Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Här kommer den stora friskheten

2018-02-25 av Nina


Av ren barmhärtighet bestämde jag mig för att byta vårdcentral för några veckor sen. Alla dessa år av klagosång hade såklart tärt på di sjukvårdskunniga. Det finns ju gränser. Måtta och diverse annat. Nu föll det sig så. Felstickande och i vissa fall slumrande sköterskor måste också få pauser i vardagens träleri. Där måste jag ta mitt ansvar. Inte hålla på och matta ut mänsker på det viset, även om mina besvär nu inte blev bättre utan snarare åt andra hållet, liksom mer åt själva helvetethållet. På nya stället var allt glänsande magi och ett myller av tillmötesgående och respektfulla vårdcentralsarbetare cirklade kring mig ifall den väl dokumenterade och mystiskt uttömda järndepån nu skulle få mig att svaja till lite obehagligt eller på något annat sätt få mig ur balans. Det kvittade lika. Likt änglar samlades de kring mig med en gyllene bår för att sedan varligt skrida till verket. De gav sig inte. Nu skulle det gås till botten med tarmar, järn, sömnproblem, yrsligheten; ja nu kunde jag bara slappna av i skenet av deras ihärdiga aldrig sinande medicinska professionalitet. Javisst. Så måste det vara. Så var det. Jag minns det så klart. Inga andra sätt finns. Som Mellanöverstevårdinnan sade; Doktor S är älskad och avgudad av exakt alla. Han och blott honom skall nu vara din och bara din eftersom jag säger det till dig. Men efter blott en dag hade jag mycket felaktigt och rent av obehagligt framfört att jag fann Doktor S en smula arrogant! Herregud. Hur kunde jag på detta harmfulla vis komma med slik kritik! Nej, Mellanöverstevårdinnan hade naturligtvis rätt och jag skärpte till mig. Höll tillbaka. Inte skulle väl jag, en enkel sjuk ta mig rättigheter, mopsa upp, jobba mig, besvärliga mig, kort sagt; HÅLLA PÅ! Jag, som dessutom fått adehådekortet av staten och därmed bevisligen inte kunde hållas för riktigt riktig utan snarare en lite knasig c-medborgare som inte kan ta sig samman nån gång. Men tröttheten! Tröttheten käraste Ni! Det där med att jag utmattad föll ihop vid tretiden var dag och den mjölkaktiga hjärndimman. Cementstegen mina fötter plumsade med. Inte visste jag i mitt förvirrade Lallaland att lösningen var inom räckhåll. Jag hade aldrig förr hört något så insiktsfullt och djupt när jag nu vände mitt anemiska ansikte mot Doktor S tillbakalutade gudsgestalt. Inte visste jag, inte kunde jag ana att det jag borde gjort för länge sedan var att äta mat och utföra regelbunden träning! Visst, mitt lilla gagg om svårigheten i att andas då och då, var förstås ren och skär slöhet eller kanske bara ett märkligt utslag av uppmärksamhetssökning. Det förstår jag nu. Du måste bli rejält mycket sämre om vi ska hjälpa till, avslutade Herr Doktor S det hela förnöjsamt. Jag höll med. Jag bad om ursäkt ända ut till entrén och vinkade sedan tacksamt och mycket städat på väg in mot den stora friskheten.

Hej då Herr Hare

2018-02-18 av Nina


Det var länge sen han försvann. Eller; jag bad honom gå. Det här är sista gången sa jag. Ut, ditt fanstyg. Efteråt låg jag på soffan ett tag. Ett bra tag. Några månader. Sedan träffade jag Herr Hare. Han talade mycket och ihärdigt om ditten och datten. Jag lyssnade och lyssnade. Såg fjunen på öronsnibben, strecken där som vissa säger betyder att man ska dö i hjärtinfarkt. De gulaktiga tänderna, amalgamblänket. Du ville adoptera ännu en hund från det rumänska hundstallet. -Någon måste ta ansvar, sa du med stirrande strumaögon.
-Det jag gör kan alla göra! Vi måste ta ansvar innan det är för sent.
Jag höll med men glömde att du var hare och att jag i dina ögon liknade hyena.

Ge mig ditt kött, din hud, din päls, och jag ska älska och mata. Det ska jag göra med glädje, det är alls ingen uppoffring. Du ska bara vara min och vi ska leva tätt och när det är dags ska du få avlivas humant och utan plågor med intravenös injektion av på ett ungefär 100 mg pentobarbital per kilo. Det låter dyrt men är värt det.

Jag förlorade dig inte. Du grävde en grop och hoppade ner. Jag hotade dig med känslighet för flackande blickar, för subtila harklingar, för samtalsavrundningar. Min förståelse är i det närmaste grandios. Ibland tänker jag att du borde inse att jag gör dig en stor tjänst. Fnissar för mig själv åt den tanken. Uppskattar verkligen min förmåga att roa mig själv. Det är sannerligen en stor tillgång.
Jo, jag har mina ljusa stunder, det är inget att hymla om. Det händer att jag ramlar ur soffan när jag skrattar som mest. Men det är bara ibland.

Decemberlammet

2017-12-23 av Nina


Ett skri lyser ur dina brev. Du låtsas förvånad, måttar avstånd. Min vän, jag är död, i alla fall döende precis som du. Svälj ditt spott. Dina skrifter om grindar, giftgräs och svarta sjöar. Jag kan dem. Jag har dem tatuerade i gommen. Jag sparar alla dina menlösa meddelande. Johannes vatten sköljer över liljors blad, jag blandar ihop dig med min far. Däst nästintill medvetslös suger jag dina läppars svett om nätterna. Jag är tung och rutten i köttet. Om morgonen står skeppen svullna över sädesfältens kroppar. Alla har sitt eget vatten. Mitt ansikte skall lysa över vägen. Det finns oändligt med skog som måste skövlas. Vi skall gås igenom och falla fram. Du är djuret som liknar en människa.
Du sa: Du bär en kraft.
Du sa: förråd mig inte.
Du gnällde: hämnas du mig nu.
Hur skall du kunna närma dig den gemensamma lidandekroppen med grandiosa plastord. Lazarus är för länge sedan uppstigen, du var aldrig i närheten. Dina ögon fastfrusna och förorenade, ihopljugna i blindhet. Nu lägger skuggan i ordning graven. Nu färdas du med skuggan-

En smula personlighetsstörd eller bara inte rationell

2017-12-08 av Nina


14.03; det meddelas att det är fel på något. Jag går med hukande människor över till extrabussen.  Det står en man tätt framför en reklampelare. Bara hans huvud rör sig, uppåt och neråt. Hans mun är lite öppen. Han tar in så mycket han kan av jättekvinnorna. Han låter deras kött öppna sig för honom tills han uppslukas och försvinner in i deras röda underbyxor. Samma tiggarman sitter på samma plats. Vissa dagar tittar jag inte på honom. Han ropar hej alla dagar. En kvinna kommer fram med ett äpple och ler. Jag stör mig på det, varför i helvete ger hon honom det. Så att han ska bli hälsosam och anamma hennes rawfoodvanor kanske. Jag gör en stor grej av det. Ska jag ge honom en påse bullar, eller en tjuga? Det regnar och jag åker hem. Går ur en grupp på facebook men ångrar mig och går med igen. Det rings och frågas om jul. Hur ska vi lösa det. Hur ska julen lösas. Men det mesta har aldrig hänt, eller ska aldrig hända. Det jag minns har jag glömt. Och det var länge sen nu.

Har väldeliga problem med ingångar, ja utgångar också för den delen, och när man då som jag vill uttrycka mitt kärva flöde av tankar, funderingar och poetiska infall, blir det till att hoppa in där det går. Nobelpristagaren i ekonomi menar att människor inte är rationella varelser. Vi går mest på känsla, skjuter från höften, tar det göttaste. Det stämmer bra på mig. Läser om mytomaner, dom är ett spännande släkte, men ytterst irriterande. Dom vinner liksom alltid. Förvånande ofta släkt med Trotskij och bästa vän med allsköns kändisar. Berätta om en resa och nog fan har mytisen inte bara varit där hundra gånger utan även bott där. Senast jag var hos läkaren fick jag reda på att jag hade en smula störning i personligheten. Men så trevligt, som Breivik då försökte jag skoja till det. Nej, nej, svarade han lite ansträngt. Du ska få fylla i ett formulär. Och gå nu inte hem och googla på det, sa han. Så väl hemma satte jag mig och googlade skiten ur datorn och väldans vad störningar det finns. Sen började jag titta på dokumentärer om Manson och Bundy och tänkte att såna störningar har jag nog inte. Att döda är inte min grej även om det ibland känns frestande att bara slå in käften på någon. Folk som klunkar när dom dricker kaffe, biobesökare som är så fruktansvärt starving att dom måste äta säckar med friterad bacon med tre liter cola, eller såna som utan hörlurar obekymrat kollar på senaste avsnittet av ”Syrror” i väntrummet på vårdcentralen eller som sätter sig bredvid på bussen när det finns hur många platser som helst. Hundägare. Småbarnsföräldrar. Listan är oändlig. Livet som kaosadministration. Det händer att jag längtar tillbaka till 1985. Det var ett bra år ändå.

Se, ser du, ser du nu

2017-11-13 av Nina

Eller detta med att bara titta.

Så skär vintern sönder höstens sista armar, faller handlöst mot den trötta asfalten. Jag öppnar fönstret du glömde stänga. Vad sa du aldrig. Var är jag nu. Kanske inte född, kanske är jag innanför mig själv. Hon står så långt ifrån mig. Jag vet att hon röker. Hallen är full av flyttkartonger. Jag försöker fråga om hon ska flytta, men hon kommer inte ihåg. Kyrkklockor ringer varje dag. Jag minns när hon föll. Alla förfärade miner. Var det en kant på gatan precis vid övergångsstället? Jag minns inte. Jag vet att hon skrek. Eller om det var jag. Mamma, skrek hon. Vi hade varit på café. Hon hade blivit upprörd och klumpigt lämnat bordet. Ibland känns det som jag aldrig riktigt har levt. Ett regn faller, sen är det över. En gammal kropp, liksom förkrympt, i en sjuksäng. På ett hospice. En halv mazarin. Ett brunt päron. Salivindränkta kungatidningar. Jag kanske knuffade henne? Hon går så långsamt nu för tiden. Som om hon bromsar inför sin egen död. Jag tog taxi hem. Jag var ett blått barn, man tog hastigt bort mig ur rummet. Ett rum inuti ett rum, igenbommat eller aldrig öppnat. Jag går runt min axel. Det är vidrigt. Hon ringer aldrig och säger förlåt. Nu är sekunden snart gången. Vi finns inte. Jag sover för mycket. Vi ses snart. Jag är för ung för att vara så här gammal. Att ha blivit född har verkligen fördärvat min hälsa.
Att ha blivit född har verkligen komplicerat saken som jag ser det.
I hallen är högar av insamlade hundar staplade, en ruttnande massa snart upplösta ur sig själva. Jag står länge vid dörren och undrar om jag är på väg ut eller om jag nyss kom hem. Du är rädd för narkosen och att vakna upp. Du begraver mig i skam. Ingenting du säger är sant. Ska vi gå nu. Så lång denna tid är, hinner jag tänka. Du lossar på strypgreppet. Det finns ingen tröst. Vi rör oss över gatan när du faller. Dagen är exakt som natten, bara ljusare. Det är allt.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-08-17

Hade tänkt kolla in Jarl Hammarbergs utställning på galleri i Haga. Men kom inte längre än till den gröna soffan i mitt sovrum. Man håller på med det ena å det andra för att hålla sin mentala och fysiska hälsa så länge man är här. Ett projekt som bidrar till…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-08-18

Det stilla höstregnet som faller utanför fönstret vet inte om att jag är så omanlig som jag är det bedömer mig inte ibland så ynklige fege mesen Stefan Falck som alltid leker riktig man och hjälte och rockpoet Johan Lindqvist ÄR inte rocknroll, fattar inte va bra rocknroll är hyllar…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-08-14

Jag lyssnade på Ann-Louise Hansson & Bruno Glenmark i regnet på Göteborgskalaset/Kungstorget. Jag bänkade mig på en bänk undan regnet. Bruno hade inte sitt band med sig men hade byggt in orkestern i synten. I början undrade jag ” Var är göbbarna i orkestern?” Ann-Louise kom fram och sa hej…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...