Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Tågincident, Cicciolina, en massa producenter och samtal som selfie.

2020-10-17 av Goteborg Nonstop
Petra Revenue i filmhuset. I bakgrunden skymtar Christian Wikander  

Hanna Chawki som är utgivare av denna nättidning måste kurera sig så jag skriver veckokrönikor baserade på min dagbok. Denna text handlar således om saker jag lagt märke till vecka 42. Varken mer eller mindre. Min ambition är, förutom att dela egna mer eller mindre relevanta iakttagelser, att tipsa om ett och annat också. Det här är trots allt Nonstop… mer än bara Paddanbåtar.

Årets första frost gör att händerna fryser. Det luktar choklad från bageriet på Högsbogatan när jag kommer hem från radions söndagssändning. Morgan och jag har pratat om Inomhus och Utomhus. Jag och många lyssnare trivs bäst mitt i mellan. Martin är fortfarande kvar i Italien. Jag önskar jag hade tillgång till en bastu en meter från havet.

Vår nya inneboende Eva, som huvudsakligen bor i London men är tysk och forskar på Valand bjöd mig på mexikansk broccoli och pocherat ägg. Vi pratade om hur man kan publicera verk på alternativa sätt…det är det hennes PhD handlar om. Jag tycker om fysiska böcker, kan inte hjälpa det. Eva är konstnär också, 2 av hennes verk har hängt i Downing street. Där Englands premiärminister bor alltså. Sen 1730 har olika premiärministrar bott där, och under en kort period får dom sätta sin egen prägel på stället.

Har fortfarande svårt med Linda Knausgårds bok ”Oktoberbarn”, på tal om böcker, den tunna ynkliga som jag började läsa förra veckan. Hon plågas. Jag växlar till författaren Emmanuel Carrérre som skriver en slags konstruerad självbiografi, boken heter ” En rysk roman” och tar avstamp i ett filmat reportage som Emmanuel själv gjort för fransk tv och som sen kommer involvera både hans familj och hans unga flickvän Sofie. Det var en svensk författare som heter Söderkvist i efternamn (precis som min pappa gjorde) som tipsade mig om honom. Söderkvist skriver även böcker, ibland tillsammans med Alexander Bard, samt är även kritiker. En sak som är trevligt med denne Söderkvistare är att han är intresserad av ämnen. Se resonemang nedan om samtal som Selfie. Emmanuel Carrérre är ett bra tips om du är intresserad av autofiction som rör sig på olika nivåer.

Jag forskar om muser till en pjäs idé och snöar fast på Cicciolina. Kanske minns du blondinen som satt i det italienska parlamentet och spelade in porrfilm parallellt. Hon brukade blotta sitt ena bröst när hon talade om sina hjärtefrågor och gifte sig sen med konstnären Jeff Koones. Cicciolina erbjöd Saddam Hussein sex om han i gengäld fixade fred i mellanöstern. Nya fakta som fascinerar mig: Hon har varit spion i Ungern. Lever hon? Var bor hon? Jag vill träffa henne och göra en intervju om vad hon skrattar åt nu.

Veckan började annars med ett sorgligt spektakel. Västlänken gör ju att man inte kan ta sig fram i Göteborg. Jag skulle till Stockholm och tog vagnen. Jag hoppade på vid Bokullegatan och efter 50 minuter var jag tillbaka på samma hållplats igen. Jag ringde Martin som landat i Sverige och som i panik fick springa ut och hämta bilen och försöka skjutsa mig vilket just nu är en utmaning för alla gator är också avstängda, det var ju därför jag tog vagnen ”in the first place”. I alla fall, vi kom fram till Centralstationen när det var 2 minuter kvar och jag sprang som en galning och precis när tåget skulle starta upp var jag framme på rätt perrong. Där stod en konduktör och tittade strängt på mig och en annan sen passagerare (mörk). Visa biljetterna annars kan jag inte släppa på er, sa konduktören till den mörkhyade och mig. Tyvärr, sa jag med min arbetsledarröst, jag är huvudlärare på en manusutbildning och vi ska pitcha på Filmhuset för producenter så du måste släppa på mig, även om jag inte hittar biljetten i telefonen. Jag kunde knappt andas för att jag sprungit så och killen bredvid mig fumlade också med sin telefon. Tåget tjöt. Konduktören flyttade på sig så jag kunde kliva på. Killen som var lika sen som jag blev kvar på perrongen. Det där är ju bara inte okej, sa jag till kvinnan. Jag såg på honom att han inte hade biljett svarade hon och gick iväg efter att jag visat att jag hade färdbevis. Annars behöver man ju inte visa biljett längre om man sätter sig på rätt plats. När jag berättade om incidenten för Shahab, en av dom begåvade författare som går på vår utbildning, började jag grina och skämdes för det.

För att få resan att gå fortare kollade jag på serien ”The Split.” Otroligt bra. Om en kvinna som har 2 systrar som hon tycker mycket om…samt en man och en älskare. Hon slits mellan dom. Älskar båda. Det är därför serien heter Splittringen. Hon känner sig splittrad helt enkelt. Om du vill se en bra serie om kvinnor som känner sig splittrade behöver du inte leta längre.

Väl i Stockholm tog jag mig direkt till Filmhuset. Almas författare/studenter skulle pitcha för producenter. Alma är en utbildning för manusförfattare. Att inför branschen få redogöra för vem man är och vad man arbetar med för projekt var stort för dom. Jag blev rörd när jag såg dessa människor på scenen som jag arbetat så nära med. Just det där att möta människor i deras fantasi gör att ett speciellt band formas. Man är skyddslös i sitt inre. Utåt sett är det en annan sak. Alla gjorde bra ifrån sig. Presenterade spännande projekt, fick applåder av en massa producenter som säkert kommer vilja ha möte om flera uppslag. Jag får skriva mer om relationen mellan producenter och författare en annan gång…och vad som kan hända när en regissör kopplas på. Ofta går det bra. Efteråt fanns det anledning att fira så det gjorde vi. Först på en bar där vi blev fotograferade av Östermalmsbladet som heter något annat nu. Jag såg att fotografen tog en bild på sig själv i en spegel.

Senare åt vi asiatiskt på en restaurang där vi abonnerat en avdelning för att kunna hålla hyfsat avstånd. Handsprit och thai mat passar inte ihop luktmässigt. Jag tog alldeles för mycket på min tallrik, det var Corona-anpassad buffé och så fick man beställa extra sushi. Sen var det efterrätt också. Smulpaj med vaniljsås och kladdkaka som smakade citron.

Redan under middagen hade författare fått mejl från producenter.

När jag något senare vandrade genom stan med en nära vän pratade vi om att samtal ofta är som selfies nu. Om man berättar nåt för någon och frågar hur den ser på saken är det väldigt vanligt att den berättar en hel massa om sig själv och inte frågar någonting tillbaka. Hur har det blivit så? Jag brevväxlar med en hel del skrivande människor och när jag började med det så var brevväxlingarna fulla av nyfikenhet. Nu är det mera redogörelser för ställningstaganden som nästan blir som pitchar. Ibland långa beskrivningar. Alla borde tänka på det. Jag med. Samtalsämnen är intressantare att prata om än långa monologer om en själv. Varför har det blivit så? Vi borde konstant ställa frågor till varandra om allt annat än oss själva och varandra. Sökande. Nyfiket.

Jag hittade en dagbok på Hotellet. Jag bor alltid på samma hotell i Stockholm. Hotell Point. Dom har en italiensk restaurang på bottenvåningen. Jag tycker om att sitta där efter arbetsdagar. Ett bra ställe att ha möten också. Dagboken ja…den är skriven av Kristofer Flensmarck och heter Almanacka. Han hittade nämligen sin farmors almanackor som hon skrivit dagbok i. Jag blev drabbad av hennes sparsamma vardagar.

Utdrag Mars Hemkalandern 1973:

17 Valter kom hem. Kl 13. Var sjuk

18 Valther sjuk

19 Tor. Mor. Valther till lasarett kl 22.20 Tor fyller år. Valther åkte till lassarettet

20 Valther dog 20.05 Kroppspulsåder sprack

ALIS ringer när jag promenerar på Götgatan, det är en förening som representerar författares litterära rättigheter. Ett förlag i Danmark vill köpa ljud och e-bokrättigheterna till Modersgölen. Ett tyst jubel. 6 års arbete med den boken som innehåller mina värderingar, min tankevärld.

Hemma igen. Sektpodens senaste avsnitt känns lite tama. Trött på Knutby. En granne blir arg för att jag lyssnar på något samtidigt som jag promenerar med Bruno. Jag förklarar att jag går och går flera timmar om dagen. Det är bara på mittenpromenaden som jag har hörlurarna på.

Drömmer om att bila i Europa i november. Har fantiserat och längtat om dessa stillsamma dagar, resa till Italien i lagom takt, stanna på platser med korsvirkeshus. Men nu ökar pandemin igen. Det kanske inte går. I så fall måste vi hitta på något annat. Om det så bara är en tur till Kinnekulle. Det var så vackert där i somras.

Trump ordnar Rallys för brinnande livet. Jag hamnar lätt framför tv:n i soffan. Rapporter i USA-poden att han går in på scenen till Village Peoples gamla hit Macho man. Var det förra veckan han kallade Kamala Harris för Monster? Jag blir generad. Antagligen var han Coronasmittad redan på första debatten, ingen vill tala om ifall han testades den dagen. Det är obegripligt hur galen han är och att det inte går att göra något åt det.

Fredag med svampravioli och kantareller på vår nyinköpta lejongula soffa. Vill se en actionfilm men somnar nästan. Äter både glass och lakrits.

För dig som inte känner mig har jag nyligen flyttat från Majorna till Kungsladugård. För inte så länge sen såg jag en räv med ovanligt långa ben i mitt kvarter. Jag skriver och regisserar inom teater, film och tv samt skriver prosa och är sidekick i radioprogrammet SöndagsMorgan. Förutom detta undervisar jag och handleder projekt. Text är både min passion och mitt levebröd. Hälsa gärna på mig här: http://www.petrarevenue.n.nu/

Detta är en krönika och allt som är skrivet är författarens egna uppfattning av det jordiska livet, skeenden och annat.

En oroande utredning, en brinnande man och ett socialt dilemma

2020-10-10 av Goteborg Nonstop
Petra Revenue & Robert Jakobsson

Robert Jakobsson som driver närmast legendariska Tokalynga teater kom till Trixter och jag höll i ett samtal med honom. Robert är oemotståndlig. Inte många är oemotståndliga nuförtiden. Jag tänker på det när vi tar emot publik tillsammans. Flera spöken från förr dyker upp. Producent-Anna säger att ”vi är vackert patinerade”.

När jag började med teater för 30 år sen eldade Robert upp en stor fisk utanför badhuset i Haga där vi höll till då. Jag tror den föreställningen hette ”Den brinnande mannen”. Ulf, som väl är sexolog och som drev teaterkompaniet var på plats i publiken nu i veckan och kom med inpass om vikten av att just brinna tillsammans. Jag tror det var det så han menade i alla fall. Jag tänkte att det var länge sen någon eldade upp något ens i bildlig mening i min närvaro. Många nyskrivna pjäser jag ser handlar om problem. Offer och förövare.

Samtalet blev dock mer av en monolog än ett samtal. Mycket har hänt som Robert ville berätta om. Hans metod och hans resor. Robert är 73 år men kunde lika gärna vara 45 år, det har antagligen med den fysiska träningen att göra. Han hoppade upp och ned och knöt nävarna. Han gör ofta teater om ryska revolutionen. Nu är han upptagen med naturen och klimatet. Genus ger han inte mycket för, som debatt-ämne alltså. Inte heller ville han diskutera hur historier förändras av nutida tidsuppfattning, online-medvetande och spelande. Jag försökte styra lite åt det hållet men ungdomarna i publiken protesterade och menade att dom är mer källkritiska än min generation. Dom antydde att jag pratade skit.

Jag blev inte kränkt men nämnde ändå filmen ”The social dilemma” som nu ligger på Netflix. I den intervjuas unga människor som varit med och byggt upp plattformar som Facebook och Twitter. Dom visar med tydliga diagram vad som hände med depressioner och självmord när Iphonen började spridas. Pilar pekar rakt upp. Människor blir beroende av att scrolla och gilla(s). Vi får ingen sann bild av vad som händer i världen eftersom algoritmer ser till att det vi redan tycker förstärks. På så sätt skapas allt större polemik, hårdare debattretorik och en massa skit. Vår empati sjunker av bara farten. Enligt vissa undersökningar. Men jag vet inte om det där sista är sant. Jag tror inte det. Jag tror vi håller på att brista av kärlek, men försöker dölja det för att skydda oss själva.

Efter min förra veckokrönika fick jag ett mejl från en människa som undrade varför jag dissade skönhetsoperationer. Människan höll inte med om att opererade ser ut som hamstrar från en annan planet utan mera en bättre version av sig själv med större självförtroende. Jag förklarade kanske inte att anledningen till att jag stör mig på stilen är att det är ett kapitalistiskt påfund. En ”look” skapas som du kan köpa. Det är inte du. Det är ett skapat ideal. En modell fits all.

Eckart Tolle som är en klok tänkare tipsar om en bra övning som känts relevant vecka 41. Lyssna 80% av tiden när du deltar i ett samtal.

Satte på ”Utredningen” av misstag. Jag hade precis kommit hem från Stockholm och ville titta på något spännande. Utredningen går på SVT play och handlar om journalisten Wall som gick ned i en hemmabyggd ubåt med en sadistisk galning och försvann. Hon vinkade tydligen till sin pojkvän innan ubåten försvann, eftersom dom passerade festen där killen försökte ha roligt. I sista sms:et skrev hon: Jag lever fortfarande. Detaljer fyllde tidningarna. Serien går igenom själva utredningen. Man får omedelbart ont i magen. Görs det redan underhållning av något så fasansfullt? Varför? Pernilla August och Rolf Lassgård spelar föräldrarna som står och darrar. Att förlora ett barn är det mest skrämmande som finns. Bara att tänka på det, att något skulle hända…jag vet inte hur jag ska hantera hur deras sorg skildras. Det är inte som true crime där det ofta finns ett frågetecken kring vad som egentligen hänt. Här vet alla som tittar att kroppen styckades. Dom danska skådespelarna är allvarliga och återhållsamma, men jag tänker ändå inte se andra avsnittet. Ubåtsägaren är nu gift med en kvinna som tog kontakt med honom i fängelset. Jag skriver till min mamma att hon INTE ska se den. Min mor älskar krim av alla de slag, gärna mörk reality-tv. Hon svarar att hon avstått av samma skäl som jag.

Jag är ensam hemma med kulturhunden Bruno och tänker på att tidsspannet som går mellan en verklig katastrof och fiktion blir allt kortare. Ibland vet vi knappt vad som kommer först, vi lever i ett flöde av skräckprojiceringar på och om framtiden. Nyheterna är gjorda för att behålla vårt intresse så länge som möjligt, det klipps till spänningsmusik. Min vän Björn sa, när vi pratade om Corona i våras och han var lite manisk, att människan alltid har burit på föreställningen att den värsta tiden är nu. Det är en slags mänsklig hybris att tro att den egna generationen har det värst. Tänk tex på när pesten och spetälskan härjade.

Trump låg på sjukhus och sen kom han ut. Jag, min vän Karin och Björn spelar in kommande podcastavsnitt till STOLLAR BOLLAR och pratar om skurkar. Den finns sanslöst mycket material. Amerikas president är en narcissist som inte vill framstå som svag. Kennet Lundin från Naturhistoriska museet dyker in som gäst och berättar att man redan börjat klippa i provrörsbarns DNA. Justera. Förbättra. Det hade jag ingen aning om. Jag frågar honom om människan är en parasit. Han förklarar att människan nog är en parasitoid. Det är en annan sak. En parasitoid är en organism som tillbringar en betydande del av sin livscykel fäst vid eller inuti en värdorganism i ett förhållande som är i grunden parasitiskt. Till skillnad mot en äkta parasit dödar eller steriliserar den till slut sin värd (som ibland förtärs)

Dagen efter vi pratat om gensaxen läser jag följande: Tidigare Umeåforskaren Emmanuelle Charpentier, 51, och Jennifer A Doudna, 56, tilldelas årets Nobelpris i kemi för utvecklingen av gensaxen, en metod för genmodifiering. ”Med hjälp av gensaxen kan forskare med hög precision förändra arvsmassan i djur, växter och mikroorganismer. Tekniken har revolutionerat de molekylära livsvetenskaperna, bidrar till nya cancerterapier och kan göra verklighet av drömmen om att bota ärftliga sjukdomar”, skriver Vetenskapsakademien.

Kamala Harris debatterade med Pence. Jag hoppas hon inte låter för gnällig. Hennes röst är oroväckande nasal. Sådan stör sig amerikaner på. Pence umgås aldrig med kvinnor privat utan måste ha sin hustru eller andra män i rummet. Hans tro förbjuder vänner att motsatt kön. Jag undrar om det verkligen är lämpligt att en man utan kvinnliga vänner får vara med och leda ett stort land. Tydligen är hans fru okej med att han är kamrat till Trump. Länge satt en fluga fast i hans hårgelé. Många skrev om det på twitter.

Martin, min partner, har rest till Italien för att titta på bostäder. Han både längtar dit samtidigt som han får ångest och tycker det går för lång tid. Han tycker inte om att prata om saker för länge. Då undrar ju folk, menar han, varför jag inte hittar något. Det är både konstigt och inte konstigt att träffa en ny kavaljer på äldre dagar. Plötsligt planerar man en tänkbar framtid som inte liknar dom fantasier man hade innan. Jag har flyttat till Kungsladugård, det trodde jag aldrig. Nu tar jag Italien-lektioner. Vi har snart varit ihop i fyra år. Italienfröken kommer hem till oss en gång i veckan och bjuder på godsaker som är Vegan. Hon säger alltid att kakorna inte innehåller rester av döda djur.

Intervjuar Kajsa Grytt för ett inslag till SöndagsMorgan. Jag kommer ihåg när Tant Strul kom till Skara i mitten av 80-talet. Ville ha tid att fördjupa. Allt går så fort. Jag får för mig att jag har ont i halsen men jag vet inte säkert. En man som hört mig på radion skriver ett mail om att han mosar maten precis som jag. Han är en också en mosare.

Hinner in på Trixter för att kolla en sväng på repetitionerna av Stolarna av Eugène Ionesco. Vera Berzak regisserar. Pjäsen räknas som ett av de stora verken inom den absurdistiska dramatiken. Fars är svårt. Vera tycks satsa på en mer psykologisk tolkning. Jag försöker att inte ha åsikter för det har alla som går på en repetition men jag undrar vad som skulle hända om hon lät skådespelarna bli yngre och yngre, dom reser ju tillbaka i tiden.

Börjar läsa Linda Knausgårds bok ”Oktoberbarn.” Klarar bara några sidor i taget. Hon får elbehandling och lever som i ett feberflöde. Inte mycket om hennes f.d make i början i alla fall. Jag orkade bara läsa en halv ”Min kamp”. Den mannen är motsatsen till oemotståndlig enligt min smak. Letar åter fram ”Klubben” av Matilda Gustavsson. Läste den när den kom ut. Om röran runt Klådan och Svenska Akademien. Och så ”K” förstås av Frostensson. Efter att ha läst Åsa Lindeborgs dagbok om samma tidsperiod, där kvinnornas offerroll ifrågasätts vill jag läsa om intervjuerna med dom drabbade i Matildas bok. Nu när drevet lugnat sig är det lättare att höra rösterna som ett samtal. Text och analys. Vittnesmål som bryter mot varandra. En vuxen diskussion.

Tyska Eva från London flyttar in i vår lägenhets extrarum. Hon forskar på Valand om hur man kan publicera sig på nya vis samtidigt som jag försöker göra en tidsplan för ett år. Nu när jag slutar i Trixters konstnärliga ledning ska jag fokusera på mina egna projekt. Jag skriver ord som research i min kalender. Jag vill resa, vara i Italien, bo i Krakow hos barnen. Hälsa på familj oftare. Mor, bror, min bonusfamilj i norr. Allt vi styrt om i vårt liv för att få mera frihet har fått käppar i hjulet av pandemin.

Dricker te hela veckan. En ensam fredagskväll. Försöker titta igenom senaste Mission Impossible. Men det är just en mission impossible. Han känns tetig, Cruise.

Jag är nervös för att missa radion i morgon. Det ska ju ställas om till vintertid, tänk om jag kommer för sent? Jag har ju en ny telefon nu, ställer det möjligtvis om sig själv?

För dig som inte känner mig har jag nyligen flyttat från Majorna till Kungsladugård. För inte så länge sen såg jag en räv med ovanligt långa ben i mitt kvarter. Jag skriver och regisserar inom teater, film och tv samt skriver prosa och är sidekick i radioprogrammet SöndagsMorgan. Förutom detta undervisar jag och handleder projekt. Text är både min passion och mitt levebröd. Det du får läsa här är baserat på min dagbok. Hälsa gärna på mig här: http://www.petrarevenue.n.nu/

Ovanstående text är en krönika/kåseri och åsikter och annat är kåsörens egen uppfattning av verkligheten.

Crème café, Kajal och en Förlorare

2020-10-03 av Goteborg Nonstop
Petra Revenue & Gilda Stillbäck

När jag flyttade till Amerika efter gymnasiet bodde jag hos Susan i New Jersey, Cherry Hill. Mitt rum låg i källaren. Jag delade utrymmet med kackerlackor som lät på ett speciellt sätt när man sög upp dom med dammsugarslangen. Hon bodde på andra våningen med sina tre söner. Varje morgon ropade hon:

-I WANT EUROPEAN COFFEEEEEEE!!!

Då klev jag upp. Hon tyckte mitt kaffe var mycket godare än hennes. Jag hade ett magiskt trick som jag försökte lära henne. Ja la mer pulver i apparaten. Men det blev aldrig samma sak när hon gjorde det själv. Innan jag höjde standarden drack hon pulverkaffe. Jag ligger nu i sängen och dricker café crème som är en slags pulveriserat nescafé. Jag rörde ut pulvret i hett vatten med min kajal. Jag hittar inga skedar på hotellrummet. Doften gör att jag tänker på Susan, som var 38 år och hade bröst som en 16-åring när vi träffades. Efter 3 barnafödslar gav hon brösten till sig själv i present. Jag fick röra vid dom, hon var stolt. Det var inte ett erotiskt klämmande, utan mera en investering i framtiden, som hon såg på saken. Hon ville gifta om sig med en läkare som hon träffat ett tag. Han gav henne en stor sten att ha på fingret, vi firade denna seger minns jag, med hennes lika rika väninnor och gjorde sminktest om vi var vinter eller vår. Tydligen duger substitutet för läkaren, men jag är europé och kräver äkta vara, tänkte jag när jag klämde på gummitutorna för 34 år sen.

Numera har de ålderslösa även börjat invadera vårt land. En del oroar sig för flyktingar. Jag oroar mig för de (skönhets)opererade. Kvinnor och män vill hellre se ut som svullna gnagare med näbb än som människor. Madonna liknar en hamster med släta botoxkinder. Brögger har också lagt sig under kniven. Vad händer med gamla idoler? Jag låter könshåret växa ut som en stillsam protest. Dom uttryckslösa måste vara ett hot mot civilisationen. Är dom Aliens? Tänk om dom är ”undercover” för en rörelse som planerar något fruktansvärt?

Igår hade vi Stockholmpremiär på Ingeborgs Manifest! Jag hade lovat Hanna att fotografera, ändå glömde jag helt bort det. Några bilder från premiären har jag alltså inte. Inte ens på Ebba Witt Brattström trots att hon var ovanligt snygg i ny skinnpaj. I Stockholm är det offentliga rummet antagonistiskt, det finns ett motstånd i det. Man går in i en teatersalong och vet att man är omskriven, vi är i efterdyningarna av en jävla härva. I boken Ett år med 13 månader kallar Åsa Lindeborg Ebba för ”frun”. Stockholmarna skriver en kollektiv historia där ett flertal författare håller i pennan. Det är en sorglig historia.

Jag såg förresten att en svensk författarinna på Instagram kallar sig ”europeisk intellektuell”. Det gjorde mig generad trots att jag har läst hennes böcker om att diska på sjukhus och bli kär i läkaren som erbjuder skjuts hem. Eller kanske därför.

Nu är det senare än sist jag skrev. Jag är på teatern. Gilda sminkar sig. Om en timme ska vi spela. Sen ska vi packa ihop och träffa några i publiken som vi känner. Jag sitter backstage och pratar med Teresia som är konstnärlig ledare på Ö2. Jag vill skriva något för henne och tre andra kvinnor som ser olika ut. Långa och korta. Pjäsen ska handla om fyra kvinnor som har varit tillsammans med samma konstnär. Efter begravningen ses dom och får reda på att mannen har lämnat ifrån ett porträtt och den som suttit modell för det ska ärva tavlan. Den är värd en del. När verket avtäcks är det så abstrakt att kvinnorna inte kan utskilja vem det föreställer. Verket ska heta: Ska vi ta ett glas vin efter begravningen? Mer vet jag inte eftersom jag alldeles nyligen fick idén. Det är intressant med människor som varit musa åt samma konstnär. Älskat samma person. Bergman använde allt, det har vi lärt oss när vi byggt Ingeborgs manifest av hans formuleringar. En gång separerade han på ett otäckt sätt, sen berättade han att man kunde se hela det ruskiga händelseförloppet i andra avsnittet av scener ur ett äktenskap. Fellini däremot. Första gången jag såg hans filmer kände jag ett stumt jubel inom mig. Jag tror inte han var en s.k kulturman. Han gillade plasthav och porträtterade Casanova som en mekanisk leksak.

Paris Hilton har en ny dokumentär på youtube. Det är gratis att titta på den. Paris är en blond tjej som blev känd för att hon var rik och smal. I en serie hon åkte hon hem till fattiga människor och bodde hos dom. Många hade bondgård. Då skulle hon hjälpa till. Eftersom hon är rik var det mycket som gick fel. Hon sa saker som: All you have to do in life is go out with your friends, party hard, and look twice as good as the bitch standing next to you.

Eftersom jag arbetar som författare och dramaturg, och även undervisar i storytelling, tänker jag på hur hon framställer sig själv. Hennes bortskämdhet blev hennes supervapen. Den egenskap som drev dom korta avsnitten framåt. Nu är det länge sen Paris var i ropet trots att dom, i dokumentären, berättar att hon är USAs högst betalda DJ. Det hade jag ingen aning om. Hon har en förskräckligt mager rygg, man får, i filmen, se henne hoppa upp och ned till opersonlig techno.

Jag tänker på att den nya dokumentärens idé är att visa att Paris Hilton inte bara har en superkraft, hon har en brist också. Det vi i dramaturgin kallar en weakness/svaghet. När man skriver bygger man in den i öppningen av en berättelse för att publiken ska kunna identifiera sig med huvudkaraktären. Paris Hilton ser exakt likadan ut som för 10 år sen, men nu vill hon att vi ska veta mer om henne. Hemligheter. Hon antyder fruktansvärda saker i tecknade sekvenser och man vet inte om övergreppen har skett på riktigt eller inte. Kommer verkligen hårdhänta vakter hem till människor på nätterna i Amerika och sliter upp ungdomar ur sängen, kastar in dom i en bil och kör dom till internatskola som verkar mer som ett fängelse? Jag tror jag måste se om dokumentären för att förstå vad som verkligen hände. Är hon inte rik och bortskämd utan ett offer?

Dessa veckoreflektioner bygger på min dagbok. Vad har då hänt denna vecka som jag lagt märke till förutom det jag skrivit om ovan? Jo, Trump och Biden har debatterat. Nu diskuteras om man ska kunna stänga av den andres mick när dom möts nästa gång för dom skrek och kallade varandra för clown och förlorare. Kanske skriver jag mer om detta i nästa reflektion, jag vet inte. Det mest intressanta med Trump är hans farfar som byggde flytande hotell till guldgrävare och blev besatt av prästen som ”uppfann” den amerikanska versionen av positivt tänkande. Amerikas president använder den metoden ofta, genom att påstå något väldigt bestämt så blir det som man säger. Trump skriker även ”looser” i många andra sammanhang också men han kanske slutar med det nu när New York times avslöjat att han har mer ekonomiska skulder än någon begripit, han är ingen skicklig affärsman, han är en pajas…inom det affärsfältet med. Inte bara inom politiken.

Sist men inte minst. Igår promenerade jag med hunden Bruno på Västra Kyrkogården, tillbaka i Göteborg igen. Han nosade på gravar och jag lyssnade på USA-poden. Vi var gick och lurade. Jag såg därför inte att en mycket högtidlig begravningsprocession kom vandrande från ett annat håll. En uppklädd präst gick längst fram och svingade en lykta fram och tillbaka. Ett följe på ca 20 sörjande följde i rytmisk takt varav några bar kistan. Jag insåg att jag skulle vara tvungen att passera precis framför följet eftersom jag upptäckt dom för sent. Jag drog i Brunos koppel för att dom inte skulle behöva stanna till. Då bestämde sig Bruno för att bajsa. Det gick inte att rubba honom. Han ville bajsa där och då. Mitt på den lilla asfalterade vägen där följet skulle fram. Rytmen avstannade. Lyktan slutade svaja. Bruno tog tid på sig, jag trasslade nervöst med påsen. En man och en kvinna kunde inte hålla masken utan började skratta hysteriskt.

Det var vecka 40. Precis när jag ska stänga dokumentet och skicka det till Hanna testar Trump positivt för Corona. Hans märkliga hustru också. Jag vill inte känna skadeglädje. Jag vill inte fantisera om att han får väldigt hög feber. Att han blir rädd.

För dig som inte känner mig har jag nyligen flyttat från Majorna till Kungsladugård. För inte så länge sen såg jag en räv med ovanligt långa ben i mitt kvarter. Jag skriver och regisserar inom teater, film och tv samt skriver prosa och är sidekick i radioprogrammet SöndagsMorgan. Förutom detta undervisar jag och handleder projekt. Text är både min passion och mitt levebröd. Det du får läsa här formulerar jag för nöjes skull. Hälsa gärna på mig här: http://www.petrarevenue.n.nu/

Detta är en krönika och allt som skrivs är författarens egna uppfattningar.

Bikt, falukorv och torrborstning

2020-09-27 av Goteborg Nonstop
Petra Revenue

Hanna Chawki har blivit sjuk. Hon driver Nonstop. Jag läser alltid hennes artiklar eftersom hon skriver som Bukowski. Fler borde skriva som honom. Konkret och utan mystisk undertext. Hon orkar inte just nu. Hon måste bota sig med läkarvård och med något kinesiskt. En gång reste hon med mig till Spanien på skrivarkurs. Då gjorde hon thai chi i trädgården. Hon klättrade brant i spetsstrumpor och träskor. Hon har väldigt snygga ben och äter liknande föda varje dag. En gång drack hon vodka och drev ut onda vibrationer ur en annan författare. Det fungerade troligen. Liksom hennes rekommenderade torrborstning.

Jag skriver dagbok. Det har jag gjort sen jag var 7 år och låg på mage hemma hos Ingrid som skrev om björnar hela tiden. Jag tänkte jag kan göra det här medan Hanna återhämtar sig. Skriva dagbok alltså. Kulturella reflektioner. En gång i veckan kanske. Det händer ju en hel del när man lever och samtidigt händer ingenting. Nuet är stillsamt till sin natur. Det är en bra utgångspunkt för att nedteckna iakttagelser. Förr sa man ”dagsedlar”. Stig Dagerman publicerade sådana i tidningen Arbetet på 40 och 50-talet. Poetisk satir om dagsaktuella händelser. Jag tror inte jag klarar poetisk satir. Men jag kan ju skriva om sådant jag läser och ser.

Just precis nu ligger jag i sängen på ett hotellrum i Stockholm och dricker pulverkaffe. Vi är i huvudstaden för att spela en teaterföreställning i två dagar. Ingeborgs Manifest. I den spelar förresten Hannas syster Gilda huvudrollen. Gilda är vig. Vi träffades på Fårö och fantiserade tillsammans om det manliga geniet.

Nu raskt över till min första kulturella reflektion. Jag läser Åsa Lindeborgs dagbok som heter Ett år med 13 månader. Hennes kinder börjar bli mjuka och hon doftar ur. Det betyder att hon börjar bli gammal. Hon är 50 år. När boken utspelar sig är Metoo i full gång. Innan jag började läsa hörde jag talas om boken. Många stör sig på Åsa Lindeborg. Jag tänker att det beror på att hon länge varit både snygg och tvärsäker. Hon formulerar sig i bestämd form. När människor gör det är det lätt att få för sig att dom inte lyssnar på andra. Att dom redan bestämt sig. Men i boken börjar Åsa Lindeborg tvivla. Hon äter väldigt mycket falukorv och erkänner att hon varit otrogen i hela sitt liv. Nu blir hon lämnad av P som är 17 år äldre men som vill ha en ännu yngre kvinna. Åsa jobbar jämt, jag skulle nog också tröttna på det även om jag är likadan själv. Hon gråter i famnen på olika män som är solidariska kamrater och diskuterar allvarligt med Lena Andersson som är en ny vän. Väldigt ofta minglar hon fast hon avskyr det. Jag tänker att så är nog livsstilen i det offentliga livet i Stockholm. Hon skriver om Horace. Horace tycks vara en trevlig kille och alla gillade honom tydligen innan han började säga konstiga saker om penetrering och rekommenderade klådan som livsstilsideal.

Åsa tar inte upp just penetreringsdiskussionen, den analyseras däremot i sektpoden som jag också varmt vill rekommendera. Sektpoden drivs av läkare och analytiker Rigmor Robèrt och Emma Gembäck som var pastor i Knutby. Är du det minsta intresserad av sektliknande beteenden måste du upptäcka den. Rigmor tycker MYCKET om Horace men menar att hans erövringstankar passar bättre för en primitivare primat. Dock håller hon med en läsare om att män är attraktiva för kvinnor om dom är upptagna. Hon menar att mäns och kvinnors sexualitet är väldigt olika, att män vill vara den första för kvinnor och kvinnor vill vara den sista för män. Män blir attraktiva av att vara promiskuösa, i kvinnors ögon, medan det är tvärtom för kvinnor. I detta resonemang känner jag att Rigmor är väldigt vilse, men det gör ingenting. Hon ber alltid om ursäkt när hon säger fel och vet väldigt mycket om andra saker. Som psyke tex. Hon gråter när hon talar om barn som far illa. Och eftersom jag själv länge kallade mig Jungian blir jag glad över hennes två avsnitt som beskriver Jungianismen som en gränslös sekt där de som går i terapi har tystnadsplikt istället för tvärtom. I den ”vanliga” världen är det läkaren som har tystnadsplikt eftersom det är patienten som ska skyddas. Att få sina idoler nedknuffade från piedestal svider på ett bra sätt.

Men nu var det ju inte sekter utan Åsas bok jag skulle skriva om. Åsa var kritisk till Metoo rörelsen. Hon konstaterar att många tidningar blev rättsligt dömda i efterhand, men det är det ingen som talar om nu. Det stör henne för hon var väldigt kritisk själv. Hon blev rädd för flockbeteende och hat. Mediadrevet, folk som hängdes ut, kvinnor som ljög, att många kvinnor hämnades genom metoo. Hon var kulturchef och visste inte hur hon skulle hantera saken. Detta upprepar hon i sin dagbok. Jag förstår henne för jag kände likadant. Jag blev arg på en kollega som la till mig i en metoo grupp för författare utan att fråga. När jag sa ifrån frågade aggressivt hon om det inte var självklart för mig att vara med i gruppen av solidaritet. Tvång och solidaritet går inte ihop sa jag då. Metoo betyder ”jag också”.

Åsa rannsakar sig själv. Hon känner sig delvis skyldig till ett självmord. (vilket på sätt och vis är hybris) Hon tänker på att när hon var ung så använde hon sin kvinnlighet i varje situation som det gick. Hon begrundar hur hon rör vid och skämtar med manliga kollegor samtidigt som hon inte vet hur hon ska hantera att en rörmokare kysser henne på halsen när han kliver in i hennes lägenhet. Hon vågar röra sig i ett ambivalent landskap. På sitt tvärsäkra sätt naturligtvis.

Vi är förhoppningsvis alla eniga om att Metoo rörelsen var och är en nödvändig revolution. Jag insåg det ännu mer när en politiker jag känner påpekade att en grupp som absolut INTE deltog var kvinnor inom svenskt näringsliv. Kommer man ut som offer i det gänget är man kokt för evigt. Men samtidigt krävs den analys som Åsa efterlyser i sin bok. Inom media. Självreflektion. Men även på ett privat plan. Där är hon modig tycker jag, det känns inte som en blek efterhandskonstruktion vilket påståtts i vissa bittra recensioner. Som en kollega sa häromdagen: Jag är mer intresserad av Åsa väcker för tankar och känslor hos andra kvinnor än vad Åsa egentligen säger själv. Jag tror, på allvar, att hon undrar vad fan som hände.

För dig som inte känner mig har jag nyligen flyttat från Majorna till Kungsladugård. För inte så länge sen såg jag en räv med ovanligt långa ben i mitt kvarter. Jag skriver och regisserar inom teater, film och tv samt skriver prosa och är sidekick i radioprogrammet SöndagsMorgan. Förutom detta undervisar jag och handleder projekt. Text är både min passion och mitt levebröd. Det du får läsa här formulerar jag för nöjes skull.

Detta är en krönika och allt som skrivs är författarens egna uppfattning av verkligheten.

Primadonnan recenserar Ingeborgs Manifest på Teater Trixter

2020-09-15 av Primadonnan

   Gilda Stillbäck har föreställning på Teater Trixter. Hon har bott nåra år i Paris och har två barn. Hon kommer in på scenen och ska gestalta Ingmar Bergman, det är svårt bara det! Hon tittar på en jättekudde. Ropar åt inspicienten och ljussättaren –”Hallå kan vi få lite mera ljus?” Hon ÄR Bergman. En kvinnlig sådan förstår jag, efter en halvtimme. Med inlevelse och stora gester tolkar hon hans ord under en timme.

  Ett par regissörbrudar/ konstnärer/dansare/musiker var på Fårö för att ta in allt om Bergman. Gilda var en av dem och Petra Revenue var en annan av dem och hon står för regin av kvällens föreställning. Petra jobbar för resten på P4 på lördagsmorgnar med Morgan. Jag blev glad av att lyssna på henne på lördag morgon.

  För att återgå till den kvinnliga Bergman som hade demoner i huvet. Gilda flög omkring och gestikulerade som Bergman tydligen hade gjort. Sa – ”du ska stå där och du ska stå där.” Gilda var överallt och ingenstans. Bergman i Gildas kropp berättade om sitt liv som barn och vuxen. Han hade humor trots att han va deprimerad eller va fan han va.

   Jag satt på sista raden ensam, ca trettio personer var där. Stolarna var jättesköna till skillnad från andra teatrar. Jag mådde jättebra och var tacksam för att jag fick komma dit. Gilda sprang fram och tillbaka, vig som en atlet och hoppade omkring som rådjur. Plötsligt skrek hon- ” Hallå där, jag har inte tid att prata med pressen. Mina demoner dödar mig.” Ingmar var väl lite knäpp, han hade väl en konstig barndom. Det såg man i filmen Fanny och Alexander, där fick man en inblick i hur det var på den tiden i den Bergmanska släkten.

  Gilda sprang fram och delade ut roller till olika människor och det var ju roligt. Det var lite svårt för mig att hänga med i mörkret ibland. Jag såg inte vad jag skrev. Bergman måste haft en jädra kondis. Han hade många damer och bytte titt som tätt. Kanske var han en manlig Barbro Svensson. Gilda räknade upp alla män hon haft (Bergmans kvinnor). Bergman var gift 5 gånger och jag tror han hade 5 barn.

   När jag var i USA för 50 år sedan sa jag till Humphrey Bogarts fru Laureen Bacall när hon frågade om hur Ingmar Bergman mådde. – I don´t know, cause I dont understand why everyone include Barbara Streisand and you and Wiveka Lindfors likes him so much. I would like to be with Barbara in the operetta THE HAPPY WIDOW. & så sjöng jag en bit av Vill jag-sången så att att Ellington rodnade. Lauren Bacall sa WOW. Jag fortsatte – I would never fall for Bergman cause I have Duke.

  Det var konstigt att jag skulle titta på denna pjäsen för när var i USA frågade alla mig om Bergman.

  Plötsligt slutade Gilda sin monolog och jag kommer ej ihåg vad hon sa som sista ord.  Jag hoppas att mitt astmahostande ej störde föreställningen. Gilda Stillbäck  var suverän i denna föreställningen. Att bara komma ihåg alla dessa repliker är fantastiskt. One woman show.  Det var en trevlig föreställning och en rolig tolkning av Ingmar Bergman. Gilda var nog roligare än han var. Jag tackar Gilda och Petra för att jag fick komma dit och jag hade även en rolig stund morgonen därpå när Petra var i radion eftersom jag ingen TV har på en vecka.

Detta är ett icke källkritiskt kåseri/recension och allt är skribentens egna uppfattning av verkligheten.

Lördag kväll på Teater Trixter, min systers skådespelartalanger och Revenues sextext

2018-11-18 av Chawki


Foto: Chawki

Hade som vanligt inte lust för att gå ut och beblanda mig.
Men tog hojen ändå ner för backarna till Teater Trixter.
Marianne Gunve släpper efter flera års skrivande boken Fina Flickor
och firar detta på teatern vid Masthuggstorget.
Det var alldeles för mkt folk i foajén och jag gömde mig under trappen.
Bytte nåra år med poeten Louise Halvardsson.
Skådisen Lars Andersson hängde över baren i rock och glidarpjukes.
Petra Revenue stilade i en urtjusig påfågelklänning. Martin Mirko tog hand om hunden.
Halvardsson läser från scenen
– Festen pågår runtomkring, men den kunde lika gärna varit en TV-skärm med uppskruvat ljud.
Det hänger plaststolar i taket och det bjuds på champagne.
Nästa författare på scen. En man som skrivit en bok på 700 sidor.
Om jag lyckas få ihop en på 95 är jag jäkligt nöjd.
Sen är det Gilda Stillbäck, en nära släkting till mig, som uppträder.
Min lillasyrra för att va noga. Hon har använt Ingemar Bergmans ord
i en monolog och blandar hans emotionella direktiv och tankar med
tangosteg och sexig akrobatik med en kudde.
Eftersom det är min syster är jag familjärt skeptisk, men tycker faktiskt att hon är riktigt bra.
Det är härligt att höra hennes kommandon och att frotteras
i självupptagna uttalanden av en KONSTNÄR.
Efteråt sitter jag och syrran ensamma kvar i salongen
och lyssnar andaktsfullt på nästa akt i rummet utanför.
Petra Revenue läser en text om SEX. Detaljer om majonnäs, kuken, fittan och ett hejdlöst ridande.

Vi hamnar sen på Taj Mahal och sluter där samman med ett annat sällskap
som har uppträtt på Folkteatern. Collins nämner den BANALA texten i en pjäs.
Mannen bredvid rättar henne och säger
– DEN TILL SYNES banala texten.
Här får min egna slutledningsförmåga ta över och avgöra om texten var banal eller ej.
Jag litar på Collins.
De friterade lökringarna var goda, likaså det indiska téet.
Skönt när alla har gått och bara Collins, Wartel och jag är kvar och kan snacka skit ifred.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2020-09-03

  Hej alla läsare, ni vet redan att jag bestämde mig för att ta en paus från mitt skrivande av krönikor och annat här på GÖTEBORG NONSTOP eftersom jag ska genomgå en cellgiftsbehandling närmsta halvåret och behöver spara mina krafter till det äventyret. Nu har senaste veckan varit så udda…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2020-03-17

Gud talade till mig genom denna gren, under denna gren talar jag till Dig. Vid Din sida nära havet anar jag skepp som lyfter. Vid Din sida nära havet känner jag skepp som kommer. Det står en brygga av guld på min jord, där väntar jag på Dig. Den bleka…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2020-05-22

Dr Bosanders lyckliga memoarer i pastellblått Det va en solig eftermiddag i mitten av maj Det började jummo vräfa zutonkel in das operahouse. En smal strimma av sol sken på levnadsexperten Barbarellas  ljuva lår och Dr Bosander spanade genom tystnaden i lägenheten efter ett skepp som tar sig genom tidsåldrarna…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2020-10-11

Förrätten HÖSTENS SOPPA Två kokta potäter En kokt morot Hacka detta  till småbitar Salladslök och en klyfta  vitlök Hackas jättesmått Grönsaksbuljong och en liter vatten Alltsamman kokas i mikron på det högsta med lock Mellan 6-8 minuter Efter detta lägger man i en halv burk vita bönor i tomatsås Och…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2020-02-28

Här kommer några rader om Brötz den 19 februari. i första set så äntrar Ferdinand Bergström från Oslo scenen för att spela solo på gitarr  och det gör han på ett briljant vis, han är tekniskt driven och snabb i fingrarna  men det känns aldrig som ett onödigt uppvisningsspel utan…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...