I en mozillaflik till höger om den här rasar just nu debatten om Mia Skäringers misstänkta textreklam för Proviva. Om farhågorna stämmer har jag ingen aning om, men några timmar innan, närmare bestämt vid lunchtid, smörjde undertecknad kråset gratis på Linnéa Arts stjärnkrog på Södra Vägen.
Där satt jag tillsammans med Nöjesguidens redaktör Björn Werner, en före detta matskribent på GT och en diverse representanter för olika branschtidningar, matkolumnister och bloggare – de flesta hitflugna över dagen från Stockholm. En ganska trevlig bonusutflykt kan tyckas.

Detta är naturligtvis ingen ovanlig praktik och inget föremål för förhävelse alls. Pr-byråer sonderar ständigt terrängen efter pennor både högt och lågt som kan tänkas vänligt sinnade och göteborgska Linnéa Arts är just nu hett – kökschefen Edin Dzemat utsågs nyligen till årets Rising Star av White Guide vilket jag tyckte var rimligt att rapportera om.
I den vevan tedde det ju sig alldeles förträffligt när en inbjudan trillade in i mejlboxen någon dag senare. Att faktiskt få tillfälle att smaka på maten man refererar till är klart underskattat – åtminstone för den som inte har någon uttalad avdragsgill budget för dylika utsvävningar.

För egen del skippade jag frukosten och klev in i restaurangen prick 11:30 för att omgående få ett glas mousserande vin i handen – tyvärr tog jag aldrig den nya bekantskapens namn men det var gott trots den arla timmen.
Lika bra att ta tjuren vid hornen direkt och ingen annan verkade titta snett på mig.
Edin själv tog befälet tämligen omgående flankerad av finansiären och mentorn Torsten Jansson som redan från början tycks ha givit sin unge protégé tämligen fria tyglar.
Torsten är miljardären och superentrepenören som åsikterna går isär om – och det är inte bara som fysisk uppenbarelse han för tankarna till Stenbeck – men ihop med Edins driv och lekfulla kaxighet tycks de utgöra en välfungerande duo.

Vi flyttar från rum till rum i jakt på perfekta bilden. Jag hittar den dock aldrig och kan ändå inte konkurrera med kollegorna i form av teknisk arsenal så jag återvänder den här bilden från St Tropez tidigt åttiotal..

Medan Edin är upptagen av annat lägger Torsten ut texten lite om restaurangens koncept.
Tanken är att matkonst och glaskonst skall gifta sig med varandra och det passar ju bra då Torstens New Wave Group sedan 2005 står som ägare till Orrefors Kosta Boda.
Vi får veta att mycket (allt?) serveras i Orrefors-serviser och att det mesta som finns i fråga om prydnadsföremål går att köpa men ärligt talat känns den formulan lite tillkämpad.
Jag tycker varken bu eller bä om inredningen och i mig hittar glasaporna på en hylla ingen spekulant, men kanske blir det annat om duon gör slag i planerna att öppna finkrog i småländska Kosta?
Där lär i alla fall finnas gott om utrymme då verksamheten flyttar utomlands inom kort.

Jag är här för maten och mat det får vi. Som lämpligt nog sköljs ner med vin – ett glas för varje rätt som sig bör.
Förvissade som vi är vid vårt bord om att vi kommer få en fusklapp på vägen ut med vad det var vi åt och drack – inte så lätt att komma ihåg med alla dessa ingredienser och årgångar som rabblas – skippar vi efter ett tag anteckningarna.
Den första rätten minns jag dock: Anklever med kål tillsammans med den pikanta detaljen maräng? Tja varför inte?
Kål har jag sällan ätit tillsammans med anklever och marängflarnen ställer sig i givakt och spetsar hittills outforskade smakcentra på tungan.

Härefter tar minneskonstnären vid och jag erinrar mig en fantastisk anrättning i form av halstrad (stekt, whatever) hummerstjärt som serveras tillsammans med frysbehandlade lingonkorn! Wow säger tungan, varmt och kallt är en genomgående tråd i Edins matskapande just nu säger hjärnan.
Som får mer vin för att orka med även fräst blomkål tillsammans med rökt löjrom och jungfrusmör. Anrättningen pudras med krispiga små smulor av kavring som ger det hela en intressant textur.

Vad jungfrusmör är utlöser vid det här laget naturligtvis livliga spekulationer vid vårt matbord om fyra – ”att kon är oskuld?” föreslog en elegant blond kvinna i 45-års åldern slugt.
Att det är extra fint smör kunde vi dock alla enas om.

Edin dyker ut och in i köket under hela sittningen och är lika delaktig som servitör som kulinarisk ciceron.
Det är en del i tänket med Linnéa Art att personalen skall känna sig hemtam över hela linjen från kastrull till kortdragare.
Och det är tydligt att Gislaveds-sonen trivs i rollen – dit han kom till Sverige som 13-åring från Bosnien – och drar mer än gärna anekdoter från sin treåriga läroperiod på Noma samt spekulerar om stjärnfördelningen på den nordiska Michelin-galan på onsdag.
Men det får vi inte skriva, lovar vi..

Vi blir inte svältfödda på smaskiga tankesprång ändå: Till exempel att Sverige och Norden inte alls behöver skämmas i konkurrensen från 3-stjärniga pariskrogar med åldersdiabetes – utan att tvärtom Guidens inspektörer brukar lyfta fram hur de nordiska lyxkrögarna är yngre, vitalare och triggar varandra – men att stjärnfördelningen kanske inte riktigt hunnit ifatt. Än.

– Men det handlar ju inte bara att jaga stjärnor, säger Edin men jag vet inte om jag riktigt tror honom.
Bara att han känner på sig att det inte riktigt är dags än denna årgång.
Tiden står dock på hans sida. Resan har ju bara börjat.

På vägen ut får vi varsitt exemplar av Edin Dzemats kokbok och en mapp med de senaste pressreleaserna efter White guide-galan, representanten från Bindefeld tackar av och försäkrar att det bara är att höra av sig för minsta lilla, kanske för en privat intervju eller extra bildmaterial?
Vi är dock ganska nöjda där vi tar de där första stapplande stegen i fullt dagsljus – jag och Björn Werner börjar försiktigt urskuldra oss själva beträffande moralen i detta – om nödvändigheten av vattentäta skott mellan sälj och journalistik och att det är viktigt att ha en integritet – men kommer av oss någonstans halvvägs:

Äh, va fan liksom? De annonserar ju inte hos mig?