Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Alla vill veta vad vi köpt vår tröja: Vi hittar det mest prisvärda festivalmodet

2014-09-16 av

Festivalsommaren är till ända, och nu väntar en lång musikhöst med klubbspelningar. Men än så länge är det indiansommar, i samband med att Zalando lanserade sin Festivalguide så valde Göteborg nonstop ut lite kläder för den rätta festivallooken, och som som passar såväl utomhus- och inomhussäsongen. JoJomen och Ozelot visar i detta inlägg upp sina fynd…
och JoJomen får börja.

USAPorträtt_3768

I samband med flytten från Sollebrunn till Surte så kunde inte det här erbjudandet från Zalando komma mer lägligt. Ni vet, man ska packa flyttlådor och det är först då man blir medveten om hur mycket kläder man faktiskt samlat på sig genom årens lopp.

USAPorträtt_3739

Jag är en sån; jag har svårt att slänga kläder (kändes som jag just där sabbade alla mina chanser till att flytta ihop med någon i framtiden, hoppsan). Visst, om det är något som verkligen inte passar längre så gör jag mig av med det, men…om det verkligen passar, trots att jag köpte det någon gång under mellanstadiet (jojomen, det går allt att komma ned i en hel del kläder från den tiden) så använder jag det.

USAPorträtt_3757Blå maxiklänning, Twintip, 229:-

Den här flaggan ni ser på bilderna ovan, det är förvisso inget klädesplagg men den fick min mamma in till sin second Hand-affär Trash som hon hade i byn för ett par år sedan. Himla snygg, dessutom har ju hela den här England och USA-mönstertrenden spridit sig något enormt i var och varannan butik.
Så, tillsammans med den här klänningen, som förmodligen är det absolut bekvämaste jag äger just nu, så gjorde den sig perfekt. Både under fotosessioner på åkern i Sollebrunn.

10547603_10153074774022178_5660564785262730495_nLeopardklänning, Even&Odd, 189:-.

Är ingen Elsa Billgren, som bara har klänningar i sin garderob och inte en enda byxa,
men jag har börjat förstå hennes tänk sedan jag fick hem mitt paket med klänningar jag beställt.

0webb
Leggings, Noisy May Snack, 209:-.
Sedan som, tja, bekant så flyttade jag ju in till min lägenhet. Fick slängt massor av gammalt och fyllde byrålådan, skåpen och garderoben med nya ting.

Som om ett par ormmönstrade leggings (joråh, det är ormar på) räckte så valde jag att köpa matchande tröja till. Perfekt ”fotografuniform” om inte annat (kanske inte på bröllop eller liknande när man ska vara lite mer av ”flugan på väggen”, men festival – absolutligen!).

ZalandoWebb1

ZalandoWebb4

Sist men inte minst plockade jag på mig en stor sjal också. Men… jag kände att jag ville göra något mer med den än bara ha den runt halsen. Det mönstrade tyget var så jädrans fint…
så jag gjorde om den liten och använder den numera som bordsduk på köksbordet. Också en variant!

ZalandoWebb3Tubhalsduk, Even&Odd, 89:-.

Ozelot i sin tur hämtade inspiration från Fear and Loathing in Las Vegas och intervjuer med Hunter S Thomson på Speed. Vad passar då bättre än en flätad stråhatt med ett fränt band på? Den här kommer från River Island.
Glasögonen är pricken över i:et och passade nog turkosa och gula för att matcha hatten!
Du hittar den här på Zalando.

hunter Hatten hittar du här.

Det är fortfarande folkölsväder ute, och då gäller oömma och praktiska kläder. Ett par klassiska gröna Vans är aldrig fel! Till det ett par ganska mörkblåa jeans (inga gräsfläckar under festivalsittningar) från Cheap Monday modell Slim Fit för 299 kr. Som hittat!

IMG_0437
Vans i olika modeller

”Jag står vid jätteballen!” @ Sweden Rock Festival, 4 juni del 2

2014-06-11 av

Vilka rubriker jag sätter på mina inlägg? Förlåt, jag måste bli snällare med det där, fast det hela blir ju ganska fint ändå om man faktiskt läser inläggen – och det vill man ju att ni ska göra!

Vi fortsätter där vi slutade i senaste inlägget. Första riktiga festivalendagen på Sweden Rock. Det duggregnade och blåste. Mina byxor hade spruckit, jag har varit sur, grinig, trött och arg…
…men så snart jag hade kommit igång med fotograferandet, minglandet och vimmlandet så kändes det ganska bra igen.

SRF34

Matstånden användes som, förutom en bensinsation för homosapiens, ett sätt att stämma möten och träffar med vänner på festivalområdet. Alla känner liksom till:
”Vi ses vid Vildsvinskebaben!”
eller en annan favorit:
”Jag står borta vid Jätteballen!” .

SRF41

Borta vid 4Sound Stage spelade Crowbar, ett doom/metalband från New Orleans.
Kirk Windstein, även känd från gruppen Down, har nog tagit många selfies genom åren.

SRF44

SRF43

Man har en bra överblick på publikhavet framför scenen. Ibland händer det att man får syn på någon som man känner.
Det här måste nog vara en absolut sämsta komponerade bilden jag tagit på festivalen. Själva motivet, Moa, är ju egentligen himla snäll och fin, men här har jag inte lyckats fånga henne i sitt esse om man säger så.
Förlåt Moa. Får ta igen det där någon annan gång.
SRF42

Ungjävlar fanns det gott om.
Förstå mitt skämt  (det var väl meningen att hon skulle se ut som en liten jävel?!), annars kommer alla mammor (+ alla andra) tycka illa om mig.
Gillar för övrigt den där nonchalanta vänsterarmen hon så snyggt stretchar ut.

SRF37

Vill man inte synas kan man klä ut sig till ett camouflage. Huvudpersonen i denna bild ville inte riktigt titta in i kameran, men hans kompis var mer på:
”Titta en kamera! Titta då! Vi blir populära!” sa han medan de vandrade förbi kameran och vidare mot sitt camp på Rosenlunds camping.

SRF52

Åh herre min gud, DEN HÄR mannen hade jag ju nästan glömt av att berätta om.
Mitt uppe i intervjun och fotograferingen med Allers (”Allers?!” tänker ni. Kolla in det här inlägget!) kommer två rejäla MC-gubbar gående, varav den ena skrattar så fruktansvärt mycket, högt och länge att han håller bokstavligt talat på att dö. Jag har aldrig i hela mitt liv sett någon skratta så fantastiskt vackert och mycket. Kinderna höll på att sprängas, och mina också när jag själv inte kunde hålla mig. Herregud vad söt han var!

SRF53

Han tog stöd mot mamma min (lägg märke till hans kompis som klappar lugnande på hans rygg) och bara skrattade och skrattade och skrattade – precis som mamma och jag gjorde. Vi hade ingen aning om vad han skrattade åt, men det gjorde ingenting – det var så fantastiskt fint!

SRF54

Sedan, när han hade skrattat klart, lunkade de likt Timon & Pumba iväg som om ingenting hade hänt.
Jag torkade mina skrattårar, varpå Allers-fotografen frågade mig:
”Kände du dem där eller?”
”Hahah! NEJ!” svarade jag och började skratta ännu mer.

SRF36

Så, tillbaka på festivalområdet.
Som en skottspole sprang man fram och tillbaka mellan de olika scenerna för att hinna med att se massor av band man skulle fotografera. Black Trip hade jag aldrig hört talas om, även kallat ”Superbandet” då flera utav medlemmarna medverkat i andra kända grupper. Bland andra Entombed, Merciless och Nifelheim (bröderna hårdrock i mitt hjärta!).

SRF40

Att säga att det låter som Backyard Babies låter ju väldigt fel till en början, men om man tänker tillbaka längre än så – alltså Total 13-tiden (jädrar vad bra den plattan är kom jag och tänka på nu. Gosh, det var bättre förr…) fast med mer 70-talssväng i sig så finns det vissa likheter. Tror just att jag har upptäckt ett nytt jävlaranamma till Powerhouse-listan på Spotify. Tjoflöjt!

SRF38

Å den där läskiga ungen förföljde mig tror jag..

SRF51

Just publikbilder är nog bland det absolut roligaste och ta, också det svåraste emellanåt. Om inte annat för att se hur alla olikheter och personligheter kommer fram på bild, hur de väljer att posera och…inte posera.
Just den här bilden ovan kanske inte är min absolut snyggaste genom tiderna, men den får vara med ändå. Jag vet inte mer om honom än att han tycker om Black Trip, för det var där jag hittade honom – eller där han hittade mig.
Posera kunde han.
”ÖH! HALLÅ?!”, sa han och sträckte på sig, som om att han ville vara med på bild.
”Ah! Ahföfäen! Vänta lite!” sa jag och ställde in kameran.
Klick.
Sedan var det tack och hej.

SRF47

Det började bli mörkt ute och festivalens alla första dag började lida mot sitt slut.
Ungefär här började det regna igen. Efter att ha varit uppehåll och endast några gråa moln på himlen började det istället att regna och blåsa ganska mycket. Är glad att jag inte hade shorts och linne som jag såg många andra på området hade på sig denna dag. Trots min dubbeltröjuppsättning så frös jag. Gick mot Sweden Rock officiella merchstånd och köpte en tjocketröja med festivalloggan på bröstet och plåtade några sista band på i min Michelingubbe-dräkt.

SRF48

Jag träffade några festivalpolare från förra årets Metaltown inne på området. Vi gick upp i någon minibarsliknande terass (fast som enbart sålde snus) och…
tittade på regnet.

SRF49

Att kommunicera  från olika höjder mellan två scener på Sveriges absolut största festival bland 33 000 andra besökare (jojomen, Sweden Rock Festival var utstålt i år igen!) är inte alltid det lättaste.

”Öh, ska du ha något eller?”
”Vah?”
”Ska du ha något!?”
”VAH?”

SRF50

Jag har fotograferat konserter i regn förut, fast av någon anledning var det absolut svårast just den här kvällen när Queenryche spelade som sista band på Sweden Stage.

Här avslutade jag min första dag på festivalen. Det började regna mer och kameran åkte ned i väskan.
En avslutning- och ”fira att Sweden Rock har börjat”-öl med några kamrater,
sedan var det dags att gå hemåt.

Nästa inlägg – torsdagen den 5 juni med fantastiska Bombus, presskonferens med Alice Cooper och festivalens absolut snyggaste man – who can that be, huh?! Kolla in det imorgon, vettja.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

Volbeat live 25 november – Vinn biljetter

2013-09-30 av

colbeatDanska Volbeat har gått från att göra pubspelningar för grälande alkispar till att fylla fotbollsarenor för 50.000 i publiken. Volbeat med låtskrivaren Michael Polsen i spetsen kastar in komponenter som 50:s rockabilly, alternative rock och metal i en själfull tounge-in-cheekblandning som charmat lyssnare bortom den ordinarie bangerscrowden. 25 november spelar Volbeat i Scandinavium och Göteborg nonstop har kommit över två stycken exklusiva biljetter.

För att komma över dessa biljetter skall du lista dina tre favoritlåtar med Volbeat – gärna med Spotify eller Youtubelänk – i kommentarsfältet och/eller mejla info@goteborgnonstop.se med namn och e-postadress.
Det är självklart meriterande om du delar länken med dina Facebookvänner!


Main Support: Iced Earth
Support: Teenage Bottlerocket

VOLBEAT – Outlaw Gentlemen & Shady Ladies Live 2013
Fredag 25 november
Live på Scandinavium
Ordinarie pris: 355-485 kr + serviceavgift

En fin festival – utan någon livshotande febertopp

2013-08-11 av

Man blir lite mör även i huvudet efter två dagars festivalliv med pliktskyldig närvaro i diverse barer som i denna betydelse naturligtvis skall utläsas som Stay Out West. När jag träffar nonstop och Göteborgs unga fotografstjärnskott Josefine i flykten på väg ut från pressområdet bubblar hon lyriskt om konserten med Goat. ”Men Josefine, du gillade ju inte dem, du sågade ju dem på Metaltown” säger jag. Förvånat ansiktsuttryck följer, sedan repliken: ”Ah, du menar Ghost…det har var Goat, det är ett helt annat band.

Goat3webb

Lite kan jag ursäkta mig för min lapsus då de utöver att ha ett likartat namn (där konsonanter har så lätt att försvinna i larmet från Flamingoscenen..) i likhet med Ghost har en förkärlek för smink och masker.

Goat2Webb

Men musikaliskt Goat ett helt annat band och i fråga om hemlighetsmakeri (ingen vet riktigt vilka de är) och mytbildning närmar de sig nog snarare The Knife.

Iris Dement i ett festivaltält med skirt ljus som sipprade in från sidorna och blandade sig med de sköra tonerna från en pianolärarinna som får varmt stöd av publiken. Kameramannen på scen får hjälpa henne att skruva upp en Ramlösa och det blir ett litet befriande skratt.
Det är jättevackert men lite enahanda utan orkester för att palla en hel spelning.

PublicEnemy1Webb

Så jag går och kollar på Public Enemy istället och konstaterar att Flavor Flav och Chuck D och gänget fortfarande har pondusen och kan kicka igång en publik. Numera är man inte så arga utan passar på att marknadsföra båda egna hemsidan och diverse instagram och twitterkonton.
Råkar på gamle friidrottsstjärnan Mattias Ghansah som förkunnar: ”Om det bara är hälften så bra som för 21 år sedan när jag såg dem i Malmö så är jag nöjd”.
Kanske inte nådde riktigt dit, men jag som inte stod där för 21 år sedan i Malmö är rätt nöjd över att få se dem i alla fall och konstatera de fortfarande kan gubbsvänga.

CatPower3Webb

Cat Power lät helt fantastisk genom det öppna fönstret i pressrummet där jag satt och slet med en trilskade uppkoppling. Buhu.

JamesBlake1Webb

James Blake är ett naturligtvis helt fantastiskt begåvat wunderkind som böjer toner och stilar i alla möjliga riktning. Men Mozart får mig inte att vilja skära av mig handlederna heller, möjligen örat.
Tittar hellre på publiken.

Vimmel13webb

Publiken.

Vimmel14webb

Slokhatt på flickor är årets trendspaning på Way Out West.

Alicia3webb

Alicia Keys
får full pott i GP och det är lätt att känna värme för denna sympatiska soulstjärna utan knarkskandaler, nippleslips och mugshots. Hon sjunger så där självklart och fantastiskt utan stora åthävor, men det är ändå lite väl mycket vuxenmusik för att VERKLIGEN få mig att tycka att det är den där självklara punkten för 2013 års upplaga av Way Out West som Lindqvist vill ha det till.

Alicia

Jag behöver faktiskt en dans till och det får bli Disclosure som får stå för den.

Avslutningsvis: Det uppges att WOW slagit publikrekord igen med 27.770 besökare ungefär, det är troligen så att den kraftfulla satsningen på utökad kapacitet under klubbprogrammet står för en del av det rekordet.
Jag känner i alla fall aldrig av den där verkliga WOW-febertoppen, och det var jag inte ensam om att tycka vid en högst ovetenskaplig poll bland festivalrävar, branschfolk och murvlar.
Men att Neil Young skulle ställa in så abrupt kan knappast arrangörerna lastas för – och tillsammans med andra sena avhopp blir det väl det som skiljer årets betyg från forna årgångars toppnivåer.

// Ozelot

Alla foton: Josefine Larsson

”Hej kom och hjälp mig. Jag är knappt sju år och vågar inte kolla på Voxpop!” Metaltown, del 6

2013-07-13 av

Metaltown61Blogg

Lördag. Tredje och sista dagen på Metaltown 2013.
Utifrån den här dagens spelschema så skulle det för min del bli lite utav en tidsresa. En tillbakablick liksom. Flera utav banden har påverkat en på flera olika plan och det handlar om både tv-spelsdramatik till brustna hjärtan.

TheSword1Blogg

Det första bandet jag såg när jag kom till festivalen på lördagsförmiddagen var The Sword. Precis som många andra så förknippar jag dem bl a med låten Freya i Guitar Hero.

Kommer ihåg så väl när vi köpte det där spelet
(det här blir en gigantisk parantes i Metaltown-tillbakablicken, men det är sånt ni får när ni kollar in den här bloggen. Så det så.).

Hela släkten hade åkt över till Danmark under dagen. Ombord på båten åt vi massor av mat, spenderade alldeles för mycket småmynt på spelautomaterna (”Tur i spel, otur i kärlek!” vet jag att min mamma sa till mig när det klirrade till i min vinstkassa, för under den här perioden hade min klasskompis storebror gått och kärat ner sig i mig och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jobbigt läge. Men det tar vi en annan gång…). Jag hade för mycket brunt utan sol-kräm och väldigt högt håt (bildbevis finns här!). I slutet av dagen när vi anlände tillbaka till Göteborgs hamn igen åkte mamma, syster Louise, min kusin Benny och jag direkt till Bäckebol och El-giganten. Vet inte vad klockan var. Stax innan stängning i alla fall.

Vi skulle ha allt. Playstationen 2, kontroller och Guitar Hero.

Sword2Blogg

Jag tror jag låg kvar i bilen och halvsov medan syrran och kusinen var inne i affären. Jag vaknade av att de smällde igen bildörren. Det första jag fick syn på var massa gröna självlysande (såg det ut som i alla fall…) plastpåsar.

– NU SKA VI SPELA! sa Louise.
Och jädrar vad de spelade den natten.
– Får jag pro…?
– NÄ! Nu har jag köpt det här! Du får vänta! sa Louie.
Jag gick och la mig den kvällen utan att ha fått röra någon utav de där plastgitarrerna.

Tragiskt.

Idag har jag spelat kanske lite för många gånger på de där gitarrerna. Syrran och jag åkte till och med upp till Uppsala för att tävla i någon Guitar Hero Championship (som för övrigt var bland det konstigaste vi varit med om).
Men, det var då det.
Nu har det gått några år sedan det där Guitar Hero-beroendet tog över våra liv.
Men, det kommer alltid att sitta i – och jag ska inte sticka under stolen med att berätta att de ryckte i mina, och många andras fingrar i publiken, under Freya.

Metaltown16Blogg

The Sword påminner en del om Queen of the Stone age, Black Sabbath och Graveyard. Tung och hårig 70-talsdoom.
Kolla in. Nu.
Myz.

Metaltown57Blogg

Vädret var precis lika fint som gårdagen, om inte finare. Stämningen var, så klyshigt som det kan låta, på topp. Någon vemodig stämning över att det var sista dagen på festivalen hade inte dykt upp ännu.
Banden spelade, fansen röjde, thaibambamamman stekte kyckling till thailådorna, besökarna låg och sov på asfalten och fåglarna flög.

Metaltown58Blogg

Ännu en vanlig syn i fotodiket; säkerhetsvakter med pokerface. Det kanske inte hör till vanligheterna att man väljer att plåta vakter istället för bandet som står på scenen och som flera hundratals fan skriker efter.

Men,
alla funktionärer och vakter på, bakom och framför scenen är ju en viktig och stor del av festivalen för att det ska funka.
De förtjänar lite uppmärksamhet.

Metaltown75Blogg

Det enda som skiljer dem åt är att…
de står på varsin sida om kravellstaketet.
Nästan i alla fall. Ett okänd fanskap lät sig inte distraheras av Jakob som jobbade som säkerhetsvakt under festivalen.
Jag skrev lite om han och hans möte med Slipknot-sångaren. Läs det inlägget här.

Metaltown59Blogg

Matutbudet var klassisk festivalmat. Langos, hamburgare, korv, falafel, thai och…pannkakor. På ett ungefär.
Extreme Food hade ett matstånd längst in på området. Jag hörde talas om deras matutbud första gången under årets Sweden Rock när Magnus Uggla provsmakade ätbara insekter live i P4. I samma veva fick jag ett mms från min syster som hade fått smaka på sin pojkväns ”Blair’s Habanero chips”.
– Det finns choklad rövhål också! hade hon skrivit i samma sms.
Så, är du sugen på att provasmaka rövhål med chokladsmak, syrsor, bajskaffe och liknande
– kolla in deras hemsida, eller besök butiken i Göteborg.

Metaltown64Blogg

Bengans hade ett stånd precis vid entrén. Där inne pågick det signeringar med flera olika band som medverkade på festivalen.
Kön var ofta väldigt lång och jag gick dit för att kolla in vad för fans som stod och väntade så tålmodigt i solen.

Metaltown65Blogg

…och det är när man får syn på sånt här, unga fans som gråter och nästintill hyperventilerar när de får träffa sina största idoler. Den här tjejen fick nästan mig att börja gråta. Det var så fint att se. Jag kände igen mig så väldigt mycket i hennes situation. Att först stå jättelänge i kö och vänta.  Genomlida minuter som känns som timmar och sedan sakta, sakta men säkert ta myrsteg framåt. Man anar bandet där framme vid singeringsbordet men vågar inte titta för länge eller stirra på dem, då är man ju bara jobbig. Man viker ner blicken så fort man blir upptäckt. Tittar istället ned i det där skivkonvolutet som man redan bläddrat i sjuttiotolv gånger. Alla de där gångerna man läst och analyserat texterna, tacktalen och studerat bilderna på samtliga bandmedlemmarna i. Nu var det ju viktigt att välja vart bandet skulle singera, så att det inte skulle bli krångligt framme vid bordet.
”Do you want me to sign here?”
”Eh…”
”Or here?”
”…aaah…”
”Or where do you want me to sign?!”
”EEEEEEEH?!”

När den här tjejen kom fram till sina idoler, Amaranthe fick hon en kram av sångerskan Elise Ryd. Hon blev helröd i ansiktet, tårarna sprutade hon kramade krampaktikt om Elise. Det var så fint. Samtliga i bandet och flera i den långa kön bakom henne log och såg ut att bli lite rörda dem också av hela situationen.
Efteråt la hennes pappa armen om henne och de gick gemensamt från signeringstältet. Hon kunde inte sluta titta på skivan som hon just fått bandets alla spritpennor-kråkor på.

Återigen; älskar vi inte fans?

Metaltown67Blogg

Jag tycker det där med headbanging är ganska intressant.
När man köat i flera timmar framför kravellstaketet i väntan på att äntligen få se ”sitt band”, och när det väl är dags så ”bangar” man.
Jag kanske är skittråkig som inte fattat den grejen, men vill man inte kolla på bandet? Vill man inte följa varje move, rörelse och ögonblick på scenen? Man måste ju se när basisten ramlar baklänges på förstärkarsladden, när sångaren petar i näsan i samma sekund som kameran framför honom kickar igång och det hela visas på storbildsskärmarna och när skogsturken kommer fram och frågar:
– Vem var det? Vem var det som kasta?
(favorit i repris, han var ju ganska kul när han kom faktiskt!)

Jag lät lill-gammal där, ja.
Nä, fan. Förlåt. Headbanga och banga hur ni vill.
I don’t care, blanda inte in mig i någon moshpit bara – jag är för veklig för det.

HardcoreSuperstar3Blogg

Hardcore Superstar är ett band som också är väldigt mycket barndom för mig.
Det var mamma som försökte få mig och min syster att börja lyssna på dem efter att deras debutsingel Liberation spelats flitigt i programmet Voxpop någonstans i början på 2000 (eller i slutet av 90-talet. Jo. Möjligt…). Allt var blått, bubbligt och väldigt…fult. Lite för korta luggar, lite för korta tröjor och lite för mycket läppenna. Programledare var Josefine Sundström.
Jag fastnade inte lika hårt för dem som mamma och Louie. Jag tyckte sångaren Jocke Berg såg läskig ut i sitt glittersmink i den där Liberation-videon. Han såg ut som Marylin Manson. Panik. Mentalsjuk. Tvångströja. Hej kom och hjälp mig. Jag är knappt sju år och vågar inte kolla på Voxpop. Kolla bara.
Så, därför var det inte jag som var det största fanet i familjen. Jag var för rädd. Det var mer mamma och Louie som gick på konserter stup i kvarten med bandet i Göteborg. Mormor fick vara barnvakt åt mig de kvällarna. Minns att jag fick snickra en fågelholk tillsammans med morfar och sedan sitta i köket och måla den med mormor.
Tiden, minnen…
Men, jag minns första spelningen med bandet. Det var föresten min allra första konsert någonsin.
Det var på Okej-dagen på Liseberg.
Sju år var jag. Håkan Hellström hade precis släppt Känn ingen sorg för mig Göteborg.
Syrran försökte ta sig längst fram, tror banne mig hon lyckades kanske bra med det för att bara ha varit nio-tio år. Jag själv stod kvar lite längre bak med mamma.

Hardcore hängde med i flera år. Sakta men säkert blev det jag som tog över den där fan-rollen av oss i familjen och gick på signeringar och spelningar i stan. 2005-2006 tror jag dock att det tog slut. De hade blivit för mycket sleaze och glam för min smak.

HCSS1Blogg

Men nu stod jag där på Metaltown och fick se bandet igen.
Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att deras senaste plattor är bedrövliga,
däremot håller de tidiga (Bad Sneakers and a Pina Colada samt Thank You) fortfarande och ibland händer det att jag spelar låtar som Have You Been Around och Shame när jag ute och spisar plattor.

HardcoreSuperstar5Blogg

Förutom det vanliga manuset (”Hello Metaltown!”, ”Mår ni bra? Jag sa: MÅR NI BRA?!”, ”Fan vad fina ni är!”, ”Vi älskar er!”) så gjorde Jocke Berg en sköning med att plocka upp två glada, fnittriga fans uppe på scenen för att utbringa en skål för Göteborg och metallstaden.
– Och vad heter ni då? försökte sångaren fråga och lugna ner de två spralliga tjejerna som hoppade omkring som två duracellkaniner.
– Hihi, haha! Jag….thihi…heter…tihihi…Joh….aa…nn….a! säger en av tjejerna och skrattar halvt ihjäl sig. Jocke Berg är inte sen på att haka på.
– TIHIHIHIHI! Å GUD VAD ROLIGT DET VA DÅ DAH JAH! HIHIHI!

HCSS3Blogg

Och det dansades, sjöngs och skålades som bara den där uppe. En utav tjejerna var tydligen en professionell dansare och svängde på höfterna som om hon aldrig gjort något annat. Något som fick Jocke Berg att hamna lite i skymundan och den andra tjejen att fnittra ännu mer hysteriskt.
Mycket underhållande att se på.

Metaltown63Blogg

Alla fick inte komma upp på scenen.
Då kan man se lite ledsen ut…

Metaltown68Blogg

Så,  Hardcore Superstar bjöd upp fans på scenen, skålade, slängde ut kärleksförklaringar i var och varannan mening till publiken och gjorde, hör och häpna, någon aukustisk myz-version av Nationalteaterns Barn av vår tid.
Vad jag tyckte om Hardcore Superstars version?
Jag vill inte säga något om det.
Jag…
nä, jag vill inte säga något
mer än att jag fortfarande var i chock när jag tog plats framför Meshuggah på Blood Stage en liten stund senare samma eftermiddag..

Messhuga1Blogg

Meshuggah, som betyder ”galen” på hebreiska bildades redan 1987 i Umeå. Sen dess har de släppt nio album med sin progressive metall.
Jag kommer ihåg när jag gjorde en photosession med ett band i Trollhättan för ett par månader sedan. Det var musiktävlingen UKM och jag arbetade som fotograf under en intensiv dag, från morgon till sen kväll då jag plåtade både promotion- och livebilder (ni kan kolla in några utav dem här!). Ett band hade dragit in i ett cykelförråd för att få lite variation på bilderna och inte bara mot en simpel tegelvägg.
– Vänta! Killar! Vi måste köra Meshuggah-minen! sa en utav bandmedlemmarna.
– Meshu…ha? frågade jag och förstod ingenting.
Men det gjorde inte så mycket. Bandet ställde upp sig och gjorde…någon min som jag fick bevittna flera gånger om under konserten. Det var ju ingen charmig min direkt, men visst – det var rock’n roll. Det såg ut någonting såhär ungefär.

Efter spelningen fick jag ett sms utav Jakob som hade stått i diket som säkerhetsvakt under konserten.
”Insåg att Meshuggah lika gärna skulle kunna ha en hund som sångare. Jag skulle inte hört någon skillnad.”
Well, Jakob är ju djurvän och allt det där – så jag vet inte om han älskade det, eller…tvärtom.

 

Metaltown44Blogg

Alla orkade inte röja lika hårt. Det är tur att man har vänner…

Metaltown15

…och kärlek som kan ta hand om en när man känner sig lite trött.

Metaltoen62Blogg

På tal om det, att ha vänner, nära och kära…
Trots att jag åkte ensam till Metaltown, bodde själv och transporterade mig till och från festivalen (för det mesta) på egen hand så kände jag mig aldrig ensam. Antingen träffade jag klasskompisar, arbetskollegor eller människor man fotograferat under andra festivaler…

Metaltown42Blogg

..eller så stötte man ihop med helt nya okända människor som man hängde med om kvällarna. Sista dagen firade jag festivalen med en öl. Tyckte jag var värd det efter att ha tagit närmare 2 000 bilder under dessa dagar. I säng 03 om kvällarna och upp kl 08 för att redigera bilder och skriva. Men, jädrar vad skoj det har varit.

Men, som sagt
man behöver aldrig vara rädd för att känna sig ensam på festival. Det är inte farligt att köpa endast en biljett till sig själv och dra iväg. Tvärtom. Det är jäkligt coolt och kul. Man kör allt i sin egna takt, kollar in de banden man själv känner för, äter när man blir hungrig, tar en öl eller två om man är sugen på det och går hem när man tycker det är tråkigt. Och känner man sig ensam så är det ingen som tittar snett på dig om du startar en konversation om något onödigt men oh så intressant.
Så det så.

Metaltown53Blogg

Festivalmodet varierade.
Svarta t-shirts var väl…ganska poppis, om man säger så.
Motörhead speciellt. Eller sådana där Death metal-band med så komplicerade typsnitt och loggor att man knappt kan läsa vad det står.
Men jojomen, nog fanns det ett par kontorsnissar med slips och pressveck på byxorna. Likaså några receptionistdamer i vita högklackade skor och sjal kring halsen. Om det var några som stack ut bland alla de där höga punkfrillorna, sprayfärgade skinnjackor och piercingar så var det nog ”kontorsmänniskorna”.

Metaltown54Blogg

Kvällen kom och solen började gå ner. Folk kramades och delade på cigaretter och öl. I bakgrunden spelades ”When a hero comes along, with the strength to carry on…” och…
Nä. Men det kunde ha gjort det, med tanke på att de hade spelat Modern Talking vid matstånden alla de andra dagarna under festivalen,
samt avslutat torsdagens Mustasch-spelningen med att sätta på Whitney Hustons ”I Will Always Love You” på högsta volym (aldrig förr har jag hört sådan allsång på en festival…).

Metaltown70Blogg

Från öltältet uppe vid Close Up-stage såg vi solen gå ned bakom träden,
sedan var det dags för ett utav de sista banden under festivalen, också det bandet jag sett allra mest fram emot att få se live and alive…

Witchcraft1Blogg

…nämligen Witchcraft. Jag fastnade direkt för deras psykedeliska, riffiga och tunga 70-talsgung. Det låter väldigt Queen of the Stone age, Black Sabbath, Mustasch och Graveyard över det hela, om man skulle sammanfatta det på ett ungefär. Jag vet att band inte vill höra att de låter som något annat, men för att ni ska förstå på ett ungefär hur det låter så beskriver jag det så.
Om man skulle vara djup, lite svår och kanske jobba professionellt som musik- och konsertrecensent så skulle man kunna beskriva Witchcraft med lite hjälp från filmens värld.  Mer känslor måste till också.
Kanske som en mardröm (eller Unreal Tournament-spelet när de ska sno flaggor från varandra) med kungliga riddare i en Sagan om Ringen-värld, fast skitigare och lite mer action-scener. Ibland är du en krigare, kämpare och vinnare – för att i nästa stund va en liten träl på stengolvet.
Typ.

Nä.
Jag ska nog inte bli en professionell recensent.

Metaltown71Blogg

Hur jag än skulle beskriva Witchcraft och deras insats under Metaltown så skulle alla vi som var där och då vara eniga om en sak
– att det var jäkligt bra. Så bra att jag till och med missade att ställa mig i diket under Korn som var lite utav festivalens största namn.
Men…äh.
Witchcraft är mer min påse. Mycket mer min påse. Världens bästa påse.

Witchcraft3Blogg

Kväll började gå mot natt och ungefär här packade jag ned kameran i väskan. Jag fastnade inne i Close Up-tältet under hela Witchcrafts spelning och ännu senare på Pentagram, festivalens absolut sista band.

Metaltown72Blogg

Jojomen, vi gick lite mot ljuset där inne skulle man kunna säga. Utanför tältet plockades öl-tält, bajamajor, scenbyggen och kravellstaket ner i snabb takt av alla funktionärer och vakter medan vi, de sista festivalbesökarna sökte sig mot tältet och lyssnade till de allra sista tonerna från det allra sista bandet på den allra sista dagen på årets allra sista Metaltown.

Metaltown73Blogg

Självklart uppstår det alltid något slags vemod när festivaler tar slut.
Men, det här var definitivt inte samma ”sorg” som man hade efter Sweden Rock Festival (ni kan läsa om det här!).
Nu gick man ifrån Metaltown med ett leende på läpparna. Nöjd, gó och glad. Festivalen var bättre än väntad med fantastiskt många bra bandbokningar

Så,
tack Metaltown, fansen, banden, funktionärerna och alla inblandade i årets Metaltown. Applåd, eloge, kramar, pussar, fred och kärlek till er.
Den här festivalsommaren har börjat oerhört bra,
låt den fortsätta så.
Med eller utan ”expertrecensioner” ang. konserter och band-stilar.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine 

 

”- Det här är ju fan sämsta skiten jag sett! Rosa fluff säger jag bara!” Metaltown, del 5

2013-07-10 av

Metaltown48Blogg

Som bekant så är det en speciell känsla som infinner sig när man är på festivalområdet;
att allt som sker utanför är inte aktuellt eller viktigt.
Istället hurrar, skrattar och skålar man tillsammans som ett enda stort släkt.

Metaltown49Blogg

Uppe vid Close Up-tältet bakom den lilla backen skålade man flera gånger om och hyllade festivalen, dess band och…tja, varandra. På något vis var öltältet lite uppdelat som olika ”bandkontinenter”.
Vid ett bord hade vi Sabaton, vid ett annat Graveyard och vid det tredje Marduk.
Trots våra olika läger var alla där tillsammans.
Höjde en glaset…så höjde alla glasen.

Metaltown51Blogg

Hey ho, let’s skål!

Metaltown37Blogg

And the band played on…
Ghost var ett utav de banden jag hade sett fram emot att se. Första gången jag såg dem var under P3 Guld Galan tidigare iår (som ni för övrigt kan läsa om här!). Ganska otippat att se dem där, live på Scandinavium tillsammans med artister som Icona Pop, Loréen, Timbuktu mfl. Ett minst sagt intressant inslag under galan.

GhostBlogg1

Just den där mystiken kring Ghost fann sig inte riktigt till sin rätta den här gången under Metaltown måste jag tyvärr säga. Att placera dem såpass tidigt på eftermiddagen funkade inte. Det här är ett band man ska se sent på kvällen och inte i dagsljus som det var fram till absolut sista låten

GhostBlogg2

Jag stod bredvid min vän Thomas under en del av spelningen. Han var upprörd. Eller, förbannad skulle man kunna säga.
– Men du, ärligt talat – vad fan är det här?! sa han och pekade mot scenen ifrån där vi stod vi mixerbordet längre bak bland publiken.
– Ghost. Lite teater över det hela… svarade jag.
– Det här är ju fan sämsta skiten jag sett! Rosa fluff säger jag bara! Se till att skriva det i din blogg sedan. Fy fan! 

Metaltown36Blogg

Så, nu har jag gjort det.
Ghost var ”rosa fluff”.
Punkt slut.

Metaltown47blogg

Inför nästa spelning på Fire Stage stod jag som så många gånger förr utanför kravellstaktet och väntade på att få komma in innanför fotodiket. Under tiden tittade jag ut över publikhavet och fick syn på ett par killar som lyste upp. Jag var tvungen att gå fram till dem.

Metaltown52Blogg

Kontrasten mellan deras kritvita ”jag har haft t-shirt här”- och ”jag har inte haft t-shirt här”-kroppsdelar gjorde ont att se. Jag led med dem, samtidigt som jag tyckte det var bland de fulaste och roligaste jag sett under hela Metaltown. Men, vad gör väl de? De var glada ändå.

Sabaton1Blogg

Sedan var det dags för Sabaton. De senaste åren då de varit i ropet har man hört väldigt delade meningar huruvida de är ”f*cking brilliant” eller ”f*cking förfärliga”.
– Sabaton måste du se! hade Jocke från Sweden Rock skrivit till mig på Facebook då han visste att jag befann mig nere på festivalen.
– Amäh vafan, Sabaton? hade Richard från Danko Jones-spelniningen sagt när jag tackade för mig och lämnade han och Jörgen borta vid öltältet för att springa och fotografera.

Så, det var nu det gällde – vilken f*cking sida skulle man välja?

Metaltown39Blogg

Det är en underdrift att säga att bandet hade scenglädje och energi. Duracellkaniner gånger fem äntrade scenen med eld och fyrverkerier. Utifrån den främre publikraden verkade det som att Sabaton var ett utav festivalens mest efterlängtade band.

Metaltown40Blogg

Som ni ser, det var ingen hejd på dem. I slutet av konserten stod jag uppe på en kulle och såg ner på det massiva publikhavet. Oerhört mäktig syn att se så många vevande händer uppe i luften samtidigt.
Trots det…
Sabaton var ingenting för mig, men som sagt
– en enorm eloge till fanskapet där framme som röjde minst lika mycket som bandet själva. Om inte mer.

Från det här energiska, glada och ”Fy fan vad fina ni är, Metaltown!”-bandet gick jag 200 meter bort och möttes av något helt annat…

Marduk2Blogg

När jag var påväg till festivalenbussen som skulle gå till Metaltown lunchade jag inne i centrala Göteborg på Saluhallen.
Precis efter att jag kommit ut på gatan igen ser jag två svartrockare med 30 centimeter höga platådojor och svarta skinrockar komma gående mot mig. Jag kunde inte bara gå förbi dem och bad om att få fotografera dem. De poserade framför kamera. De var inte från Sverige och jag antog att de hade kommit till Göteborg för just Metaltown.
– Are you going to Metaltown? frågade jag på min knaggliga Kurt Olsson-svengelska.
– Metaltown? No, no, no… We’re not into that, svarade den ena på lika knagglig engelska. Vart han kom från har jag ingen aning om.
– Really?
– No. You know, we like more… Death metal. Like Marduk.
– Oh, I see. Hard stuff… svarade jag.

”Marduk. Vilka var det nu igen?” tänkte jag.

Marduk3Blogg

Sedan, väl på plattformen, fick jag syn i spelschemat att bandet skulle spela på Close Up-scenen.
Det var någon som hade sagt under Ghost-spelningen att jag borde gå och kolla in dem, att det kunde bli riktigt sjysta bilder.
Jag gick dit och fick väl…
tja, lite det jag förväntade mig.

Marduk1Blogg

Man skulle kunna säga att det här var ett praktexempel på typisk black metal. Under sina elva år som band har det här Norrköpingsgänget hunnit släppa tolv album.
Återigen stod jag och skrattade lite för mig själv under min stund i diket. Kanske är jag dum som inte förstår storheten i den här typen av musik, men…nä, jag förstår inte och vet inte om jag orkar göra det heller.

Efter tredje låten var det dags för lite trevligt mellansnack.
– *URGH URGH GROWL URGH* era j*vla f*ttor!
…och så gick jag.

Metaltown43Blogg

Fredagens sista akt var ett av festivalens kanske allra största band, nämligen Slipknot.

Jag hade en föredetta klasskompis från Nordiska Folkhögskolan som jobbade som funktionär under Metaltown. Jakob hade åkt ända från Älmhult i Småland för att ta sig till festivalen. Från början hade han planerat att bara boka en biljett till fredagen för att se sina husgudar, Slipknot. Men när det var dags att boka var fredagsbiljetterna slut. Han tänkte om och anmälde sig, två veckor innan festivalen, som funktionär – och fick komma och jobba som säkerhetsvakt.

Slipknot1Blogg

Jag pratade med Jakob dagen efter Slipknot-konserten.
– Nå, hur var det nu då? frågade jag. Då berättade Jabkom om THE möte backstage.
– Jag skulle hämta en tröja och förbereda mig inför kvällspasset. När jag väl står i volontärstältet och ska ta mig en kaffe så får jag syn på sångaren Corey Taylor från Slipknot. Han står bredvid mig! Då gick jag från en 21-åring grabb till en nervös liten nioårig pojke. Jag stammade fram några ord till honom. Efteråt kunde jag inte sluta skaka, sa han och skrattade. Jag skrattade nog ännu mer.

Ja, fanskap finns det gott om på den här festivalen – och det är de som gör att samtliga band på festivalen kan fortsätta spela och turnera världen över. Utan dessa musiknördar och fans vore inget utav det här möjligt. De är minst lika viktiga som artisterna och banden själva.

Jag stannade inte och såg hela Slipknot-konserten. Men utifrån kompisars recensioner så hade det tydligen varit något alldeles extra
med snö, en sittande publik och faen hans moster.
Det hade varit en syn.

Imorgon är det dags för sista delen i den här Metaltown 2013-tillbakablicken.
Mycket nöje.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

 

”Jag måste säga det, men jag är nog kär i den där mannen!” Metaltown, del 4

2013-07-09 av

Metaltown30Blogg

Dag två på Metaltown. Leran har bytts ut till grönt gräs, den mulna himlen är klarblå och solen bränner på våra kroppar.
Gårdagens bittra moder natur var numera på gott humör.  Nu var det festival på riktigt.

Metaltown27Blogg

Fredagen skulle bjuda på ett utav festivalens kanske största namn,
men vi är inte riktigt där ännu. Vi börjar med att kolla in gräsfolket…

Metaltown28Blogg

…och festivalområdet. Gummistövlarna som dagen innan hade använts flitigt utav ett hundratal besökare var långt bortom synhåll och istället hade conversen och flipflops tagit över. Bara och kräftröda överkroppar syntes lite här och var och några andra jobbade på bonnebrännan.

MetaltownBlogg32

Andra gjorde allt för konsten. Att den här mannen inte dog svetthetsdöden är ett under, men nog såg han redigt trött ut där han satt på asfalten och pressade i solen.

Metaltown29Blogg

Trots att det inte fanns mycket till riktiga sittplatser så var folk ganska nöjda ändå med att sitta lite varstans. På festivaler bryr man sig inte så mycket om den biten. Känner man plötsligt att man har ont i fötterna eller bara vill sitta ned en stund är det helt OK att bara stanna upp och sätta sig rätt upp och ned på marken. Inget konstigt med det.

Mindghost1

På Nemis Camping Stage utanför festivalområdet spelade en rad olika oetablerade band. Jag träffade några bekanta ansikten från Alingsås,
som t ex Mindghost

TheBjorn1Blogg

…och The Bjorn. Då scenen var lite ”off” och, som sagt, utanför området var det inte så mycket liv och rörelse framför scenen. Men det tycktes inte bekomma varken Mindghost eller The Bjorn. För det är en konst, att inte slås ned av den väldigt lilla skara och nästan obefintliga publiken – utan istället bara köra sitt race och ge 110%. Det lyckades både Mindghost och The Bjorn göra.

Carcass1Blogg

”Aha, Metaltown asså…Carcass spelar där va?”
hade min systers pojkvän frågat när jag berättade att jag skulle till festivalen.
”Carca…va?” hade jag sagt förvånat. Aldrig hört talas om detta band,
därför var jag ju tvungen att kolla in dem.
Håriga var dem.

Carcass2Blogg

Min systers pojkvän beskrev det som grindcore, death metal från 80-talet.
Under veckan hade jag sett flera i Göteborg ha t-shirts med bandets logga, men det var först nu här på Metaltown som jag fick reda
på vilka de verkligen var.

Carcass3Blogg

Kort och gott kan jag säga; det var inte min påse, men underhållande att titta på och lyssna till det väldigt, väldigt engelska mellansnacket.
Om man blundade kunde man fantisera och drömma om att det var självaste Justin Hawkins som pratade
(jag måste säga det, men jag är nog kär i den där mannen. Jag blir så tårig i ögonen när jag tittar på videos med The Darkness. Faen vad fina dem är…).
Men…det var det ju tyvärr inte.
Men äh, även om musiken inte var bäst så tyckte jag om dem – de verkade så snälla.
Höhö.

Metaltown31Blogg

Som sig bör så var det fred och kärlek på festivalområdet. Man blir glad i magen när man ser sådana här fina par…

MetaltownBlogg36

…och ännu gladare blir man när man ser just det här. Om det är något jag älskar är det tjejer och killar med tandställning och som verkligen VISAR det med världens största gapflabb eller skönaste allsång. Den här tjejen gav verkligen allt under spelningen med…

DankoJones1Blogg

…Danko Jones. som för övrigt bjöd på en oerhört humoristisk show och störtskönt mellansnack. Trots att Danko himself sa ”Motherf*cker” i var och varannan mening så hade han världens bredaste smile under hela konserten (jädrar i min lilla låda sicken gigantisk mun han hade!).

Metaltown35Blogg

Jag träffade två Boråsare där framme vid scenen under Danko; bröderna Jörgen och Richard.
– Aha, ska du plåta eller? kom Richard fram och frågade mig när jag stod och väntade på att få komma in i fotodiket.
– Nä… svarade jag ironiskt (observera att jag hade två kameror runt halsen och en väska med tre objektiv i. Svaret på frågan om jag skulle plåta var väl ganska…uppenbar!).
– Mäh…vafan?!
– Jo, jag ska plåta!
– Amäh vafan! Du bah…aha?!
Sen hängde vi ihop stora delar utav festivalen.
Så det kan gå.

Metaltown38Blogg

Jag träffade Stefan, från gruppen City Saint, Chillihounds samt radiokollega från Radio 88. Han är fin, som ni ser.
Han har bra musiksmak också. Ännu finare.

Metaltown33Blogg

Med solen i ryggen, svala vindar i håret och kanonbra band på scenen kunde inte andra dagen på festivalen börja så mycket bättre.

I nästa inlägg fortsätter vi med tillbakablickarna från festivalen.
Det blir bandet som kallar publiken för könsord, funktionärer som möter sina största idoler och den sena bussresan tillbaka till Göteborg.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine 

 

 

”Jag skulle egentligen inte ha varit här!” Metaltown, del 3

2013-07-08 av

Bombus3Blogg

Vi fortsätter där vi halvt slutade; i Bombus melodiösa hårdrock på Blood Stage.
Utan tvekan vad nog dessa göteborgare ett utav torsdagens allra bästa band. Ösigt och rått, men ändå melodiöst och pampigt.
Grymt. Tack för det!

Bombus4Blogg

Bara någon vecka innan Metaltown skulle dra igång träffade jag en vän till mig, Anton Strömblad.
Han är en riktig nörd. In a good way, of course.
Han är också en av de trogna medlemmarna i Turbojugend; Turbonegros internationella fanclub. Med all säkerhet har ni sett de där klassiska jeansjackorna med båtsmanmössan-loggan på ryggen lite varstans i landet. Anton är en av dem som bär upp jackan kring Göteborg.
Anton hade bokat en endagarsbiljett till Metaltown för att få se bandet. Vi hade en liten diskussion kring den nya sångaren och vi båda var eniga om att:
– Det klart att man saknar Hank. Det kommer aldrig bli samma sak som när han var med.

Turbonegro2Blogg

Men nu stod vi där – Anton, jag och alla de andra hundratals fansen framför Blood Stage och inväntade garanterat de skönaste norrmännen på hela festivalområdet.

Det råder delade meningar om huruvida det faktiskt var just Hank som var Turbonegro. Och jag ska vara ärlig och säga att jag var oerhört skeptisk till den nya sångaren när jag såg och hörde den där korta videosnutten som Fredrik Strage presentera i Nyhetsmorgon för ett par månader sedan.

Det var som en kopia av Hank, fast ändå fel.

Turbonegro5

Men allt eftersom bandet äntrade scenen så såg jag riktigt fram emot att möta bandet och den nya sångaren. När han slutligen dyker upp, Tony Sylvester i tight jeansskjorta, fluga, hängslen och läderkeps så börjar det…

Turbonegro3Blogg

Det kunde knappats bli en bättre inledning på spelningen. När det polissiren-liknande ljudet av gitarrslingorna i We’re gonna drop the atombomb ekar ut över området blir det genomträngande jubel och ståpäls som heter duga. Det är mäktigt och jag kan inte låta bli att skratta där jag står bland de andra fokuserade fotograferna.

Turbonegro7Blogg

Och världens fränaste Happy Tom, förstås.
Det fantastiska norsksvengelska mellansnacket var nog det skönaste jag hört. Kurt Olsson-svengelska i all ära,
men ikväll var det Happy Tom som stod för den bästa kombinationen av två språk.

MetaltownBlogg14

Självklart ville folk föreviga detta fantastiska ögonblick med denimjackor, läderbögkepsar, rosa rouge och allsång till Fuck the world.

 

Metaltown13blogg

”OOOOOO! I GOT ERECTION!”
Jojomen, är det allsång – så är det skämmes ta mej faen allsång.

Metaltown6

Alla var där och…alla röjde på sitt sätt.
Som ni ser fick några hjälpen på traven (HAH, tre flugor i en smäll där med hästhuvuden på Göteborgs Galoppbana och…
äh, förlåt.) och och hade kompisar som skötte headbangingen åt en.
Fint att man har varandra på festivaler.

Turbonegro1Blogg

”You know Sweden. I really do love you.
From here (pekar på sitt huvud),
here (pekar på sitt hjärta)
and…here(håller sig om…framstjärten)!”
Publiken vrålar.
”And tonight I wanna f*ck you. Every single one of you.
And I’m gonna do it. You, you, you and you!
Tonight I wanna f*ck the world!”
Och jublet tycks aldrig vilja ta slut.

Mustasch1Blogg

Turbonegro bjöd på en minst sagt humoristisk show. Jag tror jag skrattade mer än jag klappade händerna. Och, även det inte längre än Hank som är sångare så är musiken fruktansvärt bra och fick på något sätt nytt liv igen. En tankeställare liksom; varför lyssnar jag inte på Turbonegro längre?
Efter spelningen pratar jag med Anton, denna inbitna turbonörd.
– Vad tyckte du om spelningen?
– Tja, vad ska man säga – det var inte den bästa spelningen jag sett – men det var riktigt roligt!
Han berättade att trummisen i bandet hade kommit på fanclubens Turbo-förfest och träffat alla fansen. Fantastiskt, mer sånt tycker jag!

Senare samma eftermiddag klev det där bandet upp som egentligen inte skulle ha varit där.
(föreställ er det här bandet i den där reklam om hjärtsjukdomarna, med ledsam Paul McCartney-bekymmerhet i ögonen och med svag röst säga: ”Jag skulle egentligen inte ha varit här…”.
Nä, förlåt…okej.).

Mustasch5Blogg

Då Lemmy är allvarligt sjuk beslutade Motörhead för att ställa in hela sommarturnén, där inräknat Metaltown. På väldigt kort varsel hoppade de föredetta göteborgsbandet Mustasch in och räddade situationen. Samtliga medlemmar bar Motörhead-tröjor och drack deras vin uppe på scenen.
Mannen, myten, vraket ( Ralf Gyllenhammar hurrade för sprit, hejade på IFK och hade allsång med publiken.
Som sig bör.
Han pratar stockholmska och berättar att han sen en tid tillbaka bor i Sveriges huvudstad. Publiken bu:ar. För en stund skulle man kunna tro att man satt på konversation-soundtracket (om det finns sådant?) från filmen G som i Gemenskap i bakgrunden när Ralf säger:
– Vadå’rah? Va erre me de’ra?
Ännu mer utbuande.

Mustasch4Blogg

Det hade ryktas om att en hemlig trummande gäst skulle dyka upp under Mustasch spelning.
Inombords bönade och bad jag om att det skulle vara the one and only Mats Dojan Hansson, originaltrummisen
i bandet som hoppade av 2009, bara ett år efter att originalgitarristen Hannes Hansson gjort samma sak.
Men, nä. Det blev inte så.
Inte helt oväntat dök istället Mikkey Dee från Motörhead upp och intog sin självklara position bakom trummorna.
Tillsammans gjorde bandet och Mikkey Ace of Spades, men de hann inte långt förrän Ralf avbröt dem.
– Vänta, vänta, vänta, vänta, vänta!
Det blir tyst och alla tittar oförstående på honom.
– Fortare eller?!

Det kanske gick lite väl fort? Ralf tappar texten ett par gånger, eller så var det bara konstpaus?

Metaltown17Blogg

– Det här är fan pinsamt! sa Patrik, min fotografkollega på Alingsås Tidning som jag stod bredvid under konserten.
Alla tyckte då inte att det var pinsamt. Under en dryckespaus innan kvällens senare spelningar tjuvlyssnade jag på ett grabbgäng som diskuterade dagens om varit.
– Mustasch leverade fan i mig! sa den första, varpå de andra tre i konversationen ”Mmm”:ade till svar.
– Asså så jävla bra! sa de andra.
– Mm, fan asså, sa den tredje varpå den fjärde och sista i gänget säger:
– Jösses amalia…
Sedan blir det tyst.
Bra recensioner.

Metaltown22Blogg

Mörkret kom, men festivalen fortsatte. Näst ut var Clutch, ett band vars logga jag sett överallt mest hela tiden, men också ett band jag faktiskt aldrig riktigt har lyssnat på. Jag hade ingen som helst aning om hur de lät. Patrik, som jag visste var en stor fantast av bandet suckade djup när jag frågade om deras sound.
– Har du INTE hört dem?! Herregud… du ska få se, nu jävlar… sa han innan vi gemensamt styrde stegen mot fotodiket.

Clutch1Blogg

And bang! There was Clutch.
Hårdrock med lite funk-inslag och störtsköna trummor som automatisk fick en att gunga fram och tillbaka med hela kroppen. Koklocke-band skulle jag vilja säga också. Överraskande bra faktiskt.

Metaltown19Blogg

Något som publiken också tyckte. Utifrån den tjocka massan människor framme vid kravallstaketet var Clutch nog ett av de mest uppskattade banden under torsdagen.

Metaltown20Blogg

Det är ju inte alltid så vanligt att fotografer plåtar varandra i en sånhär situation, och kanske är jag dum i huvudet att jag lägger upp en sånhär bild men. Det är såhär det går till och har sett ut stora delar utav den här sommaren, först Sweden Rock och nu Metaltown.
Och jag älskar’t.
Många tror att det är väldigt konkurrens mellan fotografer, och självklart är det så – men under dikesfotograferingar jobbar man ihop på något sätt. Trots att alla är ute efter exakt samma sak, att få till Bilden med stort B så är alla väldigt måna om varandra. Hukar sig för den andre när den vill ta ett kort ur en speciell vinkel, ber om ursäkt om man råkar knuffa till någon och diskuterar banden och artisterna som spelar.
Det gillar jag.

Clutch2Blogg

Metaltown23Blogg

Clutch var det näst sista bandet ut för den här kvällen. Klockan 00:00 skulle kanske världens bästa band ta över Blood Stage.
Trots att jag sett dem närmare 15 gånger live så kände jag mig väldigt ledsam när jag kollade på klockan och insåg att jag inte skulle hinna med spårvagnen om jag såg hela deras spelning, utan det blev bara fotografering under de tre första låtarna.

GraveyardBlogg

Graveyard. Tänka sig, att de skulle gå från den där fotbollsklubbstugan i Majvallen 2007 till att spela på både Sweden Rock, Ullevi och Metaltown ett par år senare. Det är fantastiskt.

Graveyard4Blogg

Och Rickard är tillbaka igen. Strax efter att bandet släppt senaste albumet Lights Out tog han ett break, men nu var han på fötter igen.
Bara någon vecka innan Metaltown hade jag råkat springa in i honom på Centralstationen när jag skyndade till tåget i Göteborg. Jämfört med bara något halvår sedan så har det hänt mycket med han, åt det positiva hållet. Han såg både piggare och gladare ut den här gången.
Det kändes bra i magen.
Vad mammig jag lät där nu…
Äh.

Metaltown24Blogg

Mindre bra kändes det att behöva lämna spelningen efter tre låtar. Till tonerna av Slow Motion Countdown (min favoritlåt, oj oj oj…) blev jag tvungen att lämna festivalområdet och bege mig bort mot bussen.
Det är inte lätt att vara, precis som dessa ovan, ett fan.
Fanskap.

Metaltown25Blogg

Metaltown26Blogg

Den kvällen vred jag om nycklarna till lägenheten kl 01:30, drack två glas mjölk och dog sedan på sängen.
Imorgon var en ny dag…
…och det tar vi i nästa inlägg!

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine 

 

”Busschauffören diggar Michael Jackson och passagerarna har gossedjur i bagaget!” Metaltown, del 2

2013-07-06 av

Metaltown3Blogg

För tio poäng: Vart är vi på väg?
Vi åker från Bergslagsgatan, vidare över Göta Älvsbron och sedan förbi träd, träd, träd (vi ser inte skogen för alla träd), träd, en kulle och sedan några fler träd.
För nio poäng.
Passagerare har packat med sig tält och gossedjur.
För åtta poäng.
Busschauffören spelar Michael Jacksons Man in the Mirror på hög volym.
För sju poäng.
Snacket som går bland passagerarna handlar om Rush och
”Vi måste se han Mastasch ikväll!” (läs Mustasch, men vill man vara lite amerikanskt frän så slänger man in det där a:et och ut med u:et).
För se… nä, nu ger vi oss.

Vi är på väg till Metaltown.
Förstår ni väl?

Metaltown

Metaltown anordnas på Göteborg Galopp på Hisingen, ca 30 minuter med buss från Göteborg.
Festivalbussar går kontinuerligt till och från festivalen hela tiden. Man har hört om tidigare år
att det brast ganska rejält i schemat och planeringen när det kom till just de här bussarna.
Som tur var slapp jag uppleva någon form av komplikation vad det gäller transport under festivalen.
Dessutom samarbetade Metaltown med två taxibolag i Göteborg och erbjöd därmed 20% rabatt på km-priset till och från festivalen.
Inte dåligt.

Metaltown

Vädermässigt var det ingen vidare rock’n roll-start för Metaltown. Eller…så kanske det var just det
det var? Regn, lera, blåst och kyla fick samtliga besökare att spänna sig och bli en aning inåtvända.
Många vägrade också lerfestivalen och körde sitt race. Som sig bör på festival såg man både det ena och det andra när det kommer till utstyrslar.

Metaltown9Blogg

Silvertejp ”ända från tåååårna” och upp till knäna, var populärt. Några besökare hade inte insett
att Converse faktiskt inte funkar i alla lägen, och verkligen inte på dagens Mudtown. De som hade gjort det försökte
rädda sina fötter med icakassar, soppåsar och, som sagt, silvertejp.
Andra körde sommartider all in. Det kändes tungt att se den där tjejen med ballerinaskor
och hotpants sakta men säkert drunkna i leran utanför bajamajorna.
Inte…skoj.

Metaltown10Blogg

Meeen…!
Vad gör väl lite regn?
Nä, vi var glada ändå. Den här vara början på festivalen och allting var möjligt.

Thundermother2Blogg

Thundermother fick äran att inleda hela festivalen på Blood Stage. Ett band som fått mycket lovande ord av Airbournes frontman
Joel O’Keeffe. ”Det finns tre fantastiska band i världen: Bullet, Airbourne och Thundermother!”.
Oj det var väldans.
Thundermother är gäng brudar som lirar väldigt riffbaserad och AC/DC-inspirerad partyrock.

Metaltown7Blogg

Publiken röjde på sina olika sätt och vis. Kramades, dansade, pussades, slog varandra och…tja,
gosade? Lite nyp i kinden som farmor-mys?

MetaltownBlogg11

Hjälpte varandra med att fixa ditt mustaschen. Det är viktigt att ha looken.
Mustasch-mannen fotograferade jag även under Sweden Rock Festival. Kolla in här!
Jojomen, det var flera festivalbesökare jag kände igen från andra festivaler och tidigare år på Metaltown.
Ganska fantastiskt ändå.

Thundermother1Blogg

Gitarristen levererade med att springa överallt, hit och dit, överallt och ingenstans mest hela tiden. När hon var tillbaka uppe på scenen igen efter att ha sprungit ett maraton ett par gånger om nere i publikhavet andades hon tungt och fick fram några ansträngda ord om att hon måste börja träna mer. Började direkt tänka på den där killen som har astma och sitter i rullstol i tv-serien Malcolm ett geni i familjen. Det lät skojigt.

Bombus1Blogg

Ett utav Göteborgs stoltheter; Bombus, ett band som är superaktuella och släppet nytt album i slutet av augusti.
Förra året var de förband åt sina numera festivalkollegor Danko Jones och The Sword. Det är melodiös hårdrock som påminner både om Mustasch, Motörhead och High on Fire. Tungt, rått och…jäkligt bra.

Bombus2Blogg

Första gången jag såg Bombus hade de en spelning tillsammans med Free Fall och Graveyard på Storan i Göteborg
i slutet av 2011. Det var en fin, men kall som faen, decemberafton i stan.
Jag hade urininfektion och hade druckit tranbärsjuice mest hela tiden dagarna innan. Vi hade även en kattunge i hemmet som vi ville bli av med (vad som hände med den kom jag faktiskt inte ihåg…) och drack öl på Bishops Arms för första gången MEN definitivt inte den sista. Sedan dess har jag besökt puben flertal gånger, men Bombus blev det inget mer av. Tills nu, här på Metaltown.
Tiden, minnen…

Metaltown12Blogg

Som sig bör. Det är en syn må ni tro – att se så jädrans många händer i luften. Man brukar ju ana ett peace-tecken eller knuten näve i luften också, men man jobbar inte så under Metaltown. Det är det här som gäller. Om något annat sker får du mördarblicken och ett par läppar som mimar
”The game is on…”.

Eller så är det bara jag som fantiserar ihop filmscener.

Metaltown5Blogg

Så, nu har vi fått ta del av inledningen på Metaltown-helgen. Man skulle kunna säga att det är som första singelsläppet eller EP:n innan det efterlängtade albumet kommer, ungefär.
I nästa inlägg får ni se vad det här störtsköna fanskapet röjer till.
Jag älskar nördar. Fans. 
De är fantastiska, som ni ser.

 

Håll till godo! Det kommer mera!
Tills dess…

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine Larsson

 

”Jag ska bo över hos en jag aldrig träffat!” Metaltown, del 1

2013-07-01 av

På onsdag åker jag in till Göteborg och övernattar i stan fram till på söndag.
Stadsfestivalen Metaltown går av stapeln på torsdag och jag kommer vara på plats alla dagar för att skriva, fotografera, filma, träffa människor och lyssna på musik.
När det kommer till banden så ser jag mest fram emot att se Graveyard, Bombus och Witchcraft.
Även Danzig, kan bli kul.
Slipknot har jag lovat vänner till mig att jag ska se (…kan ju bli…skoj.).
Turbonegro också, trots att jag är skeptisk till den nya sångaren.
Motörhead
 hade jag sett fram emot, men de har tyvärr blivit tvungna att ställa. Läs mer här.
Mina vänner i Mindghost förstås.
Ghost blir ju intressant att plåta, ja.
Och Pentagram för bövelen – ja!
Hardcore Superstar är ju barndomsbandet.

…jo.
Några band ska jag väl se.

En vecka innan festivalen gjorde jag en statusuppdatering på Facebook ang. boende under min vecka på festivalen. Då jag bor i Sollebrunn, sju mil från Göteborg, så hade det blivit ett himla åkande fram och tillbaka mellan byn och stan.
Ännu en gång blev jag påmind om hur många fantastiska och snälla människor jag har omkring mig. Det ramlade in PM och kommentarer bara några sekunder efter att jag hade klickat iväg det.
Av alla dem som erbjöd sovplats så beslutade jag mig för att bo över hos en som jag aldrig träffat.
Men, jag känner henne. Och hon känner mig.
Vi är goda vänner, utan att ens ha träffats i det verkliga livet.
Visst är det intressant?

Helgalet, kanske ni tycker och tänker nu.
Men, jag tror med all säkerhet att ni känt så själva också någon gång;
känslan av att man känt en person hela sitt liv utan att man ens har träffats, live and alive liksom.
Det känns bara så rätt.
Självklart förstår jag att man inte ska sova över hos främlingar hit och dit, men det här är en annan sak.

– Du har väl öronproppar när du står och plåtar i diket? frågade hon mig när vi pratade i telefon häromdan.
”Hon” är en dam i 60 års åldern som lägger upp häftiga bilder på Instagram hela dagarna och har studerat fotografi på Göteborgs Universitet. Precis som jag gör nu så sprang hon runt på massor av spelningar och konserter kors och tvärs över hela stan och stod i diket, plåtade, intervjuade, skrev om bl a Kiss, Motörhead mfl. Helt ideellt.
Men hon älskade det så mycket och fick uppleva så fantastiskt mycket saker.
– Fast nu har man ju blivit lite bortskämd med det där, att inte få stå längst fram på alla spelningar varje gång alltså.
Hur vi började prata är en konstig och lite komplicerad historia. Samtidigt fin och tänkvärd, på något vis.
Well. Den historien kanske kommer den upp en annan gång i den här bloggen.

Metaltown2010

Fler tankar och funderingar kring Metaltown.
Jag har besökt festivalen 1,5 gång. Första gången stod jag på bron tillsammans med några grundskolekompisar och deras pojkvänner. Jag hade med mig en Mustasch-flagga då bandet skulle spela samma dag på festivalen. De kunde ha sina pojkvänner, all min kärlek den här aftonen skulle gå till Mustasch.
Vi stod där på bron och vajade fram och tillbaka med den vita flaggan med bandets logga på. Vädret var perfekt och det blåste sådär lagom så att flaggan vevade vackert i vinden. Hur bra den syntes från festivalområdet vet jag inte, men kul hade vi det och fick posera flertal gånger framför andra åskådares kameror uppe på bron.
Andra gången var första ”riktiga” gången inne på området. Det var också första gången jag hade fotopass och fick stå i diket. Jag plåtade band som Bullet for My Valentine, In Flames och Dark Tranquillity och kommer ihåg känslan av att få vara en utav ”Dem med stort D” i diket. Det kändes så overkligt att gå runt i en självlysande väst som skrek FOTO. Jag hade precis blivit 18 år och kommer ihåg att jag nästan svepte en hel öl vid backstage-baren innan jag skulle ut och plåta In Flames. Jag var så jädrans nervös.
Sedan stod jag under hela In Flames-spelningen och var kissenödig.

Nu är jag inte längre nervös inför att stå i diket och sveper heller aldrig någon öl.
Jag vill fokusera på att få bra bilder, fånga ögonblick, hitta originalen och ta in små detaljer från spelningen och festival- och konsertområdet.
Jag ville kunna svara på frågan alla ställer sig efteråt:
VEM VARRE?! VEM VARRE SOM KASTA?!
I år är det också väldigt många band jag vill hinna att se,
så det kommer bli väldigt mycket springande där på Galoppbanan (höhö…höh) för min del.
Jag är mest nervös över att hitta dit, men som tur är så går det bussar kontinuerligt till och från festivalområdet en liten bit från Centralstationen. Om det är någon Metaltown-besökare som läser det här inlägget och inte har någon aning om hur man tar sig till festivalen, kolla här.  

 

Annars så…
ska det nog gå riktigt bra. Jag är taggad, PÅ, laddad, glad och förväntansfull.
Nu hoppas jag bara på att moder natur är med oss och ger oss behagligt väder.
Om hon skiter i det så…
får vi vara glada ändå.
Puss och kram, fred och kärlek
Med vänlig hälsning Josefine.

”Thank You and Good Night!” Sweden Rock Festival 2013, del 5

2013-06-23 av

Vi närmare oss slutet på Sweden Rock Festival-bloggen.
Mitt i all festival:eri så fyllde jag år.
21 närmare bestämt.

Sweden Rock

Det har blivit lite av en tradition för mig att fylla år nere i Sölvesborg under Sweden Rock-veckan.
Första gången vi var där var 2007.
Samma dag som vi åkte ner blev jag 15 år.
Jag fick en videokamera i födelsedagspresent, något som jag hade önskat mig ända sedan jag var åtta år och började leka hemma hos en klasskamrat som hade en på sitt pappas kontor. Jag ville alltid åka hem till henne för att kaaanske få chansen att leka med den.
Redan då ville jag synas och höras.

Någonstans på mitt rum har jag kvar de där banden som jag spelade in på under festivalen. Jag gick till och med runt och intervjuade folk på kvällarna. Griniga, stora MC-gubbar som blev sura över att jag, en femtonårig liten tjej med videokamera, kom fram kl 23:30  och ville hissa och dissa Sweden Rock med dem mitt i deras korv med bröd-stund.

Sweden Rock

Sen fanns det ju andra lite mer glada människor att filma. Som de där två pojkarna som sjöng Small Faces Itchycoo Park.
– It’s all too beautiful….It’s all too beautifuuul! And you know it!
Lulliga och gulliga. Fantastiskt fina.

Man borde ta fram de där banden idag och…göra nåt.

Sweden Rock

Så, på min 21 årsdag gjorde mamma mig fin i håret.
Faen vad snygg jag var.
För ett slag kändes det som att jag ägde hela festivalen med mitt blomsterland i huvudet. Sånt där våfflat hår skulle jag vilja ha mest hela dagarna. Tjockt, stort och mycket.
Blommorna också för den delen, de hade kunnat få växa fritt som ogräs.

Sweden Rock

Bara för att man är på festival betyder det inte att man kan fylla år på riktigt. Jag fick faktiskt marängtårta med massa ätbara fina blommor på. Jag såg på när min mamma kämpade med bygget utav den i köket, men när det var dags att provsmaka hade hela tårtan sjunkit ner och bivit helt platt. Göörkönstigt,

men…
den såg ganska rolig ut i alla fall.
Tyvärr fick jag ingen bild på det simmande tårtan. Men god var den.

Sweden Rock

Det blev ingen långvarig födelsedag hemma i stugan,
utan strax efter att jag öppnat ett par presenter och druckit morgonkaffet begav jag mig ner mot festivalen igen och började jobba. Både i diket och vimmel på och utanför området. Överlag så var jag inte hemma mycket alls.
Varje morgon steg jag upp 08 av mig själv. Inget alarm eller sådant. Jag var så taggad och ivrig på att få komma iväg.
Återigen; som ett barn dagen innan julafton, utan att veta vad som komma skulle.
Och tur var väl det, att det inte var världens bästa band varje dag – då hade jag blivit jättestressad och sprungit mellan scenerna. Den här gången var jag mer intresserad av människorna som var där.

Sweden Rock

Som t ex Magnus Uggla och Emma Wiklund. De sände Uggla i P4 live and alive från festivalen.
Uggla är så skön. Sån vekling men ändå så jädra macho på samma gång.

– Bo i tält? Näe fy fan…
– Bajamajor är det vidrigaste jag vet! Usch!
– Langos är inte riktig mat!

Men, istället för att tycka han är lite fin i kanten och jobbig stockholmare, så skrattar man bara och älskar honom ännu mer.
Man tycker om honom bara för att han är sig själv till 100%.

Sweden Rock

Ibland förvånade han en, som att provsmaka småkryp i direktsändning.
Snällt ställde han upp på fotografering med tjugotal fans som i varje paus kom upp och ville krama honom.
Emma var söt och snäll. Alltid så glad. Och söt. Och snäll.

Eftersom det här var deras absolut sista sändning för säsongen var det ett ledsamt avsnitt. De kramades och Emma gav honom en, två, tre och jag tappar räkningen pussar på kinden.
Uggla kontrade inte med ”Åh, tack fina kära du! Jag kommer sakna dig!”, utan:
– Åh gud, nu får jag herpes!
Hypokondriker som han är.

Sweden Rock

Quireboys spelade på festivalen.
Jag hade tidigare under veckan fått höra av ett par kompisar att Quireboys spelade riktigt partyrock, men när jag anlände till Festival Stage för att plåta bandet fick jag uppleva något helt annat.

Sweden Rock

Tydligen hade det blivit någon miss i planeringen så att bandet inte skulle få rigga upp alla sina instrument. Istället blev det ett unplugged gig med gitarr, bas och sång – vilket faktiskt funkade jättebra, tyckte jag.
Förvisso hade jag inget annat att jämföra med. Men, det kanske jag ska vara glad över?
Jag vet inte.
Jag vet i alla fall att jag tyckte om det jag hörde. Det påminde mycket om Black Crowes southbluesrocksväng.
Som man säger i Café Bärs; fan, rätt sjyst asså.
Men, det hade funkat mycket bättre om bandet hade fått spela på en mindre scen, då hade det blivit mer intimt och mer sväng tror jag.

Sweden Rock

En solig eftermiddag, efter att jag hade fotograferat uppe på scenen under Spiders gig, sprang den här killen fram till mig.
– Duh! Duh vänta lite! Va…vad gjorde du där uppe? På scenen?
– Jag plåtade Spiders.
– Aha…men, jag ville bara säga – vad fin du är!
Då blev man glad i magen.
Alexander hette han föresten. Vi pratade en liten stund, men sedan hann vi aldrig se varandra mer under festivalen.
Nåja. Festivalen återkommer, och dess anhängare.

Sweden Rock

Födelsedagskvällen och på Rosenlunds camping firade de mig stenhårt. Partytält, färgglada lampor och…

Nä.
Nä, det var ju inte riktigt så det var.
Nog firade campingen, men det var inte mig de hurrade för.

Sweden Rock

– Fyllerru år? kom en glad Jocke fram och frågade när jag gick förbi deras camp. Jag nickade.
– Vänta härrå! sa han och gick iväg till sitt bo. Jojomen, här bodde han. Kul kille det däringa.

Sweden Rock

Tillbaka kom han med en liten fickplunta. Helt ny och fin i svart läder. Det kändes för fint att ta emot den först. Men nej oh nej, det var meningen att jag skulle ha den. Tveksam om han faktiskt hade köpt den till mig för just detta tillfälle,
men både han och jag var glada ändå.

Här är ett par andra glada människor.
Många säger att mamma och jag är ganska lika. Här är en chans att avgöra, för visst är det modern min. Heavy döskalle-tröja hade hon införskaffat också. Hon skämdes lite när hon köpte den, just på grund av döskallen. Hon är söt hon.
Den gladaste av dem alla var nog Thomas. Det här var innan bacardin slog till på allvar. Mamma försökte få honom att dricka av hennes Festis istället.
Det gick sådär.

Sweden Rock

Jag stod uppe på Jörgens buss och betraktade utsikten över Rosenlunds camping ett tag. Det kändes sorgligt att veta att det här var sista kvällen med gänget.

På något vis hade man levt i en låtsasvärld under hela den här veckan nere i Sölvesborg. Man glömmer av livet där hemma, alla bekymmer, jobb och måsten. Man är lite lullig och gullig mest hela tiden, utan att ens få i sig någon alkohol. Man går runt med ett förnöjt flin mest hela tiden och känner att det bara är vi, här på festivalen, som finns och förstår.

Förstår vad?

Ja, allt.

Bild2

Sweden Rock

Vi hoppar vidare, till sista kvällen.
Rush var festivalens sista headliners ut. Ännu ett sånt där band som man hört talas om hela sitt liv, men aldrig riktigt lyssnat på eller gett en chans.

Sweden Rock

Deras scenutrustning var ganska snygg i alla fall. Allting var som någon slags cirkusklockindustrimaskinverk, lika avancerad som dess musik.
För, det är någon av de anledningarna till att jag inte lyssnat någo’ vidare på Rush. Jag tror deras musik är lite för avancerad för mig. Det är så experimentellt att jag blir stressad.
”Jag känner mig bar, nakane, rädd, exposed…” och vet inte riktigt hur man ska lyssna på det.

Men så får man också känna, faktiskt. Det är helt ok.
Så det så.

Sweden Rock

Sweden Rock

Sweden Rock

Efter min tur i diket sprang jag vidare till Sweden Stage. Där  var Skid Row mitt uppe i sin show.
Jag hittade ett par glada fans länge bak i publikhavet. Det kändes mycket mer intressant att fånga dem på bilden än själva bandet.

Sweden Rock

Att Skid Row haft en rad olika medlemmar under deras 27 år långa karriär kommer väl inte som en nyhet.
Fem trummisar, två gitarrister och tre sångare har det blivit.
Trots att Sebastian Bach slutade gruppen 97 så kommer jag alltid att förknippa honom med 18 and Life och I Remember You (som är två av de få låtarna jag faktiskt kan med dem), och inte den nuvarande sångaren Johnny Solinger.

Sweden Rock
Tidigare samma förmiddag hade jag sett en intervju med Johnny i backstagebaren. Mattias Lindeblad hade hand om sitt Bulls Eye, en talkshow . som vanligtvis håller till på hemmaplan i Göteborg, där han intervjuar kända musiker. Jag föll inte direkt för Johnnys charm.
”Yeah, I’m a sexy and bad motherfucker from the Downtown shithole and I like hot chicks and they like me because I’m the leadsinger in Skid Row you know and…”.
Mm.

Näej men han kanske är jättesnäll egentligen. Jag kom nog bara vid fel tidpunkt i intervjun.
Heh. Eh.

Men de andra var glada och sjöng med i var och varannan låt. Jag bidrog som sagt inte mycket till körsången, men jag var glad ändå.

Sweden Rock

I mitten av konserten hörs en mycket bekant låt från scenen.
Johnny presenterar I remember you och publiken jublar.
Jocke står brevid mig:
– Får se hur kan lyckas med det här då…säger han till mig och nickar mot scenen. Jo, ingen tvekan om att Sebastian Bach tar i så han skiter på sig i originalversionen av låten. Skulle då Johnny fixa det?

Sweden Rock

Första tonen.
Totalt fiasko.
Ett gnälligt och gällt litet läte kom från scenen och en stor fan-klunga börjar gapskratta brevid mig och Jocke.
– HÖRDE DU?! UUUUUIIIIII! säger en.
– Det är fan helt otroligt! säger någon annan.

Sweden Rock

Men trots det så sjunger de med allt vad de kan, gungar fram och tillbaka och tänker mer på originallåten.
– Den här är fan oslagbar! säger Jocke och tar sitt gäng i en enda stor ring och sjunger högst, mest och längst av alla i publikvimmlet.

Sweden Rock

Sakta men säkert börjar solen gå ner och mörkret lägga sig som ett täcke över festivalen. Men för festivalbesökarna är det här bara början…
Det är början på sista kvällen.
Då får man mysa.

Sweden Rock

Nattvimmlet tycks aldrig ta slut om kvällarna. Affärerna har öppet på området till sena nätterna. Någon vidare rush utanför stånden är det inte, men folk är fortfarande sugna på att köpa smycken, t-shirts, accessoarer och liknande ända fram till sista kvällen.
Mannen i ståndet heter Charlie. Första gången vi sågs var 2010. Jag var 18 år och han kallade mig ”lammkött”.
Nu hade jag blivit 21 och han sa att jag hade vuxit upp till ett får.
Jojomen, ett klart bevis på att jag nu blivit vuxen.

Sweden Rock

Spindelmannen raggar på langos-brudar kl 01:30 sent en lördagkväll.

Sweden Rock

När klockan började närma sig 02:00 kände jag plötsligt att all min ork och energi tog slut. Det var som att proppen hade gått. Halsen sved, knäna vek sig och mitt huvud snurrade. Som om kroppen sa:
”Nej Josefine, festivalen är slut nu. Det är dags att gå hem…”.

Så jag gjorde det.
Thank You and Good Night, Sweden Rock Festival!
Jag gick hem och tackade inombords för den fantastiska tiden jag haft under dessa dagar.

Sweden Rock

Dagen därpå var det tyst och ödsligt på området.

Sweden Rock

All den musiken som hade spelats på hög volym från både scenerna och campingen var borta. Kontakten var urdragen och batterierna utslitna. Idag var det bara att packa ihop sina väskor och tillhörigheter och ta sig hem.
En väldigt konstig känsla.
Tyst. Stilla. Lugnt.

Jag gick runt på de olika campingområdena. Tittade på folk. Hälsade på ett par vänner man funnit under festivalens gång.
”Vi ses väl nästa år?” frågade dem.
”Jamen det är klart!” svarade jag.
Sen vinkade vi av varandra och försvann åt olika håll.

Sweden Rock

Samtidigt som jag känner att jag inte riktigt finner orden till att berätta om hela den här festivalen,
så skulle jag vilja skriva en bok om hur bra det faktiskt är nere i Sölvesborg den här perioden.
Jag har brett på med så mycket komplimanger, hyllningar och fina grejer i alla dessa inlägg så ni måste säkerligen tro att jag blivit sponsrad eller hotad av arrangörerna att skriva gott om dem – men icke!
Straight from the heart. Det här är bara en bråkdel av vad jag känner och tycker, på riktigt, om Sweden Rock Festival.

Jag trodde länge att jag inte var någon festivalräv, och det kanske jag inte är heller (hey, jag har aldrig sovit i tält i hela mitt liv…). Jag vet inte. Men Sweden Rock är så mycket mer än bara en festival.
Atmosfären. Människorna. Gemenskapen. Musiken. Platsen.
Det är helheten.
Jag mår så fruktansvärt bra där nere.

Så,
har ni inte varit på Sweden Rock Festival – åk dit. Det är allt (och några blogginlägg) jag kan säga.

Om bara någon vecka intar jag Metaltown i Göteborg. Då blir det nya festivalrapporter och bilder på folk och fä + band som Graveyard, Bombus, Turbonegro, Danzing, Motörhead och många många fler. Mycket nöje.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

 

Ligga sked med musiken: Göteborg nonstop till Sweden Rock och Metaltown

2013-05-16 av

josefineGöteborg nonstop har för första gången representation på årets Sweden Rock och Metaltown. Väldigt ohipster, lite läskigt men samtidigt spännande. Vi tog ett snack med vår utsände – Josefine Larsson – som är rutinerad i gamet.

Du åker på Sweden Rock i Sölvesborg i år för bl.a Göteborg nonstop. Är det första gången du är där? Något bestående minne?

– Det är femte gången jag besöker festivalen. Första gången var 2007, också första gången jag var på festival överhuvudtaget. Jag var 15, åkte på min födelsedag och hade fått en videokamera i födelsedagspresent!
Alla dessa fem Sweden Rock-år har jag firat min födelsedag där nere.

Har du något bestående minne därifrån?
– Åkte dit för att se husgudarna Aerosmith, men det jag minns mest var inte deras spelning, utan att…

– ALLA var så snälla! Oerhört vänliga! Vad rock’n roll det lät..

Men det var inga problem att få åka då? Dina föräldrar litade på dig?

– Näej näej, hela Larsson-klanen (syrran, morsan och jag) var med. Vi åker alltid ihop. I år åker jag dock själv.

Rätt roligt och kanske ovanligt att ha med morsan ändå, har ni samma musiksmak?

– Oh ja! Hon har lärt mig aaallt om musik. Nu lär vi henne om Graveyard, Horisont, Spiders och så vidare. Höhö.

Kretsloppet
– Precis!

De senaste åren har du haft fotoupprag, eller?

– Nä, men kameran har alltid hängt med. Det är ju mitt stora intresse, utöver musiken då. Sänder ju (musik)radio i Radio 88 Partille, och jobbar extra på Alingsås Tidning som reporter och fotograf.

Okej, det blir första året ”på riktigt” då, med ackreditering. Har du nån kul fotoanekdot?

– Det var nog när jag kl tre på natten – efter ett kyligt nattpass som funktionär på Way Out West 2012 – då jag surfade runt på Facebook lite. Hamnade på Justin Hawkins i The Darkness sida och upptäckte att han lagt upp en av mina bilder från Sweden Rock tidigare på sommaren. Bam, och så var den där!
Började lipa. Fan vad kul det var! Har för mig att jag tog den på min födelsedag.

Men du aldrig i kontakt med dem eller nåt, över rättigheter eller så, haha? Du blev bara glad?

– Nä, jag hörde inte av mig eller så – jag var så exalterad och överlycklig bara!

Hur är det med boendet och så på Sweden Rock jämfört med andra festivaler? Bor du i tält?
– Jag har varit på en del festivaler, men aldrig sovit i tält. I år bor vi i vänners stuga en liten bit från festivalområdet. Tidigare vandrarhem och ibland finare hotell. Ser det helst som en semestertur istället för…en utomlandstripp.

”Vi”? Du åker inte helt ensam då?
– Mamma bor faktisk med mig första natten. Hon kör.

Privatchaufför alltså?
Precis!

Är det några särskilda akter som lockar dig i år mer än andra?
– Witchcraft och Spiders. Men mest intresserad är jag av folket, fansen, folklivet

Du skall på Metaltown senare i sommar? Skiljer sig fansen åt något eller är det ungefär samma klick människor som drar runt?

– Jag har bara besökt Metaltown två gånger. Det känns som det är mer genuina fans på SRF då den ligger lite mer avsides och inte lika lättillgängligt, vilket gör det spännande. Metaltown är stadsfestival, mer bekvämt.
– Folk är lite snyggare i håret och luktar bättre, sådär haha. Nu har jag ju inte varit på galoppbanan där det är nu. Det kanske luktar häst?

Känns ändå som Metaltown har några kul grejer i år som även en icke-banger som jag skulle gilla. Motörhead är ju ändå speciella, sedan Turbonegro, Graveyard och såna akter. Kanske är mer av ”cityrock” nuförtiden. Har ”hårdrock” fått en uppsving nu när tom folk i sotarmössor gillar det?

– Svårt. Tja…jag vet inte. Samtidigt så känner jag att jag inte riktigt vet vad hårdrock är egentligen. Det finns så många genrer hit och dit nu. Vad är hårdrock?
– Men jo, nog är det mer accepterat idag. Hårdrockare är inte knarkare för alla längre.

Och så slåss de nästan aldrig, är bra gäster. Dvs dricker sina femton öl tills de inte får beställa längre, och lommar sen snällt hem och somnar i sked med basförstärkaren.

– Men så är det ju med hipsters, poppare och fan hans moster också. Det är inte specifikt för just hårdrockare liksom.

Fast det känns som om bangers är mer lojala med sin musikform, att hipsters och annat oknytt går ut lika mycket för att dansa och ragga, typ..
– Jaaaaaa!!!! Absoluuut!

Det var så jag menade
– Bra menande!

Men ingen risk att någon hamnar i sked med dig då på Sweden Rock eller Metaltown? Du är ”lojal med musiken”?

– Haha! Jag ska krama om allt och alla på hela festivalområdet.

Låter som ett bra slutord

Vem är det du sitter med på bilden nedan? James Hetfield?

– Hahaha!! Ralf Gyllenhammar.

Jaha. Det får duga.

ralf

// Ozelot

In Flames gör exklusiv sverigespelning på Metaltown

2012-04-12 av

Med tre miljoner sålda skivor i ryggen är In Flames inte bara profeter i sin egen hemstad. Medlemmar av bandet driver gastropuben 2112 och väjer inte för de dyraste Whiskysorterna någonstans – numer har de tom ett eget märke. Publiken på Metaltown däremot brukar väl kanske inte vara kända som några finsmakare, men nu får de se sina hjältar på scen igen för jag vet inte hur många gånger i ordningen.

Metaltown 15-16 juni
Festivalpass, tvådagars: 1600 SEK

Klara sedan tidigare:
SLAYER – LAMB OF GOD – MARILYN MANSON – MASTODON – MACHINE HEAD – OPETH –
KILLSWITCH ENGAGE – WITHIN TEMPTATION – ANTHRAX – KYUSS LIVES! – DARK TRANQUILLITY – NASUM – SABATON – MAYHEM – TRIVIUM – VADER – GOJIRA – PRIMORDIAL – UNLEASHED – DEVILDRIVER – SKELETONWITCH – SKITARG – AVATAR – UNPURE – AURA NOIR – VILDHJÄRTA – DESCEND – SHINING – KOBRA AND THE LOTUS – DETHRONE – WHO TORCHED CINDERELLA – ALENAH – VOICELESS LOCATION

System of a Down till Metaltown

2010-11-30 av ozelot

2006 hade bandet System of a Down två miljonsäljande plattor bakom sig som toppade försäljningslistorna samtidigt. Läge alltså för att ta en paus på obestämd framtid. 2011 dammar bandet av förstärkarna för ett fåtal konserter runt om kring i världen, och Göteborg och Metaltown blir det enda stoppet i Skandinavien.

2011 kommer Metaltown också byta plats enligt ett pressmedelande. Om det blir kvar i Frihamnsområdet och på Hisingen kommer annonseras under veckan.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-10-10

Biopremiär:  11 oktober 2019 på Hagabion Regi: Nick Broomfield Medverkande: Leonard Cohen, Marianne Ihlen, Judy Collins, Ron Cornelius mfl. Längd:  102 min Redan ett par sekunder in i filmen börjar jag lipa av anslaget och orden, och sen fortsätter dokumentären om artisten LEONARD COHEN &hans flamma MARIANNE IHLEN att beröra hela vägen ut. Först får…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...