Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

på minnesgudstjänst för Nina

2018-12-11 av Chawki

Idag hölls en minnesgudstjänst för anti-poeten Nina Ahlzén som la ut krönikor på Gbg Nonstop, sista gången två dar innan hon valde att ta livet av sig. Hennes kropp är fortfarande inte funnen. Ceremonin var i Masthuggskyrkan. Nadja och jag stod och beundrade utsikten över Göteborg innan vi slank in i kyrkan. 

Kalle Ruuth spelade otroligt snygg slidegitarr och jag kunde inte annat än att svänga loss lite i kyrkbänken.  Många höll små tal och läste dikter. Bland annat Ninas dotter som sjöng  med en späd oförställd vackert klingande röst. På slutet fick man gå fram, tända ett ljus och säga adjö till Nina. Jag tände ljuset, tittade på ett foto föreställande Nina och hörde mig själv

– Vi fortsätter! 

Tre st personer som varit engagerade i Gbg Nonstop har dött inom loppet av ett år. Vår dödsstatstik är ganska hög. Men två tredjedelar lever fortfarande.  Inte bara lever, lever intensivt! 

GBG NONSTOP MANIA

Ännu en gång får vi tacka Nina för hennes ord och engagemang, och bästa Nina – VI FORTSÄTTER!

Poeten Louise Halvardsson var också i kyrkan, hon skrev till Nina

Kanske hade hon levt längre
om det inte funnits speglar
sätt att mäta
lycka på

Vi kan vara inuti
varandras kroppar
men inte tränga in
i någons knoppande
tankar

När livet blänker till
kan det tolkas
som en solstråle
ett knivblad
eller ett mynt
som tappat sitt värde

Hon kommer aldrig mer
att gömma sig
för kameran
men det blixtrar fortfarande
om hennes poesi.

Låt oss ripa

2018-03-22 av Nina


Häromdan härmade jag en som ser lugnt på livet. Stod med andra vid Mariaplan och väntade på spårvagnen. Glasögonsdimmans skygglappar skyddade skönt bland kreaturen vars ögon frenetiskt sökte bland ljusrektanglarna. Fick en närapå perfekt plats bredvid, visade det sig, en före detta semiberömd operasångare från öst. Han var både stum och döv vilket jag uppskattade. Det var en satans tisdag eller om det var onsdag, jag har svårt med dagarna nu för tiden. Undviker att ge mig ut och iväg, men sist propsade psykologen (i hotfull ton), att hans tålamod kommit till sin ände om jag inte NÅGON GÅNG ”utsatte mig för en smula social interaktion”.
När så bedövningens ljuvliga kemikalitet nått båd membran och yttersta fingertoppspetsarna gjorde jag avkall på allt, lät biltema vår/sommar ligga och gjorde mig en åtminstone en halvdag bland fäna. Jag kan inte säga att det var en vacker dag, heller inte ful.
Feta labradorer nosade mixade pudelrövar, ett milt krampanfall vid Järntorget övergick i knivslagsmål, det var något om en femtilapp som Tommy VÄGRADE erkänna att han var skyldig för ”nån jävla pissöl”, ett barn i sittvagn med käck masthuggskeps satte i halsen och storknade, en ranglig smått anemisk tonåring i korta sockor svimmade och en vit förtifemårig noshörning hade nyss dött bort från oss alla och likaledes trillat av pinn, dratt sista sucken, vikt hädan, lagt ut, sålt skåpet, gjort en farstuknut, satt en sabel, krossat fönstret, repat rödlack, visslat i en hiss, tryckt på off, dansat på minan, gått in i norra kvarken och så vidare. Nu skulle det ripas överallt, ivriga lemmar frustade undergångstoner. Jag kan ha fått feeling och ropat något om rip på väg hem. Minns inte exakt men det är mycket möjligt. Jag saknar både stil och hyfs när det kommer till kritan, det har påpekats både en och två gånger vid familjesammankomster. Sist mumlades det dessutom om konstigheter och brist på moral. Det med moral kan jag ha missförstått men jag låter det vara osagt.

Här kommer den stora friskheten

2018-02-25 av Nina


Av ren barmhärtighet bestämde jag mig för att byta vårdcentral för några veckor sen. Alla dessa år av klagosång hade såklart tärt på di sjukvårdskunniga. Det finns ju gränser. Måtta och diverse annat. Nu föll det sig så. Felstickande och i vissa fall slumrande sköterskor måste också få pauser i vardagens träleri. Där måste jag ta mitt ansvar. Inte hålla på och matta ut mänsker på det viset, även om mina besvär nu inte blev bättre utan snarare åt andra hållet, liksom mer åt själva helvetethållet. På nya stället var allt glänsande magi och ett myller av tillmötesgående och respektfulla vårdcentralsarbetare cirklade kring mig ifall den väl dokumenterade och mystiskt uttömda järndepån nu skulle få mig att svaja till lite obehagligt eller på något annat sätt få mig ur balans. Det kvittade lika. Likt änglar samlades de kring mig med en gyllene bår för att sedan varligt skrida till verket. De gav sig inte. Nu skulle det gås till botten med tarmar, järn, sömnproblem, yrsligheten; ja nu kunde jag bara slappna av i skenet av deras ihärdiga aldrig sinande medicinska professionalitet. Javisst. Så måste det vara. Så var det. Jag minns det så klart. Inga andra sätt finns. Som Mellanöverstevårdinnan sade; Doktor S är älskad och avgudad av exakt alla. Han och blott honom skall nu vara din och bara din eftersom jag säger det till dig. Men efter blott en dag hade jag mycket felaktigt och rent av obehagligt framfört att jag fann Doktor S en smula arrogant! Herregud. Hur kunde jag på detta harmfulla vis komma med slik kritik! Nej, Mellanöverstevårdinnan hade naturligtvis rätt och jag skärpte till mig. Höll tillbaka. Inte skulle väl jag, en enkel sjuk ta mig rättigheter, mopsa upp, jobba mig, besvärliga mig, kort sagt; HÅLLA PÅ! Jag, som dessutom fått adehådekortet av staten och därmed bevisligen inte kunde hållas för riktigt riktig utan snarare en lite knasig c-medborgare som inte kan ta sig samman nån gång. Men tröttheten! Tröttheten käraste Ni! Det där med att jag utmattad föll ihop vid tretiden var dag och den mjölkaktiga hjärndimman. Cementstegen mina fötter plumsade med. Inte visste jag i mitt förvirrade Lallaland att lösningen var inom räckhåll. Jag hade aldrig förr hört något så insiktsfullt och djupt när jag nu vände mitt anemiska ansikte mot Doktor S tillbakalutade gudsgestalt. Inte visste jag, inte kunde jag ana att det jag borde gjort för länge sedan var att äta mat och utföra regelbunden träning! Visst, mitt lilla gagg om svårigheten i att andas då och då, var förstås ren och skär slöhet eller kanske bara ett märkligt utslag av uppmärksamhetssökning. Det förstår jag nu. Du måste bli rejält mycket sämre om vi ska hjälpa till, avslutade Herr Doktor S det hela förnöjsamt. Jag höll med. Jag bad om ursäkt ända ut till entrén och vinkade sedan tacksamt och mycket städat på väg in mot den stora friskheten.

Hej då Herr Hare

2018-02-18 av Nina


Det var länge sen han försvann. Eller; jag bad honom gå. Det här är sista gången sa jag. Ut, ditt fanstyg. Efteråt låg jag på soffan ett tag. Ett bra tag. Några månader. Sedan träffade jag Herr Hare. Han talade mycket och ihärdigt om ditten och datten. Jag lyssnade och lyssnade. Såg fjunen på öronsnibben, strecken där som vissa säger betyder att man ska dö i hjärtinfarkt. De gulaktiga tänderna, amalgamblänket. Du ville adoptera ännu en hund från det rumänska hundstallet. -Någon måste ta ansvar, sa du med stirrande strumaögon.
-Det jag gör kan alla göra! Vi måste ta ansvar innan det är för sent.
Jag höll med men glömde att du var hare och att jag i dina ögon liknade hyena.

Ge mig ditt kött, din hud, din päls, och jag ska älska och mata. Det ska jag göra med glädje, det är alls ingen uppoffring. Du ska bara vara min och vi ska leva tätt och när det är dags ska du få avlivas humant och utan plågor med intravenös injektion av på ett ungefär 100 mg pentobarbital per kilo. Det låter dyrt men är värt det.

Jag förlorade dig inte. Du grävde en grop och hoppade ner. Jag hotade dig med känslighet för flackande blickar, för subtila harklingar, för samtalsavrundningar. Min förståelse är i det närmaste grandios. Ibland tänker jag att du borde inse att jag gör dig en stor tjänst. Fnissar för mig själv åt den tanken. Uppskattar verkligen min förmåga att roa mig själv. Det är sannerligen en stor tillgång.
Jo, jag har mina ljusa stunder, det är inget att hymla om. Det händer att jag ramlar ur soffan när jag skrattar som mest. Men det är bara ibland.

Billy Cobham lät det svänga

2018-02-05 av Nina


Billy Cobham, hamnade som nummer fyrtiofem på tidningen Rolling Stone hundra bästa trummisar-lista härom året. Han är bland annat känd för att ha spelat med Miles Davis i början på sjuttiotalet, och sedan varit med och bildat bandet Mahavishnu Orchestra.
I söndags landade han med sitt katedralliknande trumset på ett utsålt Nefertiti. Med sig hade han sitt ûbertajta band där keybordisten Camélia Ben Naceur och basisten Christian Galvez stack ut med briljant spelstil. Eller, det gjorde förresten gitarristen Jean-Marie Ecay och Junior Gill på Steel pan också. Det var snudd på för väloljat, jag stod ett tag och drömde mig bort av pur perfektionist-uttråkning. Sedan tog det sig. Inte för att det blev fel eller glappigt, snarare tyngre och långsammare. Publiken bestod av allt ifrån femtiofemåriga snubbar till sjuttiofemåriga killar. En och annan tjej plus mig kunde jag se gunga loss också. Spontana applåder och allmänna tjut av igenkänning kom precis som mitt sällskap hade förutspått när det spelades några låtar från fenomenala albumet Spectrum, inspelat 1973.
En positiv överraskning var, surprice; trumsolot, där Cobham såklart briljerade som den mästare han är och med den självklara pondus man får efter över femtio års musicerande. Där tillät han en mer poetisk ådra kika fram som jag imponerades av. Tyst, tyst smög han med vispar och lät mellanrummen anas i kontrasterna. Så gör en sann konstnär! Låt vara då att någon lustigkurre ”viskar”; Har han somnat ellör, på bred göteborgska…

Ti amo Träbock eller nåt i den stilen

2018-02-01 av Nina


Första februari och på Draken ser jag den italienska filmen Stories of Love That Cannot Belong to This World av Francesca Comencini. Det är en kärleksfilm med ambition att problematisera. Man släpps ner i en skön argumentation om Kafka och Bukowski mellan litteraturprofessorn Claudia och kollegan Flavio som leder till himlastormande kärlek (från hennes sida). Hon har, milt uttryckt, nära till stora känslor. På första dejten deklarerar hon att hon kommer älska honom för evigt och han mumlar lite och sen älskas det i hans shabby chicka sommarhus och hon vandrar barfota i blommig klänning, snurrar runt lite och håret är rufsigt. Vackert filmat med inklipp från gamla svartvita rullar med par som dansar eller bara är allmänt läckra. Hon vill ha barn, hon vill gifta sig, han mumlar. I tillbakablickar görs klart att hon minsann borde lägga band på sig, eller i alla fall bete sig, men det gör hon inte och därför träffar han såklart en tjugo år yngre kvinna. Då gör hon ett försök med en kvinnlig ursnygg student, för det är kanske lättare att bli lesbisk, men nej, hon kan inte glömma mister Träbock. Jag som var mycket förtjust i början känner mig folkilsk när filmen är slut. Alla dessa tråksnubbar som älskas ihjäl av bombnedslag med borderline. Det är krystat, tråkigt och ointressant. Synd på så rara ärtor och c’est la vie.

Ett litet ryskt helvete på Filmfestivalen

2018-01-30 av Nina


Efter fantastiska filmer som Återkomsten och Leviatan, är nu ryske regissören och skådespelaren Andrey Zvyagintsev aktuell med Saknaden(Neljubov). Med lovande grå tunga penseldrag, cement och smutssnö glider man in i bitterhetens högborg. Zjenja och Boris har varit gifta alltför länge och är på väg till sina nya liv. Det enda som står i vägen för deras lycka är 12-årige sonen Aljosja. Det är helt hjärtskärande med denna totala otrygghet i familjens oheliga allians. Hos föräldrarna finner man inget förmildrande. Deras hat är absolut och kompakt. Båda ångrar dom sin son, mest modern. Hans födelse har förstört hela hennes liv. Hon känner inget annat än likgiltighet för sin avkomma, men man får inga ledtrådar till varför. Det är synd eftersom det utestänger, publiken blir inte inbjuden.
En dag försvinner sonen spårlöst. Efter några dagar sätts sökarbetet motvilligt igång. Oförmågan hos paret att ens nudda vid någon form av självrannsakan eller eget ansvar blir närmast absurt platt och faktiskt rent av tråkigt. Ska inte spoila vad som händer, men jag satt och önskade att det skulle gå åt helvete för bägge två.
”Deras tidigare erfarenheter har naggat deras självkänsla i kanten, men de ser fortfarande ljust på framtiden. […]” beskrivs paret av Andrej Zvjagintsev på Triarts hemsida. Fan trot.
Visas på Hagabion den 1 februari kl.21.00

Brev om kött

2018-01-17 av Nina

Den dag du äntligen tar bladet från munnen och spottar fram din lilla saga kommer jag tvätta mina armar i stålet igen. Det stod klart för mig i morse. Du är ett skal. Ett alls icke speciellt vackert skal. Men mitt svaga kött, detta ok att bära till och med inför poserande småpåvar, vibrerar och sjunger när du visslar. Naturligtvis hålls tand för tunga som du vet och tycks räkna med. Jag är en silkesapa som dansar och röker.
Danad av modern, skammen och det heliga självhatet. (Som du mitt lilla grisasvin!)
Den dagen du vågar ta steget från pallen ska jag salutera dig. Avnjuta ett vin från sjuttiotalet avsett enkom för högtidliga tillfällen såsom vid någon närståendes olycka eller förlust. Nej det ska jag inte. Herregud, jag kommer gå ner till Jonny som vanligt.
Du ringer från Din Stad. Du är blankpolerad svål, en icke nämnd, en borttappad. Grinar om Våndan. Ensamheten. Sjukavdelningen. Din lame jävel. Om jag inte skämdes så hade jag namngivit dig här. Eller så kunde jag filma mitt vita kött och sjunga ståendes på ett ben. Men vad hjälper det?  Knappast något alls mot det vämjeliga. Nej. Rikta energin säger jag till mig själv likt en van lifecoach. Kräks litegranna och sväljer. Gör solhälsningen fem gånger i rad. Tänker att blod på fel ställen syns extra mycket. Mer än man tror. Jag fick trösta sköterskan idag när hon stack fel. Det är inte hela världen mitt barn, sa jag och tog henne i famnen.

Jag har ingenting här att göra mer än att precis som du försvinna. Tack och lov är Döden tillfällig och högst demokratisk. Inga stora gester. Tack för kaffet. Det var inget vidare men det gick uppenbarligen ner. 

Tvivel och James Franco

2017-12-15 av Nina

En vecka i isolering. Tough shit. Självtvivel blandat med syndrom av allehanda slag. Vem är jag, vart ska jag, är det nån idé. Sådana gamla sisyfosstenar att bolla med till ingen nytta alls. Som mor min sa; varför hålla på och grina när du kan vara glad. Så jag ringde och fick tid till att byta vinterdäck. Ganska ambitiöst och driftigt gjort av mig.
Jorå, de e bara te o komma ve sju, då e göbbarna på gång serru.
Jaha, sju alltså. På morgonen that is. Det var la käckt hörde jag mig själv svara, som en inhostad masthuggskäring. Så kom det sig att tant rödmosig körde den darriga sommarbilen genom mörkret västerut. I den blanka bilhallen väntade kaffemaskin ala himmel, inställsamt toalettljus och Frölundas egna James Franco. Allt detta underbara var verkligen oväntat, och synapsernas trippelvolter tillsammans med dopaminflödet gav mig ovan energi och ett rensat källarförråd. Ja, jag blev så överdrivet ljus i sinnet att jag var tvungen att läsa lite ångestanteckningar från veckan.

Se, ser du, ser du nu

2017-11-13 av Nina

Eller detta med att bara titta.

Så skär vintern sönder höstens sista armar, faller handlöst mot den trötta asfalten. Jag öppnar fönstret du glömde stänga. Vad sa du aldrig. Var är jag nu. Kanske inte född, kanske är jag innanför mig själv. Hon står så långt ifrån mig. Jag vet att hon röker. Hallen är full av flyttkartonger. Jag försöker fråga om hon ska flytta, men hon kommer inte ihåg. Kyrkklockor ringer varje dag. Jag minns när hon föll. Alla förfärade miner. Var det en kant på gatan precis vid övergångsstället? Jag minns inte. Jag vet att hon skrek. Eller om det var jag. Mamma, skrek hon. Vi hade varit på café. Hon hade blivit upprörd och klumpigt lämnat bordet. Ibland känns det som jag aldrig riktigt har levt. Ett regn faller, sen är det över. En gammal kropp, liksom förkrympt, i en sjuksäng. På ett hospice. En halv mazarin. Ett brunt päron. Salivindränkta kungatidningar. Jag kanske knuffade henne? Hon går så långsamt nu för tiden. Som om hon bromsar inför sin egen död. Jag tog taxi hem. Jag var ett blått barn, man tog hastigt bort mig ur rummet. Ett rum inuti ett rum, igenbommat eller aldrig öppnat. Jag går runt min axel. Det är vidrigt. Hon ringer aldrig och säger förlåt. Nu är sekunden snart gången. Vi finns inte. Jag sover för mycket. Vi ses snart. Jag är för ung för att vara så här gammal. Att ha blivit född har verkligen fördärvat min hälsa.
Att ha blivit född har verkligen komplicerat saken som jag ser det.
I hallen är högar av insamlade hundar staplade, en ruttnande massa snart upplösta ur sig själva. Jag står länge vid dörren och undrar om jag är på väg ut eller om jag nyss kom hem. Du är rädd för narkosen och att vakna upp. Du begraver mig i skam. Ingenting du säger är sant. Ska vi gå nu. Så lång denna tid är, hinner jag tänka. Du lossar på strypgreppet. Det finns ingen tröst. Vi rör oss över gatan när du faller. Dagen är exakt som natten, bara ljusare. Det är allt.

Presentation av ny skribent: Nina Ahlzén

2017-11-12 av Chawki

Gbg Nonstop firar denna söndag att den ovälkomna pop-uppen är borta!?
Den inkopplade virusexperten hittade felet, eller?
Dessutom har jag det stora nöjet att få presentera en ny skribent –
Nina Ahlzén – som jag träffade första gången på Hammok när hon läste poesi med den begåvade och varma gitarristen Kalle Ruuth som dramatisk sideman.
Det var en förställning på liv och död.

Ahlzén har fria händer att skriva om vad som helst. Tror att det blir krönikor och recensioner tex.

Nina Ahlzén är urgöteborgare, poet, författare och hästmassör. Har givit ut två diktsamlingar, ”Nya Avgrunder”, ”Och hon går förbi” och kortromanen ”Träsk” som kom ut 2015 på Toth förlag. Medverkat i ett tiotal antologier.
Är ytterst svag för det surrealistiska, det absurda i tillvaron, de vita fläckarna och människobeteende. Är just nu väldigt inne på att betrakta och skriva om hundägare .
Tar avstamp i Samuel Beckett för det mesta. Ever tried. Ever failed. No matter. Try Again. Fail again. Fail better.

11:
Tag dessa mina
smärthänder

spola blodet, spola ur allt som minner
om ett slags levande

far gick i sjön, mor ville mig ej
ej så ville jag min mor

falsarium att finnas
att vara allas, ja
att vara allas hund

poesi – Nina Ahlzén

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-12-08

  I tider som prånglar ut trista nyheter som kan göra den bäste uppgiven så uppstår  ljuset. I mörkret fladdrar alltid ett ljus. Våra brinnande hjärtan. Samtidigt som politiker verkar ha fått fnatt eller tvingas till dåliga beslut pga kompromisser och många svenskar känner sig så otrygga att de lägger…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-11-17

3 Avocado 1 halv burk röd tångkaviar 1 halv burk svart tångkaviar Hackad rödlök Havregrädde Droppa i citron 1-2 tsk En liten korv tartex Blanda alltihop till en goja.Det skulle bli en sås men det blev ingen sås,det blev en GOJA. Ätes på midsommar eller jul.

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...