Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

”Ultimately, I just want someone who knows which songs not to talk over”

2015-09-11 av

Blogg2

BLOGGHallådär
När ni läser det här är det fredag. Bilderna är från igår, när jag tog en sväng till Radio 88 för att sända mitt Radio JoJo. Kan inte fatta att jag varit där på radion till och från under fyra års tid nu. Känns jättemärkligt.
Nåja, jag fortsätter sända där fram tills det är roligt. Som en klok man sa en gång ”Är det inte kul – gör det inte!”.

Jag gick opp ganska tidigt för att förbereda låtlistan och lite lätt manus, så att man har några stolpar och något att luta sig mot om man skulle få tunghäfta. I mitt program spelar jag mest musik från 60- och 70-talet och pratar om…musiken (förstås) och lite personliga anekdoter etc. Ibland bjuder jag in lokala band och artister som jag tycker förtjänas lyftas fram.
Lite nässpray och två alvedon, sedan hoppade jag på tåget mot Göteborg.

Blogg1

Jag sänder varje torsdag mellan 10:00 och 12:00. Den här gången spelade jag bland annat Led Zeppelin, Deep Purple, Fleetwood Mac, Violet Sedan Chair, The Eagles mfl. Vill man lyssna på mitt program i efterhand kan man göra det på vår hemsida.
Efter att jag sänt klart satt jag med datorn och jobbade en liten stund, och plötsligt rullade min kollega Stefan in med sin Amazon från 1964.

Blogg4

Stefan skulle få besök av Rickard från Werecki Promotion som just nu är ute på en promotionturné tillsammans med Thomas Petersson som är aktuell i Tresteg i Snedsteg. Thomas var väldigt imponerad av Stefans bil och poserade för inte mindre än fem olika kameror som jag fick ansvara för (heh, inte första gången).
”Ska inte du vara med på bild då?!” frågade de mig. Jag brukar 9 av 10 tillfällen svara nej. En gång sa jag ”Javisst!”,
det var en bild på mig och Lasse Kronér (haha!). Det var väl efter det tillfället som jag började säga ”Nej” till att ställa upp på sådana fotografier. Bilden på mig och Lasse kan ni se här.  Våfflat hår har jag också. Fina tider!

Blogg3

Stefan ville ställa upp på  bild tillsammans med bilen och Thomas i alla fall. Myz.
Strax innan sändning fick Thomas en Radio 88-tshirt av oss. Likt Superman himself var han snabb som faen att sprätta upp sin vita skjorta så att knapparna flög åt alla håll – sedan drog han in magen och drog på sig den svarta 88-tröjan som satt som en smäck på den brunbrända beachkroppen.
Jag överdrev väl lite kanske när jag beskrev hur han öppnade skjortan, men annars var det precis så det gick till.

Blogg5

Jag satt mest utanför och lyssnade när Stefan intervjuade Thomas. Han var väldigt lätt att prata med och berättade gärna om sin gård ute i Halmstad där han gärna spenderar tid när han är ledig. Dock lät det som han tar i lite väl mö när han är där då han lyckats få ryggskott fem gånger det här året. Tokfrantz.

Blogg6B

Innan det var dags för nästa stopp på promotionturnén för Rickard och Thomas så fick Thomas posera framför ”min” tapet som jag designat till Radio 88. Faen vad det tog tid att klippa ihop alla de där skivomslagen. Tror det är närmare 200 stycken omslag eller något sådant. Men kul var det, och den har varit väldigt uppskattad av flera som gästat radion.

Och på tal om gäster på Radio 88 så kan jag berätta en kul grej redan nu.
I veckans avsnitt av Radio JoJo spelade jag den här fantastiska låten av Kamchatka; ett band från Varberg som senare i höst kommer till Göteborg för en spelning på Atomic Rooster på Cajsa Warg i majorna. Torsdagen innan deras spelning (som äger rum lördagen den 31 oktober) gästar delar av bandet mig i Radio JoJo. Kanonskoj tycker jag!

Blogg7

Jag kom tillbaka till Surte runt 15:00. Slängde i mig världens fulaste matlåda från kylen eftersom jag var för hungrig och seg i huvudet för att komma på något intressant att laga.
Efter lite fix i lägenheten (alldeles för längesen jag diskade till exempel) och slappande på soffan gick jag bort till min lokal och satte mig där och jobbade fram till solen gick ned och mörkret kom. Märkte att tre timmar där borta gick väldigt, väldigt fort…
Som ni ser på bilden ovan har jag målat väggarna, fått dit ett skrivbord och en kontorsstol (har faktiskt två, köpta på blocket. Två rejäla, tunga sådana för 300:-/st. Bra skit!). Hela lokalen får ni se när jag fått bättre ordning där. Allt är färdigmålat, men jag saknar viss förvaringsutrymme och lite möbler. Tills dess kan ni kolla på den här videon om när jag började göra ordning där (och hur det ser ut när jag äter banan…).

Glá fredag på er!
Nu ska jag fortsätta dricka te med för mycket honung och ingefära i och bara va hemma och grisa för imorgon är det bröllopsfotografering i Alingsås och då vill jag vara frisk! För bövölen.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

Det handlar om knark

2014-11-17 av

Namnlöst-1

Ni som följt min blogg ett tag vet jag ”skriver av mig” ganska ofta.
Jag är en känslomänniska, likt en fartfylld berg- och  dalbana så är jag på toppen och vill jag ta över världen en dag för att sedan vara botten och hoppa av dagen därpå. Mycket av det får utlopp här på bloggen.
Jag tänker berätta om en händelse som inträffade för ett par veckor sedan, när jag satt på tåget mot Göteborg efter en helg i Sollebrunn.

Jag har tights och gympadojor på mig och min orangea resväska med mig. Jag ska till hem till Surte, men måste innan det gå på ett möte radiomöte på Radio 88 angående vår nya hemsida. Det är fortfarande en hel del detaljer som ska till innan det är helt klar, och jag är en av de tre som är ansvariga för 88’an på sociala medier.
Är redan lite sen. Lär väl komma 20 minuter senare än mina kollegor, men förhoppningsvis missar jag inget jätteviktigt.
Känner verkligen inte för möte idag. ”Kommer ändå inte bidra med något. Vad ska jag dit och göra?” tänker jag när inser att jag blir försenad dit. ”Jag kan ju inte det där egentligen…”.
Alltid det där; jag kan inte. Jag kan ingenting. Varför starta jag ens upp ett företag? Vafan fotograferar jag för? Jag kan ju inte det. Och radion, varför är jag där? Inte en jävel som lyssnar ändå.

Sätter mig i ett dubbelsäte; två på min sida och två mittemot. Breddar ut mig med min stora resväska. Ringer kollegan och säger att jag blir sen, hoppas någonstans inombords att han ska säga
”Du behöver inte komma om det blir stressigt för dig, Josefine.”, men det gör han inte. ”Okej – det är lungt! Men då kommer du 09:20 ungefär?”. ”Joo…” svarar jag. Ses sedan. Ja. Bra. Okej. Hej. Lägger på.

Precis när tåget börjat rulla så kommer en kille med en träningsväska släpandes efter sig och sätter sig framför mig. Han är ganska ung. Några år äldre än mig kanske. Han luktar konstigt, men kan inte sätta fingret på vad. Han har en enkel grön vinterjacka på sig. Färdigslétna jeans med några tygmärken på och en mössa på huvudet.
Han har en tatuering på halsen också. Hans födelseår ska jag senare få reda på. När han ser att jag tittar på den så försöker han få kontakt. Våra blickar möts och vi nickar åt varandra. Hej-hej. Han ler så finurligt på något vis. Ser jättenöjd ut,
men på det sättet han rör sig, sätter sig ned i sätet och som han luktar så tror jag inte att han alltid har varit sådär nöjd…

Jag sätter i hörlurarna. Lyssnar på en arg spelningslista för att försöka ladda och tagga mentalt inför det kommande mötet som jag absolut inte är sugen på. Allra helst vill jag hem och gömma mig och inte träffa några människor idag. Jag är tom inombords.
Jag vill sjukskriva mig från allt och alla.
Jag är psykiskt förkyld idag.
Låt mig vara.

Han tittar på mig fortfarande.
Försöker att inte möta hans blick.

Då sparkar han till min resväska lite lätt med ena foten.
Jag tar av mig ena hörluren.

”Ska du ut och resa?” frågar han.
”Heh, nej. Inte direkt.” svarar jag.
”Nähä?” säger han förvånat. Fortfarande det där finurliga leendet på läpparna.
”Jag har varit ute och rest kanske man kan säga…”.
”Jaså? Vart då?”
”Sollebrunn.” säger jag och sänker volymen på musiken som spelas i mina hörlurar.
”Oj, det var långt!” skämtade han. ”Vart ska du nu då?”
För ett slag tänkte jag att ”det har inte du med att göra” eller ifrågasätta varför han undrar det, men samtidigt kände jag att det inte var läge för det. Han hade inte gjort något ont mot mig, så jag svarade och berättade vart jag skulle. Berättade att jag bodde i Surte. Var ganska nyinflyttad. Jo, jag trivs väldigt bra där. Det är ett litet samhälle, eller vad man ska säga. Sju minuter med tåg utanför Göteborg. Ja, det är jättebra. Vet inte hur många som bor där, kanske 5 000? Det är en etta. 36 kvadratmeter. Lagom för mig.

”Vart ska du själv någonstans då?” frågade jag. Han blev tyst en liten stund, sedan svarade han
”Stan.”
”Jaha, okej.”  svarade jag lika kort, antog att han kanske inte ville prata om det.
”Östra. Jag ska till Östra.” sa han sedan.
”Oj, är du sjuk?” frågade jag, som ett litet barn.
”Nja, eller…lite kanske. Jag ska få Metadonbehandling.”
”Oj. Varför då?”.

Jag är ärlig och nyfiken, jag vill veta. 
Han är ärlig och öppen, han berättar.

Här börjar en djup, 40 minuter lång konversation om missbruk av alla de slag, men mest heroin. Det handlar också om depression, slag mot flickvännen, knivmord, knarkfyllda fickor på studentflaket, ångest, boende i trappuppgångar, grupptryck och det som präglat hans liv under åtta år.
Jag lyssnade, frågade och berättade själv om mitt matmissbruk, anorexian som jag led av under tonåren. Han lyssnade och frågade han också. Vi möttes där. Pratade oavbrutet bland alla andra passagerare om våra erfarenheter av livet. Trots våra olikheter, så är ett missbruk alltid ett missbruk
– och bland det värsta man kan vara med om. Känslorna är detsamma.

”Du har alltså förlorat åtta år av ditt liv?” sa jag.
”Jo.” svarade han. ”Det är ett tag…”
”Ja. Det är det verkligen. Åtta år för mycket. Åtta år av skit.”

Sedan ringde hans flickvän. Hon grät i telefonen. Jag hörde inte vad hon sa, men det lät jobbigt.
”Men lilla gumman, har du tagit dem då? Ja, tabletterna alltså. Lugna ned dig, gumman. Lugn…”
”Fan, men finns det ingen yoghurt hemma då? Ta dem med yoghurten. Finns det ingen yoghurt? Måste vi köpa yoghurt?”.

”Nästa station: Partille.” ropar de i högtalarna på tåget.
Det var dags för mig att gå av. Han satt fortfarande och pratade med sin flickvän. Han hade lugnat ned henne, men samtalet var fortfarande tragiskt. Det lät så ledsamt alltihopa.
Jag reste mig upp och tog mina saker. Ville inte störa i telefonsamtalet så jag slank diskret förbi honom och han tittade inte ens upp. Stirrade ned i marken samtidigt som han pratade med sin flickvän i telefonen.
Dörrarna gled upp, jag klev ut och de stängdes igen.
Det regnade. Blåste kallt. Jag drog upp dragkedjan på jackan och började promenera bort från tågstationen
– och det enda jag kunde tänka på när jag gick där med min tunga packning, tunna tights och gympadojor var

Fy fan vad bra jag har det egentligen.

Häromdan såg jag honom igen. Då på ett café i ett hektiskt Nordstan. Han satt och sov med huvudet i sin kupande hand.
Först gick jag förbi, men efter ett par meter kände jag hur fel det var, så jag vände och gick tillbaka mot honom igen. Tog tag i hans ena axel och skakade om honom lite lätt. Han vaknade till.
”Är du okej?” frågade jag och såg honom i ögonen. Jag såg att det inte var okej. Han var trött. Borta.
”Ja, ja, ja. Ja.” svarade han sömnigt.
”Säkert?”
”Ja!”
”Bra. Lova det…”.

Sedan gick jag därifrån.
Oavsett hur det går för honom, vad min roll betyder för honom i hans liv, vad han sa var sant eller ren och skär lögn
– så gav det åtminstone mig en tankeställare. Att jag, återigen har det jävligt bra.

Och att knark är bajs.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

Dags att börja blogga: ”Det här var min dag!”

2014-04-24 av

Häromdan satt jag och läste lite i min gamla blogg. Eller, inte så lite kanske – ganska mycket faktiskt.
Det var kul. Jäkligt kul.
Mycket har hänt sedan dess. Vänner har kommit och gått, sättet att fotografera har förändrats, skrivsättet likaså…
Men jädrar vad jag skrev. Ambitiöst också. Typ varje dag, ibland flera inlägg på en dag. Jag vet inte hur många läsare jag hade där, men…några stycken. Några fler än mina då 200 facebook-kompisar hoppas jag.

Funderar på att ta upp det där igen. Ibland känns det som att jag verkligen gör någonting, men ändå händer det saker hela tiden som jag vill dela med mig av och berätta. Jag älskar ju bild och text, och en blogg är väl egentligen det absolut bästa sättet att kombinera dessa två.
Så, Göteborg Nonstop. Here we go again, här går vi, hej och hå – låt oss gå.
Nu blir det här en very vanlig fucking blogg med massa roliga frukost- och husdjursbilder. Bra vah?
Några små Josefine-kopior i form av barn kommer inte att förekomma. Inte än på ett bra tag i alla fall.

MinDag_3843

Här brukar mina dagar starta. Det är efter att jag har klivit upp ur sängen, gjort morgontoan och sedan sätter mig ned för att äta frukost som jag kommer igång lite grann och kan tänka klart vad jag ska göra under dagen.

MinDag_3844

Jojomen-frukost i ett nötskal. Eller, frukostskål. Jag är inte så fantasifull när det kommer till frukostar, i alla fall inte när det kommer till att duka upp för mig själv. Då blir det oftast såhär; en skål med müsli. Det ser ju ut som bananerna är göörövermogna och bedrövliga här – men det är dem inte. Bara torkade. Hemmagjord-torkade, faktiskt. Storasystern har en såndär stor tork som man kan torka…allt i. Frukt, svampar, blad och…andra saker. Så istället för att köpa torkade bananer ute i affärerna som innehåller massor av onödigt socker (och säkerligen andra tillsatser) så bad jag henne att göra några i hennes egna tork. Nomnom.

MinDag_3848

Ibland har jag sällskap när jag äter. Den svarte, Rocky Racoon, Gamle Svarten, Den lilla, Nej den andre, Han, Hassel Höff… alla namn tillhör en enda liten svart kattunge som inte är så mycket till ett unge längre. Han har blivit skitstor på kort tid. Vågar knappt gå ut utan äter mest ost, ost och ost inomhus. Ibland tar mammakatten in ödlor och sånt också. Skitkul förstås, tycker den här grejen. Skittråkigt trycker vi andra i huset. Han har någon fetisch att lägga dem i vattenskålen också, som små fiskar. Sedan så fångar han upp dem därifrån och kastar de sju meter upp i luften, tills de slutligen slår i golvet och…dör.
Då är de ju såklart inte lika roliga att ha å göra med längre.

Blä, tänker ni.
Men…det är så katter fungerar om man bor ute på landet och inte i lägenhet.

MinDag_3851

Här är jag. Inte glad alls. Jag har börjat dricka Chaga/sprängsticka i olika former. Te, gröten, knäckebröd och liknande. Det ska tydligen vara jättebra för så himla mycket.
Chagan är egentligen en rötskada och parasit som växer ut på vissa björkar. Låter ju ingé vidare kanske, men faktum är att det ger bland annat…
”stärkt immunförsvar, bättre sömn, positiv påverkan på stress, motverkad trötthet, förbättrad mental påverkan, reglerad funktion i muskler och nervsystemet, förbättrad resistans mot sjukdomar” och hej och hå.
(…by the way, när jag skriver detta är det torsdag och utslagen har blivit värre. Nu ser jag ut såhär. )

Fast, om jag ska vara helt ärlig så har det blivit motsatt effekt på mig på alla de där planen. Min hy ser helt bedrövlig ut med små plitor över hela kroppen (se bild ovan), jag är stressad för massa onödiga saker, är trött mest hela tiden, orkar ingenting och är ganska ledsen. Men jag vill tro att den här sprängstickan rensar ut alla dåligheter i min kropp. Ut med all skit och sakta men säkert fyller på med godheter i stället. Vi får se hur det hela artar sig. Just nu mår jag som sagt inte så bra och skäms över mitt ansikte med alla små utslag överallt. Funderar på att ha polotröja eller vara en från Blue Man Group i helgen då jag spelar skivor i Alingsås hela helgen. Bah.

MinDag_3849

Tur att det finns någon som tycker om mig som den jag är, oavsett om jag har plitor i ansiktet eller inte.
Eller, som tycker om min frukost i alla fall.

MinDag_3846

Mamma tycker också om mig, hoppas jag. Har fått rollen som morgonkaffeflicka i hemmet och det passar mig bra. Eller, det har blivit så. Har alltid varit så. Jag har ju inga direkta megakunskaper när det kommer till matlagning och sånt där. Lite kan jag ju, men sen gör jag sådanadär töntiga skitfel som egentligen är sådär überlätta som varje mencha ska kunna – men inte jag. Tog flera år innan jag fattade hur man skulle koka potatis; sänka och höja värmen på plattan, locka och inte lock…bah.
Koka ägg vet jag fortfarande inte riktigt hur man ”ska” göra. Jag chansar varje gång. Ibland blir det bra, ibland  blir det…något annat.
Syster Louie gick restaurang-linjen i gymnasiet så hon lagade en del mat när hon fortfarande bodde hemma.
Därför har det blivit så att jag…dukar fram, dukar av, serverar kaffet och plockar undan efter maten.
Kaffeflicka, that’s my second name.

MinDag_3853-2

Fast inte den här morgonen.
”Måste köpa mjölk idag.” tänker jag samtidigt som jag häller upp en skvätt i båda kopparna, en till mig och en till mamma.
Lyckades spilla ut halva paketet på bänken.
Bedrövligt.

MinDag_3871

Serverar kaffe till mamma och mig själv. Jag tar koppen med för lite mjölk i (så inte mamma ska fråga efter mer mjölk, för det finns ingen mer mjölk. Jag har ju just råkat skvätta iväg den…). Vi pratar lite om dagen och vad vi ska göra. Mamma är bäst, inte minst när man mår dåligt och har ful hy.
Vi har lite olika planer för dagen, hon och jag. Jag har bland annat en intervju och radiomöte bokat, så jag ska vidare till Partille.
Då klockan knappt hunnit bli 09 bestämmer jag mig för att gå en promenad. Jag är borta en timme, men går inte särskilt långt. Har noll energi. Lyssnar på Mamas & The Papas, sätter mig istället ner på sandstigen och tittar ut över åkrarna och skogen och känner mig himla fridfull. Och lat som inte orkar gå.

MinDag_3860

Vid 12-tiden sitter jag på ett tåg vidare mot Partille för att intervjua en vän som snart släpper ny singel och video (håll koll på det vettja, intervjun och videon publiceras i samband med releasen den 28 april här på Göteborg Nonstop!).
”Kul när det går bra för andra!” tänkte jag först skriva, men det låter ju så jädrans nedlåtande och negativt – och så är det ju verkligen inte menat. Det ÄR ju kul när det går bra för sina vänner. Skitkul faktiskt. För jävla trevligt.
HerreGUD vad roligt  det är.

MinDag_38671

En timme senare är jag i Sävedalen, Partille och träffar E. Vi gör intervjun inne på Radio 88, där jag sänt ett par år nu fram till…förra fredagen, ungefär. Kände att det var dags för ett litet break och istället satsa på mitt företag, men jag kommer definitivt inte lämna radion helt och hållet. Alla mina kollegor är de absolut finaste människorna jag känner.
Träffar ett par radiokollegor på stationen, bland andra Claes (bilden ovan) och Annika. Vi försöker laga en cd-spelare som tydligen skulle vara trasig, men som verkar fungera felfritt när vi är där och ska fixa den. Konstigt.

MinDag_3865

E och jag pratade ett tag. Diskuterade musik och livet (vill ju inte avslöjda för mycket, det mesta får ni ju läsa i intervjun senare). Efter intervjun åker han vidare medan jag stannar kvar på radion. Dör hungersdöden ett par gånger och springer slutligen till Cederlöfs hundra meter från stationen och köper med mig en rödbets- och fetaostsallad. Nomnom! Äter samtidigt som jag pratar med Annika. Fetaosten smular sig i mungiporna på mig, men vi är mitt uppe i ett sånt där samtal som man känner kan pågå hur länge som helst för det finns så mycket att prata om att jag inte kan göra en sak samtidigt. Vill både äta och prata. Vi är ledsna och arga på samma gång, men samtidigt hoppfulla och jävlaranamma. Blandade känslor, men det är skönt att prata av sig ibland. Man måste få göra det.

Skärmavbild 2014-04-24 kl. 17.01.35

Klockan 19:00 ska vi på stationen har årsmöte. Jag hade ett par timmar att slå ihjäl så i väntan på det satt jag kvar på radion och jobbade. Redigerade bilder från senaste fotosessionen, gjorde väldigt viktiga spotify-listor (som ni ser ovan), ringde runt och försökte få tag på sommarpratare till Radio 88-sommarsatsning (Anders Tengner vill vara med, hello och hurra!) och skrev på lite olika grejer.

Kameran åkte inte upp något mer den kvällen faktiskt. Mötet med de andra kollegorna gick fint. Jag sitter med och lyssnar trots att jag inte är med på samma sätt längre då jag inte sänder ett program, men jag är hemsideansvarig och håller som bäst på att försöka få in material till vår nya sida som kommer upp i slutet av maj (förhoppningsvis tidigare!). Jag har fotograferat alla programledare och ska få in både bilder och text till informationssidorna om oss själva och programmen. Det är en del att göra, men också ganska kul.

Hade en snabb fotosession med ytterligare några radiokollegor på stationen när mötet var slut, sedan började jag min resa tillbaka mot Sollebrunn igen. Var hemma vid 23:30 i Sollebrunn igen. Trött, jättetrött…
…men glad att jag har så snälla och bra radiokollegor.
Och att jag faktiskt har gjort ett blogginlägg. Hurra!
Det är kul när det går bra. Både för andra och en själv.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-10-10

Biopremiär:  11 oktober 2019 på Hagabion Regi: Nick Broomfield Medverkande: Leonard Cohen, Marianne Ihlen, Judy Collins, Ron Cornelius mfl. Längd:  102 min Redan ett par sekunder in i filmen börjar jag lipa av anslaget och orden, och sen fortsätter dokumentären om artisten LEONARD COHEN &hans flamma MARIANNE IHLEN att beröra hela vägen ut. Först får…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...