Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Rester av ett Purple Rain

2011-08-13 av

Solen gassar framför Flamingo och Jayhawks gubbar sig på scen. Inte alls dåligt men fjärran från 53-åringen som regerade här igår kväll.

Allt som är kvar är några rester på golvet.

20110813-035233.jpg

Starstruck: En fredag på Way Out West

2011-08-13 av ozelot

Att vara på Way Out West och dessutom vara ägare till ett sådant där lite speciellare armband innebär en genväg till Söder och Bromma, fast via en liten gångstig bakom ett staket som leder till Villa Belparc. För det är den här gången på året då hela Stockholms medieelit tycker att det är värt att ackreditera sig och Way Out West är det ballaste som finns. På presstoan träffade jag en gammal klasskamrat från gymnasiet. Vem han var utsänd för? Cosmopolitan.
Det skall bli intressant att följa Cosmopolitans bevakning från Way Out West 2011.

Det utspelar sig alltid några dråpliga scener på VIP området. Att t.ex Leif Pagrotsky försöker beställa en öl men knappt syns över bardisken – en disciplin där Patrik Sjöberg har betydligt större framgång. Han sträckte sig nämligen över Leif Pagrotsky och tog sin öl.
Så visst några kända ansikten får man alltid se och det kan ju vara kul. Fast helt ärligt är de flesta kända bara för att de stått vid en bardisk någon annanstans i stan. Bakom baren.

Har man väl satt sig med en sippat i sig den första klunken iskall Gin & Tonic vid ett lite skrangligt trädgårdsbord och hör musiken från Linnéscenen rulla in över en stora dammen i full algblomning är det lätt att glömma varför man är där. Då är det lätt att skylla på det faktum att den utlovade internetuppkopplingen var lite sisådär under kvällen, och att jag när jag till exempel skulle skriva om The Hives och deras radhuspunk så kunde jag inte ens googla på om de släppt någon ny skiva de senaste sju åren.
Men lite pliktskyldigt kan jag väl rapportera att de spelade som miljonärer, såg coola ut och Howling Pelle var så där rock n roll spattig med höga luftsparkar som man är van vid. En kompetent show som påminner ett vevpositiv som levererar var man än ställer upp det. Allsång på Skansen hade funkat precis lika bra.

Jenny Wilson är ett kraftfält. Jag stod lite för långt bort, lite för långt ut i periferin och det var lite för mycket sol och fint väder för att jag helt skulle sugas in i magin. En vän stod längre in, under tältskuggan och berättade att hon hade börjat gråta, så starkt var det. Jag skriver under på det, var inte exakt där själv men jag förfalskar min egen namnteckning på ren intuition.

Fleet Foxes är Fleet Foxes, någon annan får skriva om dem. Robyn är ett enda medley av hits och ror hem det även i år, dock börjar det bli dags att komma med något nytt. Thåström sjunger som en gråvarg som fastnat i ett taggtrådsstängsel. Kvinnor får kåtslag framme vid scenkanten och får bäras ut, medelålders rockkritiker i kavaj och rock-tischa utspnd till bristningsgränsen skickar ut efterlysning på sina bästa klichéer.
Men så kommer Prince. Alla som trodde att Prince skulle vara en klyscha får skämmas.
Jag skäms lite.

Man kan ju publicera en låtlista, det är ju ett sätt att bygga upp en text. Vilka som var bra, vilka som var sämre. Vilka av de sex extra extranumren som var bäst. Att han rappade med Kanye West, att han inleder med en mäktig 1999, tjuvkopplar en kongenialisk Little red Corvette och drar iväg.
Jag bara stod där och gapade och tänkte att jag hade transponerats till en annan dimension.
En parallell verklighet.

För oavsett om man växt upp med eller ens haft Prince skivor är det helt ofrånkomligt att den här mannen har byggt sitt alldeles egna musikaliska universum.
Han han vara en tvärhand hög, men han har gjort det. En self made man, uppe där med Bob Dylan, Jacko och de andra. Och för mig som aldrig riktigt fattat grejen faller allt helt plötsligt på plats.
Pure Genius. Och jag är stolt att kunna säga att jag var där och bar vittnesbörd.

Jag hade kunnat betala mycket pengar för den bilden dock:

En bekant som jobbade backstage hade helt plötsligt passerats av en udda figur: hon tittade upp och såg vem det var.
Prince på en liten cykel, iförd en vit cape som fladdrade i vinden.

– Det är aldrig över för att det är slutsålt: Intervju med Niklas Lundell från Luger

2011-08-08 av

När Way Out West nu för femte året i rad dundrar in i Göteborg är det som en etablerad festival. Med en växande kostym följer utöver lovorden en del rynkade näsor som viskar om sell-out och kommersialism, samt med rätta kanske en och annan kritisk fråga.

Men bakom festivalen står några av de som jobbar hårdast i musiksverige och de gömmer sig inte.

Göteborg nonstop ställde några frågor till Niklas Lundell – en av flera demokratiska festivaldiktatorer som drar i trådarna.

Way Out West närmar sig, och jag antar att det har varit en intensiv arbetsvecka för alla inblandade. Vilken är egentligen den mest arbetsintensiva perioden för Lugerfolket? Biljetterna har ju ändå varit slut en månad så man skulle ju kunna tänka sig att man kunde luta sig tillbaka lite?
– Ja det är en intensiv period och absolut en intensiv vecka. Annars skiftar det nog bland ”Lugerfolket” beroende på uppgift. Way Out West är ett löpande arbete under hela året, sen är det klart att det blir väldigt hands-on sista månaden inför.
– Men egentligen är det nog maj och fram till midsommar som är den mest hektiska – med stressen innan alla externa partners går på semester eller åker ut på andra festivaler.
Sedan är det absolut inte över för att det är slutsålt! Man vill ju leverera en fet upplevelse på plats också – det är ju faktiskt det viktigaste och oavsett om det är 10, 20 eller 30.000 på plats.

Jag har hört att ni satsade rejält med pengar för att få dit en prestigebokning som Prince, även rykten om att ni riskerar backa på hela festivalen på grund av det.
Är det sant?
Gjorde vidare Princesatsningen och det faktum att biljetterna var slut rekordtidigt att det inte blev några fler nya ”spännande” akter? Många bokningar är ju trots allt nostalgibokningar med den bästa tiden bakom sig (Prince, Pulp, Thåström mfl).

– Vad vi betalar för Prince tror jag inte nån har hört, det är en sak mellan oss och dem.
Sedan kan folk spekulera men självklart att en superartist som Prince skall ha bra betalt!
– Ekonomiskt är festivaler alltid en smal balansgång men inget som förändrats nämnvärt av rådande läge. Vad som är en spännande artist kan man alltid tvista om, personligen tycker jag vi har en gyllene blandning av spännande och etablerat. Inte heller har vi dragit i några nödbromsar på planerade bokningar på grund av Prince eller starkt publiktryck, så kan jag säga.
– Tidlöshet betyder i vår värld inte ointressant. Ta t.ex Pulp då som ju åter i full tappning gör kanske bättre gig än någonsin och känns lika relevanta nu som för tio år sedan.
Detsamma gäller Thåström som detta år inte direkt dräller runt i varenda köping utan gör ett unikt framträdande på Way Out West.
Det är vi råstolta över!

För att vara rättvis finns det säkert många spännande för mig okända akter som jag ännu inte känner till. Just blandningen: Lite av det som är Way Out Wests särskilda signum. Jag tänker bland annat på klubbprogrammet.
Finns där något du vill flagga för särskilt?

– Koreless
är en cool akt som är på stark frammarsch och som gjort grymma hyllade spelningar i t.ex England, Sedan Timber Timbre på riktigt är ett av världens bästa band!
Eller OFF!, Yuck… ja det är mycket som är bra..
Adam Tensta med Göran Olssons specialkoordinerade film känns också spännande upp till tänderna.

Where The Action Is blev ju rätt lyckat, med sitt lite bredare folkligare musikkoncept. Har Where The Action Is hittat sitt format nu? Blir det någon fortsättning?

– Where The Action Is är ett format som glider lite in och ut ur format och plats och har så gjort under tio-femton år. I år var absolut ett av de bästa åren, helt klart! Sedan får vi se vad framtiden bjuder på…

Cityfestivalerna tar över, Arvikafestivalen lades ju ner efter ett chickenrace mot Hultsfred som är uppbackade av en tysk koncernjätte. Känner ni något slags ansvar för att landsortsfestivalerna riskeras? Måste det helt enkelt bli färre festivaler?
– Oj, det där en svår fråga. Vi känner ett ansvar för att Sverige och Norden skall ha ett rikt festivalklimat, absolut. Sedan var festivalerna ligger och vilket utbud de har är en nöt och något att jobba med. Jag tycker fortfarande att vi har ett rikt och varierat utbud där t.ex Borlänge, Östersund, Hässleholm och just Hultsfred presenterar spännande varianter utöver de mer storstadsorienterade festivalerna vi sätter på kartan.
– Det är bra att det händer saker och ingenting tas för givet, även om jag såklart sörjde med Hultsfred förra året och med Arvika i år.

Ni har breddat konceptet ganska rejält och det sker en förflyttning av fokus från musik till mer en helhetsupplevelse. Ni har ju ett filmprogram, och även Way Out Art. Är det något du vill kommentera?
– Absolut, det är grymt ju! Vi tror att det finns en tydlig koppling och relevans i att man inte begränsar sig till musik utan istället flyttar fokus från konsumtion av ”bara musik” till vad det är idag:
En gränsöverskridande kulturell upplevelse som ligger nära både konst och film.

Att välja mellan att kunna se klubbspelningar som alltid blir fullsatta och att se konserter på området är ju ett ständig balansakt. Hur har ni gjort för att komma tillrätta med det?
– Ja, nu är det oftast så att artisterna på klubbarna börjar efter att musiken i Slottsskogen tystnat. Men i år har vi t.ex förstärkt med en app där man kan följa publikströmningarna och ha en chans att planera utifrån det.
– Sedan har vi för varje år ökat totala kapaciteten på Stay Out West. Nytt för i år är de så kallade kompisklubbarna vilket gör oss bättre förberedda än någonsin. Självklart är det ändå hårt tryck på vissa speciella spelningar, men så är det ju alltid på både en del klubbar vare sig det är festival eller ej.

Förra året var ju ”officiella efterfesten” på Enrico Pallazzo, i år en ”officiell förfest” på Jazzhuset, trots att inga av dessa egentligen kändes särskilt Way Out West alls enligt min högst förutfattade mening. Snarare att tjäna pengar och mjölka kredd ur ett koncept. Ser du någon risk att Way Out West-varumärket blir urvattnat?
– Ingen av de fester du nämner ligger Way Out West eller Luger bakom. Sedan tycker vi att det är positivt att externa aktörer tar chansen och arrangerar saker i Göteborg och Sverige. Men självklart är det viktigt att det är bra grejer och i dialog med oss så det inte vattnar ur vårt varumärke eller ”luktar tjäna pengar”.
Men du får fråga respektive arrangör om det!

Var bor alla som jobbar med Way Out West? Har ni något stor mansion någonstans som ni hyr, eller sover ni på hotell eller på soffor hos kompisar eller tillfälliga boenden?

– Ett stort mansion i skärgården med pool, grill och röda sammetsrep vid entrén…det hade vart något!
Nej, men det är väl lite en blandning av det du nämner. En del crew och nyckelpersoner bor i närbelägna tillfälligt hyrda hus (på soffor med andra ord), några på hotell och.. ja några sover väl inte alls!

Niklas Lundell arbetar formellt med sponsring- och frågor kring samarbetspartners för Luger och Way Out West.
Han är även trummis i bandet [Ingenting]

Prince till Way Out West

2011-05-27 av

Jag tillhör väl dem som aldrig riktigt sett Prince storhet. Inte ens när jag blev medtvingad för att se Purple Rain på en skärgårdsbio av en presumtiv flickvän som var ett huge fan kunde jag riktigt se vad som var grejen med den där duracelljuckande spelevinken med falsettröst.
Men nu kommer han till Way Out West och det är faktiskt rätt stort. Ett tag var ju faktiskt världen uppdelad mellan Prinsen och Majkel.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2020-05-31

Det omedelbara minnet av mamma jag har från när ja va liten är hennes  enormt stora rumpa. Den gungade fram i ansiktshöjd framför mig i det avlånga köket i Landala. Det var fascinerande. Jag tänkte att hon hade den största rumpan i hela världen.     Min bror och jag…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2020-03-17

Gud talade till mig genom denna gren, under denna gren talar jag till Dig. Vid Din sida nära havet anar jag skepp som lyfter. Vid Din sida nära havet känner jag skepp som kommer. Det står en brygga av guld på min jord, där väntar jag på Dig. Den bleka…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2020-05-22

Dr Bosanders lyckliga memoarer i pastellblått Det va en solig eftermiddag i mitten av maj Det började jummo vräfa zutonkel in das operahouse. En smal strimma av sol sken på levnadsexperten Barbarellas  ljuva lår och Dr Bosander spanade genom tystnaden i lägenheten efter ett skepp som tar sig genom tidsåldrarna…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2020-05-17

Kycklingfärs Salt Citronpeppar Svartpeppar Så rör man ihop det så det går in ordentligt, jag kommer inte ihåg hur mkt jag hade, men det spelar ingen roll. Så lägger man det i en penslad glasform  med olja och kinasoja Man plattar ut den så den täcker formen Penslar med samma…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2020-02-28

Här kommer några rader om Brötz den 19 februari. i första set så äntrar Ferdinand Bergström från Oslo scenen för att spela solo på gitarr  och det gör han på ett briljant vis, han är tekniskt driven och snabb i fingrarna  men det känns aldrig som ett onödigt uppvisningsspel utan…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...