Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Nyhetstorka? Högsäsong för kreativa nattredaktörer

2016-06-23 av ozelot

Silly Season ni vet: Egentligen ett uttryck för att när inget händer får ju redaktörer trolla med knäna. Vi talar förstås om nyhetstorka, den lite nyktra och tråkiga svenska benämningen. En betydligt mustigare polsk variant finns: sezon ogórkowy, gurksäsongen, eftersom nyhetstorkan inföll samtidigt som gurkorna skördades. Det preussiska arvet smittade även Tyskland där samma uttryck används. Saure-Gurken-Zeit, inlagda gurkor-säsongen.

”Han blev nästan påkörd vid ett övergångsställe” med bild och allt på den nästan drabbade. Eller ”Ko på Vägen”.
”Bortsprungen hund sprang hem – och bort igen”. Eller låt Göteborgarna ”Döpa den nya byggnaden”
Ni känner igen det, även om den klassiska månadslånga sommartorkan inte längre infinner sig.
Världen tar inte semester på samma sätt längre, Trump säger konstiga saker, EM pågår och OS närmar sig.

Den klassiska ”nyheten” som brukar inleda sommaren är ju klassikern ”Hittade spetsade pålar vid badplats” med bild på den icke-drabbade. Sveriges Radios Medierna skärskådade myten, som snarare baserar sig på dålig källkritik hos journalisten.

En annan ”nyhet” som dock har viss substans är: ”Ha koll på dina barn på stranden”. Eller arga insändaren: ”Mamman kollade bara på sin smarta mobiltelefon medan barnen sprang vind för våg.
Mer läsning: ”Barn drunknar tyst

Midsommar närmar sig? Då sitter den där som en smäck: ”Vin till sillen”.
Midsommarvädret? Här är mest solchanser.. Eller dagen efter? Stökigt på Smögen.
Fullt med engångsgrillar i Azaleadalen? ”Jag fick en chock när jag kom dit”.

Kommer bossen hit? Jajjemän, det här ”Vill Bruce ha” på bordet och så en bild på Mannerström.
1200

Myggplågan i nedre Dalälven känner vi ju såklart igen. Här är störst chans att få TBE eller Borrelia på Västkusten likaså.
Grilla? Gärna det, kom bara ihåg att Flintasteken är vanlig drygmarinerad grisskinka.
Och jag har själv trillat dit och skrivit spaltmeter om köttindustri.

Godis vill man ju ha på lördag, tycker lilla Alma 6. Men det var ju bara laktritsbitar i Gott och Blandat-påsen…

gott mrn inte blandat.

Med sommarregnen – och nyhetstorkan – kommer även de spanska skogssniglarna. Eller som det heter på ren svenska: Mördarsniglarna!
Så här blir du av med dem, läsarna kommer med sina egna tips. Men vad säger experten?

Mot sommarens slut blir det ju som bekant kräftpremiär. Konsumentpanelen testar, ett mycket tacksamt uppslag i fyrfärg, ut på löpsedeln och redaktören kan pusta ut.
Kanske kan man rent av koka själv? Eller med pikant ”Cajunkryddning”. Faktaruta: Detta är Cajun. Språk, betydelse och geografisk utbredning. Notera den eldiga sängkammarblicken hos denne hemmakock.

serveras_kraftor

Way Out West närmar sig. Men varför kan inte Rune få gå sin vanliga promenadväg?
”Dunka dunka”. ”Flamingorna blir rädda!”. ”Luger betalar nästan ingen hyra alls”. GT testar festivalmaten: Här är bästa festivalmaten på Way out West. Och Smålandsrullen då? Ja den blir kvar!! *Pustar ut*

760

VARJEDAGDRICK440_WEBB
På semestern dricker vi mer? Ja det händer nog, erkänn! Rubriken kan klistras in på varje Metro-löpsedel sedan 1995.
”Så påverkas vi av semestersupandet”. Är du lådvinsalkoholist?

Eller den här? Så återanvänder du din innerpåse till boxen. Det är jag på bilden. Skål!

boxen

Gratisätarna Plus hitter diväteoxid i smakproverna på Passion för Mat

2016-03-01 av ozelot

En ny miljöskandal har rullats upp: Diväteoxid hittat i livsmedel i vanliga matbutiker. Nu senast på Passion för mat-mässan i Eriksbergshallen i helgen, som jag bestämde mig för att ta tempen på. I prutten.

I helgen var jag på matmässan Passion för Mat i Eriksbergshallen. Jag hade viggat till mig en plats genom att mejla deras presscenter, fredag lördag förträngde jag det men söndag var maten i kylen slut och jag hade inte fått kaffe. Söndag är dessutom en bra dag för mässor, och den här för mig bussen till rakt över bron på fem minuter: Lika lång tid som det tar för mig att gå och handla.

långkok

På mässan är det det vanliga som väntar. Köerna är enorma, men jag hittar en liten sidoentré som jag snabbt slinker in i, sveper en kopp utställarkaffe från Löfbergs Lila och äntrar området.
Bekant syn väntar: Massa par i yngre pensionsåldern som tycker att det här med långkok verkar spännande, få något att prata om.
Passion för Prat: (”Min syster har hittat ett så himla bra tättslutande lock i Spanien, man kan sluta igen nästan vad som helst och man kan också använda det till att suga upp sallad ur vasken. Hoppas det kommer till Sverige snart”*
*Nästa Passion för Mat), utställare i varandras montrar utbyter erfarenheter (cynismer) och yngre par från Linnéstaden som kämpar så förbannat att vara vuxna att man vill krama dem: De hyr provsmakningsglas och smackar världsvant, redan förstörda.
Egentligen tror jag att de mest vill ha en glass att slicka på.

glass

lax

Här står en laxhandlare och försöker tuta i oss att hans laxar någonsin sett havet, och inte bara en nätkasse och massa pellets. Inte ens para sig får de själva, förrymda laxhanar från odlingar är stora och skrämmer bort vilda men när det kommer till det väsentliga är de för korkade av brist på naturligt urval att de glömt bort hur man leker.
Men visst är folk framme där och trängs med sina tandpetarsvärd, och ärligt talat är jag det också för jag är hungrig. Tar till och med tre gånger av en rätt god sushibit med ingefära och två kaffeskedar med Vänerlöjrom. Den senaste var mest rätt salt utan någonting till, men det är ju dyrt i vanliga så man passar ju på.

passionsill

I övrigt ser vi mycket små tärningshackade brödbitar av både mjukt och hårt slag – jaha dinkel jaha jaha – som man skall doppa i nån jävla olivolja eller få med havtornsmarmelad så besk så gommen krullar sig. Fattar inte grejen.
Nån ny spännande sill, wow. Tja varför inte, sill är gott, den här – också ingefära -, var helt okej.
Från Klädesholmen tror jag, man kan också köpa och avsmaka deras vanliga kaviar på tub.

kallskuret

Sedan är det ju detta enorma utbud av skinka, salami och lufttorkade varianter, stekta korvuslingar som smakar allt från ingenting alls till helt okej.
Men vad är grejen liksom? Tycker de att svenskarna borde få upp ögonen för parmaskinka och salami?
”Kasta dig ut i de verkliga gourmandska Challengerdjupen liksom..”

Tydligen är Mannerström här hör jag av någon, men jag ser honom inte. En monter med hans färdiga såser förklarar saken, de kan han nog inte ens ställa sig bakom själv riktigt men pengar det blir det ju.
Fast vad då bearnaise kall i en burk – det går ju inte ens värma den efteråt då det i själva verket är dragonkryddad majonnäs.
En bea dör i kylskåpet, det vet Mannerström och det vet en halvbegåvad hemmakock också.

oliver

Oliver är en spännande nymodighet på marknaden, jag norpar åt mig av dem. Går ju inte att misslyckas med liksom. Likaså olika ostar, feta, hårdost, Manchego, pecorinoröror på kex. Jag äter mig lydigt mätt och sköljer ner med ett vitt vin som nån utställare placerat i skyltningen.
Sivans Ost var där. De var bäst idag.

På väg på färjan till stan efteråt är jag mätt i alla fall och cynisk. Trängs med små vita voffsingar som fått vänta utanför mässan, men som är utom sig av glädje, de får nån bit skinka som matte gömt i en servett.

Mast det här är inte en riktig matmässa, det är en mässa för producenter som har råd att betala monterhyrorna: Samma år efter år och inga överraskningar.

Mellanöstern hade kanske varit kul att se, upplever kanske att tiden är mogen för det nu, men det avspeglar väl publiken gissar jag, tanter och farbröder som slåss för att nå en oliv men ändå betalt rätt skapligt inträde.
Nej nästa år vill jag se nån som säljer rostade termiter och manetsallad.

Annars väntar väl jag till söndagen igen och går och gratisäter.

* Och ni som hajade till över diväteoxid: Det är helt vanligt vatten och återfinns i riklig mängd i svenskproducerade charkuterier. Det kanske är den stora skandalen och förklarar varför jag hellre går till Lidl.
De har fleråriga utbildningar och lärlingstid för sådant i Tyskland, och de KAN sånt.

Det sa faktiskt Mannerström själv senast jag råkade på honom.

Jag mötte Lassie: Några kändisminnen

2013-07-21 av ozelot

Jon_Provost_Lassie_1961Jag-mötte-Lassie-historier är ganska roliga, ibland är de kanske påhittade eller förbättrade lite här och var men de här är helt sanna. Så håll till godo, här är några anekdoter från mitt eget Madame Tussaud-kabinett. Kanske fyller jag på med fler senare, om det roar någon.

Jag har kissat bredvid Ivan Lendl. Det var på Wimbledon på åttiotalet, jag såg Stefan Edberg spela på en sidocourt innan sitt riktigt stora genombrott, rika människor satt och sippade champagne med jordgubbar men toaletterna var vanliga rännor. Plötsligt glider tjecken upp jämte mig, i matchutstyrsel och träningsjacka. Utan racket dock.

Janne Lucas Persson, ni vet han med ”Växeln hallå hallå”, har en gång vyssat mig till sömns. Vi är trots namnet inte släkt på något vis, men på ett lantställe i Frillesås kröp han i alla fall in i vårt familjetält, lite halvfull förmodligen, och började sjunga tills jag somnade. Minns inte vad han sjöng dock, men jag mindes honom när han dök dök upp i melodifestivalen.

En gång när vi var ute på restaurang – dåvarande lyxkrogen Johanna faktiskt som lade grunden till Leif Mannerströms ryktbarhet – gick det plötsligt ett sorl genom lokalen när ett sällskap skred in, och jag fick veta att jag skulle uppföra mig riktigt ordentligt:
Abba.

Ingen jätte-Lassie kanske – men Curt-Eric Holmquist – mångårig kapellmästare hos Hagges Revy samt dirigent på Melodifestivalen och numera programchef på Liseberg var en gång på fjällresa tillsammans med sin fru: Och mig och min mamma och ”plast-pappa”. Curtrik som han kallades var ganska butter, och nog egentligen inte särskilt förtjust i barn (trodde jag). Mellan oss utväxlandes i alla fall inte många förtroligheter, och jag var nog lite rädd för honom. Fast så skulle det göras upp en brasa i stugan och vi var på jakt efter brännbara tidningar.
Jag hjälpte naturligtvis till med stor iver, och får snart syn på något brännbart skräp, och delar detta med ett karateslag så att det brakar om det.
Det blir plötsligt tyst i hela rummet och jag inser att jag gjort något väldigt fel – tills dess att det hörs ett mullrande skratt från den kände tv-mannen.
Jag hade tydligen massakrerat deras kylväska i frigolit och är i högsta färd med att langa in spillrorna i brasan.

I en hotellhiss i Stockholm började helt plötsligt Sven-Bertil Taube lägga an kraftigt på min tjejkompis (vi var väl 19-20). Tjejkompisen – som är en ganska känd artist idag men vars namn jag utelämnar – utbrast då, med pikande ton men inte helt utan viss förtjusning över situationen:
”Men Sven-Bertil, du är ju gift!”
”Ja”, svarade Sven-Bertil på sitt ytterst manierade sätt, med tillägget: ”Men mycket fritt, MYCKET fritt”.

Skådespelare Kent Andersson bodde tills sin död i kvarteret Kolumbus i Majorna där jag då också bodde. Han hade ju sin ”manlige vän” hos sig ofta, och kunde ofta ses i sitt mest jovialiska tillstånd på närliggande etablissemanget Västerhus. Men särskilt minns jag ett tillfälle då jag och min flickvän var på väg ut, och Kent råkade stå i portgången på väg ut mot gatan i bästa regaliakostymen.
Han stod förmodligen som så många gånger och väntade på en taxi, eller ”drôsska” som han sa, men när vi passerar får han syn på mitt sällskaps fantasifullt mönstrade sjal, känner på den med fingrarna och utbrister med sin mest teatraliska röst: ”En sån DÄÄÄR, har jag aaaalltid velat HA!”
Min flickvän tackar glatt, och besvarar artigt komplimangen genom att uppmärksamma Kents stiliga utstyrsel.
Kent nickar nöjt, och säger: ”Jag skall promoVEERAS idag!”
Nästa dag står det i tidningarna att Kent Andersson har utsetts till hedersdoktor, naturligtvis en stor sak för en arbetargrabb som Kent, säkerligen utan någon längre formell akademisk utbildning.

Året var 1994, studentkåren, Göteborg, Sverige. En ung tjej som inte har åldern inne för att se den sedermera infamösa Primal Scream-konserten därinne – utan mest stryker mest omkring utanför tillsammans med andra som inte hade biljett (jag), i hopp om att åtminstone uppfånga ett luftburet ackord genom en dörr som öppnas under några sekunder.
Plötsligt kommer en märklig, mörk och gänglig gestalt gående över det nednötta leriga gräset upp mot entrén, med solglasögon stora som lussekatter trots att det redan var mörkt ute. Hi girls, vad gör ni? Han hade varit ute och ”gjort stan” och skulle tillbaka in nu igen. Häng på vettja, lägger armen om en tjej och går in genom entrén som ögonblickligen öppnas.
Det var Bobby Gillespie förstås, och vem tjejen var undrar ni?
En mycket ung Karin Dreijer.

En gång, förmodligen tidigt 90-tal var jag och några kompisar på en lägenhetsfest i Guldheden. Festen blev lite stökig, och vi satt på parkeringen då bröderna Birro kom utlallandes från trapphuset – de var lite halvkända poeter båda två vid det laget. Min kompis säger något, säkert lite spydigt, varpå bröderna kommer emot oss, och Marcus måttar en spark som träffar lätt i kompisens nacke.
Tumult utbryter och jag finner mig helt plötsligt sittandes ovanpå Marcus, då han utifrån denna normalt sett ödmjukgörande position yttrar meningen ”Jag skall sticka kniven i blodet på dig!”

En gång lyckades jag och en kompis nästla oss med till en hemmafest hos Freddie Wadling. Vi hade varit på hans favoritkineshak Tai Shanghai i Haga, någon verkar ha trott att vi var coola för att vi hade skivpåsar från Pet sounds. Det var vi inte. Freddie hade massa konstiga sydamerikanska dödsmasker på väggarna och böcker om svartkonst och Aleister Crowley. I ett hörn stod en tjock-TV och flimrade och på den visades Eraserhead med en tidig David Lynch.
Vi hade ingen sprit. Wadling hade massor. I alla fall en enorm damejan med hemgjort vin som någon satt upp på bordet, men som vi inte vågade dricka ur för att de stora skulle se. Men sedan gick de stora ut i köket, de skulle kanske knarka!, och jag och min kompis passade på. Jag tror att vi sänkte en halv liter på trettio sekunder. Sedan vågade vi i alla fall prata.

Det var allt för just nu. Fyll gärna på med egna Jag-mötte-Lassie-historier.

Matminnen – Ett sjuttiotal i Göteborg

2013-01-13 av ozelot

När jag var liten var vi ofta på restaurang. I efterhand kan jag tycka att jag var privilegierad som fick följa med. Kanske återspeglar detta en tidsera när ”krogvärlden” inte tagits över av stjärtkliande 20-åringar vars livsdröm är att hamna på överexponerade vimmelfoton i Nöjesguiden? Kanske också det faktum att det inte ansågs opassande att som vuxen visa sig på krogen efter mörkrets inbrott, och inte heller onaturligt att medföra barn. Detta var lyckligtvis en tid där ”självuppfostran” inte slagit genom i de breda folklagren, och en mild åthutning att sitta still och vara tyst inte uppfattades som grov barnaga.
Annars kunde man få gå och sätta sig i bilen – och det var inte ett tomt hot.

Något sådant hade naturligtvis varit fullständigt otänkbart idag. Men helt följdriktigt är också den allmänna kunskapen om mat milt sagt beklämmande – gisslantagen som den är av TV-kockar, fast food och målbrottsplågade veganer med nattläckage.
Här är i alla fall ett axplock av matminnen, hämtade från mitt första decennium på Tellus.

Henriksberg, sjuttiotal. Det anrika huset på Stigbergsliden rymde ett flertal restauranger, däribland en fisk- och skaldjursrestaurang som förestods av en ung Leif Mannerström. Denna kvällen är det julbord, jag är där med mina föräldrar och stormtrivs. Restaurangen har inredning som en båt vilket är fränt.
Men allt är inte till förnöjsamhet: Köttbullarna var slut på julbordet, och jag gillade köttbullar.
En skojfrisk matgäst tipsar mig: Säg till kocken och pekar i riktning mot en liten scen. Där finns en krökt fartygsskorsten i mässing, och denna leder ner till köket, får jag veta.
Jag sticker in huvudet, tar sats och ropar: MERA KÖTTBULLAR!

La Gondola, klassisk italiensk restaurang på Kungsportsavenyn som tillsammans med Gondoliere på allvar populariserade Pizzan i Sverige och Göteborg under 70-talet. La Gondola var dock barnfavoriten med de zebramönstrade valvbågarna i taket och italienska servitörer som flirtade med mamma. Och gillade barn
Mamma stoppade in mig i Fiaten, plockade upp väninnan Eva och njöt friheten i den högst sagt exotiska miljön som en pizzeria var.

Några hämtställen fanns inte, restaurangen var den enda i sitt slag och Pizza var nytt. För nytt, tyckte jag och beställde alltid Spagetti Bolognese. Men jag gillade de lite svedda pizzakanterna med en kyss av tomat och oregano som jag nallade från de storas tallrikar.
Bolognese har jag bara beställt ute med framgång vid ett tillfälle sedan dess, i Schweiziska Lausanne med vidunderlig utsikt över Genevesjön. Den ”riktiga” smaken har jag – trots idoga försök med kycklinglever, vinsorter och parmaskinka – aldrig själv lyckats få till.

Särö Värdshus, Blomstermåla. Man har hus Särö betonar de gamla fina familjerna, till vilka Bernadottes hörde kring sekelskiftet vilket bidrog till statusen som kur- och rekreations för de bättre bemedlade. För faktum är att Särö från början är just en ö, vars kärr som avskiljde den från fastlandet idag har växt igen. Som tur var för oss som packade in oss i stora bilen och torrskodda kunde ta oss till det värdshus som i folkmun går under namnet Blomstermåla.
Jag minns känslan av de tunga silverbestickan i de små händerna och linneservetten som förutseende nog applicerades runt halsen. På tallriken Biff Rydberg, fast egentligen kunde ju vem som helst se att det var pytt-i-panna.
Efter maten fick man springa av sig en stund i den särpräglade omgivningen – som är en första föraning om det bohuslänska klipp- och kustlandskapet; med ekar som sett de första vikingabåtarna och ett sällsynt bestånd av idegran. Sedan kom finalen: Banana Split!
Och varför heter det Blomstermåla då, undrar ni? Jo, här gick nämligen den gamla Säröbanan, och de två lok som en natt 1952 stod parkerade i järnvägsstallarna råkade ut för en tidig form av Graffiti: Någon hade nämligen varit framme och bemålat dem med rosa, vita och gula blommor.
Än idag är det full verksamhet på Blomstermåla, och under sommaren är det ofta konserter, inte sällan anförda av säröbon Ebbot Lundberg.

Kinesiska Muren vid Skeppsbron är Sveriges äldsta kinesrestaurang, öppnade redan på 50-talet och har förmodligen inte ordentligt städat ordentligt sedan dess. Tyckte hälsovårdsnämnden som stängde restaurangen pga snusk för några år sedan. Lokalerna har pietetsfullt bevarat den kitschiga inredningen och den smaklösa menyn är så gott som intakt: Här uppfanns klassikern ”Tre små rätter” som antogs passa svenska gommar.
Men på sjuttiotalet var kinesmat fortfarande nytt och hett, och inklämd mellan både farmor och mormor i baksätet åkte vi för att uppleva spektaklet. Mormor studerade menyn med kännarmin, men när maten så småningom dök upp hade hon glömt allt: Hon frågade försynt efter potatis. Hon hyssjades bryskt av mamma med visdomsorden ”att du kan väl inte äta potatis på en kinarestaurang!”. För egen del gjorde menyalternativet ”Hajmage” stort intryck på mig, men röstades snart ned till förmån för Biff med Bambuskott. Det lät ännu konstigare i mina öron ty bambu visste jag vad det var och det var inget som lockade till förtäring.
Jag blev dock positivt överraskad, och när det kommer en sådan där dag när man vill ha en redig svennebukfylla à modellen ”ät så mycket du vill för 79 kr” ser jag alltid till att tillägna denna svensk-kinesiska klenod en alldeles egen hommage. På en tallrik överfull med friterade räkor, sötsur sås och stekta nudlar med kyckling som till slut smakar som en enda rätt: Jättegott! 🙂

I den fastighet i Brunnsparken som senare brändes ner av en synnerligen klantig krögare i ekonomiskt trångmål (han nära på brände inne sig själv på kuppen) låg en gång den världsberömda Restaurang Johanna. Här kamperade den unge Leif Mannerström tillsammans med parhästen Christer Svantesson bakom kastrullerna under 70-talet, och bidrog till att introducera det nya franska köket i Sverige. Johanna var således mycket fint, vilket betydde sticksiga byxor och löjlig skjorta, samt att man måste uppföra sig och inte fick springa och leka bland borden. Vad jag åt minns jag inte riktigt, men jag minns att vi leddes in i foajén som hade soffbås för en fördrink och jag fick en egen! Ingen läsk från flaska utan en riktig drink i drinkglas med is och – pricken över i-et: En drinkpinne med topp skulpterad som en riktig cowboy!
Men det häftigaste av allt: Väl inne i salongen gick det plötsligt ett sus genom rummet, ett mindre sällskap vars dignitet inte ens undgick mig, skred in och placeras vid ett bord precis intill oss.
ABBA.

Det var allt jag mäktade med för den här gången. Men vem vet, om tillräckligt många gillar denna text kanske jag fortsätter med åttiotalet.

Inget stjärnfall över Göteborg när nya Guide Michelin avtäcktes

2012-03-14 av ozelot

Det blev inget stjärnfall över Göteborg när årets Michelinguide offentliggjordes. Som mest har staden haft fem stycken stjärnkrogar, förra året tillkom Thörnströms Kök medan Sjömagasinet förlorade sin pga ägarbyte och Basement är sedan någon månad nedlagd.

Totalt har Sverige nu 12 stycken restauranger med stjärnor i Guide Rouge. Stockholm är fortsatt nordens mathuvudstad med totalt sex Michelinkrogar – varav två stycken 2-stjärniga (Frantzén/Lindeberg och Mattias Dahlgrens Franska Matsalen). Men Göteborg försvarar västkustens färger bra med utnämningar för Kock och Vin, nämnda Thörnströms samt Fond och 28+.

Sjämagasinet som prenumererat på inteckningen mellan 1999 och 2010 tappade sin i och med att Leif Mannerström lämnade över förklädet till Basements Ulf Wagner. Stjärnor är nämligen inte kopplat till just den fysiska restaurangen utan ägarbilden, och tanken var nog att Basement skulle avyttras i samband med att klassikern vid Klippan hamnade på marknaden – men i valet om att helt plötsligt bli av med hela två stjärnor i ett drag beslöt man att driva vidare verksamheten på Götabergsgatan ännu ett tag.

Men tiden har varit lite knapp: Sjömagasinet har inte hunnit återerövra sin stjärna även om nog en besvikelse säkert finns. Basement serverade sin sista middag för bara någon månad sedan – huvudägaren Magnus Larsson ville trappa ned efter 60-årsdagen – och i lokalerna byggs nu för fullt på en ny tapasrestaurang.
Thörnströms Kök jublade dock för ett år sedan och ett längre reportage går att läsa i Filter Magasin här.

Restaurant Basement lägger ner

2012-01-09 av ozelot

Stjärnkrogen Basement på Götabergsgatan lägger ned. Huvudägaren Magnus Larsson har sedan ett antal år sedan tillbaka deklarerat att han inte vill driva krog efter sextio, och sedan kompanjonen Ulf Wagner fick möjlighet att ta över Sjömagasinet efter Leif Mannerström har spekulationerna pågått under en längre tid. Nu har duon enhälligt bestämt att stänga restaurangen lördag 18 februari.

Redan när det stod klart att Wagner tog över Sjömagasinet uppstod ryktena om en försäljning. Uppgiften att Michelinstjärnan var knuten till ägarskapet – vilket bl.a medförde att Sjömagasinet förlorade sin vid försäljningen – gjorde dock att Wagner och Larsson trots allt bestämde sig för att behålla Basement för att inte förlora ytterligare en. Osäkerhet hos personalen uppges vara ett av skälen till att man nu ändå slutligen bestämmer sig för att lägga ned.
En annan kanske att indikationer finns att Sjömagasinet skall få tillbaka sin stjärna?

Restaurang Basement har innehaft sin inteckning i Guide Rouge sedan 2004. I samband med finanskrisen 2009 och minskat antal representation från bl.a Volvo kontaktade Basement själva och aviserade om rationaliseringar i menyerna. Det lär ha varit enda tillfället kontaktat den prestigefulla organisationen för att informera om att de kanske inte förtjänade att ha kvar sin stjärna. Trots det fick man behålla den.

Utöver Basement har Kock & Vin, 28+, Fond och Thörnströms Kök (den senaste att få utmärkelsen) en stjärna i Guide Michelin.

En råbiff i Göteborg: Var hittar du den?

2010-11-23 av ozelot

Kanske beror det på att det var fullmåne i helgen, men någonstans natten mot måndagen föddes tankarna på en riktigt god råbiff. Diskussionen fortsatte på det sociala nätverket och det gladde mig att den livsförnekande vegantrenden äntligen tycks passerat sitt bäst före datum till förmån för en mer sund och lite mindre socialistisk inställning till mat.

Hur en råbiff skall ätas rätt uppstår ofta gärna livliga diskussioner om, men klassiska tillbehör som går igen är den råa äggulan, rödlök och kapris men även fransk senap och pepparrot kan vara gott till.
En försvenskad variant serveras med kalixrom men blir nästan för mycket av det goda och att servera råstekt potatis till eller – än värre – pommes frites tycker jag personligen är lite vulgärt.
Råbiff serveras ju som traditionellt som förrätt eller enklare huvudrätt och syftet är ju inte att bli proppmätt av den – vilket numer tycks vara det enda sättet att få braksvenne att investera den där extra hundringen i dräglig människoföda.

En råbiff – eller Biff Tartar – som är det internationellt mer gångbara namnet sägs komma från tatarerna som enligt förvarade köttet under sadeln för att det skulle nötas riktigt mört.
Det är ju lite overkill och förmodligen inte ens ett dugg sant och du kan be köttdisken mala köttet precis så där fint som just du vill ha det. Man kan välja att mala det både en eller två gånger beroende på vilket tuggmotstånd man föredrar, och råvaran skall vara kalv,- eller nötinnanlår och allra helst det förra.
På en del krogar serveras mald oxfilé och det tycker är onödigt dyrt och dessutom rätt smaklöst.
Som att äta barnmat för tusen kronor kilot.

Här är några ställen som serverar råbiff i stan, på lite olika sätt:
Casa Nostra på hörnet Nordenskiöldsgatan/Vegagatan serverar en råbiff med lite italiensk touch. Det innebär ett obligatoriskt byrackestänk av fin olivolja och en lätt kyss av citronskal. Serveras med sardeller och persilja utöver de vanliga tillbehören. Kostar 255 kr.

Manfreds Brasserie brukar kunna gå att lita på i de här sammanhangen med sin tonvikt på centraleuropeiskt kök med rejäl grenförstärkning. De har också ett riktigt prisvärt alternativ för den som är nyfiken på denna sägenomspunna rätt men inte känner sig manad att åka ut till någon djurpark för att såga till sig ett koben.
Biff Tartar lovar här råbiff på kontinentalt vis och jag tror dem.
För 95 eller 125 kr får man en smakprov på denna anrättning och jag gissar att de olika priserna antingen signalerar portionsstorlek eller kvällspriser?
För den futtiga hundringen är det väl inte så mycket att fundera över? Ligger på Nordenskiöldsgatan i hjärtat av Linnéstaden.

Restaurang Kometen har höjt svansföringen nu sedan Leif Mannerström tog över rodret. Det gäller naturligtvis även priserna, och menyn avslöjar inte så mycket mer. Här serveras råbiffen med kalixrom och jag kan intyga att det är riktigt riktigt gott.
Blandad råbiff toppad med löjrom från Kalix 265:
– alltså. Fast när bordskamratens tallrik kommer in med en wienerschnitzel stor som ett dasslock kommer du sitta där och peta bland dina romkorn och gräma dig en aning. Om du nu inte slår till på båda två alltså..

Andra restauranger med råbiff på menyn är Brasserie Lipp (som jag hört goda omdömen om) som serverar alla de klassiska tillbehören för 165 kr. Därtill Pommes frites.
Ritz har det trevliga alternativet att man själv kan välja tillbehör, därtill också storlek (och pris) på anrättningen. Råbiffen mals på oxfilé. Allt emellan 125 kr för ett smakprov till 3-400 beroende på tillbehör.

Till råbiff avnjuts med fördel öl, gärna t.ex en Leffe Brune. Snapsen gör också gott för matsmältningen.

Mannerström lämnar över Sjömagasinet till Wagner

2010-10-29 av Goteborg Nonstop

Det har tisslats och tasslats om det ganska länge, men först idag är det klart. Leif Mannerström lämnar över driften av Sjömagasinet till Ulf Wagner.

Inte för att Wagner är nån amatör direkt, han är redan delägare i Basement tex, men visst känns det ändå som att Mannerström blivit synonym med det gamla magasinet ute vid Klippan.
Och inte för att jag någonsin har haft råd att äta där, men nu känner jag mig faktiskt aningen mindre lockad…

Mannerström är 70 år, men kommer inte att gå i pension helt. Han behåller KometenVasagatan ett tag till. Där finns stans kanske största schnitzlar.

Men det är ju liksom en helt annan division än den meny jag ibland roar mig med att läsa i smyg när jag är riktigt sugen..
Rådjurcarpaccio med hjortronvinägrett och syltade trattkantareller eller klassisk hummersoppa serverad med halstrad pilgrimsmussla, Karl-Johansvamp och syltad pumpa…
Jag inbillar mig i alla fall att det är värt sitt pris.

Återstår att se vad som dyker upp där under Ulf Wagners ledning.

White Guide 2010 avgjord! Kometen och Familjen prisvinnare

2010-03-08 av ozelot

Tidigare under dagen skrev vi om göteborgskrogarna som nominerats i årets upplaga av White Guide 2010. Nu är den avgjord, och vi har den äran att gratulera två prisvinnare med lokalanknytning.
Klart är att Restaurangklassikern Kometen (nu i Leif Mannerströms regi) rodde hem med segern i kategorin Årets Hjärtekrog. Vi gläds också med ett annat stjärnskott på den göteborgska kroghimlen, det blev nämligen mycket riktigt Björn Perssons Restaurang Familjen som slutligen avgick med segern i klassen Årets Miljö & Stämningsupplevelse

Stockholmskrogarna skördade mycket guld i prislistan, men landsorten blev inte heller utan. Bland dessa kan nämnas smålänningarna PM & Vänner i Växjö (Årets Bästa restaurang – Matupplevelse) och jönköpingskollegorna Den Småländska Kolonin (Årets Stjärnskott). Årets Värt en resa gick till Fäviken Magasinet i Åre.

Alla vinnarna hittar du här.

Vi gratulerar dock Restaurang Kometen och Familjen lite extra

Söndagsångest? Icke då!

2010-01-31 av ozelot

Bara för att det nu är söndag behöver det inte betyda att du skall ta det lugnt eller att kalendariet för den sakens skull gapar tom på alternativ.

Vi föreslår helt frankt en helkväll i festivaltältet – varför inte inleda den med att äta en bit mat där nu när det ändå är Leif Mannerström som basar över köket där.
Är du en fan av Stefan Sauks nerviga energi kan vi berätta att han är vintervärd kl 19:00 och det passar ju bra till maten.

Kl: 20:00 är Det Orvar med Gäster. Vilket betyder Orvar Säfström från filmkrönikan och mycket annat. Får se vad han trollar fram hur hatten den här gången.

Kl 21:00 är det dags för delvis göteborgsbaserade Echodeck (vi skrev en notis om det tidigare) som gör något som inte är indie! Fan vad skönt! Det är organiskt och instrumentellt på samma gång, analogt och digitalt och helt förtrollande. Missa. Fan. Inte. Det.

Kl 22:00 tar klubb Bubbel Trubbel över spakarna med sammanbitet kitschiga Daniel Rehn och älsklingarna Irina Darling och Therése Eriksson. Har du tur får du dansa tryckare och tänk på blomkål för att inte få stånd.

Fotnot: Illustrationen är gjord av konstnären Ekta som alltså pryder filmfestivalprogrammet i år. Ekta har väggmålningar som specialitet och kan skådas lite här och var i stan. Som en liten bonus kan vi berätta att vi sedan ungefär en och en halv månad pepprat personalen på Restaurang L’assassino där med frågor om vem konstnären är som gjort tavlorna som hänger där på väggen. Vi ville göra en liten grej om det men ingen visste vad han hette eller hade något telefonnummer, bara att han kanske hette Daniel och kallade sig EKTA. Han hade bara hängt sina grejer och sedan stuckit men utan prislista eller ens kontaktuppgifter. Så om du läser det här Daniel: Hör av dig till L’assassino, du har ett tjog tavlor hängande där!

Regi: Leif Mannerström

2010-01-13 av ozelot

Noterar att Festivaltältet under Göteborgs filmfestival i år får namnkunnigt besök.

Ingen mindre än legendariske stjärnkocken Leif Mannerström basar nämligen över kastrullerna i år. Det är ju inte så att man till dagligdags springer ner dörrarna på  guide michelinbelönta Sjömagasinet direkt, så man skall kanske passa på..

Övrigt program i festivaltältet läser du här

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-12-07

  Jag minns en kväll för länge sen när ja va med Collins och kollade in en konsert med Torsten Flink. Det var  efterhäng med bandet på JAZZÅ på Andra Lång. Nikke Ström va där och Torsten Flink skrev på lappar eftersom han hade tappat rösten. Flink ville att jag…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-11-17

3 Avocado 1 halv burk röd tångkaviar 1 halv burk svart tångkaviar Hackad rödlök Havregrädde Droppa i citron 1-2 tsk En liten korv tartex Blanda alltihop till en goja.Det skulle bli en sås men det blev ingen sås,det blev en GOJA. Ätes på midsommar eller jul.

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...