Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Holmens Rock @ Frihamnspiren

2014-08-21 av

Concert crowd

Spiders, Hardcore Superstar, Deadheads, HypnosImperial State ElectricFree Fall…
under en och samma kväll i Göteborg? Jojomen, det är sant – imorgon smäller det rejält på på Frihamnspiren! 

”Himla bra line-up ni har måste jag säga!”
”Det tackar vi för. Större delen av line-upen är min så det uppskattas!” berättar Kristoffer Ersson, eventansvarig när vi har mailkontakt inför kommande Holmens Rock. I en tidigare intervju har han även sagt att Holmens iår fokuserat på ruffig rock med inslag av blues”. No doubt about that,
kanske därför line-upen är så bra?

För andra året i rad sätter man upp Holmens Rock på Frihamnspiren i Göteborg; en minifestival som under kvällen presenterar sex olika band; ”bra rockmusik från både etablerade och mindre etablerade akter”.  Scenen är en av de 800 m2 stora paviljongerna som finns nere vid Frihamnen.

 

Namnlöst-2HOLMENS ROCK
Vad: Spiders, Hardcore Superstar, Deadheads, HypnosImperial State ElectricFree Fall.
När: Fredag 22/8, insläpp kl 17:00, första bandet går på kl 18:00.

Hur: Biljetterna kostar 250:- ex serviceavg och finns tillgängliga på www.tickster.com
Vem: Åldersgräns 18 år.
Varför: För att det kommer bli skitbra.

Psst…
Göteborg Nonstop-bloggaren Josefine ”JoJomen” kommer att vara på plats och rapportera om minifestivalen.
Tills dess, spana in hennes bildspecial på Spiders från deras spelning på Sweden Rock förra året.

 

”Jag vill gifta mig med dig!” @ Sweden Rock Festival 2014, sista delen

2014-06-18 av

Så,
nu är det alltså dags för det absolut sista inlägget om den här Sweden Rock-trippen.
Sista för I ÅR alltså.
Ska inte tacka, hylla och hurra för mycket såhär ibörjan av inlägget, det gör vi i slutet när en kort summering om festivalen kommer.

Eftermiddagen, den 7 juni, min födelsedag såg ut som sådan…

SRF181

Jag gick för det mesta själv inne på festivalområdet. Eller, ehe, jag och 29 999 andra människor då. Fast vad jag mer menar är att jag inte gick armkrok (inte så många gånger i alla fall) med någon, utan var lite här och där, hit och dit, pratade med den och den, han och hon och så vidare. Det kan vara ganska skönt ibland.
När jag promenerar på området i jakt efter någonting att äta hör jag plötsligt massor av ”Öööh”:ande. Det är ju förvisso det man hör allra mest på festivaler, just ”ÖH!” alltså, men nu var det mer som att någon eller några ropade på mig. Såg mig omkring, hit och dit – ingenting. ”Öööh”:et blev högre. Då tittade jag upp och hittade de här två.
”Ralf! Ralf mellan benen!” ropade dem. Jag visade rumpan med Mustasch-loggan på. De ropade ännu högre och bad mig komma upp.

Jag tror knappt vi presenterade oss själva för varandra, men vi stod och pratade en stund. De fick för övrigt nomineringen för bästa kamratskap-klädsel. Två olikheter, men så fantastiskt fina tillsammans. Häj häj!

SRF180

Hade tidigare under dagen stött på Danne McKenzie, före detta trummis i Mustasch. Han sa att jag skulle komma förbi Rockklassiker-tältet senare på kvällen för att kolla in hans senaste projekt han och några grabbar höll på med. Lite avskalad countryrock skulle man kunna säga att det var. Om det var ett nytt band permanent eller om det bara var ett liten ”kul grej” för just den här kvällen på Sweden Rock vet jag inte, men det var ganska skönt att komma in någonstans där det var svalt, lagom mycket folk, en enkel liten bar och… väldigt avskalat.

SRF183

Men det dröjde inte länge förrän jag fortsatte vidare mot större scener.
Det var en så perfekt ljummen sommarkväll och allt eftersom solen gick ned så kände man att hela festivalen började närma sig sitt slut. Men det var inga jobbiga känslor i det hela, snarare ganska…fina. Lite vemodigt förstås, det är det ju alltid när något så fint tar slut.

På bilden ovan är Anders Tegner mitt uppe i att ta sitt livs första selfie. Vad passar inte bättre än att ta den på Sweden Rock Festival liksom?
Jag stod och dansade till Ted Nugent tillsammans med Anders senare på kvällen och frågade just om den där bilden. Resultatet? Ja, det får ni se längre ned i det här inlägget.

SRF182

Anders var på plats på Festival Stage för att presentera festivalens absolut största idol, nämligen Billy Idol.

Om det är någon människa jag verkligen beundrar – så är det banne mig Billy Idol. Jag har en Idol-trio.
1. Ralf Gyllenhammar (det kanske inte kommer som någon direkt nyhet…), 2. Håkan Hellström (ja, jag gillar honom. På ett icke hysteriskt fan-vis, utan mer att han är sig själv så jädrans mycket – DET är det finASTE!) och 3. Billy Idol.
Varför Billy? Ja, det undrar faen jag med ibland. Jag menar...
Det är så fruktansvärt mycket 80-tal och jag tycker att det är skitläskigt egentligen. Han är grymt medveten om alla sina poser och sitt mimspråk med ankläpp, plutmun och hela köret. Det är nitar och läder, öppna skjortor som blottar en vältränad brunbränd kropp och massor av bling-bling överallt. Ett platinablonderat hår som står rakt upp och har varit överstylat i över 30 år.
Men allt det där, det är så fruktansvärt mycket Billy Idol.
Han står för varenda liten rörelse och gör det med glimten i ögat. Driver nästan med sig själv.

186

En utav fotograferna i diket berättade efteråt hur Billy hade blivit lite väl flörtig med en blond och storbystad brud i den främre raden i publiken.
Jag blir inte förvånad, och det är klart att jag inte tycker att allt Billy vidrör, rör och säger är det med briljanta.
Det är nog den där jädra pondusen, jävlaranamma- och ”I’m a powerhouse!”-känslan som han har som jag känner att DÄR vill jag också va. Det DÄR vill jag också ha.

SRF185

Om jag själv står på en konsert så vet jag att jag kan bli riktigt irriterad om två stycken framför mig väljer att hångla bort allt som händer på scenen. Den här gången stod jag ju inte i publiken utan i diket, men jag hoppas innerligt inte att några retade upp sig på dessa två för det  var något med dem som fick mig att tänka att de var världens sötaste par. De stod och kramades, pussades och sjöng med i låtarna mellan pussarna. Fick inte med det på bild, men det räckte gott och väl såhär för jag vet ju själv hur jädrans söta de var. Gölli-göll.

SRF184

Alltså…mannen.

SRF188

Vi fotografer får som bekant bara stå och plåta i diket under de tre första låtarna, så när den turen var över var jag fast beslutsam om att jag skulle knö mig in i publikhavet och dansa och sjunga med under hela Billys spelning. Sakta men säkert tog jag mig framåt och snart var jag så nära att jag kunde ta på Bil…nä. Inte riktigt. Men på scenen i alla fall.
Där framme riggade jag på min telezoom på kameran och försökte ta ytterliggare några bilder på Billy.
”Jag vill ha din kamera nu.” säger en snubbe bakom mig. Jag tittar på honom och svarar att jag förstår honom, och nickar åt hans iPhone.
Jag tar några bilder till och sedan säger han igen:
”Jag vill ha de där bilderna. Jag vill gifta mig med dig – så kan vi ha dem i vårat gemensamma fotoalbum!”.
Okej, svarar jag och när Billy Idol drar igång med sin klassiker White Wedding bestämmer vi snabbt att det blir våran bröllopslåt.
Jag tror han hette Stefan, men jag är inte säker. Vi tänkte gå och gifta oss uppe vid entrén till festivalområdet, men vi båda backade ur (efter att ha haft både svensexa och möhippa i publikhavet) och blev lite skrajsna för varandra.
Det var nog lika bra. Det lät som han pratade skånska också. Kommer ju aldrig funka då liksom…

SRF198

Min föredetta blivande man, hans kompisar och jag skiljdes åt. De skulle dricka öl, jag skulle vidare för att fotografera Ted Nugent som spelade på Rock Stage några hundra meter bort.
Trots att solen hade gått ned och flera hade tagit på sig tjockare tröjor och köpt Sweden Rock-filtar för att hålla värmen var jag helt genomsvettig av allt dansande och sjungande till Billy. När jag av en slump fick syn på min spegelbild efter spelningen såg jag att jag hade blodstänk på ena kinden. Såg sedan ned på min högerhand där jag lyckats ”spräcka upp” ett nagelband och därmed blodat ner hela mig. Såg helt sjuk ut. Vakterna i till Ted Nugents fotodike måste trott att jag var helt galen.

För övrigt är det inte lite bad ass av Ted att kunna stå på scenen efter att ha nyligen opererat båda sina knän.
Helt crazy den där människan.

SRF189

När min tid i Ted’s fotodike var över gick jag och ställde mig ganska långt bak. Stod där med min självlysande väst, min födelsedag-tshirt och Ralf trosor och tittade på allt och alla omkring mig. Hittade Anders som stod alldeles ensam några meter ifrån mig. Smög upp intill honom och då kom han loss rejält och visade hur briljant han var på att spela luftgitarr till alla Teds hits.
”Åh, den här!”, ”Den här låten!” och ”ÅH! Här!”.

10423632_10152949770932178_2476865440612628529_n

Och, tja, ni vet den där selfien Anders tog uppe på Festival Stage som jag skrev om förut…
”Anders, hur gick det med den där selfien egentligen?”
”Sjukt misslyckad!” sa han och började gapskratta.
”Jag fick bara med scenkanten…” berättade han.
Såg då min chans att  för en gång skull lära honom någonting och tog därför denna kjempeglada selfie.
Trots sin gynighet, visst blev den vacker?

SRF190

Efter en stund var Anders tvungen att gå och förbereda sig inför kvällens absolut sista arbete på Festival Stage. Volbeat skulle headline:a denna kväll och tanken var att Anders, tillsammans med de andra konferenciererna avsluta och tacka alla för en fantastisk festival. Gjorde ett sista försök att få honom att få publiken att sjunga ”Ja må du leva!” för mig, men han bara log och sa
”Du har ju i alla fall fått ett grattis av mig…”.
Jo, tjena – och av tio tusen till – men festivalområdet rymmer 33 000 – det var alltså inte nog!

SRF191

Jag gick för att förbereda mig jag också. I vänta på Volbeat stod jag och pratade med ett gäng andra fotografer om hur festivalen hade varit. Plötsligt kommer Ronny  Svensson från backstageområdet.
”Ronny, skulle inte du…prata nu?” frågar en fotograf från Expressen.

Ronny förklarar att Volbeat vägrar låta dem prata innan deras spelning. Alla medverkande band och artister blir alltid tillfrågade om det är OK att konferenciererna presenterar dem innan de går på scenen. De allra flesta banden och artisterna hade gått med på det, men inte den här kvällen. Volbeat satte stopp för det planerade avslutningstalet.
Varför? Vet inte.
”Danskar!” sa en fotograf längre bort som hade lyssnat på vad Ronny berättat.
Det hela fick mig att tappa lusten totalt att fotografera bandet. Dessutom gjorde jag världens bad ass-grej och gick efter en halv låt. Vakterna in till fotodiket tittade minst sagt förvånat på mig när jag kom ut så snabbt igen.
Skit samma, kände jag. De förtjänar inte att uppmärksammas (förutom deras dåliga attityd då…).

SRF192

Och DÄR lämnade jag festivalområdet. För gott. För i år.
Jag såg mycket mer nöje, fred och kärlek att fotografera vimmlet och minglet bland alla merch- och matstånd utanför entrén. Trots att det var sista kvällen så skrattade, sjöng och skrålade folk mer än någonsin. Jag mötte upp mamma min där också. Hon hade gått ned för att fotografera folk hon också.
Hon fotograferade mig också. Hon bad mig ställa mig intill en gigantisk låtsas-glass som stod intill ett mjukglass-stånd. Jag började ”slicka” lite på den samtidigt som jag kramade om den och blundade sådär njutningsfullt (inget sexuellt, jag menar – det är en glass och det är ju gott!). Där stod jag en stund och poserade. När jag öppnade ögonen igen för att se om hon var klar så var hon helt borta!  När jag släppte glassen såg jag henne några meter bort. Där hade jag alltså stått och slickat på en jäkla låtsasglass hur länge som helst framför massa okända människor.
”HALLÅ?!”
”Vaaaa?” sa mamma och tittade oförstående på mig.
Skrattade så mycket att jag hade ont i magen efteråt.

SRF193

Tuffisgrabbarna fick syn på mig och min fotoväst (som jag dumt nog glömde att lämna tillbaka samma kväll. Var väl för arg på Volbeat I guess…) och tog tag i mig. De ville att jag skulle fotografera dem. Visst visst, svarade jag och klickade av. De var mycket ivriga efteråt att få reda på vart bilderna skulle publicerad (then they would be like ”almost famous” you know!), så jag gav dem ett visitkort.
Så, pojkar – här är ni! Förhoppningsvis har nu våra 5 000 Göteborg Nonstop-lajkare på Facebook kollat in er. Tjoflöjt!

SRF194

Nattamat av alla de slag längs hela allén mot sista campingsplatsen. Nomnom…

SRF195

Snart skulle alla läger och camps med fyndiga rock’n roll-namn vara borta och gone forever. Redan den här kvällen såg man flera som valt att börja packa ihop sig (eller bara slå sönder allt) och förbereda sig för att åka iväg. Vi gjorde det 2012; lämnade festivalen mitt i natten, sisådär klockan 01:30 eller så.
Ingé bra grej. Var hemma i Sollebrunn 05:30. Bah…

SRF197

Klockan 01:30 gick vi och la oss i våra turistsängar för sista gången för det här festivalåret på Sweden Rock…
Kändes lite…konstigt. Tomt.

SRF199

Ännu mer konstigt och ännu mer tomt var det att vakna upp dagen efter.
Vad ska jag se för band idag då?
Inga.
Vilka tider har jag att passa?
Inga.
Vilka ska jag hälsa på idag då?
Inga.
Idag ska vi åka hem.

SRF202

SRF204

Pizzadegen jäste fint i solen…

SRF200

Det var fler än jag som hade tagit mig ned mot det stängda festivalområdet för att betrakta nedmonteringen av scenbygget. Vemod i luften. Det var tyst, stilla och skillnaden mellan de fyra festivaldagarna var enorm. Inga spelade längre någon musik och folk pratade knappt med varandra, och om de pratade med varandra var det tjaffs. Eller dusch-snack.
”Vad är det första du ska göra när du kommer hem nu då?” frågade en kille sin kompis som gick framför mig.
”DUSCHA!”
”Ah, som fan. Länge.”
”Mmm. Och borsta tänderna. Flera gånger.”
”Ja. Och byta kalsonger.”
”…va? Har du inte…?”
”Jo men…inte så värst många gånger.”
Myz.

SRF201

SRF206

Sedan var det dags för även oss att lämna Sölvesborg för den här gången. Vi städade undan våra saker, packade bilen och rullade ut på motorvägen. Förbi alla åkrar, vindkraftverk och vallmo-blommor (som för övrigt är världens vackraste blommor). Nu väntade en dryg sex timmar lång bilresa hem till Sollebrunn igen.

SRF207

Obligatorisk glass på hemresan. Köpte en Expressen och läste om Håkan Hellströms fantastiska spelning som hade ägt rum på Ullevi och recensionen om Billy Idol från Festival Stage kvällen innan (hur fäen kunde Billy bara få tre getingar?! Bedrövligt!).
Orkade inte säga så mycket i bilen. Visste heller inte vad jag skulle säga – trots att det hände så fruktansvärt mycket på festivalen. Både fina, vackra, roliga, romantiska saker, men också en del könstiga och tråkiga saker. Men de roliga sakerna vägde naturligtvis upp de dåliga.
Och nu, idag, några veckor senare så kommer jag knappt ihåg vad det nu var som var dåligt
– så så jädrans dåligt kan de ju inte ha varit.
Jag menar, det var ju ändå Sweden Rock Festival.
Skulle vilja avsluta festivalrapporten med ett klassisk rockstjärne-pose och typical klyscha från Festivalscenen:
Tack som fan Sweden Rock! Ni är underbara! Vackra som fan! Vi älskar er! WHOOOHOOOOO! 

Som jag sagt tidigare år; har du inte varit där så kan du inte förstå hur fantastisk festival det är. Blir tårögd bara jag tänker på det.
Och som jag lovade i förra inlägget, att skriva en kort resumé om vad som varit bäst respektive sämst så blir det såhär…

Det bästa: När det började.
Det sämsta: När det tog slut.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

 

”Det är då man bara vill börja lipa av finhet…” @ Sweden Rock Festival, 7 juni

2014-06-18 av

Sista dagen på Sweden Rock Festival och jag vaknar upp i min blomstersäng. Trött, men ganska nöjd ändå. Försöker inte att tänka att det är sista dagen på festivalen utan istället fokusera på att…
1. Mamma är ute i köket och grejar med massa saker.
2. Jag känner mig som en tioåring.
3. Det är min födelsedag idag!

10387975_805966752754700_1819935785_n

Kliver ut, går ut i köket och hittar mamma.
”Förlåt Josefine…” är det första och enda hon säger och tittar på mig med puppy-eyes, samtidigt som hon klatchar på grädde och madariner på tårtbotten. Gölliga mamma.
Även om vi är på festival så envisas mamma med att jag ska ha det så bra som möjligt, som en klassisk födelsedag med tårta, presenter och blommor i håret.
I födelsedagspresent av mamma fick jag en Aerosmith-hoodtröja och en papperslapp det stod
”Här har du en matberedare. Grattis på födelsedagen!”
BÄST.

Den dagen då mamma min inte vill hänga med till Sweden Rock längre, och jag kommer att få nå’ pissljummen folköl istället för tårta på morgonen (och burkens pant som födelsedagspresent).
– faen vad bitter jag kommer att vara. 

927957_547450892043951_97994538_n

Tog en selfie i badrummet och la ut på Instagram för att visa hur jädrans fin jag var.
JoJomen, aldrig för gammal för selfies. Jag har åtminstone inte med en fläckig badrumsspegel.

Jag har firat min födelsedag på Sweden Rock Festival 5 år. Kan faktiskt inte tänka mig ett bättre ställe att fylla år på. Man får så jädrans mycket fred och kärlek, pussar, kramar, allsång, hångel, utrop, öl, blommor och massor av annat fint av totalt okända människor – speciellt när man har såhär fin tröja på sig.

SRF151

Festivaltårta med mandariner, passionsfrukt och grädde
– sedan jag var världens piggaste 22-åring på festivalområdet. Lite som när man förbereder sig inför världens utekväll och ska gardera sig med käk innan; då är stuvade makaroner eller annan gräddig pasta
– aldrig bakis, aldrig hungrig,
bara helt…perfekt. 

SRF150

Göteborgsbandet Horisont var ett utav de bandet jag hade sett mest fram emot att se. Även om de bor ”granne” med en, höll jag på att säga så har jag faktiskt sett dem inte mer än…en gång tror jag. 2007. Sju år sedan. Kommersen i Göteborg. Morsan fick följa med som målsman då. Graveyard och The Movements spelade där samma kväll.
Konstig kväll var det då, men också bra. Det var lite där mitt intresse för att fotografera musik blommade upp då jag lånade min systers digitalkamera och tog massor av bilder. Stackars Joakim i Graveyard som fått blixten uppkörd i nyllet mest hela tiden.
Det var alltså sju år sedan.
Sju fakking år sedan.
Be-dröv-ligt.

SRF152

Bra var det även denna förmiddag på Rockklassiker Stage.

SRF175

 

”Det är bara massa jävla hår på alla bilder!” sa någon fotograf efter att samtliga hade lämnat Horisonts fotodiket.
Hehe…

SRF149

Det som drog ned hela betyget med Horisont var dock att..

SRF161

…de spelade samtidigt som Monster Magnet som höll till borta vid Rock Stage. Sprang lite mellan de två olika scenerna för jag (och väldigt många andra på festivalen hörde jag) ville se båda banden så fruktansvärt mycket.
Redan kvällen innan, efter Black Sabbath hade jag bytt några ord med en skäggig snubbe som lunkade omkring för sig själv på området. Med en sansad och vänlig röst sa han:
”Det är ju rent sagt för jävligt. Hur kan de göra så? Blir så jävla förbannad. Fan…”.
Den kontrasten; söta skäggmannen som inte var längre än Dio blir flyförbannad i stillhet. Det var fint.

SRF162

Monster Magnet gjorde en riktigt bra spelning (det jag hörde mellan mina ”springa mellan två fantastiska band”-rundor mellan Rock Stage och Rockklassiker vill säga då). Under mina springturer fick jag ta emot både pussar, kramar och grattisutrop från massor av fina människor som ville gratulera mig på födelsedagen och känna på mina blommor i håret.
Ett stort gäng började sjunga för mig
”If you’re going to San Francisco – be sure to wear some flowers in your hair…”
Det är då man bara vill börja lipa av finhet.

SRF173

SRF158

Jag vet inte varför, men det var något med dessa mansvalpar som fick mig att stanna upp. De stod alldeles uppställda och redo.
Jag hade inga frågor till dem.

SRF154

Danger Danger på Festival Stage.
Alltså…jag vet inte vad jag ska säga. Jag finner inte ord.

SRF156

Men den här killen fann ju i alla fall en fruktansvärt spontan och omedveten ”aah!”-pose (observera hans kompis i bakgrunden som höjer armarna likt i ett ”Vafan håller du på med?! Flytta på dig!”-utrop).

SRF160

Det är knappt jag vill kommentera den här spelningen, Danger Danger’s musik, tatueringarna, kläderna.
Tänker inte ens länka till något med detta bandet för det är inte ens dåligt att det blir roligt.
Om vi gör det kort, för jag tycker det är skittråkigt att skriva om saker jag inte tycker om – därför gör vi det fort och smärtfritt.
Det här var den sämsta skiten jag någonsin sett och hört i hela mitt liv.

Så, nu har jag varit elak nog.

SRF174

Gick därför ganska snabbt bort till Rock Stage och inväntade Foghat.
Efteråt la jag mig i gräset. Det är en fin grej på festivalen; man kan lägga sig precis var som helst om man bara blir trött. Ganska uppenbart att man inte gör det vid några svarta staket där många få för sig att pissa, men i gräset går det bra. Den orangea Städpatrullen (jojomen, de heter så. De har störtsköna västar med sin logotype på…) städa överallt och hela tiden.
Råkade halvt somna där i solen. Ingen lång stund, men två vakter kom och kollade till mig och frågade om jag var okej. Jag svarade med peace-tecken, att jag levde.
När de sedan gick därifrån utan att ha sett min t-shirt och gratulerat mig kastade jag sten på dem.

Nej, det gjorde jag inte.

SRF164

Pain of Salvation spelade på Rockklassiker scenen. Jämfört med Danger Danger var det här ju rena holy god lordness i bra:het
(herregud vad bitter jag låter…).

SRF165

Samma eftermiddag framför 4Sound Stage hade det börjat samlat sig folk inför vad som, i alla fall jag hört, kan ha varit det mest efterlängtade på festivalen. Efter att skickat ut en utfrågan på Facebook några veckor tidigare ang. vilka band man absolut måste se på årets festival fick jag ganska snabbt från flera håll och kanter svaret:
Five Horse Johnson!

SRF167

Och jojomen, jag tog till mig deras tips och kollade in denna grupp från Ohio.
”De har tagit bluesen ett steg längre!” berättade några snubbar för mig innan giget.
”No doubt about that!” tänkte jag en stund senare när jag stod i fotodiket och lyssnade på dem.

SRF168

Mycket riktigt, det här är en grupp som tagit bluesen ett steg längre. Det är riktigt tungt och rått med skränigt munspel och distade gitarrer, med som sagt så har det fortfarande väldigt mycket klassisk blues i sig. Dansa eller headbanga, går bra vilket som.

SRF169

”Kan ni inte flytta på er nu?!” sa några i publiken till vakterna som stod med oss fotografer i diket.
”När fotograferna har gått så går vi också.” sa vakten lungt.
”UT MED FOTOGRAFERNA! WÖÖÖÖÖH!” ropade delar i publiken. Jag vände mig om och mötte blicken på dem.
Han till vänster gör väl något Messhugah-försök att se farlig ut. Går sådär.

SRF196

Within Temptation hade ett utav de kanske mest avancerade scenbygge på Rock Stage. Enorm Melodifestival-trappa (alltså, ni vet sådanadär breda man alltid har i…Melodifestivalen, ehe?), jättestora bildskärmar som visade eldlågor och bandets video till låten Paradise (What about us?) de gjorde tillsammans med den föredetta Nightwish-sångerskan Tarja Turunen. Dessutom hade de massor av eld- och rökeffekter längs scenkanten.

SRF178

SRF172

SRF170

”Det kändes liiite sådär att fotografera rakt upp under hennes kjol…”
sa en fotograf när vi efteråt pratade om hur sångerskan Sharon den Andel hade stått ytterst på scenen och dansat framför publiken och oss fotografer. Eftersom det är såpass hög scen så är det lätt hänt att man får till lite osmickrande ibland.

Nästa och sista inlägget om den här festivalen kommer i eftermiddag.
Då får ni reda på vad som faktiskt var det absolut bästa 
och vilka som var de absolut sämsta.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Vi var enastående, strålande och helt fantastiska!” @ Sweden Rock Festival, 6 juni del 2

2014-06-15 av

SRF130

Efter intervjun med Tony Irving och Linna Wikblad i P4 fick jag massor av fina kramar och ”tack ska du hao!” av samtliga medverkande. Fruktansvärt kul att få vara med. Allt gick så jädrans snabbt; från det att jag fick sms:et ”Du ska vara på plats 15:15!” till att jag faktiskt var där, satt i deras lilla husvagn och väntade på min tur att få pratade om att ha Ralf på framstjärten, vilka band man ska kolla in på festivalen och varför Sweden Rock Festival är en så fantastisk festival. Kände kanske såhär i efterhand att jag bredde på som bara den med fina ord på Sweden Rock
– men samtidigt så var varenda ord jag sa sant till 110%.

SRF125

Jag sprang hem till mitt lilla boende för att byta om, äta lite choklad och dricka massa kaffe (ännu en bensinstation för kroppen) – för att sedan kila tillbaka till området igen för att se ett gäng malmöbor med tuffisjackor och mustascher.

SRF124

Royal Republic spelade på 4Sound Stage. Ännu ett band som jag inte gett så jädrans mycket uppmärksamhet men som jag ändå känner att ”Jamen, de är ju rätt OK!”.
Den här gången tyckte jag att de var mer än rätt OK.

SRF131

Faktum är att deras spelningen var en utav de absolut roligaste att plåta. Kan ha varit för att jag var inne i något sorts lyckorus (eller att chokladen från ”bensintankningen” gav mig ny energi), därav plåtade jag som en galning. Faen vad sköj det var.

SRF123

Royal Republic har släppt två album sedan starten 2007 och haft hits med bland annat Tommy-Gun och Full Steam Spacemachine,
två låtar som sångaren och gitarristen Adam Grahn bestämt säger halvvägs in i giget att de verkligen inte kommer att spela.
– Det kan ni fetglömma!

SRF126

Det är mycket energi i deras show. Rökeffekter, hela bandet springer omkring på scenen, fram och tillbaka och mellansnacket känns både spontant och är jäkligt roligt vissa stunder.
Adam bjuder upp sin kusin som han fått syn på i publikhavet för att spela ett gitarrsolo i en utav låtarna. Han efterlyser även utländska tjejer i publiken och hittar slutligen en norska längst fram.
”Whats your name?!”
*tjejen säger något totalt ohörbart*
”Louie?”, ”No? Eli?”, No? Eh…Lee?”
Lönlöst.
”Lal…eh…ah fuck that shit! Norwegian-girl!!”

SRF128

”Don’t be late cause…then you will miss the first song.” hade bandet förvarnat i en video innan giget.
Och, ja – den som nu gjorde det och missade första låten…himla dumt måste jag säga.

SRF129

SRF127

Trycket framme vid scenen var stort, och det blev inte mindre allt eftersom de spelade.
Uppenbarligen var det inte bara publiken som var nöjda med spelningen, utan också bandet själva:
Att få spela inför Er, Hemma, på självaste nationaldagen var inget mindre än rörande, utmattande och redlöst pepp!
Ni var enastående, strålande och helt fantastiska!” skev de på sin Facebook-sida efter giget, som också var deras enda festivalspelning denna sommar.

SRF132

Tackar Royal för detta!

SRF133

Jag följde med ett gäng bort till Rockklassiker Stage, men jag var inte så fullt koncentrerad på bandet som spelade utan tittade istället på de här två…

SRF134

…från det att de började prata…

SRF135

…till att bli lite mer…

SRF136

…bästisar och bundis.

SRF137

Någon väckte mig ur min ”titta på folk”-dvala. Knackade mig på axeln och sa ”Öh! Ta kort nu’råh!” och pekade bort mot publikhavet. Heavens Basements frontfigur Aaron Buchanan tog stagedive till en ny nivån.

SRF138

Ett utav 80-talets allra främst sleazerockgrupper W.A.S.P spelade på Rock Stage. Blackie Lawless kanske inte var i sitt snyggaste jag och den ikonen han en gång var i tiden är förbi, men rösten var det inget fel på – den fanns där.
Det blev ingé Fuck like a beast den här kvällen.
Alltså, låten då…det andra vet jag ingenting om.

SRF139

Efter konserten gick jag runt på egen hand utanför området en sväng. Jag hittade den här frisyren. Jag hörde några bakom mig kommentera det hela.
”Höh, kolla där!” sa de och pekade en bit framför mig. Kunde inte slita blicken från den här fantastiska frisyren, och när jag var lagom jämsides med honom kände jag lite försiktigt på det. Han tittade på mig, men tog det hela med ro.
”Alltså…hur gör man om man vill ha en såndär frisyr?”
”Man går till en frisör i Växjö.”
”Jamen alltså…vad säger man till frisören? ”Hej, jag skulle vilja ha…?” ”
”Man visar upp en bild man hittat på Facebook!”.
”Jaha…ja.”.
”Hon ville inte göra det först. Sa att hon aldrig gjort något liknande men kunde väl göra ett försök. Jag fick det billigare eftersom det inte blev precis som hon ville.”

SRF140

Snubben var helskön. Under festivalens gång hade han blivit ganska van vid uppmärksamheten och folk hade kommit fram för att känna och fotografera av denna frisyr.
Sedan tackade jag för mig, klappade håret en sista gång och promenerade vidare.

SRF141

Hittade bland annat världens största vita snigel. Alldeles ensam på den stora, stora festivalen.
Stackarn.

SRF142

När mörkret kom anlände även ”The Prince of fakking darkness”

SRF143

Black Sabbath var ett utav årets Sweden Rock absoluta höjdpunkter. Alla var där. Kunde inte skrivit det bättre själv än Expressens konsertresecent.
Publik: Hela festivalen är där.

SRF148

Tony Iommi, Geezer Butler och Ozzy Osbourne + nya trummisen Tommy Clufetos äntrade Festival Stage 22:30 fredagkvällen och inledde pampigt med War Pigs och därefter Snowblind. Överlag var det en väldigt bra setlist med många gamla hits, och det gillar vi.
Tony gled runt så jädrans snyggt på scenen. Hittar ingen bättre beskrivning än att han faktiskt på såg ut som döden själv på något sätt. Ni vet när liemannen glider runt med sin långrock och det ser knappt ut som han har ben bara för att det ser så lätt och smidigt ut.

(tänk den dagen om/när jag börjar recensera konserter i någon större tidning (vad nu större betyder…) – kommer ha så fantastiska beskrivningar om hur det ser ut, luktar och känns att vara på plats. Liemannen-liknelsen har jag nog aldrig kört tidigare. Haha…)

SRF146

Kändes en smula overkligt att faktiskt få se det här bandet live. Jag träffade en kompis ett par dagar efter festivalen.
”Tänk, du har sett Black Sabbath live! På riktigt! Det är ju helt sjukt?!”.
Ja, det känns lite sjukt faktiskt. Sjukt bra.

SRF145

Den som fick allra mest jubel var Tony.
”Tony! *klapp klapp klapp!* Tony! *klapp klapp klapp!* Tony! *klapp klapp klapp!*
Han log och tittade ned i marken, höjde handen försiktigt i ett ”Tack!”.

Black Sabbath spelar i 90 minuter. Jag står längre bak och betraktar hur hela festivalen headbangar till Paranoid som blir avslutningslåten. Tungt.

Sedan är det dags för mig att promenera på egen hand den där biten hemåt till min stuga igen.
När jag nästan är hemma kollar jag på klockan på mobilen och upptäcker att
jag varit 22 år i 45 minuter.

Min födelsedag, blommorna i håret och mitt giftemål framför Festival Stage tar vi i nästa inlägg!

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Du har en man mellan benen – hur har du tänkt?! @ Sweden Rock Festival, 6 juni del 1

2014-06-13 av

Tjoflöjt! Sveriges nationaldag firades även på Sweden Rock. Himlen var blå och solen var gul. Flaggor vajade i vinden, nationalsången sjöngs lite här om var i olika camps (om det inte var Grotesco’s ”Bögarnas fel” förstås. Förmodligen en av de mest populära låtarna att spela och sjunga allsång till här borta…).

SRF99

Som sagt, det gråa vädret var förbi och äntligen fick vi lite sommarvärme. Jag var redo att möta området på min superhjälte-outfit och Ralf-trosorna på (för fullständig bild av denna fantastiska outfit, vänta till slutet av detta inlägg!).

SRF98

Glenn var där också.
Ännu en gång kändes det skönt att ha lite nära ”göteborgssläktingar” på festivalen.

SRF100

Bland de absolut första banden att lira på fredagen hade vi Thundermother som körde igång klockan 11:45 på Rockklassiker Stage. Det är andra gången jag ser detta Stockholms-band. Första gången var på Metaltown förra året då jag även då var ”festivalkorre” för Göteborg Nonstop. Ni kan kolla in det inlägget här!

SRF109

Glada tjejer som får dricka kanelwhisky! Tjoflöjt!
Jag upptäckte några minuter för sent att Nationaldagsfirandet ägde rum på Rock Stage en bit ifrån Rockklassiker-scenen. Lagom till att jag började gå dit upptäckte jag att jag gick mot strömmen och mötte massor av folk som gick därifrån.
Hörde i efterhand av några som varit där att det inte varit så lyckat då folket inte hade tagit i för kung och fosterland i allsången av nationalsången.
Hade varit annat om jag varit där asså. Jädrar i min låda…

SRF101

Jag vet inte huruvida sonen var intresserad av fotografpappans bilder från Thundermother-spelningen. Måste ha varit en viktig Wordfeud-match på gång i smarfånen.

SRF103

Talisman spelade på Rock Stage samma förmiddag. Ett svenskt band som hade sin storhetstid under 90-talet.
Strax innan de satte igång sin spelning hade Mattias Lindeblad ett hyllningstal till gruppens föredetta basist, frontfigur och låtskrivare Marcel Jacobs som gick bort 2009, endast 45 år gammal. I och med Marcels bortgång upplöstes gruppen.
Nu var det alltså dags igen här på Sweden Rock.

SRF102

Tror att Marcel Jacob hade varit mer än nöjd med denna tribute-spelning till honom Talisman.

SRF105

Senare var det dags att bege sig mot de större scenerna på festivalen. Ett utav dagens kanske mest uppskattade band skulle spela på Festival Stage.

På vägen dit träffade jag en och annan duo och trio och ville bli fotograferade, som exempelvis dessa två. De påpekade att jag hade ett klistermärke kvar på ena linsen på mina väldigt färska och nyinköpta solglasögon. Skulle inte ha förvånat mig om även prislappen hade suttit kvar där bak.
”Du har fina läppar!” sa den ena utav dem.
”Tack tack! Vad kommer ni från?” frågade jag.
”Malmö!”
”Aha, men det är inte så jädrans långt härifrån vah?”
”Nja… Det är som om man skulle lägga ihop…375 stycken av dina läppar i en enda kedja ungefär.”
Hopp.

SRF106

”Öööh!” skrålade den ena herren på bilden när jag passerade dem utanför öl-tältet.
”Åååh!” sa jag och klappade på hans mage.
Han blev först lite ställd, men förstod sedan att det var t-shirten jag fokuserade på. Sedan drog han till sig sin ena kompis och ställde upp på en Frank Zappa-fotografering.
Fint!

SRF111

Sedan var det dags för bandet med de absolut snyggaste fansen.

SRF104

Aldrig skådat så många vackra bananhomosapiens i hela mitt liv. Och speciellt inte längst fram på Sweden Rock Festivals absolut största scen.
Ronny Svensson kommer ut på scenen:
”Vad vackra ni är, era fantastiska bananer!” säger han och publikens jubel vill aldrig ta slut. Speciellt inte när fotografen Stefan kommer ut på scenen han också förevigar detta ögonblick med en fantastisk publikbild på Ronny och världens vackraste folkmassa framför Festival Stage.
”Är Stefan nöjd?” frågar Ronny efter fotograferingen, och Stefan nickar gör tummen upp.
”Han är nöjd!” ropar Ronny i mikrofonen och publiken jublar ännu mer.
”STEFAN!” *klapp klapp klapp!* ”STEFAN!” *klapp klapp klapp!* ”STEFAN!”

Måste ha varit fotograf-Stefans absolut lyckligaste ögonblick i karriären.
Kolla in bilden här!

SRF110

Det elektriska bananbandet. Det blir ju knappast mer rock’n roll än såhär. Speciellt inte när publiken är med på varenda takt och ton och dansar felfritt till alla de klassiska banan-låtarna.

SRF108

”Undrar vad alla de stora utländska banden tänker om svensk musik efter att ha sett det här!” säger en fotografkollega till mig i diket.
Trots det kan vi fotografer inte heller låta bli att dansa och sjunga med i låtarna. Helt fantastiskt.

SRF114

Himla fint ögonblick i Sweden Rocks historia måste jag säga.

SRF115

Efter Electric Banana Band var det flera som sökte sig till Rock Stage för att kolla in Joe Bonamassa, en snubbe som sagts vara lite utav den moderna bluesrockens superstjärna. Man blir knappast förvånad när hans egna förebilder är bland andra Eric Clapton och Jeff Beck.
Blues var ordet. Riktigt skönt att bara stå rätt upp och ned och bara sluta ögonen för en stund och lyssna till samtidigt som solen brände.

SRF112

Kände man sig ensam kunde man alltid hitta någon att krama om…

SRF113

…och när man inte kände för det längre var det bara att gå sin väg.

SRF119

Jag var tvungen att springa ifrån Joe’s spelning lite tidigare då jag hade en intervju bokad. Men det var inte jag som skulle intervjua någon, utan någon skulle intervjua mig! För tredje gången under den här festivalen dessutom. Fruktansvärt roligt.
Nu handlade det om Tony Irving i P4. Tillsammans med sin sidekick Linnea Wikblad sände han live och direkt på Sweden Rock och intervjuade olika personer om kläder och stil, att vara ett riktigt stort fan och liknande. Jag själv skulle agera ”festivalexperten”, en riktigt hedrande titel måste jag säga.

På bilden ovan sitter jag i deras lilla husvagn precis bakom ”intervjubordet” och väntar på min tur. Killen till höger är ett stort Black Sabbath-fan och Tony frågar ut honom om hur det är att vara ett stor fan och varför Black Sabbath är så fantastiska.

SRF117

Här stod vi alltså. Det är inte jag på bilden här, utan en annan tjej som älskar Thåström och om att prata kläder och stil, men jag stod på samma plats som henne och pratade om varför Sweden Rock Festival är en så fantastisk fin festival och varför man väljer att åka hit år efter år. Sedan fick jag ju lite…heh, andra frågor också. Tony undrade exempelvis om det är sant att alla hårdrockskillar har piercing i  pungen.
”Eh…alltså…” började jag.
”KOM IGEN! Du har varit här sex gånger nu, det är ditt sjätte år på festivalen – du om någon måste veta!”
”Jamen jag har ju inte sett några pungkulor här?!” svarade jag.
Tony kanske blev lite besviken på min ”o-rockighet”, att jag varken hade tatueringar, piercingar, någon hårdrocks-pojkvän (eller pojkvän överhuvudtaget) eller sov i tält
– eller så kanske det var just det som var intressant?

Jag försökte få Tony att förstå att det spelar ingen roll hur många piercingar du har i pungkulorna (eller någonannanstans för den delen!) eller hur fräna tatueringar du har på kroppen
– det viktigaste på den här festivalen är musiken.

SRF118

Vill ni höra hela intervjun med mig, där jag pratar mer om pungkulor, tatueringar, drakar och ”here comes the hell of the dragons attack!”-image så kan ni lyssna på programmet här. Spola fram 38 minuter in på klippet så hittar ni mig.
Efter första intervju-delen spelas en låt, sedan kommer jag tillbaka in i studion och pratar om mina fantastiska Mustasch-trosor/hotpants.
”DU HAR EN MAN MELLAN BENEN – HUR HAR DU TÄNKT?!” frågade Tony med sin fantastiska engelska brytning när han fick syn på min klädsel,
men uppenbarligen gick det hem. Kolla bara in den fina bilden Sveriges Radios fotograf tog på oss nedan!

Tony fick dessutom en singerad t-shirt av mig, som ett minne från Sweden Rock.
DET är inte många som har!

SRF120
Foto: Ronnie Ritterland.

Nästa inlägg – världens gladaste Royal Republic, festivalens absolut snyggaste frisyr, WASP och Black Sabbath.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Hallå, hurra! Låt showen börja – jag är redo…” @ Sweden Rock Festival, 5 juni del 2

2014-06-13 av

Torsdagseftermiddagen bjöd på festivalveckans absolut snyggaste scenshower.

SRF78

Arbetet fortsatte i fotodiket. Som jag tidigare berättat om i den här bloggen ang. att stå i fotodiket är att fotograferna är väldigt måna om varandra. Att fotobranschen är en jäkligt tuff bransch med hård konkurrens, det är ingen nyhet
– men när det kommer till att fotografera i diket på festivaler så tar man verkligen hand om varandra på ett väldigt fint sätt. Man duckar för varandra, byter snällt plats med varandra och om man råkar gå in i eller knuffa till någon av misstag ber man om ursäkt. Jag vet inte om jag bara har haft jäkligt tur att vara i ”rätt” fotodiken med världens snällaste fotografer, men det är verkligen fred och kärlek även där.

SRF77

Trots att jag hade tagit en powernap mitt på dagen kände jag mig ändå väldigt trött. Det låter kanske inte så rock’n roll, men jag dricker aldrig läsk. Cola, Fanta och sånt där är inte min påse. Om jag verkligen inte måste då, och nu kände att jag behövde något uppiggande för att orka med eftermiddagen. Gick därför till ett matstånd och bad om en vanlig läsk.
”Hej! Har du en…” började jag, men blev avbruten.
”Va kommerru från?”
”Ha?” frågade jag.
”Ja, vad fotar du för?”
”Jaha, ja – jag frilansar så det är lite olika.”
”Ta kort på mig då!”
”Ja, men får jag en Fanta sen då?”
”Ja! Ta kort på mig!”
Så jag tog ett kort på killen med keps bakom kassan. Han ville se resultatet, men blev inte nöjd. Han tog av sig sin keps och kastade bak den till sin kompis som satt en bit bakom honom, ruffsade till håret och spände blicken i kameran.
*Klick!*
Han fick se resultatet igen.
”Ah, mm!” sa han och log brett. Nu var han nöjd.
Jag fick min Fanta och gick därifrån. Nöjd jag också.

SRF81

Senare, när det hade börjat mörkna ute tog jag plats inne i presstältet och väntade på att kvällens huvudakt skulle äntra lokalen. Jag skulle få gå på min absolut första Sweden Rock-presskonferens (tidigare har jag varit på politiska konferenser med Nordiska Rådet på Island som varit på isländska, danska, finska och norska. Det var…inte så jättekul…), och att det var med självaste Alice Cooper gjorde ju inte saken värre. Helt otroligt!

SRF80

Det känns som man känner den där mannen, Alice. När han klev in i presstältet applåderade alla högt och länge. Blev förvånad hur fort allting faktiskt gick. Så fort Alice hade satt sig tillrätta började mikrofonen genast gå runt bland alla som var där inne. Utåt sett såg jag nog väldigt lugn ut, men inombords var det världens ”herregudjagmåstekommapånågonfrågaförjagvillvetasåmycketomhonommenjustnuvetjaginteriktigtvartjagskatavägen”-känslor. Dessutom är min engelska inte den bästa utan i stil med Kurt Olsson (”Änd naow dåh?!”). Jag skulle ställt den frågan känner jag såhär i efterhand;
”Alice Cooper, whaj do jo häte soe?”.

SRF88

Jag var tvungen att springa irån presskonferensen. Kände mig ganska dum när jag satt på den främre raden och lämnade frågestunden mitt framför näsan på Mr. Cooper. Mannen vars musik jag verkligen älskar,
men samtidigt så hade jag ett viktigt fotouppdrag som jag verkligen inte ville missa.

SRF87

När jag klockan 21:40 sprang från ena sidan av festivalen till den andra hade jag pressfotografer både före och bakom mig som hade gjort detsamma och sprungit från presskonferensen. 21:45 skulle mannen, myten äntra Rock Stage.

SRF85

Nämligen Rob Zombie, en utav de artisterna jag sett mest fram emot att få se på festivalen.

SRF86

Trots att jag inte lyssnat något nämnvärt på Zombie så tycker jag på något vis att han är jäkligt intressant, och jag blev ju inte direkt mindre imponerad efter att ha sett den här spelningen med honom – för det var nog den absolut snyggaste scenshowen jag någonsin sett!

SRF83

”Åh herre jäklar!” sa jag för mig själv i fotodiket. Jojomen, jag pratade nog ganska ofta med mig själv där i diket hur könstigt det än låter. Jag menar, fortfarande blir jag lika överväldigad och euforisk av att få stå där och fotografera sådana här stora band och artister. Och den här showen med Rob Zombie; fruktansvärt snygg. Hela scenbygget, mikrofonstativen, Robs kläder, hår och enorma energi. Det var som en mardröm, en snygg mardröm.

SRF84

Rob vet liksom vilka knappar han ska trycka på. Om jag skulle beskriva hans musik så är det ordet ”mardröm” jag vill använda mig av. Inte för att det är så fasansfullt dåligt, utan för att det hela både känns och låter som det gör i ens mardrömmar. Om Alice Cooper är skräckrockaren number one så är Zombie en modern version av honom. Det kommer ju inte så någon chock att han även är filmproducent, manusförfattare och regissör och bland annat regisserat skräckfilmen House of 1000 Corpses.

SRF90

Festivalens absolut häftigaste show! Ingen tvekan om det alls. Tack Rob Zombie!

SRF89

Festivalmat, tjoflöjt! Eftersom jag bodde i en stuga med ett fullt utrustat kök (och en mamma som är grym på att laga stuvade makaroner när man kommer hem och är trött och hungrig) så käkade jag inte så jädrans mycket på området de första dagarna. Jag gick hem mitt på dagen, käkade middag och återvände sedan på eftermiddagen. Den här kvällen skulle jag dock vara vaken fram till 02:45 (något som är länge för att vara mig) då P4 hade hört av sig till mig. Programmet Vaken i P3 och P4 ville göra en telefonintervju med mig direkt efter Alice Coopers gig på Festival Stage för att få en uppdatering om festivalen och en kort recension om Mr. Coopers konsert.
30 spänn för en toast – världens bästa nattamat. Alla lägen.

SRF91

Inne i presstältet var det fler fotografer och journalister som var trötta. Hade jag haft min datamaskin med mig in hade jag suttit och jobbat med alla de hundratals bilderna jag tagit under de tre dagarna jag redan varit på festivalen, men eftersom min laddarsladd hade gått sönder (brytits av på mitten, blättanblä!) kunde jag bara använda datorn för att ladda in bilderna från minneskortet korta stunder.
Så istället satt jag och laddade telefonen, rensade mina två kameror på bilder. Det blev runt 500 + 300 bilder varje dag från varje kamera, men är man på Sweden Rock så är det inget konstigt.

SRF94

Klockan 23:30 gick han på Festival Stage. Good old Alice Cooper. Och han började på absolut tänkbara bästa sätt
– med Hello Hooray! Grät nästan en liten lyckotår när han gled ut på scenen och hurrade för Sweden Rock.
Loving every second, every moment, every scream…

SRF93

Alice hade en väldigt bra setlist för kvällen. Han har ju varit igång sedan 67 så självklart finns det ju en himla massa låtar att välja på. Kanske inte några direkt dunderöverraskningar, men det kanske man inte kan begära riktigt heller.
Som en kille på presskonferensen hade frågat, om han skulle köra någon låt från DaDa-plattan från 1983. En riktigt obskyr platta, men som ändå innehåller en och annan fantastisk låt.
Alice svarade då att han hemskt gärna hade gjort det, men om han skulle välja att spela exempelvis Former Lee Warner så hade det inte det funkat.
”And the crowd would be going like this!” *ser ut som en fågelholk och klappar händerna väldigt långsamt och slappt*.
Men, man vet aldrig. Ander Tengner hade tidigare samma dag berättat för mig att när han såg Alice för ett par år sedan att han då körde Clones (?!) från den något ännu mer obskyra plattan Flush the Fashion från 1980
(förväntar mig inte att alla ni ska förstå vad jag pratar om, men de som är fans till Alice Cooper förstår vilken stor grej det är att köra Clones. Harregödd!).
Å andra sidan fick jag reda på ganska nyligen att Alice aldrig kört några låtar från DaDa-plattan…
SÅ DET KANSKE ÄR DAGS NU?!

SRF92

DET ska sägas, att lite överraskade allt Alice när han ”flörtade med döden” och drev lite med rockgudarna som gått över till andra sidan. Precis som varje gång Alice Cooper gör en spelning så halshugger de ju honom (ingen big deal, så är det bah). Alice dör och så är det med det – precis som väldigt, väldigt många legendariska rockstjärnor, så som någon sorts hyllning till dessa gör Alice ett mycket uppskattat och coolt medley av The Beatles – Revolution, Jimi Hendrix – Foxey Lady, The Doors – Break on through (to the other side) och The Who – My Generation för att hedra John Lennon, Jimi, Jim Morrison och Keith Moon samtidigt gravstenar med deras namn år levnadsår radas upp uppe på scenen. Snyggt!

SRF96

“Vaktar du gitarren åt din pojkvän eller?” är en fråga som Alice Coopers gitarrist Orianthi har fått många gånger när hon stått ute backstage och väntat på att få inta scenen. Inte alltid lätt att vara kvinnlig gitarrist med andra ord.
Jag såg Orianthi första gången när hon spelade med Alice Cooper på Liseberg 2012. Redan då reagerade jag på att hon var jäkligt duktig, och det var hon även denna kväll på Festival Stage. Man blir glad. Riktigt  glad.

SRF97

Alice kastar ut diamanthalsband i låten Dirty Diamonds och spänds fast i tvångströja i Ballad of Dwight Fry (som för övrigt kan vara hans absolut bästa låt. Jag skrek, tjöt och hoppade så högt att folk framför mig kollade bakåt och undrade var som hände. ”DEN ÄR SÅ BRA!” förklarade jag och jag fick tummen upp till svar).

SRF95

Good old Alice, jag älskar dig!

10418260_795719243795484_908559622159159033_n

Några timmar senare kryper jag ned i min flower power-säng i vår stuga. Väldigt trött. Några sekunder innan den här bilden togs pekade jag ”Fuck you!” och var skitirriterad över att mamma skulle fotografera mig när jag försökte vara klar i huvudet under intervjun i Vaken i P4 (förlåt mamma!).
Trots det, att jag var trött och lite väl rebell utav mig mot mamma min så tror jag att det gick ganska bra med snacket i P4. Vi pratade om Sweden Rock, hur festivalen varit och är, och förstås om Alice Cooper.
”Ja, shit – den där mannen är ju typ 70 bast och kör fortfarande stenhårt och låter nästan precis likadan som han gjorde när de startade 67.” sa jag när programledaren Henrik Olsson frågade om den gamle Alice fortfarande orkade med att lira rock’n roll.
”Han är faktiskt 66 kollade vi upp här…” sa hans programledarekollega som jag tyvärr glömt av namnet på.
Aha, amäh dåså – då är han ju typ ungdom!” svarade jag.

Vi pratade i några minuter till och de avrundade hela intervjun med att spela Poison. 
Sedan var det tack och hej, god natt, sov gott och tralla-lala-la…

Nästa dagen var det min tur att bli intervjuad av Tony Irving live and alive direkt på festivalområdet,
men det tar vi i nästa inlägg.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med  vänlig hälsning Josefine.

 

 

Därför vill jag vara ett barn på festival… @ Sweden Rock Festival, 5 juni

2014-06-12 av

Goder morgon du härliga torsdag!
Andra dagen på festivalen och band som Alice Cooper, Alter Bridge och Rob Zombie skulle inta de olika scenerna på området. I det här inlägget berättar jag om vad som hände på förmiddagen, när ett utav de bästa göteborgsbanden spelade på Sweden Stage, varför jag inte såg hela spelningen med Black Stone Cherry, vackra och kärleksfulla kramar mellan två män som rullade runt på marken och varför jag fick ett ”Fuck you!” straight up in the face.

SRF58

Klockan 11:00 var jag på plats på festivalområdet för att kolla in ett par personliga favoriter. På bilden ovan hälsar Anders Tengner dem välkomna…

SRF55

Bombus!
Kändes tryggt med ett band från sina egna hemtrakter (säger jag som inte ens bor i Göteborg. ÄN!).
Senast jag såg Bombus var för nästan exakt ett år sedan då de spelade på Metaltown (kolla det inlägget här!). Riktigt bra var det, precis som den här förmiddagen på Sweden Stage.

SRF57

Den senaste tiden har Bombus varit ute i USA och turnerat tillsammans med Graveyard.
I sommar kan man bland annat se dem på Bråvalla Festivalen den 27 juni, sedan är det bland annat Tyskland, Spanien och Danmark som gäller.

SRF59

SRF60

Ibland önskar man att man var sådär liten och nätt igen…

SRF61

…det skulle bli så mycket enklare att hitta sina festivalpolare då.

SRF56

Efter Bombus spelning var jag så fruktansvärt trött (jeap, nog för att det bara var dag nummer två så var jag faktiskt rejält schleten), så jag gick faktiskt hem och sov någon timme mitt på dagen. Brukar aldrig göra det, men tvingade mig själv trots att det var flera band på området jag ville se. Samtidigt så ville man ju vara pigg till kvällen/natten då jag hade ett uppdrag för P4, men det ska jag skriva mer om senare.

SRF62

Efter en stunds vila och stuvade makaroner hemma i stugan (världens bästa ”orka allting”-mat!) så återvände jag till området. Black Stone Cherry var då i full gång med sin konsert på Festival Stage, en spelning som jag i efterhand fick höra var helt fantastisk. Lyckades i alla fall få höra och se fem låtar och blev imponerad. Plötsligt blev denna gruppen så mycket mer än bara ett Guitar Hero-band för mig.
Tackar för det.

SRF63

Crystal Caravan från Umeå (som jag mer kallar Halv åtta hos mig-bandet då sångaren Niklas Gustafsson medverkade i just det matlagningsprogrammet för sisådär fyra år sedan, det var första gången jag hörde talas om Crystal Caravan) gjorde en spelning på Rockklassiker-scenen. Mycket uppskattad bland publiken. Inte mindre än tre gånger fick jag svara på frågan av nyfikna människor:
”Vilka är det här? Det var ju grymt!”.
Så, kanske får vi höra mer av detta band på de större scenerna i framtiden…

SRF65

Anade att någon var taggad inför kvällens absoluta höjdpunkt…

SRF66

Det var fler än jag som var trött den här dagen. De allra flesta hade landat sen tisdagskväll eller tidig onsdagmorgon och kört stenhårt med förfestandet. Förvisso hade jag tagit det ganska lungt, som ni kan läsa om i första inlägget i den här festivalrapporten, men sprungit mer mellan de olika scenerna och fokuserat på fotograferingen. Men, det är ju världens roligaste grej att få dokumentera en sånhär festival. Som ni ser ovan.

SRF67

Inte alltid så himla lätt att få gosa ifred här…

SRF68

…men det gör ingenting. Man är vänner ändå.

SRF69

Fast det finns ju sådana som inte är lika mycket fredliga och kärleksfulla. Ibland kan den där bakfyllan ställa till det för en (och för andra i närheten). Speciellt när man köper kaffe, i hopp om att det ska lindra något och få en på bättre humör. Extra jobbigt blir det när man spiller ut halva koppen på sig själv också. Då svär man och blir skitförbannad.

SRF71

Sedan ska det vara lite synd om en för en stund. Man blåser på det och försöker ta ned smärtan med att suga upp kaffet så att det blir fula sugmärken på händerna.

SRF72

Och sedan blir man skitirriterad på att det står en liten tjej som inte ens hunnit fylla 22 år (men snart!) och fotograferar alltihopa.
När den där halva koppen med kaffe är slut går man och köper en till öl för att man är så sur på att man spiller ut allt kaffe hela tiden,
och så gör man så, samma visa om och om igen, varannan kaffe, varannan öl, ”MÄH! Kaffe – det är ju varmt för f’n!”, under hela festivalen tills handen nästan frät sönder och kroppen är ekande tom vatten.

Jag vet inte om han gjorde så, men de gånger jag stötte på honom på området var det ungefär samma grej varje gång. Jag kan nästan göra en hel fondvägg med bilder på honom när han pekar just ”Fuck you!” åt mig.
Men det vill jag inte ha.
Häpp!

SRF74

Då har jag hellre bilder på kvällens huvudperson denna torsdagskväll, både på Festival Stage och i presstältet.
För DÄR inne var det minsann ingen som pekade FUCK YOU till en.
Speciellt inte under den presskonferensen som ägde rum på eftermiddagen.
Vem det var med får ni se i nästa inlägg…

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Jag står vid jätteballen!” @ Sweden Rock Festival, 4 juni del 2

2014-06-11 av

Vilka rubriker jag sätter på mina inlägg? Förlåt, jag måste bli snällare med det där, fast det hela blir ju ganska fint ändå om man faktiskt läser inläggen – och det vill man ju att ni ska göra!

Vi fortsätter där vi slutade i senaste inlägget. Första riktiga festivalendagen på Sweden Rock. Det duggregnade och blåste. Mina byxor hade spruckit, jag har varit sur, grinig, trött och arg…
…men så snart jag hade kommit igång med fotograferandet, minglandet och vimmlandet så kändes det ganska bra igen.

SRF34

Matstånden användes som, förutom en bensinsation för homosapiens, ett sätt att stämma möten och träffar med vänner på festivalområdet. Alla känner liksom till:
”Vi ses vid Vildsvinskebaben!”
eller en annan favorit:
”Jag står borta vid Jätteballen!” .

SRF41

Borta vid 4Sound Stage spelade Crowbar, ett doom/metalband från New Orleans.
Kirk Windstein, även känd från gruppen Down, har nog tagit många selfies genom åren.

SRF44

SRF43

Man har en bra överblick på publikhavet framför scenen. Ibland händer det att man får syn på någon som man känner.
Det här måste nog vara en absolut sämsta komponerade bilden jag tagit på festivalen. Själva motivet, Moa, är ju egentligen himla snäll och fin, men här har jag inte lyckats fånga henne i sitt esse om man säger så.
Förlåt Moa. Får ta igen det där någon annan gång.
SRF42

Ungjävlar fanns det gott om.
Förstå mitt skämt  (det var väl meningen att hon skulle se ut som en liten jävel?!), annars kommer alla mammor (+ alla andra) tycka illa om mig.
Gillar för övrigt den där nonchalanta vänsterarmen hon så snyggt stretchar ut.

SRF37

Vill man inte synas kan man klä ut sig till ett camouflage. Huvudpersonen i denna bild ville inte riktigt titta in i kameran, men hans kompis var mer på:
”Titta en kamera! Titta då! Vi blir populära!” sa han medan de vandrade förbi kameran och vidare mot sitt camp på Rosenlunds camping.

SRF52

Åh herre min gud, DEN HÄR mannen hade jag ju nästan glömt av att berätta om.
Mitt uppe i intervjun och fotograferingen med Allers (”Allers?!” tänker ni. Kolla in det här inlägget!) kommer två rejäla MC-gubbar gående, varav den ena skrattar så fruktansvärt mycket, högt och länge att han håller bokstavligt talat på att dö. Jag har aldrig i hela mitt liv sett någon skratta så fantastiskt vackert och mycket. Kinderna höll på att sprängas, och mina också när jag själv inte kunde hålla mig. Herregud vad söt han var!

SRF53

Han tog stöd mot mamma min (lägg märke till hans kompis som klappar lugnande på hans rygg) och bara skrattade och skrattade och skrattade – precis som mamma och jag gjorde. Vi hade ingen aning om vad han skrattade åt, men det gjorde ingenting – det var så fantastiskt fint!

SRF54

Sedan, när han hade skrattat klart, lunkade de likt Timon & Pumba iväg som om ingenting hade hänt.
Jag torkade mina skrattårar, varpå Allers-fotografen frågade mig:
”Kände du dem där eller?”
”Hahah! NEJ!” svarade jag och började skratta ännu mer.

SRF36

Så, tillbaka på festivalområdet.
Som en skottspole sprang man fram och tillbaka mellan de olika scenerna för att hinna med att se massor av band man skulle fotografera. Black Trip hade jag aldrig hört talas om, även kallat ”Superbandet” då flera utav medlemmarna medverkat i andra kända grupper. Bland andra Entombed, Merciless och Nifelheim (bröderna hårdrock i mitt hjärta!).

SRF40

Att säga att det låter som Backyard Babies låter ju väldigt fel till en början, men om man tänker tillbaka längre än så – alltså Total 13-tiden (jädrar vad bra den plattan är kom jag och tänka på nu. Gosh, det var bättre förr…) fast med mer 70-talssväng i sig så finns det vissa likheter. Tror just att jag har upptäckt ett nytt jävlaranamma till Powerhouse-listan på Spotify. Tjoflöjt!

SRF38

Å den där läskiga ungen förföljde mig tror jag..

SRF51

Just publikbilder är nog bland det absolut roligaste och ta, också det svåraste emellanåt. Om inte annat för att se hur alla olikheter och personligheter kommer fram på bild, hur de väljer att posera och…inte posera.
Just den här bilden ovan kanske inte är min absolut snyggaste genom tiderna, men den får vara med ändå. Jag vet inte mer om honom än att han tycker om Black Trip, för det var där jag hittade honom – eller där han hittade mig.
Posera kunde han.
”ÖH! HALLÅ?!”, sa han och sträckte på sig, som om att han ville vara med på bild.
”Ah! Ahföfäen! Vänta lite!” sa jag och ställde in kameran.
Klick.
Sedan var det tack och hej.

SRF47

Det började bli mörkt ute och festivalens alla första dag började lida mot sitt slut.
Ungefär här började det regna igen. Efter att ha varit uppehåll och endast några gråa moln på himlen började det istället att regna och blåsa ganska mycket. Är glad att jag inte hade shorts och linne som jag såg många andra på området hade på sig denna dag. Trots min dubbeltröjuppsättning så frös jag. Gick mot Sweden Rock officiella merchstånd och köpte en tjocketröja med festivalloggan på bröstet och plåtade några sista band på i min Michelingubbe-dräkt.

SRF48

Jag träffade några festivalpolare från förra årets Metaltown inne på området. Vi gick upp i någon minibarsliknande terass (fast som enbart sålde snus) och…
tittade på regnet.

SRF49

Att kommunicera  från olika höjder mellan två scener på Sveriges absolut största festival bland 33 000 andra besökare (jojomen, Sweden Rock Festival var utstålt i år igen!) är inte alltid det lättaste.

”Öh, ska du ha något eller?”
”Vah?”
”Ska du ha något!?”
”VAH?”

SRF50

Jag har fotograferat konserter i regn förut, fast av någon anledning var det absolut svårast just den här kvällen när Queenryche spelade som sista band på Sweden Stage.

Här avslutade jag min första dag på festivalen. Det började regna mer och kameran åkte ned i väskan.
En avslutning- och ”fira att Sweden Rock har börjat”-öl med några kamrater,
sedan var det dags att gå hemåt.

Nästa inlägg – torsdagen den 5 juni med fantastiska Bombus, presskonferens med Alice Cooper och festivalens absolut snyggaste man – who can that be, huh?! Kolla in det imorgon, vettja.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Vi är som herpes!” @ Sweden Rock Festival, 4 juni

2014-06-10 av

Vaknade upp tidigt onsdagsmorgonen. Klockan kanske var runt 05:30 och solen lyste in genom fönstret.
”Faen vad gött! Idag blir det bra väder!” tänkte jag och lyckades somna om några timmar till.

Nästa gång jag vaknade var det gråmulet och duggregnade.
”Hopp…” tänkte jag nu, men blev inte megaledsen för det, utan steg upp klockan 08 för att äta frukost. Som ni ser på bilderna nedan så bodde vi väldigt fint med lummig och grön trädgård och retro-vardagsrum. Älskar den där stora postern ang. Stockholms utställningen. Superfin är den!
SRF16

Onsdag den 4 juni; första riktiga festivaldagen. Att gå upp så tidigt som klockan 08 kanske inte var det absolut smartaste draget, men som jag redan skrivit om här förr, den där känslan inför någonting likt dagen innan födelsedag och julafton när man var mindre så är dagarna innan Sweden Rock helt amazing-jobbiga. Vad nu ”amazing-jobbiga” är för uttryck vet jag inte, har aldrig använt det förr kände jag nu när jag skrev det.
Men vi kan väl säga att det är…fruktansvärt nervösjobbigtojojherregud-känslor samtidigt som man är så jädrans gó och glad att det faktiskt HÄNDER nu. På RIKTIGT.

 

SRF14

Och jojomen, nog hände det på riktigt. Denna dagen slog festivalen upp portarna till området och första dagen på Sweden Rock Festival 2014 var igång.
Trots att jag hade gått upp tidigt på förmiddagen så var jag liiite stressad. Hur könstigt det än låter så hade veckotidningen Allers bokat tid för intervju med mig och morsan. De tyckte att det var så väldans intressant (en udda parantes här, men är det inte en barn-elefant-låt som går så? ”Det tyckte han var så intressant…”? Eh? Nä. Okej, f’låt…) att mor och dotter åkte på festival ihop. En utav frågorna vi fick intervjun var:
”Och hur länge hade ni tänkt att ni ska hålla på med det här?”
Mamma och jag bara tittade på varandra.
Inombords kände jag mest ”Det här har ju bara börjat…”

Sedan fotograferades vi i närmare tre timmar. Jag var sur och grinig, hade mens, frös, var hungrig, stressad för att jag skulle plåta ett band en viss tid inne på området och så vidare. Dessutom sprack mina favoritjeans när vi skulle posera vid en stenmur och jag hade försökt hoppa upp på muren på något snyggt sätt (att jag haft jeansen sedan gymnasietiden är en annan femma…).
”Näe, jag vill gå hem nu! Jag har mens!” sa jag till slut när jag hade fått nog.
”Oj då…” sa reportern.
Men, trots det, byxor som sprack och grinighet så tror och hoppas jag att det gick bra med reportaget.

Nu fortsätter vi med onsdagen!

SRF17

Efter att ha svidat om till superhjälte-dressen (nästan i alla fall, ni får se bilder på det några inlägg framåt) tog jag ner mot festivalområdet med mina kameraprylar och gjorde mig redo för festivalmingel- och konsertfotografering.
Dessa två brudar poserade vant framför kameran, och fick göra det många gånger till för flera andra fotografer under festivalen.

SRF18

Vettefaen om den här bruden var lika pigg på att posera som tjejerna ovan.
Hon gav mig inte fingret efteråt i alla fall,
mer ett svalt leende som mer sa ”Ja, varsågod – jag är inte så himla gó idag men jag ställer upp ändå för att det är Sweden Rock.”.
Tacktack.

SRF20

Första bandet jag plåtade var göteborgsbandet Freak Kitchen. Jag har sett  dem live en gång förut, fast det var över tio år sedan och då var det nog ett aukustiskt gig på i en musikaffär i Alingsås.
Tiden, minnen…

SRF15

Väldigt stor skara publik framför Rockstage som trotsade regn och blåst denna onsdag framför Freak Kitchen.
Det gillar vi. Jättemycket.

SRF19

”Vi har precis spelat in en jättehäftig musikvideo för närmare en miljon kronor! Den är som en disneyfilm!” berättade sångaren och gitarristen Mattias Eklundh från scenen.
”Freak Kitchen är liksom som herpes. Precis när man tror att man blivit av med det så kommer de tillbaka igen. Och NU är vi tillbaka! I höst släpper vi nytt album!”.
Bra eller dåligt att jämföra sitt band med en sådan sjukdom är ju en annan fråga, men det var ändå på något vis en fin liknelse…

SRF21

Efter att ha fått publiken att försöka ”frasera underdelarna” i några av bandets nya låtar var det dags för mig att röra mig mot motsastta scenen på andra sidan. Läste Backstreet Girls i programbladet och tänkte att
”Lite brudar måste jag ju plåta också!”

SRF23

Fast några brudar var det ju inte, bättre än så – norrmän! Såg ut som New York Dolls och påminde även lite om Turbonegro. Så jädrans snygga och så jädrans bra! Borde ha varit mer påläst om dessa herrar då de bildades redan 1984 och släppt 14 album!

SRF24

Positiv överraskning, verkligen. Gitarristen Petter Baarli såg ut som Andy McCoys (Hanoi Rocks) lillebror.

SRF26

Och sångaren Bjørn Müller var lik en lite yngre Alice Cooper.

SRF25

Dock tror jag att det här är ett sånt band man måste uppleva live för att fatta THE sväng för att verkligen fastna för det.
Så mycket attityd och röj.  Älskar’t.

SRF31

Det var fler än jag som tyckte om Backstreet Girls.
Den här killen hade för övrigt världens häftigaste fallsett som ekade i öronen ett bra tag efteråt.
Jag hoppas att ha någon dag bildar ett The Darkness-liknande band och där är sångare.
De hade blivit världens mest kända band tror jag.
Och jag deras största fan.
SRF30

Sprang in i dessa två; världens snällaste programledarduo!
Melker Becker och Mattias Lindeblad agerade konferencierer under årets festival. Det gjorde även TV4-profilen Ronny Svensson och OKEJ-grundaren Anders Tengner.

SRF28

Tog en sväng in bland alla husvagnar på Örjans Camping också för att hälsa på ett par vänner. De beklagade sig över sina grannar.
”Kolla bah! De är så jävla många!”.
Och nog var de många som satt kring de där gigantiska långbordet samtidigt som de spelade Guns’n Roses på hög volym och sjöng helt andra låtar med Nationalteatern.
Rosa peruken-mannen sjöng: ”Thinnertrasan vandrar mellan husen, thinnertrasan tänder alla ljusen…”
Varpå jag svarade: ”…så kan vi segla på molnen tillsammans!”

Barn av vår tid, det är vi det.

SRF29

Haffade Mikael Stanne från Dark Tranquallity som stod omringad mellan två ordentliga ljusajeansjackemän. Jag störde dem nog mitt i en väldigt viktig diskussion angående ett album från 1987 och ett annat från 1976, vilken som var bäst, jaha, varför då, du säger det, ja det var värst…
Ungefär precis här upptäcker grabbarna att jag hade en Ralf Gyllenhammar på framstjärten och visste inte riktigt om de skulle kolla in i kameran eller mellan benen på mig.
Hur det såg ut med Ralf där fram? Tja, ta ut händelserna i förväg – gör ni det bara. Klicka här!
En bättre beskrivning till just den där länken och bilden får i inlägget om fredagen, 6 juni.

SRF35

Och här kom han igen! Sångaren i Backstreet Girl kom schleten, svettig och gó från 4Sound-stage. Som jag skrev tidigare kommer de ju från Norge och efter min tid på Nordiska Folkhögskolan där jag hade flera vänner från hela Norden och speciellt Norge som jag pratade dagligen med så tänkte jag att ”Äh, jag fattar la vad han säger!”. Men när jag går fram till honom för att berömma dem för deras spelning tidigare samma dag fick jag till svar:
”Öughe guhe göh göhöö!!?”
Eftersom han var norrman så lät han ju såklart inte arg. Norrmän låter ju alltid glada. Hade varit annat om det varit en tysk.
”Ehe…aah, heh. Får jag ta en bild på dig?”
”Egöh ueh hagö!” sa han.
Jag tog för givet att det var ett ja.

Och ungefär här känner jag att vi delar upp onsdagen i två delar. Nästa inlägg fortsätter vi med eftermiddagen från den första dagen på Sweden Rock Festival.

Puss och kram fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Hallå, vi är här nu!” @ Sweden Rock Festival, 3 juni

2014-06-09 av

Så kom den där efterlängtade dagen; resan ner mot Sölvesborg och Sweden Rock Festival 2014. Jädrar i min lilla låda vad jag har längtat efter den här dagen.
Jag hade varit väldigt ambitiös och ”positiv som fan” med min packning också och slängt ned inte mindre än sju par shorts. Jag menar, det hade ju varit så jädrans fint väder hela veckan – och på Sweden Rock är det ju alltiiid fint väder. Det har jag ju skrivit så många gånger förr i den här bloggen.

SRF4

Fast…även om man inte kan tro det, så är det faktiskt så att även jag kan ha fel. Bara ibland.
Och den här gången var det ett sånt där ”ibland”-moment, för det var ingen sol över oss när vi tog våra väskor och bilade ned mot södra Sverige. I ärlighetens namn så kunde det nog inte bli mycket gråare försommarväder.
MEN! Vi var glada ändå; jag, mamma och vårat resesällskap Thomas.

SRF3

Resan startade runt 12-tiden. Tog en snabb tur inne på systemet med Thomas också. Jag gick noga omkring och vände och vred på de olika sorterna och varianterna. Läste på etiketter, mörk, ljus, nja, nä, ja och var noga med vilka jag tog.
”Räcker det där då?” frågade Thomas när jag hade packat på mig 10 glasflaskor.
”Ja, herregud. Jag ska ju jobba!” sa jag.
(för att kasta oss fram ett par dagar i SRF-historien så kan jag berätta att jag hade åtta flaskor kvar när jag kom hem igen så…ja, ehe…det räckte gott och väl för mig).

Som sig bör så körde vi fel några gånger på vägen ned.
Har nu fått se lite mer utav Halmstad än vad jag egentligen var intresserad av. Men…tja, det ingår ju som sagt.

SRF5

Efter ungefär sex timmars bilfärd började vi äntligen närma oss festivalområdet. Även i Sölvesborg ar det grått och rått. Då det var tisdag den 3 juni, alltså dagen innan festivalen skulle sätta igång så hade det inte kommit så mycket besökare ännu. Ett par husvagnar här och var samt några mat- och merchstånd som hade öppnat. Det var ju inge lattjolajbanväder att gå ut och festivalmingelfotografera i direkt, men jag tog ändå en sväng ut på området.

SRF10

Ganska så snart kände man sig hemma. Så mycket fred och kärlek på området. Att bli skjutsad i en kundvagn (INNAN festivalen ens har börjat) är ju bland det finaste man kan göra mot någon man tycker om. Tycker i alla fall jag…

SRF6

På Rosenlunds Camping hittade jag några bekanta vänner från förra årets festival.

SRF7

Där borta var festen igång och alla var där! Utanför Jörgens och Gugges rockbuss var det hög musik, dans och mouserande. Jag får en burköl och jag glider omkring på campingen för att träffa alla som har anlänt till festivalen.

SRF12

Vi korkade upp…

SRF8

…och firade Sweden Rock Festival 2014. Från och med den här dagen och fyra dagar framåt fanns det ingen ”yttre värld”. Inga måsten eller tider att passa alls…förutom roliga då. Det kändes ju inte direkt som en uppoffring att gå och titta på Billy Idol, Alice Cooper och Black Sabbath (för att bara nämna några!) om kvällarna. Tjoflöjt!

SRF9

Man träffar ju alltid nytt folk man lyckas bli bästis och bundis med över en kväll.
Här har jag en fotoutmaning med en kille som ville låna en utav mina två kameror jag hade hängande runt halsen.
”Jag lovar att du inte kan ta bättre bilder än min mobil!” sa han, och sedan var det igång.
Såhär låg han i gräset framför en stor högtalare och kämpade med att fotografera den på hur många olika snygga, konstnärliga och annourlunda vinklar som helst i säkerligen 20 minuter.
”Nu är jag klar!” sa han och kom fram för att visa.
Fem bilder på tjugo minuter. En med ett grässtrå i förgrunden, en annan med en öl på lådan och en tredje som bara bestod av…fartränder. Typ.
Men det var fint ändå. Vi hade det trevligt.

SRF11

Sedan försvann han ännu en gång. Sneglade bort mot alla träd längre bort på campingen och såg honom hulka sig över någon buske.
Hoppsan.
En kvart senare kommer han tillbaka och lite skämsligt och förlåtande säger han:

”Alltså…förlåt, du får ursäkta mig.”
”Du, det är festival nu…” svarar jag.
”Jamen, jag vet. Men ändå.  Jag…ja, förlåt.”.
Förlåt att jag mår dåligt. Det gör inget. Vi tar hand om dig. Ja, så är det.
Och, ska jag vara helt ärlig och ta ut festivalberättandet i förskott så var det där faktiskt det enda ”diskret hulkandet i en buske” som jag såg under alla dessa festivaldagar.

SRF13

När mörkret kom och jag var färdig med min burköl valde jag att börja gå hemåt. Precis som vi gjort de senaste två åren bodde vi i en stuga sisådär en kvarts promenadavstånd från festivalområdet. Ungefär samma tid som jag börjar gå så börjar det droppa in sms från festivalpolare från tidigare år:
”Är du här nu?!”, ”Kom till vårat läger!”, ”Men vafan, ska du gå och lägga dig nu?”, ”Josefiiiiiine!”.
Man ska sluta när man är på topp, har jag hört – så jag gick hem till min säng och somnade böms.
Dagen efter skulle festivalen börja på riktigt.

Nästa Sweden Rock Festival-inlägg kommer imorgon! Då med bland andra Backstreet Girls, Freak Kitchen, möte med konferenciererna, festivalmingel på området och massor av annat skoj.
Bra vah?!

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

 

Det handlar om timmar nu

2014-06-02 av

Det är inte längre två veckor, inte heller en vecka eller ens ett par dagar kvar
– det handlar om timmar nu. Ett par fjuttiga timmar som jag strax ska sova bort. Det kommer gå så fort.
Eller så är det just DET det inte kommer att göra.

Det är stor sannolikhet i att jag likt ett litet barn natten till julafton eller födelsedagen kommer att ligga vaken inatt och vrinda och vända på mig i sängen, få för mig att vara toanödig eller törstig i gryningen och då måste gå upp en helt orimlig tid som verkligen är helt absurd att gå upp vid.

Jag går upp för trappan till övervåningen och mot badrummet. Morsan kommer då att vakna hon också eftersom dörren till toaletten är alldeles intill hennes sovrum.
”Varför är du uppe nu?!” kommer hon att fråga nyvaket.
”Jag…måste ju gå på toa…” kommer jag att svara med osäkerhet i rösten, för jag är ju inte alls toanödig och jag vet att mamma också vet att jag inte är det.
”Mhm…” ska hon svara och vända på sig irriterat om i sängen medan jag går in på toan med huvudet sänkt för att sedan där inne kämpa med att få ut en liten kissedroppe bara för att, men allt som kommer är ett litet ljudmikroskopiskt ”plupp”.

Sedan ska jag dra på mig pyjamasbyxorna och ställa mig och spegla mig en stund. Väntar med att spola. Återigen, det ska ju verka som att jag faktiskt var kissenödig.
Jag har utslag på hakan och kinderna. Finnar eller plitor som aldrig vill ge med sig utan som bara byter plats med varandra. När den ena har försvunnit så dyker det upp någon en annanstans. Ser ständigt ut som jag har ovårdad hud eller fast i puberteten med dålig hy och allt vad det innebär (bra på så sätt att busschauförerna och tågvärdarna alltid tar mig som ”Ungdom” och inte ”Vuxen” när jag pendlar mellan Sollebrunn, Alingsås och Göteborg. Tjänar sisådär 20-30 spänn på det varje gång…). Sätter upp håret i en toffs.
Varför då?

Klockan är 04:40 och ingen kommer tänka att man passar bättre i uppsatt än utsläppt hår, men på något vis känns det ändå bättre med hästsvansen. Känns som det passar ansiktsformen bättre. Jag har komplex för mitt runda ansikte och barnsliga kinder. Jag känner att jag alltid har haft det komplexet och kommer nog dras med det ett bra tag till,
om jag inte bara bestämmer mig för att skita i det och istället bara va lite gó.

Ungefär i den sekunden kommer jag att komma på mig, hur töntig det egentligen är att haka upp sig på ett par kinder. Hur töntigt det är att tänka på dem när jag om bara några timmar kommer visa upp dem för sisådär 20-30 000 okända personer från hela Europa och inte faen kommer de att stanna upp och titta på mina kinder och låta de påverka hela deras dag där nere på det där gröna området i södraste Sverige. Det där gröna området där solen alltid lyser, där det alltid är varmt, där vallmon alltid är som finast och där inga kinder varken är för stora eller för små. De är alldeles perfekta.

Sedan ska jag le framför spegeln. Tönt-le överdrivet mycket. Ta ett sånt där farmor-grepp om ena kinden och dra lite extra i det bara för att det är roligt. För att kinderna är så mycket jag. Samtidigt som jag hatar när folk säger någonting om dem, något om mina ”runda gulliga kinder”, så känner jag att det är så jädrans mycket ”jag” och kommer alltid att vara så jädrans mycket ”jag”.

Spolar till slut på toa, tvättar händerna och går sedan ut ur badrummet. Går förbi mamma som ligger kvar i sängen fast med ryggen vänd mot mig. Trots det så tittar jag mot hennes håll och ler jag stort och brett. Hon ser mig inte såklart. Kanske har hon redan somnat om.

Jag går nedför trappan igen och vidare in i mitt rum. Lägger mig i sängen och stirrar upp i taket.
Om några timmar kommer det att vara ”okej” att gå upp på riktigt. Jag kommer ligga vaken tills dess, och när det väl är dags att gå upp kommer det tåras i ögonen för att jag är så trött, och då kommer jag få höra det på hela bilresa ned till Sölvesborg att jag borde ha sovit istället för att ha legat vaken.
”Jaa…jag vet…” kommer jag att svara samtidigt som mitt huvud åker upp och ned i passagerarsätet då jag gång på gång är på väg att somna.

10362089_800212813331175_1083572849_n

Det är mycket möjligt att det går till just exakt sådär om några timmar när Dagen med stort D är kommen. Dagen jag tar min gigantiska avlånga resväska jag packat i över en vecka nu och varit så jädrans väderoptimistiskt att jag packat ned sju par färgglada shorts i regnbågens alla färger och åker ned till Sölvesborg och Sweden Rock Festival.

Mina kinder följer med dem också. Vi ska stå där i fotodiket och även om jag är en av de där pressfotograferna som vanligtvis jobbar med det stela pokerfacet så kommer jag med all säkerhet att le sådär överdrivet klämmekäckt mot både Alice Cooper och Billy Idol
– för att det är så jädrans fantastiskt och fint att jag får vara där och göra det jag verkligen älskar.


Nu är klockan snart 23:00 och jag ska försöka sova på riktigt.
Imorgon åker vi.
Med mig, förutom kamera, kinder och för många shorts
ska jag ta med mig den finaste komplimangen jag någonsin fått:

”Du är som Håkan Hellström på en nyponrosbädd.

Du är inte sådär jättebra på någon speciell grej, förutom att vara just precis som DU verkligen är!”

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-12-07

  Jag minns en kväll för länge sen när ja va med Collins och kollade in en konsert med Torsten Flink. Det var  efterhäng med bandet på JAZZÅ på Andra Lång. Nikke Ström va där och Torsten Flink skrev på lappar eftersom han hade tappat rösten. Flink ville att jag…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-11-17

3 Avocado 1 halv burk röd tångkaviar 1 halv burk svart tångkaviar Hackad rödlök Havregrädde Droppa i citron 1-2 tsk En liten korv tartex Blanda alltihop till en goja.Det skulle bli en sås men det blev ingen sås,det blev en GOJA. Ätes på midsommar eller jul.

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...