Ibland skriver sig göteborgshistoria av sig själv. Som när jag och en kompis nästlade oss med till en hemmafest hos Freddie Wadling. Vi hade varit på hans favoritkineshak Tai Shanghai i Haga.
Någon verkar ha trott att vi var coola för att vi hade skivpåsar från Pet sounds. Det kan ha varit 1988 eller 89, vi gick på Schillerska, och Wadling var VÄLDIGT tuff.
Han hade massa konstiga sydamerikanska dödsmasker på väggarna och böcker om svartkonst och Aleister Crowley. I ett hörn stod en tjock-TV och flimrade och på den visades Eraserhead med en tidig David Lynch.
Vi hade ingen sprit. Wadling hade massor. I alla fall en enorm damejan med maskrosvin som någon satt upp på bordet, men som vi inte vågade dricka ur för att de stora skulle se. Men sedan gick de stora ut i köket, de skulle kanske knarka, och jag och min kompis passade på. Jag tror att vi sänkte en halv liter på trettio sekunder. Sedan vågade vi i alla fall prata.
Jag är tillräckligt gammal för att ha sett Union Carbides avskedsspelning på Kåren. Och tillräckligt gammal för att ha fångat en stagedivande Karin Dreijer, med kropp som en gudinna i vit klänning under samma spelning. Och sett Ebbot sjungandes naken uppe i ett träd vid röda sten.
Men alla känner redan till det där. Göteborg är en liten marknad.
Kommer någon ihåg Punk Funk Union? Eller spelningar av San Fransisco Boogie band med medlemmar från Union Carbide. Ian i pressvecksbyxor och kråsskjorta och en Ebbot med magrutor!
Punk Funk union minns nog några. Men fler minns Union Carbide, och kanske framför allt bastardbarnet Soundtrack of Our Lives om namnet är bekant.
31/8 spelar Soundrack of Our Lives på Liseberg. Vem tar emot mig om jag stagedivar?
<
