Ni som följt min blogg ett tag vet jag ”skriver av mig” ganska ofta.
Jag är en känslomänniska, likt en fartfylld berg- och  dalbana så är jag på toppen och vill jag ta över världen en dag för att sedan vara botten och hoppa av dagen därpå. Mycket av det får utlopp här på bloggen.
Jag tänker berätta om en händelse som inträffade för ett par veckor sedan, när jag satt på tåget mot Göteborg efter en helg i Sollebrunn.

Jag har tights och gympadojor på mig och min orangea resväska med mig. Jag ska till hem till Surte, men måste innan det gå på ett möte radiomöte på Radio 88 angående vår nya hemsida. Det är fortfarande en hel del detaljer som ska till innan det är helt klar, och jag är en av de tre som är ansvariga för 88’an på sociala medier.
Är redan lite sen. Lär väl komma 20 minuter senare än mina kollegor, men förhoppningsvis missar jag inget jätteviktigt.
Känner verkligen inte för möte idag. ”Kommer ändå inte bidra med något. Vad ska jag dit och göra?” tänker jag när inser att jag blir försenad dit. ”Jag kan ju inte det där egentligen…”.
Alltid det där; jag kan inte. Jag kan ingenting. Varför starta jag ens upp ett företag? Vafan fotograferar jag för? Jag kan ju inte det. Och radion, varför är jag där? Inte en jävel som lyssnar ändå.

Sätter mig i ett dubbelsäte; två på min sida och två mittemot. Breddar ut mig med min stora resväska. Ringer kollegan och säger att jag blir sen, hoppas någonstans inombords att han ska säga
”Du behöver inte komma om det blir stressigt för dig, Josefine.”, men det gör han inte. ”Okej – det är lungt! Men då kommer du 09:20 ungefär?”. ”Joo…” svarar jag. Ses sedan. Ja. Bra. Okej. Hej. Lägger på.

Precis när tåget börjat rulla så kommer en kille med en träningsväska släpandes efter sig och sätter sig framför mig. Han är ganska ung. Några år äldre än mig kanske. Han luktar konstigt, men kan inte sätta fingret på vad. Han har en enkel grön vinterjacka på sig. Färdigslétna jeans med några tygmärken på och en mössa på huvudet.
Han har en tatuering på halsen också. Hans födelseår ska jag senare få reda på. När han ser att jag tittar på den så försöker han få kontakt. Våra blickar möts och vi nickar åt varandra. Hej-hej. Han ler så finurligt på något vis. Ser jättenöjd ut,
men på det sättet han rör sig, sätter sig ned i sätet och som han luktar så tror jag inte att han alltid har varit sådär nöjd…

Jag sätter i hörlurarna. Lyssnar på en arg spelningslista för att försöka ladda och tagga mentalt inför det kommande mötet som jag absolut inte är sugen på. Allra helst vill jag hem och gömma mig och inte träffa några människor idag. Jag är tom inombords.
Jag vill sjukskriva mig från allt och alla.
Jag är psykiskt förkyld idag.
Låt mig vara.

Han tittar på mig fortfarande.
Försöker att inte möta hans blick.

Då sparkar han till min resväska lite lätt med ena foten.
Jag tar av mig ena hörluren.

”Ska du ut och resa?” frågar han.
”Heh, nej. Inte direkt.” svarar jag.
”Nähä?” säger han förvånat. Fortfarande det där finurliga leendet på läpparna.
”Jag har varit ute och rest kanske man kan säga…”.
”Jaså? Vart då?”
”Sollebrunn.” säger jag och sänker volymen på musiken som spelas i mina hörlurar.
”Oj, det var långt!” skämtade han. ”Vart ska du nu då?”
För ett slag tänkte jag att ”det har inte du med att göra” eller ifrågasätta varför han undrar det, men samtidigt kände jag att det inte var läge för det. Han hade inte gjort något ont mot mig, så jag svarade och berättade vart jag skulle. Berättade att jag bodde i Surte. Var ganska nyinflyttad. Jo, jag trivs väldigt bra där. Det är ett litet samhälle, eller vad man ska säga. Sju minuter med tåg utanför Göteborg. Ja, det är jättebra. Vet inte hur många som bor där, kanske 5 000? Det är en etta. 36 kvadratmeter. Lagom för mig.

”Vart ska du själv någonstans då?” frågade jag. Han blev tyst en liten stund, sedan svarade han
”Stan.”
”Jaha, okej.”  svarade jag lika kort, antog att han kanske inte ville prata om det.
”Östra. Jag ska till Östra.” sa han sedan.
”Oj, är du sjuk?” frågade jag, som ett litet barn.
”Nja, eller…lite kanske. Jag ska få Metadonbehandling.”
”Oj. Varför då?”.

Jag är ärlig och nyfiken, jag vill veta. 
Han är ärlig och öppen, han berättar.

Här börjar en djup, 40 minuter lång konversation om missbruk av alla de slag, men mest heroin. Det handlar också om depression, slag mot flickvännen, knivmord, knarkfyllda fickor på studentflaket, ångest, boende i trappuppgångar, grupptryck och det som präglat hans liv under åtta år.
Jag lyssnade, frågade och berättade själv om mitt matmissbruk, anorexian som jag led av under tonåren. Han lyssnade och frågade han också. Vi möttes där. Pratade oavbrutet bland alla andra passagerare om våra erfarenheter av livet. Trots våra olikheter, så är ett missbruk alltid ett missbruk
– och bland det värsta man kan vara med om. Känslorna är detsamma.

”Du har alltså förlorat åtta år av ditt liv?” sa jag.
”Jo.” svarade han. ”Det är ett tag…”
”Ja. Det är det verkligen. Åtta år för mycket. Åtta år av skit.”

Sedan ringde hans flickvän. Hon grät i telefonen. Jag hörde inte vad hon sa, men det lät jobbigt.
”Men lilla gumman, har du tagit dem då? Ja, tabletterna alltså. Lugna ned dig, gumman. Lugn…”
”Fan, men finns det ingen yoghurt hemma då? Ta dem med yoghurten. Finns det ingen yoghurt? Måste vi köpa yoghurt?”.

”Nästa station: Partille.” ropar de i högtalarna på tåget.
Det var dags för mig att gå av. Han satt fortfarande och pratade med sin flickvän. Han hade lugnat ned henne, men samtalet var fortfarande tragiskt. Det lät så ledsamt alltihopa.
Jag reste mig upp och tog mina saker. Ville inte störa i telefonsamtalet så jag slank diskret förbi honom och han tittade inte ens upp. Stirrade ned i marken samtidigt som han pratade med sin flickvän i telefonen.
Dörrarna gled upp, jag klev ut och de stängdes igen.
Det regnade. Blåste kallt. Jag drog upp dragkedjan på jackan och började promenera bort från tågstationen
– och det enda jag kunde tänka på när jag gick där med min tunga packning, tunna tights och gympadojor var

Fy fan vad bra jag har det egentligen.

Häromdan såg jag honom igen. Då på ett café i ett hektiskt Nordstan. Han satt och sov med huvudet i sin kupande hand.
Först gick jag förbi, men efter ett par meter kände jag hur fel det var, så jag vände och gick tillbaka mot honom igen. Tog tag i hans ena axel och skakade om honom lite lätt. Han vaknade till.
”Är du okej?” frågade jag och såg honom i ögonen. Jag såg att det inte var okej. Han var trött. Borta.
”Ja, ja, ja. Ja.” svarade han sömnigt.
”Säkert?”
”Ja!”
”Bra. Lova det…”.

Sedan gick jag därifrån.
Oavsett hur det går för honom, vad min roll betyder för honom i hans liv, vad han sa var sant eller ren och skär lögn
– så gav det åtminstone mig en tankeställare. Att jag, återigen har det jävligt bra.

Och att knark är bajs.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.