Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

”Vi är som Burt Bacharach – med attityd!” En liten intervju med Weeping Willows

2014-11-21 av

WillowsRadio_1690

”HEJ!” säger jag glatt och självsäkert när jag ser dem i hörnet i foajen på Park Elite Avenue i Göteborg. Klockan är 12:13. Bra tid. Om två minuter har jag min tid med delar ur Weeping Willows. ”Vad bra att de resan satt här!” tänkte jag och satte ned min lite för stora väska som är göörpackad en heldag med radiosändningar, intervju och lektion med mina fotoelever under eftermiddagen.
Plötsligt upptäcker jag massor av mikrofoner och papper på bordet – det pågår ju en intervju!
”Åh herregud förlåt!” säger jag och kilar därifrån, sätter mig i en fotölj lite längre bort och skäms samtidigt som jag låtsas att jag har mycket viktiga saker att titta på ner i min telefon. Pinsamt, juh.

Någon minut senare kommer Magnus fram. Han är artig. Glad (kanske hade det att göra med att han strax innan hade suttit brevid en utav sina stora idoler, Mary Wilson från Supremes, under frukosten? Allt kan hända i Göteborg…)
Vi skakar hand i alla fall, länge och tittar en verkligen i ögonen. Frågar om jag vill följa med ut på en cigg innan vår intervju börjar. Jag tackar snällt nej, berättar att jag inte röker.
I väntan på Magnus sätter jag mig ned med de andra medlemmarna; Anders Hernestam, trummor och Ola Nyström, gitarr. Av någon anledning börjar vi prata om semlor (”Jag såg på något konditori att de börjat semlor…vad är det frågan om?!”).
Någon djupare diskussion än så blir det inte. Magnus trillar in och vi börjar prata om musik…

Senaste albumet – ”The Time Has Come” – berätta, vad syftar titeln på?
”Vi kände att det var en bra titel. Sedan så är det sju år sen vi släppte senaste Weeping Willows-plattan.
Det var tiden. Det var på tiden för mycket. Valår, visade färgen, stå för någonting liksom.” berättar Magnus.

Som sagt, sju år sedan Weeping Willows släppte något material senast. Fear & Love släppte på Alla Hjärtans Dag 2007. ”En melodistark alla hjärtans-vän att sakta förälska sig i” skrev Expressen om släppet. Just starka och känslosamma låtar har Weeping Willows ett stort arkiv av. Det är tungt, men samtidigt fjäderlätt. Mäktigt, men samtidigt så stilla. Och konserterna; den som log när han spelade – han fick böta.
Sedan starten 1995 har bandet  släppt totalt sju album + senaste julskivan Christmas Time Has Come som är alldeles rykande färsk.
Bandet har nu bantats ned till endast fyra medlemmar och nästa vecka beger de sig ut på en julturné.

På tal om att stå för någonting… Jag vet att det kanske inte är så jättekul att kategorisera och sätta sin musik i fack, men jag vill ändå fråga er: hur skulle ni beskriva eran musik?
”Väldigt svår att definiera vår musik. Det är stark amerikansk 60-tal varvat med soul, country, rock, jazz…
Jag brukar säga det enklaste sättet är genom att nämna några influenser som vi har; Elvis, Frank Sinatra, The Smiths, Nick Cave, Roy Orbinsson, Velvet Underground, ja – till och med finsk tango!” berättar Magnus. Efter en liten stund, när vi kommit in på nästa ämne utbrister han:

”Nej! Nu vet jag hur man kan beskriva Weeping Willows – Burt Bacharach med attityd!” 

WillowsRadio_1688

Jag har hört riktiga ”skräckhistorier” om musiker; att de själva inte lyssnar på några band eller artister bara för att de själva jobba med det 24/7. Med er däremot så känns det inte så. Vad lyssnar ni själva på?
”Alltså, jag är nog en sån som inte lyssnar särskilt mycket på musik, faktiskt. Men när jag lyssnar så lyssnar jag mest på reagge.  Ganska gammal reagge, 67 till 78.” berättar Anders, som är den i bandet som skriver all musik, medan Magnus skriver texterna.

I samma fråga kommer konserter på tal. Det här besöket är bandets sjätte spelning under hela deras karriär. Sjätte utsålda spelningen. Ingen snack om saken att göteborgarna tycker om bandet, och det känns även hemma för medlemmarna. Ola minns tillbaka till 1973, när han hälsade på en polare vars pappa hade flyttat till göteborg. ”Vad gjorde du när du var här  då?” frågar jag. ”Ja…jag bara gick omkring. Bara. Gick. Älskade stan…” svarar han lungt och ser nöjd ut.
Vi fortsätter prata konserter.

”Jag går mer på konserter utomlands. Då får man hela kittet liksom – se ett band och en helt ny stad och…uppleva så mycket mer! Snart ska jag till Berlin och kolla på Morrisey. För ett tag sedan var jag på Nick Cave i Paris…” berättar Magnus. Anders flikar in:
”Jag ska på Swans i Stockholm!”

Swans? Berätta, vad gör de för musik?
”Heh…ja…” svarar Thomas och tittar på de andra i bandet.
”Musik och musik…haha! En ton är en timme. Nästan lite doom. Det är så sjukt hög volym, orkar inte ens tänka under tiden de spelar!” säger Magnus. Ola bara sitter och skrattar, sedan säger han:
”Tänk dig konserten imorgon – fast tvärtom!”
”Konserten är två timmar lång, och så spelar de fyra låtar…”
”Och så retar du mig för att jag lyssnar på Pink Floyd!” säger Ola, Thomas skrattar ännu mer.
”Ja, det är ju Barnen i Bullerbyn jämfört med det här…”

Intervjun med bandet känns mer som en kär återträff med gamla góa kompisar, för det känns verkligen som man känt både Magnus, Anders och Ola när man sitter med dem i hotellfoajen. Vi skrattar högt och jävlas med hjärtat med varandra.

Men tillbaka till Weeping Willows…
Ni har spelat ihop i drygt 17 år. Vad är tid för er? Känns det som sjutton år?
”Kollar man tillbaka på bilder från 1995, då ser man att det var längesen. Vad snygga vi var…” säger Magnus och tittar på sina kollegor.
Men det är ni la nu med?
”Haha! Lite mer fåror…fetma…”
Gamla minnen från turnéer med andra band och artister, som Stefan Sundström och liknande ploppar upp. Att medlemmarna i Weeping Willows har många projekt på gång utanför själva Weeping-konstelationen är en sak som är säker!”
”Vi äro musikanter!” säger Magnus.

Imorgon (läs: idag) spelar ni på Konserthuset. Utsålt. Jag har läst om er tidiga karriär; att den som log på scenen får böta. Men nu är ni la inte…?
”Nu blir det bara några örfilar!” säger Anders.
”Näej men det har med att göra…vi spelade ju en del country ibörjan av vår karriär, och det var ju lite ”töntigt” då. Dansbands-varning, så vi sa ”Om vi ska gör de här låtar ås får inte det uppfattas ironiskt – som något slags skämt!” Det var ju inget skämt. Man kan inte vara glad när man sjunger om olycklig kärlek. Det funkar inte…” berättar Ola.

Vi avrundar här. Bandet sjunger några serenader för varandra och härmar gamla countrylegender från förr. Det är fint. Jag önskar vi hade video på det. Tyvärr inte. Men det kanske kommer fler tillfällen att prata med Weeping Willows.
Hoppas det.
WEEPING WILLOWS TIPSAR OM MUSIK!
Tycker man om ”ett långsamt mangel”, ”tjugo minuter långa intron…” och att lyssna på sånt ”så att man inte ens kan tänka…”
Lyssna på Anders favoriter: SWANS.

Magnus största husgudar, ”dem är ju mina ”The Beatles” liksom!”
Lyssna på: THE SMITHS.

Psykedeliskt trans när den är som bäst.
Lyssna på Olas favoriter: PINK FLOYD och VELVET UNDERGROUND.

Lyssna på Weeping Willows senaste album Time Has Come.
Lyssna på Weeping Willows julalbum Christmas Time Has Come.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

Mattias Hellberg om ett veck i pannan, att spela skivor i en garderob och kommande skivsläppet

2014-10-15 av

Det är en kall eftermiddag i oktober som jag träffar musikern Mattias HellbergCafé Blå Huset vid Konstepidemin.
Jag skulle vilja skriva att Mattias är en göteborgsprofil, eftersom han ständigt är aktuell med antingen sitt soloprojekt eller samarbeten med andra göteborgsrelaterade band. Men det är han ju inte. Han är ju en värmlänning från Karlstad med den snällaste dialekten en människa han ha.
Vi skippar profil-snacket.
Vi säger bara Mattias.

Som sagt; ständigt aktuell – för är det inte egna soloprojekt så är det samarbeten med andra band och artister. Det är inte direkt små namn heller. Sveriges absolut största artister som Håkan Hellström, The Soundtrack of Our Lives, Nationalteatern, Hellacopters, Totta Näslund, Stefan Stundström och många fler. Listan kan göras lång.
Och idag släpps hans senaste album In Egolectric Harmony.

Trots det, alla dessa stora samarbeten och turnéer i hela Sverige, så finns det en osäkerhet hos Mattias. En grubblare som tänker alldeles för mycket emellanåt. Eller som Håkan Hellström sa till honom en dag i replokalen:
”Det där lilla vecket du har där, just där, i pannan – vi måste få bort det.”

Under en nästan två timmar lång intervju pratade Mattias och jag mer om just osäkerhet, grubblaren inom honom, flytten till Norge och kärleken, att spisa plattor i en garderob och kommande albumet Egolectric Harmony som precis har släppts. Det är dags att lära känna Mattias. Inte Mattias & The…
Det handlar om Mattias.

webbmattias

Det är mycket som händer just nu för Mattias. Mötet på förmiddagen hade dragit ut på tiden och han stapplar in på caféet där vi bestämt tid för möte några minuter efter 14:00. Efter att ha skakat hand och fått köpt sig en kopp cappuchino sätter han sig tillrätta på stolen framför mig. Jag frågar honom hur han mår och han berättar lite kort om gårdagens återträff med ett par gamla vänner (”så…blev det… lite vin och så….”) – men också att det är mycket att göra just nu i samband med skivsläppet;
The Egolectric Harmony.
– Men det är bra att det är mycket att göra! Det mår jag bättre av att göra. Man har ju alltid saker att göra, men nu blir det mer påtagligt när man ska släppa en skiva.

Varför flyttar du till Norge?
– Min tjej kommer därifrån. Det blir lättare att för mig att flytta på mig än för henne, i och med att jag reser redan så mycket i mitt jobb. Nu är det så att när jag kommer hem till mig efter en turné så kommer jag ju hem men ändå inte, för att jag vet att ska till henne, och sånt där. Man har ingen gemensam bas. Känns inte som man landar riktigt. Det blir ostabilt.
– Jag känner mig ganska hemma i Oslo. Jag har ett bra socialt nätverk där, vilket är skönt. Jag är inte sådär tuff så att skulle kunna flytta till..tja, New York eller något liknande. Felet är att jag tänker att saker ska varar svårare och jobbigare än vad de egentligen är…

Du har ju samarbetat med så sjukt många andra band och artister…
– Jo, det har ju blivit det. Det är nästan lite för många.
Känns det så?
– Näej! Jag gillar ju det! Jag gillar ju att få spela med andra, det ger mig väldigt mycket – och det är nog bra för att utvecklas och få träffa folk och få lite ”inputs” från olika människor.
– Jag är ju liksom ingen utpräglad låtskrivare. Tyvärr. Det är en del av min karaktär som saknas. Jag har inte en såndär ”Nu jävlar ska jag skriva”-go inom mig. Jag hade det när jag spelade in andra albumet (Out of the Frying Pan, Into the Woods, 2008), då gick jag till replokalen och bestämde att jag verkligen skulle göra en skiva. Jag var där från 10:00 till 18:00 varje dag, tio dagar i sträck och verkligen skrev. Det funkade så jag borde verkligen prova det igen.

Namnlöst-3

Vad hände med din klubb Moozy Moozy på Pustervik? 
– Jag var liksom ”färdig” där. När man stod och spelade skivor, typ i garderoben bland alla vinterjackor om vintrarna och svor över att det var trångt så var det inte så roligt – men det var en charm i just det också. Men, näe. Jag slutade för det var inte lika roligt längre.
– Sist jag var DJ var i vintras, när vi var ute och turnerade med Håkan Hellström. Jag och Finn, som spelar percussion i bandet,  fick äran att vara DJ’s och spela på några klubbar under turnén. Det var ju kul!
Åh! Vad roligt!
– Ja. Fast…det var ju typ bara vi i bandet som dansade… eh, hehe.    

Det är tio år sedan du släppte din första egna soloplatta. Den är ju ny, men ändå inte… för du gör lite cover på dig själv skulle man kunna säga, dina egna låtar i ny tappning. 
– Första tanken var att jag hållit på länge och har släppt fyra plattor i mitt namn, men… samtidigt slog det mig att jag liksom inte byggt upp någon egen publik. Nu vill jag sammanfatta och förhoppningsvis ta ett steg vidare, och för första gången göra min alldeles egna soloturné. Nu är det bara jag och en elgitarr, inga andra.
– Jag har ju skapat det där lite själv; redan på första skivan kallade jag mig ”Mattias Hellberg & The Healing Hand”, nästa ”Mattias Hellberg & The White Moose” och på senaste plattan Gurimolla så blev det ”Mattias Hellberg & The Fur Heads”.
Varför det?
– Jag vet inte. Nu känner jag i efterhand att…det  var ingé bra idé. Det är jag själv som strulat till det där, har inte…hittat min egna publik. Jag gömmer mig på något konstigt sätt, så att jag inte ska stå för allt själv…eller, ja, det är någon fånig grej. Någon jävla feghet. Vill inte bära allt själv…
Är det jobbigt att sitta såhär, göra intervjuer och prata om dina egna grejer?
– Nej! Jag menar, nu babblar jag ju som aldrig förr känner jag. Det här är kanske någon form av terapi och kanske bara är bra att prata om sådana där saker som jag irriterar mig på hos mig själv. Så NU i fortsättningen ska jag skippa de där bandnamnen. Nu är det Mattias Hellberg – bara. Jag vet inte vad jag vill göra nästa gång. Kanske blir synthprogrammerat?

Är det för att du…tänker för mycket på vad andra ska tycka och tänka om din musik? 
– Ja tyvärr så…eller njaoe, alltså… klart man vill att folk ska gilla musiken så att man har någon chans att få komma ut och spela för folk, sälja skivor och lite t-shirts så att man får ihop pengar till hyra och mat och sånt där. Givetvis önskar jag det. Att man ska skriva åtminstone några låtar som är öppna att möta en större publik.
– Jag är nog en grubblare. Tror jag. Eller, det vet jag att jag är. Jag har svår att säga vad jag tycker. Oftast är det väl bra att säga vad man tycker och bolla det med andra, men det är jag tyvärr dålig på.
Är det inte sånt du skulle ta upp i dina låtar då?
– Det finns väl vissa mönster i mina låtar om just det. Det är feghet tror jag. Lite tveksamhet.  Jag är rädd att göra saker värre, tror att man ska förvärra något, såra någon eller att det jag säger på något sätt ska vändas mot mig själv. Jag vet ju att jag kan hamna i grubbleri, men det är ju trist att man har en sådan aura. Eller att det sitter där som ett dumt lås som hindrar mig i mitt skapande och det jag gör.

Hur känns den här kommande turnén då, att åka ut utan band?
– Det ska bli spännande. Ja, spännande är ordet. Jag ska åka tåg under hela turnén. Och det är just på tåg som jag har lättare att skriva låtar på. Inte buss, båt, flyg eller annat – just tåg är det något speciellt med.

Det är något speciellt med Mattias också. En värmlänning som säger ”En mycket god vän…” på Karlstadmål liksom, önskar att man kunde tatuera in det någonstans (med dialekten i det då, förstås, på något sätt…).

Ikväll, den 15 oktober (samma dag som albumet släpps, hurra!)
gör Mattias Hellberg ett ”Instore”-gig på Bengans och bjuder på ett smakprov på kommande skivan.
Bengans, Stigbergstorget klockan 17:00. 

Lyssna på senaste albumet här!

Se Mattias Hellberg live på Oceanen!
När: 25 oktober.
Pris: 120:-
Hur: Biljetterna hittar du här!

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine Larsson.

 

”Sista musikaliska dronten” Intervju med aktuella Eddie Wheeler

2014-04-28 av

 Jag har bokat tid för intervju i Sävedalen, Partille med singel- och videoaktuella Eddie Wheeler, som också är en utav Göteborg Nonstops flitiga bloggare. Dagen till ära har jag dragit på mig något som ser ut att vara någon mystisk variant av värmeutslag. Bedrövligt. Det är tur att det här inte är en tv-intervju.
Ändå sätter vi oss i den röda möbleringen på Radio 88 som om det vore en tv-studio. Eddie har väl lite mer erfarenhet av det där en vad jag har. Han har ju för sjutton haft ett helt tv-team med sig under en turné i London. Någon som kommer ihåg Raggadish?
I bakgrunden rullar golden hits radion, lite längre bort sitter en programledare och förbereder manus till ett kommande program och borta i köket/den lilla kokvrån kokas det både te och kaffe.

”Kaffe, det är något jag aldrig kommer att förstå mig på…” säger Eddie med jag räknar kaffeskoporna som åker ned i filtret.
Då vet ni det, gott  folk – Eddie dricker te. Svärmorsdrömmen, eller hur?

Josefine: Berätta lite om dig själv, Eddie!
Eddie: Oj! Det var en riktig jobbig fråga…
Jag ser mig som en musiker och musikälskare. Jag är väl lite av de där utdöda resten i slutet på 90-talet som fortfarande gick på spelningar trots att det var mitt i veckan och man skulle upp och jobba dagen efter. En av de där två-tre sista drontarna! Sista musikaliska dronten, där har vi det! Haha!

Josefine: Som du själv säger, du har hållt på med musik väldigt länge, i väldigt många olika former. Dels spelar du själv, men du har också recenserat skivor, sänt radio, DJ:at, haft flera olika klubbar och, inte minst, har du varit väldigt engagerad i att lyfta fram andra band och artister som vill komma vidare. Precis som en journalist skrev om fotografen Emma Svensson, att hon var fotovärldens Robin Hood – så känns det lite som du är Göteborgs musiklivs Robin Hood.
Eddie: Det är väldigt kul att du säger det, faktiskt. Visst, jag har alltid mer intresserad av demo-scenen än de här större scenerna. Jag började gå på klubb när jag var 16-17 år, innan jag ens faktiskt fick gå ut.
Man var väl lite utav en…kändishora. Tufft å hänga med musikerna och sånt där. Men på något sätt så genomskådade man allt det där ganska snart. Det var inte så mycket eldsjälar där, utan för mycket yta. Det var lite för falskt för mig alltihopa, eller så var jag inte tillräckligt cool. Haha!

Josefine: Det där sista tror jag inte på. Vad för klubbar har du haft i Göteborg?
Eddie: Jag har arrangerat väldigt mycket klubbar för att lyfta fram demoband i stan. Late Night Club t ex, som vi hade på Henriksberg, så bokade vi in 215 band – på bara ett år! Helt galet. Nu har jag tagit paus från klubbarna, främst för att satsa på min egen musik…

Trots att Eddie har varit involverad i musikbranschen så länge i så många olika former så är han faktiskt aktuell med sitt debutmaterial. Idag, den 28 april kommer hans första av tre singlar som kommer att släppas under våren och sommaren.

Eddie: Alltså, jag känner mig som en veteran – fast ändå är det här en debut. Jag har alltid varit redo, i min fantasi, men jag har varit involverad i andra projekt som gjort att jag liksom inte hunnit med att skapa mitt egna sound. Jag hade en duo tillsammans med min vän Henrik Nordahl ett tag, men det är först nu jag släpper eget och inte tänker så mycket på vad jag bör eller kan göra. Jag bara gör!

Josefine: Det blir ju även videos till samtliga låtar som släpps nu i sommar. Lite provocerande videos säger du?
Eddie: Såhär är det, jag har alltid haft svårt för fördomar och att folk tar för givet så mycket om andra. Folk har tittat på mig och tagit för givet hur jag är så många gånger. Den här första singeln som släpps idag, Kom in i mig, handlar både om en väldigt romantisk och vacker kväll på en strand i Nya Zeeland, men den handlar också om att låta folk komma in i ens liv. Folk tror att man inte kan ha flickvänner,  inte kan ha sex och så vidare för att man sitter i rullstol. Folk har så mycket fördomar om saker och ting. Den här låten ska bryta den sextabun.
Just de här låtarna är så personliga och egocentriska faktiskt. Jag vill att folk ska förstå att bara för  att man sitter i rullstol behöver man inte vara David Lega, man kan lika gärna vara Nikki Sixx!

Josefine: Har du svårt att prata om att du sitter i rullstol?
Eddie: Tss! Nej, jag har nog lättast att prata om det i hela världen. Enda gången jag kanske inte vill prata om det är när jag är på krogen och är mitt uppe i en konversation med ett snygg brud.

Josefine: Fast…ingen vill väl prata med någon annan än sitt ragg just då?
Eddie: Nä, exakt. Men ALLRA minst vill jag prata om mitt funktionshinder då. Haha!

Josefine: Ångrar du något i ditt liv?
Eddie: Kan nog inte säga att…inget som jag gjort som jag ångrat. Möjligtvis sättet jag gjorde det på.
Jag ångrade att jag inte hoppade bungyjump, men jag ångrade att jag inte kollade säkerhetslinan innan, ungefär så känns det.  Jag tror att jag ibland kört på lite extra hårt och tänkt att ”Fan det hindrar inte mig för att jag sitter i rullstol!” och så vill man alltid vara lite mer, lite hårdare än de andra i kompisgänget.
Men idag nä – jag ångrar ingenting.

Idag, den 28 april släpper Eddie Wheeler sin första singel ”Kom in i mig” och finns att lyssna på både Spotify och iTunes.
Spotify
Youtube
Eddie Wheeler @ Facebook. 

 

// JoJomen

 

Musik som smittar: Intervju med Be The Bear

2012-07-20 av

Vi har hört dem svischa förbi i SAAB-reklamen, dansa fjärilslätt över gräset i sin version av Barfotavisan för Blomsterlandet men även snuddat vid tyngre ämnen i Heart on The Line som donerats till stiftelsen Ung Cancer. Nu står duon Be The Bear inför sitt stora internationella genombrott med nya singeln Bad Things som hyllats internationellt. Vi tog ett snack med Christina om det hela.

Du Christina jobbar ju till vardags i musikstudio som jobbar mot företag. Med Be the Bear har ni gjort reklamfilm för SAAB och Blomsterlandet. Hur gick det till
– Heart On A Line som var med i SAAB-reklamen var vår första inspelade låt. Den var inte ens klar när de bad om den, och sedan gjorde vi om den lite till nya EPn Fireships. Vi är ju bara små och osignade, att få höras i en reklam ger en chans att nå så många, och det är ju det vi drömmer om.
– Barfotavisan var riktigt otippad faktiskt, fast det var sjukt kul att göra den, speciellt alla Disney-stämmor på den långa versionen.

Med nya singeln Bad things verkar det rulla på snabbt och ni rankas högt på digitala topplistor internationellt. Har ni något specifikt tilltal som gör att ni passar i reklam och snabbt fastnar i folks öron? Någon form av melankoli fast inte för mycket?
– Haha lagom melankoliskt? Lite innerligt, liksom..? Jag vet inte. Vi gör musik som vi själva gillar, att andra gillar den är bonus.
– SAAB är (var) ju kända för att ha bra musik i deras reklamer, flera bra band fick en extra boost av det. Att få spela Pustervik (ikväll, shit!) är stort för oss. Men man drömmer såklart om att få åka till Storbritannien och USA på turné..

Skulle ni vilja göra mörkare musik nån gång? Typ som får folk att bli ledsna och sorgsna? Trots allt minns vi ju ofta den musiken bäst – den som handlar om sorg, ond bråd död och knark.

– De flesta av våra stora favoriter har mörkare nyanser i fokus. Men det jag lyssnar till när jag vill bli glad är min långa lista ny skön electro. Jag tror mer det handlar om att folk gillar när vi gräver lite djupare än vanligt? Musik är personligt, man vill komma nära, förstå, se hemligheterna, sången ska vara utblottad och sårbar. Vi skrev faktiskt nästan bara tyngre låtar när vi började, och det finns definitivt något tröstande i det. Ett utlopp.
– Men vi flyter lite efter vad för sinnesstämning vi är i, det senaste har det blivit glatt och spralligt, lite trotsande väder och tuffa omständigheter.

Hur märks det på publiken?

– Folk blir glada och entusiastiska av vår hoppigare musik. Men på spelningarna har det varit de tyngre låtarna som vi fått mest kommentarer om efteråt. Arrangörerna vill alla ha hoppigt och dansvänligt, och det kan man väl förstå på ett sätt men jag personligen gillar när det finns ett brett spektrum och nyanser på en konsert.

Ni får fina recensioner på utländska bloggar och rullar på radiostationer. Vad betyder egentligen det för en artist?

– Den respons vi fått på EPn och nya singeln är rena drömmen. De jämför oss med Niki and the Dove, iamamiwhoami, The Knife, Portishead och Björk – alla sjukt grymma band! Ingen gillar väl att bli jämförd med någon annan men tänk om de sagt en massa hemska saker eller dåliga band eller ännu värre varit blasé om musiken? Det är coolt att få höra att många människor där ute är kära i vår musik. Det är ju det man alltid drömt om.

Får ni några pengar för det att tala om? Vad tjänar man pengar på nuförtiden som artist, om man inte kan tjäna pengar på reklammusik eller skivförsäljning?
– Vi är fortfarande små, och fickorna ganska tomma. Vi har spelats mycket utomlands på radio men det är klurigt att få STIM och så för det. Rik som artist är det väldigt svårt att bli utan stort skivbolag i ryggen som kan få ut musiken till masspublik tror jag. Men vi kan ju försöka!:)

Får ni förfrågningar om spelningar nu i utlandet?
– Ja, faktiskt massor! Storbritannien gillar oss, dit vill vi näst – det är hur många som helst som bjudit oss komma spela.
– En hel del i USA med, vi har ett gäng coola indiekids i New York med bokningsbolag som bett oss komma över till hösten, vi hoppas att vi kan!

Läste att ni var ett helt genusrättvist band i en intervju – det blir man ju på sätt och vis när man är en duo med en tjej och en kille – men är den aspekten viktig?

– Nej, det var ett skämt. Fast visst är det kul med diskussioner om genus!


…Vi styr över diskussionen på en mer handgriplig fråga: Det är ju några dagar kvar till ”lönen” men jag skulle vilja göra en utflykt. Jag har dock max hundra kronor att lägga på resan och jag har inget månadskort. Har du några förslag?

– Oj, svårt. Tycker du ska åka hem till min familj och gå ner till stranden med hemmagjord picnic, sova över i kojsängen i gäststugan och sitta uppe hela natten. Det är vad jag längtar efter i alla fall. Har knappt haft tid att träffa dom eller vännerna det senaste…

Be The Bear spelar på Pustervik och Klubb Instant ikväll. Men du har också möjligt att hänga lite med bandet på Tjallamalla (Södra Larmgatan 2) från kl 20, då det kommer att serveras dryck med tilltugg samt spisas musik från We are the People. Närvarar du på Tjallamalla får du även inträde till kvällens konsert.

Fredagen den 20 juli
Klubb INSTANT på PUSTERVIK
Kl 22-03 // 100 kr

FÖRHÄNG HOS TJALLAMALLA
Kl 20-22 Ålder: 18 // föranmälan krävs
Södra Larmgatan 2, vid Grönsakstorget, Göteborg


Röster om bandet:

”If the pop music industry in the UK has any respect for itself, Be The Bear will be hailed like ’Gotye’ or ’Fun’. Niki and the Dove might be the latest cover story for Scandinavian pop, but that may soon shift to highlight Be The Bear and rightfully so” 5/5
– Samuel Litherland, Born Music UK

”Scandinavia once again proves to be a musical paradise … the voice of the singer seems to swim in places recalling the best achievements of Bjork, or the charismatic voice of Florence Welch. Being among the first (musical) pioneers to discover the band gives us good reason to feel proud.”
– Music Is, Poland

// Ozelot


Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-09-14

Idag lördag den 14 September hade SENIOR SLACKERS släppfest för sin nya singel TUTT PUPP RUFF på ELIS CORNER kl 12.00. De muntra seniorerna firade med kaffe & te och Falck slog på stort med en chokladboll. Det var luftigt och halvtomt i lokalen. Falck & Ollikainen lyssnade var och…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-09-01

Folket behövde något att tro på Folket fick rocknroll Johan Lindqvist har ju inga VALÖRER när det gäller att bedöma musik Han hyllar både den suveräne rocklegenden ULF LUNDELL & plastdrottningen Molly Sandén Älskade Eva Ullesudd Stjärnorna blinkar till dig i natten i tyst samförstånd för alla älskar dig jag…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-08

Primadonnan/jag var i Toleredskyrkan och där va en Fridolfsson gammal jazzbasist som man träffade på Neffe. Han spelade inte själv denna gången men det gjorde hans barn – Alma Fridolfssons kvartett. Det va en onsdag i Augusti. Det va jazz på svenska men Alma Fridolfsson på sång, Edvin Fridolfsson på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...