Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Filmaren Malik Bendjelloul är död

2014-05-14 av ozelot

Foto: Magnus Sundholm

Foto: Magnus Sundholm // AB

Regissören Malik Bendjelloul – som sannolikt gjort mer än någon annan att lyfta fram bortglömde låtskrivaren Rodriguez musik ur glömskan med Oscarsbelönade filmen Searching for Sugarman – har plötsligt avlidit. Det bekräftar ett flertal mediakällor under sen tisdagskväll. Enligt polisen misstänks inget brott ligga bakom dödsfallet, men uppgifterna är mycket knapphändiga av bland annat hänsyn till familjen som har sorg och vill bli lämnade ifred.
Malik skall ha påträffats död under tisdag eftermiddag i Stockholmsområdet, enligt Janne Gyllstedt vid Solnapolisen.

Searching for Sugar Man belönades med Guldbagge vid Guldbaggegalan 2013.
Vid Oscarsgalan 2013 vann filmen en Oscar i kategorin Bästa dokumentärfilm vilket blev första gången sedan Fanny och Alexander 1984 som en svensk film vann en Oscar.

Bendjelloul vann också flera andra tunga branschpriser, däribland BAFTA, Directors Guild of America, Producers Guild of America, Writers Guild of America, American Cinema Editors, International Documentary Association, Critic’s Choice och National Board of Review.
Han blev blott 36 år gammal.
[Källa: Wikipedia]

Malik Bendjelloul var son till konstnärinnan och översättaren Veronica Schildt Bendjelloul, tillhörande riddarhusintroducerade ätten Schildt, och läkaren Hacéne Bendjelloul från Algeriet.

Rodriguez gjorde en klubbspelning på Pustervik under Way Out West 2012 då även Maliks film hade Sverigepremiär i samband med filmprogrammet.
Rodriguez återkom även på Stora scenen WOW 2013, där Jojomen såg honom genom en lins.

Uppgifter till bl.a DN 14/5 bekräftar att det handlar om självmord. Malik skall ha varit deprimerad en tid.

Way Out West i flykten: Torsdagen

2012-08-10 av

Thurston Moore är en alldeles underbar man. De som stod längst fram vid scenkanten fick uppleva hans ständiga små hyss med gitarren vars sökande krautgitarrbröl prövar varje hålighet. Ett tight band backar upp, det låter som man vill att Thurston Moore skall göra även utan Sonic Youth. Det är inget nytt under solen, men det behöver det inte heller vara: Det var fan han som uppfann genren.

Deportees har verkligen växt flera nummer med sitt senaste album. Arenakostymen med bara en blå himmel som scentak känns inte det minsta för stor. Tyvärr skaver den inte det minsta, ingenstans faktiskt. Peder Stenberg sjunger så fint och vi tycker att vi kan gå till ölområdet och avnjuta det hela på ännu större avstånd.

De la Soul kan rocka en publik. Efter ett tag tycker jag att precis det enda de kan är att rocka en publik. Orkar fan inte stå där med armarna i luften och leka träd som nåt jävla dagisbarn, bara för att hylla några föredettingars ego. Typisk utfyllnadsakt.
Det tar några låtar innan Florence Kerr sätter igång sin maskin. Det låter lalligt och trevligt, lite franska nya vågen draperat i musik. Ingen dansar, några lämnar folkhavet redan efter några låtar. Det kunde jag också gjort, men jag hade tålamod. Det lönade sig till sist.

Vis erfarenheten av gångna klubbprogram inom ramen för Stay Out West kände vi oss nödgade att försaka både Black Keys och Hot Chip, och till tonerna av ett majestätiskt Refused – suck vad bra det lät – gick vi genom ett ödsligt Linnéstaden mot Pustervik i sökandet efter Sugarman. Historien om den latinoättade folksångaren Rodriguez i skuggan av Mr Zimmerman är bara för gripande för att inte ta chansen att uppleva på nära håll.
Bowerbirds lockade också, men istället blev det en kvintett från Australien som golvade i alla fall mig: The Boy & Bear hade fyllt övervåningen till bristningsgränsen och det var väl egentligen succé redan innan det börjat. Göteborgarna har en tendens att älska sönder den här sortens vokalburna folkpop med harmonier i gränslandet mellan Fleet Foxes och Mumford & Sons men klarar sig bra i eget namn. Produktionen är inte stor – enbart ett fullängdsalbum har släppts – och några lekfulla covers där bl.a Neil Youngs Heart of Gold stack ut och visade vad det här bandet är kapabla till.
Någonting sade mig att Boy & Bear bara är i början på en mycket lång och framgångsrik saga.

Så stod han där, till sist, inför en en smått underdånig publik som inte tycks gjort något annat än älskat denne Sixto Diaz Rodriguez sedan sjuttiotalet och genom hela diasporan. En tunn trasig sorgfågel i för stor hatt står plötsligt mitt i rampljuset och bärs fram av den välvilliga publiken – och av förstående och ibland överseende medmusikanter verkar det. Det är ofta de får rycka in och rätta till en tonart här och där, vilket väl är helt i sin ordning. Vi har sett både större och yngre legender än så gå vilse på scenen, och jag undrar om om han är lite full eller bara överväldigad?
Men låtarna är fina, och jag står kvar en bra stund innan det blir alltför uppenbart varför han hamnade i skuggan av Bob Dylan.

// Ozelot

Way Out West 2012: Bring it on

2012-08-09 av

Nyinstallerad i presscentret, samma lite frågande, nyfikna men samtidigt markerande uttryck alltid: Vilka jobbar du för nu, vad skall du se i år, jaha jaha, hur fungerar Wi-fi på området (ett gissel för livebloggarna) och vad är lösenordet? Tunga tunga kameror går störst och först. Allt är precis som det skall, kaffet är vidbränt (ur pumptermos detta året – vad hände med den automatiska espressomaskinen?) men jag har roffat åt mig en kaka och två Fanta. Det blir säkert bra det här.

De flesrta är nog tidigt för Thurston Moore, det skall inses. Han går på 16:30, i själva verket redan i tisdags under ett litet förspel på Woody West – men då med en lite mer experimentell akt som jag dessutom missade. Idag förväntar vi oss lite mer vinkelrakt låtsnickeri av en av indievärldens äldsta (f.-58) gitarrpojkvänner.

Deportees lockar en smula med av fjolårets starkaste album Islands & shores. Men frågan är om de lockar mig bort från Thurston, eller om jag väntar in De La Soul som tillhör hip-hopens verkliga högadel. Faktum är att jag faktiskt såg dem en gång live för 20 år sedan, i Baltimore, ditsläpad av min värdbror och det var nog inte mycket jag fattade.
Ändring ikväll?

Florence & the Machine
? Check. Det måste jag ju såklart se – förklaringar överflödiga – men sen då?
Den eviga frågan, även om Stay Out West utökat sin kapacitet som alltid brukar det ändå sluta med att man står där med plattnäsa.
Så ikväll skippar jag nog faktiskt Hot Chip och styr mot Pustervik. Det hade varit fantastiskt att för en gångs skull faktiskt lyckas komma in på en klubbspelning. Dessutom: En akt som Rodriguez låter lite för intressant för att åtminstone inte ge ett ordentligt försök?

På återseende, vi återkommer när vi kan och bandbredden medger.


// Ozelot

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2020-09-03

  Hej alla läsare, ni vet redan att jag bestämde mig för att ta en paus från mitt skrivande av krönikor och annat här på GÖTEBORG NONSTOP eftersom jag ska genomgå en cellgiftsbehandling närmsta halvåret och behöver spara mina krafter till det äventyret. Nu har senaste veckan varit så udda…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2020-03-17

Gud talade till mig genom denna gren, under denna gren talar jag till Dig. Vid Din sida nära havet anar jag skepp som lyfter. Vid Din sida nära havet känner jag skepp som kommer. Det står en brygga av guld på min jord, där väntar jag på Dig. Den bleka…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2020-05-22

Dr Bosanders lyckliga memoarer i pastellblått Det va en solig eftermiddag i mitten av maj Det började jummo vräfa zutonkel in das operahouse. En smal strimma av sol sken på levnadsexperten Barbarellas  ljuva lår och Dr Bosander spanade genom tystnaden i lägenheten efter ett skepp som tar sig genom tidsåldrarna…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2020-09-15

   Gilda Stillbäck har föreställning på Teater Trixter. Hon har bott nåra år i Paris och har två barn. Hon kommer in på scenen och ska gestalta Ingmar Bergman, det är svårt bara det! Hon tittar på en jättekudde. Ropar åt inspicienten och ljussättaren –”Hallå kan vi få lite mera…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2020-02-28

Här kommer några rader om Brötz den 19 februari. i första set så äntrar Ferdinand Bergström från Oslo scenen för att spela solo på gitarr  och det gör han på ett briljant vis, han är tekniskt driven och snabb i fingrarna  men det känns aldrig som ett onödigt uppvisningsspel utan…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...