Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Alla vill veta vad vi köpt vår tröja: Vi hittar det mest prisvärda festivalmodet

2014-09-16 av

Festivalsommaren är till ända, och nu väntar en lång musikhöst med klubbspelningar. Men än så länge är det indiansommar, i samband med att Zalando lanserade sin Festivalguide så valde Göteborg nonstop ut lite kläder för den rätta festivallooken, och som som passar såväl utomhus- och inomhussäsongen. JoJomen och Ozelot visar i detta inlägg upp sina fynd…
och JoJomen får börja.

USAPorträtt_3768

I samband med flytten från Sollebrunn till Surte så kunde inte det här erbjudandet från Zalando komma mer lägligt. Ni vet, man ska packa flyttlådor och det är först då man blir medveten om hur mycket kläder man faktiskt samlat på sig genom årens lopp.

USAPorträtt_3739

Jag är en sån; jag har svårt att slänga kläder (kändes som jag just där sabbade alla mina chanser till att flytta ihop med någon i framtiden, hoppsan). Visst, om det är något som verkligen inte passar längre så gör jag mig av med det, men…om det verkligen passar, trots att jag köpte det någon gång under mellanstadiet (jojomen, det går allt att komma ned i en hel del kläder från den tiden) så använder jag det.

USAPorträtt_3757Blå maxiklänning, Twintip, 229:-

Den här flaggan ni ser på bilderna ovan, det är förvisso inget klädesplagg men den fick min mamma in till sin second Hand-affär Trash som hon hade i byn för ett par år sedan. Himla snygg, dessutom har ju hela den här England och USA-mönstertrenden spridit sig något enormt i var och varannan butik.
Så, tillsammans med den här klänningen, som förmodligen är det absolut bekvämaste jag äger just nu, så gjorde den sig perfekt. Både under fotosessioner på åkern i Sollebrunn.

10547603_10153074774022178_5660564785262730495_nLeopardklänning, Even&Odd, 189:-.

Är ingen Elsa Billgren, som bara har klänningar i sin garderob och inte en enda byxa,
men jag har börjat förstå hennes tänk sedan jag fick hem mitt paket med klänningar jag beställt.

0webb
Leggings, Noisy May Snack, 209:-.
Sedan som, tja, bekant så flyttade jag ju in till min lägenhet. Fick slängt massor av gammalt och fyllde byrålådan, skåpen och garderoben med nya ting.

Som om ett par ormmönstrade leggings (joråh, det är ormar på) räckte så valde jag att köpa matchande tröja till. Perfekt ”fotografuniform” om inte annat (kanske inte på bröllop eller liknande när man ska vara lite mer av ”flugan på väggen”, men festival – absolutligen!).

ZalandoWebb1

ZalandoWebb4

Sist men inte minst plockade jag på mig en stor sjal också. Men… jag kände att jag ville göra något mer med den än bara ha den runt halsen. Det mönstrade tyget var så jädrans fint…
så jag gjorde om den liten och använder den numera som bordsduk på köksbordet. Också en variant!

ZalandoWebb3Tubhalsduk, Even&Odd, 89:-.

Ozelot i sin tur hämtade inspiration från Fear and Loathing in Las Vegas och intervjuer med Hunter S Thomson på Speed. Vad passar då bättre än en flätad stråhatt med ett fränt band på? Den här kommer från River Island.
Glasögonen är pricken över i:et och passade nog turkosa och gula för att matcha hatten!
Du hittar den här på Zalando.

hunter Hatten hittar du här.

Det är fortfarande folkölsväder ute, och då gäller oömma och praktiska kläder. Ett par klassiska gröna Vans är aldrig fel! Till det ett par ganska mörkblåa jeans (inga gräsfläckar under festivalsittningar) från Cheap Monday modell Slim Fit för 299 kr. Som hittat!

IMG_0437
Vans i olika modeller

”Stod ensam kvar på torra land med något som kändes som en hel hushållsrulle mellan benen…” Då det kändes, del ll

2014-07-21 av

d75736d8ebab0a144da4e15c3145fee6
Bildkälla här.

* Jag övernattar i vad som skall komma till att bli min lägenhet i Surte. Det är Mors dag och jag promenerar bort mot kyrkogården där min morbror ligger begravd sen en lång tid tillbaka. Jag har aldrig träffat honom, han dog när han var i min ålder, runt 22, någon gång i mitten på 80-talet
– trots det sätter jag mig på huk framför gravstenen och gråter för att det känns som jag känner honom och att vi har stått varandra så himla nära en gång i tiden.

* Förlorar min oskuld när jag är 19 och har förberett en närmare 5 timmar lång spelningslista med världens bästa låtar på min dåvarande pojkväns spotifykonto. Vissa tjejer tänker på vad de väljer för underkläder när de har på känn att något sånt här är på gång, men allt jag kunde tänka på var låtlistan.
Låten som spelades just där, just då, in the moment? Är 98% på att det var den här.

* Sista kvällen med gänget innan skolavslutningen på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv. Jag dansar så mycket att jag blir helt genomsvettig, får ont i huvudet, syrebrist och tappar rösten. Ligger till slut på golvet och dansar breakdance till Red Hot Chilipeppers och Prince.
15 timmar senare, med alldeles för lite sömn i kroppen och fortfarande träningsvärk efter nattens oändliga dans, står min bästa vän på skolan och jag på det som kallas Kärleksstigen mitt i skogen med varsin pissljummen Sofiero och gråter i varandras armar för att vi ska skiljas åt efter ett halvår på samma internat.

* Varje gång jag säger att jag varit på Island och badat i det 42-grader varma vattnet i Blå Lagunen. Just för att det är en liten detalj jag inte riktigt har berättat om just den där resan
– jag badade aldrig i Blå Lagunen då. Jag fick mens samma dag som vi skulle ut på sightseeing och jag hade varken bindor eller tamponger med mig. Stod ensam kvar på torra land och med något som kändes som en hel hushållsrulle papper mellan benen (ja, toapapper fick fungera som binda tills jag morgonen därpå kunde springa in på nå’ isländsk variant av ICA och köpa på mig bindor för en hel livstid…) och tittade ut på alla mina resekamrater. Sa att jag mådde dåligt och hade ont i magen.
Ändå säger jag idag ”Ja, oj vad gott det va i den Blå Lagunen asså! 42 grader, helt crazy! You have nooo idea asså!”.

* Min första utekväll som 18-åring. Henriksberg och Spiders absolut första spelning. I baren ser jag sångaren i det här bandet, som jag sett flera gånger på klubbar som jag egentligen varit för liten för att få komma in på och då haft med syrran som målsman.
Jag säger att jag tycker om honom och hans band. Han blir glad
– sedan hänger vi hela kvällen och jag tycker att det är så jädrans fantastiskt att vara 18 år och träffa så många fina människor.

* Varje gång jag hör den här låten. 

* Jag ska sända mitt sista Radio JoJo i Radio 88 för att ta en längre paus. Det är helt tomt på stationen när jag äntrar studion och det känns som jag inte har några lyssnare alls denna fredagen. Jag tänker att
”Jaha, jamen…det var ju…trist, typ…”,
två sekunder senare kommer min storasyster med tårta med ljus ut, en utav mina radiokollegor med en ännu större tårta och sedan en lyssnare med världens största orkidé i famnen. ”Var är Josefine?” frågar han. När jag kliver ut ur radiostudion ler han sådär ”morfar på film-varmt” mot mig och ger mig sedan en lång kram.
”Tack för att du förgyllt radion med din fantastiska dialekt och musik. Du är underbar!”.
Torkade en tår eller två.

* När P4 ringer upp mig, mitt under gräsklippningen ute i boschen, bara någon vecka innan Sweden Rock Festival och undrar om jag kan vara gäst i programmet ”Irving i P4” med Tony Irving, för att lära honom ett och annat om festival när de livesänder från området i Sölvesborg.
”Vi såg på din blogg på Göteborg Nonstop att du skriver och tar massor av fina bilder på festivalen. Vi vill ha med dig!” sa tjejen från Sveriges Radio som hade ringt upp mig.
Den första tanken som slår mig är att
”Oj, det finns verkligen folk som läser min blogg. På riktigt..”.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Jag vill gifta mig med dig!” @ Sweden Rock Festival 2014, sista delen

2014-06-18 av

Så,
nu är det alltså dags för det absolut sista inlägget om den här Sweden Rock-trippen.
Sista för I ÅR alltså.
Ska inte tacka, hylla och hurra för mycket såhär ibörjan av inlägget, det gör vi i slutet när en kort summering om festivalen kommer.

Eftermiddagen, den 7 juni, min födelsedag såg ut som sådan…

SRF181

Jag gick för det mesta själv inne på festivalområdet. Eller, ehe, jag och 29 999 andra människor då. Fast vad jag mer menar är att jag inte gick armkrok (inte så många gånger i alla fall) med någon, utan var lite här och där, hit och dit, pratade med den och den, han och hon och så vidare. Det kan vara ganska skönt ibland.
När jag promenerar på området i jakt efter någonting att äta hör jag plötsligt massor av ”Öööh”:ande. Det är ju förvisso det man hör allra mest på festivaler, just ”ÖH!” alltså, men nu var det mer som att någon eller några ropade på mig. Såg mig omkring, hit och dit – ingenting. ”Öööh”:et blev högre. Då tittade jag upp och hittade de här två.
”Ralf! Ralf mellan benen!” ropade dem. Jag visade rumpan med Mustasch-loggan på. De ropade ännu högre och bad mig komma upp.

Jag tror knappt vi presenterade oss själva för varandra, men vi stod och pratade en stund. De fick för övrigt nomineringen för bästa kamratskap-klädsel. Två olikheter, men så fantastiskt fina tillsammans. Häj häj!

SRF180

Hade tidigare under dagen stött på Danne McKenzie, före detta trummis i Mustasch. Han sa att jag skulle komma förbi Rockklassiker-tältet senare på kvällen för att kolla in hans senaste projekt han och några grabbar höll på med. Lite avskalad countryrock skulle man kunna säga att det var. Om det var ett nytt band permanent eller om det bara var ett liten ”kul grej” för just den här kvällen på Sweden Rock vet jag inte, men det var ganska skönt att komma in någonstans där det var svalt, lagom mycket folk, en enkel liten bar och… väldigt avskalat.

SRF183

Men det dröjde inte länge förrän jag fortsatte vidare mot större scener.
Det var en så perfekt ljummen sommarkväll och allt eftersom solen gick ned så kände man att hela festivalen började närma sig sitt slut. Men det var inga jobbiga känslor i det hela, snarare ganska…fina. Lite vemodigt förstås, det är det ju alltid när något så fint tar slut.

På bilden ovan är Anders Tegner mitt uppe i att ta sitt livs första selfie. Vad passar inte bättre än att ta den på Sweden Rock Festival liksom?
Jag stod och dansade till Ted Nugent tillsammans med Anders senare på kvällen och frågade just om den där bilden. Resultatet? Ja, det får ni se längre ned i det här inlägget.

SRF182

Anders var på plats på Festival Stage för att presentera festivalens absolut största idol, nämligen Billy Idol.

Om det är någon människa jag verkligen beundrar – så är det banne mig Billy Idol. Jag har en Idol-trio.
1. Ralf Gyllenhammar (det kanske inte kommer som någon direkt nyhet…), 2. Håkan Hellström (ja, jag gillar honom. På ett icke hysteriskt fan-vis, utan mer att han är sig själv så jädrans mycket – DET är det finASTE!) och 3. Billy Idol.
Varför Billy? Ja, det undrar faen jag med ibland. Jag menar...
Det är så fruktansvärt mycket 80-tal och jag tycker att det är skitläskigt egentligen. Han är grymt medveten om alla sina poser och sitt mimspråk med ankläpp, plutmun och hela köret. Det är nitar och läder, öppna skjortor som blottar en vältränad brunbränd kropp och massor av bling-bling överallt. Ett platinablonderat hår som står rakt upp och har varit överstylat i över 30 år.
Men allt det där, det är så fruktansvärt mycket Billy Idol.
Han står för varenda liten rörelse och gör det med glimten i ögat. Driver nästan med sig själv.

186

En utav fotograferna i diket berättade efteråt hur Billy hade blivit lite väl flörtig med en blond och storbystad brud i den främre raden i publiken.
Jag blir inte förvånad, och det är klart att jag inte tycker att allt Billy vidrör, rör och säger är det med briljanta.
Det är nog den där jädra pondusen, jävlaranamma- och ”I’m a powerhouse!”-känslan som han har som jag känner att DÄR vill jag också va. Det DÄR vill jag också ha.

SRF185

Om jag själv står på en konsert så vet jag att jag kan bli riktigt irriterad om två stycken framför mig väljer att hångla bort allt som händer på scenen. Den här gången stod jag ju inte i publiken utan i diket, men jag hoppas innerligt inte att några retade upp sig på dessa två för det  var något med dem som fick mig att tänka att de var världens sötaste par. De stod och kramades, pussades och sjöng med i låtarna mellan pussarna. Fick inte med det på bild, men det räckte gott och väl såhär för jag vet ju själv hur jädrans söta de var. Gölli-göll.

SRF184

Alltså…mannen.

SRF188

Vi fotografer får som bekant bara stå och plåta i diket under de tre första låtarna, så när den turen var över var jag fast beslutsam om att jag skulle knö mig in i publikhavet och dansa och sjunga med under hela Billys spelning. Sakta men säkert tog jag mig framåt och snart var jag så nära att jag kunde ta på Bil…nä. Inte riktigt. Men på scenen i alla fall.
Där framme riggade jag på min telezoom på kameran och försökte ta ytterliggare några bilder på Billy.
”Jag vill ha din kamera nu.” säger en snubbe bakom mig. Jag tittar på honom och svarar att jag förstår honom, och nickar åt hans iPhone.
Jag tar några bilder till och sedan säger han igen:
”Jag vill ha de där bilderna. Jag vill gifta mig med dig – så kan vi ha dem i vårat gemensamma fotoalbum!”.
Okej, svarar jag och när Billy Idol drar igång med sin klassiker White Wedding bestämmer vi snabbt att det blir våran bröllopslåt.
Jag tror han hette Stefan, men jag är inte säker. Vi tänkte gå och gifta oss uppe vid entrén till festivalområdet, men vi båda backade ur (efter att ha haft både svensexa och möhippa i publikhavet) och blev lite skrajsna för varandra.
Det var nog lika bra. Det lät som han pratade skånska också. Kommer ju aldrig funka då liksom…

SRF198

Min föredetta blivande man, hans kompisar och jag skiljdes åt. De skulle dricka öl, jag skulle vidare för att fotografera Ted Nugent som spelade på Rock Stage några hundra meter bort.
Trots att solen hade gått ned och flera hade tagit på sig tjockare tröjor och köpt Sweden Rock-filtar för att hålla värmen var jag helt genomsvettig av allt dansande och sjungande till Billy. När jag av en slump fick syn på min spegelbild efter spelningen såg jag att jag hade blodstänk på ena kinden. Såg sedan ned på min högerhand där jag lyckats ”spräcka upp” ett nagelband och därmed blodat ner hela mig. Såg helt sjuk ut. Vakterna i till Ted Nugents fotodike måste trott att jag var helt galen.

För övrigt är det inte lite bad ass av Ted att kunna stå på scenen efter att ha nyligen opererat båda sina knän.
Helt crazy den där människan.

SRF189

När min tid i Ted’s fotodike var över gick jag och ställde mig ganska långt bak. Stod där med min självlysande väst, min födelsedag-tshirt och Ralf trosor och tittade på allt och alla omkring mig. Hittade Anders som stod alldeles ensam några meter ifrån mig. Smög upp intill honom och då kom han loss rejält och visade hur briljant han var på att spela luftgitarr till alla Teds hits.
”Åh, den här!”, ”Den här låten!” och ”ÅH! Här!”.

10423632_10152949770932178_2476865440612628529_n

Och, tja, ni vet den där selfien Anders tog uppe på Festival Stage som jag skrev om förut…
”Anders, hur gick det med den där selfien egentligen?”
”Sjukt misslyckad!” sa han och började gapskratta.
”Jag fick bara med scenkanten…” berättade han.
Såg då min chans att  för en gång skull lära honom någonting och tog därför denna kjempeglada selfie.
Trots sin gynighet, visst blev den vacker?

SRF190

Efter en stund var Anders tvungen att gå och förbereda sig inför kvällens absolut sista arbete på Festival Stage. Volbeat skulle headline:a denna kväll och tanken var att Anders, tillsammans med de andra konferenciererna avsluta och tacka alla för en fantastisk festival. Gjorde ett sista försök att få honom att få publiken att sjunga ”Ja må du leva!” för mig, men han bara log och sa
”Du har ju i alla fall fått ett grattis av mig…”.
Jo, tjena – och av tio tusen till – men festivalområdet rymmer 33 000 – det var alltså inte nog!

SRF191

Jag gick för att förbereda mig jag också. I vänta på Volbeat stod jag och pratade med ett gäng andra fotografer om hur festivalen hade varit. Plötsligt kommer Ronny  Svensson från backstageområdet.
”Ronny, skulle inte du…prata nu?” frågar en fotograf från Expressen.

Ronny förklarar att Volbeat vägrar låta dem prata innan deras spelning. Alla medverkande band och artister blir alltid tillfrågade om det är OK att konferenciererna presenterar dem innan de går på scenen. De allra flesta banden och artisterna hade gått med på det, men inte den här kvällen. Volbeat satte stopp för det planerade avslutningstalet.
Varför? Vet inte.
”Danskar!” sa en fotograf längre bort som hade lyssnat på vad Ronny berättat.
Det hela fick mig att tappa lusten totalt att fotografera bandet. Dessutom gjorde jag världens bad ass-grej och gick efter en halv låt. Vakterna in till fotodiket tittade minst sagt förvånat på mig när jag kom ut så snabbt igen.
Skit samma, kände jag. De förtjänar inte att uppmärksammas (förutom deras dåliga attityd då…).

SRF192

Och DÄR lämnade jag festivalområdet. För gott. För i år.
Jag såg mycket mer nöje, fred och kärlek att fotografera vimmlet och minglet bland alla merch- och matstånd utanför entrén. Trots att det var sista kvällen så skrattade, sjöng och skrålade folk mer än någonsin. Jag mötte upp mamma min där också. Hon hade gått ned för att fotografera folk hon också.
Hon fotograferade mig också. Hon bad mig ställa mig intill en gigantisk låtsas-glass som stod intill ett mjukglass-stånd. Jag började ”slicka” lite på den samtidigt som jag kramade om den och blundade sådär njutningsfullt (inget sexuellt, jag menar – det är en glass och det är ju gott!). Där stod jag en stund och poserade. När jag öppnade ögonen igen för att se om hon var klar så var hon helt borta!  När jag släppte glassen såg jag henne några meter bort. Där hade jag alltså stått och slickat på en jäkla låtsasglass hur länge som helst framför massa okända människor.
”HALLÅ?!”
”Vaaaa?” sa mamma och tittade oförstående på mig.
Skrattade så mycket att jag hade ont i magen efteråt.

SRF193

Tuffisgrabbarna fick syn på mig och min fotoväst (som jag dumt nog glömde att lämna tillbaka samma kväll. Var väl för arg på Volbeat I guess…) och tog tag i mig. De ville att jag skulle fotografera dem. Visst visst, svarade jag och klickade av. De var mycket ivriga efteråt att få reda på vart bilderna skulle publicerad (then they would be like ”almost famous” you know!), så jag gav dem ett visitkort.
Så, pojkar – här är ni! Förhoppningsvis har nu våra 5 000 Göteborg Nonstop-lajkare på Facebook kollat in er. Tjoflöjt!

SRF194

Nattamat av alla de slag längs hela allén mot sista campingsplatsen. Nomnom…

SRF195

Snart skulle alla läger och camps med fyndiga rock’n roll-namn vara borta och gone forever. Redan den här kvällen såg man flera som valt att börja packa ihop sig (eller bara slå sönder allt) och förbereda sig för att åka iväg. Vi gjorde det 2012; lämnade festivalen mitt i natten, sisådär klockan 01:30 eller så.
Ingé bra grej. Var hemma i Sollebrunn 05:30. Bah…

SRF197

Klockan 01:30 gick vi och la oss i våra turistsängar för sista gången för det här festivalåret på Sweden Rock…
Kändes lite…konstigt. Tomt.

SRF199

Ännu mer konstigt och ännu mer tomt var det att vakna upp dagen efter.
Vad ska jag se för band idag då?
Inga.
Vilka tider har jag att passa?
Inga.
Vilka ska jag hälsa på idag då?
Inga.
Idag ska vi åka hem.

SRF202

SRF204

Pizzadegen jäste fint i solen…

SRF200

Det var fler än jag som hade tagit mig ned mot det stängda festivalområdet för att betrakta nedmonteringen av scenbygget. Vemod i luften. Det var tyst, stilla och skillnaden mellan de fyra festivaldagarna var enorm. Inga spelade längre någon musik och folk pratade knappt med varandra, och om de pratade med varandra var det tjaffs. Eller dusch-snack.
”Vad är det första du ska göra när du kommer hem nu då?” frågade en kille sin kompis som gick framför mig.
”DUSCHA!”
”Ah, som fan. Länge.”
”Mmm. Och borsta tänderna. Flera gånger.”
”Ja. Och byta kalsonger.”
”…va? Har du inte…?”
”Jo men…inte så värst många gånger.”
Myz.

SRF201

SRF206

Sedan var det dags för även oss att lämna Sölvesborg för den här gången. Vi städade undan våra saker, packade bilen och rullade ut på motorvägen. Förbi alla åkrar, vindkraftverk och vallmo-blommor (som för övrigt är världens vackraste blommor). Nu väntade en dryg sex timmar lång bilresa hem till Sollebrunn igen.

SRF207

Obligatorisk glass på hemresan. Köpte en Expressen och läste om Håkan Hellströms fantastiska spelning som hade ägt rum på Ullevi och recensionen om Billy Idol från Festival Stage kvällen innan (hur fäen kunde Billy bara få tre getingar?! Bedrövligt!).
Orkade inte säga så mycket i bilen. Visste heller inte vad jag skulle säga – trots att det hände så fruktansvärt mycket på festivalen. Både fina, vackra, roliga, romantiska saker, men också en del könstiga och tråkiga saker. Men de roliga sakerna vägde naturligtvis upp de dåliga.
Och nu, idag, några veckor senare så kommer jag knappt ihåg vad det nu var som var dåligt
– så så jädrans dåligt kan de ju inte ha varit.
Jag menar, det var ju ändå Sweden Rock Festival.
Skulle vilja avsluta festivalrapporten med ett klassisk rockstjärne-pose och typical klyscha från Festivalscenen:
Tack som fan Sweden Rock! Ni är underbara! Vackra som fan! Vi älskar er! WHOOOHOOOOO! 

Som jag sagt tidigare år; har du inte varit där så kan du inte förstå hur fantastisk festival det är. Blir tårögd bara jag tänker på det.
Och som jag lovade i förra inlägget, att skriva en kort resumé om vad som varit bäst respektive sämst så blir det såhär…

Det bästa: När det började.
Det sämsta: När det tog slut.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

 

”Jag står vid jätteballen!” @ Sweden Rock Festival, 4 juni del 2

2014-06-11 av

Vilka rubriker jag sätter på mina inlägg? Förlåt, jag måste bli snällare med det där, fast det hela blir ju ganska fint ändå om man faktiskt läser inläggen – och det vill man ju att ni ska göra!

Vi fortsätter där vi slutade i senaste inlägget. Första riktiga festivalendagen på Sweden Rock. Det duggregnade och blåste. Mina byxor hade spruckit, jag har varit sur, grinig, trött och arg…
…men så snart jag hade kommit igång med fotograferandet, minglandet och vimmlandet så kändes det ganska bra igen.

SRF34

Matstånden användes som, förutom en bensinsation för homosapiens, ett sätt att stämma möten och träffar med vänner på festivalområdet. Alla känner liksom till:
”Vi ses vid Vildsvinskebaben!”
eller en annan favorit:
”Jag står borta vid Jätteballen!” .

SRF41

Borta vid 4Sound Stage spelade Crowbar, ett doom/metalband från New Orleans.
Kirk Windstein, även känd från gruppen Down, har nog tagit många selfies genom åren.

SRF44

SRF43

Man har en bra överblick på publikhavet framför scenen. Ibland händer det att man får syn på någon som man känner.
Det här måste nog vara en absolut sämsta komponerade bilden jag tagit på festivalen. Själva motivet, Moa, är ju egentligen himla snäll och fin, men här har jag inte lyckats fånga henne i sitt esse om man säger så.
Förlåt Moa. Får ta igen det där någon annan gång.
SRF42

Ungjävlar fanns det gott om.
Förstå mitt skämt  (det var väl meningen att hon skulle se ut som en liten jävel?!), annars kommer alla mammor (+ alla andra) tycka illa om mig.
Gillar för övrigt den där nonchalanta vänsterarmen hon så snyggt stretchar ut.

SRF37

Vill man inte synas kan man klä ut sig till ett camouflage. Huvudpersonen i denna bild ville inte riktigt titta in i kameran, men hans kompis var mer på:
”Titta en kamera! Titta då! Vi blir populära!” sa han medan de vandrade förbi kameran och vidare mot sitt camp på Rosenlunds camping.

SRF52

Åh herre min gud, DEN HÄR mannen hade jag ju nästan glömt av att berätta om.
Mitt uppe i intervjun och fotograferingen med Allers (”Allers?!” tänker ni. Kolla in det här inlägget!) kommer två rejäla MC-gubbar gående, varav den ena skrattar så fruktansvärt mycket, högt och länge att han håller bokstavligt talat på att dö. Jag har aldrig i hela mitt liv sett någon skratta så fantastiskt vackert och mycket. Kinderna höll på att sprängas, och mina också när jag själv inte kunde hålla mig. Herregud vad söt han var!

SRF53

Han tog stöd mot mamma min (lägg märke till hans kompis som klappar lugnande på hans rygg) och bara skrattade och skrattade och skrattade – precis som mamma och jag gjorde. Vi hade ingen aning om vad han skrattade åt, men det gjorde ingenting – det var så fantastiskt fint!

SRF54

Sedan, när han hade skrattat klart, lunkade de likt Timon & Pumba iväg som om ingenting hade hänt.
Jag torkade mina skrattårar, varpå Allers-fotografen frågade mig:
”Kände du dem där eller?”
”Hahah! NEJ!” svarade jag och började skratta ännu mer.

SRF36

Så, tillbaka på festivalområdet.
Som en skottspole sprang man fram och tillbaka mellan de olika scenerna för att hinna med att se massor av band man skulle fotografera. Black Trip hade jag aldrig hört talas om, även kallat ”Superbandet” då flera utav medlemmarna medverkat i andra kända grupper. Bland andra Entombed, Merciless och Nifelheim (bröderna hårdrock i mitt hjärta!).

SRF40

Att säga att det låter som Backyard Babies låter ju väldigt fel till en början, men om man tänker tillbaka längre än så – alltså Total 13-tiden (jädrar vad bra den plattan är kom jag och tänka på nu. Gosh, det var bättre förr…) fast med mer 70-talssväng i sig så finns det vissa likheter. Tror just att jag har upptäckt ett nytt jävlaranamma till Powerhouse-listan på Spotify. Tjoflöjt!

SRF38

Å den där läskiga ungen förföljde mig tror jag..

SRF51

Just publikbilder är nog bland det absolut roligaste och ta, också det svåraste emellanåt. Om inte annat för att se hur alla olikheter och personligheter kommer fram på bild, hur de väljer att posera och…inte posera.
Just den här bilden ovan kanske inte är min absolut snyggaste genom tiderna, men den får vara med ändå. Jag vet inte mer om honom än att han tycker om Black Trip, för det var där jag hittade honom – eller där han hittade mig.
Posera kunde han.
”ÖH! HALLÅ?!”, sa han och sträckte på sig, som om att han ville vara med på bild.
”Ah! Ahföfäen! Vänta lite!” sa jag och ställde in kameran.
Klick.
Sedan var det tack och hej.

SRF47

Det började bli mörkt ute och festivalens alla första dag började lida mot sitt slut.
Ungefär här började det regna igen. Efter att ha varit uppehåll och endast några gråa moln på himlen började det istället att regna och blåsa ganska mycket. Är glad att jag inte hade shorts och linne som jag såg många andra på området hade på sig denna dag. Trots min dubbeltröjuppsättning så frös jag. Gick mot Sweden Rock officiella merchstånd och köpte en tjocketröja med festivalloggan på bröstet och plåtade några sista band på i min Michelingubbe-dräkt.

SRF48

Jag träffade några festivalpolare från förra årets Metaltown inne på området. Vi gick upp i någon minibarsliknande terass (fast som enbart sålde snus) och…
tittade på regnet.

SRF49

Att kommunicera  från olika höjder mellan två scener på Sveriges absolut största festival bland 33 000 andra besökare (jojomen, Sweden Rock Festival var utstålt i år igen!) är inte alltid det lättaste.

”Öh, ska du ha något eller?”
”Vah?”
”Ska du ha något!?”
”VAH?”

SRF50

Jag har fotograferat konserter i regn förut, fast av någon anledning var det absolut svårast just den här kvällen när Queenryche spelade som sista band på Sweden Stage.

Här avslutade jag min första dag på festivalen. Det började regna mer och kameran åkte ned i väskan.
En avslutning- och ”fira att Sweden Rock har börjat”-öl med några kamrater,
sedan var det dags att gå hemåt.

Nästa inlägg – torsdagen den 5 juni med fantastiska Bombus, presskonferens med Alice Cooper och festivalens absolut snyggaste man – who can that be, huh?! Kolla in det imorgon, vettja.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Vi är som herpes!” @ Sweden Rock Festival, 4 juni

2014-06-10 av

Vaknade upp tidigt onsdagsmorgonen. Klockan kanske var runt 05:30 och solen lyste in genom fönstret.
”Faen vad gött! Idag blir det bra väder!” tänkte jag och lyckades somna om några timmar till.

Nästa gång jag vaknade var det gråmulet och duggregnade.
”Hopp…” tänkte jag nu, men blev inte megaledsen för det, utan steg upp klockan 08 för att äta frukost. Som ni ser på bilderna nedan så bodde vi väldigt fint med lummig och grön trädgård och retro-vardagsrum. Älskar den där stora postern ang. Stockholms utställningen. Superfin är den!
SRF16

Onsdag den 4 juni; första riktiga festivaldagen. Att gå upp så tidigt som klockan 08 kanske inte var det absolut smartaste draget, men som jag redan skrivit om här förr, den där känslan inför någonting likt dagen innan födelsedag och julafton när man var mindre så är dagarna innan Sweden Rock helt amazing-jobbiga. Vad nu ”amazing-jobbiga” är för uttryck vet jag inte, har aldrig använt det förr kände jag nu när jag skrev det.
Men vi kan väl säga att det är…fruktansvärt nervösjobbigtojojherregud-känslor samtidigt som man är så jädrans gó och glad att det faktiskt HÄNDER nu. På RIKTIGT.

 

SRF14

Och jojomen, nog hände det på riktigt. Denna dagen slog festivalen upp portarna till området och första dagen på Sweden Rock Festival 2014 var igång.
Trots att jag hade gått upp tidigt på förmiddagen så var jag liiite stressad. Hur könstigt det än låter så hade veckotidningen Allers bokat tid för intervju med mig och morsan. De tyckte att det var så väldans intressant (en udda parantes här, men är det inte en barn-elefant-låt som går så? ”Det tyckte han var så intressant…”? Eh? Nä. Okej, f’låt…) att mor och dotter åkte på festival ihop. En utav frågorna vi fick intervjun var:
”Och hur länge hade ni tänkt att ni ska hålla på med det här?”
Mamma och jag bara tittade på varandra.
Inombords kände jag mest ”Det här har ju bara börjat…”

Sedan fotograferades vi i närmare tre timmar. Jag var sur och grinig, hade mens, frös, var hungrig, stressad för att jag skulle plåta ett band en viss tid inne på området och så vidare. Dessutom sprack mina favoritjeans när vi skulle posera vid en stenmur och jag hade försökt hoppa upp på muren på något snyggt sätt (att jag haft jeansen sedan gymnasietiden är en annan femma…).
”Näe, jag vill gå hem nu! Jag har mens!” sa jag till slut när jag hade fått nog.
”Oj då…” sa reportern.
Men, trots det, byxor som sprack och grinighet så tror och hoppas jag att det gick bra med reportaget.

Nu fortsätter vi med onsdagen!

SRF17

Efter att ha svidat om till superhjälte-dressen (nästan i alla fall, ni får se bilder på det några inlägg framåt) tog jag ner mot festivalområdet med mina kameraprylar och gjorde mig redo för festivalmingel- och konsertfotografering.
Dessa två brudar poserade vant framför kameran, och fick göra det många gånger till för flera andra fotografer under festivalen.

SRF18

Vettefaen om den här bruden var lika pigg på att posera som tjejerna ovan.
Hon gav mig inte fingret efteråt i alla fall,
mer ett svalt leende som mer sa ”Ja, varsågod – jag är inte så himla gó idag men jag ställer upp ändå för att det är Sweden Rock.”.
Tacktack.

SRF20

Första bandet jag plåtade var göteborgsbandet Freak Kitchen. Jag har sett  dem live en gång förut, fast det var över tio år sedan och då var det nog ett aukustiskt gig på i en musikaffär i Alingsås.
Tiden, minnen…

SRF15

Väldigt stor skara publik framför Rockstage som trotsade regn och blåst denna onsdag framför Freak Kitchen.
Det gillar vi. Jättemycket.

SRF19

”Vi har precis spelat in en jättehäftig musikvideo för närmare en miljon kronor! Den är som en disneyfilm!” berättade sångaren och gitarristen Mattias Eklundh från scenen.
”Freak Kitchen är liksom som herpes. Precis när man tror att man blivit av med det så kommer de tillbaka igen. Och NU är vi tillbaka! I höst släpper vi nytt album!”.
Bra eller dåligt att jämföra sitt band med en sådan sjukdom är ju en annan fråga, men det var ändå på något vis en fin liknelse…

SRF21

Efter att ha fått publiken att försöka ”frasera underdelarna” i några av bandets nya låtar var det dags för mig att röra mig mot motsastta scenen på andra sidan. Läste Backstreet Girls i programbladet och tänkte att
”Lite brudar måste jag ju plåta också!”

SRF23

Fast några brudar var det ju inte, bättre än så – norrmän! Såg ut som New York Dolls och påminde även lite om Turbonegro. Så jädrans snygga och så jädrans bra! Borde ha varit mer påläst om dessa herrar då de bildades redan 1984 och släppt 14 album!

SRF24

Positiv överraskning, verkligen. Gitarristen Petter Baarli såg ut som Andy McCoys (Hanoi Rocks) lillebror.

SRF26

Och sångaren Bjørn Müller var lik en lite yngre Alice Cooper.

SRF25

Dock tror jag att det här är ett sånt band man måste uppleva live för att fatta THE sväng för att verkligen fastna för det.
Så mycket attityd och röj.  Älskar’t.

SRF31

Det var fler än jag som tyckte om Backstreet Girls.
Den här killen hade för övrigt världens häftigaste fallsett som ekade i öronen ett bra tag efteråt.
Jag hoppas att ha någon dag bildar ett The Darkness-liknande band och där är sångare.
De hade blivit världens mest kända band tror jag.
Och jag deras största fan.
SRF30

Sprang in i dessa två; världens snällaste programledarduo!
Melker Becker och Mattias Lindeblad agerade konferencierer under årets festival. Det gjorde även TV4-profilen Ronny Svensson och OKEJ-grundaren Anders Tengner.

SRF28

Tog en sväng in bland alla husvagnar på Örjans Camping också för att hälsa på ett par vänner. De beklagade sig över sina grannar.
”Kolla bah! De är så jävla många!”.
Och nog var de många som satt kring de där gigantiska långbordet samtidigt som de spelade Guns’n Roses på hög volym och sjöng helt andra låtar med Nationalteatern.
Rosa peruken-mannen sjöng: ”Thinnertrasan vandrar mellan husen, thinnertrasan tänder alla ljusen…”
Varpå jag svarade: ”…så kan vi segla på molnen tillsammans!”

Barn av vår tid, det är vi det.

SRF29

Haffade Mikael Stanne från Dark Tranquallity som stod omringad mellan två ordentliga ljusajeansjackemän. Jag störde dem nog mitt i en väldigt viktig diskussion angående ett album från 1987 och ett annat från 1976, vilken som var bäst, jaha, varför då, du säger det, ja det var värst…
Ungefär precis här upptäcker grabbarna att jag hade en Ralf Gyllenhammar på framstjärten och visste inte riktigt om de skulle kolla in i kameran eller mellan benen på mig.
Hur det såg ut med Ralf där fram? Tja, ta ut händelserna i förväg – gör ni det bara. Klicka här!
En bättre beskrivning till just den där länken och bilden får i inlägget om fredagen, 6 juni.

SRF35

Och här kom han igen! Sångaren i Backstreet Girl kom schleten, svettig och gó från 4Sound-stage. Som jag skrev tidigare kommer de ju från Norge och efter min tid på Nordiska Folkhögskolan där jag hade flera vänner från hela Norden och speciellt Norge som jag pratade dagligen med så tänkte jag att ”Äh, jag fattar la vad han säger!”. Men när jag går fram till honom för att berömma dem för deras spelning tidigare samma dag fick jag till svar:
”Öughe guhe göh göhöö!!?”
Eftersom han var norrman så lät han ju såklart inte arg. Norrmän låter ju alltid glada. Hade varit annat om det varit en tysk.
”Ehe…aah, heh. Får jag ta en bild på dig?”
”Egöh ueh hagö!” sa han.
Jag tog för givet att det var ett ja.

Och ungefär här känner jag att vi delar upp onsdagen i två delar. Nästa inlägg fortsätter vi med eftermiddagen från den första dagen på Sweden Rock Festival.

Puss och kram fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Hallå, vi är här nu!” @ Sweden Rock Festival, 3 juni

2014-06-09 av

Så kom den där efterlängtade dagen; resan ner mot Sölvesborg och Sweden Rock Festival 2014. Jädrar i min lilla låda vad jag har längtat efter den här dagen.
Jag hade varit väldigt ambitiös och ”positiv som fan” med min packning också och slängt ned inte mindre än sju par shorts. Jag menar, det hade ju varit så jädrans fint väder hela veckan – och på Sweden Rock är det ju alltiiid fint väder. Det har jag ju skrivit så många gånger förr i den här bloggen.

SRF4

Fast…även om man inte kan tro det, så är det faktiskt så att även jag kan ha fel. Bara ibland.
Och den här gången var det ett sånt där ”ibland”-moment, för det var ingen sol över oss när vi tog våra väskor och bilade ned mot södra Sverige. I ärlighetens namn så kunde det nog inte bli mycket gråare försommarväder.
MEN! Vi var glada ändå; jag, mamma och vårat resesällskap Thomas.

SRF3

Resan startade runt 12-tiden. Tog en snabb tur inne på systemet med Thomas också. Jag gick noga omkring och vände och vred på de olika sorterna och varianterna. Läste på etiketter, mörk, ljus, nja, nä, ja och var noga med vilka jag tog.
”Räcker det där då?” frågade Thomas när jag hade packat på mig 10 glasflaskor.
”Ja, herregud. Jag ska ju jobba!” sa jag.
(för att kasta oss fram ett par dagar i SRF-historien så kan jag berätta att jag hade åtta flaskor kvar när jag kom hem igen så…ja, ehe…det räckte gott och väl för mig).

Som sig bör så körde vi fel några gånger på vägen ned.
Har nu fått se lite mer utav Halmstad än vad jag egentligen var intresserad av. Men…tja, det ingår ju som sagt.

SRF5

Efter ungefär sex timmars bilfärd började vi äntligen närma oss festivalområdet. Även i Sölvesborg ar det grått och rått. Då det var tisdag den 3 juni, alltså dagen innan festivalen skulle sätta igång så hade det inte kommit så mycket besökare ännu. Ett par husvagnar här och var samt några mat- och merchstånd som hade öppnat. Det var ju inge lattjolajbanväder att gå ut och festivalmingelfotografera i direkt, men jag tog ändå en sväng ut på området.

SRF10

Ganska så snart kände man sig hemma. Så mycket fred och kärlek på området. Att bli skjutsad i en kundvagn (INNAN festivalen ens har börjat) är ju bland det finaste man kan göra mot någon man tycker om. Tycker i alla fall jag…

SRF6

På Rosenlunds Camping hittade jag några bekanta vänner från förra årets festival.

SRF7

Där borta var festen igång och alla var där! Utanför Jörgens och Gugges rockbuss var det hög musik, dans och mouserande. Jag får en burköl och jag glider omkring på campingen för att träffa alla som har anlänt till festivalen.

SRF12

Vi korkade upp…

SRF8

…och firade Sweden Rock Festival 2014. Från och med den här dagen och fyra dagar framåt fanns det ingen ”yttre värld”. Inga måsten eller tider att passa alls…förutom roliga då. Det kändes ju inte direkt som en uppoffring att gå och titta på Billy Idol, Alice Cooper och Black Sabbath (för att bara nämna några!) om kvällarna. Tjoflöjt!

SRF9

Man träffar ju alltid nytt folk man lyckas bli bästis och bundis med över en kväll.
Här har jag en fotoutmaning med en kille som ville låna en utav mina två kameror jag hade hängande runt halsen.
”Jag lovar att du inte kan ta bättre bilder än min mobil!” sa han, och sedan var det igång.
Såhär låg han i gräset framför en stor högtalare och kämpade med att fotografera den på hur många olika snygga, konstnärliga och annourlunda vinklar som helst i säkerligen 20 minuter.
”Nu är jag klar!” sa han och kom fram för att visa.
Fem bilder på tjugo minuter. En med ett grässtrå i förgrunden, en annan med en öl på lådan och en tredje som bara bestod av…fartränder. Typ.
Men det var fint ändå. Vi hade det trevligt.

SRF11

Sedan försvann han ännu en gång. Sneglade bort mot alla träd längre bort på campingen och såg honom hulka sig över någon buske.
Hoppsan.
En kvart senare kommer han tillbaka och lite skämsligt och förlåtande säger han:

”Alltså…förlåt, du får ursäkta mig.”
”Du, det är festival nu…” svarar jag.
”Jamen, jag vet. Men ändå.  Jag…ja, förlåt.”.
Förlåt att jag mår dåligt. Det gör inget. Vi tar hand om dig. Ja, så är det.
Och, ska jag vara helt ärlig och ta ut festivalberättandet i förskott så var det där faktiskt det enda ”diskret hulkandet i en buske” som jag såg under alla dessa festivaldagar.

SRF13

När mörkret kom och jag var färdig med min burköl valde jag att börja gå hemåt. Precis som vi gjort de senaste två åren bodde vi i en stuga sisådär en kvarts promenadavstånd från festivalområdet. Ungefär samma tid som jag börjar gå så börjar det droppa in sms från festivalpolare från tidigare år:
”Är du här nu?!”, ”Kom till vårat läger!”, ”Men vafan, ska du gå och lägga dig nu?”, ”Josefiiiiiine!”.
Man ska sluta när man är på topp, har jag hört – så jag gick hem till min säng och somnade böms.
Dagen efter skulle festivalen börja på riktigt.

Nästa Sweden Rock Festival-inlägg kommer imorgon! Då med bland andra Backstreet Girls, Freak Kitchen, möte med konferenciererna, festivalmingel på området och massor av annat skoj.
Bra vah?!

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

 

Två veckor kvar…

2014-05-21 av

Klockan är snart halv tio på kvällen och jag har ringt upp Anders Tengner. Kollade för säkerhets skull upp på Facebook att han var online, så att han inte hade gått och lagt sig (man vet ju aldrig, jag själv blev hånad av en över dubbelt så gammal herre för någon vecka sedan för att jag hade gått och lagt mig klockan 20:30.
”Men för fäen Josefine – klockan är ju halv nio?!”
”Jamen…jag är trött.”
”Åh, herregud!”).
Som tur var störde jag inte Anders i något viktigare än en deckare på Netflix.

Inte helt oväntat börjar vi prata om Sweden Rock Festival.
Anders ska vara konferencier på festivalen tillsammans med bland annat Mattias Lindeblad och Melker Becker (fantastiska programledarduon från programmet Rundgång (parantes nummer två: ni måste klicka på den länken. Sällan man ser sådan genuin mansvänskap på TV; hjälpa varandra ned från höga stup liksom – helt  fantastiskt!)) samt profilen Ronny Svensson (finns ingen man som kan bära upp hawaii-skjortor som honom (parantes nummer två igen: här kan ni se ett utav de mest stolta ögonblicken i min instagram-karriär; när Ronny matar min gode vän och radiokollega Stefan med chailatte-glass. STORT.)).
I telefon med Anders försökte jag övertala honom att klämma in ett hej dundrande-födelsedagstal för mig uppe på någon av SRF-scenerna den 7 juni då jag fyller år, och därmed få hela festivalen att utropa ett jävlaranamma ”Hurra!” för mig.
Har så fruktansvärt höga förväntningar nu att jag nästan mår lite illa.

Blogg21

Sweden Rock.
Alla kommer vara där.

Fotograferna kommer vara där; de som jag stått i samma fotodike tillsammans med de senaste tre åren som jag varit ”en av dem” i diket. Vi kommer att nicka till varandra för att visa. Visa att vi känner igen varandra från tidigare festivaler. Sweden Rock, Metaltown, Way Out West. Vi känner igen varandra, men att vi ändå inte känner varandra. Vi kommer inte krama om varandra och kommer heller inte att säga ”Tjena hur är läget?”, men det gör inget – det är helt okej. I fotodiket är det full koncentration på helt andra grejer, fokus på utmaningen att få den perfekta bilden.

Festivalpolarna kommer vara där; de där som jag bara träffar under fyra intensiva dagar nere i Sölvesborg samma tid varje år, och sedan aldrig hör någonting mer från under de andra dagarna på året. Framför scenen, kravallstaketet är det us against the world – det är bara vi som förstår grejen, alla andra är bortom denna värld.
När festivalen är slut kommer vi inte ens ihåg vad den andre hette. I telefonlistan finns hundrafyra ”Var är du?”-sms från någon Jalle H eller ”Mr. Jagger” eller andra ”smarta” och ”roliga”  smeknamn på någon man inte har en blekaste aning om vad hen hette på riktigt. Om exakt ett år igen kommer sms-konversationen fyllas på till tvåhundraåtta ”Var är du?”-sms.

Han kommer vara där; han som kysste mig och direkt efteråt sa att jag bara Måste åka till Sweden Rock iår, för att han så gärna ville vara med mig där.
Det var då det. Nu har vi inte setts eller pratat på tre månader. Och det där ögonblicket då vi råkar springa på varandra på festivalområdet om två veckor, det kommer att vara stelt och jobbigt. ”Hej…”, ”Oj, hej..”. Sedan kommer vi gå åt olika håll med en konstig känsla i magen
– för att bara några minuter senare fortsätta festivalen på varsitt håll med våra olika kompisgäng som om ingenting hade hänt.

MC-killen kommer vara där; han som pratade om framtiden han ville dela med mig. Fårfarm på Gotland, två hundar och en stor herrgård. ”Vill du inte det? Låter inte det fantastiskt? Jag orkar inte vara den här ”värstingkillen” som åker MC hela tiden. Jag vill ju ha en familj du vet. En gård, massor av djur…”.
”Jo, det låter jättefint.” sa jag och förstod att han var väldigt full, men att det säkerligen låg någon viss sanning i det han sa, men jag valde att inte ta det till mig alltför mycket. Istället tog jag en klunk av min cider som jag hade fått av honom. Jag precis hade blivit 18 och inte hade börjat dricka öl för att jag tyckte att det var äckligt. Cider och drinkar fick det bli där och då.
Någon kvart senare hade han somnat med fötterna utanför tältet och därmed inte dragit igen dragkedjan, vilket gjorde att jag kunde smyga ut ur tältet och gå obemärkt därifrån. Det var sent, Axl Rose hade precis klivit på Festival Stage en bit därifrån, över en timme försenad, och tjöt fram Sympathy for the Devil. Skrattade inombords hur fruktansvärt illa det lät och började istället gå mot strömmen och mot husvagnen jag delade med fyra stycken andra det här året på festivalen för att gå och lägga mig.

Mina förebilder kommer vara där; programledare och journalister som jag sett upp till så länge. Och vi kommer prata, hälsa och fråga ”Hur är läget? Är det bra? Vad kul att höra! Har du sett något bra? Jaha, åh vad roligt! Ja, visst var det fantastiskt! Ser fram emot Black Sabbath ikväll…”. Och sedan kommer de gå upp på scenen och presentera alla artisterna och banden
– och jag kommer klappa händerna minst lika högt och mycket åt dem  som åt huvudbanden
– för att jag tycker om dem så mycket och ser upp till dem.

Läderarmbandsmakaren kommer vara där; stå på ”sin” plats han har haft i alla år sen jag var där för första gången 2007, han som jag köpt mina tiotal olika läderarmband med bandloggor på. Han kommer att känna igen mig och fråga samma fråga som han har gjort alla år jag varit där: ”Är du här och fotograferar eller?”, sedan ska jag kämpa under alla de där fyra dagarna med att försöka få en bra bild på honom och hans långa hår och skägg. En bild som inte är suddig, med en jobbig arm för ansiktet eller gömd bakom någon annan snubbe i samma merchstånd. En dag ska jag lyckas.

Alla mina vänner kommer att vara där,
och de som ännu inte är det kommer att bli det där nere.

SwedenRock32


”Sen är det något annat konstigt band som ska headline:a…nåt på V.” berättar Anders i telefon.

”Asså? Men är det inte bara Alice…Sabbath…och Billy?”
”Näej, Billy ska inte headline:a.”
”Inte?!”
”Nej, det är nå’ himla…nåt på V. Voi…vie vie…voi voi…ve…”
”Hahaha! Vah?!”
”Jamen de hette något sånt. Aldrig hört talas om!”
”Låter franskt tycker jag.”
”Näej! Nu vet jag – VOLBEAT HETTE DE!”

Ungefär där skrattar jag ihjäl mig,
och avrundar samtalet med världens bredaste smile och längtar ännu med till den 4 juni.
Voi voi till Sweden Rock.
Heavy Metal in the Night!

Precis som förra året kommer jag att blogga om festivalen, banden, artisterna, människorna, tälten, husvagnarna, baja-majorna, musiken, maten, ölen, vädret, kramarna, handskakningarna, hur många ”var är du?” sms som skickats
och vad som händer nere på världens absolut bästa festival
– Sweden Rock Festival 2014. Hej och hå – låt oss gå.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

Så här ser könsfördelningen ut i Festival-Sverige – Eller?

2013-10-08 av ozelot

sammanstallning2013Föreningen Jämställd festival har granskat könsfördelningen hos artistbokningarna på festivaler i Sverige under året. Resultatet är delvis nedslående utifrån frågeställningen, men ändå något bättre än föregående år. Hos 25 granskade festivaler har man funnit att 77% av musikakterna är mansdominerade, 19% kvinnodominerade och 4 mixade, ett mönster som går igen hos de 10 största där bland annat Way Out West ingår

Allra sämst är festivaler med traditionellt mansdominerade genrer som hårdrock och heavy metal.
Sweden Rock når toppnoteringen 96% mansdominerade akter, medan Gävlefestivalen Getaway Rock stoltserar med ett till 100% manligt startfält.
Hur man räknat fram detta dystra resultat återkommer vi till längre ner, men redan nu vill jag påpeka att kärnan i Nashville Pussy – ett av Getaway Rocks headliners – består av äkta paret Blaine Cartwright (man) och Ruyter Suys (kvinna), samt även Bonnie Buitrago på bas, vilket i praktiken gör det till ett helt jämställt band.
Ett varningens finger höjs således redan nu angående Jämställd festivals mätmetoder.

Här är en replik från Jämställd festival angående hur man resonerat:

Skärmavbild 2013-10-09 kl. 01.44.21

Exempel på festivaler som lyckats med sitt jämställdhetsarbete enligt undersökningen är Alternativet Festival i Norrköping – som dragit igång med den uttalade föresatsen att gynna underrepresenterade grupper.
foxy_dance_danceGenom denna utpräglade hands-on metodik lyckas man väl konstaterar Jämställd festival triumferande: 79% av akterna var nämligen kvinnodominerade vilket är närapå en direkt motsats till mainstreamfestivalerna.
På Alternativet festival uppträdde storheter som Luntgatan Girls, Louice och Foxy Dance Dance till höger i bild.
Skriver upp i to-do-listan för nästa år.

Andra positiva exempel som nämns är Skurupsfestival som ”hade en jämställd festival i år” trots att den fortfarande – enligt föreningens egen terminologi var mansdominerad (57/43%) medan Popaganda med sitt erkänt starka startfält nådde upp till imponerande 50/50.

Hur räknade då Jämställd festival och hur resonerade man kring bedömningarna?
Lätt som en plätt: En kvinnodominerad akt är en där minst 50% identifierar sig som kvinnor (sic!).
En mansdominerad akt är en akt där minst 50% identifierar sig som män!
Således kan ett helt jämställt band både vara kvinno- och mansdominierade, bara de når upp till tröskelvärdet av minst 50%.
Känns det förvirrat? Det blir än värre.
”Mixat” band betyder nämligen att det antingen är 50% män eller 50% kvinnor eller att artisterna inte identifierar sig med något kön alternativt att undersökningsledarna inte känner till/orkat ta reda på vilket kön artisterna i den akten har.
En akt är dock entydigt en soloartist eller ett band. Phew!

Hur resonerar de då om bandet har en kvinnlig frontfigur/låtskrivare medan resten av bandet består av män – som till exempel The Sounds? Eller tvärtom.
Det svaret får vi inte i – men en kvinnlig ”soloartist” räknas alltid som en soloartist utefter kön oavsett hur många killar som ingår i bandet eller vem som skrivit musiken.
Jens Lekman – som tas upp som ett positivt exempel (han spelar nästan bara med kvinnoidentifierade musiker) i ett tidigare inlägg på bloggen – hade enligt detta räknesätt fortfarande bara spätt på den nedslående statistiken.
Orättvist? Döm själva.

Vad tycker jag själv då?
Jag tycker det är bra att att frågan uppmärksammas och kan konstatera att det lett till förbättringar i branschen.
Likväl är frågeställningen (som den ställs) förknippad med problem.
Genom att kategorisera akter som mans- kontra kvinnodominerade enkom med utgångspunkt från hur sammansättningen ser ut rent kvantitativt befäster man ju könsmallen och en tänkt maktstruktur i bandet snarare än att verka för utveckling.
Kanske reducerar man även kvinnliga musiker insats i för övrigt mansdominerade band.

Den sista brännande frågan är väl hur man får fler kvinnor att engagera sig i mer typiska ”bandakter” – och inte främst som soloartister uppbackade av män vilket lite summariskt tycks vara lite av normen inom pop, rnb och hip-hop etc.
Och bör vi verkligen lägga krut på att fler kvinnor att skall vilja spela heavy metal eller än värre ragga-musik när man snarare borde ransonera eltillförseln till den åtminstone senaste typen av konsertbegivenhet.

Hela undersökningen i videon nedan

Volbeat live 25 november – Vinn biljetter

2013-09-30 av

colbeatDanska Volbeat har gått från att göra pubspelningar för grälande alkispar till att fylla fotbollsarenor för 50.000 i publiken. Volbeat med låtskrivaren Michael Polsen i spetsen kastar in komponenter som 50:s rockabilly, alternative rock och metal i en själfull tounge-in-cheekblandning som charmat lyssnare bortom den ordinarie bangerscrowden. 25 november spelar Volbeat i Scandinavium och Göteborg nonstop har kommit över två stycken exklusiva biljetter.

För att komma över dessa biljetter skall du lista dina tre favoritlåtar med Volbeat – gärna med Spotify eller Youtubelänk – i kommentarsfältet och/eller mejla info@goteborgnonstop.se med namn och e-postadress.
Det är självklart meriterande om du delar länken med dina Facebookvänner!


Main Support: Iced Earth
Support: Teenage Bottlerocket

VOLBEAT – Outlaw Gentlemen & Shady Ladies Live 2013
Fredag 25 november
Live på Scandinavium
Ordinarie pris: 355-485 kr + serviceavgift

”Jag har provat på det mesta…”

2013-06-27 av

I förra blogginlägget skrev jag lite kort om att det hade varit kul att göra en liten tillbakablick över hur man sett ut i sitt liv.
När det kommer till den biten har jag pendlat ganska rejält vad det gäller hårfärger, frisyrer, stilar, kroppsform och faen hans moster. Jag har provat på det mesta.
Här kommer ett par favoriter.

Göteborg8

Det är lika kul varje gång att visa den här bilden.
Jag tror det var på en kompis åtta års kalas. Jag hade precis kommit från tandläkaren och smakade banansalva i hela käften.
Tröjan var min absoluta favorit, köpt på Cassels. Fast den var i sånt där ”svettmaterial” och kunde bara användas en gång innan man var tvungen att tvätta den igen. Bedrövligt. Den satt som ett korvskinn över min mulliga kropp.
Men, jag var glad ändå som ni ser. Lite skevt och sne leende, men ändå.
Min kompis föräldrar tog kort på alla gäster. Vid dagens slut fick alla varsitt A4 med alla porträtt samt gruppbild. Det tyckte jag var jättehäftigt; att kunna skriva ut direkt sådär från datorn, och få massa häftiga Word-effekter i dokumentet. Sånt ville jag också göra!

Göteborg16

Här var jag lite äldre. 13 eller 14 tror jag. Jag hade precis upptäckt brun utan sol-krämen och idomin, men också vad hårspray kan göra med håret. Min syster var först med den där frillan av oss i familjen, jag kom ett par år efter. Mamma fick göra ordningen den på oss. Våffla, tupera, spraya, tupera lite till och spraya mer igen och igen.
Den andra killen på bilden är min skånska ”bror” som inte är min bror. Vi började chatta på ett musikforum som hette Jamma för flera år sedan. Tobias heter han och är just nu borta i England och lever lite för dagen. Han är fräck. På de sex-sju åren vi känt varandra har vi träffats…tre gånger, tror jag. Peacemaker var vårat band. Jodå, band hade vi – trots att vi aldrig repade eller hade några låtar. Men det var ju fräckt att kunna säga att man hade ett band.

Göteborg15

2007. Peace & Love festivalen i Borlänge. Jag var 15 år. Min andra festival i hela mitt liv. Bara ett par veckor tidigare hade vi varit på Sweden Rock Festival (min ALLRA första festival!). Den här bilden hittade jag på Peace & Love’s hemsida.
Vilka som spelar?
Höh, Mustasch förstås. Hon brevid mig hette Cissi. Vi sågs på flera Mustasch-konserter andra år efter den här spelningen.
För övrigt var det här den absolut bästa konserten jag varit på. Som ni ser, jag är så fruktansvärt glad och helt inne i musiken. Jag håller i ena änden av en halsduk (syster Louie höll i andra) med Mustasch-loggan på som vi gjort med textilfärg strax innan vi åkte ner till festivalen. I mitten av spelningen pekade sångaren Ralf Gyllenhammar på mig och min syster:
 – Kan jag få den sen? 
– Jaaaa! vrålade vi till svar.
slutet av spelningen hoppade han ner från scenen och tar den från oss, för att sedan klättra tillbaka och hålla upp den framför den jublande publiken. Efteråt fick vi varsin puss.
Det var fint.

HPIM1591.JPG

Ja, vettefaen. När kan det här ha varit? 2006, 2007?
Det är jag och en utav mina dåvarande bästa kompisar Karolina. Vi delade musiksmak ett tag under högstadiet. Hon var mer inne på glamrocken som Kiss och Crashdiet (men också Aerosmith, som man kan skymta på hennes t-shirt), medan jag var för 60- och 70-tal. Här är vi påväg in till Alingsås för att kolla på ett par kompisar som spelade i ett glamsleazeband på någon fritidsgård i stan.

HPIM0535.JPG

Långt hår hade jag ett tag. Jättelångt. Svart var det. Pandasminket fanns där också.
Det här är julafton, 2005-2006 tror jag. Ett ljusrosa Isa Dora-läppstift var min bästa vän och jag lyssnade mest på Hardcore Superstar och Backyard Babies hela dagarna.

Göteborg3

Åh jaaa! Världens gladaste stund, nästan. 2008. Terminkonserten i Bjärkehallen i Sollebrunn. Varje termin får man under en konsert visa vad man lärt sig under den gångna terminen. Jag spelade trummor i två-tre låtar (faen vad jag saknar att spela trummor!).
Klänningen köpte vi på Kappahls barnavdelning för 200:-. Jag har den fortfarande ibland, det går att komma ner i den minsann.
När jag dök upp strax innan spelningen sa min musiklärare till mig
– Man kan inte spela trummor i KLÄNNING!
Att det gick, och oj vad det gick.
Faen vad skoj det var.

HPIM0334.JPG

Skolavslutningen i 9an och här kommer de älskade gula byxorna och den blåa skjortan fram.
Världens bästa outfit som har fått varit med om det mesta. Jag står tillsammans med mina dåvarande bästa vänner,
från vänster: Louise, Marie-Louise, Karolina och Elin.
Tiden, minnen…
Vrålförkyld var jag också, men lika glad för det.

Göteborg9 Göteborg10

Sommarlovet efter 9an. Jag hade fått beskedet att jag hade kommit in på Medieprogrammet på Alströmergymnasiet i Alingsås och var överlycklig. Äntligen skulle jag få göra det jag tyckte allra mest om; fotografera och skriva, Och oj vad bra och skoj det var! Jag vill nästan göra om det.
Första bilden är från, heh, en Mustasch-konsert på Liseberg. För övrigt Hannes Hansson sista spelning med bandet. Det var ledsamt, men en fantastiskt fin kväll. Där träffade jag också Joacim som skulle komma till att bli min pojkvän bara någon månad senare.
På andra bilden ser ni oss tillsammans. Även om vi bara var tillsammans i tre månader så var det faktiskt bland de finaste tre månaderna jag varit med om. Idag är vi goda vänner  och träffas fortfarande ibland. Det känns bra.

Göteborg18

Om jag fick önska en grej, så skulle jag önska att jag hade den här hårfärgen igen. Guldbrunblont. Faen vad fint det var.
Här är jag musikquiz-ledare under en introtävling på världens konstigaste och mest intressanta festival i Uddebo. Ni ser ju bara hur kul vi hade det. Gandalf (med ”YOU SHALL NOT PAAASS!”-posen), Erica, Stubbe och en annan främmande deltagare.
Åh, det var roligt. Vi måste göra om det igen, tycker ni inte?

Göteborg21

Här går jag andra året på gymnasiet. Mitt hår var väldigt orange då. Väldigt orange. Men…
jag var ju göörnöjd ändå, för jag fick komma och hälsa på Christer- redaktionen på Sveriges Radio.
Morgan Larsson är inte bara lång, han är oerhört artig, snäll och rolig också.
Störtskönt gäng.
Myz.

Göteborg22

Sista året på gymnasiet ville mamma klippa mitt hår. När hon förklarade för mig lät det jättebra, så jag sa
– Kör hårt!
När det var klart började jag storgråta och tyckte att mitt hår var totalförstört. Det var kort där uppe, men ändå hade man bevarat längden på något konstigt vis.
När jag tänker tillbaka på det så tycker jag synd om mamma som fick se min besvikelse.  Och håret, tja – nu tycker jag att det var ganska fränt. Jag önskade att jag vågade ha kort hår. Men, jag är lite för tramsig. Anser själv att jag inte passar i det. ”Nä, jag har för runt ansikte…”, ”Jag ser så barnslig ut i det.” ”Näää…”.
Fast, jag skulle vilja.

Göteborg23

Det här var också sista året på gymnasiet. Jag var ganska stressad ett bra tag då jag skrev intensivt för Alingsås Tidnings ungdomsidor, sände radio i Partille, gick i skolan varje dag, gick på spelningar och fotograferade band och…tja.
Att gå utan kajalen gick inte för sig. Den skulle på varje dag, och oftast såg jag ut såhär när jag kom hem från skolan.

 

Ja, jag säger då det.
Tänk vad mycket bilder på en som ligger ute på nätet. Gamla bloggar, Bilddagboken, Facebook, Tumblr, Flickr…
Och mer lär det bli,
för jag tänker fortsätta skriva och lägga upp onödiga, men oh så intressanta blogginlägg för Göteborg Nonstop tills någon säger såhär.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

”Thank You and Good Night!” Sweden Rock Festival 2013, del 5

2013-06-23 av

Vi närmare oss slutet på Sweden Rock Festival-bloggen.
Mitt i all festival:eri så fyllde jag år.
21 närmare bestämt.

Sweden Rock

Det har blivit lite av en tradition för mig att fylla år nere i Sölvesborg under Sweden Rock-veckan.
Första gången vi var där var 2007.
Samma dag som vi åkte ner blev jag 15 år.
Jag fick en videokamera i födelsedagspresent, något som jag hade önskat mig ända sedan jag var åtta år och började leka hemma hos en klasskamrat som hade en på sitt pappas kontor. Jag ville alltid åka hem till henne för att kaaanske få chansen att leka med den.
Redan då ville jag synas och höras.

Någonstans på mitt rum har jag kvar de där banden som jag spelade in på under festivalen. Jag gick till och med runt och intervjuade folk på kvällarna. Griniga, stora MC-gubbar som blev sura över att jag, en femtonårig liten tjej med videokamera, kom fram kl 23:30  och ville hissa och dissa Sweden Rock med dem mitt i deras korv med bröd-stund.

Sweden Rock

Sen fanns det ju andra lite mer glada människor att filma. Som de där två pojkarna som sjöng Small Faces Itchycoo Park.
– It’s all too beautiful….It’s all too beautifuuul! And you know it!
Lulliga och gulliga. Fantastiskt fina.

Man borde ta fram de där banden idag och…göra nåt.

Sweden Rock

Så, på min 21 årsdag gjorde mamma mig fin i håret.
Faen vad snygg jag var.
För ett slag kändes det som att jag ägde hela festivalen med mitt blomsterland i huvudet. Sånt där våfflat hår skulle jag vilja ha mest hela dagarna. Tjockt, stort och mycket.
Blommorna också för den delen, de hade kunnat få växa fritt som ogräs.

Sweden Rock

Bara för att man är på festival betyder det inte att man kan fylla år på riktigt. Jag fick faktiskt marängtårta med massa ätbara fina blommor på. Jag såg på när min mamma kämpade med bygget utav den i köket, men när det var dags att provsmaka hade hela tårtan sjunkit ner och bivit helt platt. Göörkönstigt,

men…
den såg ganska rolig ut i alla fall.
Tyvärr fick jag ingen bild på det simmande tårtan. Men god var den.

Sweden Rock

Det blev ingen långvarig födelsedag hemma i stugan,
utan strax efter att jag öppnat ett par presenter och druckit morgonkaffet begav jag mig ner mot festivalen igen och började jobba. Både i diket och vimmel på och utanför området. Överlag så var jag inte hemma mycket alls.
Varje morgon steg jag upp 08 av mig själv. Inget alarm eller sådant. Jag var så taggad och ivrig på att få komma iväg.
Återigen; som ett barn dagen innan julafton, utan att veta vad som komma skulle.
Och tur var väl det, att det inte var världens bästa band varje dag – då hade jag blivit jättestressad och sprungit mellan scenerna. Den här gången var jag mer intresserad av människorna som var där.

Sweden Rock

Som t ex Magnus Uggla och Emma Wiklund. De sände Uggla i P4 live and alive från festivalen.
Uggla är så skön. Sån vekling men ändå så jädra macho på samma gång.

– Bo i tält? Näe fy fan…
– Bajamajor är det vidrigaste jag vet! Usch!
– Langos är inte riktig mat!

Men, istället för att tycka han är lite fin i kanten och jobbig stockholmare, så skrattar man bara och älskar honom ännu mer.
Man tycker om honom bara för att han är sig själv till 100%.

Sweden Rock

Ibland förvånade han en, som att provsmaka småkryp i direktsändning.
Snällt ställde han upp på fotografering med tjugotal fans som i varje paus kom upp och ville krama honom.
Emma var söt och snäll. Alltid så glad. Och söt. Och snäll.

Eftersom det här var deras absolut sista sändning för säsongen var det ett ledsamt avsnitt. De kramades och Emma gav honom en, två, tre och jag tappar räkningen pussar på kinden.
Uggla kontrade inte med ”Åh, tack fina kära du! Jag kommer sakna dig!”, utan:
– Åh gud, nu får jag herpes!
Hypokondriker som han är.

Sweden Rock

Quireboys spelade på festivalen.
Jag hade tidigare under veckan fått höra av ett par kompisar att Quireboys spelade riktigt partyrock, men när jag anlände till Festival Stage för att plåta bandet fick jag uppleva något helt annat.

Sweden Rock

Tydligen hade det blivit någon miss i planeringen så att bandet inte skulle få rigga upp alla sina instrument. Istället blev det ett unplugged gig med gitarr, bas och sång – vilket faktiskt funkade jättebra, tyckte jag.
Förvisso hade jag inget annat att jämföra med. Men, det kanske jag ska vara glad över?
Jag vet inte.
Jag vet i alla fall att jag tyckte om det jag hörde. Det påminde mycket om Black Crowes southbluesrocksväng.
Som man säger i Café Bärs; fan, rätt sjyst asså.
Men, det hade funkat mycket bättre om bandet hade fått spela på en mindre scen, då hade det blivit mer intimt och mer sväng tror jag.

Sweden Rock

En solig eftermiddag, efter att jag hade fotograferat uppe på scenen under Spiders gig, sprang den här killen fram till mig.
– Duh! Duh vänta lite! Va…vad gjorde du där uppe? På scenen?
– Jag plåtade Spiders.
– Aha…men, jag ville bara säga – vad fin du är!
Då blev man glad i magen.
Alexander hette han föresten. Vi pratade en liten stund, men sedan hann vi aldrig se varandra mer under festivalen.
Nåja. Festivalen återkommer, och dess anhängare.

Sweden Rock

Födelsedagskvällen och på Rosenlunds camping firade de mig stenhårt. Partytält, färgglada lampor och…

Nä.
Nä, det var ju inte riktigt så det var.
Nog firade campingen, men det var inte mig de hurrade för.

Sweden Rock

– Fyllerru år? kom en glad Jocke fram och frågade när jag gick förbi deras camp. Jag nickade.
– Vänta härrå! sa han och gick iväg till sitt bo. Jojomen, här bodde han. Kul kille det däringa.

Sweden Rock

Tillbaka kom han med en liten fickplunta. Helt ny och fin i svart läder. Det kändes för fint att ta emot den först. Men nej oh nej, det var meningen att jag skulle ha den. Tveksam om han faktiskt hade köpt den till mig för just detta tillfälle,
men både han och jag var glada ändå.

Här är ett par andra glada människor.
Många säger att mamma och jag är ganska lika. Här är en chans att avgöra, för visst är det modern min. Heavy döskalle-tröja hade hon införskaffat också. Hon skämdes lite när hon köpte den, just på grund av döskallen. Hon är söt hon.
Den gladaste av dem alla var nog Thomas. Det här var innan bacardin slog till på allvar. Mamma försökte få honom att dricka av hennes Festis istället.
Det gick sådär.

Sweden Rock

Jag stod uppe på Jörgens buss och betraktade utsikten över Rosenlunds camping ett tag. Det kändes sorgligt att veta att det här var sista kvällen med gänget.

På något vis hade man levt i en låtsasvärld under hela den här veckan nere i Sölvesborg. Man glömmer av livet där hemma, alla bekymmer, jobb och måsten. Man är lite lullig och gullig mest hela tiden, utan att ens få i sig någon alkohol. Man går runt med ett förnöjt flin mest hela tiden och känner att det bara är vi, här på festivalen, som finns och förstår.

Förstår vad?

Ja, allt.

Bild2

Sweden Rock

Vi hoppar vidare, till sista kvällen.
Rush var festivalens sista headliners ut. Ännu ett sånt där band som man hört talas om hela sitt liv, men aldrig riktigt lyssnat på eller gett en chans.

Sweden Rock

Deras scenutrustning var ganska snygg i alla fall. Allting var som någon slags cirkusklockindustrimaskinverk, lika avancerad som dess musik.
För, det är någon av de anledningarna till att jag inte lyssnat någo’ vidare på Rush. Jag tror deras musik är lite för avancerad för mig. Det är så experimentellt att jag blir stressad.
”Jag känner mig bar, nakane, rädd, exposed…” och vet inte riktigt hur man ska lyssna på det.

Men så får man också känna, faktiskt. Det är helt ok.
Så det så.

Sweden Rock

Sweden Rock

Sweden Rock

Efter min tur i diket sprang jag vidare till Sweden Stage. Där  var Skid Row mitt uppe i sin show.
Jag hittade ett par glada fans länge bak i publikhavet. Det kändes mycket mer intressant att fånga dem på bilden än själva bandet.

Sweden Rock

Att Skid Row haft en rad olika medlemmar under deras 27 år långa karriär kommer väl inte som en nyhet.
Fem trummisar, två gitarrister och tre sångare har det blivit.
Trots att Sebastian Bach slutade gruppen 97 så kommer jag alltid att förknippa honom med 18 and Life och I Remember You (som är två av de få låtarna jag faktiskt kan med dem), och inte den nuvarande sångaren Johnny Solinger.

Sweden Rock
Tidigare samma förmiddag hade jag sett en intervju med Johnny i backstagebaren. Mattias Lindeblad hade hand om sitt Bulls Eye, en talkshow . som vanligtvis håller till på hemmaplan i Göteborg, där han intervjuar kända musiker. Jag föll inte direkt för Johnnys charm.
”Yeah, I’m a sexy and bad motherfucker from the Downtown shithole and I like hot chicks and they like me because I’m the leadsinger in Skid Row you know and…”.
Mm.

Näej men han kanske är jättesnäll egentligen. Jag kom nog bara vid fel tidpunkt i intervjun.
Heh. Eh.

Men de andra var glada och sjöng med i var och varannan låt. Jag bidrog som sagt inte mycket till körsången, men jag var glad ändå.

Sweden Rock

I mitten av konserten hörs en mycket bekant låt från scenen.
Johnny presenterar I remember you och publiken jublar.
Jocke står brevid mig:
– Får se hur kan lyckas med det här då…säger han till mig och nickar mot scenen. Jo, ingen tvekan om att Sebastian Bach tar i så han skiter på sig i originalversionen av låten. Skulle då Johnny fixa det?

Sweden Rock

Första tonen.
Totalt fiasko.
Ett gnälligt och gällt litet läte kom från scenen och en stor fan-klunga börjar gapskratta brevid mig och Jocke.
– HÖRDE DU?! UUUUUIIIIII! säger en.
– Det är fan helt otroligt! säger någon annan.

Sweden Rock

Men trots det så sjunger de med allt vad de kan, gungar fram och tillbaka och tänker mer på originallåten.
– Den här är fan oslagbar! säger Jocke och tar sitt gäng i en enda stor ring och sjunger högst, mest och längst av alla i publikvimmlet.

Sweden Rock

Sakta men säkert börjar solen gå ner och mörkret lägga sig som ett täcke över festivalen. Men för festivalbesökarna är det här bara början…
Det är början på sista kvällen.
Då får man mysa.

Sweden Rock

Nattvimmlet tycks aldrig ta slut om kvällarna. Affärerna har öppet på området till sena nätterna. Någon vidare rush utanför stånden är det inte, men folk är fortfarande sugna på att köpa smycken, t-shirts, accessoarer och liknande ända fram till sista kvällen.
Mannen i ståndet heter Charlie. Första gången vi sågs var 2010. Jag var 18 år och han kallade mig ”lammkött”.
Nu hade jag blivit 21 och han sa att jag hade vuxit upp till ett får.
Jojomen, ett klart bevis på att jag nu blivit vuxen.

Sweden Rock

Spindelmannen raggar på langos-brudar kl 01:30 sent en lördagkväll.

Sweden Rock

När klockan började närma sig 02:00 kände jag plötsligt att all min ork och energi tog slut. Det var som att proppen hade gått. Halsen sved, knäna vek sig och mitt huvud snurrade. Som om kroppen sa:
”Nej Josefine, festivalen är slut nu. Det är dags att gå hem…”.

Så jag gjorde det.
Thank You and Good Night, Sweden Rock Festival!
Jag gick hem och tackade inombords för den fantastiska tiden jag haft under dessa dagar.

Sweden Rock

Dagen därpå var det tyst och ödsligt på området.

Sweden Rock

All den musiken som hade spelats på hög volym från både scenerna och campingen var borta. Kontakten var urdragen och batterierna utslitna. Idag var det bara att packa ihop sina väskor och tillhörigheter och ta sig hem.
En väldigt konstig känsla.
Tyst. Stilla. Lugnt.

Jag gick runt på de olika campingområdena. Tittade på folk. Hälsade på ett par vänner man funnit under festivalens gång.
”Vi ses väl nästa år?” frågade dem.
”Jamen det är klart!” svarade jag.
Sen vinkade vi av varandra och försvann åt olika håll.

Sweden Rock

Samtidigt som jag känner att jag inte riktigt finner orden till att berätta om hela den här festivalen,
så skulle jag vilja skriva en bok om hur bra det faktiskt är nere i Sölvesborg den här perioden.
Jag har brett på med så mycket komplimanger, hyllningar och fina grejer i alla dessa inlägg så ni måste säkerligen tro att jag blivit sponsrad eller hotad av arrangörerna att skriva gott om dem – men icke!
Straight from the heart. Det här är bara en bråkdel av vad jag känner och tycker, på riktigt, om Sweden Rock Festival.

Jag trodde länge att jag inte var någon festivalräv, och det kanske jag inte är heller (hey, jag har aldrig sovit i tält i hela mitt liv…). Jag vet inte. Men Sweden Rock är så mycket mer än bara en festival.
Atmosfären. Människorna. Gemenskapen. Musiken. Platsen.
Det är helheten.
Jag mår så fruktansvärt bra där nere.

Så,
har ni inte varit på Sweden Rock Festival – åk dit. Det är allt (och några blogginlägg) jag kan säga.

Om bara någon vecka intar jag Metaltown i Göteborg. Då blir det nya festivalrapporter och bilder på folk och fä + band som Graveyard, Bombus, Turbonegro, Danzing, Motörhead och många många fler. Mycket nöje.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

 

”Bland det absolut jobbigaste jag varit med om…” Sweden Rock Festival 2013, del 4

2013-06-17 av

Anders Olsson och jag träffades för första gången på Sweden Rock 2010 när jag följde med ett par vänner ner för att sälja tröjor på festivalen. Det året hade jag ingen festivalbiljett, utan fokuserade istället på rollen som quizmaster. Vi anordnade musikquiz och introtävlingar längst in i vårat merchandies-tält utanför festivalområdet och höll igång alla dagar som festivalen pågick.
Det var kanonkul!
Jag hade förberett hundratals olika intron på flera olika kasettband och spelade upp sisådär 20 sekunder in på varje låt, för att sedan låta deltagarna gissa band/artist och låt. Att vara tävlingsledare var intensivt i regn och kyla som 2010’s festival bestod mestadels av.

Sweden Rock

Det var då Anders dök upp tillsammans med två kompisar. Vi hade en gästbok som alla deltagare fick skriva i efter att ha deltagit i quizet. När Anders skulle signera skrev han ”Alingsås” efter sitt namn.

– Näej men! Jag är från Sollebrunn, berättade jag.
– Nä?! svarade han.
Sollebrunn ligger två mil utanför Alingsås och jag gick även Alströmergymnasiet där. På så sätt började vi prata mer och har sedan dess haft kontakt.

Det blev ingé quiz det här året, men Anders och jag träffades på festivalområdet.

Sweden Rock

Anders hade vunnit en träff med Rick Springfield. Tyvärr fick jag inte följa med honom in under sitt möte med Rick, men jag kunde hänga med honom minuterna innan. Från diket betraktade vi 64-åringen, och jag tappade räkningen över hur många flickor, tjejer och damer som sa
Gud vad sexig han är!.

Sweden Rock

Sexig är väl att ta i.
Överhuvudtaget så använder jag aldrig ordet ”sexig”.
Eller, jo – om jag vill jävlas med hjärtat mot någon. T ex om man följer med en kompis ut på en shoppingrunda och ska vara smakråd.
 – Passar den här mig? frågar hen och snurrar runt i provrummet med en vit t-shirt, varpå jag svarar:
 – Ja, gud – du är göörsexig i den.
 – …vad sa du?

Jag ropade aldrig till Rick Springfield att han var sexig,
men jag kan tänka mig att den främre raden tjejer som stod med ett plakat med texten ”We’re Jessie’s Girls!” ropade det en eller två gånger.
Men, det ska sägas – den mannen har energi som en springpojke likt barnen i Bullerbyn.
Herregud.

Sweden Rock

Rick Springfield är både musiker och skådespelare. Mellan 69 och 71 va han med i gruppen Zoot, men hoppade av och satsade på solokarriär oh släppte sin första egna singel 72; Speak to the sky.
Jag har aldrig riktigt lyssnat på Springfields material…

Sweden Rock

…men som sagt, energi har han
och nog bjöd han på en show.

Fem minuter efter konserten skulle Anders och alla de andra vinnarna i Meet and greet-tävlingen samlas höger sida om scenen för att vänta på att få komma in backstage. Jag stod och pratade en stund med Anders.
– Jaha, har du förberett ditt fan-tal nu då? frågade jag.
– Hehe, näe…
– Har du något han ska signera eller så då?
Anders drog upp tröjan och visade manstuttarna och log brett,
för att någon halv minut senare se lite orolig ut:
– Jag har fan ingen penna på mig!

Jag rotade förtvivlat i min kameraväska. Någonstans visste jag att jag skulle ha någon typ av penna.
Jojomen, längst ned hittade jag lila tuschpenna. Jag överlämnade den till Anders och situationen var räddad.
Sedan försvann han och de andra fanskapen backstage och jag gick åt ett annat håll.

Sweden Rock

Jag ställde mig rätt upp och ned på området och började gå igenom korten från de senaste dagarna. Jag hinner inte bläddra länge förrän någon kommer och ställer sig tätt intill mig och viskar i mitt öra.
– Du må ha kort på allting…
MEN du har INTE på Angus Young!

Jag tittade upp från min kamera, och där stod han. Live and alive. Livslevande.
– Och där är du juh! svarade jag och bugade mig för herren som hade visat sig. Han poserade vant framför kameran och jag tryckte av.
Sedan skiljdes vi åt, Angus och jag.

Sweden Rock

Festivalmodet varierade.

Sweden Rock

…och matutbudet uppskattades olika av besökarna.

Sweden Rock

Som jag berättat om i tidigare inlägg så pågår ju inte festivalen bara inne på själva ”festivalområdet”, om man säger så. Redan utanför entrén finns mängder med affärsstånd som säljer smycken, kläder, posters, sådana där fräna indianhattar med fjädrar som säkert heter något speciellt som jag inte kommer ihåg just nu, instrument och massor av andra saker och ting.

Sweden Rock

Har man inte råd med en festivalbiljett behöver man alltså inte hänga läpp för det. Vissa dagar har man till och med tur att få lite gratiskonserter också, som de här pojkarna som så klämkäckt kallade sig för Goda Grannar. 

Sweden Rock

Fina pojkar. Jag blev fascinerad över den där killens bananväska.
Frågan är bara vad han hade i den. Jag är tveksam om det verkligen var bananer.

Sweden Rock

När jag hade en stund över mellan band och vimmelfotograferande gick jag över till Roselunds Camping. Där spelade folk kubb och solade i gröngräset…

Sweden Rock

…och några andra drack drinkar som hade fått äckliga namn jag inte vill skriva om här.
Jag satte mig under parasollet med Thomas och pratade om allt och ingenting. Han är snäll och fin, trots sitt hårda yttre.

Blogg2

Han var godheten själv och bjöd förbipasserande på näringsrika drycker.

Sweden Rock

När Thomas och jag satt och pratade dök den här grabben upp.
Han var pratglad. Väldigt pratglad.
– Tja fan! Fan asså! Vilken jävla buss fan! sa han och pekade på Jörgens buss.
– Ja. Den är fin… svarade Thomas och jag.
– Fan asså. Åker ni runt i den här?!
– Bussen, ja.
– Faaaan! Kan man det? Fan asså, fan va coolt!
Tystnad.
– Det här. Fan vad bra de är asså. Serru?! Iron Maiden fan!
– Ja. De är bra…
– Harru hört dem fan?!
– Jodå. Det har man ju gjort…
– Fan asså. Sett dem live också eller?!
– Jo, åtta gånger har det blivit, svarade Thomas som nu hade tagit över konversationen.
Jag lyssnade och skrattade ihjäl mig inombords.
– Ah fan, så jävla bra va. Förra gången på Ullevi eller?
– Jodå.
– Faaaaan vad bra det va fan asså! Fear of the Dark asså. Faaaaan vad grym DEN ÄR!
– Jodå, den är bra.
– Fan asså…
Och sådär fortsatte det. De hade en lång diskussion om Iron Maiden. Jörgen satt i bussen och tittade på. Han vägrade att komma ut och skakade bara på huvudet. Jag skrattade ännu mer inombords.

Sweden Rock

Senare samma eftermiddag blev det dags för ett utav festivalens absolut största dragplåster: Kiss.
Men det ska sägas;
det var minst sagt kaotiskt där framme vid scenen för min del.

Nej, jag kom inte för sent. Tvärtom – jag var där 45 minuter innan bandet skulle gå på.
Nej, jag hade inte glömt fotovästen. Den hängde på hela tiden och i min väska låg mina två kameror, fyra objektiv, fem minneskort och en extern blixt.
Nej, jag var inte kass i kistan.

Allt såg faktiskt ut att kunna bli riktigt, riktigt bra.

Sweden Rock 

Tio minuter kvar innan vi spelningen skulle dra igång ser jag hur alla andra fotografer står och fipplar med papper.
”Det kanske bara är vissa som har sånt…” tänkte jag och såg mig om.
Men oh nej, alla fotografer – utom jag – stod med varsitt papper. Nu blev jag riktigt nervös.

Jag gick fram till två fotografer och frågade dem vad det var.
– Oh? Sorry? No…no…swedish.
Nähä, nänä. Jag frågar någon annan.
– Ursäkta?
– Que? No. Sweden No.

Till slut hittade jag några svenska fotografer som berättade att det var ett fotokontrakt som man behövde för att få plåta Kiss.
– Vart får jag tag på det? frågade jag och såg mig om. Nu var det snabba ryck som gällde.
Presstältet. Mot presstältet. NU.

Sweden Rock

Jag såg vad jag hade framför mig. Tusentals Kiss-fans som köat i timmar framför Sweden Stage.
Det fanns ingen genväg till presstältet. Det var bara att stånga sig genom det tjocka publikhavet och ta sig till andra sidan av festivalen för att komma åt mitt kontrakt.
Om sju minuter skulle bandet stå på scenen.

Så jag tog ett djupt andetag och började springa som om det gällde livet.
”Ursäkta…”, ”Förlåt mig!”, ”Skulle jag kunna få….komma…förbi?”, ”Ska bara…”, ”Oh tack…”.
Jag vet inte hur många gånger jag ursäkta mig för mitt ”knö:ande” genom publiken.

Jag lyckades få tag på mitt kontrakt, läste igenom och skrev på det med en trasig bläckpenna som jag fick låna utav en journalist som satt och redigerade bilder från presskonferensen som ägt rum med Kiss tidigare under förmiddagen. Det måste ha varit där och då som man fått kontraktet, och jag hade missat det under tiden jag hälsade på Angus Young och Ronny Svensson, förmodligen.

Sweden Rock

Efter att ha fått tag på kontraktet sprang jag samma bana tillbaka.
Framme bland de andra fotografer försökte jag sansa mig och andas lugnt.
”Lugn Josefine. Du har kontraktet. Du har läst igenom det. Du ska få plåta Kiss nu.” 

Och det fick jag.

Men, som sagt – ett kontakt är ett kontrakt och är till för att följas. Därav publicerar jag inga bilder från spelningen här.
Å andra sidan får man se det positivt – jag fick ju en häftig story att komma ihåg en lång tid framöver.
Bland det absolut jobbigaste och mest stressande jag  varit med om,
men jädrar…vilken grej.

Det kan ju bli en bok det också.
”Paniken i diket”, ”
Kisskontraktet”…
Tja. Kanske det. När min självbiografi kommer så…

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

Spiders @ Sweden Rock Festival, 7 juni 2013

2013-06-16 av

Kiss, Europe och Rush må ha varit headliners på årets festival,
men det bandet jag såg allra mest fram emot att få se och uppleva live var Spiders.
Jag fick äran att följa med göteborgsbandet före, under och efter deras spelning på Rockklassiker-scenen en solig fredagseftermiddag i Sölvesborg.

Spiders

Det var en väldig varm dag nere på festivalen. Brända överkroppar lyste röda överallt och folk lågt halv utslagna lite här och var på området.
Jag lyckades ta min påbörjade bonnebränna till nya höjder när jag stod vid pressincheckningen och väntade på mitt gästpass till Spiders. Efter 45 minuters väntan under en stekande sol var min högerarm inte bara röd.
Den var…
ännu rödare.

Spiders

Men lika glad var jag för det. Efter att ha fått mitt rosa gästpass sprang jag vidare till den nya scenen längst bort på området. I och med det utökade festivalområdet har ytterligare en scen tillkommit; Rockklassiker. Zeppelin Stage har även bytt namn till 4Sound och Sweden Stage har flyttat en aning österut för att skapa en bättre publikyta.

Spiders

Backstage träffar jag Spiders i ett uppriggat vitt partytält. Peter från deras skivbolag vinkar in mig och välkomnar mig in i tältet.
Sångerskan Ann-Sofie Hoyles står och dricker vatten medan de andra i bandet sitter tillbakalutade i en grön soffa. Även om det är första gången vi träffas så kramas och skakar vi hand som vi känt varandra längre.

Spiders

Spiders bildades 2010 av Ann-Sofie Hoyles, John Hoyles, Matteo Gambacorta and Axel Sjöberg. Efter att ha spelat bara några månader tillsammans uppträdde de på Way Out West i Göteborg samma år.
I slutet av året gick gruppen in i studion tillsammans med producenten Don Ahlsterberg (The Soundtrack of Our Lives, International Noise Conspiracy mfl) och började spela in material.  Resultatet blev deras första EP med fyra låtar som släpptes i januari 2011 på skivbolaget Crusher Records.
Samma år bestämde sig Axel för att hoppa av bandet för att istället satsa på sin trumroll i Graveyard. Ersättaren blev Ricard Harrysson (bilden ovan) som tidigare spelat med Fox Machine och The Maharajas.

Spiders

I oktober förra året släppte Spiders sin försa fullängdare Flash Point med låtar som Hang Man, Weekend Nights och Fraction.
Gruppen har redan börjat jobba på uppföljaren. Den här gången blir det mer år det sena 70-talet.

Spiders

Ann-Sofie och gitarriste John är gifta sen en tid tillbaka.
John har tidigare var tidigare medlem i Witchcraft, som också skulle spela under årets Sweden Rock – men pga Kiss gigantiska och avancerade scenbygge blev gruppen tvungna att ställa in sin spelning. Mer info går att läsa här.  

Spiders

Det är första gången Spiders spelar på Sweden Rock Festival, också första gången de besöker festivalen överhuvudtaget.
Men det blir inget långvarigt besök, för redan samma kväll ska bandet plocka ihop och åka hem till Göteborg igen.

På bilden ovan; Peter från skivbolaget och basisten Matteo Gambacorta.

Spiders

Spiders

Ann-Sofie står framför spegeln och funderar över klädvalet.
– Klart du ska ha manteln! Den är göörsnygg, säger jag samtidigt som jag tar en bild.
Hon berättar att hon och en kompis har sytt den av ett tyg de haft som bakgrund under fotosessioner. Tyget sitter fast i hennes ringar och manteln blir som ett par vingar när hon röjer på scenen.
Den var, som det heter
– göörfin.

Spiders

Jojomen, hon behöll den på.

Spiders

Spiders Spiders

Melker Becker, känd från Rundgång (klicka på länken för att se ett klart bevis ur måna hårdrockare är om varandra!) tillsammans med Mattias Lindeblad agerade konferencierer under festivalen. En kvart innan utsatt tid för spelning kommer han in i tältet och hälsar på bandet.
– Vill ni ha en liten presentation av bandet innan ni går på scenen? frågar han.
Jojomen, det ville de.

Jag tittar på Melkers tunga skinnjacka och frågar om han inte dör svetthetsdöden i den.
– Man får stå ut. Det ingår i jobbet… sa han och blinkade, sedan försvann han upp mot scenen för att förbereda sig inför rollen som konferencier.

Spiders

Spiders gjorde likaså och började röra på sig.

Spiders

Spiders Spiders Spiders

Några minuter kvar tills bandet ska stiga på scenen. Ett par trogna fans står framme vid kravellstaketet och väntar. Jag känner igen flera utav dem. Några har jag pratat med under festivalens gång, andra har jag hamnat bredvid under tidigare Spiders-gig och någon annan har jag till och med lunchat med på Musikens Hus hemma i Göteborg. Världen är liten.

Spiders

Spiders

Det blev Spiders tur…

Spiders

…och publiken jublade!

Spiders Spiders Spiders Spiders Spiders Spiders Spiders

Energi, spelglädje och röj en sommarkväll i juni.
Och det bästa var… 

Spiders

…att det precis hade börjat. Sweden Rock Festival är startskottet för en fantastiskt sommar.
Att få inleda den tillsammans med ett utav göteborgs skönaste band på världens bästa festival
– det är storslaget.

Jättemycket tack till Crusher Records och Spiders för den här kvällen!
Hoppas, tror och vill att vi ses snart igen.

I nästa inlägg fortsätter vi titta på fans, nördar och festivalens så kallade sexigaste 64-åring.
Det blir skoj. Göörskoj.

Fred och kärlek, puss och kram!
Med vänlig hälsning Josefine 

 

 

”Uppenbarligen fanns både Gud och Jesus bland dem…” Sweden Rock Festival 2013, del 3

2013-06-15 av

Det var bara min andra dag nere i Sölvesborg och redan hade jag bekantat mig med flertal olika sorter, raser och typer av folk på campingen. Aldrig behövde jag känna att jag hade långtråkigt, var ensam eller bortkommen – det fanns alltid någon där som välkomnade en. Kändes bra i magen.

Festivalen fortsatte.

Sweden Rock

Highway Star-bussen som stod på höger sida om gärdesgården var nästan som en extra scen med ett playbackers-band. De sjöng och mimade om vartannat, spelade både luftgitarr och lufttrummor (någon spelade även luftkontrabas). Hög musik spelade från uppriggade högtalare (hur bra skick de var sista dagen behöver jag inte gå in…) och folk dansade uppe på taket som om ingen morgondag fanns.

Sweden Rock

Då jag själv sov varmt och bekvämt i en stuga ca 2 kilometer från festivalen var jag ganska nyfiken på alla olika campingsområden.
Vart tar egentligen alla de där dryga 30 000 Sweden Rock:arna vägen om dagarna när de inte kollar på ”de kallar sig Sweet fast det bara är Andy Scott kvar”-bandet?

Uppenbarligen fanns både Gud…

Sweden Rock

…och Jesus bland dem.

SwedenRock70

Så många gånger som man gick fram och tillbaka här längs gärdesgården. Sammanlagt gick jag nog den närmare…30-40 gånger? Ehe?
Det var in till festivalen, möta upp en kompis, hem till stugan igen för att tömma minneskort, hälsa på ett par vänner på campingen, man glömde en grej hemma, skynda sig till ett band på Rock Stage and so on…
Om man ville kunde man ta rocktaxin.
Jag jobbade inte så. Jag tränade upp mina vad- och benmuskler.

SwedenRock96

Ett gäng festivalbesökare underhöll de förbipasserande med dans och sång till både Guns’n Roses och Iron Maiden. En syn för ögonen och en…hörsel(?) för öronen. Highway Star bussen stod parkerad med långsidan längs gärdesgårdsmuren, och som ni kunde se på första bilden var det folk där mest hela tiden.

Jag fick chansen att komma in i en utav de där bussarna…

Sweden Rock

…och träffa den här tjejen. Tråkigt nog har jag tappat hennes namn, men hon berättade om sig själv och sitt kompisgäng som hade
tre stycken bussar tillsammans. Varje år åker de på flera festivaler i de här tre bussarna. Som ni kan skymta så täcks hennes ena arm av festivalarmband som talar om vilket festivaler hon och gänget besökt runtom i Europa genom åren.

Sweden Rock

De hade inte bäddat, men jag fick fotografera ändå.
Fint av henne.
I varje buss fanns det runt 15 stycken sovplatser och det är släktingar, pojkvänner, flickvänner, vänner och vänners vänner som åker med. Jag frågade henne hur det gick om nätterna, när några kanske vill sova eller mår dåligt medan resten av gänget ramlar in fulla och drägliga i bussen. Hon berättade då att det är sjyst gäng som tar hand och respekterar varandra.

– Om det är någon om beter sig illa så får den bara inte vara med nästa gång vi åker.

Sweden Rock

Efter att ha stått där inne och pratat med den här tjejen upptäckte jag att det låg någon och sov i passagerarsätet. Skämdes en aning då jag hade varit ganska högljudd och exalterad över bussen när hon och jag stod och pratade om festivaler, musik och deras transportfordon.
Jag tackade så mycket för mig och gick sedan ut igen.

Sweden Rock

Tillbaka på festivalområdet igen. Jag stötte på ett par glada tjejer som delade ut flyers om Mia Klose, en utav morgondagens artister på 4Sound-scenen. Ställde ett ultimatum: att jag skulle komma till spelningen om jag fick ta en bild på dem.
 -Var Sweden Rock-glada! sa jag, och det här fick jag.

IMG_0249_0624

På backstageområdet fanns det utrymme för slappt solhäng i sköna sakkosäckar och vätskepaus i de två olika barerna. Man kunde även ”growltävla” (dvs. låsas in i en glasbur, skrika/låta/growla så högt du bara kan medan alla andra står och stirrar på dig utanför buren), något jag testade på. Bildbevis finns här.

Sweden Rock

Kände man för att göra något helt annat kunde man spela pingis, något som bland andra Conny Bloom från Electric Boys gjorde.

Sweden Rock

Jag skrev ju en kort bit om Mustasch i första delen av den här Sweden Rock-trippen. Efter att originaltrummisen Mats ”Dojan” hoppade av bandet 2008 ersattes han av den här snubben, Danne McKenzie. Kände att ville gå fram till honom och säga…hej.
Jag inledde med den klassiska frasen, som man alltid gör hur göörmegasäker man än är på vem personen är;
– Hej! Är det du som är Danne…McKenzie?
– Ja! Ja fö faen, och det är ju du!

Jojomen. Fantastiskt att han kände igen mig och kom ihåg mig och syrran som följde Mustasch troget kors och tvärs genom hela landet (man borde skriva bok om det där, faen vad kul det var…).
Då Danne inte är med i bandet längre håller han istället på att frilansar och hoppar in i olika band här och var.
– Det viktigaste är att du gör det du mår bra av, sa jag, fredsmäklaren själv och Om man är positv som fan-predikaren.
– Absolut! Och det gör jag verkligen, svarade Danne och log

Sweden Rock

Första dagen såg jag faktiskt inte särskilt många band.

Men, jag erkänner – jag var en av de där som såg ”de kallar sig Sweet fast det bara är Andy Scott kvar”-bandet.
Eller såg, jag ville inte se faktiskt. Det var ju inte Sweet.
Räckte gott och väl med att lyssna och titta på de glada människorna som stod och dansade omkring en och försökte hänga med i falsettsången istället.

I nästa inlägg blir det mer live and alive-bilder.
Jag fick äran att följa med göteborgsbandet Spiders bakom och uppe på Rockklassiker-scenen. Mycket nöje!

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning  Josefine 

”Så gick jag ner och möttes av folkets jubel…” Sweden Rock Festival 2013, del 2

2013-06-14 av

Onsdag den 5 juni – idag skulle festivalen börja på riktigt!

Redan klockan 07 ligger jag klarvaken inne på mitt loft på andra våningen av huset och funderar på om jag ska försöka somna om eller faktiskt gå upp och börja förbereda mig för dagsverket.
Sådär ligger jag och funderar i en timme, samtidigt som jag försöker lägga upp en bild på Instagram och kolla mitt Facebook-konto. När inget utav det vill uppdatera sig skiter jag i allt. Stänger av telefonen för ett slag och bestämmer mig för att gå upp.

SRF10

Så försiktigt jag bara kan går jag nedför trappan. Lönlöst. Det knarrar som om (sagt det förr, säger det igen) tanten i Glasblåsarens barn kliver nedför trappan och påväg mot kylskåpet. Bedrövligt.
När jag äntligen landar på den nedre våningen och kan pusta ut över att trappan är färdig hörs ett litet försynt ”Josefine?” från vardagsrummet.
Vad trodde jag? Att jag skulle kunna lyckas göra mig ohörd i den där trappan?
*Baloo-björnen skak på huvudet* Tsss… Jösses. Störtlöjligt.

Mamma låg vaken hon också. Med sin iPhone med kassettbandskal spelade hon Word fejd, något jag gett upp för längesedan.
Jag åt frukost. Müsli. Förstås. Det är viktig med en redig kost när man ska orka med farliga hårdrockare hela dagen.

 SRF11

Så gick jag ner,
och möttes av folkets jubel…

SRF14

Bilar, motorcyklar, mopeder, festivalbussar, cyklar – ja, allt kom från alla håll och kanter. Ljud och människor överallt. Solen brände, himlen var blå och man skulle kunna tro att Thomas Ledin satt och skrev sina låttexter här för det var banne mig inte ett moln så långt ögat kunde nå.
Långsamt gick jag genom gärdesgården och tittade på folk och lyssnade på konversationer mellan dem.
Ett omedvetet krig pågick mellan alla lägren på campingen. Bergsprängare, större än den andra, tredje och fjärde, spelade all typ av musik.
”It’s a long way baaaack. When you down, down in black!”
”Ooooah, oooah oah sweet child’o mine…”
”Ja, det är bögarnas fel! Bögarnas fel! I bibeln står det skrivet…”

Fantastiskt.

SRF21

På Sweden Rock går det knappt längre att sticka ut.

Eller, jo…
jag såg en gång en kille, något år äldre än mig själv, med långt blont hår och väldigt smalt ansikte.
Han, HAN – han hade en t-shirt med… Tokio Hotel.
Det går INTE för sig på Sweden Rock Festival.
Fan vad arg jag blev då.

Desto gladare blir man när man får se sådana här sköningar med keps och mustasch.
Så fort man får lite ansiktshår så ser man så snäll och gó ut.

SRF12

Ett gäng soldater, direkt hämtade från Star Wars.

Trots att jag inte har sett en enda Star Wars-film så kunde jag inte låta bli att skina upp och fråga om jag fick fotografera dem. Jag fick ett svar…av något slag. Jag förstod aldrig om de var svenskar eller kom från något annat utland (kanske pratade de skånska?), men jag tog en bild på gänget. Efteråt tackade jag så mycket och skulle precis vända om. Då räknar de ner högt och tydligt på tyska:
”EIN…ZWEI…DREI….AAAAAH!”
och springer mot mig. De bildar någon sorts mobbningsmoshpitring kring mig och kastar omkring mig som en trasdocka. Jag åker omkring där tillsammans med mina två kameror runt halsen, skrattar och skriker om vartannat.
Efter en halv minut var det över.
”…okej, ja – tack ska ni ha.” säger jag lite försynt. De gör hatten av och knallar sedan vidare.
Fint.

SRF14

Det var varmt, väldigt varmt.
Jag lyckades skaffa mig en oplanerad bonnebränna, men jag tror den här snubben tog priset. Vi diskuterar fortfarande här hemma hur faen han lyckades. Hade han höga jeans och öppen skjorta? Kortärmad skjorta? Gjort en Hulken och trashat en t-shirt? Gått med mantel?
Jag vet inte, och jag lär aldrig få veta det heller.

SRF22

De här två såg ut att lida under solen med sin farliga look. Överallt lite här och var låg folk och solade i gröngräset. Några hade varit ambitiösa och tagit med sig solstolar, andra nöjde sig med att bara lägga sig rätt upp och ned på marken. Inget konstigt med det. De andra 30 000 besökarna klev snällt över solfantasterna. Aldrig att någon gav fingret eller skällde ut någon för att hen låg i vägen.

”Akta dig så att du inte ligger för länge i solen nu…”
”Vill du ha lite vatten?”
”Är allt OK?” 

Sweden Rock Festival måste vara Sveriges absolut snällaste festival.

SRF20

Festivalen har arrangerats under olika namn sedan 1992. Från att ha tagit in endast 7 400 besökare ökade det stadigt till 35 200, men för en bättre festivalupplevelse har man minskat ner till 33 000.

Det är väldigt blandade åldrar på besökarna här. Hit kommer barnfamiljer med sina treåringar som bär hörselkåpor större än deras egna huvuden, men också rockfarmor- och farfar på 70+. Medelåldern på besökarna ligger på runt 37 år.
I en intervju i GT med Mikkey Dee från Motörhead får han frågan om varför han tror Sweden Rock är sådan populär festival.
– Från första början har det varit en lite mognare publik där nere. De dricker bärs och gillar sin hårdrock liksom. Inte käka så mycket blå piller och bara ligga i tältet.
Han säger också att festivalen är väldigt organiserade och att stommen utgörs av klassiska band som är tillförlitliga och levererar, vilket går hand i hand med att publiken är trogen och inte så trendkänslig.

SRF17

På campingen Roselund en bit från festivalområdet hittar jag ett gäng nyfunna vänner från Hålanda; Jörgen och Gugge. För att göra en lång historia kort så åkte mamma och jag från Göteborg en ljummen vårkväll i maj. Det  var ett par dagar kvar till min skolavslutning på Nordiska och vi pratade om kommande sommaren och, naturligtvis, Sweden Rock Festival.
Plötsligt, som om någon där ovan hörde vad vi talade om, dyker världens häftigaste buss upp på vänster sida. En svart gammal 50-talsbrandbil, helt i svart med röda feta bokstäver SWEDEN ROCK FESTIVAL riktigt lyser mot oss.
”Men vaf…?!” säger vi i kör. När vi åkt sisådär 200 meter från tomten där bilen stod frågar mamma:
”Ska vi vända?”
”Ja! Vänd! Vänd om!” svarar jag.

SRF18

Och nu stod han här på Rosenlunds camping tillsammans med Gugge och Thomas från Fritsla respektive Starrkärr; förmodligen världens skönaste trio. Alla tre pratade ”hemma-språk”, såndär skön bonnegöteborgska som man blir alldeles varm och go i magen av att höra.

SRF15

Thomas var den ordningsamma (…ibland.) i gänget. Höll koll på speltider och signeringar inne på området och visste alltid vilka tider de var tvungna att gå ner för att inte missa något. Störtskön typ, just för att han absolut inte såg ut som en sådan som åkte på Sweden Rock. Med sina uppdragna strumpor nedstoppade i ett par foppatofflor, keps neddragen att man bara anade ett par ögon och ryggsäcken alltid färdig och korrekt packad skrattade jag halvt ihjäl mig ett par gånger åt hans buttra, men oh så fina göteborgska.

SRF19

Jörgen hade en balkong uppe på biltaket. Där satt de och käkade frukost varje morgon och tittade ut över campingen. Man såg hela campingen och lite till därifrån.
Från ingenstans kommer de här killarna gående och ”like:ade” bussen.
Snyggt, må jag säga – men Thomas var skeptisk.
”Hallå? Får jag fråga en grej… hur går ni på toa med de där?”
Vi fick inget svar. De ”like:ade” vidare och promenerade iväg.

SwedenRock21

Det har blivit ett par Sweden Rock-besök för Jörgen och Gugge. Tillsammans har de skaffat några de kallade ”Sweden Rock-barn”, Rebecka och Johannes, som bodde i husvagnen mitt emot. Rebecka fick uppdraget att skriva under lastbilen. ”Ligg inte under bilen!”.
Lägg märke till cigaretten hon håller i ena handen.
Kanske skrev hon
”Ligg inte under bilen utan cigarett!”.

Sweden Rock Festival 2013.

Överallt på campingen fanns det läger som stack ut mer än andra. Stora skolbussar hade målats om och blivit pimpade till turnébussar med bandloggor och målningar på plåten. Några läger hade tagit med hela vardagsrummet med skinnfotöljer och soffor och ställt utanför husvagnen. Inget camp var det andra likt.

SRF16

När jag var påväg ut från Rosenlunds camping och vidare in mot festivalen gick jag förbi Jörgen & Co. grannar. En utav dem såg ut precis som vilken annan snubbe på området som helst. Jag menar; långt hår, skägg, cowboy-hatt och Iron Maiden-tshirt. Han stack ju inte direkt ut ur mängden, men ändå kändes det på något vis som att jag kände honom.

Vem fan var det där?

Det var först när jag hade hunnit gå en bit som polletten trillade ned och jag förstod vem det var.
Sprang tillbaka, hittade hans läger och knackade honom på ryggen där han stod och försökte bädda ordning sin ”säng” i bakluckan av skåpbilen som skulle bli hans hem den kommande veckan.

SRF21

”Ja, hej?” sa han och tittade lite förvånat på mig.
”Hej! Förlåt mig men…var du här förra året?”
”Öh…, ah.”
”Och kollade på The Darkness?”
”…ja, jo! Ja, det gjorde jag.”
”Bra! Eller jag menar, jag har massor av kort på dig från när du dansar och sjunger med i I believe in a thing called love!” sa jag, göörglad över att kommit på varifrån jag kände igen honom.

Och ja, massor av kort hade jag från just den spelningen med The Darkness. Bland annat i det här inlägget, där den sista bilden föreställer just den här snubben, som visade sig heta Jocke (han har t o m samma Iron Maiden-tröja då som på den här bilden ovan. Sliten med hälsan…). Vi pratade aldrig under den spelningen. Jag cirkulerade där framme kring scenen och fotograferade både bandet och publiken. Det var en fantastisk spelning. Justin var så fin.
Kanske var det någon mening att jag skulle kolla igenom alla kort från 2012’s upplaga av Sweden Rock innan jag drog hit det här året?
Vi pratade en stund.
”Jamen vafan, kom hit och häng sen och…” sa han, mer hann han inte förrän gänget bredvid sprutade såndär Spidersman-klet (vafaen är det för något egentligen?)  i skägget honom.

Sedan skiljdes vi åt och jag gick in mot festivalen igen.
Det tar vi i nästa inlägg!

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

Ralf och Sweden Rock Festivals bästa morsa

2013-06-01 av

SwedenRockFestival

I skrivande stund.
Klockan är 05:05 och det är ljust utanför fönstret.
Jag blir väckt av flugornas herre + dess anhängare. Det är den 1 juni idag och sommaren är ett faktum med allt vad det innebär.

Länge ligger jag och vrider och vänder på mig i den sängen det är menat att jag ska sova i. Det går inte. Jag har för mycket tankar i huvudet och för många flugor och cirkulerar kring det. Flugornas surr och kittlande när de kryper på mina öronsnibbar, ögonlock och min näsa får mig att förlora tålamodet. För att inte tala om när de kryper och fastnar i håret på en och då börjar surrar som självaste faen.
Jag håller mig vaken med flugsmällaren bredvid mig.

Bedrövligt.

Mina tankar däremot, de stör inte lika mycket. Bara lite.
Å andra sidan är de är alla viktiga för mig just nu, för att jag ska komma fram till någon slutgiltigt resultat eller få någon sots strukturerad plan i alla mina projekt och idéer jag har över sommaren.
Jag vill ju göra så mycket i år. Börja på min bok, skriva för lokaltidningen, fotografera till utställningar, filma en mini-dokumentär, följa band, blogga, tjäna pengar… men i vilken ände börjar man och hur får man tummen ur till något INNAN det börjar brinna i knutarna?

Ibland känner jag att jag har tagit lite vatten över huvudet. Vet inte riktigt hur jag ska hinna med allt,
men samtidigt vet och vill jag att jag ska göra allt det där som jag planerat. På något sätt. No matter what it takes.

Och faktum är, oftast brukar det faktiskt lösa sig. Utan att jag ens själv hinner märka det så är jag plötsligt vid mållinjen och har klarat av det jag för någon månad sen eller två trodde var omöjligt och lipade ihjäl mig över.

Förhoppningsvis så blir det även så iår med.
Alltså, inte det där med liperiet (fast, det kommer säkert komma…).
Allt går om man bara vill och har en rejäl dos med
jävlaranammaRalfPower  sig.

SwedenRockFestival2

Om tre dagar är jag påväg ner till sommarens första riktiga anhalt; Sweden Rock Festival nere i Sölvesborg. Jag åker ned med mamma, något som i mångas ögon verkar lite konstigt.

Men, ni förstår – min mamma är inte som andra mammor. Hon är bättre.
Hon går inte runt i Canada Goose-jackor eller Hunter-gummistövlar, och har inte heller t-shirts med ylande indianhundar-tryck på eller för tighta spandexbrallor i rosa ormskinn.
Nä, i stället lånar hon min afrodiscobögkrull-peruk på Påskafton för att sedan åka och vara påskkärring hos sin kusin, men då blev jag mest…glad. Glad att min födelsedagspresent jag fick när jag blir 19 kom till användning på självaste Påskafton

Med eller utan peruk så förstår hon mig (ibland bättre än vad jag själv gör) och, det viktigaste av allt – hon fattar the grej. The grej med Sweden Rock, musiken och ”nörderiglöden” bland besökarna som jag först och främst vill åka ned för.

Det är inte det att jag är mammig och måste ha med henne när jag befinner mig 50 mil från henne under en veckas tid. Jag var från början inställd på att åka helt själv ner till Sölvesborg. Men mamma min, hon ville följa med – och självklart ska hon göra det. Det bekommer mig inte alls. Tvärtom.

Första gången jag besökte Sweden Rock var 2007. Vi åkte på min födelsedag. Jag blev 15 år och väcktes med tårta och ljus klockan 06 på morgonen då vi sagt att vi skulle åka tidigt från Sollebrunn och ned till Sölvesborg. Mamma, syster Louie, pappa och jag skulle åka tillsammans. Familjen på semester.

Jag minns festivalen med blandade känslor. Mest goda, men såhär i efterhand också en form av frustration över att jag inte nyttjade och njöt fullt ut. Jag led utav ätstörningar under den perioden och var inte i mitt livs esse. Stor del av tiden var jag en bitterfitta och isolerade mig själv från omvärlden. Varken kunde eller orkade prata särskilt mycket med någon då jag var mitt uppe i ett tredje världskrig i mitt huvud.

Men trots det, så tändes någonting inom mig där på festivalen som fick mig att vilja återkomma till festivalen året därpå. Och sedan 2010. Och 2012. Och nu, 2013.
I år är det inte tal om några ätstörningar eller isolering från omvärlden. Jag ska vara mer med än någonsin.
Och återigen, det är bland annat tack vare mamma som jag lyckades komma ur sjukdomen.

Nu när vi åker ned på tisdag så tar jag med mig så mycket mer än bara en mamma.
Jag är så glad att jag har en så nära som förstår sig på all den här skaparglädjen, lusten och idéerna man har om vad man vill skriva om, trycka för t-shirts, göra filmer om, hitta för motiv och träffa för människor. Vi är varandras bollplank, lastar av allt på varandra och kommer med egna idéer till projektet.
”Ajust det SÅ kan man ju göra också!”, ”Jaaa! Fan, det blir skitbra!” och så vidare.
Det är ju rena drömmen och jag förstår att jag har det fruktansvärt bra när det kommer till den biten.
Sen att det skiter sig på att vi båda är ganska blyga när det kommer att marknadsföra oss själva är en annan femma, men trots det så vet vi på något sätt att vi kommer att få ut alla våra verk och idéer vi haft under en längre period. När, var och hur det ska gå till – det vet vi inte, men det behöver man ibland inte heller veta. Och hur jäkla klämmkäck och klyshig jag låter nu så stå jag fast vid att…
oftast är resan till målet den roligaste biten på hela projektet.

Nu är klockan 06:00 och allt jag tänker på är tisdagen.
Jag ser fram emot att bila ner i sex timmar till Sölvesborg.
Spotify-listorna uppdateras ständigt för att få fram det ultimata festival-soundtracket,
men jag antar att mamma och jag kommer prata så mycket foto- och filmidéer i bilen att det är skitsamma vad vi spelar för något i bilstereon.

Det här ska bli så jävla roligt.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

Ligga sked med musiken: Göteborg nonstop till Sweden Rock och Metaltown

2013-05-16 av

josefineGöteborg nonstop har för första gången representation på årets Sweden Rock och Metaltown. Väldigt ohipster, lite läskigt men samtidigt spännande. Vi tog ett snack med vår utsände – Josefine Larsson – som är rutinerad i gamet.

Du åker på Sweden Rock i Sölvesborg i år för bl.a Göteborg nonstop. Är det första gången du är där? Något bestående minne?

– Det är femte gången jag besöker festivalen. Första gången var 2007, också första gången jag var på festival överhuvudtaget. Jag var 15, åkte på min födelsedag och hade fått en videokamera i födelsedagspresent!
Alla dessa fem Sweden Rock-år har jag firat min födelsedag där nere.

Har du något bestående minne därifrån?
– Åkte dit för att se husgudarna Aerosmith, men det jag minns mest var inte deras spelning, utan att…

– ALLA var så snälla! Oerhört vänliga! Vad rock’n roll det lät..

Men det var inga problem att få åka då? Dina föräldrar litade på dig?

– Näej näej, hela Larsson-klanen (syrran, morsan och jag) var med. Vi åker alltid ihop. I år åker jag dock själv.

Rätt roligt och kanske ovanligt att ha med morsan ändå, har ni samma musiksmak?

– Oh ja! Hon har lärt mig aaallt om musik. Nu lär vi henne om Graveyard, Horisont, Spiders och så vidare. Höhö.

Kretsloppet
– Precis!

De senaste åren har du haft fotoupprag, eller?

– Nä, men kameran har alltid hängt med. Det är ju mitt stora intresse, utöver musiken då. Sänder ju (musik)radio i Radio 88 Partille, och jobbar extra på Alingsås Tidning som reporter och fotograf.

Okej, det blir första året ”på riktigt” då, med ackreditering. Har du nån kul fotoanekdot?

– Det var nog när jag kl tre på natten – efter ett kyligt nattpass som funktionär på Way Out West 2012 – då jag surfade runt på Facebook lite. Hamnade på Justin Hawkins i The Darkness sida och upptäckte att han lagt upp en av mina bilder från Sweden Rock tidigare på sommaren. Bam, och så var den där!
Började lipa. Fan vad kul det var! Har för mig att jag tog den på min födelsedag.

Men du aldrig i kontakt med dem eller nåt, över rättigheter eller så, haha? Du blev bara glad?

– Nä, jag hörde inte av mig eller så – jag var så exalterad och överlycklig bara!

Hur är det med boendet och så på Sweden Rock jämfört med andra festivaler? Bor du i tält?
– Jag har varit på en del festivaler, men aldrig sovit i tält. I år bor vi i vänners stuga en liten bit från festivalområdet. Tidigare vandrarhem och ibland finare hotell. Ser det helst som en semestertur istället för…en utomlandstripp.

”Vi”? Du åker inte helt ensam då?
– Mamma bor faktisk med mig första natten. Hon kör.

Privatchaufför alltså?
Precis!

Är det några särskilda akter som lockar dig i år mer än andra?
– Witchcraft och Spiders. Men mest intresserad är jag av folket, fansen, folklivet

Du skall på Metaltown senare i sommar? Skiljer sig fansen åt något eller är det ungefär samma klick människor som drar runt?

– Jag har bara besökt Metaltown två gånger. Det känns som det är mer genuina fans på SRF då den ligger lite mer avsides och inte lika lättillgängligt, vilket gör det spännande. Metaltown är stadsfestival, mer bekvämt.
– Folk är lite snyggare i håret och luktar bättre, sådär haha. Nu har jag ju inte varit på galoppbanan där det är nu. Det kanske luktar häst?

Känns ändå som Metaltown har några kul grejer i år som även en icke-banger som jag skulle gilla. Motörhead är ju ändå speciella, sedan Turbonegro, Graveyard och såna akter. Kanske är mer av ”cityrock” nuförtiden. Har ”hårdrock” fått en uppsving nu när tom folk i sotarmössor gillar det?

– Svårt. Tja…jag vet inte. Samtidigt så känner jag att jag inte riktigt vet vad hårdrock är egentligen. Det finns så många genrer hit och dit nu. Vad är hårdrock?
– Men jo, nog är det mer accepterat idag. Hårdrockare är inte knarkare för alla längre.

Och så slåss de nästan aldrig, är bra gäster. Dvs dricker sina femton öl tills de inte får beställa längre, och lommar sen snällt hem och somnar i sked med basförstärkaren.

– Men så är det ju med hipsters, poppare och fan hans moster också. Det är inte specifikt för just hårdrockare liksom.

Fast det känns som om bangers är mer lojala med sin musikform, att hipsters och annat oknytt går ut lika mycket för att dansa och ragga, typ..
– Jaaaaaa!!!! Absoluuut!

Det var så jag menade
– Bra menande!

Men ingen risk att någon hamnar i sked med dig då på Sweden Rock eller Metaltown? Du är ”lojal med musiken”?

– Haha! Jag ska krama om allt och alla på hela festivalområdet.

Låter som ett bra slutord

Vem är det du sitter med på bilden nedan? James Hetfield?

– Hahaha!! Ralf Gyllenhammar.

Jaha. Det får duga.

ralf

// Ozelot

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-10-10

Biopremiär:  11 oktober 2019 på Hagabion Regi: Nick Broomfield Medverkande: Leonard Cohen, Marianne Ihlen, Judy Collins, Ron Cornelius mfl. Längd:  102 min Redan ett par sekunder in i filmen börjar jag lipa av anslaget och orden, och sen fortsätter dokumentären om artisten LEONARD COHEN &hans flamma MARIANNE IHLEN att beröra hela vägen ut. Först får…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...