Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Kort intervju med Marcel Tuores om hans fotokonst som hänger på Dansken, Spola Kröken Collection

2018-11-24 av Chawki


Foto: Marcel Tuores

I torsdags, den 22 Nov, hängde Marcel Tuores upp en serie foton på Dansken på Andra Lång.
De kommer finnas där på obestämd tid framöver. På bilderna syns musiker och annat löst folk som
Emrik Larsson, Ralf Gyllenhammar, Björn Olsson, Ebbot Lundberg, Ugly Cheese,
Davono, Torsten Topsteen Larsson, Pontus Hammarén, Kakan och Fadern.
Det är mycket hud, testosteron och berusningsmedel.
En sida av en svunnen tid förevigad och Tuores öga var med & satte kontur på musikscenen.
Hade känslan för att kunna göra stills av Rock & Dekadens.
Jag har ett specifikt minne av Tuores en gång på Draupner -88. La märke till honom
för han var så kolossalt packad och samtidigt graciöst stilfull. En imponerande bedrift.
Tuores har ägnat sig åt film och andra konstformer utöver fotandet och
i denna stund har Tuores & Falck publicerat collage och poesi
i ca 1 och ett halvt år på GBG NONSTOP.
Tuores stillade all min nyfikenhet genom att svara på nåra frågor.

 

 

– Vilka var omständigheterna när du tog fotona som nu hänger på Dansken?

– Omständigheterna var kaotiska minst sagt, rent av livsfarliga,
som att ligga vid fronten vid slaget om Stalingrad under flera år, ständigt berusad.
Många stupade i rännstenen men jag personligen överlevde som genom ett under,
Gud hade sin hand över mig, tror jag.

 

– När knäppte du dem?

– Man kan säga att jag var nån slags fältfotograf som dokumenterade
mina favoritmodeller/karikatyrer på GBGs Rock & Funk scen under 1980-90 talet.
Jag planerar att släppa en fotobok med de bästa/värsta burleska bilderna,
en slags pekbok för vuxna, det kan bli den ultimata coffee table boken från Göteborg.
Arbetsnamnet är : REAL UGLY CHIC GBG / 1986-2000

– Vad såg du hos dessa modeller/karikatyrer som fascinerade dig så?

– Vi speglade varandra privat och blev varandras lärare den hårda vägen,
på något sätt var vi alla själsligt sammanlänkade och skulle genom olika smärtor
lära oss något, något om kärlek. Nu försöker alla att bli hela liksom resten av mänskligheten,
vi är alla indragna i en stor väv. Let the highest good for our souls unfold…

 

– Boken kanske skulle va pekbok på demenshem istället?
De avporträtterade börjar närma sig pensionsåldern.

– Ja, var dag är en dag närmare döden kan man säga och vem minns snart klart
vad som hände i Göteborg på 1980-90 talet? Vi sitter alla snart dementa med våra inre sår
och då kan det vara bra att ha en pekbok att visa hemtjänsten hur härligt det var
i Göteborg på 1980-90 talet. Hur snygga alla var på den tiden, trots sina inre brister.
Pekboken kan vara en hjälp för många tror jag, en sedelärande pekbok
för att nå frid och roa sig själv, sina barn och barnbarn med.
Pekboken är ju även en studie i fashion och lack of fashion, det tycker jag är roligt.

Mattias Hellberg @ Fredag på HAK #2

2015-02-22 av

Under våren kommer Scandic Europa presentera ”Fredag på Hak”; en ny artist varje månad som uppträder i hotellbaren varje fredag.
I  januari kunde vi se och höra Hurricane All Stars med Daniel Gilbert i spetsen uppträda med inbjudna gäster som Ebbot och Håkan Hellström (inte kattskit någonstans alltså), och nu i februari är det Mattias Hellbergs tur.

Så, i fredags: ett par vänner och jag åkte in till stan och kollade in Mattias andra gig på Scandic.

Hellberg_5234

Till skillnad från de tidigare gångerna jag sett Mattias Hellberg hade han den här gången ett helt band med sig på scenen. Efter senaste släppet i höstas, In Egolectricy Harmony, begav han sig ut på en miniturné med endast en gitarr som sällskap. Han gjorde bland annat en jättefin spelning på Oceanen i oktober som ni kan läsa om här

Hellberg_5169

Det blev material från både Mattias karriär och ett par covers av bland andra Faces och The Smiths (jag som inte har nå’ vidare relation till The Smiths blev positiv överraskad då det var en himla bra låt. Antingen så gjorde Mattias och co. en grym version av låten, eller så är…originalet lika bra. Måste kolla upp vilken låt det var bara…).

Hellberg_5217

Förra veckans gäst var Kent Norberg från Sator. Den här gången var grammis-aktuella sångerskan Ann-Sofie Hoyles från Spiders med uppe på scenen. Riktigt kul tyckte jag!

Hellberg_5204

Förutom att spelningen var alldeles för kort så var det en riktig fin kväll. Måste ge en eloge till Scandic och HAK för den göörmysiga lokalen. Tyckte det var en kul idé att ha scenen mitt i lokalen istället för längst bort i något hörne.

Hellberg_5225

Bra kväll.
Det enda ”OH NO!”-skvallret jag har att bjuda på är att fantastiska bandet Drömriket med bland andra Ralf Gyllenhammar från Mustasch, Magnus ”Adde” Andreasson, Niclas Englin från In Flames och Jonas Slättung som hörts mest i P4 inte kommer att spela ihop något mer.
”Har du sett dem en gång så…får du nog räkna det som den sista och enda gången.” hörde jag från säkra källor.
Ledsen är jag nu.

Jag fick i alla fall se dem en gång.
Klicka här för att se mitt inlägg om det.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

”Då förstod jag att jag hade betytt något för honom…” Då det kändes, del l

2014-06-25 av

77b1746492f9919cc9e916600273b805
Bildkälla här:

* Det är näst sista kvällen på festivalen och Black Sabbath har just klivit av scenen. Jag har köpt oss varsin öl och öppnar plånboken för att betala. Han hånskrattar åt bilden jag har inuti den och frågar om det är Håkan Hellström. Det är inte Håkan, det föreställer en kvinna i 40-50 årsåldern med långt, tjockt och vågigt brunt hår och stora glasögon. Hon ler på bilden. Det är en fin profilbild.
När jag säger att det är en utav mina bästa vänner och att hon är död skrattar han inte längre. 

* Way Out West 2013. Goat spelade på festivalens minsta scen inne i tältet och jag var pressfotograf för Göteborg Nonstop, men jag kände att jag knappt kunde ta några bilder för mina ögon var alldeles tårfyllda. Det var bland det absolut bästa jag någonsin sett och hört live.

* Jag hade ätstörningar. En dag var det lättare att äta utav middagen och efterrätten som serverades.
”Vad bra du äter!” sa både mamma och Louise vid matbordet.
Inombords pågick ett världskrig. Hjärnspöken, det goda mot det onda. Jag var bra som åt och kämpade mot sjukdomen, men jag var också dum som tillät mig själv äta och bli ”tjock”.

* När han inte ville ses mer för att hans X kunde få reda på det. 

* När jag försöker övertala en kollega på jobbet att hon kan bli och göra precis vad som helst i livet,
varpå hon hånskrattar och klappar till mig på låret:
”Det är då inte så lätt här i livet, lilla gumman…”.

* När jag var färdig med kursen Att arbeta som fotograf i Stockholm och jag lämnade huvudstaden för sista gången till tonerna av:
”…men Stockholm blir aldrig min stad.” 

* Jag överraskade min dåvarande pojkvän med att gå upp lite tidigare en morgon för att smyga iväg och köpa frallor, juice, olika sorters  smörgåspålägg, yoghurt och jordgubbar till frukost. När jag kom tillbaka igen och packade upp alla varor tittade han på allt jag hade köpt och sa efter en stunds tystnad:
”Åh…men, har du inte köpt någon grädde? Jag kan inte äta jordgubbar bara sådär…”
sedan gick han till badrummet.

* En utav mina närmsta vänner skickar ett sms och berättar hur dåligt han mår just nu.
”Jag vill bara säga det för att jag vet att du förstår…” skriver han i slutet av meddelandet.
Vill göra och säga så mycket, men känner mig helt handikappad.

* När Ralf Gyllenhammar kramar om mig och greppar tag om mina beniga axlar. Han stönar bekymrat.
”Varför är du sjuk?” frågar han.
”Jag vet inte… Det är…dumt.” svarar jag och skäms.
”Ja, det är det. Lägg av med det! Ta hand om dig!” säger han innan vi skiljs åt. De ska spela på en efterfest som jag är för liten för att få komma in på då det är 20-årsgräns och jag är bara 16 år.

* Jag gjorde slut med en kille och han kunde inte sluta gråta. Det var då jag förstod att jag verkligen hade betytt något för honom. På riktigt.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

Jag har hittat ett Drömrike

2014-05-03 av

Länge hade både syrran, jag och morsan pratat om att
”Ralf Gyllenhammar borde sjunga nåt på svenska. Typ Nationalteatern!”

Ett par månader senare skriver tidningarna om den nya ”supergruppen” som var påväg att lanseras. Med medlemmar från In Flames, Hardcore Superstar och Mustasch kändes det både skitläskigt och göörfräckt på samma gång. Nog hade man förväntningar. Som ett stort Mustasch-fan (och lika stort gammalt Hardcore Superstar-fan) är det ju alltid väldigt blandade känslor när en utav ens husgudar hoppar på nya tåg, så att säga.

Men det här inlägget ska inte handla om hur mycket jag tycker om Mustasch-musik.
Det ska handla om bandet Drömriket,
som just nu är det bandet jag lyssnar absolut mest på.

Drömriket_1

För ett par dagar sedan, 1 maj närmare bestämt, gjorde Drömriket sin debutspelning på Götaplatsen mitt i stan. Gruppen består utav Magnus ”Adde” Andreasson (Hardcore Superstar), Niclas Engelin (In Flames), Ralf Gyllenhammar (Mustasch) och Jonas Slättung (musiker och radiopratare P4).
Själva idén till Drömriket är ursprungligen från den gamle roddaren Biffen Janson, som länge tyckt att Adde och Niclas borde göra musik ihop – vilket visade fungerade bättre än väntat.
”Det var ibland så att vi kunde ses och nästa fika ihop en låt då vi ibland är kusligt synkade!”
har Niclas sagt i en intervju med Rockbladet.
Det hela mynnade ut till Drömriket; ett band som hyllar förorten, först och främst gitarristens uppväxt i Tynnered.
Ralf var skeptisk när Adde ringde honom och berättade om projektet:
”Hårdrock på svenska kändes konstigt…”.

Drömriket_2

Men det visade sig gick bättre än väntat. Singeln ”Arendal” ligger redan ute. Debutalbumet har releasedatumet 21 maj,
men vi som var på plats den 1 maj på Götaplatsen kunde redan där och då få tag på plattan då de 100 första exemplaren släpptes.

Hur låter det då?
Nej, det är inte Nationalteatern, men gjorde det en besviken?
Hah, inte då.
De senaste dagarna har Drömrikets platta snurrat om och om igen här borta. Det påminner både om, inte helt oväntat, samtliga medlemmars ”hem-grupper” (alltså Mustasch, Hardcore Superstar och In Flames), men också Rammstein och LOK.
Dessutom sjunger Gyllenhammar bättre än vad har har gjort på länge.

Drömriket_3

När jag steg upp klockan 08:30 imorse, och det första jag gjorde var att sätta på deras platta ännu en gång så bestämde jag mig för att klicka hem, inte en – utan två t-shirts med bandet för mina ihopskrapade DJ-pengar jag spelat fram.
Faen vad glad jag är att det här är så bra.
Tack för det.

And baj dä wäj,
japp – Ralf har färgat håret……..

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Jag har provat på det mesta…”

2013-06-27 av

I förra blogginlägget skrev jag lite kort om att det hade varit kul att göra en liten tillbakablick över hur man sett ut i sitt liv.
När det kommer till den biten har jag pendlat ganska rejält vad det gäller hårfärger, frisyrer, stilar, kroppsform och faen hans moster. Jag har provat på det mesta.
Här kommer ett par favoriter.

Göteborg8

Det är lika kul varje gång att visa den här bilden.
Jag tror det var på en kompis åtta års kalas. Jag hade precis kommit från tandläkaren och smakade banansalva i hela käften.
Tröjan var min absoluta favorit, köpt på Cassels. Fast den var i sånt där ”svettmaterial” och kunde bara användas en gång innan man var tvungen att tvätta den igen. Bedrövligt. Den satt som ett korvskinn över min mulliga kropp.
Men, jag var glad ändå som ni ser. Lite skevt och sne leende, men ändå.
Min kompis föräldrar tog kort på alla gäster. Vid dagens slut fick alla varsitt A4 med alla porträtt samt gruppbild. Det tyckte jag var jättehäftigt; att kunna skriva ut direkt sådär från datorn, och få massa häftiga Word-effekter i dokumentet. Sånt ville jag också göra!

Göteborg16

Här var jag lite äldre. 13 eller 14 tror jag. Jag hade precis upptäckt brun utan sol-krämen och idomin, men också vad hårspray kan göra med håret. Min syster var först med den där frillan av oss i familjen, jag kom ett par år efter. Mamma fick göra ordningen den på oss. Våffla, tupera, spraya, tupera lite till och spraya mer igen och igen.
Den andra killen på bilden är min skånska ”bror” som inte är min bror. Vi började chatta på ett musikforum som hette Jamma för flera år sedan. Tobias heter han och är just nu borta i England och lever lite för dagen. Han är fräck. På de sex-sju åren vi känt varandra har vi träffats…tre gånger, tror jag. Peacemaker var vårat band. Jodå, band hade vi – trots att vi aldrig repade eller hade några låtar. Men det var ju fräckt att kunna säga att man hade ett band.

Göteborg15

2007. Peace & Love festivalen i Borlänge. Jag var 15 år. Min andra festival i hela mitt liv. Bara ett par veckor tidigare hade vi varit på Sweden Rock Festival (min ALLRA första festival!). Den här bilden hittade jag på Peace & Love’s hemsida.
Vilka som spelar?
Höh, Mustasch förstås. Hon brevid mig hette Cissi. Vi sågs på flera Mustasch-konserter andra år efter den här spelningen.
För övrigt var det här den absolut bästa konserten jag varit på. Som ni ser, jag är så fruktansvärt glad och helt inne i musiken. Jag håller i ena änden av en halsduk (syster Louie höll i andra) med Mustasch-loggan på som vi gjort med textilfärg strax innan vi åkte ner till festivalen. I mitten av spelningen pekade sångaren Ralf Gyllenhammar på mig och min syster:
 – Kan jag få den sen? 
– Jaaaa! vrålade vi till svar.
slutet av spelningen hoppade han ner från scenen och tar den från oss, för att sedan klättra tillbaka och hålla upp den framför den jublande publiken. Efteråt fick vi varsin puss.
Det var fint.

HPIM1591.JPG

Ja, vettefaen. När kan det här ha varit? 2006, 2007?
Det är jag och en utav mina dåvarande bästa kompisar Karolina. Vi delade musiksmak ett tag under högstadiet. Hon var mer inne på glamrocken som Kiss och Crashdiet (men också Aerosmith, som man kan skymta på hennes t-shirt), medan jag var för 60- och 70-tal. Här är vi påväg in till Alingsås för att kolla på ett par kompisar som spelade i ett glamsleazeband på någon fritidsgård i stan.

HPIM0535.JPG

Långt hår hade jag ett tag. Jättelångt. Svart var det. Pandasminket fanns där också.
Det här är julafton, 2005-2006 tror jag. Ett ljusrosa Isa Dora-läppstift var min bästa vän och jag lyssnade mest på Hardcore Superstar och Backyard Babies hela dagarna.

Göteborg3

Åh jaaa! Världens gladaste stund, nästan. 2008. Terminkonserten i Bjärkehallen i Sollebrunn. Varje termin får man under en konsert visa vad man lärt sig under den gångna terminen. Jag spelade trummor i två-tre låtar (faen vad jag saknar att spela trummor!).
Klänningen köpte vi på Kappahls barnavdelning för 200:-. Jag har den fortfarande ibland, det går att komma ner i den minsann.
När jag dök upp strax innan spelningen sa min musiklärare till mig
– Man kan inte spela trummor i KLÄNNING!
Att det gick, och oj vad det gick.
Faen vad skoj det var.

HPIM0334.JPG

Skolavslutningen i 9an och här kommer de älskade gula byxorna och den blåa skjortan fram.
Världens bästa outfit som har fått varit med om det mesta. Jag står tillsammans med mina dåvarande bästa vänner,
från vänster: Louise, Marie-Louise, Karolina och Elin.
Tiden, minnen…
Vrålförkyld var jag också, men lika glad för det.

Göteborg9 Göteborg10

Sommarlovet efter 9an. Jag hade fått beskedet att jag hade kommit in på Medieprogrammet på Alströmergymnasiet i Alingsås och var överlycklig. Äntligen skulle jag få göra det jag tyckte allra mest om; fotografera och skriva, Och oj vad bra och skoj det var! Jag vill nästan göra om det.
Första bilden är från, heh, en Mustasch-konsert på Liseberg. För övrigt Hannes Hansson sista spelning med bandet. Det var ledsamt, men en fantastiskt fin kväll. Där träffade jag också Joacim som skulle komma till att bli min pojkvän bara någon månad senare.
På andra bilden ser ni oss tillsammans. Även om vi bara var tillsammans i tre månader så var det faktiskt bland de finaste tre månaderna jag varit med om. Idag är vi goda vänner  och träffas fortfarande ibland. Det känns bra.

Göteborg18

Om jag fick önska en grej, så skulle jag önska att jag hade den här hårfärgen igen. Guldbrunblont. Faen vad fint det var.
Här är jag musikquiz-ledare under en introtävling på världens konstigaste och mest intressanta festival i Uddebo. Ni ser ju bara hur kul vi hade det. Gandalf (med ”YOU SHALL NOT PAAASS!”-posen), Erica, Stubbe och en annan främmande deltagare.
Åh, det var roligt. Vi måste göra om det igen, tycker ni inte?

Göteborg21

Här går jag andra året på gymnasiet. Mitt hår var väldigt orange då. Väldigt orange. Men…
jag var ju göörnöjd ändå, för jag fick komma och hälsa på Christer- redaktionen på Sveriges Radio.
Morgan Larsson är inte bara lång, han är oerhört artig, snäll och rolig också.
Störtskönt gäng.
Myz.

Göteborg22

Sista året på gymnasiet ville mamma klippa mitt hår. När hon förklarade för mig lät det jättebra, så jag sa
– Kör hårt!
När det var klart började jag storgråta och tyckte att mitt hår var totalförstört. Det var kort där uppe, men ändå hade man bevarat längden på något konstigt vis.
När jag tänker tillbaka på det så tycker jag synd om mamma som fick se min besvikelse.  Och håret, tja – nu tycker jag att det var ganska fränt. Jag önskade att jag vågade ha kort hår. Men, jag är lite för tramsig. Anser själv att jag inte passar i det. ”Nä, jag har för runt ansikte…”, ”Jag ser så barnslig ut i det.” ”Näää…”.
Fast, jag skulle vilja.

Göteborg23

Det här var också sista året på gymnasiet. Jag var ganska stressad ett bra tag då jag skrev intensivt för Alingsås Tidnings ungdomsidor, sände radio i Partille, gick i skolan varje dag, gick på spelningar och fotograferade band och…tja.
Att gå utan kajalen gick inte för sig. Den skulle på varje dag, och oftast såg jag ut såhär när jag kom hem från skolan.

 

Ja, jag säger då det.
Tänk vad mycket bilder på en som ligger ute på nätet. Gamla bloggar, Bilddagboken, Facebook, Tumblr, Flickr…
Och mer lär det bli,
för jag tänker fortsätta skriva och lägga upp onödiga, men oh så intressanta blogginlägg för Göteborg Nonstop tills någon säger såhär.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

Ralf och Sweden Rock Festivals bästa morsa

2013-06-01 av

SwedenRockFestival

I skrivande stund.
Klockan är 05:05 och det är ljust utanför fönstret.
Jag blir väckt av flugornas herre + dess anhängare. Det är den 1 juni idag och sommaren är ett faktum med allt vad det innebär.

Länge ligger jag och vrider och vänder på mig i den sängen det är menat att jag ska sova i. Det går inte. Jag har för mycket tankar i huvudet och för många flugor och cirkulerar kring det. Flugornas surr och kittlande när de kryper på mina öronsnibbar, ögonlock och min näsa får mig att förlora tålamodet. För att inte tala om när de kryper och fastnar i håret på en och då börjar surrar som självaste faen.
Jag håller mig vaken med flugsmällaren bredvid mig.

Bedrövligt.

Mina tankar däremot, de stör inte lika mycket. Bara lite.
Å andra sidan är de är alla viktiga för mig just nu, för att jag ska komma fram till någon slutgiltigt resultat eller få någon sots strukturerad plan i alla mina projekt och idéer jag har över sommaren.
Jag vill ju göra så mycket i år. Börja på min bok, skriva för lokaltidningen, fotografera till utställningar, filma en mini-dokumentär, följa band, blogga, tjäna pengar… men i vilken ände börjar man och hur får man tummen ur till något INNAN det börjar brinna i knutarna?

Ibland känner jag att jag har tagit lite vatten över huvudet. Vet inte riktigt hur jag ska hinna med allt,
men samtidigt vet och vill jag att jag ska göra allt det där som jag planerat. På något sätt. No matter what it takes.

Och faktum är, oftast brukar det faktiskt lösa sig. Utan att jag ens själv hinner märka det så är jag plötsligt vid mållinjen och har klarat av det jag för någon månad sen eller två trodde var omöjligt och lipade ihjäl mig över.

Förhoppningsvis så blir det även så iår med.
Alltså, inte det där med liperiet (fast, det kommer säkert komma…).
Allt går om man bara vill och har en rejäl dos med
jävlaranammaRalfPower  sig.

SwedenRockFestival2

Om tre dagar är jag påväg ner till sommarens första riktiga anhalt; Sweden Rock Festival nere i Sölvesborg. Jag åker ned med mamma, något som i mångas ögon verkar lite konstigt.

Men, ni förstår – min mamma är inte som andra mammor. Hon är bättre.
Hon går inte runt i Canada Goose-jackor eller Hunter-gummistövlar, och har inte heller t-shirts med ylande indianhundar-tryck på eller för tighta spandexbrallor i rosa ormskinn.
Nä, i stället lånar hon min afrodiscobögkrull-peruk på Påskafton för att sedan åka och vara påskkärring hos sin kusin, men då blev jag mest…glad. Glad att min födelsedagspresent jag fick när jag blir 19 kom till användning på självaste Påskafton

Med eller utan peruk så förstår hon mig (ibland bättre än vad jag själv gör) och, det viktigaste av allt – hon fattar the grej. The grej med Sweden Rock, musiken och ”nörderiglöden” bland besökarna som jag först och främst vill åka ned för.

Det är inte det att jag är mammig och måste ha med henne när jag befinner mig 50 mil från henne under en veckas tid. Jag var från början inställd på att åka helt själv ner till Sölvesborg. Men mamma min, hon ville följa med – och självklart ska hon göra det. Det bekommer mig inte alls. Tvärtom.

Första gången jag besökte Sweden Rock var 2007. Vi åkte på min födelsedag. Jag blev 15 år och väcktes med tårta och ljus klockan 06 på morgonen då vi sagt att vi skulle åka tidigt från Sollebrunn och ned till Sölvesborg. Mamma, syster Louie, pappa och jag skulle åka tillsammans. Familjen på semester.

Jag minns festivalen med blandade känslor. Mest goda, men såhär i efterhand också en form av frustration över att jag inte nyttjade och njöt fullt ut. Jag led utav ätstörningar under den perioden och var inte i mitt livs esse. Stor del av tiden var jag en bitterfitta och isolerade mig själv från omvärlden. Varken kunde eller orkade prata särskilt mycket med någon då jag var mitt uppe i ett tredje världskrig i mitt huvud.

Men trots det, så tändes någonting inom mig där på festivalen som fick mig att vilja återkomma till festivalen året därpå. Och sedan 2010. Och 2012. Och nu, 2013.
I år är det inte tal om några ätstörningar eller isolering från omvärlden. Jag ska vara mer med än någonsin.
Och återigen, det är bland annat tack vare mamma som jag lyckades komma ur sjukdomen.

Nu när vi åker ned på tisdag så tar jag med mig så mycket mer än bara en mamma.
Jag är så glad att jag har en så nära som förstår sig på all den här skaparglädjen, lusten och idéerna man har om vad man vill skriva om, trycka för t-shirts, göra filmer om, hitta för motiv och träffa för människor. Vi är varandras bollplank, lastar av allt på varandra och kommer med egna idéer till projektet.
”Ajust det SÅ kan man ju göra också!”, ”Jaaa! Fan, det blir skitbra!” och så vidare.
Det är ju rena drömmen och jag förstår att jag har det fruktansvärt bra när det kommer till den biten.
Sen att det skiter sig på att vi båda är ganska blyga när det kommer att marknadsföra oss själva är en annan femma, men trots det så vet vi på något sätt att vi kommer att få ut alla våra verk och idéer vi haft under en längre period. När, var och hur det ska gå till – det vet vi inte, men det behöver man ibland inte heller veta. Och hur jäkla klämmkäck och klyshig jag låter nu så stå jag fast vid att…
oftast är resan till målet den roligaste biten på hela projektet.

Nu är klockan 06:00 och allt jag tänker på är tisdagen.
Jag ser fram emot att bila ner i sex timmar till Sölvesborg.
Spotify-listorna uppdateras ständigt för att få fram det ultimata festival-soundtracket,
men jag antar att mamma och jag kommer prata så mycket foto- och filmidéer i bilen att det är skitsamma vad vi spelar för något i bilstereon.

Det här ska bli så jävla roligt.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

Ligga sked med musiken: Göteborg nonstop till Sweden Rock och Metaltown

2013-05-16 av

josefineGöteborg nonstop har för första gången representation på årets Sweden Rock och Metaltown. Väldigt ohipster, lite läskigt men samtidigt spännande. Vi tog ett snack med vår utsände – Josefine Larsson – som är rutinerad i gamet.

Du åker på Sweden Rock i Sölvesborg i år för bl.a Göteborg nonstop. Är det första gången du är där? Något bestående minne?

– Det är femte gången jag besöker festivalen. Första gången var 2007, också första gången jag var på festival överhuvudtaget. Jag var 15, åkte på min födelsedag och hade fått en videokamera i födelsedagspresent!
Alla dessa fem Sweden Rock-år har jag firat min födelsedag där nere.

Har du något bestående minne därifrån?
– Åkte dit för att se husgudarna Aerosmith, men det jag minns mest var inte deras spelning, utan att…

– ALLA var så snälla! Oerhört vänliga! Vad rock’n roll det lät..

Men det var inga problem att få åka då? Dina föräldrar litade på dig?

– Näej näej, hela Larsson-klanen (syrran, morsan och jag) var med. Vi åker alltid ihop. I år åker jag dock själv.

Rätt roligt och kanske ovanligt att ha med morsan ändå, har ni samma musiksmak?

– Oh ja! Hon har lärt mig aaallt om musik. Nu lär vi henne om Graveyard, Horisont, Spiders och så vidare. Höhö.

Kretsloppet
– Precis!

De senaste åren har du haft fotoupprag, eller?

– Nä, men kameran har alltid hängt med. Det är ju mitt stora intresse, utöver musiken då. Sänder ju (musik)radio i Radio 88 Partille, och jobbar extra på Alingsås Tidning som reporter och fotograf.

Okej, det blir första året ”på riktigt” då, med ackreditering. Har du nån kul fotoanekdot?

– Det var nog när jag kl tre på natten – efter ett kyligt nattpass som funktionär på Way Out West 2012 – då jag surfade runt på Facebook lite. Hamnade på Justin Hawkins i The Darkness sida och upptäckte att han lagt upp en av mina bilder från Sweden Rock tidigare på sommaren. Bam, och så var den där!
Började lipa. Fan vad kul det var! Har för mig att jag tog den på min födelsedag.

Men du aldrig i kontakt med dem eller nåt, över rättigheter eller så, haha? Du blev bara glad?

– Nä, jag hörde inte av mig eller så – jag var så exalterad och överlycklig bara!

Hur är det med boendet och så på Sweden Rock jämfört med andra festivaler? Bor du i tält?
– Jag har varit på en del festivaler, men aldrig sovit i tält. I år bor vi i vänners stuga en liten bit från festivalområdet. Tidigare vandrarhem och ibland finare hotell. Ser det helst som en semestertur istället för…en utomlandstripp.

”Vi”? Du åker inte helt ensam då?
– Mamma bor faktisk med mig första natten. Hon kör.

Privatchaufför alltså?
Precis!

Är det några särskilda akter som lockar dig i år mer än andra?
– Witchcraft och Spiders. Men mest intresserad är jag av folket, fansen, folklivet

Du skall på Metaltown senare i sommar? Skiljer sig fansen åt något eller är det ungefär samma klick människor som drar runt?

– Jag har bara besökt Metaltown två gånger. Det känns som det är mer genuina fans på SRF då den ligger lite mer avsides och inte lika lättillgängligt, vilket gör det spännande. Metaltown är stadsfestival, mer bekvämt.
– Folk är lite snyggare i håret och luktar bättre, sådär haha. Nu har jag ju inte varit på galoppbanan där det är nu. Det kanske luktar häst?

Känns ändå som Metaltown har några kul grejer i år som även en icke-banger som jag skulle gilla. Motörhead är ju ändå speciella, sedan Turbonegro, Graveyard och såna akter. Kanske är mer av ”cityrock” nuförtiden. Har ”hårdrock” fått en uppsving nu när tom folk i sotarmössor gillar det?

– Svårt. Tja…jag vet inte. Samtidigt så känner jag att jag inte riktigt vet vad hårdrock är egentligen. Det finns så många genrer hit och dit nu. Vad är hårdrock?
– Men jo, nog är det mer accepterat idag. Hårdrockare är inte knarkare för alla längre.

Och så slåss de nästan aldrig, är bra gäster. Dvs dricker sina femton öl tills de inte får beställa längre, och lommar sen snällt hem och somnar i sked med basförstärkaren.

– Men så är det ju med hipsters, poppare och fan hans moster också. Det är inte specifikt för just hårdrockare liksom.

Fast det känns som om bangers är mer lojala med sin musikform, att hipsters och annat oknytt går ut lika mycket för att dansa och ragga, typ..
– Jaaaaaa!!!! Absoluuut!

Det var så jag menade
– Bra menande!

Men ingen risk att någon hamnar i sked med dig då på Sweden Rock eller Metaltown? Du är ”lojal med musiken”?

– Haha! Jag ska krama om allt och alla på hela festivalområdet.

Låter som ett bra slutord

Vem är det du sitter med på bilden nedan? James Hetfield?

– Hahaha!! Ralf Gyllenhammar.

Jaha. Det får duga.

ralf

// Ozelot

Dom kallar oss artister – äntligen tillbaks

2010-01-16 av Goteborg Nonstop

Äntligen har SVT tagit sitt förnuft till fånga och tagit upp Dom kallar oss artister igen. Genialisk musik-TV, fattade inte varför de lade ner. Programmet med Håkan Hellström är ju oförglömligt. Men. På onsdag är det tillbaks. Markus Krunegård är först ut. Inte missa.

Dom kallar oss artister, SVT1, kl 20.30 den 20 januari

I övriga program medverkar:
Ola Salo från The Ark, Amanda Jenssen, Björn Skifs, Jenny Wilson, Ralf Gyllenhammar från Mustasch, Titiyo och Robyn (tjohoo!)

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-10-10

Biopremiär:  11 oktober 2019 på Hagabion Regi: Nick Broomfield Medverkande: Leonard Cohen, Marianne Ihlen, Judy Collins, Ron Cornelius mfl. Längd:  102 min Redan ett par sekunder in i filmen börjar jag lipa av anslaget och orden, och sen fortsätter dokumentären om artisten LEONARD COHEN &hans flamma MARIANNE IHLEN att beröra hela vägen ut. Först får…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...