Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Ö-tour, Del 3 ”Ett burkmatsdoftande rum och min gamla historielärare.”

2013-05-08 av

Båten till Brännö gick på knappt 15 minuter. Jag satt där i mitt passagerarsäte och såg ut på havet genom den smutsiga glasrutan och hörde plötsligt en väldigt dominant, manlig kvinnoröst (även om jag inte såg henne, utan det bara var en inspelad prata så kände jag hur jag ville ställa mig i givakt för henne) säga:

”Näst: BRÄNNÖ RÖDSTEN.”
Det var det vackraste jag hade hört i hela mitt liv. Så jädrans übergöteborgskt. Jag hade världens bredaste smile när jag reste mig från mitt säte för att sedan gå mot utgången och därmed möta just…
”BRRRÄNNÖ RÖÖSTEN!”

Brännö

Det var mycket folk som både vill av och på båten. Jag tycker så mycket om bilfria öar. Det känns mycket lugnare och snällare.
Brännö är inget typiskt fiskesamhälle, istället har invånarna på ön varit mer inriktade på jordbruk och bondelivet
– vilket jag snart skulle komma att märka…

Brännö

Som sagt, Brännö är en bilfri ö. Det bor runt 700 människor där, några närmare färjan än andra. Här ser vi kanske inte 700 cyklar, men nära inpå.

Brännö

Jag hinner inte gå många meter förrän jag stöter på någon som får mig att höja ögonbrynen. Mitt i en trädgård går ett löst får.
Först tänkte jag att jag borde säga till någon. ”Hallå? Ursäkta men…det går ett löst får där.” eller knacka på hos tomtägaren. Men när jag upptäckte att de andra förbipasserande bara gick utan att ens slänga en blick på fåret kände jag mig till småtöntig. Asfaltsbarn eller något i den stilen.
För får, det var verkligen Brännös grej. Jag kom inte många meter till innan jag märkte att de var överallt. Små lammungar som vingla omkring, lekte och stångades varvat med stora, mäktiga fårmammor som utstrålade så mycket respekt och power. Det var så fint.
Samtidigt, vart skulle de rymma? De bor ju på en ö för sjutton. Och fråga nummer två
– skulle de vilja rymma från ett sånt här fint ställe?

Brännö15b

Jag fortsatte att promenera i jakten på mitt pensionat. Jag stötte på asiater, tyskar och svenskar på vägen som frågade om både vägbeskrivning (där jag tyvärr var ganska lost) samt om jag kunde fotografera dem. Ni vet, sådär typiskt turistfotografering och lite Dagens Outfit-style.

Brännö

Jag stötte ihop med en kille som knappt kunde engelska. Han såg väl att jag hade en kamera runt halsen och tänkte att jag kunde ta en bild på honom med hans kamera.
”Sure!” svarade jag när han pekade på kameran och överlämnade den till mig. Han såg lite bortkommen ut en stund då han inte riktigt visste vart han skulle stå. Till slut valde han framför en papperskort med solen i ryggen. Det såg lite…konstigt ut, så jag bad snällt om att få ta en bild på honom med solen framifrån och den smala promenadstigen i bakgrunden. Det var inga problem, tvärtom verkade han lite lättad. Jag tog en profilbild på honom. När jag var klar sa han:
”Can you please…just one…like…this…” sa han och gjorde någon chest med armarna för att visa att han menade en helkroppsbild. Naturligtvis gick det bra och han poserade stolt med sin mättade och nästan självlysande blåa jacka med Italiens flagga på högra bröstet.

Några steg senare var jag plötsligt framme vid mitt pensionat och vad som skulle bli mitt hem över en natt.

Brännö

Det var ett sånt fantastiskt fint litet värdshus och pensionat som dök upp efter att jag frågat om vägen två gånger. En jättefin innegård med uteservering och stort orangeri. När jag kom satt flera på uteserveringen med både vin och öl och sög i sig kvällens sista solstrålar.

Brännö

Jag gick förbi gästerna på uteserveringen och in till receptionen. De välkomnade mig och frågade vilken tid jag ville ha frukost morgonen därpå. Då turistsäsongen inte riktigt har kommit igång ute på öarna var det bara jag som bodde på hela pensionatet. Fräck grej.
Rumsnyckeln nummer sju blev min och jag blev visad till mitt hus.
Här ovan ser vi mitt  rum. Less is more. Precis som jag ville ha det. Två sängar, ett skrivbord, en garderob, en byrålåda och slutligen en tjocktv. Jag hade utsikt över fårfarmen och dagiset. Kände direkt att ”här kommer jag trivas!”.
Gjorde som jag brukar göra när jag kommer till hotell och bed & breakfast – kastade mina väskor och kläder på sängen och gick på dass.

Brännö

När jag hade toa- och rumsinstallerat mig själv satte jag mig ner vid datorn en stund för att skriva och lägga in bilder från dagen so far. För första gången provade jag på det där med luffarburkmat, som ni ser att jag så sensuellt och reklam:aktigt pekar på.

Brännö

Då jag var väldigt hungrig var det här, just då, det godaste jag någonsin ätit.

Brännö

Efter maten gick jag ut i eftermiddagssolen för att utforska ön.
Kom inte många meter förrän jag var tvungen att sätta mig ner och klappa på de gudomligt gucciegmysgoz lammungarna som fanns precis utanför pensionatet. De bara låg där som i en toarullereklam med huvudena på sne och tittade storögt på mig. Jag vet inte om jag riktigt klappat ett lamm eller får på riktigt  förr. Men nu, snart 21 bast – plötsligt händer det.
Dog mjukhet- och söthetsdöden. Världens finaste stund på jorden hade jag där och då.

Brännö

Såhär gick de omkring. Överallt. På alla vägar, i allas trädgårdar – och bara var söta.

Brännö

Jag promenerade ner till vattnet. Jag längtade efter en riktig strand och att få känna doften av tång, salt, gamla snäckskal och allt det där typical skärgård.

Brännö

Det är någon speciell känsla att stå såhär, på klipporna med utsikt över ett oändligt hav och lyssna på soundtracket till Hair.
För ett slag kände jag mig allsmäktig, som om jag ägde hela ön, vilket man nästan kunde tro den här kvällen med tanke på hur folktomt det  faktiskt var där ute längs vattnet.

Brännö

Om bara några veckor är den här dansbanan fullproppad med turister.
Ganska kul, innan jag anlände till Brännö tänkte jag väldigt mycket på just deras berömda dansbana som Lasse Dahlqvist sjunger om. Men, när jag gick där på klipporna hade jag inget om det i huvudet. Det var först när jag gick upp på de där träpanelerna och skulle fotografera havsutsikten som jag insåg att:
”Jaså jaha…jag står på Brännö brygga nu!”.

Brännö

Jag fick min sandstrand, och återigen fick jag en såndär ”Jaså jahaaa!”-upplevelse.
När jag satte mig en stund i sanden och tittade ut fick jag en flashback sex-sju år bak i tiden. Då gick jag i 7:an och vi gjorde en enkel dagsutflykt till Brännö med klassen för att lära känna alla nya elever som kommit från de mindre bonnesamhällena utanför Sollebrunn. Det var i september, sommarens sista suck. Det blåste, men var fortfarande grönt på träden och hyfsat varmt i vattnet. Alla var så chockade när de fick syn på vår historielärare, som vi kallade Bussqvist badade. Världens tystnad när han äntrade bryggan.
”Ska…Bu…Buss…Bussqvist…bada med OSS?”

Han klev självsäkert upp på bryggan, men han skulle inte hoppa från kanten. Oh nej, han skulle inta hopptornet! Alltså, det var inget högt hopptorn, men ändå. Man ser ju inte ens lärare bada med eleverna.  Han gick långsamt uppför trappstegen. När han kom upp stod han där och vägde lite en stund. Tvekade. Gungade fram och tillbaka lite nervöst.
Tystnad bland alla som var där. Det var som om alla hade fryst till, man hade stoppat vår film.
Plötsligt tar han sats och gör världens snyggaste och mest graciösa dyk rakt ner i det blågröna havet. Samtidigt som han försvann ner under vattenytan började hela klassen applådera högt och länge. Några busvisslade och en skrattade halvt ihjäl sig

Jag har faktiskt en bild på i just det ögonblicket då herr Bussqvist slår i vattnet.
Nu, när man berättar om det så är det ju verkligen ingen stor grej. Nästan töntigt att jag skriver om det
– men DÅ var det för jäkla häftigt. Något att berätta för mamma när man kom hem samma eftermiddag.
”Vet du vad?! Bussqvist BADADE med OSS elever!”

Brännö

Jag somnade gott den kvällen i mitt burkmatsdoftande rum.
Morgonen därpå vaknade jag av ett tredje världskrig,
men det tar vi i nästa inlägg.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Mvh Josefine

Ö-tour, Del 2 ”En snabbis med Styrsö.”

2013-05-05 av

I förra inlägget skrev jag om min kvällstur till Marstrand.
Dagen därpå fortsatte jag min ö-turne. Det kan ni läsa om i det här kommande inlägget. Det handlar om dyra mozarellasmörgåsar, gamla klasskamrater och utsikter

Styrsö

Mitt alarm ringde 07:20 i mitt sju kvadratmeterstora studentrum. Jag var oerhört trött efter Marstrand och hade svårt att komma upp på fötter. Lite konstigt kanske man kan tycka då vi bara tog en eftermiddagssväng. Men, man blir tröttare än man tror av att gå i klippor i blåst i cirka tre-fyra timmar. Kanske inget jämfört med mina klasskamrater som var på Färöarna, men de hade jag inte i tankarna nu…

Jag åt frukost i skolan, gick därefter till mitt rum och packade ned kamera och dess tillbehör samt dator och konserver. Idag skulle jag ut på egen hand. Första stoppet blev Saltholmen, förstås.

Styrsö

Redan när jag anlände till Saltholmen kändes det så fantastiskt gott att vara bort på lite halvt okänd mark. Flera somrar har jag tänkt åka ut till alla de där öarna, men det har aldrig blivit av. Vet inte varför. Klockan var närmare 11:00 när jag äntrade båthamnen.
Då jag hade bokat ett rum på ett pensionat på Brännö, och incheckningen var först vid 14:00 hade jag ett par timmar att slå ihjäl. Tänkte därför att jag skulle prova på någon av de andra öarna under tiden.
Jag hoppade på första bästa färjan och åkte med…

Styrsö

Det här var nog tredje gången jag åkte med en färja från Saltholmen. Det är nästan pinsamt när man tänker på det. Det ligger ju så nära och är så himla enkelt att ta sig till världens vackraste hav!

Kände det direkt när jag steg ombord på färjan; det här kommer jag göra många gånger igen!

Styrsö

Första maj var ett faktum. Det kändes verkligen att det var NU våren började på riktigt. Solen sken, knappt ett moln på himlen och jag behövde inte bära min dundermegaallanvinterjacka som jag använt flitigt nu under de senaste fem månaderna. Nästan.

Styrsö

Då jag inte visste riktigt vad varje ö hade att erbjuda eller var lättast att hitta på lite gjorde jag lite utav en ”typsik svensk” och följde strömmen och därmed hoppade av där jag tyckte jag såg fler människor hoppa av. Jag ville heller inte åka för långt bort och missa incheckning på Brännö, därför hoppade jag av vid Styrsö. Det såg, återigen ”typiskt svenskt” – lagom bra ut.

Resan till Styrsö från Saltholmen tog cirka 20 minuter.

Styrsö

Båthamnen var precis utanför Bratten. Det liknande en restaurangkrog, men jag tyckte jag fick syn på någonting som hade med café att göra så jag bestämde mig för att köpa med mig någon enkel ostfralla (eller en svettig ostsmörgås…) och sedan fortsätta upptäcka ön.
Jag styrde stegen mot restaurangen. En svartklädd man med förkläde och knäppt skjorta som jag misstänkte var ägaren stod utanför på verandan.
”Hallå hallå!” hälsade han.
”Hej hej!” svarade jag.
Hans blick följde mig medan jag styrde stegen in. Innan jag hann innanför dörren hejdade han mig.
”Ville du något särskilt?”.
Frågan kändes dum. Eller, jag vet inte – jag kände mig dum av någon anledning. Som om jag var en inkräktare på ön. De kanske märkte att jag inte var därifrån och därmed rädd att släppa in mig?

Styrsö

”Jaa…har ni ett café här?” frågade jag och svängde runt för att möta hans blick. Han stod där med korsade armar och nickade.
”Ja! Ja! Bara vanligt kaffe?”
”Nja, jag tänkte mer någon vanlig ostfralla eller nåt…” svarade jag.
”Jaså jaha, jaja! Den här vägen…” sa han och visade mig in i någon dörr längre bort. Där inne såg det ut som ett typiskt gatuköksfik med rött stengolv, vita väggar och dunkel belysning. De hade glass, såndär smågodis man köpte när man gick i mellanstadiet för 1:- och 2:-. dricka…men inga vanliga ostfrallor. Istället hade de dyra, lyxigare varianter på hårt tunt kavringbröd. Parmaskinka och mozarella, kräftstjärtar, tomat och vitlök, räkröra och massor av komplicerade varianter.
Jag tappade vad han sa halvvägs så jag valde det första alternativet. Han var snäll och tog fram en kebabmatlåda då han förstod att jag skulle ut och trampa.
”Ute och fotograferar?” frågade han och nickade mot min Canon jag hade hängandes runt halsen. Jag berättade om min ö-tour och att jag aldrig tidigare hade varit ute på Styrsö.

Styrsö

I samma veva sken han upp.
”Om du vill ta fantastiska vybilder så måste du besöka Stora Rös! Där har du utsikt över hela havet och de andra öarna!” berättade han och försökte förklara vägen upp till utsiktsplatsen med stora handrörelser i luften. Han berättade även lite historia om ön och dess fiske, varför det är en viss del äldre och nästintill förfallna hus på ett speciellt område, för att runt hörnet vara nya och moderna varianter. Tydligen var det så klassindelat när det kommer till fisket, så att de fattiga fick bo på ett speciellt område i sina så kallade ruckel, medan de som tjänade pengar och det gick bra för fick bo i de finare husen.

Det var roligt att lyssna på, och ännu roligare att någon är intresserad utav det man gör och vill tipsa om platser att besöka. Då blir man glad i magen.
När han hade packat in min mozarella-smörgås för 69:- spänn började jag min promenad till Stora Rös.

Styrsö

Ganska tidigt lyckades jag gå fel väg, men jag hade tid på mig och vände om när jag tycktes det kändes fel. Som tur var behövde jag inte gå särskilt långt för att vara på rätt spår igen. Jag frågade efter vägen en gång och blev hänvisad in i björkskogen.
Ungefär här höll jag på dö i svetthetsdöden. Jag hade tre långärmade tröjor på mig + jacka och vantar. Maj-månad. Det var första gången på väldigt lång tid som jag var tvungen att ta av mig något klädesplagg utomhus för att de varit för varmt. Sicken känsla.

Styrsö

Jag gick längre in i skogen. Sakta men säkert började de bli uppförsbacke och jag kände att jag var på rätt spår. Ganska snart försvann alla träden och den blåa himlen öppnade sig för en. Rätt som det var så stod jag där på Stora Rös och tittade ut över havet.
”Herre jävlar…” sa jag till mig själv när jag kom upp. Om det var för att jag var jättetrött och svettig, hungrig eller tagen av utsikten vet jag inte – förmodligen en blandning av alltihopa.

Styrsö

Jojomen, visst var jag på rätt spår! Trots det sköna vädret så var det bara en promenerande och instragramande tjej som betraktade utsikten. Vi sa ingenting till varandra, men förmodligen märkte även hon mitt turistande jag med arméjacka och scoutsjal runt halsen. Icke förglömma pilotbrillorna, de två välpackade väskorna på min rygg samt kameran runt halsen.

Styrsö

Och här satt jag…

Styrsö

…och öppnade upp min kebabmatlåda med en dyr och torr mozarellasmörgås. Men, på något sätt kunde jag leva med det. Det gjorde liksom ingenting att brödet var hårt som sten, att den smakade mest vatten och mozarella kändes som stelnat tuggat tuggummi i käften. Jag var glad över att det där restaurangbiträdet hade uppmuntrat mig att utforska Styrsö och de andra öarna i skärgården.

Styrsö

Jag satt här en stund och visualiserade om min kommande vecka ute på öarna. Under tiden jag satt och knaprade på det där hårda brödet samtidigt som blåsten tog tag i min ruccolakvist så kände jag mig väldigt nöjd och harmonisk över att sitta på klippan och titta ut över havet. Återigen tänkte jag att jag hade gjort rätt som hoppat över Färöarna.

Styrsö

Med en utsikt över Donsö så är det ju inget snack om saken. Faen vad jag älskar havet.
Styrsö har broförbindelse med Donsö, som är den mest folktäta ön i skärgården.
Jag hade en klasskompis på Alströmergymnasiet i Alingsås som kom från Donsö. Jag tyckte hon var helt crazy som flyttat till Alingsås från fina göteborgsskärgården. Nu hann jag aldrig med att besöka Donsö den här veckan, men i sommar tänker jag utforska den ön också för att se vad det var min klasskompis rymde ifrån.

Styrsö

Jag satt vid den här. Vad det var för något vet jag inte riktigt. Ser ut som någon form av snällare klotterplank, men jag vet inte.

Styrsö

När smörgåsen var uppäten och benen färdigvilade reste jag på mig igen för att börja bege mig tillbaka mot färjan. Det var snart dags för incheckning och eftersom jag var tvungen att åka tillbaka till Saltholmen och byta båt där för att komma till Brännö behövde jag åka i god tid för att slippa stressa och komma sista minuten.
Tackade Stora Rös för mig och skickade en önskning att det skulle vara mer lummigt och grönt till nästa gång jag kom på besök.

Styrsö

Tillbaka ned mot hamnen och färjan. Fortfarande strålande solsken och svettvärme. Wow, jag hade nästan glömt bort hur himla skön sommaren var. Nu vill vi bara har lite mer påklätt på träden, sedan är jag nöjd. Det avklädda får vi homosapiens stå för de kommande tre månaderna.

Styrsö

Så jag satte mig på färjan tillbaka mot Saltholmen…

Styrsö

…och väntade på en annan färja som skulle ta mig till Brännö.
I väntan köpte jag en kaffe och läste en god bok. Sånt som man ska göra när man är ute på semester, har jag hört. Man ligger och läser i en solstol mest hela dagarna och läser ut tre-fyra böcker på en vecka utan vidare. Jag är snart där. Jag har läst 1,5 bok under min tid på öarna. Sug på den.
Snart blir jag en kulturtant och börjar recensera böcker här på Göteborg Nonstop också.

Nu saknas bara ett pass, sen är jag resan själv!

I nästa inlägg tittar vi närmare på får.

Puss och kram, fred och kärlek!
Mvh Josefine

Ö-tour, Del 1 ”…sen blev det svart.”

2013-05-05 av

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om mina fyra dagar ute på öarna i Göteborgs södra skärgård.
Här kommer i alla fall första delen, ganska bökig till en början, som slutade fint ändå…

I senaste inlägget skrev jag om min planerade ö-tripp ut till Göteborgs Skärgård.
Tanken var att den skulle ha börjat redan måndags,
men på något sätt kändes det som att moder natur och alla världens vädergudar satte stopp för mig och min plan.  Under den lilla morgonpromenaden och turen ner till bussen i Kungälv och vidare in till Göteborg gav de mig både snöblandat spöregn, storm, hagel och solsken om vartannat.

Bilden nedan förklarade mitt yttre, men också hur jag kände i mitt inre. Tänka sig, vad mycket känslor som har utspelat sig i den där busskuren vid Fars Hatt.

Måndag

Så, min plan sprack ganska rejält. Istället för att följa mitt schema så tog jag tåget mot Alingsås och sedan bussen vidare hem till Sollebrunn för att hälsa på hemma i byn. Som den blöta hund jag var tog mamma min snällt hand om mig och bjöd på mat och sällskap hela eftermiddagen.
Faen vad jag älskar henne.

Jag stannade över i byn till nästa dag. Vaknade 07:30. Sen en tid tillbaka har jag haft återkommande magsmärtor tidigt på mornarna. Oftast vaknar jag av att jag har ont, alltid samma tid på morgonen, och måste då gå upp och äta något ganska snart efter att jag vaknat. Efteråt brukar det kännas mycket bättre.
Den här morgonen var inget undantag. Jag hade ont och sprang in till i badrummet. Smärtan avtog inte utan blev så stark och intensiv där inne att det svartnade för ögonen och jag började kallsvettas. Jag fick lägga på badrumsgolvet i fosterställning en stund för att orka samla energi till att resa på mig och ta mig tillbaka till sängen ingen. Svor åt mig själv att jag hade låst badrumsdörren och inte kunde ropa på hjälp. Faen vad ont det gjorde.

Till slut lyckades jag resa på mig och få upp låset, vinglade tillbaka till sängen. Mamma fick syn på mig.
”Näej men…” började hon.
”Kan. Du. Ta. Fram. En. Spann. NU.” sa jag och däckade på sängen.
Sen blev det svart.

Jag lyckades somna om i två timmar, och när jag vaknade igen kändes det som att jag hade sovit i flera dygn. Kroppen var helt lamslagen och det gick långsamt upp för mig att jag inte var i Kungälv, utan i Sollebrunn.
Magen gjorde inte längre ont, utan kändes bara mer…lättad. Väldigt tom på något vis.
Fick frukost på sängen och låg sedan kvar där tills klockan blev 10:30. Jag hade nog utan vidare legat kvar där än idag om jag bara inte hade varit en såndär morgonmänniska som känner sig stressad om jag inte är på fötter innan kl 09:00.

Marstrand

Vi bokade in ett läkarbesök för mig och min mage strax efter att jag hade vaknat upp ordentligt. Tänker inte vara med om den där grejen en gång till. Nu för det vara nog.

Ett par timmar och tre utrensade garderober + fem byrålådor senare (jädrar i min lilla låda vad jag spar saker…)
samt mycket nja, nio, jaoe:ande  bestämde vi oss för ta oss iväg ändå, mamma och jag. Magknipen var över och vi båda ville hemskt gärna se, känna och uppleva tång, fiskmåsar och klippor.

Jag gjorde fula ostsmörgåsar med ojämna paprikaskivor på. Hittade inget plastfolie så jag klippte i vanliga frysplastpåsar och lindade in dem i (otroligt dumt gjort med tanke på att jag bara hade kunnat lägga i smörgåsarna i plastpåsen – then done! Nåja, försent att haka upp sig på det nu…). Plötsligt var vi på väg.

Marstrand

I bilen lyssnade vi på Sparks. Don’t Leave Me Alone With Her kan vara en av de fränaste låtarna någonsin.
Lyssnar man på den låten i rätt sällskap som förstår den snärtiga svängen och dirigentdansen man gör i refrängen kan det ibland t o m bli världens bästa låt.
Men den riktiga jävlaranamma-powern och den…resoluta pondusen (kan man säga så? Det låter häftigt i alla fall…) kom efter att Propaganda-plattan hade snurrat ett varv och vi bytte till Mustasch.
Mustasch är, och kommer alltid vara ett utav de absolut största husgudarna, vad som än händer. De har en speciell liten plats i mitt hjärta.

Den där Mustasch-förälskelsen (även till hederlig vanlig mansmustasch) är en lång historia. Jag skulle kunna skriva ett öppet brev till dem likt Anton gjorde här på Göteborg Nonstop för ett par dagar sedan.
Har ni inte läst hans öppna brev/krönika till/om Bruce Springsteen – gör det nu.

Marstrand

”The rats will be kings instead of us…”
blev sista meningen Ralf Gyllenhammar hann få ur sig precis innan vi stängde av motorn vid parkeringen och såg ut över hamnen. Färjan över skulle gå om ungefär en kvart och vi lunkade sakta men säkert fram till vattnet och tittade ut. Det blåste ganska rejält, men det var ändå inte kallt. Eftermiddagssolen lyste brandgul och det var tomt på folk ute på kullerstensgatorna.
Här ovan ser vi världens bästa mamma Anette. Puss på’rey!

Marstrand

Vi gick långsamt mot färjan. Längs gatan studerade vi strukturer, väggar, staket, brevlådor, gatuskyltar med olika havsnamn som Sillgatan och  Fiskaregatan. Kommer ihåg när vi var tvungna att byta vår adress där hemma där vi bor i Sollebrunn. Länge hade vi haft Oxhagen. Tyckte jag var jättefint och lite idylliskt. Men, sen visade det sig att det skulle bli Erskavägen 53. Göörtrist.
I Kungälv bor jag på Olof Palmes väg. Av alla tre namnen tycker jag fortfarande att Oxhagen är det fränaste.
Sill- eller Fiskaregatan hade också varit fräckt. Men då skulle man ju ha bott här också, vid havet.

Marstrand

Mamma och jag brukade åka ut på övergivna och ödehus-bilturer i Sollebrunn. Det finns massor av näst intill förfallna ladugårdar ute i byn om man vågar sig in på de där småvägarna där man vanligtvis inte kör. Man får våga och testa sig fram, även om man inte vet någonting alls vart vägen leder eller vem som bor där inne. Det är just det som är det spännande med att bara åka ut. Överlag så tycker jag inte att man ska planera så mycket i minsta detalj när man är ute och åker eller reser. Det kan förstöra så mycket andra småsaker på vägen som man egentligen kanske skulle ha varit mer intresserad utav.

Marstrand

Marstrand

Marstrand har så fina klippor att klättra och gå på. Senast jag besökte ön var jag nog runt 10 år tror jag. Då var det inte alls så här blåsigt och stormig som det var den här eftermiddagen i maj. Kommer ihåg att det var mamma, Louie och jag som bilade runt i Göteborgs Skärgård. Vi tog in på hotellet nere vid hamnen fastän vi egentligen inte hade råd och åt Pringles-chips till frukost.
Det var roliga minnen.

Marstrand

Marstrand

Det var kul att se ett så stormigt hav med sådana stora vågor. Säkerligen har jag varit med om det förr, men inte på det här sättet och med uppdrag att fotografera det hela. Allra helst skulle man ju suttit just där nere bland de blöta stenarna i någon våtdräkt och verkligen vara I vågorna. Det hade varit kul.

Marstrand

Marstrand

Det  var Valborgsmässoafton när vi var på Marstrand. Ännu hade festen inte kommit igång ordentligt. Några barnfamiljer åkte med samma färja över till ön samtidigt som oss med blomsterarrangemang och vinflaskor i famnarna. Några möttes av släkt och vänner på andra sidan.
”Näej men heeeej! Guuud vad kul att ni är här!” ropades det. Kindpussar och kramar. Som på film ungefär.
Alltså, inte till oss då. Mamma och jag fortsatte vidare mot vattnet med våra kameror och tjocka vinterjackor för att inta blåsa bort.

Marstrand

Marstrand

Efter en stund kom de omtalade ostsmörgåsarna i plastpåsarna fram.
Är inte det intressant, hur jäkla gott en svettig ostfralla, gärna en som legat klämp längst ner i väskan och blivit helt mörbultad – kan vara när man varit ute och gått långe eller hållt igång på något sätt. Just här, där och då var den i alla fall helt fenomenal. Nästan så att man frågade sig själv:
”Varför äter inte jag svettiga ostfrallor varje dag?”

Marstrand

Marstrand

En typisk vy över skärgården, men fin är den allt.
Efter att jag hade kommit hem och berättat om min Marstrand-tur berättade en utav mina vänner att Mia Skäringer bor där
(hum…himla mycket Mia har det blivit på den här bloggen det senaste, men…jag gillar henne. Hoppas hon inte tar illa upp att bli omnämnd i flera olika varianter och situationer.), men senaste skvallret säger att hon bor på fastlandet och har lämnat öarna. Brännö var också ett alternativ där hon tydligen skulle ha bott.
Ja, säg det. Någon Mia såg jag inte på Marstrand den här gången i alla fall.
Ärligt talat, inte någon alls nästan. Det var oerhört folktomt. Valborg och allt ju…

Marstrand

Marstrand

När klockan började närma sig 20:00 bestämde vi oss för att vara nöjda med dagens tur till Marstrand.
Nu hade det börjats höra lite folk som välkomnade våren med  kling i glas från balkongerna. Mamma och jag firade med återigen Mustasch i  bilstereon på väg till ICA Maxi i Kungälv.

Och DÄR var ö-turnén igång.
Nästa del gör jag en snabbvisit på Styrsö med dyra mozarellasmörgåsar och vilsna promenader i skogen
samt skärgårdens mest fårtäta ö.

 

Fred och kärlek, puss och kram!
Mvh Josefine

Singel i stan

2010-09-26 av ozelot

Det är inte så jävla lätt att vara singel i storstan. Fast ibland är det jävligt rätt. Och lätt. Som när jag och en polare stod utanför Kings Head en helt vanlig måndagskväll, fulla och panka och rätt misslyckade. Två tjejer kommer fram, båda runt de tjugo, en ful och en snygg: ”Hej, vill ni följa med till Diamond dogs”. ”Vi har glömt våra visa-kort hemma, svarar jag.
”Det gör ingenting, vi betalar”.

Diamond dogs, 3 gin & tonics som de bjuder på, och min kompis börjar hångla med den fula. Eller jag tror förresten hon började. På Diamond dogs som inte är en heeelt classy joint om man säger så.
Jag och den snygga tittar på varandra. Hmm vad skall VI göra nu då?

Det slutar alltså med att två fulla män blir satta i ytterligare en taxi och körda till en lägenhet vid Vågmästarplatsen. Det är något märkligt med det området, det är som om det är bermudatriangeln för singelmän.
Och singelkvinnor I hope.

Jag skulle väl inte säga att det är det mest gentlemannamässiga jag gjort i karriären. Men hey, om en snygg 20-årig (det går dock lika bra med 35-åriga!) tjej bjuder mig på massa sprit, sätter mig i en taxi, puttar in mig i ett rum och tar av sig behån svarar inte jag för konsekvenserna..

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2020-09-03

  Hej alla läsare, ni vet redan att jag bestämde mig för att ta en paus från mitt skrivande av krönikor och annat här på GÖTEBORG NONSTOP eftersom jag ska genomgå en cellgiftsbehandling närmsta halvåret och behöver spara mina krafter till det äventyret. Nu har senaste veckan varit så udda…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2020-03-17

Gud talade till mig genom denna gren, under denna gren talar jag till Dig. Vid Din sida nära havet anar jag skepp som lyfter. Vid Din sida nära havet känner jag skepp som kommer. Det står en brygga av guld på min jord, där väntar jag på Dig. Den bleka…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2020-05-22

Dr Bosanders lyckliga memoarer i pastellblått Det va en solig eftermiddag i mitten av maj Det började jummo vräfa zutonkel in das operahouse. En smal strimma av sol sken på levnadsexperten Barbarellas  ljuva lår och Dr Bosander spanade genom tystnaden i lägenheten efter ett skepp som tar sig genom tidsåldrarna…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2020-11-08

  Vi sitter i salongen och det är nästan fullt på Göteborgs Dramatiska Teater och ljuset släcks ner. Jämte mig sitter Johannes Nyholm och hans kompisar ( som känner Linda Spåman). Det blir mörkt och med penna och papper såg jag inte mkt av vad jag skrev. In på scenen…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2020-02-28

Här kommer några rader om Brötz den 19 februari. i första set så äntrar Ferdinand Bergström från Oslo scenen för att spela solo på gitarr  och det gör han på ett briljant vis, han är tekniskt driven och snabb i fingrarna  men det känns aldrig som ett onödigt uppvisningsspel utan…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...