Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Matti Ollikainen Band på Unity. Sammanfattning

2019-08-28 av Chawki
Ollikainen

Va på Unity Jazz, Kyrkogatan, på lördagen för lyssna på Ollikainen, Moussa Fadera och Kenji Rabson spela Monk & Powell, som programmet utlovade. Jag räknade med snabb, hård bebop. Machojazz.

Ovanför baren hänger en guldram med orden ”Unity! En frisk fläkt.” Killarna i baren och det öppna köket stressar som djur med olika anrättningar. Jag försöker undvika att titta åt deras håll. Tål inte nån form av stress. Halldin dyker upp. Hon beställer husets vita vin och jag önskar en kopp grönt te. De har inget grönt te, 100 minus poäng för detta. Får ta sodavatten istället. Halldins vin smakar som vitt vin, säger hon. -Drickbart, jag är inte knusslig, fortsätter Halldin.

Nu är det dags. Ollikainen ser sammanbiten ut. Bakåtkammat hår. In på scenen. Beundrare och beundrarinnor skymmer sikten så ja ser ingenting. En kort stund kan jag studera batteristen Faderas spelstil innan nån ställer sig framför igen. Fadera har inga ticks. Han kontrollerar sitt rörelsemönster perfekt. Lugn, samlad, nickar i takt. Gör inga misstag. Ett pokerfejs. Cool, proffsig, lättsamt distinkt spel. Fadera, var är alla ticks?

Den gamla jazzen rullar fram som ett ångande lokomotiv. Plankan i fönstret som jag sitter på är hemskt obekväm. Ollikainen trillar runt på tangenterna som sparkling wine. Nu kommer en kamel-låt. Förmodligen Monk, varm och mystisk. Det svänger bra, mitt ben hoppar i takt. Halldin säger att det inte är hennes favoritjazz. Jag tycker att det låter härligt men hoppas att få njuta mer visuellt av bandet nästa gång. Och dricka en kopp te.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.