Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Primadonnan ser SPÖKET I KÖKET på NEF. Kan man blanda jazz och folkmusik?

2019-04-29 av Primadonnan

   Jag åkte till Nef i lördags och kollade in folkbigbandet Spöket i köket. Nisse Blomsters 10-mannaband. De hade sitt releaseparty på Nefertiti kl. 20 där de presenterade låtar från sin nya skiva Chateau de Garage. Vilket roligt skivkonvolut i tre delar. Mkt påkostat. Med olika musikrätter. Musikstilar från typ 1500-talet, -30 och 50- tal.  Tio man på scenen, tre brudar och sju killar. Iklädda kockjackor i olika färger. Väldigt roligt.  Fiol, bas och flöjt. Piano, gitarr, nyckelharpa, brassektion, sax, trumpet, trombon. En tjej på trombon, en på piano och en tjej från Nederländerna på nyckelharpa och killarna på resten. Nisse Blomster själv på gitarr och banjo. Dansken på flöjt och sång. En kille va från Malmö och resten från Göteborg. Fantastiskt band. På Nefertiti var det packat med folk, de satt och stod på varann, 200 pers minst och mer därtill. Det var så att man nästan fick sjunga ”Knö daj in fast dörra e trång”.

   Första plattan kom 2017 och denna plattan släpptes nu. De hade gjort egna låtar i folkmusikstil blandat med jazz. Musik från Canada, Irland och Skottland. Allt var nyskapande, lite jazzbetonad fast i gammal stil. Jag blev jätteimpad och det var publiken med, bestående av mkt student och fakultet-ungdom och polare till bandet. Alla skrek och tjoade och var glada och sjöng med på vissa låtar. Det var fullt och alla var nyktra. Iris Esells man Richard Reynolds som också är en fin musiker från Australien hjälpte bandet att rigga scenen. Han tog emot mig när jag kom.

   Musikerna var troligtvis mellan 22 och 27 år. Det är en ynnest att ha releaseparty på Nef, synd att inte vi också hade det på vår julskiva. Förr i tiden när man hade releasefest bjöd grammofonbolaget alla på gående bord, men det görs det tydligen inte nu. Det är ingen som har råd med det idag.

   Det var även dragspel med i en orkester som en tjej trakterade. De körde många glada trall-låtar och en rolig polka från Danmark som Dansken sjöng. Blomster och  Dansken Hemmingsen gjorde intryck på mig. Linnea, Emma och Ella gjorde också starka intryck. Samuel Lund var gästartist. Den danska låten påminde mig om när min pappa spelade med sitt band i Köpenhamn på 30-talet. En låt som de spelade lät som en Irländsk vattendans. Den tyckte jag om. Det var en skön blandning av allt och hur de arrangerade orkestreringen med jazztoner och jazztakt, var förträffligt. Det var såå vackert. Det behövs sån här vacker musik på Svensktoppen och TV. Bingolotto och Lotta på Liseberg. Livenation skulle ta och boka in dem där och även vi Cosmic Ellington Girls. De sjöng en  låt som alla kunde sjunga med i, DEJ DELI DEJ DELI DU, nånting sånt. De får gärna spela på min begravning, hurra. Folkmusik är vackert,  faktiskt.

    Jag tog en stark värktablett, åkte färdtjänst till Nef och träffade dessa jättegoa människor. Man tänkte på midommar på 50-talet när man hörde deras trall-låtar och såg Midsommarstången framför sig. Tänke på sill & dill, som Dansken sjöng. Man har ju själv trallat på 60-talet i logen med Hep Stars. Ja, det va en oförglömlig kväll på Nef. Men i andra set fick jag magsjuka och fick åka hem i flygande fläng. Somnade framför TV:n. Vaknade 9 på söndag morgon på min mors hundraårsdag som jag firade i Toleredskyrkan, där hon begravdes. Lyssnade till kantor Agrells vackra kyrkoorgel och en tår trillade på min kind. Ensam var jag och inga barn hörde av sig. Viskade till min mamma i himlen att jag älskade henne. Jag kände mig så ensam, med en familj som inte hörde av sig. Stack hem och såg reprisen av Stjärnornas Stjärna. Hann se Mariette och Hår. Gud va fantastiskt bra hon har blivit. Hon fick tre stjärnor av panelen. Och naturligtvis var Arne Weises son kanonbra. Som alltid. Peter Larsen är och förblir dansbandsångare med en vacker röst, och åkte ut.

    Tack för mig och ha en bra Valborg önskar Primadonnan alla läsare.

Primadonnan recenserar Hannah Tolfs konsert på Nefertiti

2019-01-28 av Primadonnan

     Lyssnar på   P4 i torsdags som sände Hannah Tolf med orkester. Hon är dotter till Tolf som startade Bluesföreningen i GBG och hade den på Marieholmsbåten. Hon är även bokare på Hängmattan. F.d. blues och jazzsångerskan Hannah Tolf sjunger nu eget material. Hon är ju bra med en mkt intressant röst. Hon spelade sin nya låt. Jag tyckte att den var lite inspirerad av Bach. Hon har brett register och ett bra band bakom sig. Basisten Donovan och Tolf  skriver låtar tillsammans och de driver ett bolag. Hon utnyttjar sitt röstmaterial, man tänker sig bort till barocktiden kanske. Man ser en flicka framför sig som går över en sommaräng. Ibland låter hon som en prinsessa som sitter i tornet och väntar på sin prins ( EBBOT). Nu till Nefertiti. Det var fullpackat med folk. Folk från hela Sverige och EU. Klockan var kvart över sju när jag trädde in på Nefertiti. Det var sorl och slamrande med tallrikar och glas. Någon gick upp och presenterade orkestern. Sedan körde de igång. Hanna och pianisten Jonatan Albrektson, basisten Donovan, drums Emil Blomme, körbrudarna Ryd, Shermis och Maja Jerneborg. Det lät väldigt japanskt med dova stora trummor, Godzilla-trummor. Det stora Phil Spectorsoundet kom fram. Jag var inne i Japan på 1300-talet. Det var tyst i början, sen kom ett crescendo, sen var det tyst igen. Det lät som klockorna i Tibet. Låten heter THE ROCK. Jag hör inte texten så bra. Men däremot var musiken intressant, en hel svit av fantasymusik, som en slags popjazzopera. Lite Brötzmusik, intressant för bröderna Wartel, tänkte jag. Tjusigt, det gillade jag. Jag älskar ju vacker musik. Mkt melodiöst men samtidigt experimentmusik.Detta skulle amerikanarna höra, de är ju så enkelspåriga ibland.

   Hannah mixar sången medan hon sjunger. Berättelsen handlar om en kille från Iran. Vad han kände när han kom till Sverige, tror jag, för samtidigt hade jag fem trevliga karlar runtomkring mig så att jag blev distraherad. Hannah sjunger med nätt vacker röst i slow tempo. Det är lätt att hänga med, det låter som en filmmelodi. Bas och trummor låter fantastiskt bra. Skulle passa bra till vilken film som helst i USA.

    Fjärde låten börjar Tolf spela på ko-skällor. Vi kommer in på 1000-talet i Japan. Jag ser Shaolin-munkarna framför mig slå på klockor. Donovan trummade på sin bas. Det var som att Japans kejsare och kejsaren av Kina kom med varsin här och tågade mot varann och jag såg en Godzilla på avstånd.  Prinsessan sitter fortfarande i tornet och sjunger för sin krigare. Kan det vara EBBOT? Här kommer typ den musiken tillbaka som jag hade i huvet -65. Det märks att man inte är ensam om sina musikaliska idéer. Musiken var lyrisk och texten likaså.  

   Detta var en minnesvärd konsert. Jag var tvungen att återvända från 1300-talet till nuet och kylan. Det hade snöat ute och jag var på väg till Hisingen.

  Ps. Primadonnan tackar bandet och kören för en trevlig afton. Och personalen för ett trevligt tillmötesgående.

Billy Cobham lät det svänga

2018-02-05 av Nina


Billy Cobham, hamnade som nummer fyrtiofem på tidningen Rolling Stone hundra bästa trummisar-lista härom året. Han är bland annat känd för att ha spelat med Miles Davis i början på sjuttiotalet, och sedan varit med och bildat bandet Mahavishnu Orchestra.
I söndags landade han med sitt katedralliknande trumset på ett utsålt Nefertiti. Med sig hade han sitt ûbertajta band där keybordisten Camélia Ben Naceur och basisten Christian Galvez stack ut med briljant spelstil. Eller, det gjorde förresten gitarristen Jean-Marie Ecay och Junior Gill på Steel pan också. Det var snudd på för väloljat, jag stod ett tag och drömde mig bort av pur perfektionist-uttråkning. Sedan tog det sig. Inte för att det blev fel eller glappigt, snarare tyngre och långsammare. Publiken bestod av allt ifrån femtiofemåriga snubbar till sjuttiofemåriga killar. En och annan tjej plus mig kunde jag se gunga loss också. Spontana applåder och allmänna tjut av igenkänning kom precis som mitt sällskap hade förutspått när det spelades några låtar från fenomenala albumet Spectrum, inspelat 1973.
En positiv överraskning var, surprice; trumsolot, där Cobham såklart briljerade som den mästare han är och med den självklara pondus man får efter över femtio års musicerande. Där tillät han en mer poetisk ådra kika fram som jag imponerades av. Tyst, tyst smög han med vispar och lät mellanrummen anas i kontrasterna. Så gör en sann konstnär! Låt vara då att någon lustigkurre ”viskar”; Har han somnat ellör, på bred göteborgska…

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.