Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

”Det här var fan det bästa jag sett!” Way Out West, 7 augusti

2014-08-08 av

Äntligen!
Som vi längtat till Way Out West. Att det är ett av årets absolut största höjdpunkter för Göteborg är ingen överdrift.
Festivalen drog igång igår torsdag, den 7 augusti. Band och artister som Motörhead, Rebecka & Fiona samt Queens of the Stone Age spelade och delar av Göteborg Nonstop-teamet var på plats.
Tänkte i ett par blogginlägg framöver berätta om mina dagar på festivalen och fotodikena.
Vi börjar på en gräsplätt…

Wow3_4450

Hämtar mitt presspass vid incheckningen och entrén på festivalen. Ett orange plastband och fotobricka runt halsen – sedan var jag en av ”dem”. Trots att man gjort det där så många gånger förr så känns det lika nervöst varje gång att hämta fotopass, ”Kan jag få se legitimation?”, ”Vart kommer du från?”, ”Ska du plåta? Mmm…” etc.
Det är andra året jag plåtar på festivalen. Förra året sprang jag som ett skottspole kring hela området och satt knappt ned någonting; fruktansvärt kul och så många bra band man ville fotografera.

Wow3_4451

Ingen tvekan om att det kommer bli något liknande under årets festival – det finns mycket kul att plåta här. Om inte minst folkminglet och vimmlet.

Utanför entrén, precis vid Linnéplatsen träffade jag min syster Louie. Vi både var bakfulletrötta efter gårdagens konsert med Graveyard och Bombus på Liseberg, men det kan vi ta i ett senare inlägg.
”Ey! Hallå!” ropade plötsligt ett gäng tjejer från en Oatly-bil, sedan kastade de två drickyoughurtar till oss.
Älskar Oatly. Världens godaste havreprodukter.
Nej, jag är inte sponsrad.
Jag är…ett fan. Och har känslig mjölkmage.
Så, nu fick ni reda på det också.

Wow3_4446

Att Way Out West har satsat helt och hållet på veggo-käk är ingen nyhet. Jag tycker det är ett fantastiskt bra koncept och utifrån mina tidigare år på festivalen så finns det väldigt mycket gott att käka.
Och när vi ändå är inne på veggo-spåret vill jag pasa på att tipsa om fantastiska caféet Two Little Birds som ligger på Andra Långgatan. Ett café som enbart har ekologiska råvaror! Allt är vegetariskt (veganska alternativ finns också!) och det är både gott och oerhört mättande. Syster Louie och jag fick idag pumpasoppa som luktade kanelbulle. Könstig kombo kanske, men det smakade fantastiskt gott.

Wow3_4448

*Burp!* gånger sju.

Wow5_4762

Sedan lämnade jag syster utanför området och gick in och påbörjade mitt fotopass i fotodiket. Först ut…

wow2_4387

…helvetes jävla fan shit asså jäklar…

MarkusKrunegård_4353

…Markus Krunegård.

MarkusKrunegård_4343

Gjorde ett Instagram-inlägg tidigare idag om konserten. Krunegård vinner pris, utmärkelse eller vad som helst för flest och mest svordomar under en konsert. Tappade räkningen, men det var JÄVLIGT många.
Hällvättä Lars-Olof säger jag bara.

Om det var bra?
Tja, det svängde – no doubt. Publiken sjöng med i varenda låt. Såg ett par tårögda flickor längst fram i diket som snörvlade ikapp samtidigt som de sjöng med i var och varannan låt. Sånt är vackert.

Wow3_4495

Framför Azalea-stage hade det samlats mycket folk. Kollade i min nedladdade Way Out West-app vad det var på gång.
Tinariwen.
Whattafuck? Ingen aning. Måste kolla.

Läste något om North African desert och tänkte att ”Jamen det här kan ju bli intressant. Kanske något i stil med Jupiter & Okwess International som spelade första dagen förra året med mycket djembetrummor och tjoflöjt.
Tinariwen var inte…riktigt samma grej. Jag förstod inte braheten, men tyckte att de hade sköna kläder i alla fall.
Det är också…en bra grej.

Wow3_4525

Sedan kom ju det där bandet som folk har var lite ”Eh…vafan hände där?” när Way Out West tutade ut bokningen;
nämligen Motörhead.

Wow3_4530

Ja, det ska sägas att vi var flera som vart förvånade när Motörhead lades till i listan på kommande artister på festivalen. Vilka kommer att kolla? Veronica Maggio och Lemmy på samma scen? Mhm…
Samtidigt kände jag lite att…fan vad kul! Det behövdes något oväntat, något som sticker ut bland alla indieband i Slottskogen.

Hade sett fram emot att se Motörhead, men efter att syrran länkat en intervju med trummisen Mikkey Dee i Expressen, om hans syn på Way Out West matutbud blev jag lite lagom sne. Eller, överhuvudtaget blir jag sne på dem som är så jädrans negativa till vegetarisk mat.
”Det smakar inget.”
”Jag tycker inte om vegetarisk mat.”
”Det går fan inte att äta.”
”Det är inte riktigt mat.”
”Man blir inte mätt på det.”
Fuck. That. Shit.

Men den diskussionen tar vi en annan gång…

Wow3_4577

Vill ni läsa intervjun med Mikkey gör ni det här. 
Hans uttalande i tidningen påverkade inte musiken i sig, för det var en bra spelning – men jag blir ändå lite
”Fan också…” när någon man tror att man tycker om säger något som man själv inte alls kan hålla med om.
Jag menar, det känns ju ändå som man känner dem, på något vis. Fast, det gör man ju inte…

Vad jag egentligen vill säga är…
– vill han äta kött – så fine, gör det
– men kom inte och klanka ned på andra som inte gör det. HUH!
Så. Färdig.

Wow3_4533

Jag hann inte stanna länge på Motörhead, för jag hade en annan duo jag var intresserad av att fotografera…

Wow3_4582

…nämligen två brudar inne i Linné tältet…

Wow4_4638

…som spelade *untz, untz, untz!*…

Wow3_4594

Jojomen, Rebecka & Fiona drog till sig mycket folk inne i tältet.
Det som faschinerade mig mest med deras spelning var deras buffaloskor som var sisådär 50 centimeter höga…

Wow3_4607

…och när en utav tjejerna sätter sig ned på scenkanten,
och lyckas kravla sig upp igen utan några som helst problem.
Det är också en konst.

Wow4_4667 

Kanske är det bara jag som inte förstår hur en typical house-konsert ska upplevas,
men jag tyckte inte att deras konsert var särskilt märkvärdig. Två bord, två tjejer och två killar. Det var väl mest den ena utav tjejerna som ”sjöng” (jag är ytterst tveksam till det…) medan den andra tryckte på ”Play” och ”Stopp” någon gång ibland.
Kändes det som.
Hade faktiskt förväntat mig lite mer, men…
jag är glad ändå, och festivalen fortsatte.

Wow5_4919

The National. Min Göteborg Nonstop-kollega Ozelot hade inför WoW pratat en hel del om dem, att de skulle komma till att dra till sig mycket folk. Trots att de faktiskt spelat på Way Out West tidigare (2010) så hade jag faktiskt ingen aning om vilka det var innan jag såg dem live på Azalea.
Kan ju säga att de fick en jädra massa pluspoäng när de hade The Doors ”Riders on the Storm” som introduktionsmelodi.
Då vart man glad.

Wow4_4684

Väldigt känslosam och pampig indiepoprock. Tyckte att det påminde lite om Coldplay. Förmodligen den här ”arenarock”-känslan som uppstod när så mycket folk stod packade framför scenen och gungade med i alla låtar.

Wow4_4700

Jag stod en bit bak och betraktade allt på håll. ”Det här är bra!” sa en fotograf när han gick förbi mig. Vi har stått brevid varandra under flera turer i fotodiket och kände igen varandra.
”Ja, ja fö fan! Jättebra!” svarade jag.
MEN det var ju innan jag visste vad som komma skulle…

Wow5_4991

Klockan 21:20 var det tight framme vid Flamingo. Det hade börjat mörkna smått men var fortfarande sommarvarmt ute. Några jackor eller tröjor behövdes inte. Det var alldeles perfekt.

Om det är något band jag sett fram emot på Way Out West så är det definitivt Queens of the Stone Age. Jag har lyssnat på dem ett tag, Ganska länge som ett sånt där ”Jamen de är ett bra band…”,
fram till det att de släpptes senaste albumet ”…Like Clockwork” förra året.  Då blev jag helt fast. Fruktansvärt bra album,
och som en beställning från ovan var just detta band bland de absolut första att bli bokade till Way Out West.

Wow5_4939

Dessvärre blev det inte mycket bättre bilder än den här sorten. Det var nämligen så att vi fotografer inte fick gå framför scenen, undan enbart på sidorna. Fruktansvärt tråkigt. Blev ju inte direkt några…konstverk i min kamera direkt, om man säger så.
Men, om jag ska var helt ärlig så kunde jag inte koncentrera mig 110% på att ta de perfekta bilderna…
…för när bandet går på scenen och gör en rivstart med en utav världens bästa låtar, ”You think i ain’t worth a dollar but i feel like a millionaire” så blir jag helt ställd. Det var för bra för att vara sant. Det blir inte tyngre än såhär, det blir inte en bättre start än det där
– det blir fan inte bättre någonstans än såhär!

Andra låten blir klassikern ”No-one Knows” och hela publiken kan och sjunger till och med i gitarr-riffet. Knappt att bandet behöver spela det, publiken överröstar.
Inte en enda tråkig stund under den här konserten. Det är blytungt och rått, samtidigt som det är så dansant, svängigt och kul.
Josh Homme ber oss dansa – och vi alla gör det samtidigt som han svänger på sina höfter i takt med sitt ryckiga gitarrspel (skitsnyggt, ska tilläggas!),
för att sedan lägga bort gitarren och istället sätta sig ned vid ett finstämt piano och spela ”The Vampyre of Time and Memory”, en fantastisk fin ballad från senaste albumet.

Jag gick inte tillbaka till pressrummet efter mina tre låtar i diket, jag stannade kvar och såg hela konserten. Dansade, sjöng och hoppade så mycket att min klänning råkade åka ner och en halv nipslip kom till. Hoppsan hejsan.
Efter spelningen, när jag var påväg till pressrummet för att hämta mina väskor, mötte jag en gammal bekant som jag inte sett på nästan ett år komma gående från VIP-området. Istället för att kanske säga ”Hej, hur är det? Vad tycker du om festivalen?” så kände jag hur ilskan inom mig steg.
Jag greppade tag i honom
”TITTADE DU INTE PÅ DET HÄR?!” tjöt jag och pekade bort mot Flamingo. Ett litet nervöst skratt kom från hans sida.
”DU TITTADE ALLTSÅ INTE?! FY FAN! FY SÄGER JAG BARA!” var det sista jag sa och stack iväg.

Helt euforisk. Ja. Herregud. Jag tror att jag får göra ett inlägg enbart om Queens of the stone age
– för det här var fan det bästa jag sett!

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.  

Goa gubbar och Motörhead

2014-08-07 av

morothuvudMotörhead alltså. Måste ju bara bocka liksom. Hade Ace of Spades plattan på vinyl på åttiotalet, köpte den i radiobutiken på Frölunda Torg och promenerade sedan hem över Välen då pengarna inte räckte till en spårvagnsbiljett. Väl investerade pengar.
Motörhead 2014. Jag tror aldrig de kunde spelat på WOW om det inte varit för otaliga dokumentärer som visats runt på på stadens dokumentärsfilmsklubbar och som fick indiepubliken att fästa ett sött litet döskalleemblem på bröstet till retrovintage-jackan.

Scenbygget är ganska sparsmakat, inga enorma Marshall-torn men en storbildsskärm bakom den luttrade trion har de i alla fall knåpat ihop till. Den visar rörliga bilder av stridsvagnar och rymdmonster som gör upp som i ett taffligt datorspel.
Ibland kommer olika rökpustar.
Lemmy sluddrar fram sina texter som från botten av ett heroinrus.
Det låter ungefär som det alltid har gjort, inget är vare sig bättre eller sämre.
Gitarristen har en Häcken-tröja som han pekar på till publikens stora jubel.
Göteborgssonen Mikkey Dee trummar på som en Chihuahua på angel dust och får också ett eget nummer då de andra farbröderna väl går bakom scenen för att ta igen sig lite.

Det är han fan i mig värd – make till energiknippe – och även om jag inte vågar uttala mig med ackuratess om trumspel så är han en stor del av Motörheads varumärke idag.
Eldsflammor slår upp från några eldkastare och alla fipplar febrilt efter instagram-appen.
Men underbart är kort.

På hemmaplan drar han i alla fall fram de näst största applåderna vid den obligatoriska presentationen (som går fort, de är ju bara tre) ty Lemmy kommer man ju aldrig förbi.
Som även om han knappast gör några rundsparkar a la Dave Lee Roth fortfarande är Lemmy.
En levande legend.

Som Motörhead är, fortfarande, och de kan sin grej.
Leendena i kvällssolen går inte att radera ut.
Det här var en kul grej, tycks alla tycka.

På Way Out West igen

2014-08-07 av ozelot

Så var det dags igen för Way Out West. Ölburkarna leder liksom i ett snitslat spår från Järntorget från lunchtid ungefär, och det går inte direkt att missa. Även om rutinen har börjat infinna sig någorlunda och man kanske inte längre siktar på att se precis allt – särskilt som det nuförtiden handlar om en tredagars-upplevelse och och man skall orka hela vägen in i kaklet. Det är bara så det är, man måste priotera, och en helt otippad klubbspelning (för att det var där man kunde komma in) kan vara den allra mest minnesvärda.

IMG_0156

Eftersom Motörhead är ett av torsdagens absoluta huvudnummer och trummisen, tillika Göteborgaren och tacksamma intervjuobjektet Mikkey Dee inte kunde låta bli att bjuda på på rubrikstoff i Gaffa tog jag honom på orden. Tjackade ut ett paket Salami på Lidl à 13 kr. Nog med animaliskt protein den här helgen.
Men det är lätt att konstatera att Motörhead är det band med överlägset flest merchandise i det olika stånden, och även fans.

IMG_0158

Här börjar festivalnerverna infinna sig. Kommer de schläppa in mej? Det gör det, de två funktionärerstjejerna känner mig inte ens på pungen utan nöjer sig på att klämma lite på min ryggsäck, innehållande solhatt, glasögon, dator och diverse laddningstillbehör.

crazy

”Du ser ut som en jävla galning”, var kommentaren då jag lade upp den. Jag blev jätteglad. 🙂

IMG_0160

Innanför är det den vanliga cirkusen. Gissar att Weekday gör alla festivalkläder i år också. Ekologiskt såklart.
Jag tycker det är bra.

IMG_0163

Linnéscenen, innan jag ganska snabbt går mot pressområdet för att lämpa av min ryggsäck, och knycka åt mig en kaffe och freebies – i detta fallet Ben & Jerrys-glass. Jag älskar mutor.

IMG_0164

Så här ser det ut på vägen in till Villa Belparc, för er som inte visste. Det finns ankor.

Kvällens närmaste schema blir Motörhead, Queens of the Stone Age och The National. Därefter får vi se.

På återseende:
Ozelot

”Busschauffören diggar Michael Jackson och passagerarna har gossedjur i bagaget!” Metaltown, del 2

2013-07-06 av

Metaltown3Blogg

För tio poäng: Vart är vi på väg?
Vi åker från Bergslagsgatan, vidare över Göta Älvsbron och sedan förbi träd, träd, träd (vi ser inte skogen för alla träd), träd, en kulle och sedan några fler träd.
För nio poäng.
Passagerare har packat med sig tält och gossedjur.
För åtta poäng.
Busschauffören spelar Michael Jacksons Man in the Mirror på hög volym.
För sju poäng.
Snacket som går bland passagerarna handlar om Rush och
”Vi måste se han Mastasch ikväll!” (läs Mustasch, men vill man vara lite amerikanskt frän så slänger man in det där a:et och ut med u:et).
För se… nä, nu ger vi oss.

Vi är på väg till Metaltown.
Förstår ni väl?

Metaltown

Metaltown anordnas på Göteborg Galopp på Hisingen, ca 30 minuter med buss från Göteborg.
Festivalbussar går kontinuerligt till och från festivalen hela tiden. Man har hört om tidigare år
att det brast ganska rejält i schemat och planeringen när det kom till just de här bussarna.
Som tur var slapp jag uppleva någon form av komplikation vad det gäller transport under festivalen.
Dessutom samarbetade Metaltown med två taxibolag i Göteborg och erbjöd därmed 20% rabatt på km-priset till och från festivalen.
Inte dåligt.

Metaltown

Vädermässigt var det ingen vidare rock’n roll-start för Metaltown. Eller…så kanske det var just det
det var? Regn, lera, blåst och kyla fick samtliga besökare att spänna sig och bli en aning inåtvända.
Många vägrade också lerfestivalen och körde sitt race. Som sig bör på festival såg man både det ena och det andra när det kommer till utstyrslar.

Metaltown9Blogg

Silvertejp ”ända från tåååårna” och upp till knäna, var populärt. Några besökare hade inte insett
att Converse faktiskt inte funkar i alla lägen, och verkligen inte på dagens Mudtown. De som hade gjort det försökte
rädda sina fötter med icakassar, soppåsar och, som sagt, silvertejp.
Andra körde sommartider all in. Det kändes tungt att se den där tjejen med ballerinaskor
och hotpants sakta men säkert drunkna i leran utanför bajamajorna.
Inte…skoj.

Metaltown10Blogg

Meeen…!
Vad gör väl lite regn?
Nä, vi var glada ändå. Den här vara början på festivalen och allting var möjligt.

Thundermother2Blogg

Thundermother fick äran att inleda hela festivalen på Blood Stage. Ett band som fått mycket lovande ord av Airbournes frontman
Joel O’Keeffe. ”Det finns tre fantastiska band i världen: Bullet, Airbourne och Thundermother!”.
Oj det var väldans.
Thundermother är gäng brudar som lirar väldigt riffbaserad och AC/DC-inspirerad partyrock.

Metaltown7Blogg

Publiken röjde på sina olika sätt och vis. Kramades, dansade, pussades, slog varandra och…tja,
gosade? Lite nyp i kinden som farmor-mys?

MetaltownBlogg11

Hjälpte varandra med att fixa ditt mustaschen. Det är viktigt att ha looken.
Mustasch-mannen fotograferade jag även under Sweden Rock Festival. Kolla in här!
Jojomen, det var flera festivalbesökare jag kände igen från andra festivaler och tidigare år på Metaltown.
Ganska fantastiskt ändå.

Thundermother1Blogg

Gitarristen levererade med att springa överallt, hit och dit, överallt och ingenstans mest hela tiden. När hon var tillbaka uppe på scenen igen efter att ha sprungit ett maraton ett par gånger om nere i publikhavet andades hon tungt och fick fram några ansträngda ord om att hon måste börja träna mer. Började direkt tänka på den där killen som har astma och sitter i rullstol i tv-serien Malcolm ett geni i familjen. Det lät skojigt.

Bombus1Blogg

Ett utav Göteborgs stoltheter; Bombus, ett band som är superaktuella och släppet nytt album i slutet av augusti.
Förra året var de förband åt sina numera festivalkollegor Danko Jones och The Sword. Det är melodiös hårdrock som påminner både om Mustasch, Motörhead och High on Fire. Tungt, rått och…jäkligt bra.

Bombus2Blogg

Första gången jag såg Bombus hade de en spelning tillsammans med Free Fall och Graveyard på Storan i Göteborg
i slutet av 2011. Det var en fin, men kall som faen, decemberafton i stan.
Jag hade urininfektion och hade druckit tranbärsjuice mest hela tiden dagarna innan. Vi hade även en kattunge i hemmet som vi ville bli av med (vad som hände med den kom jag faktiskt inte ihåg…) och drack öl på Bishops Arms för första gången MEN definitivt inte den sista. Sedan dess har jag besökt puben flertal gånger, men Bombus blev det inget mer av. Tills nu, här på Metaltown.
Tiden, minnen…

Metaltown12Blogg

Som sig bör. Det är en syn må ni tro – att se så jädrans många händer i luften. Man brukar ju ana ett peace-tecken eller knuten näve i luften också, men man jobbar inte så under Metaltown. Det är det här som gäller. Om något annat sker får du mördarblicken och ett par läppar som mimar
”The game is on…”.

Eller så är det bara jag som fantiserar ihop filmscener.

Metaltown5Blogg

Så, nu har vi fått ta del av inledningen på Metaltown-helgen. Man skulle kunna säga att det är som första singelsläppet eller EP:n innan det efterlängtade albumet kommer, ungefär.
I nästa inlägg får ni se vad det här störtsköna fanskapet röjer till.
Jag älskar nördar. Fans. 
De är fantastiska, som ni ser.

 

Håll till godo! Det kommer mera!
Tills dess…

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine Larsson

 

”Så gick jag ner och möttes av folkets jubel…” Sweden Rock Festival 2013, del 2

2013-06-14 av

Onsdag den 5 juni – idag skulle festivalen börja på riktigt!

Redan klockan 07 ligger jag klarvaken inne på mitt loft på andra våningen av huset och funderar på om jag ska försöka somna om eller faktiskt gå upp och börja förbereda mig för dagsverket.
Sådär ligger jag och funderar i en timme, samtidigt som jag försöker lägga upp en bild på Instagram och kolla mitt Facebook-konto. När inget utav det vill uppdatera sig skiter jag i allt. Stänger av telefonen för ett slag och bestämmer mig för att gå upp.

SRF10

Så försiktigt jag bara kan går jag nedför trappan. Lönlöst. Det knarrar som om (sagt det förr, säger det igen) tanten i Glasblåsarens barn kliver nedför trappan och påväg mot kylskåpet. Bedrövligt.
När jag äntligen landar på den nedre våningen och kan pusta ut över att trappan är färdig hörs ett litet försynt ”Josefine?” från vardagsrummet.
Vad trodde jag? Att jag skulle kunna lyckas göra mig ohörd i den där trappan?
*Baloo-björnen skak på huvudet* Tsss… Jösses. Störtlöjligt.

Mamma låg vaken hon också. Med sin iPhone med kassettbandskal spelade hon Word fejd, något jag gett upp för längesedan.
Jag åt frukost. Müsli. Förstås. Det är viktig med en redig kost när man ska orka med farliga hårdrockare hela dagen.

 SRF11

Så gick jag ner,
och möttes av folkets jubel…

SRF14

Bilar, motorcyklar, mopeder, festivalbussar, cyklar – ja, allt kom från alla håll och kanter. Ljud och människor överallt. Solen brände, himlen var blå och man skulle kunna tro att Thomas Ledin satt och skrev sina låttexter här för det var banne mig inte ett moln så långt ögat kunde nå.
Långsamt gick jag genom gärdesgården och tittade på folk och lyssnade på konversationer mellan dem.
Ett omedvetet krig pågick mellan alla lägren på campingen. Bergsprängare, större än den andra, tredje och fjärde, spelade all typ av musik.
”It’s a long way baaaack. When you down, down in black!”
”Ooooah, oooah oah sweet child’o mine…”
”Ja, det är bögarnas fel! Bögarnas fel! I bibeln står det skrivet…”

Fantastiskt.

SRF21

På Sweden Rock går det knappt längre att sticka ut.

Eller, jo…
jag såg en gång en kille, något år äldre än mig själv, med långt blont hår och väldigt smalt ansikte.
Han, HAN – han hade en t-shirt med… Tokio Hotel.
Det går INTE för sig på Sweden Rock Festival.
Fan vad arg jag blev då.

Desto gladare blir man när man får se sådana här sköningar med keps och mustasch.
Så fort man får lite ansiktshår så ser man så snäll och gó ut.

SRF12

Ett gäng soldater, direkt hämtade från Star Wars.

Trots att jag inte har sett en enda Star Wars-film så kunde jag inte låta bli att skina upp och fråga om jag fick fotografera dem. Jag fick ett svar…av något slag. Jag förstod aldrig om de var svenskar eller kom från något annat utland (kanske pratade de skånska?), men jag tog en bild på gänget. Efteråt tackade jag så mycket och skulle precis vända om. Då räknar de ner högt och tydligt på tyska:
”EIN…ZWEI…DREI….AAAAAH!”
och springer mot mig. De bildar någon sorts mobbningsmoshpitring kring mig och kastar omkring mig som en trasdocka. Jag åker omkring där tillsammans med mina två kameror runt halsen, skrattar och skriker om vartannat.
Efter en halv minut var det över.
”…okej, ja – tack ska ni ha.” säger jag lite försynt. De gör hatten av och knallar sedan vidare.
Fint.

SRF14

Det var varmt, väldigt varmt.
Jag lyckades skaffa mig en oplanerad bonnebränna, men jag tror den här snubben tog priset. Vi diskuterar fortfarande här hemma hur faen han lyckades. Hade han höga jeans och öppen skjorta? Kortärmad skjorta? Gjort en Hulken och trashat en t-shirt? Gått med mantel?
Jag vet inte, och jag lär aldrig få veta det heller.

SRF22

De här två såg ut att lida under solen med sin farliga look. Överallt lite här och var låg folk och solade i gröngräset. Några hade varit ambitiösa och tagit med sig solstolar, andra nöjde sig med att bara lägga sig rätt upp och ned på marken. Inget konstigt med det. De andra 30 000 besökarna klev snällt över solfantasterna. Aldrig att någon gav fingret eller skällde ut någon för att hen låg i vägen.

”Akta dig så att du inte ligger för länge i solen nu…”
”Vill du ha lite vatten?”
”Är allt OK?” 

Sweden Rock Festival måste vara Sveriges absolut snällaste festival.

SRF20

Festivalen har arrangerats under olika namn sedan 1992. Från att ha tagit in endast 7 400 besökare ökade det stadigt till 35 200, men för en bättre festivalupplevelse har man minskat ner till 33 000.

Det är väldigt blandade åldrar på besökarna här. Hit kommer barnfamiljer med sina treåringar som bär hörselkåpor större än deras egna huvuden, men också rockfarmor- och farfar på 70+. Medelåldern på besökarna ligger på runt 37 år.
I en intervju i GT med Mikkey Dee från Motörhead får han frågan om varför han tror Sweden Rock är sådan populär festival.
– Från första början har det varit en lite mognare publik där nere. De dricker bärs och gillar sin hårdrock liksom. Inte käka så mycket blå piller och bara ligga i tältet.
Han säger också att festivalen är väldigt organiserade och att stommen utgörs av klassiska band som är tillförlitliga och levererar, vilket går hand i hand med att publiken är trogen och inte så trendkänslig.

SRF17

På campingen Roselund en bit från festivalområdet hittar jag ett gäng nyfunna vänner från Hålanda; Jörgen och Gugge. För att göra en lång historia kort så åkte mamma och jag från Göteborg en ljummen vårkväll i maj. Det  var ett par dagar kvar till min skolavslutning på Nordiska och vi pratade om kommande sommaren och, naturligtvis, Sweden Rock Festival.
Plötsligt, som om någon där ovan hörde vad vi talade om, dyker världens häftigaste buss upp på vänster sida. En svart gammal 50-talsbrandbil, helt i svart med röda feta bokstäver SWEDEN ROCK FESTIVAL riktigt lyser mot oss.
”Men vaf…?!” säger vi i kör. När vi åkt sisådär 200 meter från tomten där bilen stod frågar mamma:
”Ska vi vända?”
”Ja! Vänd! Vänd om!” svarar jag.

SRF18

Och nu stod han här på Rosenlunds camping tillsammans med Gugge och Thomas från Fritsla respektive Starrkärr; förmodligen världens skönaste trio. Alla tre pratade ”hemma-språk”, såndär skön bonnegöteborgska som man blir alldeles varm och go i magen av att höra.

SRF15

Thomas var den ordningsamma (…ibland.) i gänget. Höll koll på speltider och signeringar inne på området och visste alltid vilka tider de var tvungna att gå ner för att inte missa något. Störtskön typ, just för att han absolut inte såg ut som en sådan som åkte på Sweden Rock. Med sina uppdragna strumpor nedstoppade i ett par foppatofflor, keps neddragen att man bara anade ett par ögon och ryggsäcken alltid färdig och korrekt packad skrattade jag halvt ihjäl mig ett par gånger åt hans buttra, men oh så fina göteborgska.

SRF19

Jörgen hade en balkong uppe på biltaket. Där satt de och käkade frukost varje morgon och tittade ut över campingen. Man såg hela campingen och lite till därifrån.
Från ingenstans kommer de här killarna gående och ”like:ade” bussen.
Snyggt, må jag säga – men Thomas var skeptisk.
”Hallå? Får jag fråga en grej… hur går ni på toa med de där?”
Vi fick inget svar. De ”like:ade” vidare och promenerade iväg.

SwedenRock21

Det har blivit ett par Sweden Rock-besök för Jörgen och Gugge. Tillsammans har de skaffat några de kallade ”Sweden Rock-barn”, Rebecka och Johannes, som bodde i husvagnen mitt emot. Rebecka fick uppdraget att skriva under lastbilen. ”Ligg inte under bilen!”.
Lägg märke till cigaretten hon håller i ena handen.
Kanske skrev hon
”Ligg inte under bilen utan cigarett!”.

Sweden Rock Festival 2013.

Överallt på campingen fanns det läger som stack ut mer än andra. Stora skolbussar hade målats om och blivit pimpade till turnébussar med bandloggor och målningar på plåten. Några läger hade tagit med hela vardagsrummet med skinnfotöljer och soffor och ställt utanför husvagnen. Inget camp var det andra likt.

SRF16

När jag var påväg ut från Rosenlunds camping och vidare in mot festivalen gick jag förbi Jörgen & Co. grannar. En utav dem såg ut precis som vilken annan snubbe på området som helst. Jag menar; långt hår, skägg, cowboy-hatt och Iron Maiden-tshirt. Han stack ju inte direkt ut ur mängden, men ändå kändes det på något vis som att jag kände honom.

Vem fan var det där?

Det var först när jag hade hunnit gå en bit som polletten trillade ned och jag förstod vem det var.
Sprang tillbaka, hittade hans läger och knackade honom på ryggen där han stod och försökte bädda ordning sin ”säng” i bakluckan av skåpbilen som skulle bli hans hem den kommande veckan.

SRF21

”Ja, hej?” sa han och tittade lite förvånat på mig.
”Hej! Förlåt mig men…var du här förra året?”
”Öh…, ah.”
”Och kollade på The Darkness?”
”…ja, jo! Ja, det gjorde jag.”
”Bra! Eller jag menar, jag har massor av kort på dig från när du dansar och sjunger med i I believe in a thing called love!” sa jag, göörglad över att kommit på varifrån jag kände igen honom.

Och ja, massor av kort hade jag från just den spelningen med The Darkness. Bland annat i det här inlägget, där den sista bilden föreställer just den här snubben, som visade sig heta Jocke (han har t o m samma Iron Maiden-tröja då som på den här bilden ovan. Sliten med hälsan…). Vi pratade aldrig under den spelningen. Jag cirkulerade där framme kring scenen och fotograferade både bandet och publiken. Det var en fantastisk spelning. Justin var så fin.
Kanske var det någon mening att jag skulle kolla igenom alla kort från 2012’s upplaga av Sweden Rock innan jag drog hit det här året?
Vi pratade en stund.
”Jamen vafan, kom hit och häng sen och…” sa han, mer hann han inte förrän gänget bredvid sprutade såndär Spidersman-klet (vafaen är det för något egentligen?)  i skägget honom.

Sedan skiljdes vi åt och jag gick in mot festivalen igen.
Det tar vi i nästa inlägg!

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-11-06

Som mamma till en ung man som inte kan prata och gå och med EP så blir jag smått galen av att höra hur Försäkringskassan nu drar ned på assistanstimmar till folk med just ovanstående inskränkningar. Människor som ej kan prata eller röra sig lämnas ensamma liggande i sina sängar…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...