Det mest vidriga, ohederliga och oförlåtliga är när artister medverkar i någon form av reklam skriver Timo Räisänen i en krönika i gårdagens Två Dagar men jag vet inte riktigt om han menar det.
Förvirringen späds på ytterligare av det faktum att han inte ens självs tycks anse att han får ihop det. Men läs krönikan ni, ni kanske är smartare.

Artister får bara verka för konstens egen skull, enligt någon förutbestämd princip. Jag vet inte riktigt hur den lyder men visst, jag fattar vad han vill komma.
Man skall inte sälja ut sin trovärdighet.
Frågan är då vilken trovärdighet Timos egen musik har när han lånar ut sin penna – som i ärlighetens namn inte är den allra skarpaste efter att ha följt den under söndagarna – till GP eller var runner-up för att leda Eurovisionschlagerfestivalen häromåret.

Eller som det nu i slutändan blev då han ledde P3 Guld härom året, vilket jag ärligt kan säga att han gjorde med bravur till skillnad från Kitty Jutbring härsenast.

Jag personligen har inga problem med att artister säljer låtar till reklamfilmer. Låten blir ju inte sämre för det, och i den nya spotify och nedladdningserans tidevarv förstår man ju att artister måste söka nya utkomster i syfte att i högsta möjliga grad vara trogen sin viktigaste gärning här på jorden, dvs göra mer musik.

Alla måste ha mat på bordet. Varför tror ni annars Kristian Anttila och Anton Kristiansson t.ex är Djs på snart varenda klubb i hela stan. Har jag inga problem med alls, och det är ju rimligt att tro att de torde ha någon slags koll och kärlek till musikväljandet, annars skulle de inte syssla med musik från första början.
Jag har mindre respekt för någon som släpper en dålig femteplatta för att få in cash och säga till pressen – och kidsen – att det är deras allra bästa, fastän alla vet att det inte är sant.

Eller att göra en taskig konsert utan engagemang eller t.om komma så packade att de glömmer bort ackorden.
Tycker de kan spara de grejerna till konstiga spelningar för oljesultaner i Sibirien.

Hur är man trogen sin konst? Skulle någon fråga mig om jag ville spela in en platta skulle jag säga: Hell Yes! och öva som fan på barréackorden.
Jag skulle nog fan t.om spela in en porrfilm om pengarna och förutsättningarna var de rätta.
En musiker kan ju utan större trovärdighetsförlust inleda ett samarbete med konstnärer, eller för all del skriva musik för en teveserie. Vad är då problemet om Silverbullit säljer en hit till, hmm låt oss säga …Bofors?

Sedan får man ju i och för sig hoppas att Byrån ta sitt ansvar, så att resultatet blir det bästa för kunden. Eller som i det här fallet, att GP:s redaktörer tar sitt ansvar, så att resultatet blir det bästa för läsarna.

Var man på sin plats. Jag skippar nog porrfilmen och barréackorden.