Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Viva Hate! Ian Person om musiken bakom

2014-12-26 av

originalFörsta avsnittet av Viva Hate har nyligen haft premiär och väcker olika känslor. Någon tycker att skådespelarna spelar över, en annan att det är fantastiskt, ytterligare en att kvinnor osynliggörs i gestaltningen av det tidiga 90-talets musikscen. Men alla tycker att musiken är bra. Originalmusiken har skrivits av Ian Person och vi var lite intresserade av detta.

Du har gjort originalmusiken till Viva Hate som nu även finns på Spotify. Har du försökt sjunka in den tidsperiodens musik extra mycket när du skrev låtarna, skrev du dem efter en given mall eller är du dig själv, så att säga?
– Jag läste manus där det fanns referenser till olika band samt att jag pratade med Jens om hur han ville ha musiken. Jens var ute efter energi mer än hur låten var uppbyggd. Viktigt var också att det skulle låta ”bra” med enbart en gitarr, bas trummor och sång, och i och med att de flesta av bandets låtar skulle framföras live skulle det inte vara en fet produktion med en massa pålägg.

Det låter ju lite av Soundtrack som var tongivande då men även harmonier från Broder Daniel etc.
– Man plockar ändå mest från sig själv, vad som kommer fram när man gräver i sig själv samt från manuset. Sen kände jag väl att ha en mix mellan Broder Daniel och TSOOL kunde passa detta fiktiva band.

Medlemmarna i Viva Hate är ju mellan 18 och 22 och knappt födda vid den tiden, med ytterst skiftande musikalisk erfarenhet men som får lära sig spela under produktionens gång. Hur mycket är det egentligen de själva som spelar om ens alls – förutom sången då.

– Alla i bandet kunde sina instrument mer eller mindre, de började repa cirka tre månader innan inspelningen satte igång, och alla spelar själva i låtarna. Vi bestämde att spela in live i studion istället för att de skulle spela live när det skulle filmas.

Varför valde ni att göra så?
– Det hade blivit svårt att hålla upp intensitet och energi under en 10-timmars tagning, och att sedan klippa ihop tagningar med olika tempo. Utmaningen var att det inte skulle låta för bra i början utan låta det vara skevt, men allteftersom det utvecklades skulle bandet bli bättre och låta riktigt bra när dom kör den sista låten.

Är du nöjd med hur det låter?
– Jag tycker att det fungerar och att det mycket väl hade kunnat vara ett band i Göteborg på tidiga 90-talet.
På soundtracket som ligger på Spotify däremot har jag varit med och gjort pålägg, ungefär som att bandet gått in i en bra proffsstudio och spelat in ett album.

Hur nära arbetar du egentligen med manusförfattare och regissör när du skriver? Får du en ”urscen” som du spånar kring eller är det tvärtom?

– Det är olika från fall till fall men vanligtvis arbetar jag nära regissören för att det skall bli som hen tänkt sig. Man får se sig själv som ett instrument där man skall hjälpa till att förverkliga en vision. I just detta fall skrev jag låten till bandets första scen först sedan utgick vi från den.

Du har ju varit väldigt flitig som just filmmusikkompositör de senaste åren, med bland annat Pontus Hjorthén och Martin Jönssons produktioner såsom Fotbollens sista proletärer och nya filmen Ett nytt liv om Inge Schiöler och göteborgskoloristerna. Uppfattar du dig främst som kompositör för film och tv idag?

– Jag är kompositör, låtskrivare och producent. Om det sen om det är till film, tv eller andra artister beror på vad som kommer i min väg.

Något nytt på gång härnäst?

– Jag håller på att mixa min kommande soloplatta ihop med Don Alsterberg som även varit medproducent på skivan. Producerar och skriver även låtar till en artist som jag inte kan avslöja just nu men det kommer nog en singel till våren med det projektet.
Min egna skiva kommer sent i vår eller i höst.

Signerat: Ozelot

Viva Hate! Peter Birros nya serie har premiär 25 december

2014-12-22 av ozelot

viva-hate-jpgJuldagen kl 21:00 är det premiär för Peter Birros nya Viva Hate på SVT. Serien – som sänds i tre delar à 60 minuter fram till nyår – bygger delvis på Birros egna erfarenheter från det sena 80-talets musikscen i Göteborg – men är i övrigt helt fiktiv. Grundhistorien kretsar kring spirande bandet Viva Hate som försöker skapa sig ett namn och framförallt frontmannen Daniels umbäranden och utvecklar sig sedermera till lite av en socialrealistisk bildningsroman kryddad med Birros särskilda touch av magisk realism.

Mötet med protofeministen Fanny, propåer från Daniels halvkriminelle bror och verklighetsflykten in i musiken och framför allt husguden Morrisseys värld bildar rekvisita i denna filmiska fresk målad i breda penseldrag – men ändå med bibehållen detaljkänsla.
Musiken är specialskriven av fd Union Carbide och SOOL-gitarristen Ian Person som även tonsatte Fotbollens sista proletärer och även är högaktuell i dokumentären Ett nytt liv – filmen om Göteborgskoloristerna, och har producerats av Kalle Gustafsson Jerneholm i Svenska Grammofonstuduon.
Låtarna framförs av skådespelarna – med brokig och ibland obefintlig musikalisk skolning – själva i serien.

Soundtrack finns på Spotify nedan, och serien sänds 25, 28 och 29 december:

Göteborg nonstop samarbetar med Svenska Grammofonstudion

2014-12-06 av ozelot

wow-viva-hateGöteborg nonstop har inlett ett samarbete med Svenska Grammofonstudion. Det innebär att det kommer att det kommer att dyka upp lite relaterad bevakning här på sidan – såsom intervjuer, observationer och inpass – men även kanske smärre ökad aktivitet via Grammofonstudions egna kanaler. Kanske kommer den uppmärksamme där känna igen en viss ton..

Det är väl allt vi vet just nu. Vad som helst kan hända, men när det händer så vet ni det först.

IMG_0498
Som till exempel en orgelleverans av det ovanligare slaget.

Nästa vecka hoppas vi kunna berätta lite mer om arbetet bakom Peter Birros nya serie Viva Hate! (där Ian Person, ex Union Carbide, SOOL etc gjort musiken..) som har premiär på juldagen.

Kom tillsammans med Lerneby & Krånne: Intervju med Mats Lerneby

2014-12-04 av

lernebyMats Lerneby har många järn i elden. Inte nog att han är en av de få som spelat med båda bröderna Birro och Wayne Hussey, han är även italienkännare och en brinnande anhängare till Serie A-laget Lazio. Han har vidare släppt tre skivor, och nu på fredag kommer en ny EP. För att göra detta extra intressant ger han en releasekonsert på fredag flankerad av göteborgslegendaren Krånne (Christer Pettersons m.fl). Vi undrade hur det hänger ihop.


Ursäkta mig som inte har punken i blodet – bara hade en Exploitedskiva och några Clash som jag köpt till Nice Price på Grammoforum vid Schillerska. Men hur långt tillbaka sträcker sig ditt förhållande med och till Krånne?
– Jag och Krånne lärde känna varandra vid diskbandet på Östra Sjukhuset i skarven till 90-talet. Äntligen träffade jag någon som älskade Clash lika mycket som mig själv och under en kort period var vi faktiskt gatumusikanter i Göteborg där vi bara spelade Clash-låtar (vi tjänade aldrig storkovan..). Sedan har vi liksom följs åt.
– Vi har bråkat med varandra, skrattat och hjälpt varandra, som vänner gör antar jag. Han är en enormt duktig musiker, kanske en av de mest begåvade jag vet. För länge sedan, när vi hade ett coverband som hette Sisters of Jersey, hade han dock fruktansvärda polisonger som fick han att likna någon i Onedin-linjen.

Vet ju att han lirade med bröderna Birro i Christer Petterssons, men hur kom du in i bilden?

– Ska jag vara helt ärlig vet nog ingen det. Årtal och händelser har just under den här tidpunkten en tendens att förskönas och mytologiseras – inte minst av andra för detta medlemmar av det bandet.
– Mig veterligt var jag aldrig medlem i Christer P. Jag repade dock i en uppställning där vi repade Christer P:s låtar, men jag har för mig det var en inkarnation av bandet B.A.D Fun som spelade… öh….väldigt Big Audio Dynamite-influerad musik men där Peter Birros gitarr var urkopplad. Han kunde nämligen inte ta så många ackord, men hade häftigt scenutspel!
Detta var väl….94? Eller 95? Jag vet att jag bodde i Stockholm något av de där åren och att (tror jag) Bad Fun tillkom när jag kom hem därifrån. Men som sagt, livet var en torktumlare då så det är lite svårt att vara exakt.

Är det nytt material som spelas? Är det ditt band eller är du på komp?

– Jag har gjort tre svenska skivor. De är….inte bra (om någon vet hur man TAR BORT skivor på Spotify, skriv i kommentatorsfältet och jag är er evigt tacksam) och efter de fiaskona började jag producera Krånnes musik. Det var så jag hamnade i hans band.
– Sen efter 2012 när jag och Wayne Hussey gjort en skiva med Marcus hade jag helt plötsligt material till något nytt. Så då spelade jag in det. Det blev en EP, och det var skitkul. Sen spelade jag in en till.
Programledaren Rickard Olsson spelade sologitarr, Krånne var med och mina döttrar körade och någon sa att jag borde spela ute. Så nu gör jag det. Men man måste ha ett band. Krånnes band är ju det bandet jag ingår i och jag frågade ifall de kunde vara mitt band med och de kunde de.
– Så jag och Krånne spelar i samma band, samma kväll på samma scen. Vi byter egentligen bara plats med varandra. Det finns något Kurt Olssonskt-vackert över det tycker jag. Och jag kommer spela min EP som alltså släpps på fredag. Kanske en cover. Det har pratats om Lucretia My Reflection. Det kan bli ett Spinal-tap moment om något..

Ni spelade ju på King George för ett tag sedan, eller om det var Viktor i Sandarna. Den här publiken skiljer sig kanske lite, tidigare på kväll, folk är där för musiken och…nyktrare?
– Helt rätt. Det giget var märkligt. När Krånne började toasta om Roffe Ruff blev en del helt galna och vi vågade inte sluta spela…jag tror att på fredag är det mer städat:).
– Jag har ju kört akustiskt tidigare. Spelat på ställen runt om i Sverige inför sittande och väldigt tyst publik. Giget nu blir ju en blandning. Jag elektrifierar mig och försöker rocka, medan Krånne dansanta pop kanske inte blir sådär svartklubbs-stökig vilket tror jag blir en bra blandning för alla parter. Jag har inte spelat ute sedan 2010 så jag är nöjd med alla applåder jag kan få. Värre än ett gig på Världskulturmuséet 2009 kan det inte bli: I en sal för 150 satt 1 person. Och sov. Han gick när vi började…

Vad gör du nu annars på dagarna?

– Jag jobbar som journalist och författare. Jag är alltså bra på att skriva. Krånne är bra på att göra musik. Det slår mig nu att vi är lite som Strummer/Jones! Eller så har jag bara fått hybris under den här intervjun….

Något på g på dagsfronten?

Jo ganska mycket. Jag jobbar med film, tv och bokprojekt. Jag får dock inte säga något om det utan vara sådär lamt hemlighetsfull och säga att det är spännande…eller spääääännnande.

Sammanfattning:
Lerneby släpper sin nya EP och spelar i Göteborg för första gången på 4 år. En och annan hemlig gäst väntas deltaga. Efter giget byter bandet byter sedan om och Krånne ställer sig på scen och spelar nya låtar från sitt kommande album ”Nästan som Baretta”.
Det är alltså två artister med ett band två gånger. Helt unikt i de här sammanhangen.

Bandet:

Sebastian Sandberg, bas, gitarr, strängteori
Eric Ringström, gitarr, yl och lödning
Andreas Purvén, trummor, vispar, vita luddiga saker att slå med.
Michael Krohné ( tillika Krånne och ett av huvudnumren)
Mats Lerneby (Tillika Lerneby och ett av huvudnumren)


Lerneby + Krånne @ Bar Kom (Karl Johansgatan 152, hlpl Vagnhallen i Majorna)
Fredagen 5 december typ 20.30 (men kom tid, här väntas inte!)
Entre: 50 kronor.

Intervju av Ozelot

Krånne live: Mannen och myten på Prins Viktor i Sandarna

2013-11-23 av ozelot

krånneKariesmatiske sångaren och lebemannen Krånne, eller Michael Krohné som han också kallas, har ett musikaliskt brottsregister lika långt som Björnligans. Efter att ha blivit uppskrämd som tioåring av Crippa (Attentat) – som gjorde en ful grimasch – på Kortedala Torg hamnade han snett i livet och tog in på punkens ökända bana när denna inte ens var modern längre. 1987 kommer första voltan med punkbandet Fågel Blå men någonstans blev det tjall på linan och Krånne slog istället sina påsar ihop med de skrupelfria Bröderna Birro.

De bildade bandet The Christer Petterssons som fick dåvarande kulturminister Birgit Friggebo att överväga att lägga ner kommunala musikskolan.
Efter att ha slagit sönder alla sina instrument en olycksalig afton fick de inga fler spelningar, de två bröderna fick hitta alternativa utkomster medan Krånne stal med sig en akustisk gitarr från ett extraknäck på dagis.
Således fortsatte han skriva låtar men nu betydligt lugnare dylika med texter inte sällan förlagda i Göteborgsmiljö – som till exempel låten Vasa Victoriagatan som sålt platina (häleri) i Gamlestan.

Varför berättar jag då detta. Jo, Krånne skall faktiskt spela på halvillegala musikföreningen Prins Viktor i Kungsten tillsammans med partners-in-crime firma Purvén/Sandberg/Ringström/Lerneby.
Värmer upp gör mycket lättantändliga Benzen.

Schema:

Öppnar 22:00
BENZEN på Scen: 23:00
KRÅNNE: 00:00
Stänger 03:00

Krånne Live på Prins Viktor

Fotögatan 9 // Hlp Sandarna
Lördag 23 november 22-03
60 kr // 18 år (det finns sprit)
Karta

Jag mötte Lassie: Några kändisminnen

2013-07-21 av ozelot

Jon_Provost_Lassie_1961Jag-mötte-Lassie-historier är ganska roliga, ibland är de kanske påhittade eller förbättrade lite här och var men de här är helt sanna. Så håll till godo, här är några anekdoter från mitt eget Madame Tussaud-kabinett. Kanske fyller jag på med fler senare, om det roar någon.

Jag har kissat bredvid Ivan Lendl. Det var på Wimbledon på åttiotalet, jag såg Stefan Edberg spela på en sidocourt innan sitt riktigt stora genombrott, rika människor satt och sippade champagne med jordgubbar men toaletterna var vanliga rännor. Plötsligt glider tjecken upp jämte mig, i matchutstyrsel och träningsjacka. Utan racket dock.

Janne Lucas Persson, ni vet han med ”Växeln hallå hallå”, har en gång vyssat mig till sömns. Vi är trots namnet inte släkt på något vis, men på ett lantställe i Frillesås kröp han i alla fall in i vårt familjetält, lite halvfull förmodligen, och började sjunga tills jag somnade. Minns inte vad han sjöng dock, men jag mindes honom när han dök dök upp i melodifestivalen.

En gång när vi var ute på restaurang – dåvarande lyxkrogen Johanna faktiskt som lade grunden till Leif Mannerströms ryktbarhet – gick det plötsligt ett sorl genom lokalen när ett sällskap skred in, och jag fick veta att jag skulle uppföra mig riktigt ordentligt:
Abba.

Ingen jätte-Lassie kanske – men Curt-Eric Holmquist – mångårig kapellmästare hos Hagges Revy samt dirigent på Melodifestivalen och numera programchef på Liseberg var en gång på fjällresa tillsammans med sin fru: Och mig och min mamma och ”plast-pappa”. Curtrik som han kallades var ganska butter, och nog egentligen inte särskilt förtjust i barn (trodde jag). Mellan oss utväxlandes i alla fall inte många förtroligheter, och jag var nog lite rädd för honom. Fast så skulle det göras upp en brasa i stugan och vi var på jakt efter brännbara tidningar.
Jag hjälpte naturligtvis till med stor iver, och får snart syn på något brännbart skräp, och delar detta med ett karateslag så att det brakar om det.
Det blir plötsligt tyst i hela rummet och jag inser att jag gjort något väldigt fel – tills dess att det hörs ett mullrande skratt från den kände tv-mannen.
Jag hade tydligen massakrerat deras kylväska i frigolit och är i högsta färd med att langa in spillrorna i brasan.

I en hotellhiss i Stockholm började helt plötsligt Sven-Bertil Taube lägga an kraftigt på min tjejkompis (vi var väl 19-20). Tjejkompisen – som är en ganska känd artist idag men vars namn jag utelämnar – utbrast då, med pikande ton men inte helt utan viss förtjusning över situationen:
”Men Sven-Bertil, du är ju gift!”
”Ja”, svarade Sven-Bertil på sitt ytterst manierade sätt, med tillägget: ”Men mycket fritt, MYCKET fritt”.

Skådespelare Kent Andersson bodde tills sin död i kvarteret Kolumbus i Majorna där jag då också bodde. Han hade ju sin ”manlige vän” hos sig ofta, och kunde ofta ses i sitt mest jovialiska tillstånd på närliggande etablissemanget Västerhus. Men särskilt minns jag ett tillfälle då jag och min flickvän var på väg ut, och Kent råkade stå i portgången på väg ut mot gatan i bästa regaliakostymen.
Han stod förmodligen som så många gånger och väntade på en taxi, eller ”drôsska” som han sa, men när vi passerar får han syn på mitt sällskaps fantasifullt mönstrade sjal, känner på den med fingrarna och utbrister med sin mest teatraliska röst: ”En sån DÄÄÄR, har jag aaaalltid velat HA!”
Min flickvän tackar glatt, och besvarar artigt komplimangen genom att uppmärksamma Kents stiliga utstyrsel.
Kent nickar nöjt, och säger: ”Jag skall promoVEERAS idag!”
Nästa dag står det i tidningarna att Kent Andersson har utsetts till hedersdoktor, naturligtvis en stor sak för en arbetargrabb som Kent, säkerligen utan någon längre formell akademisk utbildning.

Året var 1994, studentkåren, Göteborg, Sverige. En ung tjej som inte har åldern inne för att se den sedermera infamösa Primal Scream-konserten därinne – utan mest stryker mest omkring utanför tillsammans med andra som inte hade biljett (jag), i hopp om att åtminstone uppfånga ett luftburet ackord genom en dörr som öppnas under några sekunder.
Plötsligt kommer en märklig, mörk och gänglig gestalt gående över det nednötta leriga gräset upp mot entrén, med solglasögon stora som lussekatter trots att det redan var mörkt ute. Hi girls, vad gör ni? Han hade varit ute och ”gjort stan” och skulle tillbaka in nu igen. Häng på vettja, lägger armen om en tjej och går in genom entrén som ögonblickligen öppnas.
Det var Bobby Gillespie förstås, och vem tjejen var undrar ni?
En mycket ung Karin Dreijer.

En gång, förmodligen tidigt 90-tal var jag och några kompisar på en lägenhetsfest i Guldheden. Festen blev lite stökig, och vi satt på parkeringen då bröderna Birro kom utlallandes från trapphuset – de var lite halvkända poeter båda två vid det laget. Min kompis säger något, säkert lite spydigt, varpå bröderna kommer emot oss, och Marcus måttar en spark som träffar lätt i kompisens nacke.
Tumult utbryter och jag finner mig helt plötsligt sittandes ovanpå Marcus, då han utifrån denna normalt sett ödmjukgörande position yttrar meningen ”Jag skall sticka kniven i blodet på dig!”

En gång lyckades jag och en kompis nästla oss med till en hemmafest hos Freddie Wadling. Vi hade varit på hans favoritkineshak Tai Shanghai i Haga, någon verkar ha trott att vi var coola för att vi hade skivpåsar från Pet sounds. Det var vi inte. Freddie hade massa konstiga sydamerikanska dödsmasker på väggarna och böcker om svartkonst och Aleister Crowley. I ett hörn stod en tjock-TV och flimrade och på den visades Eraserhead med en tidig David Lynch.
Vi hade ingen sprit. Wadling hade massor. I alla fall en enorm damejan med hemgjort vin som någon satt upp på bordet, men som vi inte vågade dricka ur för att de stora skulle se. Men sedan gick de stora ut i köket, de skulle kanske knarka!, och jag och min kompis passade på. Jag tror att vi sänkte en halv liter på trettio sekunder. Sedan vågade vi i alla fall prata.

Det var allt för just nu. Fyll gärna på med egna Jag-mötte-Lassie-historier.

Jag blev knivhotad av Marcus Birro

2011-02-05 av ozelot

En gång för väldigt längesedan blev jag knivhotad av bröderna Birro; det var på en fest i Guldheden och bröderna hade gjort sig ovän med värden och blivit avhysta – någonting säger mig att det inte var första gången.
Det lilla jag uppfattade – jag hade i allra högsta grad en biroll – var litanior som ”det är du och jag brorsan” och ”du och jag mot världen”. Man kan liksom ana var herrar Birros konstnärliga låga uppstod ur, redan där..

Jag satt i alla fall utanför med min kompis (direkt på parkeringen) just när bröderna kom ut, på riktigt dåligt humör. Min kompis råkade säga något som uppfattades av de härsklystna tu, vilket får till påföljd att Peter går fram till honom – en sträcka på kanske 20 m – och sparkar honom i huvudet!
Tumult utbryter, och jag minns att jag i något läge sitter på Marcus bröstkorg och att han från denna normalt sett ganska utsatta och ödmjukgörande position yttrar orden: ”Jag skall sticka kniven i blodet på dig”

Någon vecka efter flyttade jag till stockholm – jag blev så skraj och fick ju gå i exil – och efter någon månads misströstande i min Rissne-etta slår jag på TV:n och får se Peter i Robert Aschbergs talkshow.
Han är där för att utgjuta sig över Horace Engdahl och påstår vidare att Stig Larsson är värdelös.
Och ja, jag menar den Stig Larsson, utan ”e”. Det vill säga kanske en av få samtida författare som kommer att vara ihågkomna och studerade av doktorander om hundra år..

Det slutar i alla fall med att han blir duktigt avklädd av någon kvinnlig tidskriftsredaktör, tror det var Madeleine Grive (som ingick i tidskriften 90-tal, numer 10-tal) som fram till dess varit mycket artig men inför denna flagranta huvudlöshet kände sig tvingad att ta bladet från munnen. Hon dristade sig att genomlysa den gode Birros författargärning på ett oerhört retoriskt och nedgörande vis: ”Vem fan tror du att du är?”

Det blev som sagt inga knivar i blodet på undertecknad (jag sitter ju här och surar), storebrodern Peter blev en mycket begåvad dramatiker med öra för replikskifte (han utvecklades) och brodern blev sportkrönikör, tv- och radiopersonlighet och författare (det senare ett ganska olyckligt karriärval).
Och aldrig har man kunnat missta sig på det där revanschistiska begäret.
Ibland hjälper det, ibland stjälper det..

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-12-08

  I tider som prånglar ut trista nyheter som kan göra den bäste uppgiven så uppstår  ljuset. I mörkret fladdrar alltid ett ljus. Våra brinnande hjärtan. Samtidigt som politiker verkar ha fått fnatt eller tvingas till dåliga beslut pga kompromisser och många svenskar känner sig så otrygga att de lägger…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-11-17

3 Avocado 1 halv burk röd tångkaviar 1 halv burk svart tångkaviar Hackad rödlök Havregrädde Droppa i citron 1-2 tsk En liten korv tartex Blanda alltihop till en goja.Det skulle bli en sås men det blev ingen sås,det blev en GOJA. Ätes på midsommar eller jul.

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...