Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

”Vi är som Burt Bacharach – med attityd!” En liten intervju med Weeping Willows

2014-11-21 av

WillowsRadio_1690

”HEJ!” säger jag glatt och självsäkert när jag ser dem i hörnet i foajen på Park Elite Avenue i Göteborg. Klockan är 12:13. Bra tid. Om två minuter har jag min tid med delar ur Weeping Willows. ”Vad bra att de resan satt här!” tänkte jag och satte ned min lite för stora väska som är göörpackad en heldag med radiosändningar, intervju och lektion med mina fotoelever under eftermiddagen.
Plötsligt upptäcker jag massor av mikrofoner och papper på bordet – det pågår ju en intervju!
”Åh herregud förlåt!” säger jag och kilar därifrån, sätter mig i en fotölj lite längre bort och skäms samtidigt som jag låtsas att jag har mycket viktiga saker att titta på ner i min telefon. Pinsamt, juh.

Någon minut senare kommer Magnus fram. Han är artig. Glad (kanske hade det att göra med att han strax innan hade suttit brevid en utav sina stora idoler, Mary Wilson från Supremes, under frukosten? Allt kan hända i Göteborg…)
Vi skakar hand i alla fall, länge och tittar en verkligen i ögonen. Frågar om jag vill följa med ut på en cigg innan vår intervju börjar. Jag tackar snällt nej, berättar att jag inte röker.
I väntan på Magnus sätter jag mig ned med de andra medlemmarna; Anders Hernestam, trummor och Ola Nyström, gitarr. Av någon anledning börjar vi prata om semlor (”Jag såg på något konditori att de börjat semlor…vad är det frågan om?!”).
Någon djupare diskussion än så blir det inte. Magnus trillar in och vi börjar prata om musik…

Senaste albumet – ”The Time Has Come” – berätta, vad syftar titeln på?
”Vi kände att det var en bra titel. Sedan så är det sju år sen vi släppte senaste Weeping Willows-plattan.
Det var tiden. Det var på tiden för mycket. Valår, visade färgen, stå för någonting liksom.” berättar Magnus.

Som sagt, sju år sedan Weeping Willows släppte något material senast. Fear & Love släppte på Alla Hjärtans Dag 2007. ”En melodistark alla hjärtans-vän att sakta förälska sig i” skrev Expressen om släppet. Just starka och känslosamma låtar har Weeping Willows ett stort arkiv av. Det är tungt, men samtidigt fjäderlätt. Mäktigt, men samtidigt så stilla. Och konserterna; den som log när han spelade – han fick böta.
Sedan starten 1995 har bandet  släppt totalt sju album + senaste julskivan Christmas Time Has Come som är alldeles rykande färsk.
Bandet har nu bantats ned till endast fyra medlemmar och nästa vecka beger de sig ut på en julturné.

På tal om att stå för någonting… Jag vet att det kanske inte är så jättekul att kategorisera och sätta sin musik i fack, men jag vill ändå fråga er: hur skulle ni beskriva eran musik?
”Väldigt svår att definiera vår musik. Det är stark amerikansk 60-tal varvat med soul, country, rock, jazz…
Jag brukar säga det enklaste sättet är genom att nämna några influenser som vi har; Elvis, Frank Sinatra, The Smiths, Nick Cave, Roy Orbinsson, Velvet Underground, ja – till och med finsk tango!” berättar Magnus. Efter en liten stund, när vi kommit in på nästa ämne utbrister han:

”Nej! Nu vet jag hur man kan beskriva Weeping Willows – Burt Bacharach med attityd!” 

WillowsRadio_1688

Jag har hört riktiga ”skräckhistorier” om musiker; att de själva inte lyssnar på några band eller artister bara för att de själva jobba med det 24/7. Med er däremot så känns det inte så. Vad lyssnar ni själva på?
”Alltså, jag är nog en sån som inte lyssnar särskilt mycket på musik, faktiskt. Men när jag lyssnar så lyssnar jag mest på reagge.  Ganska gammal reagge, 67 till 78.” berättar Anders, som är den i bandet som skriver all musik, medan Magnus skriver texterna.

I samma fråga kommer konserter på tal. Det här besöket är bandets sjätte spelning under hela deras karriär. Sjätte utsålda spelningen. Ingen snack om saken att göteborgarna tycker om bandet, och det känns även hemma för medlemmarna. Ola minns tillbaka till 1973, när han hälsade på en polare vars pappa hade flyttat till göteborg. ”Vad gjorde du när du var här  då?” frågar jag. ”Ja…jag bara gick omkring. Bara. Gick. Älskade stan…” svarar han lungt och ser nöjd ut.
Vi fortsätter prata konserter.

”Jag går mer på konserter utomlands. Då får man hela kittet liksom – se ett band och en helt ny stad och…uppleva så mycket mer! Snart ska jag till Berlin och kolla på Morrisey. För ett tag sedan var jag på Nick Cave i Paris…” berättar Magnus. Anders flikar in:
”Jag ska på Swans i Stockholm!”

Swans? Berätta, vad gör de för musik?
”Heh…ja…” svarar Thomas och tittar på de andra i bandet.
”Musik och musik…haha! En ton är en timme. Nästan lite doom. Det är så sjukt hög volym, orkar inte ens tänka under tiden de spelar!” säger Magnus. Ola bara sitter och skrattar, sedan säger han:
”Tänk dig konserten imorgon – fast tvärtom!”
”Konserten är två timmar lång, och så spelar de fyra låtar…”
”Och så retar du mig för att jag lyssnar på Pink Floyd!” säger Ola, Thomas skrattar ännu mer.
”Ja, det är ju Barnen i Bullerbyn jämfört med det här…”

Intervjun med bandet känns mer som en kär återträff med gamla góa kompisar, för det känns verkligen som man känt både Magnus, Anders och Ola när man sitter med dem i hotellfoajen. Vi skrattar högt och jävlas med hjärtat med varandra.

Men tillbaka till Weeping Willows…
Ni har spelat ihop i drygt 17 år. Vad är tid för er? Känns det som sjutton år?
”Kollar man tillbaka på bilder från 1995, då ser man att det var längesen. Vad snygga vi var…” säger Magnus och tittar på sina kollegor.
Men det är ni la nu med?
”Haha! Lite mer fåror…fetma…”
Gamla minnen från turnéer med andra band och artister, som Stefan Sundström och liknande ploppar upp. Att medlemmarna i Weeping Willows har många projekt på gång utanför själva Weeping-konstelationen är en sak som är säker!”
”Vi äro musikanter!” säger Magnus.

Imorgon (läs: idag) spelar ni på Konserthuset. Utsålt. Jag har läst om er tidiga karriär; att den som log på scenen får böta. Men nu är ni la inte…?
”Nu blir det bara några örfilar!” säger Anders.
”Näej men det har med att göra…vi spelade ju en del country ibörjan av vår karriär, och det var ju lite ”töntigt” då. Dansbands-varning, så vi sa ”Om vi ska gör de här låtar ås får inte det uppfattas ironiskt – som något slags skämt!” Det var ju inget skämt. Man kan inte vara glad när man sjunger om olycklig kärlek. Det funkar inte…” berättar Ola.

Vi avrundar här. Bandet sjunger några serenader för varandra och härmar gamla countrylegender från förr. Det är fint. Jag önskar vi hade video på det. Tyvärr inte. Men det kanske kommer fler tillfällen att prata med Weeping Willows.
Hoppas det.
WEEPING WILLOWS TIPSAR OM MUSIK!
Tycker man om ”ett långsamt mangel”, ”tjugo minuter långa intron…” och att lyssna på sånt ”så att man inte ens kan tänka…”
Lyssna på Anders favoriter: SWANS.

Magnus största husgudar, ”dem är ju mina ”The Beatles” liksom!”
Lyssna på: THE SMITHS.

Psykedeliskt trans när den är som bäst.
Lyssna på Olas favoriter: PINK FLOYD och VELVET UNDERGROUND.

Lyssna på Weeping Willows senaste album Time Has Come.
Lyssna på Weeping Willows julalbum Christmas Time Has Come.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

Said Belhaj – Klättrare och musiker i världsklass

2013-11-10 av ozelot

balhajSaid Belhaj från Göteborg är professionell klättrare i världsklass. För den breda publiken skapade han visst rabalder när han tidigare i år klättrade upp för Gothia Towers västra torn men brinner mest för den fria utomhusklättringen som tagit honom till jordens alla kontinenter. Men han är också en hängiven musiker med nordafrikanska stränginstrument och slagverk som specialitet.
Lördag 23 november presenterar Said det bästa av dessa två olika världar på Konserthuset.

Said har egentligen klättrat i hela sitt liv, först i träd men så fick han se ett TV-program om klättring och biten: Som tolvåring fick han gå en klättringskurs, och plankade in i Fysikens klätterrum så ofta han kunde trots att han inte hade åldern inne. Till slut tröttnade de på att slänga ut honom och lät honom hållas.
Visst uppmärksamhet fick han när klättrade upp för Jazzhusets fasad – där han förövrigt på den tiden inte skulle bli insläppt om han gick den vanliga vägen.

Said kommer är mellanbrodern i en familj som alltid betonat att musik är viktigt och alla tre sönerna spelar också fiol.
Men Saids rastlöshet – han minns inte när han sov mer en två veckor på samma plats – präglar också musiken.
Han behärskar i själva verket ett otal instrument och har som mest gjort 80 spelningar på ett år.

Hans musikaliska läromästare är Christer Bothén och givetvis medverkar han under konsertdelen av framträdandet i Stenhammarsalen.
Programmets första del består i ett föredrag av Said där han berättar om sitt klätterliv, möten med legendariska klättrare och alla sina resor.
Efter det följer paus med mingel, varpå konserten börjar. Musiken ackompanjeras av hisnande bilder och filmupptagningar från jordens sex kontinenter.

Musiken är specialkomponerad för just detta tillfälle och framförs av Continental Orchestra som består av:

Christer Bothén: basklarinett, dosso n’goni (jägarharpa från Mali).
Jorge Alcaide: gitarr, cuatro (4 strängad gitarr), triple (dubbelsträngad gitarr), sång.
Calle Af Ekenstam: elektroniskt trumset, samplingar, slagverk.
Stefan Bergman: bas.
Khalid Babou: slagverk, sång.
Said Belhaj: sälgflöjt, guimbri (marockansk basluta), dosso n’goni, fiol, didgeridoo, slagverk, sång.

+lokala gästmusiker.

Said Belhaj – 20 år som klättrare
Göteborg: 23 november 19.00: Konserthuset/Stenhammarsalen (Götaplatsen)
Biljettpris: 200 kr
Förköp: Konserthusets biljettkassa // www.gso.se

Mer info här.

Sportlov på Konserthuset

2012-02-07 av

Vecka 7 blir intressant på Konserthuset som sportlovsferierna till ära antar en lite mer utåtriktad profil. Den argentinske tangomästaren Astor Piazzolla tolkas av arvtagaren Richard Galliano på måndagen, och på fredag blir det Popical med Rebecka Törnqvist och Sara Isaksson,

Piazzolla Forever:

Ackordeonmästaren Richard Galliano gjorde för några år sedan stor succé och publiken tog den argentinska tangon till sina hjärtan. Det gav mersmak. Nu är han tillbaks med de mest välkända Piazzolla-numren samt några av sina egna kompositioner

Richard Galliano septett: Richard Galliano – ackordeon, Dmitri Naiditch – piano, Sebastien Surel & Saskia Lehiec – violin, Jean Marc Apap – viola, Eric Levionnois – cello, Stéphane Gogerot – kontrabas

Stora salen Göteborgs Konserthus måndag 13 februari kl 19.30.
Ordinarie pris är 340 kr, men lyckas du gräva fram ett studentintyg eller dylikt slinker du in för 100.

Rebecka Törnqvist och Sara Isaksson har samarbetat i en rad musikaliska projekt, senast med en hyllningsskiva till Steely Dan. Nu framför de sina egna låtar uppbackade av musiker från Göteborgs symfoniker.

Popical med Rebecka Törnqvist och Sara Isaksson
Stenhammarsalen Göteborgs Konserthus fredag 17 februari kl 21
Biljetter: 250 kr

The Soundtrack of Our Lives

2010-11-16 av ozelot

Ibland skriver sig göteborgshistoria av sig själv. Som när jag och en kompis nästlade oss med till en hemmafest hos Freddie Wadling. Vi hade varit på hans favoritkineshak Tai Shanghai i Haga.

Någon verkar ha trott att vi var coola för att vi hade skivpåsar från Pet sounds. Det kan ha varit 1988 eller 89, vi gick på Schillerska, och Wadling var VÄLDIGT tuff.

Han hade massa konstiga sydamerikanska dödsmasker på väggarna och böcker om svartkonst och Aleister Crowley. I ett hörn stod en tjock-TV och flimrade och på den visades Eraserhead med en tidig David Lynch.

Vi hade ingen sprit. Wadling hade massor. I alla fall en enorm damejan med maskrosvin som någon satt upp på bordet, men som vi inte vågade dricka ur för att de stora skulle se. Men sedan gick de stora ut i köket, de skulle kanske knarka, och jag och min kompis passade på. Jag tror att vi sänkte en halv liter på trettio sekunder. Sedan vågade vi i alla fall prata.

Jag är tillräckligt gammal för att ha sett Union Carbides avskedsspelning på Kåren. Och tillräckligt gammal för att ha fångat en stagedivande Karin Dreijer, med kropp som en gudinna i vit klänning under samma spelning. Och sett Ebbot sjungandes naken uppe i ett träd vid röda sten.
Men alla känner redan till det där. Göteborg är en liten marknad.

Kommer någon ihåg Punk Funk Union? Eller spelningar av San Fransisco Boogie band med medlemmar från Union Carbide. Ian i pressvecksbyxor och kråsskjorta och en Ebbot med magrutor!

Punk Funk union minns nog några. Men fler minns Union Carbide, och kanske framför allt bastardbarnet Soundtrack of Our Lives om namnet är bekant.

31/8 spelar Soundrack of Our Lives på Liseberg. Vem tar emot mig om jag stagedivar?
<

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-09-14

Idag lördag den 14 September hade SENIOR SLACKERS släppfest för sin nya singel TUTT PUPP RUFF på ELIS CORNER kl 12.00. De muntra seniorerna firade med kaffe & te och Falck slog på stort med en chokladboll. Det var luftigt och halvtomt i lokalen. Falck & Ollikainen lyssnade var och…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-09-01

Folket behövde något att tro på Folket fick rocknroll Johan Lindqvist har ju inga VALÖRER när det gäller att bedöma musik Han hyllar både den suveräne rocklegenden ULF LUNDELL & plastdrottningen Molly Sandén Älskade Eva Ullesudd Stjärnorna blinkar till dig i natten i tyst samförstånd för alla älskar dig jag…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-08

Primadonnan/jag var i Toleredskyrkan och där va en Fridolfsson gammal jazzbasist som man träffade på Neffe. Han spelade inte själv denna gången men det gjorde hans barn – Alma Fridolfssons kvartett. Det va en onsdag i Augusti. Det va jazz på svenska men Alma Fridolfsson på sång, Edvin Fridolfsson på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...