Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

”Jag vill gifta mig med dig!” @ Sweden Rock Festival 2014, sista delen

2014-06-18 av

Så,
nu är det alltså dags för det absolut sista inlägget om den här Sweden Rock-trippen.
Sista för I ÅR alltså.
Ska inte tacka, hylla och hurra för mycket såhär ibörjan av inlägget, det gör vi i slutet när en kort summering om festivalen kommer.

Eftermiddagen, den 7 juni, min födelsedag såg ut som sådan…

SRF181

Jag gick för det mesta själv inne på festivalområdet. Eller, ehe, jag och 29 999 andra människor då. Fast vad jag mer menar är att jag inte gick armkrok (inte så många gånger i alla fall) med någon, utan var lite här och där, hit och dit, pratade med den och den, han och hon och så vidare. Det kan vara ganska skönt ibland.
När jag promenerar på området i jakt efter någonting att äta hör jag plötsligt massor av ”Öööh”:ande. Det är ju förvisso det man hör allra mest på festivaler, just ”ÖH!” alltså, men nu var det mer som att någon eller några ropade på mig. Såg mig omkring, hit och dit – ingenting. ”Öööh”:et blev högre. Då tittade jag upp och hittade de här två.
”Ralf! Ralf mellan benen!” ropade dem. Jag visade rumpan med Mustasch-loggan på. De ropade ännu högre och bad mig komma upp.

Jag tror knappt vi presenterade oss själva för varandra, men vi stod och pratade en stund. De fick för övrigt nomineringen för bästa kamratskap-klädsel. Två olikheter, men så fantastiskt fina tillsammans. Häj häj!

SRF180

Hade tidigare under dagen stött på Danne McKenzie, före detta trummis i Mustasch. Han sa att jag skulle komma förbi Rockklassiker-tältet senare på kvällen för att kolla in hans senaste projekt han och några grabbar höll på med. Lite avskalad countryrock skulle man kunna säga att det var. Om det var ett nytt band permanent eller om det bara var ett liten ”kul grej” för just den här kvällen på Sweden Rock vet jag inte, men det var ganska skönt att komma in någonstans där det var svalt, lagom mycket folk, en enkel liten bar och… väldigt avskalat.

SRF183

Men det dröjde inte länge förrän jag fortsatte vidare mot större scener.
Det var en så perfekt ljummen sommarkväll och allt eftersom solen gick ned så kände man att hela festivalen började närma sig sitt slut. Men det var inga jobbiga känslor i det hela, snarare ganska…fina. Lite vemodigt förstås, det är det ju alltid när något så fint tar slut.

På bilden ovan är Anders Tegner mitt uppe i att ta sitt livs första selfie. Vad passar inte bättre än att ta den på Sweden Rock Festival liksom?
Jag stod och dansade till Ted Nugent tillsammans med Anders senare på kvällen och frågade just om den där bilden. Resultatet? Ja, det får ni se längre ned i det här inlägget.

SRF182

Anders var på plats på Festival Stage för att presentera festivalens absolut största idol, nämligen Billy Idol.

Om det är någon människa jag verkligen beundrar – så är det banne mig Billy Idol. Jag har en Idol-trio.
1. Ralf Gyllenhammar (det kanske inte kommer som någon direkt nyhet…), 2. Håkan Hellström (ja, jag gillar honom. På ett icke hysteriskt fan-vis, utan mer att han är sig själv så jädrans mycket – DET är det finASTE!) och 3. Billy Idol.
Varför Billy? Ja, det undrar faen jag med ibland. Jag menar...
Det är så fruktansvärt mycket 80-tal och jag tycker att det är skitläskigt egentligen. Han är grymt medveten om alla sina poser och sitt mimspråk med ankläpp, plutmun och hela köret. Det är nitar och läder, öppna skjortor som blottar en vältränad brunbränd kropp och massor av bling-bling överallt. Ett platinablonderat hår som står rakt upp och har varit överstylat i över 30 år.
Men allt det där, det är så fruktansvärt mycket Billy Idol.
Han står för varenda liten rörelse och gör det med glimten i ögat. Driver nästan med sig själv.

186

En utav fotograferna i diket berättade efteråt hur Billy hade blivit lite väl flörtig med en blond och storbystad brud i den främre raden i publiken.
Jag blir inte förvånad, och det är klart att jag inte tycker att allt Billy vidrör, rör och säger är det med briljanta.
Det är nog den där jädra pondusen, jävlaranamma- och ”I’m a powerhouse!”-känslan som han har som jag känner att DÄR vill jag också va. Det DÄR vill jag också ha.

SRF185

Om jag själv står på en konsert så vet jag att jag kan bli riktigt irriterad om två stycken framför mig väljer att hångla bort allt som händer på scenen. Den här gången stod jag ju inte i publiken utan i diket, men jag hoppas innerligt inte att några retade upp sig på dessa två för det  var något med dem som fick mig att tänka att de var världens sötaste par. De stod och kramades, pussades och sjöng med i låtarna mellan pussarna. Fick inte med det på bild, men det räckte gott och väl såhär för jag vet ju själv hur jädrans söta de var. Gölli-göll.

SRF184

Alltså…mannen.

SRF188

Vi fotografer får som bekant bara stå och plåta i diket under de tre första låtarna, så när den turen var över var jag fast beslutsam om att jag skulle knö mig in i publikhavet och dansa och sjunga med under hela Billys spelning. Sakta men säkert tog jag mig framåt och snart var jag så nära att jag kunde ta på Bil…nä. Inte riktigt. Men på scenen i alla fall.
Där framme riggade jag på min telezoom på kameran och försökte ta ytterliggare några bilder på Billy.
”Jag vill ha din kamera nu.” säger en snubbe bakom mig. Jag tittar på honom och svarar att jag förstår honom, och nickar åt hans iPhone.
Jag tar några bilder till och sedan säger han igen:
”Jag vill ha de där bilderna. Jag vill gifta mig med dig – så kan vi ha dem i vårat gemensamma fotoalbum!”.
Okej, svarar jag och när Billy Idol drar igång med sin klassiker White Wedding bestämmer vi snabbt att det blir våran bröllopslåt.
Jag tror han hette Stefan, men jag är inte säker. Vi tänkte gå och gifta oss uppe vid entrén till festivalområdet, men vi båda backade ur (efter att ha haft både svensexa och möhippa i publikhavet) och blev lite skrajsna för varandra.
Det var nog lika bra. Det lät som han pratade skånska också. Kommer ju aldrig funka då liksom…

SRF198

Min föredetta blivande man, hans kompisar och jag skiljdes åt. De skulle dricka öl, jag skulle vidare för att fotografera Ted Nugent som spelade på Rock Stage några hundra meter bort.
Trots att solen hade gått ned och flera hade tagit på sig tjockare tröjor och köpt Sweden Rock-filtar för att hålla värmen var jag helt genomsvettig av allt dansande och sjungande till Billy. När jag av en slump fick syn på min spegelbild efter spelningen såg jag att jag hade blodstänk på ena kinden. Såg sedan ned på min högerhand där jag lyckats ”spräcka upp” ett nagelband och därmed blodat ner hela mig. Såg helt sjuk ut. Vakterna i till Ted Nugents fotodike måste trott att jag var helt galen.

För övrigt är det inte lite bad ass av Ted att kunna stå på scenen efter att ha nyligen opererat båda sina knän.
Helt crazy den där människan.

SRF189

När min tid i Ted’s fotodike var över gick jag och ställde mig ganska långt bak. Stod där med min självlysande väst, min födelsedag-tshirt och Ralf trosor och tittade på allt och alla omkring mig. Hittade Anders som stod alldeles ensam några meter ifrån mig. Smög upp intill honom och då kom han loss rejält och visade hur briljant han var på att spela luftgitarr till alla Teds hits.
”Åh, den här!”, ”Den här låten!” och ”ÅH! Här!”.

10423632_10152949770932178_2476865440612628529_n

Och, tja, ni vet den där selfien Anders tog uppe på Festival Stage som jag skrev om förut…
”Anders, hur gick det med den där selfien egentligen?”
”Sjukt misslyckad!” sa han och började gapskratta.
”Jag fick bara med scenkanten…” berättade han.
Såg då min chans att  för en gång skull lära honom någonting och tog därför denna kjempeglada selfie.
Trots sin gynighet, visst blev den vacker?

SRF190

Efter en stund var Anders tvungen att gå och förbereda sig inför kvällens absolut sista arbete på Festival Stage. Volbeat skulle headline:a denna kväll och tanken var att Anders, tillsammans med de andra konferenciererna avsluta och tacka alla för en fantastisk festival. Gjorde ett sista försök att få honom att få publiken att sjunga ”Ja må du leva!” för mig, men han bara log och sa
”Du har ju i alla fall fått ett grattis av mig…”.
Jo, tjena – och av tio tusen till – men festivalområdet rymmer 33 000 – det var alltså inte nog!

SRF191

Jag gick för att förbereda mig jag också. I vänta på Volbeat stod jag och pratade med ett gäng andra fotografer om hur festivalen hade varit. Plötsligt kommer Ronny  Svensson från backstageområdet.
”Ronny, skulle inte du…prata nu?” frågar en fotograf från Expressen.

Ronny förklarar att Volbeat vägrar låta dem prata innan deras spelning. Alla medverkande band och artister blir alltid tillfrågade om det är OK att konferenciererna presenterar dem innan de går på scenen. De allra flesta banden och artisterna hade gått med på det, men inte den här kvällen. Volbeat satte stopp för det planerade avslutningstalet.
Varför? Vet inte.
”Danskar!” sa en fotograf längre bort som hade lyssnat på vad Ronny berättat.
Det hela fick mig att tappa lusten totalt att fotografera bandet. Dessutom gjorde jag världens bad ass-grej och gick efter en halv låt. Vakterna in till fotodiket tittade minst sagt förvånat på mig när jag kom ut så snabbt igen.
Skit samma, kände jag. De förtjänar inte att uppmärksammas (förutom deras dåliga attityd då…).

SRF192

Och DÄR lämnade jag festivalområdet. För gott. För i år.
Jag såg mycket mer nöje, fred och kärlek att fotografera vimmlet och minglet bland alla merch- och matstånd utanför entrén. Trots att det var sista kvällen så skrattade, sjöng och skrålade folk mer än någonsin. Jag mötte upp mamma min där också. Hon hade gått ned för att fotografera folk hon också.
Hon fotograferade mig också. Hon bad mig ställa mig intill en gigantisk låtsas-glass som stod intill ett mjukglass-stånd. Jag började ”slicka” lite på den samtidigt som jag kramade om den och blundade sådär njutningsfullt (inget sexuellt, jag menar – det är en glass och det är ju gott!). Där stod jag en stund och poserade. När jag öppnade ögonen igen för att se om hon var klar så var hon helt borta!  När jag släppte glassen såg jag henne några meter bort. Där hade jag alltså stått och slickat på en jäkla låtsasglass hur länge som helst framför massa okända människor.
”HALLÅ?!”
”Vaaaa?” sa mamma och tittade oförstående på mig.
Skrattade så mycket att jag hade ont i magen efteråt.

SRF193

Tuffisgrabbarna fick syn på mig och min fotoväst (som jag dumt nog glömde att lämna tillbaka samma kväll. Var väl för arg på Volbeat I guess…) och tog tag i mig. De ville att jag skulle fotografera dem. Visst visst, svarade jag och klickade av. De var mycket ivriga efteråt att få reda på vart bilderna skulle publicerad (then they would be like ”almost famous” you know!), så jag gav dem ett visitkort.
Så, pojkar – här är ni! Förhoppningsvis har nu våra 5 000 Göteborg Nonstop-lajkare på Facebook kollat in er. Tjoflöjt!

SRF194

Nattamat av alla de slag längs hela allén mot sista campingsplatsen. Nomnom…

SRF195

Snart skulle alla läger och camps med fyndiga rock’n roll-namn vara borta och gone forever. Redan den här kvällen såg man flera som valt att börja packa ihop sig (eller bara slå sönder allt) och förbereda sig för att åka iväg. Vi gjorde det 2012; lämnade festivalen mitt i natten, sisådär klockan 01:30 eller så.
Ingé bra grej. Var hemma i Sollebrunn 05:30. Bah…

SRF197

Klockan 01:30 gick vi och la oss i våra turistsängar för sista gången för det här festivalåret på Sweden Rock…
Kändes lite…konstigt. Tomt.

SRF199

Ännu mer konstigt och ännu mer tomt var det att vakna upp dagen efter.
Vad ska jag se för band idag då?
Inga.
Vilka tider har jag att passa?
Inga.
Vilka ska jag hälsa på idag då?
Inga.
Idag ska vi åka hem.

SRF202

SRF204

Pizzadegen jäste fint i solen…

SRF200

Det var fler än jag som hade tagit mig ned mot det stängda festivalområdet för att betrakta nedmonteringen av scenbygget. Vemod i luften. Det var tyst, stilla och skillnaden mellan de fyra festivaldagarna var enorm. Inga spelade längre någon musik och folk pratade knappt med varandra, och om de pratade med varandra var det tjaffs. Eller dusch-snack.
”Vad är det första du ska göra när du kommer hem nu då?” frågade en kille sin kompis som gick framför mig.
”DUSCHA!”
”Ah, som fan. Länge.”
”Mmm. Och borsta tänderna. Flera gånger.”
”Ja. Och byta kalsonger.”
”…va? Har du inte…?”
”Jo men…inte så värst många gånger.”
Myz.

SRF201

SRF206

Sedan var det dags för även oss att lämna Sölvesborg för den här gången. Vi städade undan våra saker, packade bilen och rullade ut på motorvägen. Förbi alla åkrar, vindkraftverk och vallmo-blommor (som för övrigt är världens vackraste blommor). Nu väntade en dryg sex timmar lång bilresa hem till Sollebrunn igen.

SRF207

Obligatorisk glass på hemresan. Köpte en Expressen och läste om Håkan Hellströms fantastiska spelning som hade ägt rum på Ullevi och recensionen om Billy Idol från Festival Stage kvällen innan (hur fäen kunde Billy bara få tre getingar?! Bedrövligt!).
Orkade inte säga så mycket i bilen. Visste heller inte vad jag skulle säga – trots att det hände så fruktansvärt mycket på festivalen. Både fina, vackra, roliga, romantiska saker, men också en del könstiga och tråkiga saker. Men de roliga sakerna vägde naturligtvis upp de dåliga.
Och nu, idag, några veckor senare så kommer jag knappt ihåg vad det nu var som var dåligt
– så så jädrans dåligt kan de ju inte ha varit.
Jag menar, det var ju ändå Sweden Rock Festival.
Skulle vilja avsluta festivalrapporten med ett klassisk rockstjärne-pose och typical klyscha från Festivalscenen:
Tack som fan Sweden Rock! Ni är underbara! Vackra som fan! Vi älskar er! WHOOOHOOOOO! 

Som jag sagt tidigare år; har du inte varit där så kan du inte förstå hur fantastisk festival det är. Blir tårögd bara jag tänker på det.
Och som jag lovade i förra inlägget, att skriva en kort resumé om vad som varit bäst respektive sämst så blir det såhär…

Det bästa: När det började.
Det sämsta: När det tog slut.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

 

Två veckor kvar…

2014-05-21 av

Klockan är snart halv tio på kvällen och jag har ringt upp Anders Tengner. Kollade för säkerhets skull upp på Facebook att han var online, så att han inte hade gått och lagt sig (man vet ju aldrig, jag själv blev hånad av en över dubbelt så gammal herre för någon vecka sedan för att jag hade gått och lagt mig klockan 20:30.
”Men för fäen Josefine – klockan är ju halv nio?!”
”Jamen…jag är trött.”
”Åh, herregud!”).
Som tur var störde jag inte Anders i något viktigare än en deckare på Netflix.

Inte helt oväntat börjar vi prata om Sweden Rock Festival.
Anders ska vara konferencier på festivalen tillsammans med bland annat Mattias Lindeblad och Melker Becker (fantastiska programledarduon från programmet Rundgång (parantes nummer två: ni måste klicka på den länken. Sällan man ser sådan genuin mansvänskap på TV; hjälpa varandra ned från höga stup liksom – helt  fantastiskt!)) samt profilen Ronny Svensson (finns ingen man som kan bära upp hawaii-skjortor som honom (parantes nummer två igen: här kan ni se ett utav de mest stolta ögonblicken i min instagram-karriär; när Ronny matar min gode vän och radiokollega Stefan med chailatte-glass. STORT.)).
I telefon med Anders försökte jag övertala honom att klämma in ett hej dundrande-födelsedagstal för mig uppe på någon av SRF-scenerna den 7 juni då jag fyller år, och därmed få hela festivalen att utropa ett jävlaranamma ”Hurra!” för mig.
Har så fruktansvärt höga förväntningar nu att jag nästan mår lite illa.

Blogg21

Sweden Rock.
Alla kommer vara där.

Fotograferna kommer vara där; de som jag stått i samma fotodike tillsammans med de senaste tre åren som jag varit ”en av dem” i diket. Vi kommer att nicka till varandra för att visa. Visa att vi känner igen varandra från tidigare festivaler. Sweden Rock, Metaltown, Way Out West. Vi känner igen varandra, men att vi ändå inte känner varandra. Vi kommer inte krama om varandra och kommer heller inte att säga ”Tjena hur är läget?”, men det gör inget – det är helt okej. I fotodiket är det full koncentration på helt andra grejer, fokus på utmaningen att få den perfekta bilden.

Festivalpolarna kommer vara där; de där som jag bara träffar under fyra intensiva dagar nere i Sölvesborg samma tid varje år, och sedan aldrig hör någonting mer från under de andra dagarna på året. Framför scenen, kravallstaketet är det us against the world – det är bara vi som förstår grejen, alla andra är bortom denna värld.
När festivalen är slut kommer vi inte ens ihåg vad den andre hette. I telefonlistan finns hundrafyra ”Var är du?”-sms från någon Jalle H eller ”Mr. Jagger” eller andra ”smarta” och ”roliga”  smeknamn på någon man inte har en blekaste aning om vad hen hette på riktigt. Om exakt ett år igen kommer sms-konversationen fyllas på till tvåhundraåtta ”Var är du?”-sms.

Han kommer vara där; han som kysste mig och direkt efteråt sa att jag bara Måste åka till Sweden Rock iår, för att han så gärna ville vara med mig där.
Det var då det. Nu har vi inte setts eller pratat på tre månader. Och det där ögonblicket då vi råkar springa på varandra på festivalområdet om två veckor, det kommer att vara stelt och jobbigt. ”Hej…”, ”Oj, hej..”. Sedan kommer vi gå åt olika håll med en konstig känsla i magen
– för att bara några minuter senare fortsätta festivalen på varsitt håll med våra olika kompisgäng som om ingenting hade hänt.

MC-killen kommer vara där; han som pratade om framtiden han ville dela med mig. Fårfarm på Gotland, två hundar och en stor herrgård. ”Vill du inte det? Låter inte det fantastiskt? Jag orkar inte vara den här ”värstingkillen” som åker MC hela tiden. Jag vill ju ha en familj du vet. En gård, massor av djur…”.
”Jo, det låter jättefint.” sa jag och förstod att han var väldigt full, men att det säkerligen låg någon viss sanning i det han sa, men jag valde att inte ta det till mig alltför mycket. Istället tog jag en klunk av min cider som jag hade fått av honom. Jag precis hade blivit 18 och inte hade börjat dricka öl för att jag tyckte att det var äckligt. Cider och drinkar fick det bli där och då.
Någon kvart senare hade han somnat med fötterna utanför tältet och därmed inte dragit igen dragkedjan, vilket gjorde att jag kunde smyga ut ur tältet och gå obemärkt därifrån. Det var sent, Axl Rose hade precis klivit på Festival Stage en bit därifrån, över en timme försenad, och tjöt fram Sympathy for the Devil. Skrattade inombords hur fruktansvärt illa det lät och började istället gå mot strömmen och mot husvagnen jag delade med fyra stycken andra det här året på festivalen för att gå och lägga mig.

Mina förebilder kommer vara där; programledare och journalister som jag sett upp till så länge. Och vi kommer prata, hälsa och fråga ”Hur är läget? Är det bra? Vad kul att höra! Har du sett något bra? Jaha, åh vad roligt! Ja, visst var det fantastiskt! Ser fram emot Black Sabbath ikväll…”. Och sedan kommer de gå upp på scenen och presentera alla artisterna och banden
– och jag kommer klappa händerna minst lika högt och mycket åt dem  som åt huvudbanden
– för att jag tycker om dem så mycket och ser upp till dem.

Läderarmbandsmakaren kommer vara där; stå på ”sin” plats han har haft i alla år sen jag var där för första gången 2007, han som jag köpt mina tiotal olika läderarmband med bandloggor på. Han kommer att känna igen mig och fråga samma fråga som han har gjort alla år jag varit där: ”Är du här och fotograferar eller?”, sedan ska jag kämpa under alla de där fyra dagarna med att försöka få en bra bild på honom och hans långa hår och skägg. En bild som inte är suddig, med en jobbig arm för ansiktet eller gömd bakom någon annan snubbe i samma merchstånd. En dag ska jag lyckas.

Alla mina vänner kommer att vara där,
och de som ännu inte är det kommer att bli det där nere.

SwedenRock32


”Sen är det något annat konstigt band som ska headline:a…nåt på V.” berättar Anders i telefon.

”Asså? Men är det inte bara Alice…Sabbath…och Billy?”
”Näej, Billy ska inte headline:a.”
”Inte?!”
”Nej, det är nå’ himla…nåt på V. Voi…vie vie…voi voi…ve…”
”Hahaha! Vah?!”
”Jamen de hette något sånt. Aldrig hört talas om!”
”Låter franskt tycker jag.”
”Näej! Nu vet jag – VOLBEAT HETTE DE!”

Ungefär där skrattar jag ihjäl mig,
och avrundar samtalet med världens bredaste smile och längtar ännu med till den 4 juni.
Voi voi till Sweden Rock.
Heavy Metal in the Night!

Precis som förra året kommer jag att blogga om festivalen, banden, artisterna, människorna, tälten, husvagnarna, baja-majorna, musiken, maten, ölen, vädret, kramarna, handskakningarna, hur många ”var är du?” sms som skickats
och vad som händer nere på världens absolut bästa festival
– Sweden Rock Festival 2014. Hej och hå – låt oss gå.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

Volbeat live 25 november – Vinn biljetter

2013-09-30 av

colbeatDanska Volbeat har gått från att göra pubspelningar för grälande alkispar till att fylla fotbollsarenor för 50.000 i publiken. Volbeat med låtskrivaren Michael Polsen i spetsen kastar in komponenter som 50:s rockabilly, alternative rock och metal i en själfull tounge-in-cheekblandning som charmat lyssnare bortom den ordinarie bangerscrowden. 25 november spelar Volbeat i Scandinavium och Göteborg nonstop har kommit över två stycken exklusiva biljetter.

För att komma över dessa biljetter skall du lista dina tre favoritlåtar med Volbeat – gärna med Spotify eller Youtubelänk – i kommentarsfältet och/eller mejla info@goteborgnonstop.se med namn och e-postadress.
Det är självklart meriterande om du delar länken med dina Facebookvänner!


Main Support: Iced Earth
Support: Teenage Bottlerocket

VOLBEAT – Outlaw Gentlemen & Shady Ladies Live 2013
Fredag 25 november
Live på Scandinavium
Ordinarie pris: 355-485 kr + serviceavgift

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2020-09-03

  Hej alla läsare, ni vet redan att jag bestämde mig för att ta en paus från mitt skrivande av krönikor och annat här på GÖTEBORG NONSTOP eftersom jag ska genomgå en cellgiftsbehandling närmsta halvåret och behöver spara mina krafter till det äventyret. Nu har senaste veckan varit så udda…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2020-03-17

Gud talade till mig genom denna gren, under denna gren talar jag till Dig. Vid Din sida nära havet anar jag skepp som lyfter. Vid Din sida nära havet känner jag skepp som kommer. Det står en brygga av guld på min jord, där väntar jag på Dig. Den bleka…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2020-05-22

Dr Bosanders lyckliga memoarer i pastellblått Det va en solig eftermiddag i mitten av maj Det började jummo vräfa zutonkel in das operahouse. En smal strimma av sol sken på levnadsexperten Barbarellas  ljuva lår och Dr Bosander spanade genom tystnaden i lägenheten efter ett skepp som tar sig genom tidsåldrarna…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2020-10-11

Förrätten HÖSTENS SOPPA Två kokta potäter En kokt morot Hacka detta  till småbitar Salladslök och en klyfta  vitlök Hackas jättesmått Grönsaksbuljong och en liter vatten Alltsamman kokas i mikron på det högsta med lock Mellan 6-8 minuter Efter detta lägger man i en halv burk vita bönor i tomatsås Och…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2020-02-28

Här kommer några rader om Brötz den 19 februari. i första set så äntrar Ferdinand Bergström från Oslo scenen för att spela solo på gitarr  och det gör han på ett briljant vis, han är tekniskt driven och snabb i fingrarna  men det känns aldrig som ett onödigt uppvisningsspel utan…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...