Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Christopher Sander ångrar [ingenting]: Kort intervju inför lördagens spelning

2010-08-12 av

Way Out West är här. Som ett dinosarie-DNA utvunnet från en mygga växer den fram ur Slottskogens gräsplaner och håller staden gisslan under några skälvande dagar. Natten till söndag är det över igen och en av de absolut sista bokningarna är Christoffer Sander i Annedalskyrkan. Uppbackad av Anna Järvinen, Anna von Hausswolf & Sibille Attar (vars duett med Christopher på [ingenting]s senaste skiva borde skrivas in i psalmböckerna) kan det bli fullständigt magiskt.

Chistopher Sander solodebuterade 2009 med albumet ”Hej hå” med kongeniala tolkningar av bl.a Astrid Lindgren-visor (”Fattig bonddräng”), Spacemen 3 och ett knippe egna låtar.

Du fick stundtals lysande recensioner för soloalbumet ”Hej hå”. Blir du jätteglad av lovorden eller är du blasé efter åren med [ingenting]?
Är det annorlunda att ge ut något i eget namn jämfört med i ett bandkollektiv, och man istället blir ensam om äran?

Vi skapar inte musik för att bli berömda. Vi skriver för att vi inte kan låta bli, för att ett monster växer inuti och aldrig vill sluta matas. Jag lämnar ifrån mig ett verk när jag anser att det är så välgjort som det kunde bli. Och jag gör det helt oberoende av den respons jag eventuellt får tillbaka. Klart vi blir glada om folk tycker om det vi gör, det kan kännas fint att dela ett perspektiv. Men vi uppskattar lika mycket den som tagit sig en rejäl tugga på vårt verk och spottar ut skarpsinnig kritik. Det som är kanske allra mest eftersträvansvärt är att varken bli dyrkad eller dissad, utan att istället bara få vara den man är.

Man kan inte skapa någonting här i världen utan någon annan. Det är i samklang med andra varelser vi skapar. Därför är man aldrig ”ensam om äran”. Dessutom är ära något ytterst förgängligt, bedrägligt – något man gör klokt i att göra sig av med.

Urvalet på skivan är väl egentligen lite oväntat 2010, men kanske inte ändå med tanke på att artister som Håkan Hellström krattat arenan genom att blanda gammalt och nytt (alla övriga jämförelser helt oavsiktliga). Kan du berätta något om hur urvalet växte fram? Har du någon personlig favorit på skivan?
Skivan ”Hej Hå!”, som jag gav ut förra året innehåller, förutom egna alster, även låtar av Astrid Lindgren och Spacemen 3. Det hela började med en dröm jag hade för 4-5 år sedan. När jag vaknade skrev jag ner drömmen: Jag sitter i ett vardagsrum, solljuset strömmar in, jag ser genom fönstret att jag befinner mig vid Vasaplan i Stockholm.
På andra sidan rummet sitter Astrid Lindgren. Vi småpratar, hon berättar om berömmelsens baksidor samtidigt som brevbärare kommer in med säckar av beundrarpost. När hon går ut i köket för att koka kaffe tittar jag upp mot hennes bokhylla och ser att hon, förutom klassiska skivor med Jussi Björling och Monica Z, har en stor samling Spacemen 3-skivor.

Smått förbluffad frågar jag henne ”hur kommer det sig?” när hon kommer tillbaka med kaffet. Hon svarar: ”För att dom pojkarna vill förmedla samma sorts kärna som jag”..
Drömmen var sådär stark och tydlig som vissa drömmar kan vara, och jag lyckades aldrig riktigt släppa den.

Sen av olika anledningar började jag spela hennes låtar i olika sammanhang och på den vägen är det. Jag tycker ”Fattig bonddräng” är den mest kompletta sångtext som någonsin skrivits i vår del av världen.

[ingenting] gjorde en spelning på WoW förra året som jag tyvärr missade, däremot såg jag en fantastisk spelning på filmfestivalens invigningsfest. Kändes som om musiken växte några dimensioner live, vilket jag skall erkänna att jag blev lite överraskad av.
Under avslutningskonserten i Annedalskyrkan i år omger du dig med namn som Anna Järvinen, Sibille Attar och Anna von Hauswolff (som fick Annedalskyrkans fundament att vibrera som en stämgaffel förra året.)
Är ”kollektivet” och dynamiken viktig live? Kan du säga några ord om dina medmusikanter?

Det är i samklang med andra man skapar. Det gäller oavsett om du arbetar på kontor, fabrik eller i en replokal. Det är också framförallt av sociala skäl som människor söker sig till musik.
Man hittar tidigt ett språk, ett rum för sina känslor som man inte hittar någon annanstans. Har man sedan levt i det här rummet i över 20 år, så kan det bli väldigt svårt att kommunicera med människor utanför rummet.
Man söker sig till likasinnade för att uttrycka gemensamma illusioner. Jag har haft lyckan att leka med några av det här landets främsta musiker och sångare. Att spela i Annedalskyrkan, tillsammans med stråkar och dessa fantastiska sångerskor är så makalöst att man nästan måste nypa sig i armen.
Musikerna jag arbetar med är så lyhörda och flexibla att det inte kommer vara några problem att anpassa sångerna till den storslagna miljön. Jag tror vi avslutar hela Way Out West 2010, och det kan bli magiskt!

Niklas Lundell är en av festivalgeneralerna bakom WoW. Vi försökte locka fram en göteborgsbeef i en intervju med honom i vintras men lyckades inte..
Hur är det att spela i Göteborg jämfört med andra städer? På stora festivaler som WoW kontra mindre spelningar?

Göteborg har ett väldigt komplicerat och obehagligt lillebrorskomplex gentemot Stockholm, vilket ibland får som konsekvens att folk är en smula skeptiska till stockholmare – som vore vi ulvar i fårakläder..
Det kan vara lite frusterande med den typen av etnocentrism.
Samtidigt är några av våra finaste vänner göteborgare, och staden och dess musikscen är magnifik!

Christopher Sander
med vänner
Stay Out West @ Annedalskyrkan
Lördag 01:45


Foto: Linda Alriksson

// Ozelot

Invigningsfesten avklarad

2010-01-31 av ozelot


[ingenting] räddar kvällen.

Nyss uppvaknad i soffan till herrarnas storslalom på högsta volym och Stig Strands filbunksvänliga ”fiiina svängar” ger en onekligen en smula distans till tillvaron som övervintrad parodi på party animal.
För Invigningsfesten var väl i princip som den alltid varit såsom jag minns den – för sex år sedan.

Samma gubbar i kavaj och jeans som lite uppgivet står och hänger över räcket på balkongen med blicken på spektaklet där nere men ändå i fjärran, som om de väntade sig att någon överjordisk sanning skulle uppenbara sig där och ta dem bort dem därifrån, eller ännu hellre upp på hotellrummet.

Samma personal – varför i helvete skall alla alltid lägga sådana här tillställningar på Trädgårn? – som innerst inne hatar dig (inget personligt, de hatar alla som inte är kolasnortande c-listekändisar) och som tar ett halvt decennium på sig att ens ge dig den där bekräftande första blicken som säger att du kanske skall få beställa dina två festival-öl. Som i det här fallet består av en pytteliten flaska indisk Cobra-öl (har någon kapat en långtradarleverans nånstans?) för 38 kronor eller om du vill uppgradera dig – en campari och soda för 68. Tur man hade med sig eget…

För en liten platt plunta Cognac är verkligen som en St Bernhardshund till den nödställde på den ibland tröstlösa ökenvandringen från rum till rum i den labyrintliknande byggnaden i jakt på ett bekant ansikte som man vet borde finnas där – det gjorde det ju för en timme sedan – och man önskar att man haft en GPS som hittade tillbaka till samma plats.
Lärdom: Rök inte och gå inte på toa.

Men festivalgeneralerna hade i alla fall lyckats vaska fram en rätt imponerande musikalisk sättning – både på scen och dj-wise – och vi lyckades se hela tre av dem.
Ett av dem var Makthaverskan gick ut frejdigt påeldad av en cocktailblandning av nervositet, hejande kompisar längst fram och så småningom ungdomlig hybris som utmynnade i pubertala skrik och tappad röst. Kamomillté för dig idag Maja.
Men jag gillar det på skiva och stundtals på scen, men den åldrande publiken med grånande tinningar och festivalblåsor tittade rätt klentroget på fenomenet.

En annan av dem var Daniel Gilbert som dock var så full att han knappt kunde stå på benen vilket inte gjorde det hela bättre. För även om den nya skivan är rätt sympatisk och lite bra så är musiken inte SÅ jävla bra, och Daniel inte SÅ jävla stor att han kan leka Bobby Gillespie och fylledansa lite och ändå få både trosor och kalsonger uppkastade på scen.
Ett extranummer uteblev då medmusikanterna bestämt klev av scenen på exakt utsatt tid – och Daniel blev stående ensam kvar med mössan i hand för att sedan lomma av scenen han också med oförättat ärende.
Ta och kamma dig och välkommen tillbaka nästa gång.

Men [ingenting] plockade upp den tappade stafettpinnen. Inte bara plockade upp den, utan spurtade förbi hela jävla klungan, upp i ledning för att sedan VARVA sina konkurrenter och springa ärevarv.
För om jag hade mina dubier ifall musiken skulle hålla även på scen visade de sig definitivt helt ogrundade. Riktigt bra, och även om jag inte kan säga något popskribentsmart om låtval eller ens har lärt mig bandmedlemmarnas namn kan jag på ett intuitivt plan ändå skilja bra musik från dålig och även en bra dag från en dålig.
[ingenting] Lyckas pricka både dagsform, riktigt jävla grymma låtar och den här gossens hjärta. Lite grann som när man såg Kent första gången på chalmersrocken och hoppades att man skulle få behålla dem för sig själv. Nu har man tack och lov växt ifrån sådant identitetsskapande indiefjanteri och för min del får de gärna bli papptavlor utanför Åhléns så länge de gör bra låtar.

Tack för [ingenting].
Läs och vår miniintervju med [ingenting]

Några bilder från invigningsfesten..

GP har koll på oss..!

2010-01-29 av ozelot

Festivalinvigning med stil

2010-01-29 av Goteborg Nonstop

Min första invigningsfest torde ha varit 1996. Det var i alla fall Ship to Bosnia-tider och Ulf Lundell var huvudakt och skulle likt en svensk Springsteen predika solidaritet från scenen i flera timmar. Jag hade köpt en ny glansig blus som min sambo hade stänkt skokräm på i hallen minuterna innan vi gick hemifrån.

Jag var fortfarande lite sur när jag kom fram och blev mer och mer förvirrad ju längre kvällen led av att vandra omkring i labyrintlika lokaler i Folkets hus inre omgiven av rödvinspimplande, medelålders, svartklädda, svåååra, cineaster. Jag gillade film. Men jag gillade pop och glam också…

Det dröjde ända till förra året innan jag besökte en invigningsfest igen. And now we´re talking! Trädgårn! Banden som avlöser varann! Filmstjärnor bakom skivspelarna i en aldrig sinande ström! De medleålders cineasterna är också där, men inte ens dom är så där kissnödigt jävla svåra längre. Blandar upp rödvinet med en och annan paraplydrink och stuffar sig svettiga på dansgolvet.

Jag har stora förväntningar på årets invigningsfest och en blick i programmet säger mig att jag inte blir besviken. Faktiskt verkar de även i år ge full valuta för 265 pix.


Makthaverskan

På scen:

[Ingenting]
Makthaverskan
Fontän
Maskinen
Far & Son
Bow & Arrow
Daniel Gilbert

För dansmusiken svarar de klubbar som är med och arrangerar kvällarna i festivaltältet i veckan, bla Klubb Mersmak, Arty Fartyg, House of Love och Balkan Beat Party
Dessutom kommer DJ Långkalle, MC Erlend (Erland Øye från Kings of Conveience och Whitest Boy Alive) och MC Frej (Slagsmålsklubben, Maskinen och Far&Son)

Det finns biljetter kvar. Kom igen nu. Du köper dom här.

Trädgårn den 29 januari, kl. 21.00-05.00, pris 265 kr

Avlyssnat: Miniintervju med göteborgsaktuella [ingenting]

2010-01-26 av ozelot


Göteborg nonstop buggade musikprofilen och pseudonymen Cesars kontor med spionmikrofoner och fick således en färsk miniintervju med [ingenting] till livs.

Göteborgsbesök till helgen (filmfestivalfesten), vad har ni som Stockholmsband för relation till Göteborg?
En kluven relation. Som Doris Salcedos spricka i Tate’s golv. Vi älskar staden, dess lite griniga kreativa puls, många människor vi älskar och håller av bor i Göteborg och den lite salta luften minner om flykt ytterligare ut i världen. Samtidigt som det inte är Stockholm och lider av medvetenhet därom. Det är hur som helst alltid kul att spela och hänga i Götet!

Några beefs med något västkustsband/Djs?
Tvärtom! Many dear friends… känns ibland som att vi har fler vänner i band och som spelar skivor på västsidan än östsidan. Vi försökte beefa med Fibes men de visade sig riktigt jävla trevliga, väluppfostrade rentutav, så ja… nej det blev ingen beef där heller..

På tal om film så har ni ju gjort en fantastisk film/video till Dina Händer Är Fulla Av Blommor, har den visats på någon filmfestival?
Inte mig veterligen. Den har visats på Dramatens scen Lejonkulan och på brofästen & fasader, men inte verkat fästa i den etablerade filmvärlden haha. Du får fråga Saga Gärde som regisserat, tror hon har ett förflutet på Backateatern i Göteborg… den kanske visas på Göteborgs Filmfestival?

[ingenting] genom bandmedlemmen Niklas Lundell

[ingenting]
spelar på invigningsfesten till Göteborgs Filmfestival nu på fredag. En festival som vi naturligtvis kommer att hårdbevaka, och som förutom en hejdundrande kavalkad av ny internationell film alltid levererar på musikfronten också.

Ur programmet:
På festen spelar också omtalade och intensiva Makthaverskan, kritikerrosade elektroniska krautpop-duon Fontän dansframkallande Maskinen och bandet
Far & Son. Dessutom kommer Nathalie Barusta-Gäbels nya smyghajpade och originella band Bow & Arrow. Och sist men inte minst: På Spåret-konduktören Daniel Gilbert!


Restaurang Trädgårn
Fredag 29 januari 21:00 -05:00
Pris: 265 kronor
Åldersgräns: 18 år

Den bedårande vackra videon till bröllops- eller begravningsanthemet – Välj ni! Som Törnrosas förgiftade äpple landar den någonstans i magtrakten –
”Dina händer är fulla av blommor”

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ZFIcP_Tcgmo]
Läs mer om låten och videon samt pressröster här

.

Det var då det hände

2009-12-19 av ozelot



Det är dags för en glittrande Julfest på den lutande kalasbåten i kanalen. Vi har Mattias som Dj från Sveriges just nu största indieband INGENTING.

Dessutom en kanonlive med LISA PEDERSEN samt PLÅT ERIKS revansch och BLENDA LARS första nyktra dj-gig sedan 1987, även det på öfvre deck. Plus skönt slödder från tidningen GROOVE och sist men störst, råheta DJ SARA SHAKARCHI som kör stenhård hipster-elektro, shotrace och elektro-karate i det råhippa HUNDRUMMET (den nya vippen på Styrbord!)

Alltså,
LIVE: Lisa Pedersen (Live-elektronika)
DJS öfvre deck:
Mattias från (ingenting)
Groove-slödder
Plåt-Erik
Blenda-Lars

DJS HUNDRUMMET:
Sara Shakarchi
Mer Groove-slödder.


STYRBORD BABORD | Entré 100kr | 23.00 – 04.00

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-10-10

Biopremiär:  11 oktober 2019 på Hagabion Regi: Nick Broomfield Medverkande: Leonard Cohen, Marianne Ihlen, Judy Collins, Ron Cornelius mfl. Längd:  102 min Redan ett par sekunder in i filmen börjar jag lipa av anslaget och orden, och sen fortsätter dokumentären om artisten LEONARD COHEN &hans flamma MARIANNE IHLEN att beröra hela vägen ut. Först får…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...