Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

”…sedan sprang jag iväg med min nya kuk-singerade fotoväst och var överlycklig.” @ Sweden Rock Festival, 6 juni 2015, del 2.

2015-06-17 av

Så, vi har börjat den här korta Sweden Rock-resan på bloggen. Den blir ju inte så lång i o m att jag bara var där en dag – men det betyder juh inte att det inte hände mängder av roliga saker!
Som bilden nedan visar och det tidigare inlägget avslöjade så fick jag ju den fantastiska möjligheten att stå på scenen tillsammans med Mustasch i samband med deras nationaldagsfirande och spelning på Rock Stage.

SwedenRock_1579

Som sagt, närmare 30 000 Sweden Rock:are framför Rock Stage. Minne för livet. Garanterat.

Jag hann träffa lite vänner också under festivalen. Festivalpolare från tidigare år, gamla lärare från min tid på Nordiska Folkhögskolan och ”Borås-ligan” – massor av blandat folk som jag dessvärre glömde ta foton på. Det var så mycket annat att ta in just då. Jag ville ha recensioner och sammanfattning utav de andra dagarna då jag inte varit på festivalen, jag ville veta vilka som varit bäst, årets besvikelse, årets ”aha”-upplevelse och….året som var.
Och det fick jag, en bra sådan. Även om mina vänner var lite trötta till skillnad från mig som var taggad till 110% på festivalen så fick jag den dos av skvaller från festivalen jag behövde.
Swedenrock3_2336

Sedan träffade jag juh Jimmy i öltältet också. Jimmy är ett utav mina absolut trognaste fans till Radio 88 där jag sänder Radio JoJo varje torsdag mellan klockan 10:00 och 12:00. Tillsammans med hans kollega Bengan är de flitiga låtönskare och önskar varje veckan en ny låt till programmet. Det gillas a lot. Han var ganska upprörd över att Mötley Crüe hade fått sån jädra shit- och bajrecension i samtliga tidningar efter deras gig på festivalen. Jag själv är ju inte alls något särskilt stort Mötley-fan, men det var kul att ändå jämföra fansen med recensenterna, om hur illa den där spelningen faktiskt var.
”Det var fan det BÄSTA jag sett någonsin!” sa han om spelningen när jag frågade ut honom.
Så det kan gå, när smaken är som rövah – stor och delad.

BILD1

Så, här ovan ser vi Jimmy. Det var för övrigt hans första år på festivalen. Grattis till ”borttagningen av Sweden Rock-oskulden”, Jimmy!
Och bilden här nedanför; klassisk Sweden Rock-vy. Den här bilden, den lilla nedförsbacken efter entrén är bland de mest lugnande och ”komma hem”-känsligaste vyerna jag vet. Jag trodde inte man kunde känna så starkt för en festival, men jojomen – det kan man minsann.

Swedenrock3_2361

Jag promenerade och minglade lite om området. Några tjommar kom fram och stoppade mig:
”Men det är juh duh?!”
”Ja, eller…vah?” sa jag.
”Ja, du som stod på scenen tillsammans med Mustasch! Hur fett var inte det?!”
Haha, det var så roligt. Tårades liksom i ögonen när jag berättade för dem hur det var, och de såg ut att vara lika glada som jag.
Åh, vad jag tycker om Sweden Rock.

Som jag skrev i Sweden Rock-forumet på Facebook så är det lite utav en konstvandring att promenera längs de olika campingområdena. Så många installationer som man gärna ser, men inte rör liksom. Bilden nedanför visar en sådan.

Swedenrock3_2410Webb

Och så träffade jag de här underbara människorna (som bilden nedanför visar): The Darkness! De hade singering inne på området under kvällen. Då var så himla engelsk-artiga och tog i hand, kramade och tog sig verkligen tid att prata med fansen. Det var fint.
Jag kom lite senare en alla andra + att jag faktiskt sprang ur kön en gång.
Såg nämligen Ralf komma gående mot VIP-området, och jag kände att ”Jag måste juh säga något, tacka honom på något sätt!”
– så jag gick ur kön och försökte vara så diskret och gå den där ”jag förföljer inte alls en människa”-gången när jag gick efter honom in på VIP-området (det är väl just sånt här man inte ska skriva för att verka ”cool” – utan bara sånt man tänker och håller för sig själv, men det är ju en sanning och…ja, så var det!).

Väl där inne gick jag fram och gav honom en kram, tackade honom så fruktansvärt mycket för att jag fick ta de där bilderna från scenen.
”Jamen det där gick la bra? Det var la kul?!” sa han på übergöteborgska.
Vi småpratade lite, bytt mailadresser så att jag kunde skicka bilderna till bandet senare. Inga problem, tjoff tjoff!
Sen var det tack och hej – tillbaka till Darkness igen.

Swedenrock3_2395

Tillbaka i kön till The Darkness kom jag på att jag inte hade någonting bandet kunde skriva sin kråka på, och jag var alldeles för pank för att köpa skivor i samband med signeringen.
Men då kom jag på att jag hade min fotoväst (har samlat på mig några genom åren då jag alltid kommer försent eller missuppfattat inlämningen av västarna igen). Det stod ”PHOTO” med fett stora bokstäver och Sweden Rock-loggan nedanför. Såg ut som en nummerlapp som alla som springer Göteborgs Varvet har på sig.

Och på tal om ”PHOTO” och Sweden Rock…
Den här bilden nedan, en klassisk Rock’n roll-pose på frontmannen Justin Hawkins, tog jag på The Darkness 2012 när de senast spelade på Sweden Rock Festival.
Jag har skrivit och berättat om den förr här på bloggen, men för er som inte läst det så använde sångaren Justin Hawkins den här bilden som profilbild på sin Facebook-sida samt sitt Twitter-konto.
Den där bilden har jag även på telefonen, och på något vis så kände jag att jag ville visa honom den ännu en gång. Typ…tacka, berätta att det jag som tagit den bilden och berätta hur mycket jag uppskattade att han ville använda den som profilbild.
Så, med tre fakking procent batteri på telefonen (den kunde alltså dö VILKEN SEKUND SOM HELST) så bestämde jag mig för att göra det.

10680064_297069367158006_131835153545717417_o

När jag kom fram till bandet skakade vi hand och samtliga medlemmarna fick signera. När turen kommer till Justin Hakwins bror Dan säger han
”Oh, photo! Nice!”
”So, you are going to taking some photos tonight?” frågade Justin medan han tog över västen och skrev sin signatur.
Bad en bön inombord att telefonen inteskulledö-inteskulledö-inteskulledö, för då skulle det bli sjukt pinsamt.
”Yes. I took some nice photos of you when you were here a couple of years ago…” sa jag och tog fram telefonen och bilden med Justin. Justin stelnade till och bara tittade på telefonen, sen utbrast han
”OH MY GOD! Was it you who took that photo?! It’s one of my favorite of all time! Dan! Look at this!”
”Ah, that one yeah!” sa Dan. Jag tror aldrig jag lett så brett och mycket någonsin i hela mitt liv. Justin frågade om jag inte hade taggat mig själv i bilden, så att alla kunde se att det var jag som hade tagit bilden. Jag berättade att jag hade kommenterat bilden, men han var väldigt noga med att jag även skulle tagga mig själv eftersom det, återigen, ”was a really good picture!”.

”I’m gonna do some nice moves just for you tonight!” sa Justin och blinkade med ena ögat.
”And now I feel awful for this!” sa Dan och pekade på den kuken han hade målat på min fotoväst. 
”No no! That’s okay! You can do a bigger one if you want to!” sa jag.
”…what’s wrong with that one?!” sa Dan och pekade på sitt konstverk.
Vi småpratade lite sådär, sedan sprang jag iväg med min nya kuk-singerade fotoväst och var överlycklig.

11355118_968288256538479_907317927_n

Den bekräftelsen man får utav ett av sina absoluta favoritband är helt enorm. Och det är oftast de som är bäst på just det där, att visa sin uppskattning och tacksamhet till sina fans. De är verkligen måna om dem, på riktigt.
Jag har fotograferat så många band, både lokala småband som bara släppt en singel – och större band som åker på världsturnéer och är grammisnominerade och faen hans moster
– och man märker stor skillnad när det kommer till uppskattning och credd för det jobbet man gör. Men det där är ett annat ämne som får ett separat inlägg senare.

Sweden Rock Festival tar inte slut här, men just det här inlägget gör det.
Nästa inlägg blir det sista i den här lilla trippen.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 
 

”Bring me Everyone, Sweden Rock…” @ Sweden Rock Festival, 6 juni 2015

2015-06-14 av

Så! Nu serrni, nu ska jag ta och berätta för er om mitt fantastiska besök på årets Sweden Rock Festival.
Som jag tidigare skrivit om här i bloggen blev det tyvärr ingé fyradagars-vistelse på festivalen som det blivit de tidigare sex åren jag varit där. Och, på riktigt – jag har aldrig känt sådan illamåendeförväntansångestfyfanvadjagvillvaradär-känsla tidigare som dagarna innan vi åkte. Jag trodde på riktigt att jag inte kunde längta så mycket till något.
Lärde mig något där – jag har inget annat val än att åka till Sweden Rock Festival varje år. Jag kommer gå under jord det året jag inte kan göra det.
Men! Nu pratar vi inte om det mer – nu ska jag titta på bilder från lördagen den 6 juni och natten till min fantastiska födelsedag.
SwedenRock_1413webben

Hela Sweden Rock-trippen började redan klockan 02:45 för min del. Planen var att vi, mamma och jag, skulle bila ned till Sölvesborg klockan 04:00 och vara framme någonstans kring 08-tiden. Sagt och gjort: jag vaknade, steg upp och kokade kaffe samtidigt som jag kollade min kamerautrustning en sista gång och såg till att allt var laddat och nedpackat. Någon frulle var inte att tänka på. Alldeles för nervös och på tok för konstig tid att käka på. Istället stannade vi till några gånger under resans lopp. Som ni ser på bilden ovan till exempel.
”Det ser gööräckligt ut – men man blir mätt!” sa mamma och gav mig en räkburk med chiagröt, kokosmjölk och hallon hon hade tagit med sig hemifrån. Så, nu vet ni sanningen – ni som läser trendiga matbloggar där ute – såhär ser chiagröt EGENTLGEN ut (men det är jäkligt gott och det är fruktansvärt mastigt. Bra festivalmat alltså…).

SRF1

På vägen ned lyssnade vi självklart på massor av musik från alla årtionden. Rolling Stones, The Beatles och Barry McGuire stod för 60-talet, ”moderniteter” som Mustasch, The Darkness och Graveyard, 70-talsklassiker som 10CC , Alice Cooper och Electric Light Orchestra och lite 80-tal på det i form av Roger Taylor och Billy Idol. 90-talet har aldrig varit någon hit i våran bilstereo eller någon stereo i närheten utav oss överhuvudtaget.

Mycket riktigt, vi anlände till Norje strax efter 08:00. Inte många, men några hade vaknat till liv. De allra flesta såg ut som lulliga zombies med för stora hoodtröjor eller turbaner på huvudet efter morgonens dusch. Det här var sista dagen på festivalen så det var väl inte så konstigt att det var lite halvdött på området och campingplatserna. Men morsan och jag, vi var pigga och fräscha – today was the day liksom.
Vi hälsade på Thomas i Rockbussen. Ni som läst mina tidigare Sweden Rock-rapporter, ni vet ju att jag hängt en del borta på Rosenlunds Camping med Thomas, Gugge och Jörgen som sover över i den där bussen. Himla bra trio.

SRF2webb

Det regnade på förmiddagen. Vi lassade in vår packning in i stuga som låg en bit från området (ni som läst mina tidigare SRF-rapporter vet vad det är för fin liten stuga det handlar om. Om inte – bläddra någon sida bakåt i bloggarkivet så hittar ni det!). Därefter promenerade vi ned till området för att hämta ut biljetter och presspass.

Efter nästan fem timmars bilresande var vi hungriga på riktig mat. Eller, tja – riktigt och riktigt. Sweden Rock har helt OK käk på området för att vara festivalmat tycker jag. Vi hamnade vid något slags grillstånd där jag beställde en såndär pulled pork-hamburgare. Jag har, på riktigt, aldrig sett så mycket pulled pork i hela mitt liv, och killen som lassade i min burgare  verkligen kämpade med att trycka ned så mycket kött som möjligt mellan mina två brön (det där lät ju fel för den som har tokig fantasi, but come on you fatt what aj miiin).  Mamma stod och asflabbade och jag bara skakade på huvudet och sa
”Nej…nej…nej…inte mer nu. Sluta. Nej…nej…nej…”. På bilden ser den väl inte så AH MAJ GAD-stor ut som min text kanske beskriver. Men den var, asså, stor.
Om den var god? Tja, första tuggorna, sedan dog jag mätthetsdöden.

SRF7webb

Det var ju Nationaldagen så de gula och blåa-färgerna dominerade på festivalområdet. Jag körde också med det till en början, men så började det regna, blåsa och vara kallt och bedrövligt. Så jag gick hem och bytte från mina gula shorts och blåa t-shirt till svarta jeans och boots med klack – något jag ångrade bittert så snart jag äntrade området igen och solen kom fram och det kokade som bah den.
Men, äh – vart juh gött mä änna sooool i alla fall.
SRF3webb

Klockan 12:00 var det dags för Nationaldagsfirande på Rock Stage. Det är nog faktiskt den scenen jag sett…minst konserter. Vet inte varför, det känns som den ligger ”fel” liksom. Men det är nog bara något jag fått för mig då det för många utav mina festivalpolares absoluta favoritscenen. Aja, the taste is like the ass – big and….shared? (MÅSTE bli bättre på engelska för nu börjar det bli pinsamt på riktigt…).
Några som aldrig är pinsamma är de fantastiska konferenciererna som är på plats varje år på Sweden Rock. Här ovan ser vi Mattias Lindeblad och Melker Becker. Tycker så mycket om dem.
SRF5webb

Mattias och Melker presenterade Nationaldagens värdar; Mustasch. Ralf Gyllenhammar äntrade scenen med utsträckta armar och tog emot publikens jubel i gula byxor och blå t-shirt med tre kronor-symbolen på. Han var så jädrans snygg i det där. Han borde ha färgglada kläder mest hela tiden tycker jag. SRF12Webb

På varsin sida om scenen stod Stam (bas) och David (gitarr) och vevade med flaggorna. Det blev allsång till Nationalsången och Ralf vevade med armarna som en dirigent framför publiken. Han lyckades tappa texten vid något tillfälle eller två, något som fick vissa tjommar på bland annat Facebook att ryta till. Men men…
han hade ju en kör på närmare 30 000 som hjälpte till så det gick bra ändå.
BILD8webb

Sen var det tjofittebang och hela showen drog igång med Double Nature. Det känns inte alls längesen som den låten släpptes som första singel från det fantastiska albumet ”The Latest Version of the Truth”. Den blev så megahyllad av allt och alla – men det beror ju på att det är, tycker jag, en utav världens absolut bästa låtar.
I alla fall, på den tiden, kring 2007-2008, spelades alltid den låten sist på konserterna, och det  var världens drag och röj och herregud vad bra det var. Ståpäls gånger sjutton på det där.
Men det var då det, det har gått närmare sju år sen den tiden och…mycket har förändrats.

SRF6Webb

Men mycket är sig likt också. Ralf är ju väldigt underhållande på scenen och bjuder på sig själv utan att bli någon som tror att han är ”rolig”, eller hur man ska säga. Inga konstiga spel eller ”Nu gör jag såhär för då tycker publiken jag är rolig” – nope, Ralf är Ralf. Så jäkla mycket Ralf också. Antingen så fullkomligt älskar man honom eller så avskyr man honom som pesten (om man ska dra de slutsatserna jag har hört från mitt kompisgäng vad de tycker om honom). Och jag älskar honom. Punkt-ISH.
Och självklart ska man dricka matchande öl på Nationaldagen.
SRF11webb

I fotodiket träffade jag flera fotografer som jag kände igen från förra årets Sweden Rock. Man hälsar på varandra, utan att riktigt känna varandra. Man är kollegor samtidigt som man är varandras konkurrenter. Man är väldigt mån om varandra där i fotodiket. Det är inte den där fighten som många tror att det är. Nog är vi alla ute efter THE bild, den bästa utav dem bästa, men samtidigt vill man inte trampa någon på tårna. Man flyttar sig och hukar sig för varandras fotande, ber om ursäkt om man råkar stöta till något eller liknande. Det är himla bra grej, tycker jag.

SRF13webb

Men den där konkurrens-grejen skulle nå nya höjder när Ralf och jag fick ögonkontakt under andra låtens gång….SRF8

Näe, det var inte den här blicken jag fick, men nästan.
Under andra låten tog jag ett steg närmare scenen än alla andra fotografer i fotodiket. Ralf såg ned på mig från scenkanten där han stod och våra blickar möttes. Det var en mycket allvarlig Ralf som stirrade på mig, sedan pekade han på mig och visade tecken åt mig att jag skulle komma upp på scenen. Alla ljud försvann och jag blev först lite ställd, men samtidigt så…kändes det så självklart. Liksom ”Okej, nu är det dags – nu gäller det, Josefine.”.

Det fanns inga direkt enkla sätt att komma upp på scenen. Ingen trappa eller ställning på något vis, och inte heller någon scenvakt som ville hjälpa mig. De skakade på huvudet när Ralf försökte möta deras blickar – men Ralf var envis, han ville ha opp mig (vilket jag är oerhört tacksam över). På något sätt så lyckades jag först slänga upp mina kameror på scenkanten – sedan, likt i en klätterställning för små barn på en lekpark så klättrar jag på ställningen på högersidan, tar tag i Ralfs utsträckta hand och slänger mig upp över scenkanten i mina lite för tighta jeans och lite för jobbiga klackskor (alltså, det var inte ”typical klackskor”, men ändå inte gjorda för att slänga sig opp på en scen liksom…). Sedan var jag plötsligt där.

AT1webb

”Ta kort på publiken nu!” gapar Ralf åt mig och överröstar musiken som dunkar på.
”Ja ja för fan!” säger jag och skyndar mig allt vad jag kan för att byta objektiv på min kamera. Kan varit den mest nervösa stunden i mitt liv. Jag har liksom närmare 30 000 personer framför mig + ett utav mina absolut största favoritband i ryggen som väntar på att jag ska göra något, jag ska föreviga den här stunden – och den här stunden kommer aldrig igen. Det är nu eller aldrig.
När jag är klar suckar jag av lättnad, möter Ralfs blick igen och han gör en rörelse med armen ut över scenen som ser ut att mena
”Scenen är din!”.
Och precis som när Ralf äntrade scenen inför nationalsången sträckte jag ut armarna och tar emot det enorma trycket från publiken. Sedan fotograferar jag som en dåre – och här ovan ser ni en utav bilderna på världens bästa Sweden Rock Festival. Världens bästa människor. Älskar dem.

BILD2webb

Sedan backade jag några steg, men fortsatte ändå att ta bilder på Mustasch och deras spelning. Det var en underbar känsla samtidigt som det kändes så…självklart på något vis. Jag menar, allt gick så lungt och smidigt och fint. Kände mig aldrig osäker någon gång där uppe. Jag rörde mig fritt fram och tillbaka längs de båda sidorna. Lite framför, lite bakom, lite hit och lite dit. Mustasch2webb

2013 fick jag följa Spiders på samma sätt när de spelade på 4Sound-scenen (det kan ni läsa om och se bilder ifrån här!). Då var allt planerat och jag hade haft kontakt med dem ett bra tag innan deras gig – men det här, det var ju helt annat.
Jag kunde på riktigt inte fått en bättre start på den här festivalen. Jag som hade grämt och mått så dåligt över att inte ha varit på plats det andra dagarna på festivalen, och så kommer man hit för en dag och det inleds såhär.
Det är ju helt otroligt.

BILD4webb

Som fotograf har man alltid tre låtar på sig nere i fotodiket, sedan är det dags att gå därifrån. Jag hade inte fått några direktiv om hur jag skulle få göra uppe på scenen, men jag antog att det gällde detsamma för mig däruppe som för dem där nere.
Så, efter tre låtar så letade jag efter någonstans att ta mig ner igen till diket och gå den vanliga vägen tillbaka, men det var lättare sagt än gjort då scenen kändes så mö högre än vad den var när jag klättrade opp för den.
Lyckades få ögonkontakt med en kille backstage som ledde mig sedan vidare ut bakom scenen och hänvisade mig mot utgång och publikhavet igen.

BILD6

Det kändes märkligt att komma ut dit, fast ändå inte. Jag kände en sån brinnande lust att berätta för allt och alla om vad som precis hade hänt.
Hallå? Såg ni? Jag var där uppe? Såg ni? Eller, klart som faen att ni gjorde – ni är 30 000 pers som står här och tittar på Mustasch. Ni såg, eller hur?!

Nere i folkvimmlet hittar jag min mamma och ger henne en fet kram.
Det ska hon ha, den där gamle mamman. Det kan ni läsa om här föresten, om ni vill.

BILD7

Ja, så kan man också ineda sitt Sweden Rock Festival.
Och det bästa är; det här var bara början…det skulle komma till att hända flera sjuka, konstiga, berörande, vackra och fina saker de kommande timmarna man spenderade där nere i Norje.
Men det fortsätter jag att berätta om i nästa inlägg.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

”Jag står vid jätteballen!” @ Sweden Rock Festival, 4 juni del 2

2014-06-11 av

Vilka rubriker jag sätter på mina inlägg? Förlåt, jag måste bli snällare med det där, fast det hela blir ju ganska fint ändå om man faktiskt läser inläggen – och det vill man ju att ni ska göra!

Vi fortsätter där vi slutade i senaste inlägget. Första riktiga festivalendagen på Sweden Rock. Det duggregnade och blåste. Mina byxor hade spruckit, jag har varit sur, grinig, trött och arg…
…men så snart jag hade kommit igång med fotograferandet, minglandet och vimmlandet så kändes det ganska bra igen.

SRF34

Matstånden användes som, förutom en bensinsation för homosapiens, ett sätt att stämma möten och träffar med vänner på festivalområdet. Alla känner liksom till:
”Vi ses vid Vildsvinskebaben!”
eller en annan favorit:
”Jag står borta vid Jätteballen!” .

SRF41

Borta vid 4Sound Stage spelade Crowbar, ett doom/metalband från New Orleans.
Kirk Windstein, även känd från gruppen Down, har nog tagit många selfies genom åren.

SRF44

SRF43

Man har en bra överblick på publikhavet framför scenen. Ibland händer det att man får syn på någon som man känner.
Det här måste nog vara en absolut sämsta komponerade bilden jag tagit på festivalen. Själva motivet, Moa, är ju egentligen himla snäll och fin, men här har jag inte lyckats fånga henne i sitt esse om man säger så.
Förlåt Moa. Får ta igen det där någon annan gång.
SRF42

Ungjävlar fanns det gott om.
Förstå mitt skämt  (det var väl meningen att hon skulle se ut som en liten jävel?!), annars kommer alla mammor (+ alla andra) tycka illa om mig.
Gillar för övrigt den där nonchalanta vänsterarmen hon så snyggt stretchar ut.

SRF37

Vill man inte synas kan man klä ut sig till ett camouflage. Huvudpersonen i denna bild ville inte riktigt titta in i kameran, men hans kompis var mer på:
”Titta en kamera! Titta då! Vi blir populära!” sa han medan de vandrade förbi kameran och vidare mot sitt camp på Rosenlunds camping.

SRF52

Åh herre min gud, DEN HÄR mannen hade jag ju nästan glömt av att berätta om.
Mitt uppe i intervjun och fotograferingen med Allers (”Allers?!” tänker ni. Kolla in det här inlägget!) kommer två rejäla MC-gubbar gående, varav den ena skrattar så fruktansvärt mycket, högt och länge att han håller bokstavligt talat på att dö. Jag har aldrig i hela mitt liv sett någon skratta så fantastiskt vackert och mycket. Kinderna höll på att sprängas, och mina också när jag själv inte kunde hålla mig. Herregud vad söt han var!

SRF53

Han tog stöd mot mamma min (lägg märke till hans kompis som klappar lugnande på hans rygg) och bara skrattade och skrattade och skrattade – precis som mamma och jag gjorde. Vi hade ingen aning om vad han skrattade åt, men det gjorde ingenting – det var så fantastiskt fint!

SRF54

Sedan, när han hade skrattat klart, lunkade de likt Timon & Pumba iväg som om ingenting hade hänt.
Jag torkade mina skrattårar, varpå Allers-fotografen frågade mig:
”Kände du dem där eller?”
”Hahah! NEJ!” svarade jag och började skratta ännu mer.

SRF36

Så, tillbaka på festivalområdet.
Som en skottspole sprang man fram och tillbaka mellan de olika scenerna för att hinna med att se massor av band man skulle fotografera. Black Trip hade jag aldrig hört talas om, även kallat ”Superbandet” då flera utav medlemmarna medverkat i andra kända grupper. Bland andra Entombed, Merciless och Nifelheim (bröderna hårdrock i mitt hjärta!).

SRF40

Att säga att det låter som Backyard Babies låter ju väldigt fel till en början, men om man tänker tillbaka längre än så – alltså Total 13-tiden (jädrar vad bra den plattan är kom jag och tänka på nu. Gosh, det var bättre förr…) fast med mer 70-talssväng i sig så finns det vissa likheter. Tror just att jag har upptäckt ett nytt jävlaranamma till Powerhouse-listan på Spotify. Tjoflöjt!

SRF38

Å den där läskiga ungen förföljde mig tror jag..

SRF51

Just publikbilder är nog bland det absolut roligaste och ta, också det svåraste emellanåt. Om inte annat för att se hur alla olikheter och personligheter kommer fram på bild, hur de väljer att posera och…inte posera.
Just den här bilden ovan kanske inte är min absolut snyggaste genom tiderna, men den får vara med ändå. Jag vet inte mer om honom än att han tycker om Black Trip, för det var där jag hittade honom – eller där han hittade mig.
Posera kunde han.
”ÖH! HALLÅ?!”, sa han och sträckte på sig, som om att han ville vara med på bild.
”Ah! Ahföfäen! Vänta lite!” sa jag och ställde in kameran.
Klick.
Sedan var det tack och hej.

SRF47

Det började bli mörkt ute och festivalens alla första dag började lida mot sitt slut.
Ungefär här började det regna igen. Efter att ha varit uppehåll och endast några gråa moln på himlen började det istället att regna och blåsa ganska mycket. Är glad att jag inte hade shorts och linne som jag såg många andra på området hade på sig denna dag. Trots min dubbeltröjuppsättning så frös jag. Gick mot Sweden Rock officiella merchstånd och köpte en tjocketröja med festivalloggan på bröstet och plåtade några sista band på i min Michelingubbe-dräkt.

SRF48

Jag träffade några festivalpolare från förra årets Metaltown inne på området. Vi gick upp i någon minibarsliknande terass (fast som enbart sålde snus) och…
tittade på regnet.

SRF49

Att kommunicera  från olika höjder mellan två scener på Sveriges absolut största festival bland 33 000 andra besökare (jojomen, Sweden Rock Festival var utstålt i år igen!) är inte alltid det lättaste.

”Öh, ska du ha något eller?”
”Vah?”
”Ska du ha något!?”
”VAH?”

SRF50

Jag har fotograferat konserter i regn förut, fast av någon anledning var det absolut svårast just den här kvällen när Queenryche spelade som sista band på Sweden Stage.

Här avslutade jag min första dag på festivalen. Det började regna mer och kameran åkte ned i väskan.
En avslutning- och ”fira att Sweden Rock har börjat”-öl med några kamrater,
sedan var det dags att gå hemåt.

Nästa inlägg – torsdagen den 5 juni med fantastiska Bombus, presskonferens med Alice Cooper och festivalens absolut snyggaste man – who can that be, huh?! Kolla in det imorgon, vettja.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-06-21

Christian Krigge Dyresjö, basisten i DEN STORA VILAN som lämnade vår välsignade stad GÖTEBORG, för att flytta till Hagfors kommun, har spelat in en soloskiva som släpps ut till allmänheten idag, midsommarafton. Dyresjö spelade in skivan på porta i en biograf I Hagfors. Han skriver såhär om plattan: ”Musiken är…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-06-23

Jag såg ett lik gå förbi utanför jag menar Vad är det med folk? Mac Gängers välde upplöstes och vi tvekade länge på hur vi skulle göra Lillstöveln Öberg ville få världen att långsamt räcka över en tugga dieselbuss André Pops lyssnar försiktigt på Sham 69 och startade i smyg…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-05-05

Det är en dum björntjänst att vara liberal ifråga om knark Live on a natural high som Zappa gjorde & den vita stenen föll ur handen på mästaren Jesus för att solen sken så klart den dagen Jag älskar dig Eva Traneus Jag älskar henne så Hon är det vackraste…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-06-23

Det var Pride på Bältespännarparken. Aron Promnitz som vi har skrivit om innan skulle uppträda, redan kl 18. Många trodde att det var kl.20. Alla vi kompisar, extraföräldrar och extraföräldrar kom dit klockan 17 förväntansfulla. Stefan Westin som är extrapappa åt Aron och låtskrivare till en av mina låtar, och…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2018-11-04

Teckning: superfreakbaba Detta kulturtempel inryms i ett gammalt vattentorn uppe på Gråberget. Jag hade aldrig varit där förut utan kom klättrandes uppför branten från baksidan, helt fel håll. Det var en rejäl strapats att utföra… Vi var ett gäng som blev insläppta av Jorge Alcaide som ordnar spelningarna i denna…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...