Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

UNION CARBIDE PRODUCTIONS prövar indisk självkontroll och frigörande dans i FINLAND

2019-02-13 av Chawki
Fotograf okänd: Union Carbide Productions, Tavastia, 1988

UNION CARBIDE PRODUCTIONS preparerar sig inför ett gig i Helsinki, Finland. Den 22 Feb står de på scenen där efter att ha värmt upp i GBG, Sthlm och Oslo. Poeten Stefan Falck brukade slänga på sig träningsoverallen för att komma i rätt stämning inför en UNION CARBIDE-spelning. Frågan är hur Carbide ska komma i rätt stämning för att kunna förföra det finska folket?  GBG NONSTOP fick tag på Carbides basist ADAM WLADIS (med eller utan sombrero?) som svarade på nåra frågor.

– Hur gick er senaste konsert i Helsingfors?

– Det är så länge sen…tror bandet i en senare upplaga utan min medverkan varit där…men senast jag var med o spelade på samma ställe, Tavastia i Helsingfors, minns jag att det var en något hotfull atmosfär efteråt. Men svårt att minnas varför, vi var så unga, bara lallade runt i världen med bandet och tog inte in något, förstod inget och frågade inte om något. Tur det finns lite foton, annars hade allt varit glömt idag. Glömt, men knappast förlåtet.

– Hur är den finska publiken?

– Mycket finstämd, lyriskt vaken. Samt med en öppen dörr till ett mildare vansinne, vilket passar oss bra, vi är rätt jämställda på den punkten.

– Kan du nån finska?    

– Cirka fem ord.

– Ni har gjort ett gäng spelningar nu sedan i höstas, hur känns det? Har kondisen ökat?

– Vi har i modern tid spelat ihop oss såpass att vi låter rätt extravagant tajta faktiskt. Man betraktar publiken och ser dels att de är förvånanden och imponerade av hur bra det låter, och dels en smula besvikna att det bara manglar på utan vare sig olyckor, episoder, incidenter eller debacle. De tycker kanske något saknas på grund av det sistnämnda men det kan vi inte fejka, då bryter vi ben i kroppen. Men allt levereras med fanatisk entusiam och allt bättre kondis.

– Har ni haft nåt snack om att köra en ålderdomshems-turné runt GBG om 20 år?

– Om 20 år? Är det inte det vi gör just nu?

– Har ni kommit fram till vart ni ska gå och äta när ni är i Helsinki?

– Enligt samstämmiga rekommendationer hamnar vi med all säkerhet på Sea Horse, för märkliga fiskrätter och udda fåglar. 

– Har ni nåra speciella tricks för att få den finska styvnackade publiken på fall?

– Vi provar ofta indisk självkontroll, frigörande dans samt meditativa inslag före uppträdanden – senast i Oslo lämnade tre av medlemmarna sina fysiska kroppar och svävade in på scen som andar, resten av bandet satt kvar i logen och drack chaga och diskuterade Brexit – på så vis sparar vi kraft för svårflirtad publik. I Helsingfors kommer vi satsa på att de fysiska kropparna blir kvar på Sea Horse och endast andarna svävar in på Tavastias scen, skenbart närvarande – börjar publiken kasta flaskor kommer de således att passera genom våra uppenbarelser och konserten kan fortsätta ohotad.

Union Carbide Productions på Liseberg. Recension

2018-08-25 av Chawki

Det va Bruno K Öijer, Stefan Falck, Mona Hellsing & jag
som satt vid ett bord på Draupner på 80-talet,
Kanske var det Union Carbide Productions som spelade den kvällen, minns inte.
Falck försökte snacka Dylan med Öijer, men Öijer var ointresserad.
Falck hasplade ur sig ”Dont look back ” och andra klassiska rader.

Man ska ju inte titta för mkt bakåt men just igår var det oundvikligt
när Union Carbide Productions skulle spela på Liseberg.
Markebro, Falck & jag tog en TAXI till Liseberg, det var första gången
sen vi lärde känna varann -86 eller nåt sånt,
som vi suttit i en taxi tillsammans. Redan där var kvällen komplett.
Sen var de bara för Ebbot och de andra nissarna att fylla på med skatter.

Har aldrig fastnat riktigt för Soundtrack och Indigogrejen
men UCP går rakt in i mitt hjärta.
Sexig boogierock utan onödiga krusiduller och omvägar. Highway to hell
i en färgglad i cirkuskärra.
Tycker att denna musiken klär Ebbot som en tajt ljuvlig smäck
och med solbrillor, svart stilfull halvlång kaftan och små höftskak är han oemotståndlig.
Man vill röra honom hela tiden. Trollkarlen Ebbot.
Eller den afrikanska urmodern Ebbot.
De gör inget att de inte va massa akrobatik, tänkte inte en sekund på det.
Henrik Rylander var den som höll ihop hela konserten med sitt grymma trumspel.
Också tyvärr det enda som hördes tydligt i den lite grötiga mixen.
Henryk Lipps inhopp på keyboard på Ring my Bell tex var knappt hörbart.
De hade dubbla basister, Per Helm, den blygsamma, fokuserade basisten och
Adam Wladis , den poserande basisten.
Gitarristerna Patrik Caganis och den unge herrn från Indigochildren, tror jag,
såg båda mkt stabila ut, men det var lite svårt att urskilja vem som gjorde vad.
Men det blev ihop ett trivsamt mangel.
Rylanders syrra Lisen Rylander hoppade in på sax
i ett längre instrumentalparti då Ebbot oade och drog fram flöjten.

Falck strålade under hela konserten och spelade luftgitarr.
Estrella kom fram och tjötade om den och den som var där. Alla var där förstås.
Alla gamla rävar men även glädjande nog nåra yngel i keps.
Lite irriterande med vakterna och kravallstaketet.
Man kunde inte slänga sig upp på scenen och och pussa på rocknrollkillarna.
Det vill man ju gärna göra, av pur glädje.

Under en timme slungades man tillbaka till 80-talet och en musik med
vilja och riktning. Härligt att dras in i musiken, villervallan. Vitalt och levande.
Jävligt bra och kul! Så ska de va. Jag tycker de har hållit formen, utan tvekan.
Svårt att säga va som va bäst men öppningen med Summer Holiday Camp kändes magisk
( hoppas de nu var den!).

– De började intensivt och höll sen glöden hela spelningen igenom.
En av de bättre spelningarna, ärligt talat.
Ebbot var lysande på scen, underbar,
hälsar Stefan Falck

Intervju med Ebbot Lundberg om Union Carbide Productions

2018-08-21 av Chawki

fredag den 24 augusti står Union Carbide Productions
Lisebergs stora scen kl. 21.00
Som hängiven Carbide-beundrarinna på 80-talet så ska det bli roligt
att ta del av deras spänst 30 år senare.
-88 stod man som naglad och bara njöt av framförallt Ebbots sanslösa show,
men även Rylanders baktakter, Wladis sombrero och Olssons söthet.
Det var på Gbg Poetry Art Festival,  på fester arrangerade av Radium
och massa andra ställen som Carbide fick folk att vakna till.
Sen gjorde Union Carbide även succé i Tyskland och USA bl a.
Bandet startade -87 och splittrades sex år senare
men gör alltså nu ett par gigs igen.
I samband med spelningarna på Liseberg och Gröna Lund
släpper Union Carbide Productions en vinyl,
en liveinspelning från New York -88.

Gbg Nonstop fick den stora glädjen att göra en kortare intervju med Ebbot
inför fredagens gig och presenterades därmed för en ny variant av hur allt började
och en påminnelse om den evigt pågående alkemin.

 

– Jag undrar över begynnelsen av Union Carbide Productions.
Var det så att rocknrollpoeten Stefan Falck blev petad som sångare
för att du kom in i bilden?

–  Inte alls. Detta skedde långt innan jag blev påtänkt som sångare.
Enligt rykten så tror jag snarare att Stefan lade ner rocken för att bli poet på heltid.
Anledningen till att jag kom med var när Emrik Larsson från kriminella bandet
The Stonefunkers – efter Stefan Falcks abdikering – provsjöng för
Heart Beat City  (Som Union Carbide tillfälligt hette då)
–  råkade tipsa Björn Olsson och Henrik Rylander
om att jag kanske skulle prova som sångare.

– Egentligen undrar jag hur det hade varit om både jag och Stefan
hade varit frontfigurer tillsammans på den tiden.
Det hade nog förmodligen varit den ultimata kombon på alla sätt.
Stefan är ju i mitt tycke den enda väsentliga poet som finns i detta land förutom Bruno K. Öijer.

 

– När jag såg er på 80-talet var du imponerande gymnastisk,
kastade dig helt orädd, hit å dit och gjorde volter
Har det blivit många gym-pass inför giget nästa vecka?

– Anledningen till att jag gjorde det var att jag mådde dåligt och ville innerst inne lämna den här världen.
Men det skedde aldrig av en anledning. Nuförtiden kanske jag max gör en trött piruett
och några försiktiga Travolta-moves. Med risk att få hjärt- och stjärtattack.
Så det enda gym-pass jag förmodligen gör är att testa någon ny åkattraktion
på de nöjesfält vi valt att exponera oss på.
Och i nutiden känner jag innerst inne att den här filmen vi kallar livet
ändå är oerhört mysigt komisk.
Så jag valde helt enkelt att ta steget med att gå från Halvan till Helan
och köra hela racet och se vart allt leder till.

 

– Göteborgsscenen på 80-talet var ju friare och inte lika
kommersialiserad som den är idag. Det fanns massor med svartklubbar i innerstan.
Hur tror du att de förutsättningarna och den tidsandan har påverkat ditt artisteri?

– Jag är mer intresserad av pensionärer i dagens samhälle. Dom har det svårast och behöver pepp.
Jag saknar svartklubbstiden ibland men den pågår säkert någon annanstans just nu.
Är personligen mer intresserad att vandra i skogen medan den finns kvar.
För i skogen händer det mer än vad det gör på en svartklubb.
Vad gäller världen för övrigt så är vi ju inne i en planetär transfusion
så jag fokuserar på övergången och sätta musik och text till den från ett hyfsat avlägset plan.

 

– Har du nån speciell historia du vill dela med dig av från Carbide-tiden?

– Det var när Björn Olsson och Patrik Caganis umgicks som ett arbetslöst kärlekspar
och bar vida Manchesterbyxor och bytte rockfrisyren till page-aktig discofrisyr.
Det var förmodligen den mest dekadent glamorösa perioden i bandets historia.
Det var sånt som skapade extremt bra riff märkte jag.

 

– Har du nån favoritlåt med Carbide?

– ”Down on the Beach” tycker jag är ett mästerverk.
Men rent sångmässigt är det kanske låten ”Career Opportunities”.
Det var en touchdown i helvetet som bidrog mycket till den orala entertainer jag är idag.

– Ni spelade in första plattan med Henryk Lipp i Music-A-Matic om jag inte tar helt fel,
Vad betydde Henryk för ert sound?

– Väldigt mycket eftersom dåtidens ljudtekniker oftast var tekniska besserwissers
och lyssnade på Sting och Saga.
Sen visste vi väl också vad vi ville soundmässigt.
I synnerhet jag och Björn när det kom till produktion.
Henryk Lipp var väldigt uppmuntrande på alla plan.
Trots att han myglade lite med studiotiden ibland.

 


– Jag älskade Carbide för er totalt respektlösa attityd,
jag minns tex när du uppträdde i grodmansdräkt på Banana Boat,
är det svårt nu när du har varit med i Så mkt bättre att upprätthålla den attityden?

– För det första så kommer jag tyvärr inte in i en grodmansdräkt längre.
Och behöver heller inte det som långtidsutexaminerad Neptunusfigur.
För det andra så har det aldrig varit en attityd utan snarare en medfödd personlighet.
Jag reflekterar och anpassar den situation som tilldelats mig på ett listigt och smått
underhållande sätt. Som i den här intervjun tex.

 

– Känner du att du har förädlat dina konster med åren?

– Det är en alkemi som ständigt pågår både i linjär och holistisk tid.
Och svaret på den frågan ligger någonstans där borta i den ständigt krökande horisonten.

Primadonnan recenserar Ebbots TV-show och midsommarfirande i Trädgårdsföreningen

2018-06-23 av Primadonnan

Vi snubblade in på Trädgårdsföreningen där det blåste snålblåst och alla var glada
och små bebisar låg halvnakna i kärror
och föräldrar var påklädda, dansen gick på ängarna, sill å potäter åts på marken
bland alla tusen människor som satt i sol och moln och blåst
Gun, Mona och jag gick in i värmen på Grindstugan och lunchade
där träffade vi en gammal fin sommarkollega – Margeau.
Alla hade kransar på huvet utom vi.

Efter denna blåsiga hemska midsommarafton gick jag hem och tittade på Ebbot på TV.
Och Badrock med Björn Skifs.
Jag blev begeistrad särskilt av Lena PH, Sanne Salomonsen och Marie Bergman.
Lena brås på sin mor som var duktig sångerska, vi är båda med i gamla schlagerboken.
sen hann jag äta en skagenröra i avocado innan Ebbot började, med min hemmagjorda mangosmutti.

I Ebbots show uppträdde en kille som hette Rasmus Johansson på trumpet,
han påminde mig om Miles Davis.
Även trumpetaren Johansson från Marstrand som varit med i Diggilo var med.
Ebbot satt i blå nattskjorta
och såg ut som Gustav Vasa med blomsterkrans på huvet
eller en korpulent Jesusgestalt
han sjöng fina låtar och spelade på gitarr och söta lilla gossiga Amanda Werne
sjöng även hon och spelade gitarr och munspel.
Hon är en fantastisk musiker.
Även den vackra fröken Liftig med krans i håret var med och sjöng.

Daniel Lemma sjöng och spelade gitarr, vackert som vanligt, på svenska.
denna midsommarkonsert var från Fiskebäck på en ö.
Jag tyckte jag såg min gamla tandläkare skymta förbi kameran. De var nåra snygga karlar jag såg.
Det måste ha varit förinspelat för det var alldeles för mkt sol och alla var lättklädda.
Det var en väldigt fin avslutning på min midsommarafton, när man har barn och barnbarn på bygden.

Jag hoppas att Ebbot tar med oss i Cosmic Ellington Girls på sin nästa båttur.
Ebbot och jag kan sjunga Summertime tillsammans på ett fint sätt,
men då får hans musiker byta plats med Ollikainen och Nikke Ström.
Jag hoppas verkligen att Ebbots TV-shower fortsätter även om vi inte får vara med.
det var debut förra året med Ebbots TV-show på båttur med Ebbot i 4 delar.
Ebbot på Bryggan eller På bryggan med Ebbot låter jävligt bra!
Primadonnan har en önskan – att han tar med sin bror Peter Lundberg – i nästa program
och där vill vi vara med – vi älskar Lundbergspöjkarna!
Ibland måste man smöra för folk, men detta kommer från hjärtat!


Filmed & Edited by Marcel Tuores

Fika med mamsen på Santo Domingo

2017-12-23 av Chawki

Jag längtar intensivt efter min far och sticker över till honom på förmiddan.
Han står vid spisen och lagar Janssons Frestelse.
Jag får svart kaffe och en cigg.
I pappas kök ligger det påsar med torkad karl-johanssvamp på bordet,
tavlor står huller om buller med papp å påsar i en lagerhylla.
En tavla med motiv hämtat från Slottskogen hänger ovanför soffan
som hängt med sen tiden i Landala på 70-talet.
Vi kollar på direktsändning från den arabiska kanalen Orient.
En snygg äldre programledare himlar med ögonen och gestikulerar samtidigt som en stor orientalisk orkester spelar nåt väldigt smäktande.
Vi bestämmer att inte ses på julafton. Pappa vill ta de lugnt.
Sen träffar jag min mor på Cafe Santo Domingo på andra lång.
Det ljuvliga stället bland plattor, posters och den sävliga personalen. Ägaren rör sig långsamt samtidigt som han har nåt vasst outgrundligt i blicken.
Mamma pekar på en poster:
– Nämen, UNION CARBIDE!, hojtar hon till.
– Känner du till dem?
– Jamen det vet du väl, de har jag lyssnat mycket på, det var de med en liten, kort kille som frontade.
– Är du säker på att du har lyssnat på dem?
– Ja de åkte omkring i Tyskland, han sjöng jättefint, jag tyckte han va nåt för dig, en känslig kille, men du sa att han var för liten.
– Jo…

Jag funderar på om jag har blivit mindre, om en annan har blivit större eller om mammas minne svajar.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2021-09-19

  Jag är ute på turné nu med Donnan, som alla redan vet. Nu ligger jag i sängen hos Jenny i Uddevalla, Donnan har precis vaknat och klagar på att det saknas luft i rummet. Igår spelade vi här på KONTORET, pärlan mitt i Uddevalla city, som att komma tillbaka…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2021-02-18

Håll stånd, håll stånd! Mot statspropaganda som fyllerdig och de dina med rädsla och mörker. Håll stånd, håll stånd! Mot diktatur som i folkhälsans namnförslavar dig och de dina. Håll stånd, håll stånd! Håll varandra nära och knulla mera,knulla mera med din av Gudskapade kuk och fitta, amen. Diormannen

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2020-05-22

Dr Bosanders lyckliga memoarer i pastellblått Det va en solig eftermiddag i mitten av maj Det började jummo vräfa zutonkel in das operahouse. En smal strimma av sol sken på levnadsexperten Barbarellas  ljuva lår och Dr Bosander spanade genom tystnaden i lägenheten efter ett skepp som tar sig genom tidsåldrarna…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2021-10-10

Det var högt i tak på lilla Bengans kafé Fyren i lördags. Två band spelade, bra! men vadå? Det började med ett band som spelade elektronisk musik. KROPPEN. Är detta bara oljud? Kanske inte! Bara en för liten lokal för denna eminenta trio med Isak Eldh i spetsen. Det var…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2020-02-28

Här kommer några rader om Brötz den 19 februari. i första set så äntrar Ferdinand Bergström från Oslo scenen för att spela solo på gitarr  och det gör han på ett briljant vis, han är tekniskt driven och snabb i fingrarna  men det känns aldrig som ett onödigt uppvisningsspel utan…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...