Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

salviagatan

2017-11-22 av Nina

Det är en evighetsbacke till toppen och höghusen. Låren klibbar mot 142:ans läderbaksäten. Fönstergliporna fläktar knappt. Vinrödstånkar bilen, upp, upp. Johannes och mamma pratar och röker. Vi ska till den nya lägenheten. Splitter ny och stor. Mamma är glad, men vill inte veta av mig. Min klänning är rödvit-rutig och träskorna är svarta. Mina svartormar i magen och svetten.
Plötsligt kräks jag rätt ut. På mig, min klänning och över baksätet. Johannes tvärbromsar och jag flyger in mellan förarsätet och mamma. Hon skriker. Drar ut mig i dikesrenen och gråter högt. Jag fortsätter kräkas, men det kommer bara svidande galla. Det är svarta ormar i gräset. Johannes drar mamma ifrån mig. Det kommer en fluga, landar på en hand som är min. Jag önskar det vore en nyckelpiga. Jag vet att varje prick på deras rygg betyder ett år. Jag minns en som var helt svart. Jag måste komma ihåg att fråga mamma om den då kanske var död. Lägenheten är verkligen stor. Parkett, ropar mamma. Jag ligger på en filt i hallen alldeles naken förutom underbyxorna med darrig febersmak i munnen, jag slickar mina salta fingrar. Johannes tar in mig i badrummet, duschar väck kräks och smuts. Som att du låg bland döda hundar i diket, skrattar han. Jag öppnar munnen och han fyller mig långt in i gommen. Här kommer medicinen, nynnar han. Jag blundar hårt.  Mamma skramlar i köket, jag borstar tänderna. Om mamma kunde se sårhålen. Det kommer blod från huvudet och blandar sig med håret. Det är omöjligt att hitta hålen med kammen. Febern ångar ur ögonen. Den speciella sjuksmaken. Det blir fint här med allt nytt.

Varje natt i nylägenheten svävar korparna längs membrans autostrada: ibland kittlar det i pannloben. Vingarnas vispande mot cortex svällande gränder. Prästen sa att Gud bor i var människa. Att alla bar Gud. Lilla, lilla Gud. Kanske att han i så fall är handikappad.

Det ska inte någonsin finnas utrymme för tröst och förlåtelse.
Skinnet du drar av ska växa igen och den nya huden omsluta din
innersta sten, den eviga tjälen. Ankomsten häller avskedet likt
regn över dina axlar. Mödrars tigande planterar fruktansvärda
avstånd. Okbefriade till tystnadens förfärlighet, vänder hon
blicken ifrån. Fostret söker utan ögon människoköttet för att dia
förövaren.

 

 

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.