt.
– Folk är lite snyggare i håret och luktar bättre, sådär haha. Nu har jag ju inte varit på galoppbanan där det är nu. Det kanske luktar häst?

Känns ändå som Metaltown har några kul grejer i år som även en icke-banger som jag skulle gilla. Motörhead är ju ändå speciella, sedan Turbonegro, Graveyard och såna akter. Kanske är mer av ”cityrock” nuförtiden. Har ”hårdrock” fått en uppsving nu när tom folk i sotarmössor gillar det?

– Svårt. Tja…jag vet inte. Samtidigt så känner jag att jag inte riktigt vet vad hårdrock är egentligen. Det finns så många genrer hit och dit nu. Vad är hårdrock?
– Men jo, nog är det mer accepterat idag. Hårdrockare är inte knarkare för alla längre.

Och så slåss de nästan aldrig, är bra gäster. Dvs dricker sina femton öl tills de inte får beställa längre, och lommar sen snällt hem och somnar i sked med basförstärkaren.

– Men så är det ju med hipsters, poppare och fan hans moster också. Det är inte specifikt för just hårdrockare liksom.

Fast det känns som om bangers är mer lojala med sin musikform, att hipsters och annat oknytt går ut lika mycket för att dansa och ragga, typ..
– Jaaaaaa!!!! Absoluuut!

Det var så jag menade
– Bra menande!

Men ingen risk att någon hamnar i sked med dig då på Sweden Rock eller Metaltown? Du är ”lojal med musiken”?

– Haha! Jag ska krama om allt och alla på hela festivalområdet.

Låter som ett bra slutord

Vem är det du sitter med på bilden nedan? James Hetfield?

– Hahaha!! Ralf Gyllenhammar.

Jaha. Det får duga.

ralf

// Ozelot

*Let’s fuck this krönika in the pussy: Göteborg nonstop från P3 Guld

2013-01-21 av

Linnea Henriksson är årets artist i P3 Guld. Det tyckte den för den här kategorin mest effektiva fansidan på Facebook. Inte för att jag på något sätt vill missunna Linnea framgången – hennes glädje vid prisutdelningen var gripande – men gisslet med publika omröstningar riskerar i förlängningen dra ett löjes skimmer över den här typen av musikpriser.

Kanske är detta lite av ett feghetstecken när Sveriges Radio  låter lyssnarna rösta i alla kategorier – ett enkelt sätt att friskriva sig från fjolårets kritik om könsmässig obalans i både nomineringsfält och prishylla. 2013 såg mycket lovande ut på den fronten – de kvinnliga artisterna dominerade helt. Inte konstigt med artister som Laleh, First Aid Kit och Loreen bara för att nämna några har gjort ojämförbara segertåg i låtlistorna.
Men märkte vi av det när de sista rösterna var räknade?
Nja. När Kent vann pris för årets grupp blev jag…gick jag och pissade. Även om nu senaste albumet inte är det sämsta de gjort på länge kändes sorlet från rännan betydligt mer vederkvickande än nåt Åhléns-medley från Tunas söner.

Att däremot på något elitistiskt vis ifrågasätta Swedish House Mafias för pris i kategorin Årets Dans känns dock futtigt , särskilt när trion vare sig fick vare sig Guldmick eller glasstatyett för årets grupp. Vilket de inte helt orättvist kunde fått med tre utsålda Friends Arena bakom sig och stort internationellt segertåg. Men nog borde väl First Aid Kit fått något pris, och Laleh? Powerduon Icona Pop – som inledde liveshowen – premierades för landsplågan ”I love it” som blev årets låt (jag är inte mot det) men herregud – borde då inte årets bäst säljande artist Loreen fått det för Euphoria?
Dock gör hon en såsig powerballad live som låter hämtad ur b-sidan till Titanic – the Soundtrack. Men hon är cool ändå, Loreen.

I Göteborg gladde vi oss lite extra över att El Perro del Mar rodde hem Arets Pop för andra gången vilket i sin tur medförde att Ikons blev utan. Publiken i sin tur blev utan vare sig Perro själv (gravid, på satellitlänk), Kent (hade nån trott att de skulle dyka upp) eller SHM som nog är för stora för att plocka upp priset om de så hittade det på marken. Meshuggah fick pris istället för rockergunstlingarna Graveyard och jag är inte i stånd att bedöma det rättvisa i det. Meshuggah har ändå funnits i 25 år.

Liveframträdanden då? Roligast var Gnucci som skuttade fram på podiet på sitt oefterhärmliga vis där hon slutligen stötte på patrull i form av Timbuktu som alltid gör sitt live och är en sådan där fin kille som absolut alla gillar. Visuellt och sprakande, hoppas det även var det i kamerorna.
Kameraproduktionen styr ju naturligtvis mycket under en sådan här kväll, och det var ju lite trist att man fick se Icona Pops gig förrän låten nästan var slut – de gjorde större delen av framträdandet gömda i en båsliknande scenkonstruktion och kunde förmodligen bara anas av tevekamerorna eller publik precis rakt framifrån. Från pressplatserna såg man absolut ingenting.
Linnea Henriksson gjorde ett riktigt vasst framträdande förstärkt av evigt folkkäre Timo Räisänen som trivs på P3 Guld. Bänkkamraterna får något blankt i ögonen under Johnossi som framför en helt ny låt men vid det laget har jag sån träsmak och rastlöshet i benen att jag inte vill något hellre än att galan skall ta slut, vilket låter vänta på sig ytterligare något nummer.

Martina Thun och Soran Ismael då? Ja de uppträdde helt habilt utan jätteplågsamma manuspinsamheter som under fjolårets gala. Soran lever fortfarande rätt högt på SD-grejen och kan förmodligen dra skämt om det på firmafester en bit inpå nästa decennium, Martina kommer jag inte håg särskilt mycket av vad hon sa mer än att jag inte ville kasta ägg på henne, och resten har ni förmodligen redan läst i GP, Aftonbladet eller Expressen.

Annat noterbart från själva galan:
• Tityo skämtade om gruppsex – årets grupp *hint hint* – (som klipptes bort i tevesändningen) och någon annan om bajs. Det senare inte ett dugg kul.
• First Aid Kit gjorde en rolig rapversion av Subterranean Homesick Blues
• Tyckte det var rätt kändisfattigt i år.
• SVT och eftersänder galan men samtidigt sitter redaktörerna och Live Nation och livetwittrar ut resultaten för glatta livet. Mindre klyftigt kanske.
• Skönt att galan är tillbaka i Scandinavium igen – Lisebergshallen är för liten och blir stekhett under alla strålkastare.

Nytt för i år är även att förminglet ägde rum på Pustervik i stället för det kanske mer logistiskt lämpliga Brewhouse. Gästerna slussades förbi baren där vanligt folk satt och pimplade öl, och in i stora konsertlokalen där det stod burköl och färdigupphällt bubbel på några bord.
Nog för att jag föredrar Pustervik framför Brewhouse men man kunde nog faktiskt gjort det lite glammigare, till exempel genom lite hyggligt propert klädd servicepersonal som gick runt och fyllde på?
Lite inramning helt enkelt. Istället tog Red Top tillfället i akt att marknadsföra sitt kära ställe inför den församlade branschpubliken, innan projektledaren för P3 Guld på Göteborg & Co släpps på scen och påminner varför vi egentligen är där. Därpå spelar Kristofer Åström en låt live vilket osökt för tankarna till lördagskvällens huvudnummer på Woody West – vilket troligen ingen av de församlade gästerna kommer bevittna ändå då de förväntas vara upptagna av andra saker. Inget ont om Kristofer dock, den enda låten var grym. Men njae. Lite mer P3 Guld känsla hade man nog velat ha.
Därpå bussades gästerna mot Scandinavium vilket gav lite mysig skolresekänsla då många smusslat fickorna fulla av burköl som sedermera konfiskerades väl på plats på arenan. Buhu.

*Förklaring till titeln då? Ett av Sorans roligaste repliker som myntades av några av huvudpersonerna själva: Enligt uppgift skall Swedish House Mafia inför varje spelning yttra orden: ”let’s fuck this club in the pussy!”
Ödmjuka killar..


Imorgon skall jag berätta nåt om efterfesten.

Samtliga foton av Josefin Larsson. Fler bilder här

// Ozelot

P3 Guld 2013: Alla nomineringar och liveartister

2012-12-04 av ozelot

P3 Guld är inne på sitt elfte år och är tillbaka i Scandinavium efter två års apokalyps i den något mer trångbodda Lisebergshallen. Göteborgs och kanske Sveriges festligaste musikgala blir därför extra festligt i år. Nu är årets alla nomineringar klara, och vi presenterar dem här tillsammans med alla uppträdande artister.

Klart är att man tagit åt sig av forna års kritik om manlig dominans, ty i årets lista dominerar faktiskt kvinnorna. Synnerligen välförtjänt får jag säga om man går igenom musikåret 2012.

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

T.ex är First Aid Kit, Alina Devecerski, Loreen, Icona Pop och Linnea Henriksson nominerade i två kategorier, och flera av dem uppträder också under galakvällen. Laleh har chans att bli kvällens drottning med hela tre möjligheter till pris.
El Perro Del Mar och Taken by Trees har fått välförtjänta nomineringar, och relativa nykomlingar som Gnucci sticker ut.

Lite Göteborgspatriotiskt sådär gläds vi även åt bland annat Graveyard, Jonas Lundqvist och Ikons som har fått var sin nominering.

De nominerade till P3 Guld 2013 är:


Årets grupp:

First Aid Kit – The lion’s roar
Kent – Jag är inte rädd för mörkret
Lorentz & Sakarias – Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast
Mando Diao – Infruset
Swedish House Mafia – Until now

Årets artist

Alina Devecerski – Maraton
Laleh – Sjung
Linnea Henriksson – Till mina älskade och älskare
Loreen – Heal
Petra Marklund – Inferno

Årets nykomling

Alina Devecerski – Maraton
Icona Pop – Icona Pop
Lilla Sällskapet – Om vingarna bär
Linnea Henriksson – Till mina älskade och älskare
Norlie & KKV – Samlad produktion

Årets låt

Dansa pausa – Panetoz
Euphoria – Loreen
Hungry hearts – Nause
I love it – Icona Pop
Some die young – Laleh

Guldmicken (årets liveartist)

First Aid Kit
Laleh
Maskinen
Swedish House Mafia
Timbuktu & Damn!

Årets dans

Alesso – Samlad produktion
La Fleur – Samlad produktion
Mayka – Samlad produktion
Otto Knows – Samlad produktion
Swedish House Mafia – Samlad produktion

Årets hiphop/soul

Gnucci – Oh my goodness!
Grillat & Grändy – Gendish & Gäris
Labyrint – samlad produktion
Lilla Namo – samlad produktion
Lorentz & Sakarias – Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast

Årets pop

El Perro Del Mar – Pale fire
Ikons – Life rhythm
Jonas Lundqvist – Så e de me de
Niki & The Dove – Instinct
Taken by Trees – Other worlds

Årets rock/metal

Crucified Barbara – The midnight chase
Graveyard – Lights out
Meshuggah – Koloss
Spiders – Flash point
Switch Opens – Joint clash

I år blir publikens röst extra utslagsgivande och avgör helt själv fältets första fem kategorier, medan en specialjury medverkar i de sista fyra.
Så om ”fel artist vinner” i år finns det ingen annan du kan skylla på än dig själv. Ett sätt att gardera sig mot kritik månne? Fair enough..
Hur du röstar framgår här.

Uppträdande artister
Loreen, Alina Devecerski, Linnea Henriksson, Icona Pop, Gnucci med Mash Up International och VAZ, Norlie & KKV, Timbuktu & Damn!, Johnossi och Ghost samt hemliga gäster.

Årets programledare är Martina Thun och Soran Ismail

P3 Guld
Lördag 19 januari 2013
Kl 20:00 // Biljetter här

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-11-17

Slöar i sängen och lyssnar på Per Svenssons PSYCHEDELIC SOUNDS som släpps den 30 November. En obekymrad härligt sonkad samling låtar. Tex FREE SPIRIT som luffar på i ett skönt söndagstempo med rader som LOVE IS BURNING INSIDE/ WELCOME BACK IT´S SUMMERTIME. Gitarrerna , trummorna och orgeln kränger hit och…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-11-17

3 Avocado 1 halv burk röd tångkaviar 1 halv burk svart tångkaviar Hackad rödlök Havregrädde Droppa i citron 1-2 tsk En liten korv tartex Blanda alltihop till en goja.Det skulle bli en sås men det blev ingen sås,det blev en GOJA. Ätes på midsommar eller jul.

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...