Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Mattias Hellberg @ Fredag på HAK #2

2015-02-22 av

Under våren kommer Scandic Europa presentera ”Fredag på Hak”; en ny artist varje månad som uppträder i hotellbaren varje fredag.
I  januari kunde vi se och höra Hurricane All Stars med Daniel Gilbert i spetsen uppträda med inbjudna gäster som Ebbot och Håkan Hellström (inte kattskit någonstans alltså), och nu i februari är det Mattias Hellbergs tur.

Så, i fredags: ett par vänner och jag åkte in till stan och kollade in Mattias andra gig på Scandic.

Hellberg_5234

Till skillnad från de tidigare gångerna jag sett Mattias Hellberg hade han den här gången ett helt band med sig på scenen. Efter senaste släppet i höstas, In Egolectricy Harmony, begav han sig ut på en miniturné med endast en gitarr som sällskap. Han gjorde bland annat en jättefin spelning på Oceanen i oktober som ni kan läsa om här

Hellberg_5169

Det blev material från både Mattias karriär och ett par covers av bland andra Faces och The Smiths (jag som inte har nå’ vidare relation till The Smiths blev positiv överraskad då det var en himla bra låt. Antingen så gjorde Mattias och co. en grym version av låten, eller så är…originalet lika bra. Måste kolla upp vilken låt det var bara…).

Hellberg_5217

Förra veckans gäst var Kent Norberg från Sator. Den här gången var grammis-aktuella sångerskan Ann-Sofie Hoyles från Spiders med uppe på scenen. Riktigt kul tyckte jag!

Hellberg_5204

Förutom att spelningen var alldeles för kort så var det en riktig fin kväll. Måste ge en eloge till Scandic och HAK för den göörmysiga lokalen. Tyckte det var en kul idé att ha scenen mitt i lokalen istället för längst bort i något hörne.

Hellberg_5225

Bra kväll.
Det enda ”OH NO!”-skvallret jag har att bjuda på är att fantastiska bandet Drömriket med bland andra Ralf Gyllenhammar från Mustasch, Magnus ”Adde” Andreasson, Niclas Englin från In Flames och Jonas Slättung som hörts mest i P4 inte kommer att spela ihop något mer.
”Har du sett dem en gång så…får du nog räkna det som den sista och enda gången.” hörde jag från säkra källor.
Ledsen är jag nu.

Jag fick i alla fall se dem en gång.
Klicka här för att se mitt inlägg om det.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

Jag har hittat ett Drömrike

2014-05-03 av

Länge hade både syrran, jag och morsan pratat om att
”Ralf Gyllenhammar borde sjunga nåt på svenska. Typ Nationalteatern!”

Ett par månader senare skriver tidningarna om den nya ”supergruppen” som var påväg att lanseras. Med medlemmar från In Flames, Hardcore Superstar och Mustasch kändes det både skitläskigt och göörfräckt på samma gång. Nog hade man förväntningar. Som ett stort Mustasch-fan (och lika stort gammalt Hardcore Superstar-fan) är det ju alltid väldigt blandade känslor när en utav ens husgudar hoppar på nya tåg, så att säga.

Men det här inlägget ska inte handla om hur mycket jag tycker om Mustasch-musik.
Det ska handla om bandet Drömriket,
som just nu är det bandet jag lyssnar absolut mest på.

Drömriket_1

För ett par dagar sedan, 1 maj närmare bestämt, gjorde Drömriket sin debutspelning på Götaplatsen mitt i stan. Gruppen består utav Magnus ”Adde” Andreasson (Hardcore Superstar), Niclas Engelin (In Flames), Ralf Gyllenhammar (Mustasch) och Jonas Slättung (musiker och radiopratare P4).
Själva idén till Drömriket är ursprungligen från den gamle roddaren Biffen Janson, som länge tyckt att Adde och Niclas borde göra musik ihop – vilket visade fungerade bättre än väntat.
”Det var ibland så att vi kunde ses och nästa fika ihop en låt då vi ibland är kusligt synkade!”
har Niclas sagt i en intervju med Rockbladet.
Det hela mynnade ut till Drömriket; ett band som hyllar förorten, först och främst gitarristens uppväxt i Tynnered.
Ralf var skeptisk när Adde ringde honom och berättade om projektet:
”Hårdrock på svenska kändes konstigt…”.

Drömriket_2

Men det visade sig gick bättre än väntat. Singeln ”Arendal” ligger redan ute. Debutalbumet har releasedatumet 21 maj,
men vi som var på plats den 1 maj på Götaplatsen kunde redan där och då få tag på plattan då de 100 första exemplaren släpptes.

Hur låter det då?
Nej, det är inte Nationalteatern, men gjorde det en besviken?
Hah, inte då.
De senaste dagarna har Drömrikets platta snurrat om och om igen här borta. Det påminner både om, inte helt oväntat, samtliga medlemmars ”hem-grupper” (alltså Mustasch, Hardcore Superstar och In Flames), men också Rammstein och LOK.
Dessutom sjunger Gyllenhammar bättre än vad har har gjort på länge.

Drömriket_3

När jag steg upp klockan 08:30 imorse, och det första jag gjorde var att sätta på deras platta ännu en gång så bestämde jag mig för att klicka hem, inte en – utan två t-shirts med bandet för mina ihopskrapade DJ-pengar jag spelat fram.
Faen vad glad jag är att det här är så bra.
Tack för det.

And baj dä wäj,
japp – Ralf har färgat håret……..

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Jag skulle egentligen inte ha varit här!” Metaltown, del 3

2013-07-08 av

Bombus3Blogg

Vi fortsätter där vi halvt slutade; i Bombus melodiösa hårdrock på Blood Stage.
Utan tvekan vad nog dessa göteborgare ett utav torsdagens allra bästa band. Ösigt och rått, men ändå melodiöst och pampigt.
Grymt. Tack för det!

Bombus4Blogg

Bara någon vecka innan Metaltown skulle dra igång träffade jag en vän till mig, Anton Strömblad.
Han är en riktig nörd. In a good way, of course.
Han är också en av de trogna medlemmarna i Turbojugend; Turbonegros internationella fanclub. Med all säkerhet har ni sett de där klassiska jeansjackorna med båtsmanmössan-loggan på ryggen lite varstans i landet. Anton är en av dem som bär upp jackan kring Göteborg.
Anton hade bokat en endagarsbiljett till Metaltown för att få se bandet. Vi hade en liten diskussion kring den nya sångaren och vi båda var eniga om att:
– Det klart att man saknar Hank. Det kommer aldrig bli samma sak som när han var med.

Turbonegro2Blogg

Men nu stod vi där – Anton, jag och alla de andra hundratals fansen framför Blood Stage och inväntade garanterat de skönaste norrmännen på hela festivalområdet.

Det råder delade meningar om huruvida det faktiskt var just Hank som var Turbonegro. Och jag ska vara ärlig och säga att jag var oerhört skeptisk till den nya sångaren när jag såg och hörde den där korta videosnutten som Fredrik Strage presentera i Nyhetsmorgon för ett par månader sedan.

Det var som en kopia av Hank, fast ändå fel.

Turbonegro5

Men allt eftersom bandet äntrade scenen så såg jag riktigt fram emot att möta bandet och den nya sångaren. När han slutligen dyker upp, Tony Sylvester i tight jeansskjorta, fluga, hängslen och läderkeps så börjar det…

Turbonegro3Blogg

Det kunde knappats bli en bättre inledning på spelningen. När det polissiren-liknande ljudet av gitarrslingorna i We’re gonna drop the atombomb ekar ut över området blir det genomträngande jubel och ståpäls som heter duga. Det är mäktigt och jag kan inte låta bli att skratta där jag står bland de andra fokuserade fotograferna.

Turbonegro7Blogg

Och världens fränaste Happy Tom, förstås.
Det fantastiska norsksvengelska mellansnacket var nog det skönaste jag hört. Kurt Olsson-svengelska i all ära,
men ikväll var det Happy Tom som stod för den bästa kombinationen av två språk.

MetaltownBlogg14

Självklart ville folk föreviga detta fantastiska ögonblick med denimjackor, läderbögkepsar, rosa rouge och allsång till Fuck the world.

 

Metaltown13blogg

”OOOOOO! I GOT ERECTION!”
Jojomen, är det allsång – så är det skämmes ta mej faen allsång.

Metaltown6

Alla var där och…alla röjde på sitt sätt.
Som ni ser fick några hjälpen på traven (HAH, tre flugor i en smäll där med hästhuvuden på Göteborgs Galoppbana och…
äh, förlåt.) och och hade kompisar som skötte headbangingen åt en.
Fint att man har varandra på festivaler.

Turbonegro1Blogg

”You know Sweden. I really do love you.
From here (pekar på sitt huvud),
here (pekar på sitt hjärta)
and…here(håller sig om…framstjärten)!”
Publiken vrålar.
”And tonight I wanna f*ck you. Every single one of you.
And I’m gonna do it. You, you, you and you!
Tonight I wanna f*ck the world!”
Och jublet tycks aldrig vilja ta slut.

Mustasch1Blogg

Turbonegro bjöd på en minst sagt humoristisk show. Jag tror jag skrattade mer än jag klappade händerna. Och, även det inte längre än Hank som är sångare så är musiken fruktansvärt bra och fick på något sätt nytt liv igen. En tankeställare liksom; varför lyssnar jag inte på Turbonegro längre?
Efter spelningen pratar jag med Anton, denna inbitna turbonörd.
– Vad tyckte du om spelningen?
– Tja, vad ska man säga – det var inte den bästa spelningen jag sett – men det var riktigt roligt!
Han berättade att trummisen i bandet hade kommit på fanclubens Turbo-förfest och träffat alla fansen. Fantastiskt, mer sånt tycker jag!

Senare samma eftermiddag klev det där bandet upp som egentligen inte skulle ha varit där.
(föreställ er det här bandet i den där reklam om hjärtsjukdomarna, med ledsam Paul McCartney-bekymmerhet i ögonen och med svag röst säga: ”Jag skulle egentligen inte ha varit här…”.
Nä, förlåt…okej.).

Mustasch5Blogg

Då Lemmy är allvarligt sjuk beslutade Motörhead för att ställa in hela sommarturnén, där inräknat Metaltown. På väldigt kort varsel hoppade de föredetta göteborgsbandet Mustasch in och räddade situationen. Samtliga medlemmar bar Motörhead-tröjor och drack deras vin uppe på scenen.
Mannen, myten, vraket ( Ralf Gyllenhammar hurrade för sprit, hejade på IFK och hade allsång med publiken.
Som sig bör.
Han pratar stockholmska och berättar att han sen en tid tillbaka bor i Sveriges huvudstad. Publiken bu:ar. För en stund skulle man kunna tro att man satt på konversation-soundtracket (om det finns sådant?) från filmen G som i Gemenskap i bakgrunden när Ralf säger:
– Vadå’rah? Va erre me de’ra?
Ännu mer utbuande.

Mustasch4Blogg

Det hade ryktas om att en hemlig trummande gäst skulle dyka upp under Mustasch spelning.
Inombords bönade och bad jag om att det skulle vara the one and only Mats Dojan Hansson, originaltrummisen
i bandet som hoppade av 2009, bara ett år efter att originalgitarristen Hannes Hansson gjort samma sak.
Men, nä. Det blev inte så.
Inte helt oväntat dök istället Mikkey Dee från Motörhead upp och intog sin självklara position bakom trummorna.
Tillsammans gjorde bandet och Mikkey Ace of Spades, men de hann inte långt förrän Ralf avbröt dem.
– Vänta, vänta, vänta, vänta, vänta!
Det blir tyst och alla tittar oförstående på honom.
– Fortare eller?!

Det kanske gick lite väl fort? Ralf tappar texten ett par gånger, eller så var det bara konstpaus?

Metaltown17Blogg

– Det här är fan pinsamt! sa Patrik, min fotografkollega på Alingsås Tidning som jag stod bredvid under konserten.
Alla tyckte då inte att det var pinsamt. Under en dryckespaus innan kvällens senare spelningar tjuvlyssnade jag på ett grabbgäng som diskuterade dagens om varit.
– Mustasch leverade fan i mig! sa den första, varpå de andra tre i konversationen ”Mmm”:ade till svar.
– Asså så jävla bra! sa de andra.
– Mm, fan asså, sa den tredje varpå den fjärde och sista i gänget säger:
– Jösses amalia…
Sedan blir det tyst.
Bra recensioner.

Metaltown22Blogg

Mörkret kom, men festivalen fortsatte. Näst ut var Clutch, ett band vars logga jag sett överallt mest hela tiden, men också ett band jag faktiskt aldrig riktigt har lyssnat på. Jag hade ingen som helst aning om hur de lät. Patrik, som jag visste var en stor fantast av bandet suckade djup när jag frågade om deras sound.
– Har du INTE hört dem?! Herregud… du ska få se, nu jävlar… sa han innan vi gemensamt styrde stegen mot fotodiket.

Clutch1Blogg

And bang! There was Clutch.
Hårdrock med lite funk-inslag och störtsköna trummor som automatisk fick en att gunga fram och tillbaka med hela kroppen. Koklocke-band skulle jag vilja säga också. Överraskande bra faktiskt.

Metaltown19Blogg

Något som publiken också tyckte. Utifrån den tjocka massan människor framme vid kravallstaketet var Clutch nog ett av de mest uppskattade banden under torsdagen.

Metaltown20Blogg

Det är ju inte alltid så vanligt att fotografer plåtar varandra i en sånhär situation, och kanske är jag dum i huvudet att jag lägger upp en sånhär bild men. Det är såhär det går till och har sett ut stora delar utav den här sommaren, först Sweden Rock och nu Metaltown.
Och jag älskar’t.
Många tror att det är väldigt konkurrens mellan fotografer, och självklart är det så – men under dikesfotograferingar jobbar man ihop på något sätt. Trots att alla är ute efter exakt samma sak, att få till Bilden med stort B så är alla väldigt måna om varandra. Hukar sig för den andre när den vill ta ett kort ur en speciell vinkel, ber om ursäkt om man råkar knuffa till någon och diskuterar banden och artisterna som spelar.
Det gillar jag.

Clutch2Blogg

Metaltown23Blogg

Clutch var det näst sista bandet ut för den här kvällen. Klockan 00:00 skulle kanske världens bästa band ta över Blood Stage.
Trots att jag sett dem närmare 15 gånger live så kände jag mig väldigt ledsam när jag kollade på klockan och insåg att jag inte skulle hinna med spårvagnen om jag såg hela deras spelning, utan det blev bara fotografering under de tre första låtarna.

GraveyardBlogg

Graveyard. Tänka sig, att de skulle gå från den där fotbollsklubbstugan i Majvallen 2007 till att spela på både Sweden Rock, Ullevi och Metaltown ett par år senare. Det är fantastiskt.

Graveyard4Blogg

Och Rickard är tillbaka igen. Strax efter att bandet släppt senaste albumet Lights Out tog han ett break, men nu var han på fötter igen.
Bara någon vecka innan Metaltown hade jag råkat springa in i honom på Centralstationen när jag skyndade till tåget i Göteborg. Jämfört med bara något halvår sedan så har det hänt mycket med han, åt det positiva hållet. Han såg både piggare och gladare ut den här gången.
Det kändes bra i magen.
Vad mammig jag lät där nu…
Äh.

Metaltown24Blogg

Mindre bra kändes det att behöva lämna spelningen efter tre låtar. Till tonerna av Slow Motion Countdown (min favoritlåt, oj oj oj…) blev jag tvungen att lämna festivalområdet och bege mig bort mot bussen.
Det är inte lätt att vara, precis som dessa ovan, ett fan.
Fanskap.

Metaltown25Blogg

Metaltown26Blogg

Den kvällen vred jag om nycklarna till lägenheten kl 01:30, drack två glas mjölk och dog sedan på sängen.
Imorgon var en ny dag…
…och det tar vi i nästa inlägg!

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine 

 

”Busschauffören diggar Michael Jackson och passagerarna har gossedjur i bagaget!” Metaltown, del 2

2013-07-06 av

Metaltown3Blogg

För tio poäng: Vart är vi på väg?
Vi åker från Bergslagsgatan, vidare över Göta Älvsbron och sedan förbi träd, träd, träd (vi ser inte skogen för alla träd), träd, en kulle och sedan några fler träd.
För nio poäng.
Passagerare har packat med sig tält och gossedjur.
För åtta poäng.
Busschauffören spelar Michael Jacksons Man in the Mirror på hög volym.
För sju poäng.
Snacket som går bland passagerarna handlar om Rush och
”Vi måste se han Mastasch ikväll!” (läs Mustasch, men vill man vara lite amerikanskt frän så slänger man in det där a:et och ut med u:et).
För se… nä, nu ger vi oss.

Vi är på väg till Metaltown.
Förstår ni väl?

Metaltown

Metaltown anordnas på Göteborg Galopp på Hisingen, ca 30 minuter med buss från Göteborg.
Festivalbussar går kontinuerligt till och från festivalen hela tiden. Man har hört om tidigare år
att det brast ganska rejält i schemat och planeringen när det kom till just de här bussarna.
Som tur var slapp jag uppleva någon form av komplikation vad det gäller transport under festivalen.
Dessutom samarbetade Metaltown med två taxibolag i Göteborg och erbjöd därmed 20% rabatt på km-priset till och från festivalen.
Inte dåligt.

Metaltown

Vädermässigt var det ingen vidare rock’n roll-start för Metaltown. Eller…så kanske det var just det
det var? Regn, lera, blåst och kyla fick samtliga besökare att spänna sig och bli en aning inåtvända.
Många vägrade också lerfestivalen och körde sitt race. Som sig bör på festival såg man både det ena och det andra när det kommer till utstyrslar.

Metaltown9Blogg

Silvertejp ”ända från tåååårna” och upp till knäna, var populärt. Några besökare hade inte insett
att Converse faktiskt inte funkar i alla lägen, och verkligen inte på dagens Mudtown. De som hade gjort det försökte
rädda sina fötter med icakassar, soppåsar och, som sagt, silvertejp.
Andra körde sommartider all in. Det kändes tungt att se den där tjejen med ballerinaskor
och hotpants sakta men säkert drunkna i leran utanför bajamajorna.
Inte…skoj.

Metaltown10Blogg

Meeen…!
Vad gör väl lite regn?
Nä, vi var glada ändå. Den här vara början på festivalen och allting var möjligt.

Thundermother2Blogg

Thundermother fick äran att inleda hela festivalen på Blood Stage. Ett band som fått mycket lovande ord av Airbournes frontman
Joel O’Keeffe. ”Det finns tre fantastiska band i världen: Bullet, Airbourne och Thundermother!”.
Oj det var väldans.
Thundermother är gäng brudar som lirar väldigt riffbaserad och AC/DC-inspirerad partyrock.

Metaltown7Blogg

Publiken röjde på sina olika sätt och vis. Kramades, dansade, pussades, slog varandra och…tja,
gosade? Lite nyp i kinden som farmor-mys?

MetaltownBlogg11

Hjälpte varandra med att fixa ditt mustaschen. Det är viktigt att ha looken.
Mustasch-mannen fotograferade jag även under Sweden Rock Festival. Kolla in här!
Jojomen, det var flera festivalbesökare jag kände igen från andra festivaler och tidigare år på Metaltown.
Ganska fantastiskt ändå.

Thundermother1Blogg

Gitarristen levererade med att springa överallt, hit och dit, överallt och ingenstans mest hela tiden. När hon var tillbaka uppe på scenen igen efter att ha sprungit ett maraton ett par gånger om nere i publikhavet andades hon tungt och fick fram några ansträngda ord om att hon måste börja träna mer. Började direkt tänka på den där killen som har astma och sitter i rullstol i tv-serien Malcolm ett geni i familjen. Det lät skojigt.

Bombus1Blogg

Ett utav Göteborgs stoltheter; Bombus, ett band som är superaktuella och släppet nytt album i slutet av augusti.
Förra året var de förband åt sina numera festivalkollegor Danko Jones och The Sword. Det är melodiös hårdrock som påminner både om Mustasch, Motörhead och High on Fire. Tungt, rått och…jäkligt bra.

Bombus2Blogg

Första gången jag såg Bombus hade de en spelning tillsammans med Free Fall och Graveyard på Storan i Göteborg
i slutet av 2011. Det var en fin, men kall som faen, decemberafton i stan.
Jag hade urininfektion och hade druckit tranbärsjuice mest hela tiden dagarna innan. Vi hade även en kattunge i hemmet som vi ville bli av med (vad som hände med den kom jag faktiskt inte ihåg…) och drack öl på Bishops Arms för första gången MEN definitivt inte den sista. Sedan dess har jag besökt puben flertal gånger, men Bombus blev det inget mer av. Tills nu, här på Metaltown.
Tiden, minnen…

Metaltown12Blogg

Som sig bör. Det är en syn må ni tro – att se så jädrans många händer i luften. Man brukar ju ana ett peace-tecken eller knuten näve i luften också, men man jobbar inte så under Metaltown. Det är det här som gäller. Om något annat sker får du mördarblicken och ett par läppar som mimar
”The game is on…”.

Eller så är det bara jag som fantiserar ihop filmscener.

Metaltown5Blogg

Så, nu har vi fått ta del av inledningen på Metaltown-helgen. Man skulle kunna säga att det är som första singelsläppet eller EP:n innan det efterlängtade albumet kommer, ungefär.
I nästa inlägg får ni se vad det här störtsköna fanskapet röjer till.
Jag älskar nördar. Fans. 
De är fantastiska, som ni ser.

 

Håll till godo! Det kommer mera!
Tills dess…

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine Larsson

 

”Jag har provat på det mesta…”

2013-06-27 av

I förra blogginlägget skrev jag lite kort om att det hade varit kul att göra en liten tillbakablick över hur man sett ut i sitt liv.
När det kommer till den biten har jag pendlat ganska rejält vad det gäller hårfärger, frisyrer, stilar, kroppsform och faen hans moster. Jag har provat på det mesta.
Här kommer ett par favoriter.

Göteborg8

Det är lika kul varje gång att visa den här bilden.
Jag tror det var på en kompis åtta års kalas. Jag hade precis kommit från tandläkaren och smakade banansalva i hela käften.
Tröjan var min absoluta favorit, köpt på Cassels. Fast den var i sånt där ”svettmaterial” och kunde bara användas en gång innan man var tvungen att tvätta den igen. Bedrövligt. Den satt som ett korvskinn över min mulliga kropp.
Men, jag var glad ändå som ni ser. Lite skevt och sne leende, men ändå.
Min kompis föräldrar tog kort på alla gäster. Vid dagens slut fick alla varsitt A4 med alla porträtt samt gruppbild. Det tyckte jag var jättehäftigt; att kunna skriva ut direkt sådär från datorn, och få massa häftiga Word-effekter i dokumentet. Sånt ville jag också göra!

Göteborg16

Här var jag lite äldre. 13 eller 14 tror jag. Jag hade precis upptäckt brun utan sol-krämen och idomin, men också vad hårspray kan göra med håret. Min syster var först med den där frillan av oss i familjen, jag kom ett par år efter. Mamma fick göra ordningen den på oss. Våffla, tupera, spraya, tupera lite till och spraya mer igen och igen.
Den andra killen på bilden är min skånska ”bror” som inte är min bror. Vi började chatta på ett musikforum som hette Jamma för flera år sedan. Tobias heter han och är just nu borta i England och lever lite för dagen. Han är fräck. På de sex-sju åren vi känt varandra har vi träffats…tre gånger, tror jag. Peacemaker var vårat band. Jodå, band hade vi – trots att vi aldrig repade eller hade några låtar. Men det var ju fräckt att kunna säga att man hade ett band.

Göteborg15

2007. Peace & Love festivalen i Borlänge. Jag var 15 år. Min andra festival i hela mitt liv. Bara ett par veckor tidigare hade vi varit på Sweden Rock Festival (min ALLRA första festival!). Den här bilden hittade jag på Peace & Love’s hemsida.
Vilka som spelar?
Höh, Mustasch förstås. Hon brevid mig hette Cissi. Vi sågs på flera Mustasch-konserter andra år efter den här spelningen.
För övrigt var det här den absolut bästa konserten jag varit på. Som ni ser, jag är så fruktansvärt glad och helt inne i musiken. Jag håller i ena änden av en halsduk (syster Louie höll i andra) med Mustasch-loggan på som vi gjort med textilfärg strax innan vi åkte ner till festivalen. I mitten av spelningen pekade sångaren Ralf Gyllenhammar på mig och min syster:
 – Kan jag få den sen? 
– Jaaaa! vrålade vi till svar.
slutet av spelningen hoppade han ner från scenen och tar den från oss, för att sedan klättra tillbaka och hålla upp den framför den jublande publiken. Efteråt fick vi varsin puss.
Det var fint.

HPIM1591.JPG

Ja, vettefaen. När kan det här ha varit? 2006, 2007?
Det är jag och en utav mina dåvarande bästa kompisar Karolina. Vi delade musiksmak ett tag under högstadiet. Hon var mer inne på glamrocken som Kiss och Crashdiet (men också Aerosmith, som man kan skymta på hennes t-shirt), medan jag var för 60- och 70-tal. Här är vi påväg in till Alingsås för att kolla på ett par kompisar som spelade i ett glamsleazeband på någon fritidsgård i stan.

HPIM0535.JPG

Långt hår hade jag ett tag. Jättelångt. Svart var det. Pandasminket fanns där också.
Det här är julafton, 2005-2006 tror jag. Ett ljusrosa Isa Dora-läppstift var min bästa vän och jag lyssnade mest på Hardcore Superstar och Backyard Babies hela dagarna.

Göteborg3

Åh jaaa! Världens gladaste stund, nästan. 2008. Terminkonserten i Bjärkehallen i Sollebrunn. Varje termin får man under en konsert visa vad man lärt sig under den gångna terminen. Jag spelade trummor i två-tre låtar (faen vad jag saknar att spela trummor!).
Klänningen köpte vi på Kappahls barnavdelning för 200:-. Jag har den fortfarande ibland, det går att komma ner i den minsann.
När jag dök upp strax innan spelningen sa min musiklärare till mig
– Man kan inte spela trummor i KLÄNNING!
Att det gick, och oj vad det gick.
Faen vad skoj det var.

HPIM0334.JPG

Skolavslutningen i 9an och här kommer de älskade gula byxorna och den blåa skjortan fram.
Världens bästa outfit som har fått varit med om det mesta. Jag står tillsammans med mina dåvarande bästa vänner,
från vänster: Louise, Marie-Louise, Karolina och Elin.
Tiden, minnen…
Vrålförkyld var jag också, men lika glad för det.

Göteborg9 Göteborg10

Sommarlovet efter 9an. Jag hade fått beskedet att jag hade kommit in på Medieprogrammet på Alströmergymnasiet i Alingsås och var överlycklig. Äntligen skulle jag få göra det jag tyckte allra mest om; fotografera och skriva, Och oj vad bra och skoj det var! Jag vill nästan göra om det.
Första bilden är från, heh, en Mustasch-konsert på Liseberg. För övrigt Hannes Hansson sista spelning med bandet. Det var ledsamt, men en fantastiskt fin kväll. Där träffade jag också Joacim som skulle komma till att bli min pojkvän bara någon månad senare.
På andra bilden ser ni oss tillsammans. Även om vi bara var tillsammans i tre månader så var det faktiskt bland de finaste tre månaderna jag varit med om. Idag är vi goda vänner  och träffas fortfarande ibland. Det känns bra.

Göteborg18

Om jag fick önska en grej, så skulle jag önska att jag hade den här hårfärgen igen. Guldbrunblont. Faen vad fint det var.
Här är jag musikquiz-ledare under en introtävling på världens konstigaste och mest intressanta festival i Uddebo. Ni ser ju bara hur kul vi hade det. Gandalf (med ”YOU SHALL NOT PAAASS!”-posen), Erica, Stubbe och en annan främmande deltagare.
Åh, det var roligt. Vi måste göra om det igen, tycker ni inte?

Göteborg21

Här går jag andra året på gymnasiet. Mitt hår var väldigt orange då. Väldigt orange. Men…
jag var ju göörnöjd ändå, för jag fick komma och hälsa på Christer- redaktionen på Sveriges Radio.
Morgan Larsson är inte bara lång, han är oerhört artig, snäll och rolig också.
Störtskönt gäng.
Myz.

Göteborg22

Sista året på gymnasiet ville mamma klippa mitt hår. När hon förklarade för mig lät det jättebra, så jag sa
– Kör hårt!
När det var klart började jag storgråta och tyckte att mitt hår var totalförstört. Det var kort där uppe, men ändå hade man bevarat längden på något konstigt vis.
När jag tänker tillbaka på det så tycker jag synd om mamma som fick se min besvikelse.  Och håret, tja – nu tycker jag att det var ganska fränt. Jag önskade att jag vågade ha kort hår. Men, jag är lite för tramsig. Anser själv att jag inte passar i det. ”Nä, jag har för runt ansikte…”, ”Jag ser så barnslig ut i det.” ”Näää…”.
Fast, jag skulle vilja.

Göteborg23

Det här var också sista året på gymnasiet. Jag var ganska stressad ett bra tag då jag skrev intensivt för Alingsås Tidnings ungdomsidor, sände radio i Partille, gick i skolan varje dag, gick på spelningar och fotograferade band och…tja.
Att gå utan kajalen gick inte för sig. Den skulle på varje dag, och oftast såg jag ut såhär när jag kom hem från skolan.

 

Ja, jag säger då det.
Tänk vad mycket bilder på en som ligger ute på nätet. Gamla bloggar, Bilddagboken, Facebook, Tumblr, Flickr…
Och mer lär det bli,
för jag tänker fortsätta skriva och lägga upp onödiga, men oh så intressanta blogginlägg för Göteborg Nonstop tills någon säger såhär.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

”Uppenbarligen fanns både Gud och Jesus bland dem…” Sweden Rock Festival 2013, del 3

2013-06-15 av

Det var bara min andra dag nere i Sölvesborg och redan hade jag bekantat mig med flertal olika sorter, raser och typer av folk på campingen. Aldrig behövde jag känna att jag hade långtråkigt, var ensam eller bortkommen – det fanns alltid någon där som välkomnade en. Kändes bra i magen.

Festivalen fortsatte.

Sweden Rock

Highway Star-bussen som stod på höger sida om gärdesgården var nästan som en extra scen med ett playbackers-band. De sjöng och mimade om vartannat, spelade både luftgitarr och lufttrummor (någon spelade även luftkontrabas). Hög musik spelade från uppriggade högtalare (hur bra skick de var sista dagen behöver jag inte gå in…) och folk dansade uppe på taket som om ingen morgondag fanns.

Sweden Rock

Då jag själv sov varmt och bekvämt i en stuga ca 2 kilometer från festivalen var jag ganska nyfiken på alla olika campingsområden.
Vart tar egentligen alla de där dryga 30 000 Sweden Rock:arna vägen om dagarna när de inte kollar på ”de kallar sig Sweet fast det bara är Andy Scott kvar”-bandet?

Uppenbarligen fanns både Gud…

Sweden Rock

…och Jesus bland dem.

SwedenRock70

Så många gånger som man gick fram och tillbaka här längs gärdesgården. Sammanlagt gick jag nog den närmare…30-40 gånger? Ehe?
Det var in till festivalen, möta upp en kompis, hem till stugan igen för att tömma minneskort, hälsa på ett par vänner på campingen, man glömde en grej hemma, skynda sig till ett band på Rock Stage and so on…
Om man ville kunde man ta rocktaxin.
Jag jobbade inte så. Jag tränade upp mina vad- och benmuskler.

SwedenRock96

Ett gäng festivalbesökare underhöll de förbipasserande med dans och sång till både Guns’n Roses och Iron Maiden. En syn för ögonen och en…hörsel(?) för öronen. Highway Star bussen stod parkerad med långsidan längs gärdesgårdsmuren, och som ni kunde se på första bilden var det folk där mest hela tiden.

Jag fick chansen att komma in i en utav de där bussarna…

Sweden Rock

…och träffa den här tjejen. Tråkigt nog har jag tappat hennes namn, men hon berättade om sig själv och sitt kompisgäng som hade
tre stycken bussar tillsammans. Varje år åker de på flera festivaler i de här tre bussarna. Som ni kan skymta så täcks hennes ena arm av festivalarmband som talar om vilket festivaler hon och gänget besökt runtom i Europa genom åren.

Sweden Rock

De hade inte bäddat, men jag fick fotografera ändå.
Fint av henne.
I varje buss fanns det runt 15 stycken sovplatser och det är släktingar, pojkvänner, flickvänner, vänner och vänners vänner som åker med. Jag frågade henne hur det gick om nätterna, när några kanske vill sova eller mår dåligt medan resten av gänget ramlar in fulla och drägliga i bussen. Hon berättade då att det är sjyst gäng som tar hand och respekterar varandra.

– Om det är någon om beter sig illa så får den bara inte vara med nästa gång vi åker.

Sweden Rock

Efter att ha stått där inne och pratat med den här tjejen upptäckte jag att det låg någon och sov i passagerarsätet. Skämdes en aning då jag hade varit ganska högljudd och exalterad över bussen när hon och jag stod och pratade om festivaler, musik och deras transportfordon.
Jag tackade så mycket för mig och gick sedan ut igen.

Sweden Rock

Tillbaka på festivalområdet igen. Jag stötte på ett par glada tjejer som delade ut flyers om Mia Klose, en utav morgondagens artister på 4Sound-scenen. Ställde ett ultimatum: att jag skulle komma till spelningen om jag fick ta en bild på dem.
 -Var Sweden Rock-glada! sa jag, och det här fick jag.

IMG_0249_0624

På backstageområdet fanns det utrymme för slappt solhäng i sköna sakkosäckar och vätskepaus i de två olika barerna. Man kunde även ”growltävla” (dvs. låsas in i en glasbur, skrika/låta/growla så högt du bara kan medan alla andra står och stirrar på dig utanför buren), något jag testade på. Bildbevis finns här.

Sweden Rock

Kände man för att göra något helt annat kunde man spela pingis, något som bland andra Conny Bloom från Electric Boys gjorde.

Sweden Rock

Jag skrev ju en kort bit om Mustasch i första delen av den här Sweden Rock-trippen. Efter att originaltrummisen Mats ”Dojan” hoppade av bandet 2008 ersattes han av den här snubben, Danne McKenzie. Kände att ville gå fram till honom och säga…hej.
Jag inledde med den klassiska frasen, som man alltid gör hur göörmegasäker man än är på vem personen är;
– Hej! Är det du som är Danne…McKenzie?
– Ja! Ja fö faen, och det är ju du!

Jojomen. Fantastiskt att han kände igen mig och kom ihåg mig och syrran som följde Mustasch troget kors och tvärs genom hela landet (man borde skriva bok om det där, faen vad kul det var…).
Då Danne inte är med i bandet längre håller han istället på att frilansar och hoppar in i olika band här och var.
– Det viktigaste är att du gör det du mår bra av, sa jag, fredsmäklaren själv och Om man är positv som fan-predikaren.
– Absolut! Och det gör jag verkligen, svarade Danne och log

Sweden Rock

Första dagen såg jag faktiskt inte särskilt många band.

Men, jag erkänner – jag var en av de där som såg ”de kallar sig Sweet fast det bara är Andy Scott kvar”-bandet.
Eller såg, jag ville inte se faktiskt. Det var ju inte Sweet.
Räckte gott och väl med att lyssna och titta på de glada människorna som stod och dansade omkring en och försökte hänga med i falsettsången istället.

I nästa inlägg blir det mer live and alive-bilder.
Jag fick äran att följa med göteborgsbandet Spiders bakom och uppe på Rockklassiker-scenen. Mycket nöje!

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning  Josefine 

Ligga sked med musiken: Göteborg nonstop till Sweden Rock och Metaltown

2013-05-16 av

josefineGöteborg nonstop har för första gången representation på årets Sweden Rock och Metaltown. Väldigt ohipster, lite läskigt men samtidigt spännande. Vi tog ett snack med vår utsände – Josefine Larsson – som är rutinerad i gamet.

Du åker på Sweden Rock i Sölvesborg i år för bl.a Göteborg nonstop. Är det första gången du är där? Något bestående minne?

– Det är femte gången jag besöker festivalen. Första gången var 2007, också första gången jag var på festival överhuvudtaget. Jag var 15, åkte på min födelsedag och hade fått en videokamera i födelsedagspresent!
Alla dessa fem Sweden Rock-år har jag firat min födelsedag där nere.

Har du något bestående minne därifrån?
– Åkte dit för att se husgudarna Aerosmith, men det jag minns mest var inte deras spelning, utan att…

– ALLA var så snälla! Oerhört vänliga! Vad rock’n roll det lät..

Men det var inga problem att få åka då? Dina föräldrar litade på dig?

– Näej näej, hela Larsson-klanen (syrran, morsan och jag) var med. Vi åker alltid ihop. I år åker jag dock själv.

Rätt roligt och kanske ovanligt att ha med morsan ändå, har ni samma musiksmak?

– Oh ja! Hon har lärt mig aaallt om musik. Nu lär vi henne om Graveyard, Horisont, Spiders och så vidare. Höhö.

Kretsloppet
– Precis!

De senaste åren har du haft fotoupprag, eller?

– Nä, men kameran har alltid hängt med. Det är ju mitt stora intresse, utöver musiken då. Sänder ju (musik)radio i Radio 88 Partille, och jobbar extra på Alingsås Tidning som reporter och fotograf.

Okej, det blir första året ”på riktigt” då, med ackreditering. Har du nån kul fotoanekdot?

– Det var nog när jag kl tre på natten – efter ett kyligt nattpass som funktionär på Way Out West 2012 – då jag surfade runt på Facebook lite. Hamnade på Justin Hawkins i The Darkness sida och upptäckte att han lagt upp en av mina bilder från Sweden Rock tidigare på sommaren. Bam, och så var den där!
Började lipa. Fan vad kul det var! Har för mig att jag tog den på min födelsedag.

Men du aldrig i kontakt med dem eller nåt, över rättigheter eller så, haha? Du blev bara glad?

– Nä, jag hörde inte av mig eller så – jag var så exalterad och överlycklig bara!

Hur är det med boendet och så på Sweden Rock jämfört med andra festivaler? Bor du i tält?
– Jag har varit på en del festivaler, men aldrig sovit i tält. I år bor vi i vänners stuga en liten bit från festivalområdet. Tidigare vandrarhem och ibland finare hotell. Ser det helst som en semestertur istället för…en utomlandstripp.

”Vi”? Du åker inte helt ensam då?
– Mamma bor faktisk med mig första natten. Hon kör.

Privatchaufför alltså?
Precis!

Är det några särskilda akter som lockar dig i år mer än andra?
– Witchcraft och Spiders. Men mest intresserad är jag av folket, fansen, folklivet

Du skall på Metaltown senare i sommar? Skiljer sig fansen åt något eller är det ungefär samma klick människor som drar runt?

– Jag har bara besökt Metaltown två gånger. Det känns som det är mer genuina fans på SRF då den ligger lite mer avsides och inte lika lättillgängligt, vilket gör det spännande. Metaltown är stadsfestival, mer bekvämt.
– Folk är lite snyggare i håret och luktar bättre, sådär haha. Nu har jag ju inte varit på galoppbanan där det är nu. Det kanske luktar häst?

Känns ändå som Metaltown har några kul grejer i år som även en icke-banger som jag skulle gilla. Motörhead är ju ändå speciella, sedan Turbonegro, Graveyard och såna akter. Kanske är mer av ”cityrock” nuförtiden. Har ”hårdrock” fått en uppsving nu när tom folk i sotarmössor gillar det?

– Svårt. Tja…jag vet inte. Samtidigt så känner jag att jag inte riktigt vet vad hårdrock är egentligen. Det finns så många genrer hit och dit nu. Vad är hårdrock?
– Men jo, nog är det mer accepterat idag. Hårdrockare är inte knarkare för alla längre.

Och så slåss de nästan aldrig, är bra gäster. Dvs dricker sina femton öl tills de inte får beställa längre, och lommar sen snällt hem och somnar i sked med basförstärkaren.

– Men så är det ju med hipsters, poppare och fan hans moster också. Det är inte specifikt för just hårdrockare liksom.

Fast det känns som om bangers är mer lojala med sin musikform, att hipsters och annat oknytt går ut lika mycket för att dansa och ragga, typ..
– Jaaaaaa!!!! Absoluuut!

Det var så jag menade
– Bra menande!

Men ingen risk att någon hamnar i sked med dig då på Sweden Rock eller Metaltown? Du är ”lojal med musiken”?

– Haha! Jag ska krama om allt och alla på hela festivalområdet.

Låter som ett bra slutord

Vem är det du sitter med på bilden nedan? James Hetfield?

– Hahaha!! Ralf Gyllenhammar.

Jaha. Det får duga.

ralf

// Ozelot

”Vårt mål är att Close To Home ska bli för Borås vad Hultsfredsfestivalen är för Hultsfred”

2010-08-24 av Goteborg Nonstop

sa projektledare Erik Norén tidigare i våras. Något han förmodligen ångrar idag.

Det är iaf nu till helgen som Borås drar igång sin nya festival. Men vi skippar jämförelsen med Hultsfredsfestivalen – det här är en stadsfestival med fokus på närheten till hemmet. Close To Home satsar något blygsamt och headlinar med akter som Amanda Jensen, Dundertåget, Bob Hund och Mustasch. Att Jenny Wilson, aka ”ett av dragplåstren” tvingats ställa in verkar inte deppa ihop särskilt många. Det blir nog snarare en bonus att hon ersätts av aktuella Jasmine Kara och Elin Ruth Sigvardsson. Själv går jag dit för att se lokala Moonlit Sailor och Carolina Wallin Pérez.

Två dagars festival, tre scener och 21 akter kostar dig bara 590 kr. Men var är klubbakterna? Hade det nya förslaget om att Boråsklubbarna ska ha öppet till 03 istället för 02 gått igenom hade man kunnat premiärfira detta i helgen.

Hur som helst så får vi ändå göra en high five för ett bra initiativ! Borås har väntat på detta!

CLOSE TO HOME
27-28 AUG
TVÅDAGARSBILJETT FÖRKÖP 590:- + AVGIFTER
BILJETT I ENTRÈN 750:-

Dom kallar oss artister – äntligen tillbaks

2010-01-16 av Goteborg Nonstop

Äntligen har SVT tagit sitt förnuft till fånga och tagit upp Dom kallar oss artister igen. Genialisk musik-TV, fattade inte varför de lade ner. Programmet med Håkan Hellström är ju oförglömligt. Men. På onsdag är det tillbaks. Markus Krunegård är först ut. Inte missa.

Dom kallar oss artister, SVT1, kl 20.30 den 20 januari

I övriga program medverkar:
Ola Salo från The Ark, Amanda Jenssen, Björn Skifs, Jenny Wilson, Ralf Gyllenhammar från Mustasch, Titiyo och Robyn (tjohoo!)

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-10-10

Biopremiär:  11 oktober 2019 på Hagabion Regi: Nick Broomfield Medverkande: Leonard Cohen, Marianne Ihlen, Judy Collins, Ron Cornelius mfl. Längd:  102 min Redan ett par sekunder in i filmen börjar jag lipa av anslaget och orden, och sen fortsätter dokumentären om artisten LEONARD COHEN &hans flamma MARIANNE IHLEN att beröra hela vägen ut. Först får…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...