Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Här kommer den stora friskheten

2018-02-25 av Nina


Av ren barmhärtighet bestämde jag mig för att byta vårdcentral för några veckor sen. Alla dessa år av klagosång hade såklart tärt på di sjukvårdskunniga. Det finns ju gränser. Måtta och diverse annat. Nu föll det sig så. Felstickande och i vissa fall slumrande sköterskor måste också få pauser i vardagens träleri. Där måste jag ta mitt ansvar. Inte hålla på och matta ut mänsker på det viset, även om mina besvär nu inte blev bättre utan snarare åt andra hållet, liksom mer åt själva helvetethållet. På nya stället var allt glänsande magi och ett myller av tillmötesgående och respektfulla vårdcentralsarbetare cirklade kring mig ifall den väl dokumenterade och mystiskt uttömda järndepån nu skulle få mig att svaja till lite obehagligt eller på något annat sätt få mig ur balans. Det kvittade lika. Likt änglar samlades de kring mig med en gyllene bår för att sedan varligt skrida till verket. De gav sig inte. Nu skulle det gås till botten med tarmar, järn, sömnproblem, yrsligheten; ja nu kunde jag bara slappna av i skenet av deras ihärdiga aldrig sinande medicinska professionalitet. Javisst. Så måste det vara. Så var det. Jag minns det så klart. Inga andra sätt finns. Som Mellanöverstevårdinnan sade; Doktor S är älskad och avgudad av exakt alla. Han och blott honom skall nu vara din och bara din eftersom jag säger det till dig. Men efter blott en dag hade jag mycket felaktigt och rent av obehagligt framfört att jag fann Doktor S en smula arrogant! Herregud. Hur kunde jag på detta harmfulla vis komma med slik kritik! Nej, Mellanöverstevårdinnan hade naturligtvis rätt och jag skärpte till mig. Höll tillbaka. Inte skulle väl jag, en enkel sjuk ta mig rättigheter, mopsa upp, jobba mig, besvärliga mig, kort sagt; HÅLLA PÅ! Jag, som dessutom fått adehådekortet av staten och därmed bevisligen inte kunde hållas för riktigt riktig utan snarare en lite knasig c-medborgare som inte kan ta sig samman nån gång. Men tröttheten! Tröttheten käraste Ni! Det där med att jag utmattad föll ihop vid tretiden var dag och den mjölkaktiga hjärndimman. Cementstegen mina fötter plumsade med. Inte visste jag i mitt förvirrade Lallaland att lösningen var inom räckhåll. Jag hade aldrig förr hört något så insiktsfullt och djupt när jag nu vände mitt anemiska ansikte mot Doktor S tillbakalutade gudsgestalt. Inte visste jag, inte kunde jag ana att det jag borde gjort för länge sedan var att äta mat och utföra regelbunden träning! Visst, mitt lilla gagg om svårigheten i att andas då och då, var förstås ren och skär slöhet eller kanske bara ett märkligt utslag av uppmärksamhetssökning. Det förstår jag nu. Du måste bli rejält mycket sämre om vi ska hjälpa till, avslutade Herr Doktor S det hela förnöjsamt. Jag höll med. Jag bad om ursäkt ända ut till entrén och vinkade sedan tacksamt och mycket städat på väg in mot den stora friskheten.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.