Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Mattias Hellberg @ Fredag på HAK #2

2015-02-22 av

Under våren kommer Scandic Europa presentera ”Fredag på Hak”; en ny artist varje månad som uppträder i hotellbaren varje fredag.
I  januari kunde vi se och höra Hurricane All Stars med Daniel Gilbert i spetsen uppträda med inbjudna gäster som Ebbot och Håkan Hellström (inte kattskit någonstans alltså), och nu i februari är det Mattias Hellbergs tur.

Så, i fredags: ett par vänner och jag åkte in till stan och kollade in Mattias andra gig på Scandic.

Hellberg_5234

Till skillnad från de tidigare gångerna jag sett Mattias Hellberg hade han den här gången ett helt band med sig på scenen. Efter senaste släppet i höstas, In Egolectricy Harmony, begav han sig ut på en miniturné med endast en gitarr som sällskap. Han gjorde bland annat en jättefin spelning på Oceanen i oktober som ni kan läsa om här

Hellberg_5169

Det blev material från både Mattias karriär och ett par covers av bland andra Faces och The Smiths (jag som inte har nå’ vidare relation till The Smiths blev positiv överraskad då det var en himla bra låt. Antingen så gjorde Mattias och co. en grym version av låten, eller så är…originalet lika bra. Måste kolla upp vilken låt det var bara…).

Hellberg_5217

Förra veckans gäst var Kent Norberg från Sator. Den här gången var grammis-aktuella sångerskan Ann-Sofie Hoyles från Spiders med uppe på scenen. Riktigt kul tyckte jag!

Hellberg_5204

Förutom att spelningen var alldeles för kort så var det en riktig fin kväll. Måste ge en eloge till Scandic och HAK för den göörmysiga lokalen. Tyckte det var en kul idé att ha scenen mitt i lokalen istället för längst bort i något hörne.

Hellberg_5225

Bra kväll.
Det enda ”OH NO!”-skvallret jag har att bjuda på är att fantastiska bandet Drömriket med bland andra Ralf Gyllenhammar från Mustasch, Magnus ”Adde” Andreasson, Niclas Englin från In Flames och Jonas Slättung som hörts mest i P4 inte kommer att spela ihop något mer.
”Har du sett dem en gång så…får du nog räkna det som den sista och enda gången.” hörde jag från säkra källor.
Ledsen är jag nu.

Jag fick i alla fall se dem en gång.
Klicka här för att se mitt inlägg om det.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

”Jag ska också bli en engelsman som hjular mitt på öppna gatan och bah är så jädra glá!”

2014-10-26 av

Lördag. Jag har träningsverk i vaderna och hela Håkan Hellströms diskografi går som ett eko i mina öron. Allt det där på grund av fredagens dans på Scandic och sedan häng hos en vän i Surte där vi råkade somna på soffan med Spotify i rullning (Håkan Hellström tjänade nog miljoner på oss den kvällen på såndär Spotify-stimpeng eller vad de nu får för varje lyssning), men det var fint.

I kommande inlägget nedan får ni läsa och titta på lite bilder från min lördagskväll när jag såg Mattias Hellberg på Oceanen.
Förvänta er inte konstnärliga och storslagna, actionfyllda och perfekt ljussatta fotoverk. Så. Nu vet ni det.

1webb

Efter att ha sovit några timmar, lagat nå lunch av schlumpen i kylskåpet (inte värd en haschtagg a’la #foodporn för fem öre där inte) och en liten koll på gårdagens bilder från Henriks spelning i stan så var jag redo att bege mig in till Göteborg ännu en gång.
Jag var tidig in till stan. Träffade en kompis och fick tillbaka saker som hon lånat till ett fotouppdrag, promenerade sedan med denna där ett tag på Göteborgs gator och andades in den ljumna höstkvällen då temperaturen var liksom…varken eller. Utan bara lagom. Varken särskilt varmt eller kallt. Det var, återigen, alldeles lagom (som jag precis fått lära mig att norrmän aldrig hört talas om – att de inte har något ord för ”lagom” där borta. Det är antingen eller. Typical svensk grej alltså…).

3webb

Vinkade av min vän och promenerade sedan från Vasaplatsen vidare upp till Stigbergstorget. Nog hade jag kunnat ta en spårvagn, men eftersom det var en så fin kväll och jag hade fortfarande tid på mig innan det skulle börja borta på Oceanen så valde att gå istället. Pluggade in hörlurarna och lyssnade på The Band och Johnossi genom Haga, Tredje Långgatan och Stigbergsliden. Råkade dessutom gå rakt in i Kleerup när jag passerade Hagakyrkan.
Om det är någon jag vill intervjua så är det Kleerup. Det är något med honom jag tycker väldigt mycket om. Vad vet jag inte. Och just för att han är så ”egen” i de intervjuerna jag hört honom i. Speciell. Väldigt speciell.

4

Kliver in på Oceanen sisådär 20:15. Det är mycket mindre än vad jag minns det som, men det var förvisso typ sex-sju år sedan, Den gången spelade The Movements och jag minns att jag blev uppdragen på scenen och fick skaka maracas och andra shake-instrument tillsammans med bandet och nå’ annan tjomme de släpat upp.
Jag skulle vilja länka bilder från den spelningen när syrran fotograferade när jag stod uppe på scenen och shakade, men då snackar vi liksom…Bilddagboken-tiden. Och det hade tagit ett halv dygn att hitta dem bilderna. MEN – de finns någonstans.

5

Som sagt, inte så konstigt att jag tyckte att det kändes litet. Fick reda på av en kompis som var där att de hade byggt en ny vägg i mitten av hela lokalen så att de var hälften så stort som tidigare. Varför vettefaen. Scenen vad också mycket mindre än vad jag kommer ihåg den som. Tänkte för att det berodde på att…jag själv var mindre då, och att allt kanske kändes större. Eller…tja
(kom för övrigt på i samma stund som jag skrev det att jag använder i nuläget mina Converse som jag köpte är jag gick i 6:an eller 7:an, så…så himla mycket större kanske jag inte blivit, ehe…).

6

Som sagt, det var ju en spelning som ägde rum på Oceanen. Eller två rättare sagt. Norrmannen (mycket Norge hit och dit har det varit den senaste tiden, känner jag) Erlend Ropstad inledde hela kvällen med sin väldigt snälla akustiska folkpop på norska. Myz.

7

Sedan tittade den här Kotten fram; Biffen.
Jag känner inte honom. Möjligtvis känner igen honom, och kanske märkte han det också då jag råkade titta lite för många gånger på honom i början av kvällen när jag äntrade baren. Systern min var världens största Hardcore Superstar-fan när vi var mindre och automatiskt blev det så att jag följde med på ett par spelningar som hon gick på. Biffen var turnéledare/roddare för dem då. Så, man såg ju Hardcore live lika ofta som Biffen. Så. Ja.
Hur som helst – han ville vara med på bild och det fick han juh. HÄJ HÄJ BIFFEN!

Tänkte gå fram och säga ”SÄG TILL DRÖMRIKET ATT DE SKA KOMMA OCH SPELA I GÖTEBORG SNART FÖR BÖVELEN!”, men jag gjorde aldrig det. Får göra det nästa gång.

8webb

Sedan kom Mattias Hellberg. Jag tog lite fler bilder på honom än vad jag gjorde på Biffen. Faktiskt.
I den intervjun jag gjorde med Mattias för ett litet tag sedan (läs här!) berättade han hur svårt han tyckte det var att sätta en harmonisk låtordning, alltså i vilken ordning han skulle spela sina låtar under sina spelningar. Han berättade också i intervjun att jämfört med Tom Waits så är hans egna mellansnack supertråkigt.
Men på scenen så är det felfritt rakt igenom. Återigen blir jag påmind om den där försynta Mattias, grubblaren med vecket i pannan som jag pratade med under intervjun. Den känns plötsligt som bortblåst. Inte det att han tar över scenen som om han vore Iron Maiden själv, men det är så enkelt  och självklart alltihopa. Fortfarande den värmländska artigheten, men med en knorr på allting. Av alla de mellansnacken man hört sen man började springa på konserter i barnatiden så tycker jag Mattias snack var så jäkla skönt. Återigen; enkelt, självklart…och jäkligt roligt. Men om jag skulle skriva ut citat här vad mannen sa där uppe på scenen så hade det inte funkat. Det kommer inte till sin rätta i ett litet enkelt blogginlägg som det här är.
Tycker därför man ska se honom live istället.

9

Jag trodde faktiskt inte att det skulle låta och vara så bra som det var igår kväll. Jag älskar exempelvis låten Sight Supreme där ett helt band är med och spelar, men det är en av dem låtarna som Mattias valt att göra helt akustisk på senaste plattan. Den var fin på skivan, men jag saknade bandet. Fast här, ikväll på Oceanen, blev jag motbevisad. Väldigt bra ljud, en aning psykedeliskt och mäktigt och mys på samma gång.
Lokalen var lite utav paralyserad av spelningen. Såg mig omkring och alla satt verkligen blickstilla och tittade framåt. Inga pratade med varandra. Det var fint. Fast, en tjej blev förvisso i mitten av konserten utkickad från lokalen. ”Kan inte någon stänga av den där?!” var det en herre som sa och vände sig mot henne som…ja, jag vet inte vad hon gjorde. Tjoflöjt.

10

Plötsligt fick jag syn på en äldre herre på andra sidan av lokalen. Han höll upp något som jag först trodde var två menyer mot ljuset för att se dem bättre, men när jag  tittar en lite längre stund så ser jag att han banne mig har suttit och målat av kvällens akter.
Var tvungen att gå dit bort och fråga om jag fick ta en bild på nära håll. Han var som en skruttig söt liten gubbe på närmare 70 bast och sa lite förvånat.
”Oj! Jo, det går väl bra…”.
Söt.

11webb

Det var en fin kväll på Oceanen och ännu en gång säger jag; tack ska ni ha, det gjorde ni bra!

Senare promenerade jag hemåt samma kväll som jag hade kommit. Förbi Henriksberg och vidare mot Andra Långgatan. Plötsligt blir jag lite av ”omkörd” av ett gäng på sisådär fem personer i långa rockar, chinos, boots och sotarmössor. Väldigt hipster-engelskt alltihopa. Det såg så roligt ut.
När jag av en slump fick syn på en utav dem i profil blev jag lite ställd. När jag hörde att de började prata engelska så började de gå upp för mig vilka det var.
”…Frida?” frågade jag och en av dem vände sig om.
”NÄEJ MEN GUD JOSEFINE!” säger hon och ger mig en kram.
”NÄEJ MEN JOSSE!” säger en annan tjej och kommer fram och kramas hon också.
Himla kul att stöta på gamla klasskompisar från gymnasietiden. Sådana man inte träffat sedan vi stod där på studentflaket för tre-två år sedan och vrålade och skålade till Queen’s Don’t Stop Me Now.

Som det är när man träffar gamla kompisar, som man bara har på Facebook och Instagram och man vet liksom vad den andra gör men man pratar eller skriver inte särskilt ofta till varandra – så blev det sådär ”Men vad gör du nu för tiden? Du gör ju massa saker!” ”Och du då, du bor i London – hur är det? Vad gör du där?” tralla la… Det är fint. Nostalgiskt.
De är på besök i Sverige och har med sig en engelsman som har energi som en duracell-kanin och hjular om och om igen på andra långgatan, skrattar, sjunger, kramas och ger en kindpussar PLUS den där überengelska dialekten.
Allt är så lätt när man slutar bry sig om vad andra ska tycka om en – bara gör.

Fick en liten tankeställare där.
Jag ska också bli en engelsman som hjular mitt på öppna gatan och bah är så jädra glá.
Fast sotarmössan hoppar jag.
Rocken däremot var ganska snygg!

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine Larsson.

 

”Allt Mattias Bärjed rör vid blir till guld!” och andra saker jag gjort, tänkt och varit den senaste tiden.

2014-09-02 av

HolmensWebb

Holmens Rock ägde rum på The Docks i mitten av augusti. Med en grym line up av band hade man på känn att det här kan ju bli en riktig bra mini-festival. Jag menar; Hypnos, Deadheads, Spiders, Free Fall, Imperial State Electric och Hardcore Superstar. Förutom att varenda göteborgare har (eller åtminstone borde ha) en relation till någon av banden så är samtliga just…bra band.

HolmensRock2Webb

250:- för sex stycken bra band, trots det var det faktiskt inte så jädrans mycket folk på The Docks som jag hade trott. Men det betyder ju inte att det var en misslyckad kväll – tvärtom. Synd för dem som missade kalaset.

HolmensRock2_8821

HolmensRock14

Free Fall var ett utav de banden som spelade. Tycker väldigt mycket om dem och, som en kompis till mig sa:
”Allt Mattias Bärjed rör vid blir till guld!”,
och…ja – lite så är det faktiskt. Fantastisk låtskrivare och musiker.
Har sett Free Fall en gång tidigare, då tillsammans med Bombus och Graveyard på Storan 2011. Tre år sedan sist. Med andra ord – DET VAR PÅ TIN!

HolmensRock9Webb

Spiders. Tjoflöjt! Tidigare samma förmiddag upptäckte jag när jag på tåget läste en artikel i Metro om Holmens Rock, att en utav mina pressbilder på Spiders var med. Väldigt liten. Väldigt, väldigt liten. Men vafan, det kändes stort ändå. Spiders framför stora rododendro-buskarna vid Surte Kyrka.
DET är coolt. SKITCOOLT.
Fick även äran att fotografera singelomslaget till Shake Electric. Kolla in låten här!

Holmens29

Imperial State Electric med Nicke Andersson i spetsen (oj vilken ”journalist-klyscha” det där var kände jag…) körde stenhårt med sin röjiga partyrock. Fullt ös, medvetslös.
Ni får föresten ursäkta kvalitén på bilderna. Det var fruktansvärt jobbigt ljus att fotografera i och jag fick till väldigt kassa bilder känner jag själv. Träffade en annan fotograf i diket som efter varje tur i diket (efter de tre första låtarna vill säga) tittade ned i kameran, skakade på huvudet och suckade.
”Det blir knappt något att publicera efter ikväll!” sa han besviket.
Kände detsamma.

HolmensRock2_8764

”Dä ä bra ljus för foto idag vah?” var det en liten lullig och gullig tjomme som kom fram och frågade mig när jag hängde vid baren med mina kameror runt halsen.
”Haha, nej – det är bedrövligt!” svarade jag.
”Amäh vafan…siluetter är ju jäkligt najs asså!”
”Jo, det är inte fint. Men inte när hela kameran är full med 300 oigenkännliga siluetter…”
”…jomen säg så här…siluetter. Siluetter!”
Heh, eh. Mm.

HolmensRock25

Många kända och bekanta ansikten dök upp under kvällen. Delar ur göteborgs stora musikelit som Graveyard, Långfinger, Molior Superum, Horisont mfl. Även de så fina och omtyckta P3-profilerna Hanna Andersson och Christer Lundberg från fantastiska Christer i P3. De stod längst fram under Spiders spelning och röjde. Tyckte jag var fint.
Gamla ”avdankade” rockers fanns där också, som Thomas Silver från originaluppsättningen av Hardcore Superstar. Han hoppade av bandet 2008. Förmodligen var han väl här ikväll och kollade om grabbarna, som skulle spela senare på kvällen klarade sig utan honom.

HolmensRock1

Fin kväll var det. Under senare delen av kvällen stod jag mest och tittade ut över hamnen
och kände mig jäkligt glad att jag inte behövde ringa om skjuts, passa massor av tider för buss och tåg hemåt
– för jag visste att nu bodde jag bara sju minuter från stan. Fantastiskt.

HolmensRock2_8596B

Hardcore Superstar var sista bandet ut, men jag såg inte många låtar med dem. Samtidigt som jag gick sprang sångaren Jocke Berg efter mig…trodde jag. Visade sig att han skulle hoppa upp och klättra på högtalarna. Han är helt crazy, den där gamla målaren (jojomen, han var målare innan Hardcore slog igenom på allvar).
Tack och bock, Holmens Rock! Det var fint.

C

Sedan var det dags för bröllopsfotografering igen. Den här gången var det i Bärby Bygdegård i Säve. Till skillnad från förra gången hade jag bara en timmme på mig med brudparet då de enbart hade beställt porträtt tillsammans med barnen. Det var speciellt. Jag har aldrig fotograferat barn tidigare på det här sättet. Lite svårt, men jag tror ändå att det gick bra. Lillkillen fick såpbubblor av mig. Det uppskattades.

10549952_10203539387556900_6347025618675917668_o

Jag har hälsat på vänner som man har på Facebook men aldrig träffat i riktiga livet.
”Det känns fint att se att även de på Facebook finns…på riktigt!” sa Marcel efter att jag varit hemma och hälsat på i hans lägenhet i Johanneberg, druckit kaffe ur två skålar, bett en bön framför Ebbot och lyssnar på Graveyard’s Hisingen Blues och The Beatles Revolver på vinylspelaren. Myz.
Det är för övrig Marcel som tagit bilden ovan.

Bubblare över ”onödigt men oh så intressant över vad jag gjort den senaste tiden”-saker.
* Har besökt kvartetskrogen nere i Surte två gånger och där blivit tipsad om bland de godaste ölsorterna jag någonsin dryckit. Tog ingen bild på’na (fick utskällning av ölbryggar-syster för det) och kommer heller inte ihåg vad den hette. Kasst. MEN, jag vet hur den ser ut – och det är ju utsidan som räknas…
* Träffat min farmor och farbror som jag inte sett på typ åtta år.
* Haft säsongspremiär för Radio JoJo – fy faen vad roligt det är att sända radio igen.
* Förberett inför kommande Konstanten-utställningen på Bagghultet. Ni kan läsa mer om utställningen här!
* Börjat bekanta mig med fler och fler Surte-bor. Än så länge är jag lite av ”Du den där nya!”, men det är fint tycker jag.
* Hälsat på min morbror på kyrkogården. Att han skulle gå och dö sju år innan jag föddes tycker jag är bedrövligt.
* Suttit på massor av internet-caféer för att maila, skicka iväg beställnignar på printar, redigera bilder och liknande. Alla de där måsten, som att fixa bredband och få in de stora möblerna i lägenheten får jag ta hand om efter Konstanten och utställningen.
* Varit jätteledsen, och varit jätteglad.

Faen vad jag saknar att skriva känner jag nu.
Kanske ska börja på den där självbiografin på riktigt nu. Det vore fint. Lite som Alex Schulmans senaste krönika för Expressen. Läs den! Den är jättebra. Kände i samma veva som jag läste den att det är inte för inte som jag gjorde den där spelningenlistan ”Om jag skulle spela in en film” som jag började på för drygt ett år sedan nu. Den är också fin.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

Holmens Rock @ Frihamnspiren

2014-08-21 av

Concert crowd

Spiders, Hardcore Superstar, Deadheads, HypnosImperial State ElectricFree Fall…
under en och samma kväll i Göteborg? Jojomen, det är sant – imorgon smäller det rejält på på Frihamnspiren! 

”Himla bra line-up ni har måste jag säga!”
”Det tackar vi för. Större delen av line-upen är min så det uppskattas!” berättar Kristoffer Ersson, eventansvarig när vi har mailkontakt inför kommande Holmens Rock. I en tidigare intervju har han även sagt att Holmens iår fokuserat på ruffig rock med inslag av blues”. No doubt about that,
kanske därför line-upen är så bra?

För andra året i rad sätter man upp Holmens Rock på Frihamnspiren i Göteborg; en minifestival som under kvällen presenterar sex olika band; ”bra rockmusik från både etablerade och mindre etablerade akter”.  Scenen är en av de 800 m2 stora paviljongerna som finns nere vid Frihamnen.

 

Namnlöst-2HOLMENS ROCK
Vad: Spiders, Hardcore Superstar, Deadheads, HypnosImperial State ElectricFree Fall.
När: Fredag 22/8, insläpp kl 17:00, första bandet går på kl 18:00.

Hur: Biljetterna kostar 250:- ex serviceavg och finns tillgängliga på www.tickster.com
Vem: Åldersgräns 18 år.
Varför: För att det kommer bli skitbra.

Psst…
Göteborg Nonstop-bloggaren Josefine ”JoJomen” kommer att vara på plats och rapportera om minifestivalen.
Tills dess, spana in hennes bildspecial på Spiders från deras spelning på Sweden Rock förra året.

 

Jag har hittat ett Drömrike

2014-05-03 av

Länge hade både syrran, jag och morsan pratat om att
”Ralf Gyllenhammar borde sjunga nåt på svenska. Typ Nationalteatern!”

Ett par månader senare skriver tidningarna om den nya ”supergruppen” som var påväg att lanseras. Med medlemmar från In Flames, Hardcore Superstar och Mustasch kändes det både skitläskigt och göörfräckt på samma gång. Nog hade man förväntningar. Som ett stort Mustasch-fan (och lika stort gammalt Hardcore Superstar-fan) är det ju alltid väldigt blandade känslor när en utav ens husgudar hoppar på nya tåg, så att säga.

Men det här inlägget ska inte handla om hur mycket jag tycker om Mustasch-musik.
Det ska handla om bandet Drömriket,
som just nu är det bandet jag lyssnar absolut mest på.

Drömriket_1

För ett par dagar sedan, 1 maj närmare bestämt, gjorde Drömriket sin debutspelning på Götaplatsen mitt i stan. Gruppen består utav Magnus ”Adde” Andreasson (Hardcore Superstar), Niclas Engelin (In Flames), Ralf Gyllenhammar (Mustasch) och Jonas Slättung (musiker och radiopratare P4).
Själva idén till Drömriket är ursprungligen från den gamle roddaren Biffen Janson, som länge tyckt att Adde och Niclas borde göra musik ihop – vilket visade fungerade bättre än väntat.
”Det var ibland så att vi kunde ses och nästa fika ihop en låt då vi ibland är kusligt synkade!”
har Niclas sagt i en intervju med Rockbladet.
Det hela mynnade ut till Drömriket; ett band som hyllar förorten, först och främst gitarristens uppväxt i Tynnered.
Ralf var skeptisk när Adde ringde honom och berättade om projektet:
”Hårdrock på svenska kändes konstigt…”.

Drömriket_2

Men det visade sig gick bättre än väntat. Singeln ”Arendal” ligger redan ute. Debutalbumet har releasedatumet 21 maj,
men vi som var på plats den 1 maj på Götaplatsen kunde redan där och då få tag på plattan då de 100 första exemplaren släpptes.

Hur låter det då?
Nej, det är inte Nationalteatern, men gjorde det en besviken?
Hah, inte då.
De senaste dagarna har Drömrikets platta snurrat om och om igen här borta. Det påminner både om, inte helt oväntat, samtliga medlemmars ”hem-grupper” (alltså Mustasch, Hardcore Superstar och In Flames), men också Rammstein och LOK.
Dessutom sjunger Gyllenhammar bättre än vad har har gjort på länge.

Drömriket_3

När jag steg upp klockan 08:30 imorse, och det första jag gjorde var att sätta på deras platta ännu en gång så bestämde jag mig för att klicka hem, inte en – utan två t-shirts med bandet för mina ihopskrapade DJ-pengar jag spelat fram.
Faen vad glad jag är att det här är så bra.
Tack för det.

And baj dä wäj,
japp – Ralf har färgat håret……..

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Hej kom och hjälp mig. Jag är knappt sju år och vågar inte kolla på Voxpop!” Metaltown, del 6

2013-07-13 av

Metaltown61Blogg

Lördag. Tredje och sista dagen på Metaltown 2013.
Utifrån den här dagens spelschema så skulle det för min del bli lite utav en tidsresa. En tillbakablick liksom. Flera utav banden har påverkat en på flera olika plan och det handlar om både tv-spelsdramatik till brustna hjärtan.

TheSword1Blogg

Det första bandet jag såg när jag kom till festivalen på lördagsförmiddagen var The Sword. Precis som många andra så förknippar jag dem bl a med låten Freya i Guitar Hero.

Kommer ihåg så väl när vi köpte det där spelet
(det här blir en gigantisk parantes i Metaltown-tillbakablicken, men det är sånt ni får när ni kollar in den här bloggen. Så det så.).

Hela släkten hade åkt över till Danmark under dagen. Ombord på båten åt vi massor av mat, spenderade alldeles för mycket småmynt på spelautomaterna (”Tur i spel, otur i kärlek!” vet jag att min mamma sa till mig när det klirrade till i min vinstkassa, för under den här perioden hade min klasskompis storebror gått och kärat ner sig i mig och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jobbigt läge. Men det tar vi en annan gång…). Jag hade för mycket brunt utan sol-kräm och väldigt högt håt (bildbevis finns här!). I slutet av dagen när vi anlände tillbaka till Göteborgs hamn igen åkte mamma, syster Louise, min kusin Benny och jag direkt till Bäckebol och El-giganten. Vet inte vad klockan var. Stax innan stängning i alla fall.

Vi skulle ha allt. Playstationen 2, kontroller och Guitar Hero.

Sword2Blogg

Jag tror jag låg kvar i bilen och halvsov medan syrran och kusinen var inne i affären. Jag vaknade av att de smällde igen bildörren. Det första jag fick syn på var massa gröna självlysande (såg det ut som i alla fall…) plastpåsar.

– NU SKA VI SPELA! sa Louise.
Och jädrar vad de spelade den natten.
– Får jag pro…?
– NÄ! Nu har jag köpt det här! Du får vänta! sa Louie.
Jag gick och la mig den kvällen utan att ha fått röra någon utav de där plastgitarrerna.

Tragiskt.

Idag har jag spelat kanske lite för många gånger på de där gitarrerna. Syrran och jag åkte till och med upp till Uppsala för att tävla i någon Guitar Hero Championship (som för övrigt var bland det konstigaste vi varit med om).
Men, det var då det.
Nu har det gått några år sedan det där Guitar Hero-beroendet tog över våra liv.
Men, det kommer alltid att sitta i – och jag ska inte sticka under stolen med att berätta att de ryckte i mina, och många andras fingrar i publiken, under Freya.

Metaltown16Blogg

The Sword påminner en del om Queen of the Stone age, Black Sabbath och Graveyard. Tung och hårig 70-talsdoom.
Kolla in. Nu.
Myz.

Metaltown57Blogg

Vädret var precis lika fint som gårdagen, om inte finare. Stämningen var, så klyshigt som det kan låta, på topp. Någon vemodig stämning över att det var sista dagen på festivalen hade inte dykt upp ännu.
Banden spelade, fansen röjde, thaibambamamman stekte kyckling till thailådorna, besökarna låg och sov på asfalten och fåglarna flög.

Metaltown58Blogg

Ännu en vanlig syn i fotodiket; säkerhetsvakter med pokerface. Det kanske inte hör till vanligheterna att man väljer att plåta vakter istället för bandet som står på scenen och som flera hundratals fan skriker efter.

Men,
alla funktionärer och vakter på, bakom och framför scenen är ju en viktig och stor del av festivalen för att det ska funka.
De förtjänar lite uppmärksamhet.

Metaltown75Blogg

Det enda som skiljer dem åt är att…
de står på varsin sida om kravellstaketet.
Nästan i alla fall. Ett okänd fanskap lät sig inte distraheras av Jakob som jobbade som säkerhetsvakt under festivalen.
Jag skrev lite om han och hans möte med Slipknot-sångaren. Läs det inlägget här.

Metaltown59Blogg

Matutbudet var klassisk festivalmat. Langos, hamburgare, korv, falafel, thai och…pannkakor. På ett ungefär.
Extreme Food hade ett matstånd längst in på området. Jag hörde talas om deras matutbud första gången under årets Sweden Rock när Magnus Uggla provsmakade ätbara insekter live i P4. I samma veva fick jag ett mms från min syster som hade fått smaka på sin pojkväns ”Blair’s Habanero chips”.
– Det finns choklad rövhål också! hade hon skrivit i samma sms.
Så, är du sugen på att provasmaka rövhål med chokladsmak, syrsor, bajskaffe och liknande
– kolla in deras hemsida, eller besök butiken i Göteborg.

Metaltown64Blogg

Bengans hade ett stånd precis vid entrén. Där inne pågick det signeringar med flera olika band som medverkade på festivalen.
Kön var ofta väldigt lång och jag gick dit för att kolla in vad för fans som stod och väntade så tålmodigt i solen.

Metaltown65Blogg

…och det är när man får syn på sånt här, unga fans som gråter och nästintill hyperventilerar när de får träffa sina största idoler. Den här tjejen fick nästan mig att börja gråta. Det var så fint att se. Jag kände igen mig så väldigt mycket i hennes situation. Att först stå jättelänge i kö och vänta.  Genomlida minuter som känns som timmar och sedan sakta, sakta men säkert ta myrsteg framåt. Man anar bandet där framme vid singeringsbordet men vågar inte titta för länge eller stirra på dem, då är man ju bara jobbig. Man viker ner blicken så fort man blir upptäckt. Tittar istället ned i det där skivkonvolutet som man redan bläddrat i sjuttiotolv gånger. Alla de där gångerna man läst och analyserat texterna, tacktalen och studerat bilderna på samtliga bandmedlemmarna i. Nu var det ju viktigt att välja vart bandet skulle singera, så att det inte skulle bli krångligt framme vid bordet.
”Do you want me to sign here?”
”Eh…”
”Or here?”
”…aaah…”
”Or where do you want me to sign?!”
”EEEEEEEH?!”

När den här tjejen kom fram till sina idoler, Amaranthe fick hon en kram av sångerskan Elise Ryd. Hon blev helröd i ansiktet, tårarna sprutade hon kramade krampaktikt om Elise. Det var så fint. Samtliga i bandet och flera i den långa kön bakom henne log och såg ut att bli lite rörda dem också av hela situationen.
Efteråt la hennes pappa armen om henne och de gick gemensamt från signeringstältet. Hon kunde inte sluta titta på skivan som hon just fått bandets alla spritpennor-kråkor på.

Återigen; älskar vi inte fans?

Metaltown67Blogg

Jag tycker det där med headbanging är ganska intressant.
När man köat i flera timmar framför kravellstaketet i väntan på att äntligen få se ”sitt band”, och när det väl är dags så ”bangar” man.
Jag kanske är skittråkig som inte fattat den grejen, men vill man inte kolla på bandet? Vill man inte följa varje move, rörelse och ögonblick på scenen? Man måste ju se när basisten ramlar baklänges på förstärkarsladden, när sångaren petar i näsan i samma sekund som kameran framför honom kickar igång och det hela visas på storbildsskärmarna och när skogsturken kommer fram och frågar:
– Vem var det? Vem var det som kasta?
(favorit i repris, han var ju ganska kul när han kom faktiskt!)

Jag lät lill-gammal där, ja.
Nä, fan. Förlåt. Headbanga och banga hur ni vill.
I don’t care, blanda inte in mig i någon moshpit bara – jag är för veklig för det.

HardcoreSuperstar3Blogg

Hardcore Superstar är ett band som också är väldigt mycket barndom för mig.
Det var mamma som försökte få mig och min syster att börja lyssna på dem efter att deras debutsingel Liberation spelats flitigt i programmet Voxpop någonstans i början på 2000 (eller i slutet av 90-talet. Jo. Möjligt…). Allt var blått, bubbligt och väldigt…fult. Lite för korta luggar, lite för korta tröjor och lite för mycket läppenna. Programledare var Josefine Sundström.
Jag fastnade inte lika hårt för dem som mamma och Louie. Jag tyckte sångaren Jocke Berg såg läskig ut i sitt glittersmink i den där Liberation-videon. Han såg ut som Marylin Manson. Panik. Mentalsjuk. Tvångströja. Hej kom och hjälp mig. Jag är knappt sju år och vågar inte kolla på Voxpop. Kolla bara.
Så, därför var det inte jag som var det största fanet i familjen. Jag var för rädd. Det var mer mamma och Louie som gick på konserter stup i kvarten med bandet i Göteborg. Mormor fick vara barnvakt åt mig de kvällarna. Minns att jag fick snickra en fågelholk tillsammans med morfar och sedan sitta i köket och måla den med mormor.
Tiden, minnen…
Men, jag minns första spelningen med bandet. Det var föresten min allra första konsert någonsin.
Det var på Okej-dagen på Liseberg.
Sju år var jag. Håkan Hellström hade precis släppt Känn ingen sorg för mig Göteborg.
Syrran försökte ta sig längst fram, tror banne mig hon lyckades kanske bra med det för att bara ha varit nio-tio år. Jag själv stod kvar lite längre bak med mamma.

Hardcore hängde med i flera år. Sakta men säkert blev det jag som tog över den där fan-rollen av oss i familjen och gick på signeringar och spelningar i stan. 2005-2006 tror jag dock att det tog slut. De hade blivit för mycket sleaze och glam för min smak.

HCSS1Blogg

Men nu stod jag där på Metaltown och fick se bandet igen.
Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att deras senaste plattor är bedrövliga,
däremot håller de tidiga (Bad Sneakers and a Pina Colada samt Thank You) fortfarande och ibland händer det att jag spelar låtar som Have You Been Around och Shame när jag ute och spisar plattor.

HardcoreSuperstar5Blogg

Förutom det vanliga manuset (”Hello Metaltown!”, ”Mår ni bra? Jag sa: MÅR NI BRA?!”, ”Fan vad fina ni är!”, ”Vi älskar er!”) så gjorde Jocke Berg en sköning med att plocka upp två glada, fnittriga fans uppe på scenen för att utbringa en skål för Göteborg och metallstaden.
– Och vad heter ni då? försökte sångaren fråga och lugna ner de två spralliga tjejerna som hoppade omkring som två duracellkaniner.
– Hihi, haha! Jag….thihi…heter…tihihi…Joh….aa…nn….a! säger en av tjejerna och skrattar halvt ihjäl sig. Jocke Berg är inte sen på att haka på.
– TIHIHIHIHI! Å GUD VAD ROLIGT DET VA DÅ DAH JAH! HIHIHI!

HCSS3Blogg

Och det dansades, sjöngs och skålades som bara den där uppe. En utav tjejerna var tydligen en professionell dansare och svängde på höfterna som om hon aldrig gjort något annat. Något som fick Jocke Berg att hamna lite i skymundan och den andra tjejen att fnittra ännu mer hysteriskt.
Mycket underhållande att se på.

Metaltown63Blogg

Alla fick inte komma upp på scenen.
Då kan man se lite ledsen ut…

Metaltown68Blogg

Så,  Hardcore Superstar bjöd upp fans på scenen, skålade, slängde ut kärleksförklaringar i var och varannan mening till publiken och gjorde, hör och häpna, någon aukustisk myz-version av Nationalteaterns Barn av vår tid.
Vad jag tyckte om Hardcore Superstars version?
Jag vill inte säga något om det.
Jag…
nä, jag vill inte säga något
mer än att jag fortfarande var i chock när jag tog plats framför Meshuggah på Blood Stage en liten stund senare samma eftermiddag..

Messhuga1Blogg

Meshuggah, som betyder ”galen” på hebreiska bildades redan 1987 i Umeå. Sen dess har de släppt nio album med sin progressive metall.
Jag kommer ihåg när jag gjorde en photosession med ett band i Trollhättan för ett par månader sedan. Det var musiktävlingen UKM och jag arbetade som fotograf under en intensiv dag, från morgon till sen kväll då jag plåtade både promotion- och livebilder (ni kan kolla in några utav dem här!). Ett band hade dragit in i ett cykelförråd för att få lite variation på bilderna och inte bara mot en simpel tegelvägg.
– Vänta! Killar! Vi måste köra Meshuggah-minen! sa en utav bandmedlemmarna.
– Meshu…ha? frågade jag och förstod ingenting.
Men det gjorde inte så mycket. Bandet ställde upp sig och gjorde…någon min som jag fick bevittna flera gånger om under konserten. Det var ju ingen charmig min direkt, men visst – det var rock’n roll. Det såg ut någonting såhär ungefär.

Efter spelningen fick jag ett sms utav Jakob som hade stått i diket som säkerhetsvakt under konserten.
”Insåg att Meshuggah lika gärna skulle kunna ha en hund som sångare. Jag skulle inte hört någon skillnad.”
Well, Jakob är ju djurvän och allt det där – så jag vet inte om han älskade det, eller…tvärtom.

 

Metaltown44Blogg

Alla orkade inte röja lika hårt. Det är tur att man har vänner…

Metaltown15

…och kärlek som kan ta hand om en när man känner sig lite trött.

Metaltoen62Blogg

På tal om det, att ha vänner, nära och kära…
Trots att jag åkte ensam till Metaltown, bodde själv och transporterade mig till och från festivalen (för det mesta) på egen hand så kände jag mig aldrig ensam. Antingen träffade jag klasskompisar, arbetskollegor eller människor man fotograferat under andra festivaler…

Metaltown42Blogg

..eller så stötte man ihop med helt nya okända människor som man hängde med om kvällarna. Sista dagen firade jag festivalen med en öl. Tyckte jag var värd det efter att ha tagit närmare 2 000 bilder under dessa dagar. I säng 03 om kvällarna och upp kl 08 för att redigera bilder och skriva. Men, jädrar vad skoj det har varit.

Men, som sagt
man behöver aldrig vara rädd för att känna sig ensam på festival. Det är inte farligt att köpa endast en biljett till sig själv och dra iväg. Tvärtom. Det är jäkligt coolt och kul. Man kör allt i sin egna takt, kollar in de banden man själv känner för, äter när man blir hungrig, tar en öl eller två om man är sugen på det och går hem när man tycker det är tråkigt. Och känner man sig ensam så är det ingen som tittar snett på dig om du startar en konversation om något onödigt men oh så intressant.
Så det så.

Metaltown53Blogg

Festivalmodet varierade.
Svarta t-shirts var väl…ganska poppis, om man säger så.
Motörhead speciellt. Eller sådana där Death metal-band med så komplicerade typsnitt och loggor att man knappt kan läsa vad det står.
Men jojomen, nog fanns det ett par kontorsnissar med slips och pressveck på byxorna. Likaså några receptionistdamer i vita högklackade skor och sjal kring halsen. Om det var några som stack ut bland alla de där höga punkfrillorna, sprayfärgade skinnjackor och piercingar så var det nog ”kontorsmänniskorna”.

Metaltown54Blogg

Kvällen kom och solen började gå ner. Folk kramades och delade på cigaretter och öl. I bakgrunden spelades ”When a hero comes along, with the strength to carry on…” och…
Nä. Men det kunde ha gjort det, med tanke på att de hade spelat Modern Talking vid matstånden alla de andra dagarna under festivalen,
samt avslutat torsdagens Mustasch-spelningen med att sätta på Whitney Hustons ”I Will Always Love You” på högsta volym (aldrig förr har jag hört sådan allsång på en festival…).

Metaltown70Blogg

Från öltältet uppe vid Close Up-stage såg vi solen gå ned bakom träden,
sedan var det dags för ett utav de sista banden under festivalen, också det bandet jag sett allra mest fram emot att få se live and alive…

Witchcraft1Blogg

…nämligen Witchcraft. Jag fastnade direkt för deras psykedeliska, riffiga och tunga 70-talsgung. Det låter väldigt Queen of the Stone age, Black Sabbath, Mustasch och Graveyard över det hela, om man skulle sammanfatta det på ett ungefär. Jag vet att band inte vill höra att de låter som något annat, men för att ni ska förstå på ett ungefär hur det låter så beskriver jag det så.
Om man skulle vara djup, lite svår och kanske jobba professionellt som musik- och konsertrecensent så skulle man kunna beskriva Witchcraft med lite hjälp från filmens värld.  Mer känslor måste till också.
Kanske som en mardröm (eller Unreal Tournament-spelet när de ska sno flaggor från varandra) med kungliga riddare i en Sagan om Ringen-värld, fast skitigare och lite mer action-scener. Ibland är du en krigare, kämpare och vinnare – för att i nästa stund va en liten träl på stengolvet.
Typ.

Nä.
Jag ska nog inte bli en professionell recensent.

Metaltown71Blogg

Hur jag än skulle beskriva Witchcraft och deras insats under Metaltown så skulle alla vi som var där och då vara eniga om en sak
– att det var jäkligt bra. Så bra att jag till och med missade att ställa mig i diket under Korn som var lite utav festivalens största namn.
Men…äh.
Witchcraft är mer min påse. Mycket mer min påse. Världens bästa påse.

Witchcraft3Blogg

Kväll började gå mot natt och ungefär här packade jag ned kameran i väskan. Jag fastnade inne i Close Up-tältet under hela Witchcrafts spelning och ännu senare på Pentagram, festivalens absolut sista band.

Metaltown72Blogg

Jojomen, vi gick lite mot ljuset där inne skulle man kunna säga. Utanför tältet plockades öl-tält, bajamajor, scenbyggen och kravellstaket ner i snabb takt av alla funktionärer och vakter medan vi, de sista festivalbesökarna sökte sig mot tältet och lyssnade till de allra sista tonerna från det allra sista bandet på den allra sista dagen på årets allra sista Metaltown.

Metaltown73Blogg

Självklart uppstår det alltid något slags vemod när festivaler tar slut.
Men, det här var definitivt inte samma ”sorg” som man hade efter Sweden Rock Festival (ni kan läsa om det här!).
Nu gick man ifrån Metaltown med ett leende på läpparna. Nöjd, gó och glad. Festivalen var bättre än väntad med fantastiskt många bra bandbokningar

Så,
tack Metaltown, fansen, banden, funktionärerna och alla inblandade i årets Metaltown. Applåd, eloge, kramar, pussar, fred och kärlek till er.
Den här festivalsommaren har börjat oerhört bra,
låt den fortsätta så.
Med eller utan ”expertrecensioner” ang. konserter och band-stilar.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine 

 

”Jag har provat på det mesta…”

2013-06-27 av

I förra blogginlägget skrev jag lite kort om att det hade varit kul att göra en liten tillbakablick över hur man sett ut i sitt liv.
När det kommer till den biten har jag pendlat ganska rejält vad det gäller hårfärger, frisyrer, stilar, kroppsform och faen hans moster. Jag har provat på det mesta.
Här kommer ett par favoriter.

Göteborg8

Det är lika kul varje gång att visa den här bilden.
Jag tror det var på en kompis åtta års kalas. Jag hade precis kommit från tandläkaren och smakade banansalva i hela käften.
Tröjan var min absoluta favorit, köpt på Cassels. Fast den var i sånt där ”svettmaterial” och kunde bara användas en gång innan man var tvungen att tvätta den igen. Bedrövligt. Den satt som ett korvskinn över min mulliga kropp.
Men, jag var glad ändå som ni ser. Lite skevt och sne leende, men ändå.
Min kompis föräldrar tog kort på alla gäster. Vid dagens slut fick alla varsitt A4 med alla porträtt samt gruppbild. Det tyckte jag var jättehäftigt; att kunna skriva ut direkt sådär från datorn, och få massa häftiga Word-effekter i dokumentet. Sånt ville jag också göra!

Göteborg16

Här var jag lite äldre. 13 eller 14 tror jag. Jag hade precis upptäckt brun utan sol-krämen och idomin, men också vad hårspray kan göra med håret. Min syster var först med den där frillan av oss i familjen, jag kom ett par år efter. Mamma fick göra ordningen den på oss. Våffla, tupera, spraya, tupera lite till och spraya mer igen och igen.
Den andra killen på bilden är min skånska ”bror” som inte är min bror. Vi började chatta på ett musikforum som hette Jamma för flera år sedan. Tobias heter han och är just nu borta i England och lever lite för dagen. Han är fräck. På de sex-sju åren vi känt varandra har vi träffats…tre gånger, tror jag. Peacemaker var vårat band. Jodå, band hade vi – trots att vi aldrig repade eller hade några låtar. Men det var ju fräckt att kunna säga att man hade ett band.

Göteborg15

2007. Peace & Love festivalen i Borlänge. Jag var 15 år. Min andra festival i hela mitt liv. Bara ett par veckor tidigare hade vi varit på Sweden Rock Festival (min ALLRA första festival!). Den här bilden hittade jag på Peace & Love’s hemsida.
Vilka som spelar?
Höh, Mustasch förstås. Hon brevid mig hette Cissi. Vi sågs på flera Mustasch-konserter andra år efter den här spelningen.
För övrigt var det här den absolut bästa konserten jag varit på. Som ni ser, jag är så fruktansvärt glad och helt inne i musiken. Jag håller i ena änden av en halsduk (syster Louie höll i andra) med Mustasch-loggan på som vi gjort med textilfärg strax innan vi åkte ner till festivalen. I mitten av spelningen pekade sångaren Ralf Gyllenhammar på mig och min syster:
 – Kan jag få den sen? 
– Jaaaa! vrålade vi till svar.
slutet av spelningen hoppade han ner från scenen och tar den från oss, för att sedan klättra tillbaka och hålla upp den framför den jublande publiken. Efteråt fick vi varsin puss.
Det var fint.

HPIM1591.JPG

Ja, vettefaen. När kan det här ha varit? 2006, 2007?
Det är jag och en utav mina dåvarande bästa kompisar Karolina. Vi delade musiksmak ett tag under högstadiet. Hon var mer inne på glamrocken som Kiss och Crashdiet (men också Aerosmith, som man kan skymta på hennes t-shirt), medan jag var för 60- och 70-tal. Här är vi påväg in till Alingsås för att kolla på ett par kompisar som spelade i ett glamsleazeband på någon fritidsgård i stan.

HPIM0535.JPG

Långt hår hade jag ett tag. Jättelångt. Svart var det. Pandasminket fanns där också.
Det här är julafton, 2005-2006 tror jag. Ett ljusrosa Isa Dora-läppstift var min bästa vän och jag lyssnade mest på Hardcore Superstar och Backyard Babies hela dagarna.

Göteborg3

Åh jaaa! Världens gladaste stund, nästan. 2008. Terminkonserten i Bjärkehallen i Sollebrunn. Varje termin får man under en konsert visa vad man lärt sig under den gångna terminen. Jag spelade trummor i två-tre låtar (faen vad jag saknar att spela trummor!).
Klänningen köpte vi på Kappahls barnavdelning för 200:-. Jag har den fortfarande ibland, det går att komma ner i den minsann.
När jag dök upp strax innan spelningen sa min musiklärare till mig
– Man kan inte spela trummor i KLÄNNING!
Att det gick, och oj vad det gick.
Faen vad skoj det var.

HPIM0334.JPG

Skolavslutningen i 9an och här kommer de älskade gula byxorna och den blåa skjortan fram.
Världens bästa outfit som har fått varit med om det mesta. Jag står tillsammans med mina dåvarande bästa vänner,
från vänster: Louise, Marie-Louise, Karolina och Elin.
Tiden, minnen…
Vrålförkyld var jag också, men lika glad för det.

Göteborg9 Göteborg10

Sommarlovet efter 9an. Jag hade fått beskedet att jag hade kommit in på Medieprogrammet på Alströmergymnasiet i Alingsås och var överlycklig. Äntligen skulle jag få göra det jag tyckte allra mest om; fotografera och skriva, Och oj vad bra och skoj det var! Jag vill nästan göra om det.
Första bilden är från, heh, en Mustasch-konsert på Liseberg. För övrigt Hannes Hansson sista spelning med bandet. Det var ledsamt, men en fantastiskt fin kväll. Där träffade jag också Joacim som skulle komma till att bli min pojkvän bara någon månad senare.
På andra bilden ser ni oss tillsammans. Även om vi bara var tillsammans i tre månader så var det faktiskt bland de finaste tre månaderna jag varit med om. Idag är vi goda vänner  och träffas fortfarande ibland. Det känns bra.

Göteborg18

Om jag fick önska en grej, så skulle jag önska att jag hade den här hårfärgen igen. Guldbrunblont. Faen vad fint det var.
Här är jag musikquiz-ledare under en introtävling på världens konstigaste och mest intressanta festival i Uddebo. Ni ser ju bara hur kul vi hade det. Gandalf (med ”YOU SHALL NOT PAAASS!”-posen), Erica, Stubbe och en annan främmande deltagare.
Åh, det var roligt. Vi måste göra om det igen, tycker ni inte?

Göteborg21

Här går jag andra året på gymnasiet. Mitt hår var väldigt orange då. Väldigt orange. Men…
jag var ju göörnöjd ändå, för jag fick komma och hälsa på Christer- redaktionen på Sveriges Radio.
Morgan Larsson är inte bara lång, han är oerhört artig, snäll och rolig också.
Störtskönt gäng.
Myz.

Göteborg22

Sista året på gymnasiet ville mamma klippa mitt hår. När hon förklarade för mig lät det jättebra, så jag sa
– Kör hårt!
När det var klart började jag storgråta och tyckte att mitt hår var totalförstört. Det var kort där uppe, men ändå hade man bevarat längden på något konstigt vis.
När jag tänker tillbaka på det så tycker jag synd om mamma som fick se min besvikelse.  Och håret, tja – nu tycker jag att det var ganska fränt. Jag önskade att jag vågade ha kort hår. Men, jag är lite för tramsig. Anser själv att jag inte passar i det. ”Nä, jag har för runt ansikte…”, ”Jag ser så barnslig ut i det.” ”Näää…”.
Fast, jag skulle vilja.

Göteborg23

Det här var också sista året på gymnasiet. Jag var ganska stressad ett bra tag då jag skrev intensivt för Alingsås Tidnings ungdomsidor, sände radio i Partille, gick i skolan varje dag, gick på spelningar och fotograferade band och…tja.
Att gå utan kajalen gick inte för sig. Den skulle på varje dag, och oftast såg jag ut såhär när jag kom hem från skolan.

 

Ja, jag säger då det.
Tänk vad mycket bilder på en som ligger ute på nätet. Gamla bloggar, Bilddagboken, Facebook, Tumblr, Flickr…
Och mer lär det bli,
för jag tänker fortsätta skriva och lägga upp onödiga, men oh så intressanta blogginlägg för Göteborg Nonstop tills någon säger såhär.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-12-08

  I tider som prånglar ut trista nyheter som kan göra den bäste uppgiven så uppstår  ljuset. I mörkret fladdrar alltid ett ljus. Våra brinnande hjärtan. Samtidigt som politiker verkar ha fått fnatt eller tvingas till dåliga beslut pga kompromisser och många svenskar känner sig så otrygga att de lägger…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-11-17

3 Avocado 1 halv burk röd tångkaviar 1 halv burk svart tångkaviar Hackad rödlök Havregrädde Droppa i citron 1-2 tsk En liten korv tartex Blanda alltihop till en goja.Det skulle bli en sås men det blev ingen sås,det blev en GOJA. Ätes på midsommar eller jul.

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...