Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Chawki rapporterar från Cosmic Ellington Girls tripp i STHLM

2019-03-01 av Chawki
Still ur Malga Kubiak film

   Onsdag morgon STOCKHOLM.   Vaknade imorse på hotellrummet av Junoffs gälla pip

– Fyfan vilket dåligt rum, DET ÄR FULL INSYN HÄR!

– Det enda som är dåligt med det här rummet är att jag vaknar upp till ditt gnäll,

Fortsätter du så här flyttar jag hem till mina kompisar.

– Ja menade att vårt fönster är väldigt vackert, det var det jag tänkte, inget annat.

   Första dan i Sthlm, igår alltså, hann vi ta en promenad i Gamla Stan. Junoff drog in mig på restaurant Gyllene Freden.

– SÅHÄR SÅG DET INTE UT PÅ 60-talet NÄR JAG VAR HÄR, JAG OCH EVERT TAUBE.

Servitören nickar och beklagar.

Sen har vi ett tjafs om Västra långgatan och Stora Nygatan. Junoff älskar Västra Långgatan, det gör inte jag. Jag tycker om Stora Nygatan. Så köper vi godsaker på SATTVA. En indisk man säljer sina piroger och carob och russinkakor med ett stort intagande leende.

Vi äter middag på HERMITAGE. En vegetarisk buffe som inte är värd sitt pris. Men släcker hungern.

Killarna från Armenien som jobbar där får en liten spontankonsert av Junoff på hennes hemmagjorda arabiska.

På hotellrummet sitter jag och mediterar och Junoff snackar i telefon.

– Du måste smaka på min smutti, säger Juoff.

Jag är inte sugen på det och Junoff säger att jag har tvångsföreställningar om vad jag kan äta eller inte. – Jag stoppar i mig det jag vill och när jag vill. Och nu vill jag inte ha din smutti.

   Fredag morgon. Vaknade imorse på hotellet i Sthlm Gamla Stan av att Junoff snackade i telefon.

Hennes höga upprörda röst om hur dålig färdtjänst är i Sthlm. Jag bad henne att gå ut från rummet å tjöta i korridoren, så jag kunde sova vidare. Luften på rummet är  så torr att mitt ansikte känns som ett russin. Får dränka huden i feta krämer. På väggen har vi en  inramad affisch på ett mjölkpaket.

Går ner till receptionen och tar en kaffe som jag intar i sängen samtidigt som Junoff kacklar i mobilen med KARINE, den svenska sångerskan som gjorde succé på OLYMPIA i Paris 66 och sjöng i SPADER MADAME med Hasse & Tage. Hon har tyvärr ställt in sin körinsats tillsammans med oss ikväll på TELLUS eftersom hon har blivit hes och förkyld efter gårdagens spontansång med Junoff på ett av Östermalms äldreboenden. Det flottaste i stan. 10 000 kr rummet. Povels fru bor där.

Ska strax ta en kalldusch, kasta på mig kläder och ranta iväg till Söder å käka lunch på CHUTNEY. Har stämt träff med en sthlmsförfattarinna.

   Igår va Junoff & jag hemma hos Sundström i hans kråkslott. Junoff la sång på en sexig melodi. Lite Beach boys, lite Brian Eno. Hon gjorde pålägg efter pålägg bakom ett rött draperi i hans sovrum och jag slumrade i en fåtölj med en kopp relax-te.  Sen tog vi färdtjänst till hotellet. Det var en kunnig Chaufför som visste hur man skriver på pappren och han tog de lagliga vägarna fram till hotellentren, inte som han kvällen innan som körde i prången inne i Gamla Stan i fel färdriktning. Charmigt!

   Vi spelade på LARRYS CORNER på onsdagen. LARRY är en underbar snubbe från DETROIT som har skapat en hemtrevlig oas på en gata på söder. Det är böcker, tidningar, skivor hullerombuller.

Han arrangerar spelningar flera gånger i veckan. Kask var där, Runesson och Öberg. Som att va hemma i GBG.

Att vara med Ms. Henrik är som att åka propellerplan i bara mässingen

2014-10-22 av

Tja,
om Alex Schulman hade blivit förälskad i Ms. Henrik eller moderniserat sig lite och bytt ut vissa delar i sin bok ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött” så hade rubriken ovan varit en given titel.
FÖR NU ÄR MS. HENRIK MER AKTUELL ÄN AKTUELLAST!

Idag släpper nämligen denna där ny singel och ännu oerhört snygg och välproducerad musikvideo
– Bullshit Baby.
Vi som följt Ms Henrik sen tidigare vet att han har en del riktigt imponerade alster bakom sig. Har ni inte satt Doing it For the Man, Mark och Everbody’s In Here så tycker jag definitivt att ni ska göra det (klicka här för att se JoJomen’s bilder från sommarens videoinspelningen till Everybody’s In Here).

Göteborg Nonstop’s JoJomen skickade mailpost ända från Göteborg och vidare till Stockholm för att se hur det stod till med Henrik.

1601273_832298996820491_940217076124480000_n

Tjoflöjt Henrik! Jag gör väldans sällan intervjuer på mail, så man skulle kunna säga att du tar min mailintervjuoskuld (grattis!).
Hej och hå, låt oss gå…

HEJ HENRIK! HUR MÅR DU IDAG?
Hej Josefine! Jag mår som en fransman som precis tänt en cigarett och tar första soppen från sitt kaffe, helt jävla great med andra ord!

Hur såg ditt liv ut för ett år sedan jämfört med idag?
– För ett år sedan så bodde jag i underbara Göteborg och började tänka att jag kanske ska flytta till den större staden för att kunna vara Ms. Henrik dygnet runt, och det har jag ju gjort nu! Jag älskar Göteborg och jag älskar Stockholm, så det var läge att byta ett tag. En annan skillnad är att jag har 3 par nya skor och en ny singel ute.

Varför flyttade du till Stockholm?
– Jag har från det att jag flyttade hemifrån alltid flyttat till en ny stad efter några år och alltid till en större, efter Göteborg fanns det bara en stad kvar i storleksordningen. Jag är en intrycksjunkie och i Stockholm finns det massor att ta in, and I love it!

Men, om jag säger ”hemma”
– vad säger du då?
– Då säger jag Ensam Hemma heter den och är världens bästa julfilm! Jag har tränat på att göra Macaulay Culkins ögonbryns-höjningar sedan jag var tre år och är bara 2 lektioner från att bemästra tekniken. När du säger hemma tänker jag även på min lägenhet i Stockholm och kanske framför allt gården jag växte upp på där mina föräldrar fortfarande bor. Världens bästa plats i max 3 dagar, sedan springer jag i panik tills luften jag andas består av minst 40% föroreningar.

Den 23 oktober (IDAAAG!) släpper du ny singel med tillhörande video. Berätta mer!
– Bullshit Baby är en så kallad uppercut, dvs att den slår hårt och underifrån. Texten handlar om precis det som du som lyssnar tror och tycker att den ska handla om och förhoppningsvis så sjunger du med av samma anledning som mig! Den sprang ur en känsla som endast går att likna med känslan av att flyga propellerplan i bara mässingen.

I din nya video uppstår det lite utav av en battle mellan dig och en annan kille. Och titeln, den är ju lite kaxig den också. Hela den där grejen får mig att tänka på dig och din stil. Kan tänka mig att du får ju frågor mest hela dagarna om ditt smink och din stil. Jag tänker inte fråga varför du sminkar dig, men…
Känner du ibland att du måste på något sätt ”försvara” dig och din stil? Möter du mycket skepticism? 
– I Sverige så har vi ofta en knytnäve i fickan och ett leende på läpparna vilket ju är helt upp och ned, men det gör att jag inte möter speciellt mycket direkt skepticism. Även om det händer när klockan har slagit 2 i promille en lördagskväll. Men skepticism märks mer på nätet vilket inte direkt påverkar mig, det är ju egentligen inte mig man har problem med när man slänger iväg ett hatiskt meddelande så jag bryr mig inte. Å andra sidan får jag superdupermycket kärlek både på nätet och to my face som helt dränker de få hatiska åsikterna! SO NO PROBLEM THERE SUE!

Ge mig topp tre…
1. De tre aaaaabsolut bästa låtarna just nu.
– Just nu lyssnar jag jävligt mycket på OMD – Souvenir, FR David – Words och Beatrice Eli – Moment Of Clarity!

…och 2. De tre bästa sminkprodukterna just nu
(mest en fråga jag själv känner då jag verkligen behöver tips på allt vad smink heter…).
– Mitt egna läppstift ”On Everybody’s Lips”
i övrigt billigt smink som inte har dragit ner några djur på vägen

SLUTLIGEN… Har du något mål i karriären?
– MASSOR! Slutmålet är att ha en katalog av högkvalitativ popmusik och vara erkänd av hela världen, samma som alla I guess.

Och så übersista frågan… vad ska du hitta på idag?
– Idag är jag i studion och leker! Sedan blir det gig på Landet i Stockholm (torsdag) och på fredag gig på HAK i Göteborg! Det kommer bli superkul att riva av nya och gamla hits med perfekt läppstift och trasig dans.

 

Ms. Henrik spelar på HAK i Göteborg!
Var: Hak, Scandic Hotel.
När: Fredagen den 24 oktober.
Se Facebook-event här! 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Han vänder sig mot den där rödhåriga, smala, fräkniga killen med överbett – och börjar grovhångla med honom…”

2014-10-05 av

a71c1118e1453a9ddabfcad026eb6364

Jag kommer ihåg så väl den där dagen då vi träffade varandra för första gången.
Vet inte, kanske skulle jag kunna lägga till ”enda gången” också, men då skulle jag ljuga – för vi har setts mer än en gång. Eller, jag har i alla fall sett honom mer än en gång. Två gånger faktiskt – men han har bara träffat mig en gång, fast jag tippar på att han knappt kommer ihåg det.

Det var en kall höstdag i oktober förra året och jag var på kurs i Stockholm. September 2013 började jag ”Att arbeta som fotograf”; en fotokurs med Emma Svensson som ledare där hon tillsammans med andra intressanta gästföreläsare från både Elle, Fotografiska och Filter berättade mer om just yrket fotograf.
Fruktansvärt bra kurs, för övrigt.
Jag hade anmält mig till ännu en kurs i samma veva i Stockholm. Den här kursen skulle ta upp porträtt- och modellfotografering i både studio och befintligt ljus. En heldag full av föreläsningar och workshops tillsammans med Emma och Emelie Ohlsson.

Och där var han; en av de två inhyrda modellerna för dagen som skulle hjälpa oss deltagare genom att ställa upp på att bli fotograferade i olika miljöer och ljussättningar i varierande poser. Det var han och en tjej. Tjejen hette Josefine och var en fantastiskt liten och söt tjej. Henne pratade jag dock aldrig med,
men däremot gjorde jag det med honom – men jag kommer inte ihåg vad han hette.
Vi kan kalla honom Ken.

Han såg ut som en typical ”en av dem”, en av de där stora bloggarna som hänger i samma gäng som Kenza, Angelicka Blick, Andreas Wijk och Rami Hanna (hade jag aldrig varit i Stockholm så hade jag förmodligen aldrig känt till de här människorna, men det blev så automatiskt när kom till huvudstaden – det går inte att undangå dem, dessa ”it”-personer – de är överallt…).
Dyr skinnjacka, svarta jeans i något skinn-liknande material, grova boots, stickad tröja och brunt tjockt hår med lång slänglugg (perfekt längd för att det ska se naturligt och bra ut på bild när han drar det genom håret. Tro mig, jag fick det på bild!).

Han var lika gammal som mig. Eller ett år yngre. Hade tippat på att han var runt 25 eller ännu äldre.
Journalist. Frilansare. Skrev om avancerade diagram, siffror och undersökningar i Dagens Industri.
”Oj! Men, vad avancerat!” sa jag när han berättade.
”Hehe, tycker du?”
”Ja, men…det är ju jättecoolt!”
”Oj, tack! Det är aldrig någon som…säger så om det.” sa han lite blygt.
Han var inflyttad till Stockholm från Småland. ”Emil i Lönneberga-byn” som han sa om sin hemort. Hans mamma var orolig för honom och ville inte att han skulle flytta till huvudstaden. Han skrattade mest åt det när han berättade om det. Jag också.
Och sådär småpratade vi. Inte särskilt länge. Mer från en plats till en annan. Kanske 300 meter, men vi gick så långsamt bara för att få chansen att prata lite mer, lite längre, lite till.
Han kändes så mogen, utan att vara överlägsen eller kaxig. Tvärtom.
Så. Himla. Snäll.

”Grupp 4! HMI-ljus nu!” ropade en utav workshop-ledarna ut genom dörren till oss som kom från parkeringsplatsen där vi just hade fotograferat. Det var dags för gruppbyte.
Han och jag, den där Ken, vi såg på varandra någon sekund för länge än vad man…”ska” göra.
”Okey men, lycka till nu!”
”Jamen detsamma du! Vi…ja, eller…ja. Hej då!”
”Hej då!”
Sedan fortsatte workshopen.
Och vi sågs inte nå’ mer den dagen, inte någon annan dag på det året heller för den delen.
Men jag tänkte mycket på honom.
Inte det att jag hade blivit…blixtförälskad. Han hade på något vis bara gjort något intryck hos mig.

Under Way Out West i augusti tidigare iår var jag fotograf för Göteborg Nonstop. Jag sprang fram och tillbaka mellan de olika fotodikena, såg massor av band och artister live, mumsade Ben & Jerrys-glass inne på pressområdet som de bjöd allt mediefolk på, drack öl med radiokollegor i VIP-baren, käkade falafel-rullar under dagarna tre och fick en rejäl trötthetsbaksmälla efter allt när det var över.
Fredagkväll, andra dagen på festivalen. En ljummen augustikväll och Outkast skulle headline:a senare samma afton.
Jag hade precis fotograferat ett band på Flamingo Stage, men istället för att omedelbart springa till pressrummet och ladda in bilderna i datorn valde jag att stanna kvar och se konserten.
Och, som man gör när man står där ensam mitt bland hundratals andra människor, så ser man sig omkring.
Man tittar lite längre än vad som egentligen är tillåtet på folk, för de ser en ändå inte – de är mitt uppe i sitt och är helt slukade av musiken och det som pågår uppe på scenen.

När min blick långsamt rör sig från vänster till höger så stannar jag plötligt till och får syn på honom.
Där borta står ju Ken! Kanske sisådär tio meter ifrån mig.
Håret är längre, permanentat. Det är rakat på sidorna men har mer volym på själva huvudet. Lockigt.
En färgglad kortärmad skjorta med något glatt mönster på, ser 80-tal ut (återigen, det är något som de där it-människorna kan med att bära. Det är väl det som är hipster; bära illasittande kläder, men på dem så blir det ändå ”RÄTT”).
Svarta jeans som han har vikt upp och som slutar strax ovanför där de vita tygskorna börjar. Så att det liksom blir en liten glipa mellan skorna och jeansen.

Jag stod säkert där och bara tittade på honom i fem minuter.
Ska jag gå fram?
Nej, han kommer inte att känna igen mig.
Men om jag förklarar? Försöker få han att minnas? Workshopen och allt? Han var ju ändå modell och lite utav huvudpersonen under den dagen. Och vi pratade ju. Vi pratade ju massor (nästan i alla fall. Tiden vet jag inte, men vi pratade i 400 meter. 400 långsamma meter)!
Jo, det kan jag väl göra?
Nej, bättre att låta det bara va. Hög musik nu, vi kommer inte kunna prata sådär lätt som där och då, i ett regnigt och grått stockholm i oktober 2013.
Eller?

Fan, jag går fram nu.

Men just som jag tar mig mod och tänker ta första steget så skiner han upp och vänder sig åt sidan.
Han vänder sig mot han som kommer gående mot honom; den där rödhåriga, smala, fräkniga killen med överbett
– och börjar grovhångla med honom.

”…men vah…” hör jag mig själv säga lite lågt.
Fast inte besviket,
utan…förvånat. På ett bra sätt.
Sedan skrattar jag till lite.
”Wow…”
Och där står de, IT-Ken som verkligen har DET och kramar om sin rödtott.
Och han ser så förbannat lycklig ut att jag nästan blir rörd.

Sedan försvinner de bort mot något helt annat håll och lämnar konserten hand i hand, och Ken kan inte hålla sig utan hoppar på honom och pussar rödtotten mest hela tiden under deras promenad bortåt.
Kvar står jag och tittar åt det håller Ken tidigare stod på. Den tomma gräsplätten där den där IT-killen stod, han som skrev om diagram i Dagens Industri och hade flyttat från Småland till Stockholm.
Han var bög.
Och det var så jädrans fint och jag blev så jädrans glad för att…han såg så jädrans lycklig ut.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

Med Quentin Tarantino blir jag Gud

2013-12-03 av

Det känns som det enda jag skriver om numera på den här Göteborgsbloggen handlar om Stockholm.

Det har väl sin naturliga orsak. Huvudstaden tar upp mycket utav mina tankar just nu. Allt i från hur jag ska få tag på tågbiljetter till bästa pris, vart jag ska bo, vad vi ska få lära oss på kursen, vad jag ska äta till hur jag ska packa, vilka objektiv ska jag ha med mig, ska min dator få följa med mig, vilken utav alla måsten ska jag jobba med på tåget dit, ska jag spela wordfeud, vilken spelningslista ska jag ha…
och sånt där.

Stockholm

Även om jag bara är där borta i huvudstaden måndag till tisdag så känner jag att de tar mycket på en. Mitt bildarkiv på datorn innehåller i stort sett bara mappar i stil med ”Stockholm 1”, ”Stockholm Anders”, ”Stockholm 14”, ”Stockholm, kompis2”, ”StockholmB” och så vidare.

Ju fler gånger jag besöker huvudstaden, desto lugnare känner jag mig. Att åka tåg i fyra timmar är ingen avstånd längre. Känns nästan som att jag kan vinka av morsan i dörren.
”Mamma! Jag drar nu!”,
”Okey! Vi ses imorgon!”
och så är jag 50 mil hemifrån. Det känns inte så. Därför glömmer jag ofta av att höra av mig till mam när jag är på plats. Att jag lever och att jag inte blivit påhoppad av några…olämpliga människor.

När jag åker tåg. Jag sätter mig ner, skriver på lappetoppen, lyssnar på någon skiva eller två på Spotify (tackar Spotify, utan dig hade jag inte haft någon kraft eller ork eller lust till att ta mig någonstans överhuvudtaget). Nästa gång jag tittar upp är det dags att gå av.
De första gångerna kände jag att jag på något vis försökte anpassa mig till den där storstadshetsen. Jag menar, jag gick snabbt även om jag var i supergod tid. Mötte inga blickar. Tunnelseende liksom. Jättekonstigt och jättedumt.
Det är först nu, efter sisådär fem-sex gånger som jag verkligen känner att…

”Näe, jag behöver inte springa. Näe, jag behöver inte ha något mål när jag strosar på de där okända gatorna.”.

Jag säger inte att alla Stockholmare är likadan med den där stressen och hetsen på tunnelbanestationen eller ute på gatorna,
men nog är det en stress. Och man känner sig lite utanför om man går långsamt mot tunnelbanan, som att man inte riktigt har där att göra. Inte på det sättet att de stöter bort mig, inte alls – men mer att…jag har inte bråttom, jag är inte stressad – då ska jag inte vara där.
Att jag är en lullig och gullig liten figur som tjuren Ferdinand som bara går där och luktar på Pressbyråns kanelbulledoft.

Ibland får jag någon knuff. Inte med flit. Det är någon dam som försöker springa i sina lite för höga klackar som smäller till min högra axel med sin handväska och en annan herre med portföljen som har blicken fäst långt bort i fjärran och ser ingenting annat än just sitt mål.
Jag har fortfarande inte riktigt förstått det där systemet kring vilken sida man ska stå på i rulltrapporna. Ni vet, när man bara vill stå och vänta på att få komma upp, eller om man vill springa rush-rush. När jag tror att jag står på rätt sida visar det sig ganska ofta att det är fel.
Så…jag tar ganska ofta trapporna.
Inte för att jag är livrädd för att göra fel ännu en gång, utan mer att där är det inte en kotte som går. Man kan visualisera om att man är Jesus som går på vattnet och folket kring mig är de enorma vågorna som bereder en väg för mig. Då känner man sig jäkligt bad ass.
Speciellt om man lyssnar på den här låten också. Då ska man gå jäkligt långsamt. Självsäkert som bara den. Spänner blicken i något långt bortom fjärran som alla kring en tänker ”Vad sjutton tittar hon på?” och ser sig om, men det är inget där. Jag tittar inte på något. Jag ser. Jag ser bara framåt. Lite I don’t know where I’m going but I know I’m on my way, liksom.
Tungt.
(heh…kom igen, lite kul är det ju faktiskt…).

En dag så kanske jag lär mig det där med Stockholm och dess takt. Det är lite som att lyssna på en ny musikstil. Att få en dödsmetall-skiva i julklapp när man tidigare bara lyssnat på Norah Jones (som vi kan se som min hemby Sollebrunn i det här fallet) och känt sig stentuff när man gått över till lite mer tuffis-style som Sweet (i detta fall Göteborg) med glam och glittret i ögonvrån. Och, som sagt, plötsligt få något med Cannibal Corpse.
Men precis som med olika musikstilar så vänjer man sig efter ett tag. Rätt som det är så känner man att
”Faen, rätt sjyst asså. Fyra av fem Kenta…”
(fast det där med att jag skulle börja lyssna på Cannibal Corpse vettefaen alltså…).

Så, frågar du mig idag kommer jag inte att flytta till Stockholm. Icke!
Men om något år eller två så kanske jag får för mig att Stockholm är för litet för mig och att jag vill se mer utav vad världen har att ett erbjuda.
Och hör sen då, då kanske jag till och med börjat lyssna på…
*dramatic chipmunk-musik!*
…90-tal på heltid!

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

”Att arbeta som fotograf” i Stockholm

2013-11-19 av

Jag kan inte riktigt förstå att det bara är fyra kurstillfällen kvar i Stockholm.

Tio gånger jag åkt, tur och retur, fram och tillbaka mellan Sollebrunn och Stockholm – Stockholm och Sollebrunn.
Och nu börjar jag närma mig slutet på det här äventyret.
Poängtera Det HÄR äventyret. Det betyder ju knappast att det här är slutet på alla äventyr, snarare att det börjar ännu mer nu.
Det vill jag tro och hoppas på i alla fall.

0

Kameran följer alltid med mig när jag åker bort. Någon gång har jag väl lämnat kvar den i byn när jag känt att jag inte haft motivationen, orken och känslan till att fotografera (då kan det vara bra att låta den vila istället för att krysta fram någonting – sällan det blir bra då).
Tänkte att vi skulle kolla lite på hur det såg ut de första gångerna jag var i stan. Det är blandade bilder från både min kamera och instagramflöde.

0

Första kurstifället och första gången jag åkte till Stockholm på egen hand var jag både jätteglad och jättenervös. Åkte överdrivet tidigt på morgonen (klockan 06:30 eller något sånt tror jag). Det skét sig ganska rejält första gången då jag fick skjuts in till Alingsås och tåget blev stoppade av blåljus och ambulanspersonal på grund av en stor bilolycka strax innan vi kom in i stan.
På något vis lyckades vi komma ur den långa bilkön och ta en genväg, en smal, smal grusväg in i skogen och sedan ta oss ut på motorvägen igen och vidare mot tågstationen.
Jag hann med tåget, tack vare att SJ var försenat med två minuter.
Älskar SJ. Älskar förseningar.

1

Väl framme i Stockholm, när jag klev av på perrongen med min lite för tunga packning i en Chicquita-resväska min syster hade vunnit på ICA i Sollebrunn för sisådär tio år sedan så kändes allt som på film. Till tonerna av den här låten och kände mig helt euforisk. Helt ny miljö, stad, människor.
Jag är i Stockholm.
För fäen.

2

Eftersom det var första gången på egen hand i stan så vill jag bo någonstans som låg nära och bra i förhållande till Centralstationen.
Central Hotel låg 200 meter från stationen och kostade egentligen lite för mycket för min pengapung,
men jag försökte inte tänka på det utan istället bara njuta, fokusera och ta in allt som hände runt omkring mig och, framförallt,
på kursen.
Nu för tiden får jag hälsa på hos vänner och bekanta och låna deras soffor. Det är jag evigt tacksam för!

3

Jag var inte så mycket på hotellet faktiskt. Jag var framme i Stockholm någon gång strax efter 10:00 och incheckningen på hotellet skulle vara först vid klockan 15:00, kursen började 17:00 och jag  var alldeles för nervig, sprallig och kunde inte direkt lägga mig och sova som jag kanske borde ha gjort.
Så, för det mesta gick jag runt och…

0

…hängde här.

2c26423c3d5311e3b50722000a1fbd1f_8

Alla vägar leder inte till Rom, de leder till Plattan. Oavsett om jag ville det eller inte så hamnade jag här på Veronica Maggios hood. Blev stammis på kulturbiblioteket och hängde mest i avdelningen för konst, fotografi och design. Tittade på bilder i franska modeböcker, läste senaste Fotosidan och skrev dagbok.
Jag instagrammar nästan alltid därifrån. Det har blivit lite utav grej.
”Aha, nu är jag här igen…” typ. För det är så, jag hamnar alltid där – oavsett om jag vill inte.
Skulle inte förvåna mig om jag någon gång skulle söka mig dit och faktiskt komma vilse på vägen.

6

Gamla Stan är, so far, min favorithållplats. Inte helt otippat kanske. Till och med lite klyschigt kanske. Det går ju inte att undgå de fantastiska gamla husen i orange, gult och rött, alla de små pittoreska gatorna med boutiquer på sju kvadratmeter.
Varje gång jag är i Stockholm försöker jag hinna med en tur där, bara gå omkring och titta på allt.

20

Ingen tvekan om att det finns mycket att fotografera.

7

4

Ibland är det skönt att ha några mänskliga GPS:er som kan stan. Jocke har jag redan skrivit om i somras då vi träffades på Sweden Rock Festival. Ni kan läsa om det här.

19

Fast man lär sig ganska mycket av att utforska på egen hand. Man får gå fel, man får ta så kallade smarta genvägar som inte alls är särskilt smarta egentligen, man får gå runt i cirklar och man får fråga om hjälp. Det är OK att vara turist här.
Jag vet inte hur många gånger jag frågat
”Går den här mot Centralstationen?” och pekat mot en ”tub” som jag trott varit rätt. Jag vet heller inte hur många gånger jag haft fel och de snällt fått visa mig vart jag ska gå. Nedför trappan, uppförtrappan, andra sidan, höger, vänster om…
Men det har gått bra.

22

Jag borde kanske utforska utelivet i Stockholm mer. Jag har varit ute på krogen en enda gång och då var jag på…
wait for it, wait for it, wait for it…
…Bishops Arms.
Exotiskt.
ESB’n var god i alla fall.
Den godaste jag druckit i Stockholm,
också den enda…

0

9

En annan gång var jag hemma och hälsade på hos Ander Tengner. Han lagade god mat och hade hela sitt hem fullt av antika möbler och diabilder på Aerosmith och Alice Cooper (”finhetsdöden” som man säger).

Han hade en katt också. Det första jag sa när jag fick syn på henne var
”Men oj vad tjock hon är!”
Sedan ville hon inte komma fram och gosa med mig förrän minuterna innan jag skulle åka hem.
Hade dåligt samvete varje gång jag såg henne.

10

Här är Anders. Han står som en liten busig pojke och tittar in på en snubbes gård där han höll på att packa en gammal amazon med grejer.

12

”Får man komma in och titta på den eller?”

11   14

”Är du turist eller?” frågade han, den där mannen. Lät som han var tagen ur en Kenta och Stoffe-film med sin överdrivna stockholmska. Jag vet att de pratar sådär, men det var nästan lite för mycket att jag var nära att börja skratta. Men han var snäll och ställde upp när jag frågade om jag fick ta en bild på honom.

Det här var bara en liten del utav vad jag varit med om.
Som sagt, jag har ett par turer kvar till Stockholm innan kursen är slut.
Sakta men säkert ska jag börja rensa, slänga och sortera mitt bildarkiv. Det är mycket. Jättemycket.
Och jag har så mycket jag vill visa…
…så mer kommer det att bli.
Men inte nu! Det tar vi senare.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

Anteckningar från ett hotellrum med Björn

2013-10-18 av

Anteckningar från ett RFT-dokument, 16 september 2013.

Nu.
Nu känner jag att jag börjar vakna. Det känns konstigt när man väl börjar tänka på det, hur det faktiskt känns när man sakta men säkert får tillbaka medvetandet. Man tänker och känner att huvudet få konturer och form där det ligger på kudden (eller på nattduksbordet eller på golvet, medan kroppen ligger kvar i sängen. Jodå, det har hänt många gånger…) och hur kroppens former ser ut i profil där man ligger nedsjunken i madrassen på sidan.
Känns obehagligt att se sig själv från någon annans ögon just i denna stund. Nog för att det är oerhört bekvämt i denna stund, men det är för min egen del. Ser inte alls som de gör på film i en avslappnad ”nästan suga på tumme”-pose med händerna ihopknäppta liggandes på sidan och perfekta höftkonturer i motljus. Näej, så ligger inte jag. Jag ligger på mage med ena benet utanför sängen och med täcket på bredden. Jag känner att munnen är öppen och kudden lite fuktig utav nattdreggel.

När jag öppnar ögonen ser jag gardinen lyfta från golvet. Det är vinden som gör det. Fönstret har visst stått uppe i natt utan att jag har märkt det. Det är först nu, när jag ser att det står öppet utan någon spärr och känner hur kroppen sakta men säkert börjar vakna till liv på riktigt som jag känner att rummet är iskallt. Jag önskar att jag kunde blunda och komma tillbaka till det där sovande stadiet igen, då när jag lämnade min köttkostym kvar i sängen och jag själv var någon annanstans. Det där stadiet då det inte fanns någon kyla eller medvetande (allra helst skulle jag ha legat i den där ”nästan suga på tumme”-posen med händerna ihop liggandes på sidan och perfekta höftkonturer i motljus också. Inte med halvöppen mun och nerdregglad kudde).

Även om jag vet att jag är själv på rummet så tittar jag ändå mot den ena sidan av sängen för att se om det är någon som vaknar upp tillsammans med mig idag. Men det är det inte. Det är jag. Bara jag. Och vinden i gardinen. Hela stunden är som en Björn Olsson-låt och jag skulle vilja spara den för alltid (det kanske är därför jag väljer att skriva ned allt det här senare). Speciellt från den där plattan när en kille, kanske Björn själv, ligger utslagen på en obäddad säng med en bebis sovandes på honom. Den är fin. Finast. Både omslaget och innehållet. Jag skulle vilja att hela mitt liv var som en Björn Olsson-skiva.

Jag känner fortfarande att det är kallt, men jag ligger ändå kvar i sängen. Jag vrider det tjocka duntäcket tätare om mig och kryper ihop i fosterställning med blicken mot gardinen. Jag drunknar nästan i det där täcket. Det måste vara en fin död, tänker jag. Drunka i något så mjukt och ljust.

Men jag vill inte dö. Inte nu.
Dum tanke kanske, varför tänker jag på det nu?
Men, det är ändå intressant. Döden, vad är det? Ingen vet och så få vågar prata om den. Det blir alltid sådär avsnoppat om det kommer på tal. ”Sånt ska man inte prata om”. Ibland blir man skrattad åt om man skulle ta upp det. ”Hah, varför tänker du på döden?”. Jobbigast är när det blir tyst.
”Mmm…” och sedan ingenting mer med det. Man känner sig nästan lite dum och vill ursäkta sig.
Därför kan jag inte låta bli att tänka på det nu där jag ligger och om jag skulle ligga här på rummet och helt plötsligt bara somna in. Blir det svart? Spelas hela det gångna livet upp för en i en ultrasnabb flashback-film framför ens ögon eller är det bara tack och hej? Går man mot ljuset? Det har jag hört många gånger att man gör. Sugs upp liksom. Jätteljust. Starkt som faen. Moving up to higher ground.
Man kan se sig själv därifrån också. Titta ned på sig själv liksom. Först tänker jag att det vore läskigt, men vid närmare eftertanke så tror jag inte det. Jag tror att när man väl är ”där” så är ingenting längre märkvärdigt.

Jag är inte på något som helst vis sjuk eller så. Jag kan både gå och stå normalt, äta och dricka, springa och hoppa. Nog för att jag är lite oelastisk och inte kapabel ännu att sitta i den perfekta skräddarställningen någon längre stund som jag skulle vilja, och har problem med min andning på grund av något medfött fel som läkare inte kunnat konstatera vad det är… men annars är det bra!
Döden skrämmer mig inte, men jag är heller inte så fixerad av den. Den finns där, det  vet vi alla. Men mycket mer än så vet vi inte, därför är det intressant att tänka kring den. Inget konstigt.

Sådär kan jag ligga i länge och tänka. Jag kommer kanske inte fram till något, men jag ”öppnar dörrar i mina tankar” som jag inte rört handtaget på tidigare. Många gånger går man igenom samma tankar, samma dörrar – ibland tänker jag något jag inte tänkt på tidigare för att bara ”prova på” hur det känns i huvudet. Känns det inte rätt, att jag t ex skulle återfödas omedelbums till…tja, vad vet jag – någon utav mina kompisars barn, så tänker jag inte vidare på det spåret. Lite som om jag öppnar en ny dörr, ”okej, det där funkade inte i mina tankebanor!”, stänger den och går vidare.

Tillbaka till verkligheten.
Jag är inte död nu. Jag ligger ju här i sängen som ett litet foster och stirrar tomt framför mig.
Lägger märke till ljuset.
Det är det där ute också. Utanför fönstret. Ett sådant starkt ljus att jag har svårt att identifiera vad det egentligen är där ute.
Jag hör mycket. Allt på samma gång. Det är centrumhets. Klackar mot asfalt och inbromsningar för rödljus. Någon kanske fastnar med klacken i kullerstenen och ramlar. Aj. Gör ont. Bussar som kör iväg och människor som rusar till jobbet. Alltid rusar, hur god i tid de än är så är det alltid det där springande över asfalten och övergångsstället.
Och vad gör jag då?
Jag ligger i fosterställning med världens tjockaste duntäcke omkring mig och tänker på döden och ljus, ja.

Plötsligt börjar mobilen vibrera. Den ligger på heltäckningsmattan nedanför sängen och jag tar det som en pik att jag ska ”vakna upp från de döda”. Och att jag måste stänga fönstret.
Det är alarmet. Klockan är 06:30 och jag fick för mig att jag skulle vara bland de första att käka frukost nere i matsalen.  Jag sover på ett hotell som egentligen kostar för mycket, men som jag ändå bestämt mig för att jag kan unna mig själv när jag är i Stockholm för allra första gången på egen hand.
Sträcker mig ned mot golvet där mobilen ligger och stänger av den. Ligger med halva kroppen utanför sängen nu och likt en mask drar jag mig neråt mot heltäckningsmattan tills hela jag till slut ligger på golvet.
Skrattar till.
”Hah, här ligger jag, ja!” och tänker att det vore roligt att återigen se mig själv uppifrån nu.

Sedan reser jag mig upp från golvet och går mot ljuset. Rättar till mina trosor och pyjamasshorts som åkt på sniskan. Ställer mig framför fönstret och för gardinen åt sidan och tittar ner. Centrumhetsen jag hade föreställt mig tidigare är mycket riktigt där. Jag bor ganska högt upp. Vilken våning vet jag inte, men jag ser ut över Centralstationen och andra skyskrapor till hotell och kontor. Allt är så stort. Men jag känner mig inte liten i allt det här. Tvärtom. Jag mår bra. Köttkostymen har fyllts på med ny energi efter att ha fått sova i en konstig ställning och halvöppen mun, istället för den där ”nästan suga på tumme”-posen med händerna ihop liggandes på sidan och perfekta höftkonturer i motljus.
Att vakna upp själv i en stad jag precis bekantat mig med. Jag ser allt med mina egna ögon och tar in allt på mitt eget vis. Det är fint.
Det bästa är att det här är bara början…
…men det konstigaste är att det första jag gör när jag kommit hit är att tänka på döden?

Eller, döden är ju ingen konstig grej sa jag ju.
Det är ju en del av livet som vi alla ska gå igenom. Någon gång.

Varför är det då så känsligt att prata om det?

Hotell

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

 

Lakritsfestivalen 2010

2010-03-31 av ozelot

Jag gillar lakrits. Särskilt riktigt ond saltlakrits som får tungan att krulla sig. En favorit är Pingvin salta pastiller som man kan köpa på färjan, och som förhåller sig till lakritsjunkien som heroinet till Nikki Sixx.

Som tur var varar burkarna länge, och en bonuseffekt är att man timmar efter konsumtion fortfarande kan hitta lakritsbitar mellan tänderna. Efterrätt!

Vi är många som förstått lakritsroten och salmiakens storhet.
Så många att det t.om finns en lakritsfestival. Premiären hölls 2009 i en källarlokal på Norrmalm lockade över 1300 besökare. I år förväntar man sig fördubbla det antalet och har utökat utställningslokalerna till 600 kvadratmeter på arkitektoniskt intressanta Hotell Norrtull. I Stockholm det också men det får man ha överseende med.

I programmet ingår utställningar och försäljning av lakrits från hela världen, föreläsningar, lakritsprovning och massa jippon. Till exempel kommer OS-kocken Elisabeth Johansson att laga Ost- och lakritstårta.
Det låter fantastiskt gott.

Det hör ju sannerligen till ovanligheterna att vi lyfter fram tilldragelser som utspelar sig i Stockholm. Min dolda agenda är naturligtvis att få till något liknande i Göteborg. Givetvis ökar vi ut sortimentet med lakritsshot och Pernod. Och käkar lakrits tillsammans.

Låter som en idé eller? Hey, Enrico Palazzo!?

Lakritsfestivalen på Facebook
Pingvin Saltpastiller på Facebook

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-11-06

Som mamma till en ung man som inte kan prata och gå och med EP så blir jag smått galen av att höra hur Försäkringskassan nu drar ned på assistanstimmar till folk med just ovanstående inskränkningar. Människor som ej kan prata eller röra sig lämnas ensamma liggande i sina sängar…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...