Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

UNION CARBIDE PRODUCTIONS prövar indisk självkontroll och frigörande dans i FINLAND

2019-02-13 av Chawki
Fotograf okänd: Union Carbide Productions, Tavastia, 1988

UNION CARBIDE PRODUCTIONS preparerar sig inför ett gig i Helsinki, Finland. Den 22 Feb står de på scenen där efter att ha värmt upp i GBG, Sthlm och Oslo. Poeten Stefan Falck brukade slänga på sig träningsoverallen för att komma i rätt stämning inför en UNION CARBIDE-spelning. Frågan är hur Carbide ska komma i rätt stämning för att kunna förföra det finska folket?  GBG NONSTOP fick tag på Carbides basist ADAM WLADIS (med eller utan sombrero?) som svarade på nåra frågor.

– Hur gick er senaste konsert i Helsingfors?

– Det är så länge sen…tror bandet i en senare upplaga utan min medverkan varit där…men senast jag var med o spelade på samma ställe, Tavastia i Helsingfors, minns jag att det var en något hotfull atmosfär efteråt. Men svårt att minnas varför, vi var så unga, bara lallade runt i världen med bandet och tog inte in något, förstod inget och frågade inte om något. Tur det finns lite foton, annars hade allt varit glömt idag. Glömt, men knappast förlåtet.

– Hur är den finska publiken?

– Mycket finstämd, lyriskt vaken. Samt med en öppen dörr till ett mildare vansinne, vilket passar oss bra, vi är rätt jämställda på den punkten.

– Kan du nån finska?    

– Cirka fem ord.

– Ni har gjort ett gäng spelningar nu sedan i höstas, hur känns det? Har kondisen ökat?

– Vi har i modern tid spelat ihop oss såpass att vi låter rätt extravagant tajta faktiskt. Man betraktar publiken och ser dels att de är förvånanden och imponerade av hur bra det låter, och dels en smula besvikna att det bara manglar på utan vare sig olyckor, episoder, incidenter eller debacle. De tycker kanske något saknas på grund av det sistnämnda men det kan vi inte fejka, då bryter vi ben i kroppen. Men allt levereras med fanatisk entusiam och allt bättre kondis.

– Har ni haft nåt snack om att köra en ålderdomshems-turné runt GBG om 20 år?

– Om 20 år? Är det inte det vi gör just nu?

– Har ni kommit fram till vart ni ska gå och äta när ni är i Helsinki?

– Enligt samstämmiga rekommendationer hamnar vi med all säkerhet på Sea Horse, för märkliga fiskrätter och udda fåglar. 

– Har ni nåra speciella tricks för att få den finska styvnackade publiken på fall?

– Vi provar ofta indisk självkontroll, frigörande dans samt meditativa inslag före uppträdanden – senast i Oslo lämnade tre av medlemmarna sina fysiska kroppar och svävade in på scen som andar, resten av bandet satt kvar i logen och drack chaga och diskuterade Brexit – på så vis sparar vi kraft för svårflirtad publik. I Helsingfors kommer vi satsa på att de fysiska kropparna blir kvar på Sea Horse och endast andarna svävar in på Tavastias scen, skenbart närvarande – börjar publiken kasta flaskor kommer de således att passera genom våra uppenbarelser och konserten kan fortsätta ohotad.

Union Carbide Productions på Liseberg. Recension

2018-08-25 av Chawki

Det va Bruno K Öijer, Stefan Falck, Mona Hellsing & jag
som satt vid ett bord på Draupner på 80-talet,
Kanske var det Union Carbide Productions som spelade den kvällen, minns inte.
Falck försökte snacka Dylan med Öijer, men Öijer var ointresserad.
Falck hasplade ur sig ”Dont look back ” och andra klassiska rader.

Man ska ju inte titta för mkt bakåt men just igår var det oundvikligt
när Union Carbide Productions skulle spela på Liseberg.
Markebro, Falck & jag tog en TAXI till Liseberg, det var första gången
sen vi lärde känna varann -86 eller nåt sånt,
som vi suttit i en taxi tillsammans. Redan där var kvällen komplett.
Sen var de bara för Ebbot och de andra nissarna att fylla på med skatter.

Har aldrig fastnat riktigt för Soundtrack och Indigogrejen
men UCP går rakt in i mitt hjärta.
Sexig boogierock utan onödiga krusiduller och omvägar. Highway to hell
i en färgglad i cirkuskärra.
Tycker att denna musiken klär Ebbot som en tajt ljuvlig smäck
och med solbrillor, svart stilfull halvlång kaftan och små höftskak är han oemotståndlig.
Man vill röra honom hela tiden. Trollkarlen Ebbot.
Eller den afrikanska urmodern Ebbot.
De gör inget att de inte va massa akrobatik, tänkte inte en sekund på det.
Henrik Rylander var den som höll ihop hela konserten med sitt grymma trumspel.
Också tyvärr det enda som hördes tydligt i den lite grötiga mixen.
Henryk Lipps inhopp på keyboard på Ring my Bell tex var knappt hörbart.
De hade dubbla basister, Per Helm, den blygsamma, fokuserade basisten och
Adam Wladis , den poserande basisten.
Gitarristerna Patrik Caganis och den unge herrn från Indigochildren, tror jag,
såg båda mkt stabila ut, men det var lite svårt att urskilja vem som gjorde vad.
Men det blev ihop ett trivsamt mangel.
Rylanders syrra Lisen Rylander hoppade in på sax
i ett längre instrumentalparti då Ebbot oade och drog fram flöjten.

Falck strålade under hela konserten och spelade luftgitarr.
Estrella kom fram och tjötade om den och den som var där. Alla var där förstås.
Alla gamla rävar men även glädjande nog nåra yngel i keps.
Lite irriterande med vakterna och kravallstaketet.
Man kunde inte slänga sig upp på scenen och och pussa på rocknrollkillarna.
Det vill man ju gärna göra, av pur glädje.

Under en timme slungades man tillbaka till 80-talet och en musik med
vilja och riktning. Härligt att dras in i musiken, villervallan. Vitalt och levande.
Jävligt bra och kul! Så ska de va. Jag tycker de har hållit formen, utan tvekan.
Svårt att säga va som va bäst men öppningen med Summer Holiday Camp kändes magisk
( hoppas de nu var den!).

– De började intensivt och höll sen glöden hela spelningen igenom.
En av de bättre spelningarna, ärligt talat.
Ebbot var lysande på scen, underbar,
hälsar Stefan Falck

Intervju med Ebbot Lundberg om Union Carbide Productions

2018-08-21 av Chawki

fredag den 24 augusti står Union Carbide Productions
Lisebergs stora scen kl. 21.00
Som hängiven Carbide-beundrarinna på 80-talet så ska det bli roligt
att ta del av deras spänst 30 år senare.
-88 stod man som naglad och bara njöt av framförallt Ebbots sanslösa show,
men även Rylanders baktakter, Wladis sombrero och Olssons söthet.
Det var på Gbg Poetry Art Festival,  på fester arrangerade av Radium
och massa andra ställen som Carbide fick folk att vakna till.
Sen gjorde Union Carbide även succé i Tyskland och USA bl a.
Bandet startade -87 och splittrades sex år senare
men gör alltså nu ett par gigs igen.
I samband med spelningarna på Liseberg och Gröna Lund
släpper Union Carbide Productions en vinyl,
en liveinspelning från New York -88.

Gbg Nonstop fick den stora glädjen att göra en kortare intervju med Ebbot
inför fredagens gig och presenterades därmed för en ny variant av hur allt började
och en påminnelse om den evigt pågående alkemin.

 

– Jag undrar över begynnelsen av Union Carbide Productions.
Var det så att rocknrollpoeten Stefan Falck blev petad som sångare
för att du kom in i bilden?

–  Inte alls. Detta skedde långt innan jag blev påtänkt som sångare.
Enligt rykten så tror jag snarare att Stefan lade ner rocken för att bli poet på heltid.
Anledningen till att jag kom med var när Emrik Larsson från kriminella bandet
The Stonefunkers – efter Stefan Falcks abdikering – provsjöng för
Heart Beat City  (Som Union Carbide tillfälligt hette då)
–  råkade tipsa Björn Olsson och Henrik Rylander
om att jag kanske skulle prova som sångare.

– Egentligen undrar jag hur det hade varit om både jag och Stefan
hade varit frontfigurer tillsammans på den tiden.
Det hade nog förmodligen varit den ultimata kombon på alla sätt.
Stefan är ju i mitt tycke den enda väsentliga poet som finns i detta land förutom Bruno K. Öijer.

 

– När jag såg er på 80-talet var du imponerande gymnastisk,
kastade dig helt orädd, hit å dit och gjorde volter
Har det blivit många gym-pass inför giget nästa vecka?

– Anledningen till att jag gjorde det var att jag mådde dåligt och ville innerst inne lämna den här världen.
Men det skedde aldrig av en anledning. Nuförtiden kanske jag max gör en trött piruett
och några försiktiga Travolta-moves. Med risk att få hjärt- och stjärtattack.
Så det enda gym-pass jag förmodligen gör är att testa någon ny åkattraktion
på de nöjesfält vi valt att exponera oss på.
Och i nutiden känner jag innerst inne att den här filmen vi kallar livet
ändå är oerhört mysigt komisk.
Så jag valde helt enkelt att ta steget med att gå från Halvan till Helan
och köra hela racet och se vart allt leder till.

 

– Göteborgsscenen på 80-talet var ju friare och inte lika
kommersialiserad som den är idag. Det fanns massor med svartklubbar i innerstan.
Hur tror du att de förutsättningarna och den tidsandan har påverkat ditt artisteri?

– Jag är mer intresserad av pensionärer i dagens samhälle. Dom har det svårast och behöver pepp.
Jag saknar svartklubbstiden ibland men den pågår säkert någon annanstans just nu.
Är personligen mer intresserad att vandra i skogen medan den finns kvar.
För i skogen händer det mer än vad det gör på en svartklubb.
Vad gäller världen för övrigt så är vi ju inne i en planetär transfusion
så jag fokuserar på övergången och sätta musik och text till den från ett hyfsat avlägset plan.

 

– Har du nån speciell historia du vill dela med dig av från Carbide-tiden?

– Det var när Björn Olsson och Patrik Caganis umgicks som ett arbetslöst kärlekspar
och bar vida Manchesterbyxor och bytte rockfrisyren till page-aktig discofrisyr.
Det var förmodligen den mest dekadent glamorösa perioden i bandets historia.
Det var sånt som skapade extremt bra riff märkte jag.

 

– Har du nån favoritlåt med Carbide?

– ”Down on the Beach” tycker jag är ett mästerverk.
Men rent sångmässigt är det kanske låten ”Career Opportunities”.
Det var en touchdown i helvetet som bidrog mycket till den orala entertainer jag är idag.

– Ni spelade in första plattan med Henryk Lipp i Music-A-Matic om jag inte tar helt fel,
Vad betydde Henryk för ert sound?

– Väldigt mycket eftersom dåtidens ljudtekniker oftast var tekniska besserwissers
och lyssnade på Sting och Saga.
Sen visste vi väl också vad vi ville soundmässigt.
I synnerhet jag och Björn när det kom till produktion.
Henryk Lipp var väldigt uppmuntrande på alla plan.
Trots att han myglade lite med studiotiden ibland.

 


– Jag älskade Carbide för er totalt respektlösa attityd,
jag minns tex när du uppträdde i grodmansdräkt på Banana Boat,
är det svårt nu när du har varit med i Så mkt bättre att upprätthålla den attityden?

– För det första så kommer jag tyvärr inte in i en grodmansdräkt längre.
Och behöver heller inte det som långtidsutexaminerad Neptunusfigur.
För det andra så har det aldrig varit en attityd utan snarare en medfödd personlighet.
Jag reflekterar och anpassar den situation som tilldelats mig på ett listigt och smått
underhållande sätt. Som i den här intervjun tex.

 

– Känner du att du har förädlat dina konster med åren?

– Det är en alkemi som ständigt pågår både i linjär och holistisk tid.
Och svaret på den frågan ligger någonstans där borta i den ständigt krökande horisonten.

Primadonnan recenserar Ebbots TV-show och midsommarfirande i Trädgårdsföreningen

2018-06-23 av Primadonnan

Vi snubblade in på Trädgårdsföreningen där det blåste snålblåst och alla var glada
och små bebisar låg halvnakna i kärror
och föräldrar var påklädda, dansen gick på ängarna, sill å potäter åts på marken
bland alla tusen människor som satt i sol och moln och blåst
Gun, Mona och jag gick in i värmen på Grindstugan och lunchade
där träffade vi en gammal fin sommarkollega – Margeau.
Alla hade kransar på huvet utom vi.

Efter denna blåsiga hemska midsommarafton gick jag hem och tittade på Ebbot på TV.
Och Badrock med Björn Skifs.
Jag blev begeistrad särskilt av Lena PH, Sanne Salomonsen och Marie Bergman.
Lena brås på sin mor som var duktig sångerska, vi är båda med i gamla schlagerboken.
sen hann jag äta en skagenröra i avocado innan Ebbot började, med min hemmagjorda mangosmutti.

I Ebbots show uppträdde en kille som hette Rasmus Johansson på trumpet,
han påminde mig om Miles Davis.
Även trumpetaren Johansson från Marstrand som varit med i Diggilo var med.
Ebbot satt i blå nattskjorta
och såg ut som Gustav Vasa med blomsterkrans på huvet
eller en korpulent Jesusgestalt
han sjöng fina låtar och spelade på gitarr och söta lilla gossiga Amanda Werne
sjöng även hon och spelade gitarr och munspel.
Hon är en fantastisk musiker.
Även den vackra fröken Liftig med krans i håret var med och sjöng.

Daniel Lemma sjöng och spelade gitarr, vackert som vanligt, på svenska.
denna midsommarkonsert var från Fiskebäck på en ö.
Jag tyckte jag såg min gamla tandläkare skymta förbi kameran. De var nåra snygga karlar jag såg.
Det måste ha varit förinspelat för det var alldeles för mkt sol och alla var lättklädda.
Det var en väldigt fin avslutning på min midsommarafton, när man har barn och barnbarn på bygden.

Jag hoppas att Ebbot tar med oss i Cosmic Ellington Girls på sin nästa båttur.
Ebbot och jag kan sjunga Summertime tillsammans på ett fint sätt,
men då får hans musiker byta plats med Ollikainen och Nikke Ström.
Jag hoppas verkligen att Ebbots TV-shower fortsätter även om vi inte får vara med.
det var debut förra året med Ebbots TV-show på båttur med Ebbot i 4 delar.
Ebbot på Bryggan eller På bryggan med Ebbot låter jävligt bra!
Primadonnan har en önskan – att han tar med sin bror Peter Lundberg – i nästa program
och där vill vi vara med – vi älskar Lundbergspöjkarna!
Ibland måste man smöra för folk, men detta kommer från hjärtat!


Filmed & Edited by Marcel Tuores

Fika med mamsen på Santo Domingo

2017-12-23 av Chawki

Jag längtar intensivt efter min far och sticker över till honom på förmiddan.
Han står vid spisen och lagar Janssons Frestelse.
Jag får svart kaffe och en cigg.
I pappas kök ligger det påsar med torkad karl-johanssvamp på bordet,
tavlor står huller om buller med papp å påsar i en lagerhylla.
En tavla med motiv hämtat från Slottskogen hänger ovanför soffan
som hängt med sen tiden i Landala på 70-talet.
Vi kollar på direktsändning från den arabiska kanalen Orient.
En snygg äldre programledare himlar med ögonen och gestikulerar samtidigt som en stor orientalisk orkester spelar nåt väldigt smäktande.
Vi bestämmer att inte ses på julafton. Pappa vill ta de lugnt.
Sen träffar jag min mor på Cafe Santo Domingo på andra lång.
Det ljuvliga stället bland plattor, posters och den sävliga personalen. Ägaren rör sig långsamt samtidigt som han har nåt vasst outgrundligt i blicken.
Mamma pekar på en poster:
– Nämen, UNION CARBIDE!, hojtar hon till.
– Känner du till dem?
– Jamen det vet du väl, de har jag lyssnat mycket på, det var de med en liten, kort kille som frontade.
– Är du säker på att du har lyssnat på dem?
– Ja de åkte omkring i Tyskland, han sjöng jättefint, jag tyckte han va nåt för dig, en känslig kille, men du sa att han var för liten.
– Jo…

Jag funderar på om jag har blivit mindre, om en annan har blivit större eller om mammas minne svajar.

Viva Hate! Peter Birros nya serie har premiär 25 december

2014-12-22 av ozelot

viva-hate-jpgJuldagen kl 21:00 är det premiär för Peter Birros nya Viva Hate på SVT. Serien – som sänds i tre delar à 60 minuter fram till nyår – bygger delvis på Birros egna erfarenheter från det sena 80-talets musikscen i Göteborg – men är i övrigt helt fiktiv. Grundhistorien kretsar kring spirande bandet Viva Hate som försöker skapa sig ett namn och framförallt frontmannen Daniels umbäranden och utvecklar sig sedermera till lite av en socialrealistisk bildningsroman kryddad med Birros särskilda touch av magisk realism.

Mötet med protofeministen Fanny, propåer från Daniels halvkriminelle bror och verklighetsflykten in i musiken och framför allt husguden Morrisseys värld bildar rekvisita i denna filmiska fresk målad i breda penseldrag – men ändå med bibehållen detaljkänsla.
Musiken är specialskriven av fd Union Carbide och SOOL-gitarristen Ian Person som även tonsatte Fotbollens sista proletärer och även är högaktuell i dokumentären Ett nytt liv – filmen om Göteborgskoloristerna, och har producerats av Kalle Gustafsson Jerneholm i Svenska Grammofonstuduon.
Låtarna framförs av skådespelarna – med brokig och ibland obefintlig musikalisk skolning – själva i serien.

Soundtrack finns på Spotify nedan, och serien sänds 25, 28 och 29 december:

FLAG : Henrik Rylander på Galleri 54

2012-11-23 av ozelot

Henrik Rylanders installation FLAG utgår från den svenska flaggan som färg och form, symbol för makt och överhöghet men också skuld. I Galleri 54:s andra utställning möter vi Pernilla Eskilsson och föreställningen Peepshow, där hon iscensätter Augusta Flodéns begravning för 107 år sedan i Peepshow.

Henrik Rylander är konstnär, kompositör och fotograf. Född i Malmö 1966, bor och verkar i Göteborg. Sedan utbildningen på Högskolan för Fotografi och Film med examen år 2000 har Rylander ställt ut på bl. a. Borås Konstmuseum, Kristinehamns Konstmuseum, Färgfabriken i Stockholm, Galleri Box, Galleri 54, Sub Bau och 300m3 Artspace i Göteborg, Martin Bryder Gallery och Cirkulationscentralen i Malmö samt Fake Space i Beijing, Kina. Han är kompositör och medlem i banden The Skull Defekts och The Kingdom of Evol featuring Freddie Wadling. Även medgrundare och medlem i Union Carbide Productions.

Pernilla Eskilsson, konstnär, bor i Vänersborg. Master i Textil Konst på HDK (Högskolan för Design och Konsthantverk, Göteborgs Universitet) 2011. Hon bygger scenerier med figurer och människor i verkligheten eller i det omedvetna. På något sätt handlar allt och i evighet alltid om döden.

www.pernillaeskilsson.com


Galleri 54
Kastellgatan 54
23 november kl 18
tom 23 december

Allt Svart ljus på mig – Utställning på Svenska Grammofonstudion

2012-04-04 av ozelot

När utställningen Svart ljus förevisades på Borås Konsthall tidigare i februari föranledde det en av de större folkförflyttningarna i Sverige på 2000-talet. Allt på fyra hjul mobiliserades, körkortslappar grävdes fram ur plånböckers djupaste skrymslen och bensinmackarna längsmed riksväg 40 har nog aldrig tidigare bevittnat en liknande karavan av övervintrat svartklubbsfolk från mitten av 80-talet.

Själv observerade jag från min strategiska position (den svarta volvo 245:an) en välbekant figur , iförd svarta Wayfarers, betänkligt utspänd punk-tisha och kavaj – som hade åtskilligt bestyr med att ”tanka bilen”. När han slutligen lyckades manövrera motorfordonet till en lovande pumpstation visade det sig nämligen att det var fel storlek (vad hände med 99 oktan !?) på munstycket, och det dröjde ytterligare en halvtimme innan sällskapet kunde bege sig vidare på sin roadmovie genom kulturlandskapet.

Utställningen Svart ljus är nämligen ytterst intressant för populärkulturellt intresserade i 30-40 års-åldern med reminiscenser från eran kring skivbolaget Radiums storhetstid.
Radium började ju egentligen som något slags konstprojekt, men började snart ge ut skivor och serietillverka en hel del massa gränsöverskridande hyss.
Bland annat kommer jag ihåg en märklig kväll på Atalante då konstnären Carl Michael von Hausswolff togs emot som en rockstjärna av en andäktig publik, började elda på scen (med svårartade ljud i bakgrunden såklart) med sådan rökutveckling som följd att publiken tvingades fly hals över huvud ut på gatan kippande efter andan.

I centrum av utställningen återfinns fotografier och idéskisser av Annika von Hauswolff, bilder av Freddie Wadling, kollage av Lotta Antonsson samt allsköns memorabilia: Vinylomslag, låtlistor, ljudliga pranks och diverse artefakter från en tämligen namnkunnig bekantskapskrets.
Nästan alla är berömda nu på ett och annat sätt och utställningen kan ses som en slags nyckelroman till vad som komma skulle.

Föreställningen Svart ljus har lyckligtvis nypremiär på Svenska Grammofonstudion nu på fredag .
Västra Götalands småvilt längsmed vägrenarna samt minnesgoda bensinsmacksbiträden pustar sannolikt ut av detta faktum, för vagnen går hela vägen till Almedal.
Precis ALLA kommer att vara där.


Svart Ljus @ Svenska Grammofonstudion

6-8 april 12-18
Gamla Almedalsvägen 1 D


Pressreleasen:

6 april – 8 april 2012
En utställning om det mörka ljuset, den inre svärtan, det ockulta och den mörka materien.
Teckningar, fotografier, installationer, ljud och filmer av Freddie Wadling, Leif Elggren, Annika von Hausswolff, Per Svensson, Ulrich Hillebrand, Lotta Antonsson och Henrik Rylander.
Svart Ljus samlar verk av sju konstnärer med ett förflutet i kretsen kring skivbolagen Radium 226.05 records och Firework Edition i Göteborg under 80-talet, ett gränsöverskridande sammanhang där experimentell musik, konst och litteratur förenades. Konstnärerna i Svart Ljus har under de senaste två decennierna fortsatt att verka experimentellt och har varit framstående inom sina respektive konstfält. Svart Ljus presenterar både tidiga och nyproducerade verk, vissa har aldrig tidigare visats publikt. 

Det hände viktiga saker i Göteborg under 1980-talet och de konstnärer som medverkar i utställningen Svart ljus har alla en bakgrund i denna miljö som förenade punkens do-it-yourself-estetik med en avantgardistisk och frihetlig undergroundkultur, långt bortom mediernas strålkastarljus. Alla möts, på ett eller annat vis, i de aktioner som iscensattes av det lilla skiv-, galleri- och tidskriftsbolaget Radium 226.05 med kontor först på Husargatan och några år senare i Renströmska badet, i samma stadsdel.

Det som drev verksamheten framåt var en kosmopolitisk och gränsöverskridande inställning till alla former av konstnärliga uttryck. En av Radiums skapare, Ulrich Hillebrand, hade kommit från Göttingen i Västtyskland till Göteborg i slutet av 1970-talet. Han var redan då bekant med författaren William Burroughs och hade flera gånger besökt honom i hans bostad i New York. Ulrich Hillebrand såg till att Burroughs kom till Göteborg 1983, som en del av Radiums experimentella aktiviteter. Det handlade om viktiga och avgörande mänskliga möten, men också om tankeutbyten, förskjutningar av de mentala gränserna, uppkopplingar på den världsdator där kunskaper, drömmar och poetiska fantasier hela tiden är i rörelse, från en hjärna till en annan.

Radium 226.05 och Firework Editions aktivitet mellan 1983-1993 resulterade i flera skivutgivningar. Bland produktionerna finns skivor av Freddie Wadlings kultband Cortex, i vilket Annika von Hausswolff ingick, såväl som skivor av bandet Union Carbide Productions vars motor och trummis var Henrik Rylander. Även ljudkonst fick utrymme i skivutgivningen genom bland annat Per Svenssons The Sound of Ground Materia/The Book of Elements och Leif Elggrens LP Flown over by an old King. Genom festivaler för elektromusik, film och happenings blev sammanhanget en samlingspunkt för konstnärer och musiker från när och fjärran och ur dessa samarbeten skapades uttryck som gjorde avtryck i svensk samtidskonst.

Några år efter Radiumperioden iscensattes utställningen Overground, Världutställningen 1993 på Konsthallen i Göteborg. Här medverkade bland andra Annika von Hausswolff, Lotta Antonsson och Leif Elggren, och här blev det, om inte tidigare, tydligt vilken betydelse det har att driva sina
konstnärliga visioner och idéer så långt det bara går. Utställningstiteln hade ett starkt symbolvärde. Det som hade växt fram under undergroundåren på 1980-talet hade redan nu, bara några år in på 1990-talet, blivit en starkt bärande tidstendens, märkbar inte minst i Annika von Hausswolffs och Lotta Antonssons banbrytande undersökningar av maktförhållanden med hjälp av fotografiska bilder. Det avvikande och experimentella hade inte mist något av sin udd, men hade samtidigt blivit kommunikativt och tillgängligt.

Den mest fascinerande förskjutningen i denna bemärkelse gäller kanske Freddie Wadlings plats på arenan: från undergroundikon till folkkär uttolkare av Evert Taube- och Judy Garlandsånger. Freddie Wadlings 70-talsband Liket lever hade en signaturmelodi med namnet Levande begravd som också gavs ut på singel med en omslagsbild inspirerad av Murnaus stumfilmsklassiker Nosferatu: skuggan av vampyren rör sig utmed väggen, uppför en trappa. Det som återkommer i de gotiska färgade visionerna i Freddie Wadlings sånger och teckningar är en del av denna spöktradition, som också handlar om hur en gammal tid kan förvandlas och bli en ny tid.

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-09-16

Det var storm ute men Pallin var på plats på 24 kvm i Sockerbruket för att langa kablar och fixa ljuset och instruera i hur man sköter ett mixerbord för DJ:s. Min uppgift denna blåsiga afton. Jag kombinerade spotifylistan med ljudet från en gammal dammig Zappavinyl med mkt prat. Först…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-09-19

Sägnerna går om lurifaxen Greve Rutger Tombola som sökte en borgerlig hatthylla i just det ögonblick som Dadaismen skapades City brusar likt en havssnäcka medan hösten gör sitt intåg Unik nyskapande platta av Iggy. Kombination av jazz och pop Lugn skön stämning Vilsam att lyssna på Hör inte vad han…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...