Maja Bredberg skriver i en krönika på Nöjesguiden.se om den snedvridna könsfördelningen inom musikjournalistiken. Hon menar bland annat att det är dags att väcka frågan på allvar – varför det ser ut så – men också att det är hög tid att männen tar ansvar för den situationen de själva skapat. Jag är inte med hela vägen i hennes argumentation, men jag delar samma mål.

Utan att sitta på statistiken över utövande musikskribenter i Sverige kan man väl utan omsvep konstatera att de mest tongivande – eller mest uppmärksammade – har varit män. Det finns en liten klick i kretsen kring tidskriften Pop och nätsajten Feber som på något sätt fortfarande utgör adeln i den svenska musikrapporteringen.
De har dikterat inköpslistan för en generation lystna skivköpare på Bengans eller Pet Sounds importavdelning men de har också skapat paradigmet för vad som är musikjournalistik, hur den skall läsas och hur en representant för den bör vara och verka.

Jag kan komma på en hel del kvinnliga musikskribenter som gjort intryck på mig. Karolina Ramqvist är en, där finns salig Linda Skugge, Ebba von Sydow och där finns t.ex Bella Stenberg eller Frida Boysen. Det finns ärligt talat ganska många.

Det som slår mig är hur få av dessa som fortfarande är verksamma inom segmentet. De har börjat ge ut romaner, blivit chefredaktörer och entreprenörer eller startat miljonbloggar.
Kanske de till och med blivit utstötta, det finns säkert exempel på det precis som Maja Bredberg påpekar i sin artikel.
Samtidigt kan jag inte undgå att slås av tanken på varför de män som fungerade som metronom för vårt musiklyssnade från 80-talet och framåt fortfarande är dominanter, eller t.om taktfast marscherar på en och samma upptrampade jordplätt utan att komma vidare.

Män stannar, kvinnor lämnar och bryter upp. Kanske till något bättre, ibland till något sämre.

Män tycks i högre grad prioritera resan och sökandet – eller musiknörderiet om ni så vill – medan kvinnliga musikrecensenter snarare verkar ha sett det som ett avstamp för en annan resa. Musik är något man sysslar med när man är ung och vill uppåt. Herregud, många av de där musikdrakarna är ju idag mer än medelålders och flintskalliga för längesedan!

Ebba von Sydow är fortfarande ganska ung men hon har ett eget teveprogram och kan göra i princip vad hon vill.
Linda Skugge håller väl som bäst på med att rekrytera praktikanter (ingen ersättning, tyvärr!) för något nytt spännande konsultuppdrag i Stockholms mediedjungel.

Det finns en betydande snedfördelning, det är inget snack. Men vad gör t.ex Ametist Azordegan om några år? Kanske skriver hon fortfarande om musik eller har radioprogram, kanske ger hon ut en roman hon med.
Jag kanske skulle läsa den. Däremot är jag tveksam om huruvida jag skulle köpa Johan Lindqvists ”skoningslösa uppgörelse med sin generation” i rykande pocket.
Det är liksom inte så flashigt alltid med musikjournalistik, det är ett hantverk. Skriva ut långa telefonintervjuer, mejla och ha sig.
Kvinnliga musikskribenter skall tydligen vara snygga, unga och använda sig själva som varumärken. Jag gillar Quetzala etc, men hur djupt gräver liksom hon i skivbackar i en lumpbutik i Havanna medan dekapiterade höns springer runt fötterna?

Jag tycker att diskussionen är väldigt viktig. Jag vill gärna lära mig mer, och håller det öppet. Jag kanske tom har fel.
Jag har bara sysslat med det här något år och helt från scratch, det hade knappast varit någon som velat anställa mig som någon slags nöjesskribent. Och får numer ibland höra att jag skall ”vara tacksam för den plats jag fått”. Vadå fått?
Medan det ofta låter att kvinnor skall få den plats ”de har rätt till”.

Innan ni kastar er på tangentbordet nu och hudflänger mig: Tänk efter. Betänk den rådande retoriken.
Jag vill också ha jämställdhet. Men var är alla musikbloggar som drivs av tjejer?

Det är ju gratis. Bara att starta en, skriv om musik ni brinner för och ni vill att andra skall upptäcka.
Förfina er stil, gör mejlintervjuer, be om gästlista till spelningar. Herregud, de kommer kasta dem efter er.
Istället noterar jag att de största bloggarna tenderar att drivas av tjejer som skriver om mode och tar bilder på sin cappuccino.
Vem tar ansvar för den utvecklingen? Är det männen som skall göra det med?
Kanske, jag vet inte. Upplys mig.

Maja Bredberg uppmanar män att ta ansvar. Jag är sannerligen inte Aftonbladet eller har någon flashig redaktion med macar till alla. Men jag kan säga så här: Vill någon skriva om musik, kan stava och är lite på skulle jag jubla av lycka. Hon skulle få ett konto imorgon.

Skriv hur mycket du vill, det finns inga direkta begränsningar och du kan sälja texterna vidare om du vill. De stora redaktionerna läser ibland, jag vet det: Behöver du en referens någon gång lovar jag att låta som en mäktig mediedirektör på telefon.

Det finns ett otal tjejer som skrivit på den här sajten. Men hur mycket jag än försökt peppa dem att skriva egna reportage, eller göra bandintervjuer etc mot Way Out West-ackrediteringar osv tycks ingen vilja nappa. Vågar inte, kan inte. För jobbigt kanske, man måste ju lära sig saker. Har tenta.
Däremot är det kul att skriva inåtskådande texter om sig själv i jagform.

Det är faktiskt dags att tjejer tar ansvar själva – de också.
Vill man börja skriva om musik så går det.