Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Intervju med Emrik Larsson om aktuella släpp med STONEFUNKERS & mkt annat

2019-03-20 av Chawki

   Under Mars månad och under April släpper Stonefunkers gammalt material. Gbg Nonstop fick en avslappnad pratstund med sångaren, musikern och artisten Emrik Larsson/ M-Rock, på Stadsbibblan. Redaktionens första minne av Larsson var på klubben Zoo på Tredje Lång nån gång på 80-talet. Undertecknads handväska var plötsligt försvunnen. Efter en stunds letande hittade undertecknad handväskan i Emriks knä. Efter en kort dragkamp var den min igen.    Tillbaka till 2019. Larsson och GBG Nonstop  slår sig ned med varsin kaffe och kommer osökt in på ämnet POETEN STEFAN FALCK. Emrik berättar:

– Jag ersatte ju honom för ett gig, han va med å sjöng i det här embryot till Union Carbide.

– Du ersatte Stefan asså?

– Ja,  ett gig, jag kommer inte ihåg vilka det va. Henrik Rylander eller vem det va som ringde mig och frågade om jag ville va med på ett gig på gamla Banana Boat, den gamla porrklubben. Det va i princip Union Carbide. Vi gjorde ett jättebra gig. Jag hittade på egna melodier. Efteråt frågade de om jag kände till nån bra sångare, då tipsade jag om Tobbe och Kakan. Sen satte de igång då.

– Hoppade du av frivilligt då eller va det bara ett tillfälligt experiment?

– Vi hade satt igång Stonefunkers då, så det va bara för att de inte tyckte att han Stefan funkade jag va med.

– Varför tyckte de inte det?

– Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg. Jag tror det va Björn om jag inte minns fel. Så va det back in the days, en gång i tiden.

– Stefan håller ju på att spela in en skiva nu. Med sitt band Senior Slackers ( Ollikainen, Chawki, Falck).

– Alright

– Har du spelat med Matti Ollikainen?

– Ja, lite olika sammanhang, det mest märkliga är nog när jag spelade  på äldreboenden. Då hoppade Matti in en dag. Vi kände inte varann. Jag var ute på äldreboenden under två veckor med David Bäck. David är nästan som en komiker när man spelar med honom. Matti var så otroligt tyst, sa ingenting. HAHAHA

– Blev du nervös av det?

– Nänänä, det funkade bra. De är ganska avslappnade,  de spelningarna. De kör in med rullatorer. Man känner sig insatt. Nu i Maj ska jag faktiskt göra nåra såna spelningar.

– Vilken repertoar brukar du köra då?

– Jag kör lite av mina låtar och nu senast hade vi lite typ Svante Thuresson, lite 60talspop. Sen har jag översatt lite Sinatra. Den svenska jazzvisans guldålder,  kallar vi programmet.

– Du säger att det är avslappnade spelningar, jag har själv gjort det en gång med Matti. Jag har aldrig haft en så kräsen och svår publik.

– Jag har gjort det kanske fem gånger. Jag kommer ihåg första svängen vi gjorde va rätt jobbig. Då spelade jag med Dan Helgesen och sen spelade jag med Sverker Stenbäcken. Då spelade han dragspel och piano. Det va rätt tufft.

– Du ska släppa skiva nu i Mars va?

– Min brorsa hade två plastkassar fulla med gamla DAT-tejper. Han visste inte vad som fanns på DAT-tejperna. Så digitaliserade han dem. Åsså Kalle på Grammofonstudion där. Vi fick hundra timmar med material. Stonefunkers,  men även  gamla Soundtrack of our lives-grejer och lite andra band.

– Brorsan sitter och lyssnar och mastrar om, klipper lite, det är liksom färdiga mixar, men man kan ändå fixa till dem lite. Så vi håller på med nån slags arkeologisk utgrävning som har varit jäkligt rolig. Det materialet kommer vi släppa nu kontinuerligt. Så nu i Mars släpper vi tre outgivna grejer. En låt som fanns på nån promosingel i slutet på vår karriär, när jag var nedsupen och nedknarkad. Och sen två cover-versioner. En som är en version på 2001, Kubrick-filmen. Grunden till den låten var att vi skulle spela på GBG Filmfestival med Fläskkvartetten. Så den versionen vi släpper nu är nån demo vi spelade in med Ian Persson.

– De här tio åren vi spelade som mest är lätt suddiga. Det finns en del filmat material här och där så man kan återskapa minnet.

– Va du så väck hela tiden då alltså?

– Nja, jag har pratat med många om den tiden då man är  inne i nåt slags flow, man är ute och spelar mycket, det är mycket fest. Efter ett tag är det svårt att sortera, man kan komma ihåg via när man släpper grejer. Sen har jag tatt mkt foton och sparat mkt. Jag var nere i källaren och hittade 7-8 lådor, helt osorterade som jag håller på nu att sortera. Sen ska vi väl göra nån typ av vinyl, har vi planerat, sen får vi se om vi gör nån typ av Reunion show, jag vet inte riktigt.

– Eftersom du samlat så mkt material, funderar du på att göra nån form av memoarer?

– Vi har pratat om att göra en bok med Isse Samie tex då. Vi har haft diskussioner om vi skulle göra nåt. Det känns som att det finns både intressanta historier, inte minst min brorsas och min uppväxt. Från en välbärgad läkarfamilj som startar ett funkband. Och som jag tycker är intressant och inte så utforskat – den här svartklubbseran i GBG på 80-talet. Som var ganska spännande med skivbolaget Radium och alla klubbar som fanns överallt, där man spelade och var helt crazy. Träffade på alla dessa udda existenser. Och så vi som kom från en annan miljö. Många andra kom från en mer punkmiljö. Vi va skatare flera av oss. Om inte annat hade det varit roligt att dokumentera och göra en klippbok. Kan va kul för mig själv. Minnet är väldigt selektivt.

– Vad tycker du är mest spännande i GBG idag då?

– Det är sådär konstigt  när man blir äldre. Man blir väldigt bekväm. Att ta sig ut och se på lite spännande saker, att va med och sådär. Jag kan inte säga va som är spännande av det nya. Jag vet inte. Jag är väl mest glad att jag har överlevt. Jag har vart nykter och drogfri i 18 år nu. Och att jag fortfarande är kreativ. Utöver de här med Stonefunkers håller jag på med mitt eget band och gör nya låtar, spelar och sådär. Och så har jag en dotter som är 8 år och jag jobbar delvis nere i Halland. Det kan va svårt att hitta tiden. Ibland kan man sakna den där slacker-tillvaron som man levde förr. Det är en svår fråga vad som är bra i GBG, man känner, vad man skulle vilja ändra på. Dels den totalt misslyckade integrationspolitiken. När vi var unga fanns det fritidsgårdar överallt, personal som blev som ens extra mammor och pappor, man kände trygghet. Det var över hela stan som det var så. Och sen utvecklingen, att man lägger ned allt sånt här. Det är så tydligt att det är det som behövs för att det inte ska utvecklas som det har gjort med segregationen och gäng. Hade jag inte haft nåt att göra med musiken hade jag väl hamnat under nån sten.

– Dina föräldrar var läkare båda två, har det gjort att du är intresserad av hälsa?

– HAHAHA Jaa, jag vet inte. Det som va bra med att ha läkarföräldrar va  att man alltid kunde gå till dem när man hade skadat sig. De va väldigt duktiga läkare, det kommer fortfarande folk som lite äldre tanter och sådär som kommer ihåg mina föräldrar. Det känns ju fint. Samtidigt när man kommer ifrån en sån miljö…de hade nog nån slags förväntan, att man ska passa in liksom, i samhället, bli en välartad ung man som studerar och sen börjar jobba.

-Hälsa…Ja… Nu är jag väldigt intresserad av hälsa i alla fall.

-Jag var ju otroligt förälskad i alkohol, älskade Bukowski och William Burroughs, hela den myten. Rännstenen liksom. Vi var ett stort jäkla gäng också som levde på det sättet. Samtidigt var många av oss aktiva skatare. När det gick ifrån det till att bli mer partydroger, då försvann den biten. Sen när jag la ner helt fick jag tänka – Vad är det jag gillar egentligen? Jo, jag gillar att röra på mig, det gjorde jag när jag var liten, spela tennis, skateboard, åka skidor. Så det har blivit lite mina utmaningar. Åka Vasaloppet och såna grejer.

– Du är väldigt vältränad helt enkelt.

– Ja, även om jag har nåra trivselkilos och jag är inte nån träningsnarkoman som hänger på gymmet. Jag har börjat cykla lite och åka längdskidor. Det är väldigt intressant att träffa vanliga människor som har levt vanliga liv. Trygga i sig själva och reko.

– En kraftig form av projektion, det där

– Det ät sådär när man blir äldre, jag fyllde ju femtio för nåra år sen, man upptäcker att man gillar de gamla kompisarna som man kanske inte träffat på massa år. Som man återknyter bekantskapen med igen och har kul ihop. Och även nya människor.

– Man uppskattar gammal kärlek plötsligt

– Ja, man är alltid kär i sina gamla tjejer. HAHAHA, Nja, jag vet inte. Jo, men lite så faktiskt. Sen är det väldigt roligt att man har möjlighet att träffa NYA människor. Det hade vart roligt att börja samarbeta med lite yngre musiker. En gång för ca 10 – 15 år sedan åkte jag upp till Sthlm och spelade in en platta med unga musiker som var veganer, rökte gräs. De va briljanta musiker. Nu spelar trummisen Nisse med Lykke Li och Amazon. Jätteetablerade musiker och superduktiga.

– Ja, skulle va kul att hitta lite nya, om det nu finns nån ny generation, jag är tveksam till det faktiskt. Det är väldigt lätt att bli bekväm när man är äldre och då är det bra att få den unga energin. Att man inte sitter och kollar på klockan för att se när man ska skynda sig iväg och inte undra jaha, va får jag betalt för det här. Man gör det för att man tycker det är grymt. Såna människor är roliga att träffa.

– Du kanske skulle inleda ett samarbete med en pensionär. Jag samarbetar med Primadonnan från Hisingen, hon är hungrigare och piggare än alla 20-åringar jag känner.

– Jag spelar tex med en fantastisk basist, Bellnäs, som är min idol. Han är så jäkla grym. Egensinnig och har gjort en ny grym soloplatta. Den måste du kolla upp! Det är den bästa basist jag spelat med. Otroligt musikalisk. Han har ju inte fastnat i nåt, han är bara ongoing med en fruktansvärd integritet men ändå öppen. Jag tror på det där. Bara kreativitet och jobba på.

– Jag har tittat lite på din sida, ditt sätt att skriva, det känns som du är väldigt mångfacetterad och är här och där, och sen säger du att du är lat också, men du verkar inte va så lat.

– Nej, men när folk speglar mig ibland kan jag ta de enkla vägarna och det är ju nåt jag får jobba på känner jag själv. Jag vet inte om det är nån 50-årskris att man känner att tiden är utmätt, sen är det folk runtikring som dör, då känner man att det är bättre att avsätta tid för att jobba kreativt än att sitta tre timmar och kolla på serier. Det är bra för mig att ha olika grejer på gång. Då kan det se ut som att man gör otroligt mkt, men det är bara att man gör det i olika perioder. Den äldre generationen ser mig som den där funkgubben som står och hoppar på scen. Men jag har ju hållit på med väldigt mkt annat sen dess. Men skriva är ju nåt jag känner att ja skulle vilja göra mer. Men det kräver jäkligt mkt. Jag gillar att skriva både prosadikter och skriva i flow. Men man måste ända lägga ned mkt tid alltså. Musik är en snabbare process, på nåt sätt. Ungefär som att hålla på med film som också är helt jäkla jobbigt, för det är en sån lång startsträcka. Jag är helt imponerad av folk som orkar hålla på med film, inte minst när det är med små resurser, men det skulle ju va kul att testa.

Man läser om Nick Cave och såna. De går och jobbar 8–16 och ser vad som händer. Jag tror lite på den grejen.

– Du skrev om inspiration, att man tar den för given. Förlorar och sen kanske  aldrig  får tillbaka igen. Har du nåt knep du tar till när du tappar den?

– Jag har upptäckt de sista åren att även om man tar en paus så är det nånting som samlar på sig i kroppen och plötsligt känner man ett flow.  Häromdan var det massa svenska grejer som kom ut.

-Annars är det väl det där att besöka andra platser, uppleva nya grejer, läsa, komma in i andras världar. Det kan jag bli jätteinspirerad av. Se en grym film.

– Va kom de sig att du slutade dricka?

– Jag höll ju på att dö. Det var ju kombinationen av alkohol och droger. Alkohol kan man hålla på med så otroligt länge förutom att man får fysiska besvär, men vissa typer av droger gör en lätt galen och man utsätter sig för fara på olika sätt. Men grunden var att jag upptäckte att jag tappade kreativiteten, det var en spelning, jag hade gjort en låt med han Esbjörn Svensson. Pianisten som tragiskt dog. Det va en film eller TV-serie av Peter Birro där vi hade fått förfrågan om att göra slutlåten, så gjorde vi den. Den blev ganska fin. Sen kom den inte med ändå. De valde en annan låt tyvärr. Men då var det ett gig på Nefertiti. Jag spelade med nåt ihopsatt band. Och DÅ kände jag att jag va VÄLDIGT långt borta. Efter det hade jag en möjlighet att åka på en behandling och så åkte jag iväg på det utan att veta nånting faktiskt. Jag trodde att det skulle va som en semester. När jag väl kom dit tyckte jag att det va skönt att slippa hålla på å ljuga hela tiden. Jag ljög hela tiden. Den stora grejen är att man inte är här och nu. Man kan sitta med sin flickvän på middag, men man sitter å tänker på att komma iväg och hitta droger.

– Missbruksmönstret brukar ju sitta i även när man lagt ner en specifik drog, får du fortfarande jobba med det?

– Ja, för mig skulle det aldrig funka att göra den här grejen på egen hand, jag tar hjälp av andra. Det känner jag funkar jättebra

– Vet du vad det är du flyr ifrån?

– Det är svårt att sätta fingret på varför man hamnar i det. Jag är övertygad om att det finns vissa genetiska bitar, såna som är mer benägna. Den här gränslösheten.

– Det kanske är en känsla man bär på som man inte står ut med?

–  Nej, jag har aldrig varit den som bedövat min ångest med alkohol och droger, det har mer varit den där förhöjningen av livet som var tydlig första gången jag testade som var sådär WOW. Det blev nåt extra. Jag kommer ihåg en euforisk känsla första gången jag drack.

– Det kanske är känslan av tristess du inte står ut med?

– Ja, lite så. Sen tror jag att jag som många andra som står på scen är nån kombination av extrovert och nån blygsel jag har. Och det försvinner med alkohol och såna saker liksom.  Så det har varit ett jobb att våga säga vad man tycker och klara av att lyssna på andra, se folk i ögonen. Sånt hade jag väldigt svårt för. Man kan ju göra en lista på positiva och negativa saker, det är en rätt stor övervikt åt det positiva. Det mesta jag gjorde förr kan jag göra nu med. På ett annat sätt.

– Jag har tittat lite på dina videos, det är alltid mkt roliga kläder och du dansar mkt. Du känns väldigt generös på nåt sätt,  som att du vill att folk ska va glada.

– Det är nåt sånt genomgående att jag tycker att jag tycker att livet är så jäkla kort. Dels tycker jag att folk håller på att bråka med varann alldeles för mycket och ältar problem, blir ovänner. Man har ändå så otroligt kort tid. Gör roliga saker istället Sen hela de här hur samhället är uppbyggt kring de här med arbete tycker jag är helt bisarrt. Och folk med pengar att de inte gör mkt mer roliga saker istället för att samla dem på hög. Det hade vart bra för mig om jag var lite mer sån, tyvärr. Ibland. Det är väl min svaga sida med ekonomin. Men ah, jag har anställning, jag mår bra och har familj. Jaa, jag tycker att den där positiva känslan vill jag förmedla. Sen kan jag ju känna att jag har ett mörker också. Som min familj såg ut när vi växte upp. Jag har två syskon som har dött.

– De dog unga då?

– Ja, relativt. Min brorsa Gustav va 25, ramla ner för ett berg i Frankrike. Min syster tog sitt liv och mina föräldrar dog ganska unga. 58 och 60 bast. Jag är ju inte 58, men jag är ju ändå över 50.

– Du har levt med mkt död runtikring dig

– Nja, det var en period, en tioårsperiod så dog alla, både mina föräldrar och två syskon. Det kändes ganska tungt. Det gjorde kanske att jag omvärderade livet efteråt. Att min bror dog gjorde kanske att det blev mer fest ett tag, jag vet inte.

– Vi hade en väldigt rolig klubb vi körde ett tag, jag och min kompis Hans Sinclair, som hette Casbah, som blev en galet härlig happening.

– Ja, det har blivit mkt död, därför är det skönt att va positiv, det behövs. I samhället som det ser ut nu inte minst. Med alla de här främlingsfientliga krafterna och Europa och världen överhuvudtaget. Det är skrämmande. Speciellt när man har en liten åttaåring som ska växa upp i det här.

– Har du nån uppmaning till göteborgarna?

– En sak är att gå ut och uppleva kultur på olika sätt, konst, musik, litteratur. Men även att umgås, ringa. Man kan höra av sig på olika sätt. Att inte vänta när det gäller vänner. Det är jäkligt dumt att inte höra av sig till folk. Det är väldigt påtagligt i dagens samhälle att folk väntar, de har inte TID. Och så kanske det sitter folk och är ensamma. Skicka ett sms. Det är min uppmaning.

Kort intervju med Marcel Tuores om hans fotokonst som hänger på Dansken, Spola Kröken Collection

2018-11-24 av Chawki


Foto: Marcel Tuores

I torsdags, den 22 Nov, hängde Marcel Tuores upp en serie foton på Dansken på Andra Lång.
De kommer finnas där på obestämd tid framöver. På bilderna syns musiker och annat löst folk som
Emrik Larsson, Ralf Gyllenhammar, Björn Olsson, Ebbot Lundberg, Ugly Cheese,
Davono, Torsten Topsteen Larsson, Pontus Hammarén, Kakan och Fadern.
Det är mycket hud, testosteron och berusningsmedel.
En sida av en svunnen tid förevigad och Tuores öga var med & satte kontur på musikscenen.
Hade känslan för att kunna göra stills av Rock & Dekadens.
Jag har ett specifikt minne av Tuores en gång på Draupner -88. La märke till honom
för han var så kolossalt packad och samtidigt graciöst stilfull. En imponerande bedrift.
Tuores har ägnat sig åt film och andra konstformer utöver fotandet och
i denna stund har Tuores & Falck publicerat collage och poesi
i ca 1 och ett halvt år på GBG NONSTOP.
Tuores stillade all min nyfikenhet genom att svara på nåra frågor.

 

 

– Vilka var omständigheterna när du tog fotona som nu hänger på Dansken?

– Omständigheterna var kaotiska minst sagt, rent av livsfarliga,
som att ligga vid fronten vid slaget om Stalingrad under flera år, ständigt berusad.
Många stupade i rännstenen men jag personligen överlevde som genom ett under,
Gud hade sin hand över mig, tror jag.

 

– När knäppte du dem?

– Man kan säga att jag var nån slags fältfotograf som dokumenterade
mina favoritmodeller/karikatyrer på GBGs Rock & Funk scen under 1980-90 talet.
Jag planerar att släppa en fotobok med de bästa/värsta burleska bilderna,
en slags pekbok för vuxna, det kan bli den ultimata coffee table boken från Göteborg.
Arbetsnamnet är : REAL UGLY CHIC GBG / 1986-2000

– Vad såg du hos dessa modeller/karikatyrer som fascinerade dig så?

– Vi speglade varandra privat och blev varandras lärare den hårda vägen,
på något sätt var vi alla själsligt sammanlänkade och skulle genom olika smärtor
lära oss något, något om kärlek. Nu försöker alla att bli hela liksom resten av mänskligheten,
vi är alla indragna i en stor väv. Let the highest good for our souls unfold…

 

– Boken kanske skulle va pekbok på demenshem istället?
De avporträtterade börjar närma sig pensionsåldern.

– Ja, var dag är en dag närmare döden kan man säga och vem minns snart klart
vad som hände i Göteborg på 1980-90 talet? Vi sitter alla snart dementa med våra inre sår
och då kan det vara bra att ha en pekbok att visa hemtjänsten hur härligt det var
i Göteborg på 1980-90 talet. Hur snygga alla var på den tiden, trots sina inre brister.
Pekboken kan vara en hjälp för många tror jag, en sedelärande pekbok
för att nå frid och roa sig själv, sina barn och barnbarn med.
Pekboken är ju även en studie i fashion och lack of fashion, det tycker jag är roligt.

Stenfunkad på Blomstermåla

2011-07-28 av ozelot

Legendariska Stonefunkers med Emrik Larsson i spetsen var nog på 90-talet egentligen lika kända för sitt musikskapande som sitt fylleri, hor och övriga skörlevnad. Det faktiskt helt sant. Fast något som gjorde outplånligt intryck på mig som knappt 20-åring på väg mot ett första sommarjobb på ett tryckeri på Mölndalsvägen och tittar ut på gångbanan som badar i skirande gryningsljus.

Där går nämligen Emrik, i sicksack, förmodligen självdriven på bara fälgarna av etanol och inget annat, skjutandes en skateboard framför sig.
Klockan sju en vardagsmorgon.

Jag bestämde mig för att försöka bli som honom.

I Kväll är det Club Revolution no. 9 på Blomstermåla. Gissa vem som är där?

En skojsig intervju med Emrik
Mitt Blomstermåla

På Scen:
Emrik Mrock Larsson – Sång, Percussions
Agge Augustsson – Gitarr
Stefan Bellnäs – Bas
Chris Montgomery – Trummor
Johan Johansson – Keyboard
Holger Berg – Gitarr

Club Revolution no .9 @ Blomstermåla

Torsdag 28 juli 21-01
Inträde: 200 kr (150 kr för matgäster)

Emrik ”Coma” Larsson: Någonstans i Sverige (Intervju)

2010-07-12 av ozelot

Den svenska värnplikten har muckat. Försvarsmakten har satt punkt för 109 års värnplikt och vi ser nu fram mot (?) en yrkesarmé. Osökt blev nonstop nyfiken på klubbrävarnas stridsberedskap, började fila lite på en mejlenkät men det hela rann ut i sanden.
Dock läckte frågorna ut till en viss Emrik Larsson som gjorde honnör och svarade på frågorna.

Har du gjort lumpen? Som vad, hur länge och var?
-Jag kallades för ”Coma” Larsson eftersom jag alltid sa att allt var så coma. Gjorde min korta tjänstgöring i Borås och Skövde, som sjukvårdare.

Okej..Något minnesvärt att förtälja?

-Snattade på den tiden mängder med folköl som vi drack inne på området, början till slutet var när jag var berusad dagtid och ballade ur..

Hahaha! Vad hände?
-I december hade jag fått nog och uteblev, hänvisade till att jag var jättesjuk. Satt med min polare Pontus Hammarén i min första lägenhet ute vid Vårväderstorget och simulerade i flera dagar över x antal öl.

Oj då. Det måste varit ett hårt liv på fronten..

-Vid förhör berättade jag att jag pga lumpens hårda disciplin börjat röka hasch och ta amfetamin för att klara av det hela. Blev sjukskriven och sen fick jag 300 dagar, blev frikänd..
Spred för övrigt flatlöss på luckan också.. blev isolerad i en vecka..

Hur ser du tillbaka på det hela? Var det värt det?
-Fruktansvärt traumatisk tid. Förstår inte hur jag kunde ta mig dit och i alla fall genomföra flera månader med att marschera, skjuta kpist, sätta ihop vapen, putsa skor och annat trams.
Det var ju lite skön lägerfeeling trots allt och en del kul kvällar, men i efterhand är det som en dålig mardröm.
Men till exempel Ebbot, Ralf Gyllenhammar och andra rockgubbar gjorde ju hela lumpen så då var jag i alla fall lite minirebell..

Har du någon kontakt med gamla lumparpolare idag?

-Möter ibland folk på stan som stannar mig och säger ”men fan det är ju Coma-Larsson!”
Jag gillar det där namnet dock, det stämmer in på mig.

Emrik är aktuell med nya singeln ”Freedom” under namnet Mrock. Gå in på länken för information om var du kan lyssna och köpa den.

Här är en GP-artikel där berättar lite om sommarplanerna, samt bjuder på några frikostiga tips som bland annat involverar skejtboardställen och en badplatspärla om än lite inofficiell..

Emrik är starkt involverad i massor av musik- och kulturprojekt, föreläser för ungdomar om afroamerikansk musik, samt anordnar ibland stora skateboardtävlingar – där han förövrigt tillhör eliten i slalom-grenen.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-08-17

Hade tänkt kolla in Jarl Hammarbergs utställning på galleri i Haga. Men kom inte längre än till den gröna soffan i mitt sovrum. Man håller på med det ena å det andra för att hålla sin mentala och fysiska hälsa så länge man är här. Ett projekt som bidrar till…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-08-18

Det stilla höstregnet som faller utanför fönstret vet inte om att jag är så omanlig som jag är det bedömer mig inte ibland så ynklige fege mesen Stefan Falck som alltid leker riktig man och hjälte och rockpoet Johan Lindqvist ÄR inte rocknroll, fattar inte va bra rocknroll är hyllar…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-08-14

Jag lyssnade på Ann-Louise Hansson & Bruno Glenmark i regnet på Göteborgskalaset/Kungstorget. Jag bänkade mig på en bänk undan regnet. Bruno hade inte sitt band med sig men hade byggt in orkestern i synten. I början undrade jag ” Var är göbbarna i orkestern?” Ann-Louise kom fram och sa hej…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...