Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

”Jag måste säga det, men jag är nog kär i den där mannen!” Metaltown, del 4

2013-07-09 av

Metaltown30Blogg

Dag två på Metaltown. Leran har bytts ut till grönt gräs, den mulna himlen är klarblå och solen bränner på våra kroppar.
Gårdagens bittra moder natur var numera på gott humör.  Nu var det festival på riktigt.

Metaltown27Blogg

Fredagen skulle bjuda på ett utav festivalens kanske största namn,
men vi är inte riktigt där ännu. Vi börjar med att kolla in gräsfolket…

Metaltown28Blogg

…och festivalområdet. Gummistövlarna som dagen innan hade använts flitigt utav ett hundratal besökare var långt bortom synhåll och istället hade conversen och flipflops tagit över. Bara och kräftröda överkroppar syntes lite här och var och några andra jobbade på bonnebrännan.

MetaltownBlogg32

Andra gjorde allt för konsten. Att den här mannen inte dog svetthetsdöden är ett under, men nog såg han redigt trött ut där han satt på asfalten och pressade i solen.

Metaltown29Blogg

Trots att det inte fanns mycket till riktiga sittplatser så var folk ganska nöjda ändå med att sitta lite varstans. På festivaler bryr man sig inte så mycket om den biten. Känner man plötsligt att man har ont i fötterna eller bara vill sitta ned en stund är det helt OK att bara stanna upp och sätta sig rätt upp och ned på marken. Inget konstigt med det.

Mindghost1

På Nemis Camping Stage utanför festivalområdet spelade en rad olika oetablerade band. Jag träffade några bekanta ansikten från Alingsås,
som t ex Mindghost

TheBjorn1Blogg

…och The Bjorn. Då scenen var lite ”off” och, som sagt, utanför området var det inte så mycket liv och rörelse framför scenen. Men det tycktes inte bekomma varken Mindghost eller The Bjorn. För det är en konst, att inte slås ned av den väldigt lilla skara och nästan obefintliga publiken – utan istället bara köra sitt race och ge 110%. Det lyckades både Mindghost och The Bjorn göra.

Carcass1Blogg

”Aha, Metaltown asså…Carcass spelar där va?”
hade min systers pojkvän frågat när jag berättade att jag skulle till festivalen.
”Carca…va?” hade jag sagt förvånat. Aldrig hört talas om detta band,
därför var jag ju tvungen att kolla in dem.
Håriga var dem.

Carcass2Blogg

Min systers pojkvän beskrev det som grindcore, death metal från 80-talet.
Under veckan hade jag sett flera i Göteborg ha t-shirts med bandets logga, men det var först nu här på Metaltown som jag fick reda
på vilka de verkligen var.

Carcass3Blogg

Kort och gott kan jag säga; det var inte min påse, men underhållande att titta på och lyssna till det väldigt, väldigt engelska mellansnacket.
Om man blundade kunde man fantisera och drömma om att det var självaste Justin Hawkins som pratade
(jag måste säga det, men jag är nog kär i den där mannen. Jag blir så tårig i ögonen när jag tittar på videos med The Darkness. Faen vad fina dem är…).
Men…det var det ju tyvärr inte.
Men äh, även om musiken inte var bäst så tyckte jag om dem – de verkade så snälla.
Höhö.

Metaltown31Blogg

Som sig bör så var det fred och kärlek på festivalområdet. Man blir glad i magen när man ser sådana här fina par…

MetaltownBlogg36

…och ännu gladare blir man när man ser just det här. Om det är något jag älskar är det tjejer och killar med tandställning och som verkligen VISAR det med världens största gapflabb eller skönaste allsång. Den här tjejen gav verkligen allt under spelningen med…

DankoJones1Blogg

…Danko Jones. som för övrigt bjöd på en oerhört humoristisk show och störtskönt mellansnack. Trots att Danko himself sa ”Motherf*cker” i var och varannan mening så hade han världens bredaste smile under hela konserten (jädrar i min lilla låda sicken gigantisk mun han hade!).

Metaltown35Blogg

Jag träffade två Boråsare där framme vid scenen under Danko; bröderna Jörgen och Richard.
– Aha, ska du plåta eller? kom Richard fram och frågade mig när jag stod och väntade på att få komma in i fotodiket.
– Nä… svarade jag ironiskt (observera att jag hade två kameror runt halsen och en väska med tre objektiv i. Svaret på frågan om jag skulle plåta var väl ganska…uppenbar!).
– Mäh…vafan?!
– Jo, jag ska plåta!
– Amäh vafan! Du bah…aha?!
Sen hängde vi ihop stora delar utav festivalen.
Så det kan gå.

Metaltown38Blogg

Jag träffade Stefan, från gruppen City Saint, Chillihounds samt radiokollega från Radio 88. Han är fin, som ni ser.
Han har bra musiksmak också. Ännu finare.

Metaltown33Blogg

Med solen i ryggen, svala vindar i håret och kanonbra band på scenen kunde inte andra dagen på festivalen börja så mycket bättre.

I nästa inlägg fortsätter vi med tillbakablickarna från festivalen.
Det blir bandet som kallar publiken för könsord, funktionärer som möter sina största idoler och den sena bussresan tillbaka till Göteborg.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine 

 

 

”Så gick jag ner och möttes av folkets jubel…” Sweden Rock Festival 2013, del 2

2013-06-14 av

Onsdag den 5 juni – idag skulle festivalen börja på riktigt!

Redan klockan 07 ligger jag klarvaken inne på mitt loft på andra våningen av huset och funderar på om jag ska försöka somna om eller faktiskt gå upp och börja förbereda mig för dagsverket.
Sådär ligger jag och funderar i en timme, samtidigt som jag försöker lägga upp en bild på Instagram och kolla mitt Facebook-konto. När inget utav det vill uppdatera sig skiter jag i allt. Stänger av telefonen för ett slag och bestämmer mig för att gå upp.

SRF10

Så försiktigt jag bara kan går jag nedför trappan. Lönlöst. Det knarrar som om (sagt det förr, säger det igen) tanten i Glasblåsarens barn kliver nedför trappan och påväg mot kylskåpet. Bedrövligt.
När jag äntligen landar på den nedre våningen och kan pusta ut över att trappan är färdig hörs ett litet försynt ”Josefine?” från vardagsrummet.
Vad trodde jag? Att jag skulle kunna lyckas göra mig ohörd i den där trappan?
*Baloo-björnen skak på huvudet* Tsss… Jösses. Störtlöjligt.

Mamma låg vaken hon också. Med sin iPhone med kassettbandskal spelade hon Word fejd, något jag gett upp för längesedan.
Jag åt frukost. Müsli. Förstås. Det är viktig med en redig kost när man ska orka med farliga hårdrockare hela dagen.

 SRF11

Så gick jag ner,
och möttes av folkets jubel…

SRF14

Bilar, motorcyklar, mopeder, festivalbussar, cyklar – ja, allt kom från alla håll och kanter. Ljud och människor överallt. Solen brände, himlen var blå och man skulle kunna tro att Thomas Ledin satt och skrev sina låttexter här för det var banne mig inte ett moln så långt ögat kunde nå.
Långsamt gick jag genom gärdesgården och tittade på folk och lyssnade på konversationer mellan dem.
Ett omedvetet krig pågick mellan alla lägren på campingen. Bergsprängare, större än den andra, tredje och fjärde, spelade all typ av musik.
”It’s a long way baaaack. When you down, down in black!”
”Ooooah, oooah oah sweet child’o mine…”
”Ja, det är bögarnas fel! Bögarnas fel! I bibeln står det skrivet…”

Fantastiskt.

SRF21

På Sweden Rock går det knappt längre att sticka ut.

Eller, jo…
jag såg en gång en kille, något år äldre än mig själv, med långt blont hår och väldigt smalt ansikte.
Han, HAN – han hade en t-shirt med… Tokio Hotel.
Det går INTE för sig på Sweden Rock Festival.
Fan vad arg jag blev då.

Desto gladare blir man när man får se sådana här sköningar med keps och mustasch.
Så fort man får lite ansiktshår så ser man så snäll och gó ut.

SRF12

Ett gäng soldater, direkt hämtade från Star Wars.

Trots att jag inte har sett en enda Star Wars-film så kunde jag inte låta bli att skina upp och fråga om jag fick fotografera dem. Jag fick ett svar…av något slag. Jag förstod aldrig om de var svenskar eller kom från något annat utland (kanske pratade de skånska?), men jag tog en bild på gänget. Efteråt tackade jag så mycket och skulle precis vända om. Då räknar de ner högt och tydligt på tyska:
”EIN…ZWEI…DREI….AAAAAH!”
och springer mot mig. De bildar någon sorts mobbningsmoshpitring kring mig och kastar omkring mig som en trasdocka. Jag åker omkring där tillsammans med mina två kameror runt halsen, skrattar och skriker om vartannat.
Efter en halv minut var det över.
”…okej, ja – tack ska ni ha.” säger jag lite försynt. De gör hatten av och knallar sedan vidare.
Fint.

SRF14

Det var varmt, väldigt varmt.
Jag lyckades skaffa mig en oplanerad bonnebränna, men jag tror den här snubben tog priset. Vi diskuterar fortfarande här hemma hur faen han lyckades. Hade han höga jeans och öppen skjorta? Kortärmad skjorta? Gjort en Hulken och trashat en t-shirt? Gått med mantel?
Jag vet inte, och jag lär aldrig få veta det heller.

SRF22

De här två såg ut att lida under solen med sin farliga look. Överallt lite här och var låg folk och solade i gröngräset. Några hade varit ambitiösa och tagit med sig solstolar, andra nöjde sig med att bara lägga sig rätt upp och ned på marken. Inget konstigt med det. De andra 30 000 besökarna klev snällt över solfantasterna. Aldrig att någon gav fingret eller skällde ut någon för att hen låg i vägen.

”Akta dig så att du inte ligger för länge i solen nu…”
”Vill du ha lite vatten?”
”Är allt OK?” 

Sweden Rock Festival måste vara Sveriges absolut snällaste festival.

SRF20

Festivalen har arrangerats under olika namn sedan 1992. Från att ha tagit in endast 7 400 besökare ökade det stadigt till 35 200, men för en bättre festivalupplevelse har man minskat ner till 33 000.

Det är väldigt blandade åldrar på besökarna här. Hit kommer barnfamiljer med sina treåringar som bär hörselkåpor större än deras egna huvuden, men också rockfarmor- och farfar på 70+. Medelåldern på besökarna ligger på runt 37 år.
I en intervju i GT med Mikkey Dee från Motörhead får han frågan om varför han tror Sweden Rock är sådan populär festival.
– Från första början har det varit en lite mognare publik där nere. De dricker bärs och gillar sin hårdrock liksom. Inte käka så mycket blå piller och bara ligga i tältet.
Han säger också att festivalen är väldigt organiserade och att stommen utgörs av klassiska band som är tillförlitliga och levererar, vilket går hand i hand med att publiken är trogen och inte så trendkänslig.

SRF17

På campingen Roselund en bit från festivalområdet hittar jag ett gäng nyfunna vänner från Hålanda; Jörgen och Gugge. För att göra en lång historia kort så åkte mamma och jag från Göteborg en ljummen vårkväll i maj. Det  var ett par dagar kvar till min skolavslutning på Nordiska och vi pratade om kommande sommaren och, naturligtvis, Sweden Rock Festival.
Plötsligt, som om någon där ovan hörde vad vi talade om, dyker världens häftigaste buss upp på vänster sida. En svart gammal 50-talsbrandbil, helt i svart med röda feta bokstäver SWEDEN ROCK FESTIVAL riktigt lyser mot oss.
”Men vaf…?!” säger vi i kör. När vi åkt sisådär 200 meter från tomten där bilen stod frågar mamma:
”Ska vi vända?”
”Ja! Vänd! Vänd om!” svarar jag.

SRF18

Och nu stod han här på Rosenlunds camping tillsammans med Gugge och Thomas från Fritsla respektive Starrkärr; förmodligen världens skönaste trio. Alla tre pratade ”hemma-språk”, såndär skön bonnegöteborgska som man blir alldeles varm och go i magen av att höra.

SRF15

Thomas var den ordningsamma (…ibland.) i gänget. Höll koll på speltider och signeringar inne på området och visste alltid vilka tider de var tvungna att gå ner för att inte missa något. Störtskön typ, just för att han absolut inte såg ut som en sådan som åkte på Sweden Rock. Med sina uppdragna strumpor nedstoppade i ett par foppatofflor, keps neddragen att man bara anade ett par ögon och ryggsäcken alltid färdig och korrekt packad skrattade jag halvt ihjäl mig ett par gånger åt hans buttra, men oh så fina göteborgska.

SRF19

Jörgen hade en balkong uppe på biltaket. Där satt de och käkade frukost varje morgon och tittade ut över campingen. Man såg hela campingen och lite till därifrån.
Från ingenstans kommer de här killarna gående och ”like:ade” bussen.
Snyggt, må jag säga – men Thomas var skeptisk.
”Hallå? Får jag fråga en grej… hur går ni på toa med de där?”
Vi fick inget svar. De ”like:ade” vidare och promenerade iväg.

SwedenRock21

Det har blivit ett par Sweden Rock-besök för Jörgen och Gugge. Tillsammans har de skaffat några de kallade ”Sweden Rock-barn”, Rebecka och Johannes, som bodde i husvagnen mitt emot. Rebecka fick uppdraget att skriva under lastbilen. ”Ligg inte under bilen!”.
Lägg märke till cigaretten hon håller i ena handen.
Kanske skrev hon
”Ligg inte under bilen utan cigarett!”.

Sweden Rock Festival 2013.

Överallt på campingen fanns det läger som stack ut mer än andra. Stora skolbussar hade målats om och blivit pimpade till turnébussar med bandloggor och målningar på plåten. Några läger hade tagit med hela vardagsrummet med skinnfotöljer och soffor och ställt utanför husvagnen. Inget camp var det andra likt.

SRF16

När jag var påväg ut från Rosenlunds camping och vidare in mot festivalen gick jag förbi Jörgen & Co. grannar. En utav dem såg ut precis som vilken annan snubbe på området som helst. Jag menar; långt hår, skägg, cowboy-hatt och Iron Maiden-tshirt. Han stack ju inte direkt ut ur mängden, men ändå kändes det på något vis som att jag kände honom.

Vem fan var det där?

Det var först när jag hade hunnit gå en bit som polletten trillade ned och jag förstod vem det var.
Sprang tillbaka, hittade hans läger och knackade honom på ryggen där han stod och försökte bädda ordning sin ”säng” i bakluckan av skåpbilen som skulle bli hans hem den kommande veckan.

SRF21

”Ja, hej?” sa han och tittade lite förvånat på mig.
”Hej! Förlåt mig men…var du här förra året?”
”Öh…, ah.”
”Och kollade på The Darkness?”
”…ja, jo! Ja, det gjorde jag.”
”Bra! Eller jag menar, jag har massor av kort på dig från när du dansar och sjunger med i I believe in a thing called love!” sa jag, göörglad över att kommit på varifrån jag kände igen honom.

Och ja, massor av kort hade jag från just den spelningen med The Darkness. Bland annat i det här inlägget, där den sista bilden föreställer just den här snubben, som visade sig heta Jocke (han har t o m samma Iron Maiden-tröja då som på den här bilden ovan. Sliten med hälsan…). Vi pratade aldrig under den spelningen. Jag cirkulerade där framme kring scenen och fotograferade både bandet och publiken. Det var en fantastisk spelning. Justin var så fin.
Kanske var det någon mening att jag skulle kolla igenom alla kort från 2012’s upplaga av Sweden Rock innan jag drog hit det här året?
Vi pratade en stund.
”Jamen vafan, kom hit och häng sen och…” sa han, mer hann han inte förrän gänget bredvid sprutade såndär Spidersman-klet (vafaen är det för något egentligen?)  i skägget honom.

Sedan skiljdes vi åt och jag gick in mot festivalen igen.
Det tar vi i nästa inlägg!

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2020-02-11

Det är så lätt att glömma bort hur mkt man får av andra människor. Hur vi sår frön i varann. Hur vi skapar varann genom att se varann och bekräfta sidor i varann som vi inte hade upptäckt på egen hand. Hur vi planterar in kunskap i varann på ett…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2020-01-12

Galleri Kosmos hos Falck/Traneus kan tyvärr inte lämna ut portkoden. Öppet alltid. Stenklevsgatan.

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2020-02-17

    En ny CAPISSO har jag hittat!  Jag gick på PONTUS TORSTENSSONS vernissage efter Bosse Winbergs begravning & blev lite lättare till sinnes på Bengans. Jag satte mig jämte två tyska tjejer och väntade på Nikke Ström som också skulle dit. Flickorna tyckte att tavlorna va trevliga, de hade aldrig…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2020-02-11

I kvällens första set inleder saxofonkvartetten Phones 4 med att röra sig i en stor cirkel i rummet de stöter ut varsitt ljud åt gången det är långt  mellan tonerna och vandringen pågår länge. Det finns en spänning i ljud som flyttar sig. Till slut så samlas gruppen på scenen…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...