Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

De enda rockstjärnorna i Slottsskogen

2016-08-12 av

libertkirchmeierSå står de där på scenen till sist. The Libertines – likt de förlorade sönerna, iförda pråliga röda grenadjärjackor från Lord Nelsons tid, signalerande ”Hey, look at me mum, I did quite okay”.
Det här är så underklassbrittiskt det bara kan bli, och mellansnack fylls av burkskratt från någon tv-comedy hall show och jag fattar inte ett ord. Men bra är det.
Det dröjer väl bara någon minut innan Dohertys kavaj är uppknäppt till naveln och hans bleka fish-and-chips buk finns i allmän åsyn. Inte att han är tjock, men knappast någon som gått all in för beach 2016 heller.

På något sätt är Libertines de enda rockstjärnor jag sett på scen under Way Out West 2016. Deras lite spretiga gitarrbaserade rock bottnar ibland i dub – eller börjar där för att sluta i pubrock eller något helt annat. Men melodierna finns där, alltid en melodi som tröstar när man tappar taget.
Carl Barat sköter det mesta av sången, men ingen regel utan undantag. Doherty är i fin form han med och när de delar mick så de nästan tungkysser varandra är det rörande.

Givetvis skall Doherty göra någonting som sticker ut och det blir när han plötsligt som utan förvarning kastar ut sin akustiska gitarr i publiken. Skratt utbrister, applåder.
Jaja, efter ett tag ser jag att gitarren kommer tillbaka.
Publiken är väluppfostrad och tar inte gitarrer hursomhelst, och Libertines har sina storebrorsor med sig bakom scen.

// Ozelot

Nicole Sabouné

2016-08-12 av

nicoleolleJag skall erkänna det redan från början. Jag vet inte riktigt vad Nicole Sabouné handlar om. Det skall ta ungefär halva konserten innan femöringen trillar ner. Det kommer nämligen inte mer än så här. Visst, hon är jättebegåvad, jag borde verkligen gilla det då referenserna sitter där de sitter, hennes stämma är stark och rent musikaliskt finns det väl ingenting att klaga på.
Ljudet inne i linnétältet är till och med bättre än igår och frånsett att man ungefär en gång i minuten får en stark strålkastare i anstocket så ser det rätt visuellt ut.

Nicole driver upp förväntningarna med låtarna, bygger upp ett crescendo som aldrig riktigt kommer. Sedan säger hon ”tack så mycket” med skör röst.
Som en älskarinna man lämnar i natten, med värkande blue balls.

Jag vill inte vara taskig alltså, det kan vara jag.
Men hon tjänar nog bra mycket pengar än mig och får nog beröm så att hon har sitt på det torra ändå.
Alla andra tyckte säkert att det var jättebra, de klappade händerna i alla fall.

Foto: Olle Kirchmeier

Och även Anohni ställer in..

2016-08-11 av

Way Out West har en historia av att vara otursförföljd när det handlar om sena avhopp. Haim, The Avalanches, The Kills och Travis Scott är några från årets upplaga, och beskedet att Libertines ställer in i alla fall torsdagens spelning (för att istället boka om till fredagen) kom bara för en timme sedan upp på skärmarna.

Nu nås vi också av beskedet att Anohni – Anthony Hegartys nya alter ego – måste boka av på grund av influensa. Tidigare ställde hon in framträdandet idag på Öya-festivalen av samma orsak.

Börjar snart börja snackas kompensation här. Det här var ju några av de banden jag absolut ville se, och även om jag själv inte lagt pengar på det hela så finns det ju en hel del tillresta som lagt ner tusen och åter tusen på denna upplevelse.

Nä skaffa fram några schyssta Göteborgsakter, minst. Ebbot vill väl alltid spela?

Libertines ställer in

2016-08-11 av

2015TheLibertines_RS_1_160615Precis fem minuter innan konsertstart kl 20 kommer beskedet upp på storbildsskärmarna: Libertines ställer in. Strulputtarna med Pete Doherty i spetsen har gjort det igen alltså, och jag hade väl mina farhågor redan innan egentligen. Men ny tid är emellertid inbokad till imorgon. Får hoppas att det blir så då, och att man kan skylla på något försenat flyg eller tekniskt strul.

Läs mer på wayoutwest.se står det på skärmarna, men där finns ingen fördjupande information i detta nu. Så jag gissar att festivalledningen är lika tagna på sängen av nyheten som publikhavet som började fyllas på. Även folk som kom springande ut från presscentrat för att hinna i tid lär bli förvånade.

Nu blir det istället att rida ut tiden till Morrissey om en trekvart.

M83 och verkshöjden

2016-08-11 av

Jag ser mig omkring lite på nya festivalområdet Höjden. Här skall serveras lite finare mat av matmakarna Agrikultur. Det har tryckts på under en veckas tid att man kan boka bord – men varför det? Ingen verkar ha sprungit benen av sig för att inmundiga denna dyra vegetariska mat även om en del sitter med papptallrikar i gräset och lyssnar på Lena Sundström och några andra prata om rasism från scenen. De har bunkrat upp med dignande bokbord – ingen anmäler sitt itresse. Jag orkar inte lyssna på mer rasism, inte idag.
Imorgon redan kl 12:30 kommer José Gonzalez hit och spelar en intim spelning. Då blir det nog mer folk.
Men området är mysigt och rofyllt, kanske inte så många upptäckt det än bara?
När man går ner mot konsertområdet igen ser det bra maffigt ut alltså, med utsikt över hela området och gyttret av människor som väller fram och tillbaka som färgglada myror.
Rent landskapsarkitektoniskt ser området mer dynamiskt ut än någonsin tidigare.

Sedan går M83 på, anförda av franskbördige Anthony Gonzalez. En gång ville han bli fotbollsspelare och provtränade med topplaget Cannes. Han skadade sig, så han vände sig till musiken istället.
Han är inte ny i gamet direkt utan släppte debuten redan 2001 vilket undgick mig. Men det är skitbra, urbant, fräscht och dansant. En stencool sångerska med lagom beslöjad röst driver på, en salt kille till gitarrist och omväxlande percussionist dansar tufft. Jättebra.

Det tycker jag inte Churches är – även om jag misstänker att det skall apellera till samma publik, med sina draperade syntmattor och popsångerska. Tunn röst som inte håller för ändamålet, och två studiomusiker som verkar drömma om att spela med Eric Clapton.
Jag går och äter godis, känner att jag hade en liten febertopp igår kväll så jag är lite energilös rent fysiskt.
Jag sparar mig lite, vis av erfarenheten.
Det funkar inte att gå ut stenhårt redan på torsdagen – med drickat och allt och tro att man skall hålla i tre dagar. Inte med feber i kroppen i alla fall – och med ett uppdrag att förhålla sig till.

//Ozelot

m83

Installerad på Way Out West

2016-08-11 av

unspecifiedInstallerad på Way Out West igen. De sedvanliga förväntningarna i luften på vägen dit: folk halsar öl utanför för att sedan gå in på området. En del spekulerar i att det inte finns alkohol på området. Alls, då WOW gick ut och sa att några barer inte skulle servera öl då de ville ha mindre fokus på supandet. Så är inte fallet?
Bäst att ta det säkra före det osäkra. I kön till vip/presskön ser jag framför mig hur någons insmugglade petflaska glider ut genom byxbenet, precis framför vakten.
Så försmädligt.

Jason Isbell
är i fullgång på Azalea när jag kommer, låter bra så jag lyssnar på några låtar. Inte ett moln på himmelen.
Allt låter bra då. Jag vill lämna av min dator så jag går och gör det i presscentret. Tar gratisgodis och dricka.
Vardagslyx.
Jag har inga omedelbart fasta planer för torsdagen. Självklart skall jag se Libertines och Morrissey, såklart. Sedan får vi se.
På återseende.

// Ozelot

kirchmeier

Foto: Olle Kirchmeier

Dagsfest och Kajkul torsdag 11/8

2016-08-10 av

rmhWay Out West drar igång imorgon Torsdag och den stora musikfesten vet ju var den äger rum. Däremot är finns det ju många andra festligjeter mer eller mindre knutna till festivalen och som på olika sätt vill profitera på allt löst folk som hänger runt på stan dessa dagar och det börjar redan på dagen imorgon. Appelgren Friedner är ett promotionbolag som representerar några av de allra hetaste nya artisterna av idag och de firar ett år imorgon. Festen äger rum på Kajskjul 8

Live:
RMH SOUND – http://www.rmhsweden.com/

DJ’s:

YOLO IGHE
GÄRIGHETER
TINA MISAGHI & ALEXANDER UROMBI
SLACKIN CREW

Säkra er biljett för snabbare inträde här:
http://billetto.se/dagsfest
(160 kr)
Går även utmärkt att lösa biljett i dörren.

Dagsfest med Appelgren Friedner
Torsdag 11 augusti 14-18
20 år // 160 kr

Way Out West förfestar på Nefertiti

2016-05-18 av ozelot

wowpreIdag landar Way Out West med sin trestads-turné i Göteborg. Platsen är Nefertiti och entrén är helt fri så länge du har fyllt 20. LIVE-akter i form av Ana Diaz, Yemi & CHINAH. Partner Norrlands Guld Ljus Alkoholfri (troor vi på det eller?) ser till att det hela blir lite extra trevligt hoppas vi.

Samtidigt passar WOW på att just idag fylla på med 18 (!) nya akter, Bland annat Basia Bulat, Dungen och Ane Brun.
Mer om detta här.

Det kommer ges möjlighet att köpa fysiska festivalbiljetter till Way Out West 11-13 augusti och få specialgjord och limiterad merchandise på köpet.

Fri entré // 18 maj // 20-årsgräns. Mer info här.

Gå på Way Out West billigare under december

2015-12-02 av

wwWay Out West 2016 innebär 10-årsjubileum för den lilla skogsmulle-mulle festivalen och seriösa källor viskar om att det blir den allra sista. Inte för att det går dåligt – tvärtom – utan snarare att det kanske är svårt att toppa eller jämföras med sig själv år efter år. Nu släpps det jävligt billiga biljetter med start 4 december.

”Nytt för Way Out West 2016 är att vi ger möjligheten till att köpa billigare festivalpass genom våra månadsbiljetter. Den första dagen varje månad släpper vi en pott med festivalpass till specialpris som ökar med 100 kronor för varje månad som går. Ju tidigare på året du köper biljetter desto mindre behöver du betala.”


PRISSTEGE

Dec – 1395 kr
Jan – 1495 kr
Feb – 1595 kr
Mar – 1695 kr
Apr – 1795 kr
Maj – 1895 kr
Jun – 1995 kr
Jul – 2095 kr
Aug – 2195 kr

Ord. pris 2195 kr

WAY OUT WEST 11-13 AUGUSTI 2016
SLOTTSSKOGEN, GÖTEBORG
Biljetter här


Obs! Endast ett begränsat antal biljetter släpps till reducerat pris varje månad. När dessa tar slut gäller ordinarie pris fram till nästa månad då en ny kvot släpps.

Återblickat: Broder Daniels avskedskonsert på Way Out West 2008

2015-11-12 av ozelot

Hittade ett gammalt youtubekonto. Broder Daniel ändå… WOW 2008 och Anders Göthbergs (RIP) ande svävande över allt och det var mycket känslor med, ett avsked med hjärtat utanpå.
Göteborg nonstop fanns inte ännu då och snart fanns inte Broder Daniel heller.

Men kanske att detta var en av anledningarna till den däringa första nonstop-bloggen på wordpress.
Nostalgi men ändå lite snyft, kolla om ni vill. Jag. Var. Där.

Patti Smith på en stubbe i skogen

2015-08-17 av

Första delen av Patti Smith hör jag sittandes i en skogsdunge utanför festivalområdet, där jag inte ens ser scenen. Kände mig lite mentalt trött, som man kan göra efter att ha utsatts för tre dagars konstanta intryck och bara ville sitta helt jävla själv på en stubbe.
Jag blir sån ibland, dras till människorna med samma obevekliga kraft som jag ibland bara måste repelleras bort ett tag, rakt ut i skogen, till en fiskhamn där jag ändå kan erfara civilisationen och långsamt vilja ta in den igen.

Det är faktiskt en mäktig och suggestiv musikupplevelse, att se de mäktiga gröna trädtopparna svaja i vinden och höra Because the Night och början av Horses mullra in över berghällarna och genom lövverket medan man hittade sig något lite medhavt i en påse.
Hårdheten och kompromisslösheten som ändå är en del av Pattis speciella röst dämpas en aning, ja, moderligare på något sätt när den vilar i ormbunkar och grönmossa.
Jag får en liten tår i ögonvrån och snurrar runt lite för mig själv, försiktigt för att inte snava ner i en ravin där och inte hittas igen förrän efter nästa istid då någon vetenskapsman försöker analysera vad jag gjorde där och ta prov på mitt maginnehåll*.
*Oatly och en gegga vegopruttukter + försvarlig mängd etanol.

Och varför skall jag förresten recensera en Patti Smith-konsert låt för låt när alla redan gjort det? Jag har sett henne innan, hört alla skivorna, haft alla skivorna och alla redan utsett det till bästa konsert?
Från min plats där jag satt och ibland stod var det den bästa Way Out West-konsert jag nånsin aldrig sett men väl hört.

***

Spöregnet
på eftermiddagen. Jag fastnar på hållplatsen vid Botaniska i väntan på bättre tider. Blir sittande där i kanske 20 minuter innan jag biter ihop, och tar en spurt i taget mellan det förrädiska regnskyddet under skyddande trädkronor som tack och lov är utplacerade rätt tätt.
Krockar med någon på väg åt andra hållet och slår ut alla tänderna.

Foto: Olle Kirchmeier // WOW

Foto: Olle Kirchmeier // WOW

Väl inne på området är Chic i full gång och det är som ett enda discomedley från 70-talet och framåt, regnponchoerna har åkt på och alla ser ut som kulörta mumintroll i duggregnet.
Tidigare år hade tjejerna fiskarstövlar från Tretorn på sig – även i solsken för att det liksom var mode – men idag fick de tydligen stanna hemma på Söder.
Det hela är ju jättebra såklart – med Nile Rogers och en fantastisk sångerska, men bra synd att regnet skulle komma nu?

Det drabbar även publiken som vill se Amason – och kanske uppleva lite tältvärme – ty på området kommer man inte ens in om man är några minuter sen.
Dessutom är ju hela Linnéscenen ett enda ölområde, vilket ju är helt fine vilket kanske möjliggörs av dess naturliga avgränsning men här blir det en fysisk barriär som är omöjlig att forcera.
Sätter mig och dricker öl istället och stöter på en del folk utanför Belparc – liite hör man ju i allafall intalar vi oss.

***

Mörheten gör sig påträngande – det är det som föranleder min lilla utryckning till min stubbe i skogen.
Om man vill vara för sig själv en liten stund.
Men First Aid Kit vill man ju se ändå.

Och visst är det bra och hur duktiga de är men det har ju alla sagt i flera år nu, och tycker inte att de tänder till.
The Great Pretender sjunger de med stämmor så väl inflätade i varandra att det skulle kunna vara en biotopisk sommaräng på Kosteröarna, men ett nattsvart Flamingo?
Tycker att de känns som pretenders och uttolkare av den stora amerikanske traditionen snarare än nåt annat och tycker inte att de har något eget att säga just ikväll.
Mellansnacken är fortfarande kvar på flickrumsnivå – kom igen nu lite!
Har ni inte hunnit leva lite liksom medan miljonerna rullade in? Kan ni inte knarka lite nån gång i alla fall?

Kanske hade det varit bättre om de bytt plats med Chic? Ja, jag tror det, för jag börjar gäspa tre fjärdedel in i konserten. Sorry.

Ozelot

Som att komma hem och träffa en vän efter femton år och allt är som det skall

2015-08-15 av

Mina personliga farhågor var stora inför fredagens stora finalakt med Pet Shop Boys. Kommer det bli som med Kraftwerk – det vill säga aptråkigt med fyra könlösa dockor utställda på scenen och lite videoeffekter på det? Eller Prince (5/5 alltså, för att förtydliga) som rubbade min världsbild helt otippat (jag såg han cykla, 1.50 hög, i en vit cape!). Kommer det att bli helt okej, med värdighet, då jag vet att många köpt biljetter JUST för att dessa ikoner skall spela?

Foto: Annika Skoglund / WOW Press

Foto: Annika Skoglund / WOW Press

Mina fördomar betar jag av till första spåret ungefär. Okej, det är robotar, check, flådiga videoprojektioner på dansare som rör sig homoerotiskt i takt till musik, check.
Nån ur duon ser Tennant/Lowe ser jag inte till i allt bildstormande, bara popdisco och någon videomakare som troligen har fått snuskigt bra betalt. Men jag vet inte, kanske bara står bakom en ovanligt lång person
Men sedan kommer i alla fall Neil Tennant upp på scenen och jag blir lite lättad av att han inte ser ut som Divine eller väger 800 kilo i skottkärra – utan bara som en trevlig man som luktar gott och man skulle kunna samtala lite med i hissen.

Sedan börjar showen på riktigt och stämningen kalibreras upp lite för varje låt.
En del låtar är ju från den senare repertoaren som få kanske lyssnat på men det är inga styvbarn direkt som kommer på besök utan bra musik utan fusk, även om folk självklart går igång lite extra på låtarna som dandys på 90-talet skar upp handlederna till.
Det hela sker lite omärkligt, men plötsligt står man där som ett fån och upptäcker att man gör storvulna gester och dansar som på ett bögdisco i Sitges, i väntan på att Emirens pointer skall bjuda dig till bordet.
Och det är HELT okej.

Det kommer något mellanspel med dansare i tjurhuvuden som känns lite taget då GOAT redan gjorde det för hela en (1) dag sedan på Panamascenen. Jag tror dock inte att Tennant & CO var där och tjuvkikade, och dubierna försvinner snabbt.
Jag inser hur vackert det faktiskt är med dans: Hur dansare faktiskt kan projicera en inre universum, kroppslighet, åtrå och metafysisk tomhet.
Det är få tillfällen då man verkligen får titta på och beundra kroppar i rörelse utan bli utpekad som pervert, och det här är ett av dem.

Pet Shop Boys finns verkligen på riktigt, även 2015 på en jättestor gräsmatta i Slottskogen där man inte skulle se handen framför sig om det inte vore för ljuset från de gigantiska skärmarna och strålkastarna.
Man vet inte riktigt vad som är vad, och det är så stor musik och konst skall vara – make believe och en illusion om att allt kan vara lite större och vackrare.
Ty Pet Shop Boys är verkligen inget Erasure, Tears For fears eller plastigt pastischband, den till synes glamourösa och dansanta ytan inramar ett stort allvar i texterna som verkligen är bråddjupa utan att vara inbundna.
Neil Tennants röst och frasering är kirurgisk i sin precision när den blottlägger all mänsklig skörhet, längtan bort samtidigt som den avlägsnar allt pladdrigt mänskligt slagg och intellektuella varbildningar.

It’s a sin och Always on my mind blir Proustska spaningar från ett sekelskift i surt regn och Domino Dancing ett parningsrop mellan de två enda mänskliga varelserna kvar på Tellus i en apokalyptisk framtid.
Jag stöter ihop med någon i yran, tar tag i nåns hand, och i gyttret av utsvävande kroppar känner jag två läppar mot mina och ingen av oss fattade nog egentligen vad som hände mer än att jaha, det är undantagstillstånd som råder.
Sedan går alla hem till sig, lägger barnen, om sina liggsår etc och det enda jag har att säga negativt om denna enda konsert som är den enda jag ser från första ackord till sista ikväll är att de kunde ha valt en annan avslutningslåt – som till exempel min egen personliga favorit Being Boring. Nevah!!

Eller Suburbia, West End Girls eller vilken låt som helst egentligen ur det livsmanuskript som Pet Shop Boys har donerat till eftervärlden. Eller skickat ut i rymdsond som påminnelse om intelligent liv på denna sidan av galaxen.

// Ozelot

Lauryn Hill, Caribou, ett glas rosé, film och en påse Doritos från sponsorerna

2015-08-14 av

lauryn
Denna fredag kändes för mig lite som en mellandag på Way Out West. Inga tydliga must-see, ingen Beck eller Future Islands, okej Pet Shop Boys måste man väl blänga lite på när de kör sin hitkavalkad.
Lauryn Hill bevisade att jag hade fel, oj vad fel jag hade.

Fast innan dess hände ju en del på festivalområdet också. En Emmylou Harris och en viss hr Crowell stod på Flamingoscenen i solskenet, och jag kryssade lite genom ölområdet för att få bästa vinkeln (oftast bäst just där), medan petplaskorna krasade under fötterna.
Inget fel på Emmylou Harris men köp vilket Greatest Hits album som helst och det blir intressantare än det här:
En något mer glorifierad Kicki Danielsson med en bättre låtlista.
Rör sig som ett sargat slagskepp på puben Golden Days en fredag, sången, låtarna är ju bra och så sitter ju man där och är välvilligt inställd.
Men nä varför skall jag titta på det här? Svaret uteblir.

Foto: Annika Berglund / WOW Press

Foto: Annika Berglund / WOW Press

Caribou helt i vitt på Linné blir något helt annat. Fullt ös från start, och änderna flyr i panik upp över Belparcs uteservering.
Lugnare där än så länge, säkert. Människor tar det säkra för de osäkra och strömmar till tältet istället.
Man kan ju missa något? De som gjorde det få la skylla sig själva fast jag hade velat se det här senare på kvällen, på en smockfull klubb? Panamascenen kanske?

Dessutom skall jag tydligen gå på Way Out West Music Conference, filmprogrammet fyller 5 år, och det har ju alltid varit tämligen ambitiöst men kanske inte hittat ända fram, det vill säga till publiken.
Man är ju där för musiken liksom, bio kan man gå på nån annan gång.
Men här är filmprogrammet, good shit verkligen.
Men ändå hade jag lite sett fram emot det, att bara koppla av musiken från trumhinnorna och lyssna på nån som bara hade nåt smart att säga? Hette ju ändå konferens, det skulle finnas snacks och drinkar också.
Man är ju inte dum i huvudet, inte svinrik heller. Kunde väl vara något?

Någon film blir det dock inte, inget smart prat heller.
Nån brittisk typ som ifrågasätter min rätt att vara där i entrén, synar mig klentroget upp och ner.
”You need a special armband for this”, få jag veta, Or be on the list.
I should be on the list, stammar jag fram lite på svengelsk för att prata igång min anglosaxiska.
Till sist ger han med sig, jag får vara där!
Jag finns, där är mitt namn, så det så!

Själva grejen blir dock något av ett antiklimax. Det finns inget direkt program, bara massa businesstyper som minglar, och metafysiken tar över min själ.
Vad gör jag här? Vad är min plats i universum. Hittar ingen att mingla med men jag får i alla fall ett glas rosé och en påse Doritos. det är saker jag vet hur man skall förhålla sig till.

Sveper vinet och slinker iväg till Lauryn istället, phew.
Värmen som träffar mig där är kännbar. Min fundering att gå tillbaka till pressområdet halvvägs för att fiska upp min jacka är överflödig.
Att Lauryn Hill enligt uppgift spelat i ett halvfullt tält i Sandviken är obegripligt.
Lauryn är lite äldre än vid genombrottet, sure.
40 år (nåt sånt läste jag i GP) – det hade ju ingen tyckt var en ålder på en snubbe, och Hill behöver knappast kirurgkniven för att ha pondus.

Hon har liksom aldrig levt på det, utan sitt politiska engagemang, låtskrivartalang och osvikliga timing i både sång och rap.
Lika bra som någonsin, och jag fuldansar som en White Man in Compton medan afrokurvor guppar betänkligt i min omedelbara närhet.
Och nej, det var inget sexuellt ned det, bara lite värmande livsglädje.

Gamla pärlor som Ready or not och Killing me softly river naturligtvis ner lite extra ovationer men det är absolut ingen bakåtskådande hitmaskin vi får se på scenen.
Tycker att det jag inte hört så mycket är det som är bäst, och jag gillar verkligen bandet.
Salta typer all over.

Lauryn Hill en stor artist som är värd sin plats i musikhistorien och inte behöver bevisa något.
Men gör det ändå. Som om vi någonsin behövt tvivla.

Way Out West Torsdag

2015-08-14 av

beck
Beck är inte riktigt klok. Han är clownens tappade röda näsa när han vill, ibland fullständigt briljant, ibland en fullfjädrad entertainer och för att toppa detta även stundtals helt ointresserad av publiken. Loser river han förstås av ganska tidigt – ”det här är nåt jag gjorde för ganska länge sedan” liksom bara så ni fattar, sedan blir det rena berg- och dalbanan. Det är absolut inte dåligt, det kanske till och med är skitbra och precis det man skall göra när man är en ikon som Beck.

Foto ovan: Annika Berglund/WOW

Innan konserten går jag ut en liten stund för att hämta andan. För att…dricka White Russian med havremjölk kan vi säga. Det är uppenbart att många andra också tänkt samma tanke, för på vägen in igen är det fullständigt kaos i entrén – då alla naturligtvis skall in och se Beck! Nån tjej med attitydproblem och stirrande blick gastar direktiv i en mikrofon – ”ni får inte ha med er sprit in och sedan när ni väl kommer in går ni rakt fram (eh…okej) – och det är beckmörkt vilket fördunklar visitationen av väskor.

Sedan börjar just Beck och hans konstiga gitarrfunk konst-pop-indie. Man minns är hans stjärna var i sånt uppgående att han kunde ympa ett könshår i ett glas vatten och man visste att det skulle växa upp en bönstjälk.
Nu fattar jag ingenting, så jag går och tar två öl i snabb takt. Det hjälper lite.

Fast helt plötsligt så svänger gubben igen. Man kanske inte måste fatta allt hela tiden.
Ingen gitarr, en liten hatt och en randig tröja. Sedan har han gitarr igen, gör klädbyten, låter nån i bandet göra en egen låt.

Det luktar popcorn över hela området, eller är det nån som fisit?
Men den röda clownnäsan r plötsligt borta och nu svänger det rätt bra om farbrorn, folk dansar till hans Ron Hubbard-funk.
Får syn på mitt ex i vimlet, tittar snabbt bort för att inte bli upptäckt, tittar på scenen och stjärnorna och meteoriter och plötsligt lyfts jag upp av folkvimlet och bärs av händer hela vägen bort till backstage-området (eller ja, där man får vara om man har ett grönt armband vilket jag är glad att jag har idag).

Foto: Annika Berglund/WOW

Foto: Annika Berglund/WOW


Sedan går jag och ser Susanne Sundfor (eller var det innan, jag minns inte riktigt. Jo.) och det var bäst dittills på hela dagen. Jag har knappt hört det innan, men det har sannerligen publiken och det är svårt att ens ta sig in i tältet.
Fan. Vad. bra, tänker jag ett slag, sedan kommer nån konstig ABBA-pastisch som jag både kan ha och mista, men i övrigt känns konserten både dansant, svettig och klubb-betonad.
Det måste jag lyssna mer på, men definitivt inte via WOW-appen som envisas med att vilja ansluta mig till Spotify – samt fullständigt driver mig till vansinne genom att enträget fråga om jag vill ladda ner kartor över festivalområdena.

Fan jag bor här liksom, jag vet var saker ligger. Det är MIG man skall fråga var saker ligger.

***

Efter Beck bestämmer jag mig för att det är dags att lämna området, det gör ju alla andra också, och utanför utspelar sig följande komiska anekdot:

Ett gäng självutnämnda mafiosos skall planka in. Fastän det stänger och de troligen kunnat promenera rakt in.
Modige snubbe nr 1 klättrar över staket (finns inget där bakom, bara skog). Framrusande vakter, volontärer från alla håll.
Plötslig reträtt. Killen har fastnat med pungen i staketet, med blodvite som följd.
Ambulans tillkallas.

***

Sedan lurar jag med två kompisar med endagars till Frihamnspiren, med musikaliskt mål att se GOAT.
De två kumpanerna har ingen aning om vet Get är för någonting, och jag har väldigt svårt att förklara.
För vad fan är GOAT?
Disco? Soul? Heavy Metal? Rocky Horror Picture Show?
Det senaste förmodligen mest sant.

Jag blir lite orolig och sneglar på mitt sällskap ibland. Vad har jag lurat med dem på?
De brukar ju mest lyssna på typ…Neil Young. Måste jag gå och köpa 10 öl i skadestånd nu.
Jag kalkylerar i huvudet: Det blir 600 spänn, dyrt.

Jag hade inte behövt oroa mig, för snart kommer dansmoves ni inte sett sedan slutet på nittiotalet smygande, och vi står där fånigt tandläkarleende med ögon som fågelholkar hela konserten.

Jävlar vad mäktiga de är.

Hej Västtrafik, hur tar din tonårsdotter sig hem från konserten?

2015-08-13 av ozelot

Jag har skrivit det förr. Men jag kan inte släppa denna fullständiga brist på lyhördhet hos Västtrafik. Det pågår sedan i tisdags något som kallas Kulturkalaset, och med start idag även något som går under namnet Way Out West.
Det senare är något som Göteborg gärna lyfter fram – även internationellt – som något som förhöjer stadens varumärke.
Men har Västtrafik fattat något?

Svar nej, har vi tur kan vi tränga oss in på en spårvagn som tar oss TILL festivalen.
För som bekant pågår festivalen en bit in på nattkröken, under programdelen Stay Out West.
På Hisingen och Bananpiren startar de sena akterna så sent som kl 02 på morgonen. Även en torsdag.
Det blir ett logistiskt problem att ta sig från Slottsskogen och TILL frihamnspiren med mera, men det skall nog gå att lösa, bland annat via chartrade färjor från Lilla Bommen.
Men hem vid 3-snåret?
Skojar du eller?

Så här (nedan) ser tidtabellen ut, och för enkelhetens skull valde jag Brunnsparken till en annan av centrums allra mest trafikerade hållplatser: Det ser ju inte direkt ljusare ut om man skall till mer perifera lägen.

västtrafik

”Hej, våldtagen i en svarttaxi, bring it on festivalhelg.”

Det hjälper inte långt att hållplatserna vid Gustaf Adolfs Torg och Korsvägen är nedlusade med sysslolösa ”Västtrafik-informatörer” som käkar banan i eftermiddagssolen, medan nåt fyllo just utkastad från Dubliners försöker slicka langosen från pikétröjan.

När skall Västtrafik fatta att människors utevanor har förändrats en aning sedan Gamlekungens Linné-frilla tackade för sig?


//Ozelot

Vem är den hemlige artisten? Needle in the Hay på Pustervik…

2015-08-12 av

Skärmavbild 2015-08-12 kl. 13.49.02Way Out West är definitivt på väg att börja, och just nu spekuleras det vilt i sociala medier om festivalens nya programpunkt Needle in the Hay. Det handlar alltså om en hemlig programakt som äger rum redan ikväll onsdag 12 augusti på Pustervik och ligger utanför det vanliga programmet och således kräver specialbiljett för 300 kr.
Men: Du måste utöver inhandlad biljett även ha ett 3-dagars festivalarmband, så det är alltså inte fritt fram för kreti och pleti att bara traska dit.

Foto ovan: Axel Brattberg för Gaffa.

Artisten skall dock vara något ute över det vanliga och någon ensam gitarrkille är det ingen som tror på av förhandsrapporterna. Inte bara en utan TVÅ bussar står nämligen parkerade utanför Pustervik i detta nu, och signalerar STOR artist enligt musikskribenten Patrik Lindgren (Lira Musikmagasin som även vidarebefordrar bilden nedan på Facebook. Kan registreringsskylten avslöja något?
De är brittiska, men skall uppenbarligen inte ge någon ledtråd.

pustervik.

Beck
tror någon, men hur kul är det när man ändå kan se honom i parken i morgon? Mark Kozelek aka Sun Kil Moon ändå är här? Mark Kozelek är ju alltid här så det skulle bli något av ett antiklimaz.
Van Morrison hoppas någon på…

Vad tror du? Har du sett något?

Spelschemat för Way Out West ute

2015-06-26 av

Skärmavbild 2015-06-26 kl. 13.54.45Nu har Way Out West släppt spelschemat för årets artister under tredagarsfestivalen: Ett ständigt aber för oss kontrollfreaks* (*Just Kidding..). Och du som inte kan eller vill gå alla dagar kan pusta ut – du kan köpa endagarsbiljetterna. Enligt arrangörerna själva gäller det att snabba på då festivalpassen enligt uppgift skall sälja som smör i solsken. Säger dom..

Vid en hastig anblick ter sig torsdagen faktiskt mest intressant och innebär rivstart med bl.a. GOAT, Future Islands och War On Drugs. Hela schemat hittar du här

Azealia Banks och Interpol mönstrar in i Uddevalla

2015-04-15 av ozelot

Azealia-Banks-617-409Uddevalla Solid Sound har gjort två jättebokningar till tvådagars-festivalen i den gamla garnisonsstaden med dåligt självförtroende. Azealia Banks och Interpol är nya bokningar som tillsammans med Veronica Maggio och Thåström knappast hade varit att tänka på för fem år sedan – då fanns nämligen festivalen inte ens.
Men klart är att man vässat utbudet betänkligt med tydlig och trendkänslig emfas på nyare kvinnliga artister, och ja, från att ha känts som en vanlig stadsfestival à la Kulturkalaset känns det rent av som ett vettigt och relativt prisvärt alternativ till t.ex Way Out West (okej, de är väl numret större), Popaganda etc.

Dessutom förlägger man för första året festivalen till 12-13 juni vilket står i kontrast till tidigare år då man la sig sent i augusti då man kan förmoda att en viss festivaltrötthet hunnit infinna sig.
Lägligt nog tar man nu alltså sikte på den helg som Hultsfredstivalen tidigare gjort till sin.

Det går dessutom att campa.
Kolla in hela utbudet här

Nytt brittiskt och franskt till Slottskogen

2015-03-06 av ozelot

gfx-video-10-fallback-seStay Out West släpper fyra nya akter till 2015 års festival som enligt hur snacket går mycket väl kan bli den sista. Men nu fokuserar vi på de nya bokningarna som består av tre brittiska band och ett franskt.

AE MORRIS [UK]

Singer-songwritern Rae Morris lanseras som Storbritanniens stora pophopp. Receptet består av en fantastisk röst, jordnära charm, ett öra för melodier och en låtskrivartalang utöver det vanliga har Rae Morris skapat sig ett eget sound.
Efter samarbeten med bland andra Tom Odell och Fryars, och gästinhopp hos Bombay Bicycle Club och Clean Bandit, släppte Rae Morris sitt emotsedda debutalbum och hyllades omedelbart av brittiska kritikerkåren.

HOOKWORMS [UK]
Krautrock, psykedelia, distortion, ambient och popmelodier är alla likvärdiga ingredienser i brittiska Hookworms fascinerande musikaliska värld.

LA PRIEST [UK]

Tillbakadragne musikern Sam Dust är en känslig kille med social fobi, och levde under några år i självvald exil på Grönland men är nu äntligen tillbaka, under namnet LA Priest.
Som LA Priest levererar Dust dansant och hypnotisk elektropop.

IBEYI [FR]

Modern pop som blandar traditionell nigeriansk musik med jazzinfluenser, synthar och sampling.
Ibeyis debutalbum hyllades av en enad kritikerkår världen runt när det släpptes tidigare i år på XL Recordings, och på Stay Out West ser vi dem på svensk scen för första gången.

Klara artister för Way Out West 2015:
BECK [US]
PATTI SMITH [US]
FLORENCE + THE MACHINE [UK]
ELLIE GOULDING [UK]
KYGO [NOR]
ALT-J [UK]
EMMYLOU HARRIS & RODNEY CROWELL [US]
BELLE & SEBASTIAN [UK]
THE WAR ON DRUGS [US]
TOVE LO [SE]
LORENTZ [SE]
TYLER, THE CREATOR [US]
KINDNESS [UK]
ILOVEMAKONNEN [US]
FLYING LOTUS [US]
FUTURE ISLANDS [US]
GALANTIS [SE]
CARIBOU [CAN]
YEARS & YEARS [UK]
FUTURE BROWN [US]
FATHER JOHN MISTY [US]
FOXYGEN [US]
RUN THE JEWELS [US]
TODD TERJE & THE OLSENS [NOR]
THE JULIE RUIN [US]
LITTLE JINDER [SE]

Stay Out West:

COURTNEY BARNETT [AUS]
LITTLE SIMZ [UK]
LÅPSLEY [UK]
RAE MORRIS [UK]
HOOKWORMS [UK]
LA PRIEST [UK]
IBEYI [FR]

Triss i bokningar till Way Out West

2015-01-28 av

0IxqP4yWay Out West släpper tre nya bokningar till årets gräsmattedödare. Denna gång är det inte stora arena-bokningar som senast Beck och Patti Smith eller stammisar som Florence and The Machine utan lite mer urbana, hörlursoptimerade akter för shoppinggallerian och gymmet. För vem vill till exempel inte höra och se Tove Lo – sjuk senast inför P3 Guld-gigget – må så där dåligt på ett karismatiskt och välsminkat sätt?

Todd Terje
har skaffat sig ett ordentligt CV inom fjordhouse-scenen som headliner på bl.a Sónar-festivalen och allsköns produktioner och remixer av andra ännu mer kända artister (Bryan Ferry, Franz Ferdinand, Hot Chip) men är minst lika respekterad i eget namn även om han har en tendens att dyka upp under olika mer obskyra täckmantlar.
Under Way Out West finns han – tillsammans med The Olsens – på Dungen Scenen som Red Bull Music Academy har varit vänliga nog att sponsra.

Hip Hop är stort bland Kidsen märkte vi så sent som på nyårsafton – ungdomar langade automatiskt upp sina Postens-leg (och måltidskort för de som ”tappat”) för mig i entrén där jag stod i min smoking som felgången Karl-Gerhard och kippade efter andan utanför Pustervik på nyår – och RUN THE JEWELS [US] kan jag inte ens bluffa om att jag känner till.
De består av El-P och Killer Mike (Mördaren Mikael, fritt översatt) som gör ett inom gebitet utbredda s.k. ”musikaliskt samarbete”.

Klara artister för Way Out West 2015:

BECK [US]
PATTI SMITH [US]
FLORENCE + THE MACHINE [UK]
ALT-J [UK]
TOVE LO [SE]
EMMYLOU HARRIS & RODNEY CROWELL [US]
BELLE & SEBASTIAN [UK]
THE WAR ON DRUGS [US]
FLYING LOTUS [US]
FUTURE ISLANDS [US]
CARIBOU [CAN]
FUTURE BROWN [US]
FATHER JOHN MISTY [US]
FOXYGEN [US]
RUN THE JEWELS [US]
TODD TERJE & THE OLSENS [NOR]
THE JULIE RUIN [US]
LITTLE JINDER [SE]


WAY OUT WEST 13-15 AUGUSTI 2015
Priser: 1640 kr för ett festivalpass, 300 kr billigare för dig mellan 13 och 17 år.
KÖP BILJETT HÄR

Beck till Way Out West

2015-01-20 av ozelot

Beck2Gamle scientologrockaren och multiinstrumentalisten Beck kommer till Sverige för första gången på 14 år. För en artist med singeln Loser från 1994 som sin kanske största världshit och sedan dess i princip gjort allt för att slippa bli förknippad med kan det tyckas vara en mindre parentes, men Beck Hansen har aldrig slutat vara produktiv som låtskrivare.

Så sent som 2014 kastade han formexperimenten åt sidan och släppte kritikerhyllade – och countrydoftande – Morning Phase, och har genom åren producerat bland annat Stephen Malkmus och Thurston Moore bland många andra.
Att Beck kommer till Way Out West får därmed anses som ett kap och är definitivt en akt som kommer få poddcast-journalisterna att lyfta på arslet och lämna tryggheten i VIP Loungen på Belparc för att inviga de nyinköpta vintage-gummistövlar i leran på behörigt avstånd från scen.

Klara artister redan:
Klara artister för Way Out West 2015: BECK [US], PATTI SMITH [US], FLORENCE + THE MACHINE [UK], ALT-J [UK], EMMYLOU HARRIS & RODNEY CROWELL [US], BELLE & SEBASTIAN [UK], THE WAR ON DRUGS [US], FLYING LOTUS [US], FUTURE ISLANDS [US], CARIBOU [CAN], FUTURE BROWN [US], FATHER JOHN MISTY [US], FOXYGEN [US], THE JULIE RUIN [US], LITTLE JINDER [SE]

Stay Out West: LITTLE SIMZ [UK]

”Näej inget speciellt – bara det att du var död för mig ett par sekunder. Död, på riktigt-död.” Då det kändes, del V

2014-11-19 av

DÅ DET KÄNDES

* På väg till jobbet och jag får ett sms: ”Hej Josefine! Det var så himla längesen nu. Jag är hemma från England och är i Göteborg nu. Kan vi inte ses på en kaffe eller bara ta en promenad? // H”. Och det första jag tänker är ”Jag känner ingen H?!”.
Men vi bestämmer oss ändå för att styra upp ett möte. Jag känner inte igen honom, kommer inte alls ihåg hur eller när vi kan ha träffats förr. Men när han visar en sms-konversation han och jag haft faller alla pusselbitar på plats.  Det visade sig att vi hade bytt nummer en gång sommaren 2012, men aldrig träffats någon mer gång efter det.
Vi hade en väldigt trevlig ”återträff” häromdan, trots det så tror jag inte att vi kommer att ses något mer. Varför vet jag inte, bara en känsla jag har. Kanske är bra så? Vet inte.

* Vi har skickat en specialgjord bild till Ralf Gyllenhammar på hans födelsedag. Bilden föreställer en gammal jesusmålning där vi klippt in hans huvud i Jesus kropp. ”Jag vill ha en stor plansch!” säger han. Han får bilden inramad och sedan bilden via mail.
Några månader senare ser vi Mustasch live i Lisebergshallen och vid sidan av scenen har bandet två storbildsskärmar.
Plötsligt, i mitten av konserter spelas ett fint bildspel med massor av gamla bilder från tidigare turnéer och forna bandmedlemmar upp…
och plötsligt kommer även vår Jesus-bild upp! Jag skrikgråter till Louise. ”TITTA! TITTA DÅ! DET ÄR VÅR BILD! VÅR BILD!”. 

* Jag pratar i telefon med min före detta chef på ett ställe jag spelade skivor på ett tag. Jag gråter, är trött på hur han beter sig mot mig.
”Du har så dålig attityd! Du lyssnar inte på mig!” gapar och gråter jag i telefonen medan tårarna sprutar. Han blir tyst, och när jag fått ur mig all aggression och ilska är det enda han säger ”Har du gråtit färdig nu lilla gumman?”. 
Jag spelade där en sista kväll, kom inte tillbaka och kommer inte göra det något mer heller.

* Jag är trött efter att ha jobbat som servitris en kväll. Klockan är närmare 01:00 och jag har precis hoppat av mitt tåg i Surte. Utanför stationshuset cyklar en liten grabb på sisådär tio bast runt, runt, runt alldeles ensam. Det finns inga andra människor däromkring, inga som han leker med eller någon föräldrar som håller koll på honom. Tänker inte så mycket mer på det där och då, utan ville bara komma hem. Hem till mig. Sova.
Kilar vidare över parkeringen och mot mig, då cyklar ungen efter och upp bredvid mig.
”He…h…he..he-hej!” stammade han fram nervöst.
”Ah, hej…” svarar jag trött och kastar en snabb blick på honom.
”Du…f…fö…förlåt mig men…du får inte  bli arg på mig nu?”
”Näe okej.”
”Lovar du det? Du får inte bli arg på mig…”
”Nej, jag ska inte bli arg på dig.”
”Vi…vi…vill…vill du ha s…se…sex med mig?”
Reagerar knappt. Ville bara hem. Förstod bara att det inte var något bra.
”Nej det vill jag inte. Cykla hem nu.” sa jag lite småirriterat.
”O…ok…okej. F…förlåt.” sa han och cyklade iväg.

Morgonen därpå var han de första jag tänkte på. Vafan var det där för något egentligen? Vet inte om det var komiskt eller om det var… tragiskt. Var försegår egentligen i den där pojkens hjärna? Vad har han för liv där hemma? Vill jag veta det? 

* Jag råkar springa in i Pugh Rogefeldt på Avenyn en skéten söndagsförmiddag. Ingé megagrej så, men ändå lite kul eftersom jag tycker om hans musik och ville där och då gärna säga det.
”Mäh, det är ju du…eller?” säger jag. ”Ja, det är väl jag.” skrattar han. ”Jag vill bah säga att jag tycker du är bra! Alltså, du gör jättebra musik. Fast du är ju bra du med. Eller…ja.” svamlar jag. Han bara ler,
och ger mig en kram.

* Jag har fotograferat J’s nya bil under förmiddagen; en riktigt monsterbil som man kör fort, riktigt fort med. Åker sedan in till stan för ett möte. Känner plötsligt att mobilen vibrerar. Det är mamma som ringer.
”Hallå?” svarar jag. ”Oh herregud, BRA att du svarade till slut! Det är en bilolycka i Surte. Det är ambulanser, helikoptrar och allting där borta nu! Jag trodde det var du som var i med i bilen!”.  Blir alldeles kall. Hinner tänka så mycket på så kort tid. ”Jag måste ringa J. Nu.” säger jag och avslutar samtalet. Ser sedan att både mamma och Louise hade ringt och sms:at flera gånger utan att jag hört det. Dåligt samvete blandas mer oro för J.
Ringer J. Signal. Hinner tänka ännu mer. Signal. Det må bara vara fyra månader som jag känt honom, men de fladdrar förbi framför ögonen på mig och jag blir kall. Signal. ”Vafan, J…” Signal. 
”Hallå?” svarar han, och plötsligt vet jag inte riktigt vad jag ska tänka eller säga längre, det blir mest en suck av lättnad. ”Heh, heeej…du lever.”. ”Heh, jo – jag lever. Vadå’råh?”.
”Näej inget speciellt, du var död för mig ett par sekunder. Död, på riktigt-död.” ville jag säga.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

Joel Borg och Niklas Lundell lämnar Luger – och startar eget

2014-11-04 av ozelot

wow1Ni som lyssnade på Musikguiden i P3 fick en föraning om det redan igår. Idag kablades nyheten ut lite varstans – med den yrvakenhet som präglar media när de blir tagen på sängen. Parhästarna Joel Borg och Niklas Lundell – för Göteborgarna kanske mest kända som press,- respektive sponsringsansvarig för Way Out West – lämnar bokningsjätten Luger.

Beslutet kanske inte är förvånande efter nio år tillsammans på Live Nation-ägda företaget, där Joel och Niklas var med och satte ned bopålarna för WOW i Slottsskogen redan 2007 då festivalen ägde rum för första gången, och även arbetat intensivt med Lugers andra projekt som Stockholm Music & Arts.
Men man anar att kärleken till det hemmasnickrade och DIY-betonade med lite punk-anamma – som vi sett bl.a i konsert- och klubbkonceptet WWDIS – till sist blev för stark, och duon startar nu istället egna bolaget B & L tillsammans.

Men helt lämnar man inte skutan, med sig till den nya verksamheten tar de konsultuppdrag för just WOW och SM&A, och de siktar även i framtiden på att fördjupa tankarna kring ekologiskt koncept i kombination med musik.
Som Joel säger till P3: ”fortsätta jobba med sina två stora intressen – musik och hållbarhet”, men också att utveckla nya plattformar att bygga kommunikation kring.

Uppdrag finns också för Forsman & Bodenfors och Spendrups(…).

”Han vänder sig mot den där rödhåriga, smala, fräkniga killen med överbett – och börjar grovhångla med honom…”

2014-10-05 av

a71c1118e1453a9ddabfcad026eb6364

Jag kommer ihåg så väl den där dagen då vi träffade varandra för första gången.
Vet inte, kanske skulle jag kunna lägga till ”enda gången” också, men då skulle jag ljuga – för vi har setts mer än en gång. Eller, jag har i alla fall sett honom mer än en gång. Två gånger faktiskt – men han har bara träffat mig en gång, fast jag tippar på att han knappt kommer ihåg det.

Det var en kall höstdag i oktober förra året och jag var på kurs i Stockholm. September 2013 började jag ”Att arbeta som fotograf”; en fotokurs med Emma Svensson som ledare där hon tillsammans med andra intressanta gästföreläsare från både Elle, Fotografiska och Filter berättade mer om just yrket fotograf.
Fruktansvärt bra kurs, för övrigt.
Jag hade anmält mig till ännu en kurs i samma veva i Stockholm. Den här kursen skulle ta upp porträtt- och modellfotografering i både studio och befintligt ljus. En heldag full av föreläsningar och workshops tillsammans med Emma och Emelie Ohlsson.

Och där var han; en av de två inhyrda modellerna för dagen som skulle hjälpa oss deltagare genom att ställa upp på att bli fotograferade i olika miljöer och ljussättningar i varierande poser. Det var han och en tjej. Tjejen hette Josefine och var en fantastiskt liten och söt tjej. Henne pratade jag dock aldrig med,
men däremot gjorde jag det med honom – men jag kommer inte ihåg vad han hette.
Vi kan kalla honom Ken.

Han såg ut som en typical ”en av dem”, en av de där stora bloggarna som hänger i samma gäng som Kenza, Angelicka Blick, Andreas Wijk och Rami Hanna (hade jag aldrig varit i Stockholm så hade jag förmodligen aldrig känt till de här människorna, men det blev så automatiskt när kom till huvudstaden – det går inte att undangå dem, dessa ”it”-personer – de är överallt…).
Dyr skinnjacka, svarta jeans i något skinn-liknande material, grova boots, stickad tröja och brunt tjockt hår med lång slänglugg (perfekt längd för att det ska se naturligt och bra ut på bild när han drar det genom håret. Tro mig, jag fick det på bild!).

Han var lika gammal som mig. Eller ett år yngre. Hade tippat på att han var runt 25 eller ännu äldre.
Journalist. Frilansare. Skrev om avancerade diagram, siffror och undersökningar i Dagens Industri.
”Oj! Men, vad avancerat!” sa jag när han berättade.
”Hehe, tycker du?”
”Ja, men…det är ju jättecoolt!”
”Oj, tack! Det är aldrig någon som…säger så om det.” sa han lite blygt.
Han var inflyttad till Stockholm från Småland. ”Emil i Lönneberga-byn” som han sa om sin hemort. Hans mamma var orolig för honom och ville inte att han skulle flytta till huvudstaden. Han skrattade mest åt det när han berättade om det. Jag också.
Och sådär småpratade vi. Inte särskilt länge. Mer från en plats till en annan. Kanske 300 meter, men vi gick så långsamt bara för att få chansen att prata lite mer, lite längre, lite till.
Han kändes så mogen, utan att vara överlägsen eller kaxig. Tvärtom.
Så. Himla. Snäll.

”Grupp 4! HMI-ljus nu!” ropade en utav workshop-ledarna ut genom dörren till oss som kom från parkeringsplatsen där vi just hade fotograferat. Det var dags för gruppbyte.
Han och jag, den där Ken, vi såg på varandra någon sekund för länge än vad man…”ska” göra.
”Okey men, lycka till nu!”
”Jamen detsamma du! Vi…ja, eller…ja. Hej då!”
”Hej då!”
Sedan fortsatte workshopen.
Och vi sågs inte nå’ mer den dagen, inte någon annan dag på det året heller för den delen.
Men jag tänkte mycket på honom.
Inte det att jag hade blivit…blixtförälskad. Han hade på något vis bara gjort något intryck hos mig.

Under Way Out West i augusti tidigare iår var jag fotograf för Göteborg Nonstop. Jag sprang fram och tillbaka mellan de olika fotodikena, såg massor av band och artister live, mumsade Ben & Jerrys-glass inne på pressområdet som de bjöd allt mediefolk på, drack öl med radiokollegor i VIP-baren, käkade falafel-rullar under dagarna tre och fick en rejäl trötthetsbaksmälla efter allt när det var över.
Fredagkväll, andra dagen på festivalen. En ljummen augustikväll och Outkast skulle headline:a senare samma afton.
Jag hade precis fotograferat ett band på Flamingo Stage, men istället för att omedelbart springa till pressrummet och ladda in bilderna i datorn valde jag att stanna kvar och se konserten.
Och, som man gör när man står där ensam mitt bland hundratals andra människor, så ser man sig omkring.
Man tittar lite längre än vad som egentligen är tillåtet på folk, för de ser en ändå inte – de är mitt uppe i sitt och är helt slukade av musiken och det som pågår uppe på scenen.

När min blick långsamt rör sig från vänster till höger så stannar jag plötligt till och får syn på honom.
Där borta står ju Ken! Kanske sisådär tio meter ifrån mig.
Håret är längre, permanentat. Det är rakat på sidorna men har mer volym på själva huvudet. Lockigt.
En färgglad kortärmad skjorta med något glatt mönster på, ser 80-tal ut (återigen, det är något som de där it-människorna kan med att bära. Det är väl det som är hipster; bära illasittande kläder, men på dem så blir det ändå ”RÄTT”).
Svarta jeans som han har vikt upp och som slutar strax ovanför där de vita tygskorna börjar. Så att det liksom blir en liten glipa mellan skorna och jeansen.

Jag stod säkert där och bara tittade på honom i fem minuter.
Ska jag gå fram?
Nej, han kommer inte att känna igen mig.
Men om jag förklarar? Försöker få han att minnas? Workshopen och allt? Han var ju ändå modell och lite utav huvudpersonen under den dagen. Och vi pratade ju. Vi pratade ju massor (nästan i alla fall. Tiden vet jag inte, men vi pratade i 400 meter. 400 långsamma meter)!
Jo, det kan jag väl göra?
Nej, bättre att låta det bara va. Hög musik nu, vi kommer inte kunna prata sådär lätt som där och då, i ett regnigt och grått stockholm i oktober 2013.
Eller?

Fan, jag går fram nu.

Men just som jag tar mig mod och tänker ta första steget så skiner han upp och vänder sig åt sidan.
Han vänder sig mot han som kommer gående mot honom; den där rödhåriga, smala, fräkniga killen med överbett
– och börjar grovhångla med honom.

”…men vah…” hör jag mig själv säga lite lågt.
Fast inte besviket,
utan…förvånat. På ett bra sätt.
Sedan skrattar jag till lite.
”Wow…”
Och där står de, IT-Ken som verkligen har DET och kramar om sin rödtott.
Och han ser så förbannat lycklig ut att jag nästan blir rörd.

Sedan försvinner de bort mot något helt annat håll och lämnar konserten hand i hand, och Ken kan inte hålla sig utan hoppar på honom och pussar rödtotten mest hela tiden under deras promenad bortåt.
Kvar står jag och tittar åt det håller Ken tidigare stod på. Den tomma gräsplätten där den där IT-killen stod, han som skrev om diagram i Dagens Industri och hade flyttat från Småland till Stockholm.
Han var bög.
Och det var så jädrans fint och jag blev så jädrans glad för att…han såg så jädrans lycklig ut.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

Alla vill veta vad vi köpt vår tröja: Vi hittar det mest prisvärda festivalmodet

2014-09-16 av

Festivalsommaren är till ända, och nu väntar en lång musikhöst med klubbspelningar. Men än så länge är det indiansommar, i samband med att Zalando lanserade sin Festivalguide så valde Göteborg nonstop ut lite kläder för den rätta festivallooken, och som som passar såväl utomhus- och inomhussäsongen. JoJomen och Ozelot visar i detta inlägg upp sina fynd…
och JoJomen får börja.

USAPorträtt_3768

I samband med flytten från Sollebrunn till Surte så kunde inte det här erbjudandet från Zalando komma mer lägligt. Ni vet, man ska packa flyttlådor och det är först då man blir medveten om hur mycket kläder man faktiskt samlat på sig genom årens lopp.

USAPorträtt_3739

Jag är en sån; jag har svårt att slänga kläder (kändes som jag just där sabbade alla mina chanser till att flytta ihop med någon i framtiden, hoppsan). Visst, om det är något som verkligen inte passar längre så gör jag mig av med det, men…om det verkligen passar, trots att jag köpte det någon gång under mellanstadiet (jojomen, det går allt att komma ned i en hel del kläder från den tiden) så använder jag det.

USAPorträtt_3757Blå maxiklänning, Twintip, 229:-

Den här flaggan ni ser på bilderna ovan, det är förvisso inget klädesplagg men den fick min mamma in till sin second Hand-affär Trash som hon hade i byn för ett par år sedan. Himla snygg, dessutom har ju hela den här England och USA-mönstertrenden spridit sig något enormt i var och varannan butik.
Så, tillsammans med den här klänningen, som förmodligen är det absolut bekvämaste jag äger just nu, så gjorde den sig perfekt. Både under fotosessioner på åkern i Sollebrunn.

10547603_10153074774022178_5660564785262730495_nLeopardklänning, Even&Odd, 189:-.

Är ingen Elsa Billgren, som bara har klänningar i sin garderob och inte en enda byxa,
men jag har börjat förstå hennes tänk sedan jag fick hem mitt paket med klänningar jag beställt.

0webb
Leggings, Noisy May Snack, 209:-.
Sedan som, tja, bekant så flyttade jag ju in till min lägenhet. Fick slängt massor av gammalt och fyllde byrålådan, skåpen och garderoben med nya ting.

Som om ett par ormmönstrade leggings (joråh, det är ormar på) räckte så valde jag att köpa matchande tröja till. Perfekt ”fotografuniform” om inte annat (kanske inte på bröllop eller liknande när man ska vara lite mer av ”flugan på väggen”, men festival – absolutligen!).

ZalandoWebb1

ZalandoWebb4

Sist men inte minst plockade jag på mig en stor sjal också. Men… jag kände att jag ville göra något mer med den än bara ha den runt halsen. Det mönstrade tyget var så jädrans fint…
så jag gjorde om den liten och använder den numera som bordsduk på köksbordet. Också en variant!

ZalandoWebb3Tubhalsduk, Even&Odd, 89:-.

Ozelot i sin tur hämtade inspiration från Fear and Loathing in Las Vegas och intervjuer med Hunter S Thomson på Speed. Vad passar då bättre än en flätad stråhatt med ett fränt band på? Den här kommer från River Island.
Glasögonen är pricken över i:et och passade nog turkosa och gula för att matcha hatten!
Du hittar den här på Zalando.

hunter Hatten hittar du här.

Det är fortfarande folkölsväder ute, och då gäller oömma och praktiska kläder. Ett par klassiska gröna Vans är aldrig fel! Till det ett par ganska mörkblåa jeans (inga gräsfläckar under festivalsittningar) från Cheap Monday modell Slim Fit för 299 kr. Som hittat!

IMG_0437
Vans i olika modeller

”Slutade med att jag hamnade i någon annans lägenhet och vaknade upp med en trebent katt…”

2014-08-20 av

Let’s start with a typical bloggklyscha:
”Som ni säkert märkt har jag inte bloggat på ett tag…”
Bah! Eller hur?! Den enda som går runt och tänker på det är nog jag själv. Någon annan har nog inte ägnat en tanke, undran eller fundering över det. Och OM någon har gjort det
– så uppskattar jag det. Jättemycket.
Det är så att jag inte har något internet i min nya lägenhet ännu, men det kommer.

Tänkte berätta vad jag gjort den senaste tiden…

GraveyardBombus_4064webb

Jojomen, det kommer väl inte som världens nyhet, men jag har ju faktiskt flyttat hemifrån nu. Från Sollebrunn till Surte.
”Surte av alla ställen? Blundade du och pekade ut ett ställe på kartan eller vafan?”.
Många har blivit lite förvånade över just Surte. För mig däremot är det helt perfekt som första gångs-lägenhet. Kanonbra tågförbindelser (tåget mot Göteborg tar cirka 7 minuter och jag har stationen precis utanför min ytterdörr, typ), nära till mataffären (bor ovanför Coop, haha) och bra grannar om inte klagar när jag sjunger om dagarna när jag är hemma och grejar med alla mina flyttlådor (tänker liksom inte på att närmsta granne inte bor 200 meter bort längre, utan faktiskt är…vägg i vägg!).

Bilden ovan: såhär såg jag ut en förmiddag när jag åkte till Radio 88 för lite manusskrivande och redigeringsarbete. Baddräkten/toppen känner ni förmodligen igen från mitt bröst- och tuttblogginlägg. Min radiokollega Werna, som är lite utav alla programledares extramormor på stationen, blev alldeles till sig när hon fick syn på den. Så glad att hon gav mig en läderväska från USA. Haha, gölligt…

0webb

Senare samma eftermiddag bytte jag om till lite mer ”Nu ska jag gå ut bland folk och ha det skoj”-kläder. Är ju en sån som inte vill slänga kläder, utan ärver, lånar och fyndar på rean eller köper second hand. Men ibland är det kul med lite nytt, som de här göörsnygga tightsen från Zalando. Tackar så hjärtligt för det, Z!
Skorna är mammas gamla. Köpta på Marstrand för…en himla massa år sedan.
Med detta, och kameran på axeln åkte jag vidare…

GraveyardBombus_4075webb

…in till Göteborg för att möta upp syster Louie. Vi käkade världens mäktigaste och godaste sopplunch på Condeco på avenyn och gick sedan vidare upp till Bishops Arms för att ta en öl. Louie, som brygger eget öl, är så söt när vi går ut. Hon frågar så mycket, vill veta massor av fakta om de olika ölsorterna, ljusa, märka, indian pale ale, lager, ipa hej och hå. Jag kan inte så mycket om sånt där, men snappar upp lite info då och då och har börjat våga prova på nya grejer. Framförallt har jag vågat fråga mer i baren om lite roligare grejer än bara ”en öl”.
Den här gången blev det la lite sisådär med den grejen, då Louie efter att ha diskuterat ölsorter med snubben i baren började gapskratta när jag lite försynt kom fram till disken och sa
”Har ni nå’ go mellanöl då?”
”MELLANÖL?! BAH-HAHAHA!”
Humprf.
MEN! Det ska sägas; min fantastiska, fina, underbara mellanöl var skitsnygg och jättegod. Smakade nästan lite chokladkola. Godare än Louies ”strange brew” som jag nu inte kommer ihåg vad den hette.

GraveyardBombus_4064

Sedan hade vi inte många meter till Liseberg, där Graveyard och Bombus skulle spela under kvällen. Jag hade fotopass (därav mellanölen bland annat, hehe) och sprang framför scenen och fotograferade mest hela tiden. Det var fint.

GraveyardBombus_42672

Förutom att jag träffade en hel del gamla kompisar nere i publikhavet råkade jag hamna framför dem här i kön in till Wärdshuset. Lite roligt att jag samma eftermiddag promenerat förbi dem då de satt borta vid Kompassen och agerade gatumusiker.
”Jag såg ju er!” sa jag och vände mig om när jag märkte att jag kände igen dem.
”Asså?” sa dem, sedan var snacket igång. Visade sig att de spelade i ett band, Five Grams of Perfection, som är nominerade till Årets Hårdrock i Rockbjörnen. Dä va väldans!

4

I publikhavet träffade jag massor av gamla kompisar. Det var roligt.
Och Graveyard var bra också naturligtvis. Bombus också för den delen. Tjoflöjt!

GraveyardBombus_41041webb

Efter spelningen blev vi ett gäng som gick vidare till Stage Door för att ta avslutningsöl. Allt var fantastiskt fint, bra och roligt. Att det var en skéten onsdag, klockan snart 00:00 var ingenting jag tänkte särskilt mycket på.
”Jag bor ju i stan nu. Det går tåg hela tiden, hoho!” sa jag.
Men när jag för säkerhetsskull kollade på min Västtrafik-app så upptäckte jag att sista tåget hem till Surte skulle gå om tio minuter, och nästa skulle gå först klockan 04:10 så….var blev det ju lite halvkul.

GraveyardBombus_40612

Som tur var hade jag flera vänner som erbjöd sovplats. Slutade med att jag hamnade i en lägenhet vid Guldheden och vaknade upp med en trebent katt. Jojomen, den här har tre ben. Syns ju inte så bra. Syns desto bättre att hon är söt.

1799575_1480018428922297_500491239_n

Instagrammatbilder får vara med här, of course. Om ni vill följa mig på Instagram så heter jag lätt som plätten bara larsson_josefine.
Christopher, som jag lånade soffa hos, bjöd på hipsterfrukost. Fruktansvärt god sådan, ska tilläggas.
Efter frullen var jag snabb på att kila hem till Surte igen för att göra ordning mig för dagen. Den här dagen skulle ju…

Webb

Way Out West dra igång på allvar!
Ni hittar mitt inlägg om första dagen här. Det finns massor att läsa om bland annat Motörhead, Queens of the Stone age och havredrycker. Skitbra, med andra ord.

Wowdag3_6287

Förutom Queens of the stone age (som var så jädrans bra att de definitivt hamnar på topp 3-listan över det bästa jag sett och hört någonsin) så imponerade Seasick Steve på mig väldigt mycket. Så mycket humor, fred och kärlek över denna man, hans hemmagjorde gitrarrer och hans svenska trumkollega. Faen vad vackert det var, trots regn och blåst.
Älskar Steve. Underbar!

wow3_6842

Råkade även ut för det som är varje fotografs mardröm…
formatera ett minneskort innan jag hade fört över bilderna till datorn.
F. A. N.
Massor av fina bilder på bland andra Veronica Maggio försvann där, men jag håller på att lösa det…
Jag var ganska trött, stressad och ofokuserad under hela Way Out West kände jag. Hade svårt att sova på nätterna i nya lägenheten (sov och sover fortfarande på en madrass). Sena kvällar och tidiga mornar + dålig sömn om nätterna = dålig hy, fula påsar under ögonen, dålig kropp, dålig energi, dålig Josefine.

Dag3Wow_6573

Andra som imponerade var bland andra Elliphant. Det var då det regnade och blåste som absolut mest så att man trodde att hela WoW skulle flyga bort, därav sökte alla sig till Linnéstage (inklusive jag själv) där hon skulle uppträda.
Ångrar mig inte att jag drog dit.

GraveyardBombus_4064

Way Out West avslutades med Robyn och Röksvamparna. Jag såg inte hela spelningen. Jag var så djävulskt trött (och jag som inte ens kollade in några band under Stay Out West, haha) och åkte hem och försökte sova
– för dagen efter skulle jag vara bröllopsfotograf på Thorskogsslott. Stort!
Det var en fin dag, även om jag kände hur schléten jag var. Men som sagt, är glad att jag fick vara en del av Thomas och Maries dag. Tack för det!

GraveyardBombus_40641

Jag har hängt på radion en hel del också. Nu bor jag ju mycket närmare än när man jämför när jag pendlade från Sollebrunn. En fredagmorgon var jag side-kick till Annika och hennes morgonshow. Vi intervjuade det bandet jag pratade om tidigare, Five Grams of Perfection och spelade massor av musik – en bra fredagmorgon.

88_8198B

Sångaren i bandet hade hemma-pimpade foppatofflor. Det tyckte jag var vackert.
Vi sände mellan klockan 07:00 och 10:00…

GöteborgSurte_8233webb

…sedan åkte jag hem och sov, gjorde lite fotojobb framför datorn
för att sedan ta tåget in till Göteborg och öla lite med en kompis under Kulturkalaset. Vi gick inte och dansade, men tittade desto mer på när andra skakade loss. Det var fint.

GöteborgSurte_8304Webb

And naow dåh?! 
Ja, jag utforskar Surte. Lär mig sakta men säkert. Det är ju inte så stort. Bor väl sisådär 5 000 pers här. Lagom.
Har precis börjat bekanta mig så smått med invånarna här. Om inte annat är jag väl den som tjötar mest på Surte-sidan på Facebook, haha! Har fått(!) ett jättebra köksbord av ett snällt par, blev bjuden på pulverkaffe och earthnuts framför säsongspremiären av Idol hos en gitarrsnubbe (jag som inte har någon tv – fatta lyckan!) och…tja, faen, det blir nog bra här tror jag. So far, so good…

I skrivande stund sitter jag faktiskt i Sollebrunn och jobbar med den kommande fotoutställningen på min systers gård.
Vill ni läsa mer om det kan ni göra det här.

883

Avslutar med att berätta att jag börjar sända Radio JoJo igen den 28 augusti
– och det ska bli SÅ ROOOOOOOOLIGT!
Från och med den 28 augusti sänder jag varje torsdag mellan klockan 10:00 och 12:00.
Häj och höj på det!

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

Medan regnet faller på Way Out West

2014-08-09 av

Det finns några saker jag funderat över, men aldrig riktigt orkat fråga om. Varför man avtvingas kapsyler till pet-flaskorna på området t.ex. Den cyniskt lagde spekulerar ju i om det är så att gästerna absolut inte skall kunna fylla på med vatten eller dylikt – utan måste köpa en NY dryck för nån tjuga eller vad de nu kostar.
Vid insläppet är det till exempel helt okej att ta med sig en tom petflaska – men kapsylen rycker de.
Är de rädda för att nån anka skall sätta dem i halsen? Jag hade ju kunnat ha ett gäng kapsyler i fickan som de aldrig hittat..och sålt dyrt på området..

En annan märklig erfarenhet jag gjorde tidigare: Att man inte får ha med sig paraplyer in är kutym, men nyss när funktionärerna kollade igenom min väska fick jag veta att man inte fick ha med sig filtar!
Ja men det här är en fleecefilt, jag har haft den som tröja och jag skall inte sitta på den på gräset om det är det ni är rädda för.
Och faktum är att det är er egna fleecefilt som jag ”fick med mig” från pressområdet igår.
Jag hade glömt min jacka men nu tänkte jag lämna tillbaka den.
En vaktchef tillkallas: Det går inte. Du måste lägga ifrån dig den utanför.

Nåväl, arrangemanget flyter annars mycket väl och vad jag vet inge gigantiska sena avhopp.
Nu kom dessutom regnet så man känner sig lite hemma.

regnet

Jag hann se några låtar av Slint som Jakob skrev så insiktsfullt om här.
Var ingen rekordpublik utan ganska glest under tältduken och jag anar att Jakob står där längst fram nånstans.

slint

Här är en flint på Slint.

neutral

Sedan gick jag upp i pressrummet och hulkade över att man inte får ta några bilder på Neutral Milk Hotel
Allvarligt talat…Ni är Neutral Milk Hotel!
Kamma er..

Jag proppar i mig en näve godis.
Snart Elliphant och en sockertopp är tacksam.

// Ozelot

Kurt Vile & The Violators @ GöteborgsOperan

2014-08-09 av

Promenera fram och tillbaka på ett festivalområde i två dagar i sträck från lunchtid till sista tonerna ebbar ut och du är så trött i fötterna (och hjärnan) att du är helt slut. Därför är jag smått imponerad av mig själv över att jag orkade mig till Göteborgs Operan och spelningen med Kurt Vile.
Bara för att mötas av en lång kö, och det på utsatt start pricken 02:00. Ridå.

Normalt har man inga fördelar av ett särskilt armband under Stay Out West om man inte bokat i förväg – vilket jag tycker är sympatiskt. Men det är inte utan att man kan göra ett undantag rent principiellt förhandlar jag med mig själv när jag slutligen efter tio minuter och 2 meter får syn på en skylt längst till höger på entréområdet!
Wohoo!

Blir ledsagad av någon supertrevlig funktionär till den absolut sista platsen – vilket visar sig vara den förmodligen bästa på hela stället. Första stolen på balkongen absolut närmast scenen! Jag sjunker ned i den mjuka stoppningen och vill närmast omfamna världen med filantropisk värme.

Kurt Vile & The Violators 2014-08-09 Foto: Samuel Isaksson

Kurt Vile & The Violators 2014-08-09 Foto: Samuel Isaksson

Konserten då? Jo, jag har ju sett Kurtan åtminstone två gånger och om första gången var fantastisk kändes kanske andra tillfället lite avtrubbad då nyhetens behag klingat av – men jag tycker att den här konserten var grym. Mer mangel liksom, bättre aukustik, mindre galen överstepräst med flugsvampblick.
Han kommer ju fortfarande från mars men är mer som en långhårig Lou Reed i mysbyxor på…nån liten en kanske.
Men alltid lika knivskarp, besvärjande, ominös.

Roadiekillen rusar ut, kanske nån sträng var ostämd? Kurt låter sig ej bekomma. Kör på.
Här. Ny fin gitarr.
Shit vad vad bra det här passade mitt mood just nu.
Gitarrmangel och undergång, Operan och Kurt Vile

Bandet avslutar och försvinner av scenen, Kurt kommer strax tillbaka och det märks att han vill köra ett extra.
Nån sätter istället på nån powerpop i högtalarsystemet och folk börjar gå.
Han försöker lite till, fingrar på en låtlista som ligger på scenen under en gitarrförstärkare.
Prusseluskorna vinner, operan stänger och det enda som har öppet är 7-11.

// Ozelot

”Det här var fan det bästa jag sett!” Way Out West, 7 augusti

2014-08-08 av

Äntligen!
Som vi längtat till Way Out West. Att det är ett av årets absolut största höjdpunkter för Göteborg är ingen överdrift.
Festivalen drog igång igår torsdag, den 7 augusti. Band och artister som Motörhead, Rebecka & Fiona samt Queens of the Stone Age spelade och delar av Göteborg Nonstop-teamet var på plats.
Tänkte i ett par blogginlägg framöver berätta om mina dagar på festivalen och fotodikena.
Vi börjar på en gräsplätt…

Wow3_4450

Hämtar mitt presspass vid incheckningen och entrén på festivalen. Ett orange plastband och fotobricka runt halsen – sedan var jag en av ”dem”. Trots att man gjort det där så många gånger förr så känns det lika nervöst varje gång att hämta fotopass, ”Kan jag få se legitimation?”, ”Vart kommer du från?”, ”Ska du plåta? Mmm…” etc.
Det är andra året jag plåtar på festivalen. Förra året sprang jag som ett skottspole kring hela området och satt knappt ned någonting; fruktansvärt kul och så många bra band man ville fotografera.

Wow3_4451

Ingen tvekan om att det kommer bli något liknande under årets festival – det finns mycket kul att plåta här. Om inte minst folkminglet och vimmlet.

Utanför entrén, precis vid Linnéplatsen träffade jag min syster Louie. Vi både var bakfulletrötta efter gårdagens konsert med Graveyard och Bombus på Liseberg, men det kan vi ta i ett senare inlägg.
”Ey! Hallå!” ropade plötsligt ett gäng tjejer från en Oatly-bil, sedan kastade de två drickyoughurtar till oss.
Älskar Oatly. Världens godaste havreprodukter.
Nej, jag är inte sponsrad.
Jag är…ett fan. Och har känslig mjölkmage.
Så, nu fick ni reda på det också.

Wow3_4446

Att Way Out West har satsat helt och hållet på veggo-käk är ingen nyhet. Jag tycker det är ett fantastiskt bra koncept och utifrån mina tidigare år på festivalen så finns det väldigt mycket gott att käka.
Och när vi ändå är inne på veggo-spåret vill jag pasa på att tipsa om fantastiska caféet Two Little Birds som ligger på Andra Långgatan. Ett café som enbart har ekologiska råvaror! Allt är vegetariskt (veganska alternativ finns också!) och det är både gott och oerhört mättande. Syster Louie och jag fick idag pumpasoppa som luktade kanelbulle. Könstig kombo kanske, men det smakade fantastiskt gott.

Wow3_4448

*Burp!* gånger sju.

Wow5_4762

Sedan lämnade jag syster utanför området och gick in och påbörjade mitt fotopass i fotodiket. Först ut…

wow2_4387

…helvetes jävla fan shit asså jäklar…

MarkusKrunegård_4353

…Markus Krunegård.

MarkusKrunegård_4343

Gjorde ett Instagram-inlägg tidigare idag om konserten. Krunegård vinner pris, utmärkelse eller vad som helst för flest och mest svordomar under en konsert. Tappade räkningen, men det var JÄVLIGT många.
Hällvättä Lars-Olof säger jag bara.

Om det var bra?
Tja, det svängde – no doubt. Publiken sjöng med i varenda låt. Såg ett par tårögda flickor längst fram i diket som snörvlade ikapp samtidigt som de sjöng med i var och varannan låt. Sånt är vackert.

Wow3_4495

Framför Azalea-stage hade det samlats mycket folk. Kollade i min nedladdade Way Out West-app vad det var på gång.
Tinariwen.
Whattafuck? Ingen aning. Måste kolla.

Läste något om North African desert och tänkte att ”Jamen det här kan ju bli intressant. Kanske något i stil med Jupiter & Okwess International som spelade första dagen förra året med mycket djembetrummor och tjoflöjt.
Tinariwen var inte…riktigt samma grej. Jag förstod inte braheten, men tyckte att de hade sköna kläder i alla fall.
Det är också…en bra grej.

Wow3_4525

Sedan kom ju det där bandet som folk har var lite ”Eh…vafan hände där?” när Way Out West tutade ut bokningen;
nämligen Motörhead.

Wow3_4530

Ja, det ska sägas att vi var flera som vart förvånade när Motörhead lades till i listan på kommande artister på festivalen. Vilka kommer att kolla? Veronica Maggio och Lemmy på samma scen? Mhm…
Samtidigt kände jag lite att…fan vad kul! Det behövdes något oväntat, något som sticker ut bland alla indieband i Slottskogen.

Hade sett fram emot att se Motörhead, men efter att syrran länkat en intervju med trummisen Mikkey Dee i Expressen, om hans syn på Way Out West matutbud blev jag lite lagom sne. Eller, överhuvudtaget blir jag sne på dem som är så jädrans negativa till vegetarisk mat.
”Det smakar inget.”
”Jag tycker inte om vegetarisk mat.”
”Det går fan inte att äta.”
”Det är inte riktigt mat.”
”Man blir inte mätt på det.”
Fuck. That. Shit.

Men den diskussionen tar vi en annan gång…

Wow3_4577

Vill ni läsa intervjun med Mikkey gör ni det här. 
Hans uttalande i tidningen påverkade inte musiken i sig, för det var en bra spelning – men jag blir ändå lite
”Fan också…” när någon man tror att man tycker om säger något som man själv inte alls kan hålla med om.
Jag menar, det känns ju ändå som man känner dem, på något vis. Fast, det gör man ju inte…

Vad jag egentligen vill säga är…
– vill han äta kött – så fine, gör det
– men kom inte och klanka ned på andra som inte gör det. HUH!
Så. Färdig.

Wow3_4533

Jag hann inte stanna länge på Motörhead, för jag hade en annan duo jag var intresserad av att fotografera…

Wow3_4582

…nämligen två brudar inne i Linné tältet…

Wow4_4638

…som spelade *untz, untz, untz!*…

Wow3_4594

Jojomen, Rebecka & Fiona drog till sig mycket folk inne i tältet.
Det som faschinerade mig mest med deras spelning var deras buffaloskor som var sisådär 50 centimeter höga…

Wow3_4607

…och när en utav tjejerna sätter sig ned på scenkanten,
och lyckas kravla sig upp igen utan några som helst problem.
Det är också en konst.

Wow4_4667 

Kanske är det bara jag som inte förstår hur en typical house-konsert ska upplevas,
men jag tyckte inte att deras konsert var särskilt märkvärdig. Två bord, två tjejer och två killar. Det var väl mest den ena utav tjejerna som ”sjöng” (jag är ytterst tveksam till det…) medan den andra tryckte på ”Play” och ”Stopp” någon gång ibland.
Kändes det som.
Hade faktiskt förväntat mig lite mer, men…
jag är glad ändå, och festivalen fortsatte.

Wow5_4919

The National. Min Göteborg Nonstop-kollega Ozelot hade inför WoW pratat en hel del om dem, att de skulle komma till att dra till sig mycket folk. Trots att de faktiskt spelat på Way Out West tidigare (2010) så hade jag faktiskt ingen aning om vilka det var innan jag såg dem live på Azalea.
Kan ju säga att de fick en jädra massa pluspoäng när de hade The Doors ”Riders on the Storm” som introduktionsmelodi.
Då vart man glad.

Wow4_4684

Väldigt känslosam och pampig indiepoprock. Tyckte att det påminde lite om Coldplay. Förmodligen den här ”arenarock”-känslan som uppstod när så mycket folk stod packade framför scenen och gungade med i alla låtar.

Wow4_4700

Jag stod en bit bak och betraktade allt på håll. ”Det här är bra!” sa en fotograf när han gick förbi mig. Vi har stått brevid varandra under flera turer i fotodiket och kände igen varandra.
”Ja, ja fö fan! Jättebra!” svarade jag.
MEN det var ju innan jag visste vad som komma skulle…

Wow5_4991

Klockan 21:20 var det tight framme vid Flamingo. Det hade börjat mörkna smått men var fortfarande sommarvarmt ute. Några jackor eller tröjor behövdes inte. Det var alldeles perfekt.

Om det är något band jag sett fram emot på Way Out West så är det definitivt Queens of the Stone Age. Jag har lyssnat på dem ett tag, Ganska länge som ett sånt där ”Jamen de är ett bra band…”,
fram till det att de släpptes senaste albumet ”…Like Clockwork” förra året.  Då blev jag helt fast. Fruktansvärt bra album,
och som en beställning från ovan var just detta band bland de absolut första att bli bokade till Way Out West.

Wow5_4939

Dessvärre blev det inte mycket bättre bilder än den här sorten. Det var nämligen så att vi fotografer inte fick gå framför scenen, undan enbart på sidorna. Fruktansvärt tråkigt. Blev ju inte direkt några…konstverk i min kamera direkt, om man säger så.
Men, om jag ska var helt ärlig så kunde jag inte koncentrera mig 110% på att ta de perfekta bilderna…
…för när bandet går på scenen och gör en rivstart med en utav världens bästa låtar, ”You think i ain’t worth a dollar but i feel like a millionaire” så blir jag helt ställd. Det var för bra för att vara sant. Det blir inte tyngre än såhär, det blir inte en bättre start än det där
– det blir fan inte bättre någonstans än såhär!

Andra låten blir klassikern ”No-one Knows” och hela publiken kan och sjunger till och med i gitarr-riffet. Knappt att bandet behöver spela det, publiken överröstar.
Inte en enda tråkig stund under den här konserten. Det är blytungt och rått, samtidigt som det är så dansant, svängigt och kul.
Josh Homme ber oss dansa – och vi alla gör det samtidigt som han svänger på sina höfter i takt med sitt ryckiga gitarrspel (skitsnyggt, ska tilläggas!),
för att sedan lägga bort gitarren och istället sätta sig ned vid ett finstämt piano och spela ”The Vampyre of Time and Memory”, en fantastisk fin ballad från senaste albumet.

Jag gick inte tillbaka till pressrummet efter mina tre låtar i diket, jag stannade kvar och såg hela konserten. Dansade, sjöng och hoppade så mycket att min klänning råkade åka ner och en halv nipslip kom till. Hoppsan hejsan.
Efter spelningen, när jag var påväg till pressrummet för att hämta mina väskor, mötte jag en gammal bekant som jag inte sett på nästan ett år komma gående från VIP-området. Istället för att kanske säga ”Hej, hur är det? Vad tycker du om festivalen?” så kände jag hur ilskan inom mig steg.
Jag greppade tag i honom
”TITTADE DU INTE PÅ DET HÄR?!” tjöt jag och pekade bort mot Flamingo. Ett litet nervöst skratt kom från hans sida.
”DU TITTADE ALLTSÅ INTE?! FY FAN! FY SÄGER JAG BARA!” var det sista jag sa och stack iväg.

Helt euforisk. Ja. Herregud. Jag tror att jag får göra ett inlägg enbart om Queens of the stone age
– för det här var fan det bästa jag sett!

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.  

Goa gubbar och Motörhead

2014-08-07 av

morothuvudMotörhead alltså. Måste ju bara bocka liksom. Hade Ace of Spades plattan på vinyl på åttiotalet, köpte den i radiobutiken på Frölunda Torg och promenerade sedan hem över Välen då pengarna inte räckte till en spårvagnsbiljett. Väl investerade pengar.
Motörhead 2014. Jag tror aldrig de kunde spelat på WOW om det inte varit för otaliga dokumentärer som visats runt på på stadens dokumentärsfilmsklubbar och som fick indiepubliken att fästa ett sött litet döskalleemblem på bröstet till retrovintage-jackan.

Scenbygget är ganska sparsmakat, inga enorma Marshall-torn men en storbildsskärm bakom den luttrade trion har de i alla fall knåpat ihop till. Den visar rörliga bilder av stridsvagnar och rymdmonster som gör upp som i ett taffligt datorspel.
Ibland kommer olika rökpustar.
Lemmy sluddrar fram sina texter som från botten av ett heroinrus.
Det låter ungefär som det alltid har gjort, inget är vare sig bättre eller sämre.
Gitarristen har en Häcken-tröja som han pekar på till publikens stora jubel.
Göteborgssonen Mikkey Dee trummar på som en Chihuahua på angel dust och får också ett eget nummer då de andra farbröderna väl går bakom scenen för att ta igen sig lite.

Det är han fan i mig värd – make till energiknippe – och även om jag inte vågar uttala mig med ackuratess om trumspel så är han en stor del av Motörheads varumärke idag.
Eldsflammor slår upp från några eldkastare och alla fipplar febrilt efter instagram-appen.
Men underbart är kort.

På hemmaplan drar han i alla fall fram de näst största applåderna vid den obligatoriska presentationen (som går fort, de är ju bara tre) ty Lemmy kommer man ju aldrig förbi.
Som även om han knappast gör några rundsparkar a la Dave Lee Roth fortfarande är Lemmy.
En levande legend.

Som Motörhead är, fortfarande, och de kan sin grej.
Leendena i kvällssolen går inte att radera ut.
Det här var en kul grej, tycks alla tycka.

På Way Out West igen

2014-08-07 av ozelot

Så var det dags igen för Way Out West. Ölburkarna leder liksom i ett snitslat spår från Järntorget från lunchtid ungefär, och det går inte direkt att missa. Även om rutinen har börjat infinna sig någorlunda och man kanske inte längre siktar på att se precis allt – särskilt som det nuförtiden handlar om en tredagars-upplevelse och och man skall orka hela vägen in i kaklet. Det är bara så det är, man måste priotera, och en helt otippad klubbspelning (för att det var där man kunde komma in) kan vara den allra mest minnesvärda.

IMG_0156

Eftersom Motörhead är ett av torsdagens absoluta huvudnummer och trummisen, tillika Göteborgaren och tacksamma intervjuobjektet Mikkey Dee inte kunde låta bli att bjuda på på rubrikstoff i Gaffa tog jag honom på orden. Tjackade ut ett paket Salami på Lidl à 13 kr. Nog med animaliskt protein den här helgen.
Men det är lätt att konstatera att Motörhead är det band med överlägset flest merchandise i det olika stånden, och även fans.

IMG_0158

Här börjar festivalnerverna infinna sig. Kommer de schläppa in mej? Det gör det, de två funktionärerstjejerna känner mig inte ens på pungen utan nöjer sig på att klämma lite på min ryggsäck, innehållande solhatt, glasögon, dator och diverse laddningstillbehör.

crazy

”Du ser ut som en jävla galning”, var kommentaren då jag lade upp den. Jag blev jätteglad. 🙂

IMG_0160

Innanför är det den vanliga cirkusen. Gissar att Weekday gör alla festivalkläder i år också. Ekologiskt såklart.
Jag tycker det är bra.

IMG_0163

Linnéscenen, innan jag ganska snabbt går mot pressområdet för att lämpa av min ryggsäck, och knycka åt mig en kaffe och freebies – i detta fallet Ben & Jerrys-glass. Jag älskar mutor.

IMG_0164

Så här ser det ut på vägen in till Villa Belparc, för er som inte visste. Det finns ankor.

Kvällens närmaste schema blir Motörhead, Queens of the Stone Age och The National. Därefter får vi se.

På återseende:
Ozelot

Turist på Way Out West

2014-07-17 av ozelot

vinterRuben Östlund fick stående ovationer under årets Cannesfestival för sin nya film Turist, som också tog hem första priset i kategorin Un Certain regard. Filmen handlar om en familj som konfronteras med en katastrofsituation i dubbel bemärkelse. Under en skidsemester i Alperna uppstår plötsligt en lavin som filmas med stående kamera från en uteservering. Först väcker anblicken snarast uppsluppen uppståndelse bland matgästerna, innan det står klart att naturkrafterna kan komma att sluka alla under de väldiga snömassorna. Familjen undkommer dock oskadda – men det visar sig dock att när saker ställs på sin spets agerar mannen i familjen på ett sätt som är allt annat än oegennyttigt: Han ser till att rädda sig själv i första hand.
Turist handlar om det som kan hända inom en familj efter att en sådan situation sätter allt på sin spets.

Själv vill jag inflika såhär lite privat (jag får det), att jag tycker att Ruben Östlund är en av Europas mest begåvade filmare.
Definitivt i samma klass som Michael Haneke och Tomas Vinterberg

Turist får nu svensk urpremiär under 2014 års upplaga av Way Out West. Är den tyngsta bokningen hittills rent av en film?

SAMTLIGA TITLAR I FILMPROGRAMMET

”Turist” av Ruben Östlund. Sverigepremiär. Drama, Sverige 2014
”Finding Fela” av Alex Gibney. Nordisk premiär. Dokumentär USA 2014
”Wish I was here” av Zach Braff. Nordisk premiär. Spelfilm, USA 2014
”Ensamma Tillsammans” av Liza Morberg. Världspremiär. Spelfilm, Sverige 2014
“La Distancia” av Sergio Caballero. Sverigepremär. Spelfilm, Nederländerna 2014
”Tusen bitar” av Magnus Gertten & Stefan Berg. Sverigepremiär. Dokumentär, Sverige 2014
”Viva Hate” (TV-serie) av Jens Lien. Världspremiär. Drama, Sverige 2014
”Pine Ridge” av Anna Eborn. Dokumentär, Danmark 2013
”7 streck” av Klas Sivertson. Världspremiär. Dokumentär, Sverige 2014
”Jimi: All is by my side” av John Ridley. Spelfilm, UK/Irland/USA 2013
”As old as my tongue” av Andy Jones. Dokumentär, Zanzibar/UK 2006
”Our vinyl weighs a ton” av Jeff Broadway. Dokumentär, USA 2014
”Obey the artist” av Ondi Timoner. Nordisk premiär. Dokumentär, USA 2014
”Amanda Fucking Palmer on the Rocks” av Ondi Timoner. Nordisk premiär. Dokumentär, USA 2014
”Russel Brands the bird” av Ondi Timoner. Nordisk premiär. Dokumentär, USA 2014
”Beautiful Noise” av Eric Green. Nordisk premiär. Dokumentär, USA 2014
”Revolt” av Jens Lien. Drama, Norge 2011
“20 000 Days on Earth” av Iain Forsyth & Jane Pollard. Nordisk premiär. Dokumentär, UK 2014
“Off the beaten track” av Joäo Pedro Moreira. Dokumentär, England, 2013
“The Punk Singer” av Sini Andersson. Dokumentär, USA 2013
“Concerning Violence“ av Göran Hugo Olsson. Dokumentär, Sverige 2014
“Bloody Beans” av Narimane Mari. Dokumentär, Algeriet/Frankrike 2013
“Mistaken for Strangers” av Tom Berninger. Dokumentär, USA 2013
“Boyhood” av Richard Linklater. Nordisk Premiär. Drama, USA 2014
“Homesick (Although I no longer know where home is)” av Alexandra Lind. Dokumentär, Sverige/Finland 2014
“Gruppen och herrarna!” av Mia Thermænius. Världspremiär. Dokumentär, Sverige 2014
“All we have is now“ av Alexandra Dahlström. Världspremiär. Dokumentär, Sverige, 2014

Mer info om alla filmer finns på wayoutwest.se

Filmvisningarna är en del av Way Out West, 7-9 augusti 2014. Visningarna görs på biografer och andra platser i Göteborg under festivalen.
Alla filmvisningar är gratis och exklusiva för innehavare av festivalpasset.

För mer information om programmet, pressmaterial och intervjuer med regissörer och andra medverkande, kontakta Svante Tidholm på svante@wayoutwest.se, telefon 0709-134696

”Då förstod jag att jag hade betytt något för honom…” Då det kändes, del l

2014-06-25 av

77b1746492f9919cc9e916600273b805
Bildkälla här:

* Det är näst sista kvällen på festivalen och Black Sabbath har just klivit av scenen. Jag har köpt oss varsin öl och öppnar plånboken för att betala. Han hånskrattar åt bilden jag har inuti den och frågar om det är Håkan Hellström. Det är inte Håkan, det föreställer en kvinna i 40-50 årsåldern med långt, tjockt och vågigt brunt hår och stora glasögon. Hon ler på bilden. Det är en fin profilbild.
När jag säger att det är en utav mina bästa vänner och att hon är död skrattar han inte längre. 

* Way Out West 2013. Goat spelade på festivalens minsta scen inne i tältet och jag var pressfotograf för Göteborg Nonstop, men jag kände att jag knappt kunde ta några bilder för mina ögon var alldeles tårfyllda. Det var bland det absolut bästa jag någonsin sett och hört live.

* Jag hade ätstörningar. En dag var det lättare att äta utav middagen och efterrätten som serverades.
”Vad bra du äter!” sa både mamma och Louise vid matbordet.
Inombords pågick ett världskrig. Hjärnspöken, det goda mot det onda. Jag var bra som åt och kämpade mot sjukdomen, men jag var också dum som tillät mig själv äta och bli ”tjock”.

* När han inte ville ses mer för att hans X kunde få reda på det. 

* När jag försöker övertala en kollega på jobbet att hon kan bli och göra precis vad som helst i livet,
varpå hon hånskrattar och klappar till mig på låret:
”Det är då inte så lätt här i livet, lilla gumman…”.

* När jag var färdig med kursen Att arbeta som fotograf i Stockholm och jag lämnade huvudstaden för sista gången till tonerna av:
”…men Stockholm blir aldrig min stad.” 

* Jag överraskade min dåvarande pojkvän med att gå upp lite tidigare en morgon för att smyga iväg och köpa frallor, juice, olika sorters  smörgåspålägg, yoghurt och jordgubbar till frukost. När jag kom tillbaka igen och packade upp alla varor tittade han på allt jag hade köpt och sa efter en stunds tystnad:
”Åh…men, har du inte köpt någon grädde? Jag kan inte äta jordgubbar bara sådär…”
sedan gick han till badrummet.

* En utav mina närmsta vänner skickar ett sms och berättar hur dåligt han mår just nu.
”Jag vill bara säga det för att jag vet att du förstår…” skriver han i slutet av meddelandet.
Vill göra och säga så mycket, men känner mig helt handikappad.

* När Ralf Gyllenhammar kramar om mig och greppar tag om mina beniga axlar. Han stönar bekymrat.
”Varför är du sjuk?” frågar han.
”Jag vet inte… Det är…dumt.” svarar jag och skäms.
”Ja, det är det. Lägg av med det! Ta hand om dig!” säger han innan vi skiljs åt. De ska spela på en efterfest som jag är för liten för att få komma in på då det är 20-årsgräns och jag är bara 16 år.

* Jag gjorde slut med en kille och han kunde inte sluta gråta. Det var då jag förstod att jag verkligen hade betytt något för honom. På riktigt.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

Telex från Way Out West

2014-06-10 av

wownorrlandSmånyheter från Luger poppar in lite hela tiden nu inför festivalen i augusti. T.ex meddelas att bryggerijätten Spendrups tar fram en ekologisk variant av storsäljaren Norrlands Guld. Därmed är alltså Way Out West den första festivalen i Sverige med enbart ekologisk öl, menar man. Man skulle också kunna skriva att festivalen bara har EN öl..

Till Dagens media säger Norrlands produktschef Stefan Gervander:
– Vi ser det lite som ett test. Publiken som är på Way Out West är trendig och mottaglig för nya produkter. Så vi testar om detta är något som de gillar.

Verkligen modigt drag, Stefan. Undra om världen är redo för ett EKO-ÖL..? 2014 när var och varannan människa har ett öl på spontanjäsning i en gummistövel..
Naturligtvis råder ingen tvekan om att detta är ett kommersiellt fördelaktigt avtal för båda parter.
Redan nu har ju produkten kablas ut på massa bloggar och medier – helt obetald annonsplats!
Rena drömmen för en kampanjmakare således.

***

En eventuellt mer betydelsefull grej blir Way Out West Music Conference (8-9 augusti) som är tänkt att bli en samlingsplats för den Skandinaviska musikbranschen. Efter dialog med flera av de största aktörerna inom musikindustrin ska Göteborg och Way Out West agera värd för en årlig branschträff, som kommer att hållas på en avskild del av området.

Bekräftade talare (fler tillkommer):
– Thomas Golubic Music Supervisor bakom otaliga TV-serier, såsom Breaking Bad, The Walking Dead och Six Feet Under.
– Steve Schnur Veteran i musikbranschen och global marknadschef för musik och musikmarknadsföring på Electronic Arts (EA).
– Melvin Benn Managing Director på Festival Republic, Storbritanniens ledande evenemang- och festivalarrangör.
– Jonathan Poneman Grundare av Seattles legendariska skivbolag Sub Pop Records.
– Donna Busch Bokare på den Los Angeles-baserade Coachella-arrangören Goldenvoice

***

Vad är förresten oddsen på att First Aid Kit blir nästa stora släpp till Way Out West? Det känns bara som en tidsfråga då även systrarnas favoritartist Conor Oberst redan är klar för festivalen, att Klara och Johanna medverkat på dennes nya skiva Upside Down Mountain, samt att duon just släppt fullständigt tokhyllade albumet Stay Gold..

Att det blir gästnummer är nog det minsta vi kan förvänta oss. First Aid Kit dök bland annat upp på scen senast Bright Eyes gästade Slottskogen och Where the Action is 2011..
Men nu är systrarna betydligt större än sin idol.

Klara artister för Way Out West 2014:
OUTKAST
QUEENS OF THE STONE AGE
RÖYKSOPP & ROBYN
THE NATIONAL
JANELLE MONÁE
DARKSIDE
NEUTRAL MILK HOTEL
ANNIKA NORLIN
LINDA PIRA – LADIES FIRST
NENEH CHERRY with RocketNumberNine
ICONA POP
VERONICA MAGGIO
SLOWDIVE
NEKO CASE
POLIÇA
BLOOD ORANGE
BILL CALLAHAN
ELLIPHANT
REBECCA & FIONA
NEKO CASE
JENNY WILSON
PUSHA T
MARKUS KRUNEGÅRD
LITTLE DRAGON
TINARIWEN
MAPEI
CONOR OBERST
JOEY BADA$$
BRODY DALLE
SHARON VAN ETTEN
SEASICK STEVE
LES AMBASSADEURS feat SALIF KEITA, AMADOU BAGAYOKO OCH CHEICK TIDANE SECK
MARK ERNESTUS PRESENTS JERI-JERI

JAMIE XX
PINONAL
STUDIO BARNHUS


STAY OUT WEST

KURT VILE & THE VIOLATORS
ELLA EYRE
I BREAK HORSES
ROYAL BLOOD
DEAFHEAVEN
JONATHAN WILSON
SHLOHMO
NILS FRAHM
SEINABO SEY
CIRCA WAVES
JUNGLE
THE GROWLERS
HOLLY HERNDON
RY X
CHLÖE HOWL
MIGHTY OAKS
NGUZUNGUZU
FOREST SWORDS
LORENTZ
FKA TWIGS
HOZIER
ZEBRA KATZ
MAC DEMARCO
JOHN WIZARDS
BO NINGEN
KATIE GOT BANDZ
HIGHASAKITE
MARISSA NADLER
KELELA
YUMI ZOUMA
SAMANTHA CRAIN
I AM LEGION
AMEN DUNES
MACHINEDRUM (Dj-set)
Hessle Audio Label Night:
BEN UFO
PANGAEA
PEARSON SOUND
REAL ESTATE
EMILIE NICOLAS
NICOLE SABOUNÈ
MARLENE
HURULA
CLEO, KRISTIN AMPARO & BROKE ‘N TISPY
KIESZA
NAOMI PILGRIM
MENDOZA
MUTUAL BENEFIT
AGENT ORANGE
SPEEDY ORTIZ
D.O.A
KIESZA
ZHALA
HURULA
NICOLE SABOUNÈ
MARLENE
CLEO, KRISTIN AMPARO & BROKE ‘N TISPY
INVSN

Filmaren Malik Bendjelloul är död

2014-05-14 av ozelot

Foto: Magnus Sundholm

Foto: Magnus Sundholm // AB

Regissören Malik Bendjelloul – som sannolikt gjort mer än någon annan att lyfta fram bortglömde låtskrivaren Rodriguez musik ur glömskan med Oscarsbelönade filmen Searching for Sugarman – har plötsligt avlidit. Det bekräftar ett flertal mediakällor under sen tisdagskväll. Enligt polisen misstänks inget brott ligga bakom dödsfallet, men uppgifterna är mycket knapphändiga av bland annat hänsyn till familjen som har sorg och vill bli lämnade ifred.
Malik skall ha påträffats död under tisdag eftermiddag i Stockholmsområdet, enligt Janne Gyllstedt vid Solnapolisen.

Searching for Sugar Man belönades med Guldbagge vid Guldbaggegalan 2013.
Vid Oscarsgalan 2013 vann filmen en Oscar i kategorin Bästa dokumentärfilm vilket blev första gången sedan Fanny och Alexander 1984 som en svensk film vann en Oscar.

Bendjelloul vann också flera andra tunga branschpriser, däribland BAFTA, Directors Guild of America, Producers Guild of America, Writers Guild of America, American Cinema Editors, International Documentary Association, Critic’s Choice och National Board of Review.
Han blev blott 36 år gammal.
[Källa: Wikipedia]

Malik Bendjelloul var son till konstnärinnan och översättaren Veronica Schildt Bendjelloul, tillhörande riddarhusintroducerade ätten Schildt, och läkaren Hacéne Bendjelloul från Algeriet.

Rodriguez gjorde en klubbspelning på Pustervik under Way Out West 2012 då även Maliks film hade Sverigepremiär i samband med filmprogrammet.
Rodriguez återkom även på Stora scenen WOW 2013, där Jojomen såg honom genom en lins.

Uppgifter till bl.a DN 14/5 bekräftar att det handlar om självmord. Malik skall ha varit deprimerad en tid.

Anna von Hausswolff till Pustervik 30 november

2013-10-26 av ozelot

PX01_20131001160506Med uppföljaralbumet Ceremony visade Anna Von Hausswolff på än större mognad än i debuten, och sedan jag såg henne första gången i ett innerligt framträdande 2009 som fick Annedalskyrkans fundament att vibrera som en stämgaffel har hennes scenuttryck bara blivit säkrare och säkrare. Som förakt till Thåström på Röda Sten fick hon mig att donera en picknickkorg inklusive champagne modell exklusivare till en uteliggare och istället halvspringa mot entrén och konserten som jag just missat 3 minuter av, men någonting säger mig att det lite intimare formatet tar fram en extra dimension hos Hausswolff.

Således är det klart att den tämligen nyannonserade konserten på Pustervik lördag 30 november kan bli ytterligare en milstolpe den tämligen spikraka och numer internationella karriären uppåt.

Anna von Hauswolff @ Pustervik
Lördag 30 november // På scen ca 20
260 kr // 18 år

Så här ser könsfördelningen ut i Festival-Sverige – Eller?

2013-10-08 av ozelot

sammanstallning2013Föreningen Jämställd festival har granskat könsfördelningen hos artistbokningarna på festivaler i Sverige under året. Resultatet är delvis nedslående utifrån frågeställningen, men ändå något bättre än föregående år. Hos 25 granskade festivaler har man funnit att 77% av musikakterna är mansdominerade, 19% kvinnodominerade och 4 mixade, ett mönster som går igen hos de 10 största där bland annat Way Out West ingår

Allra sämst är festivaler med traditionellt mansdominerade genrer som hårdrock och heavy metal.
Sweden Rock når toppnoteringen 96% mansdominerade akter, medan Gävlefestivalen Getaway Rock stoltserar med ett till 100% manligt startfält.
Hur man räknat fram detta dystra resultat återkommer vi till längre ner, men redan nu vill jag påpeka att kärnan i Nashville Pussy – ett av Getaway Rocks headliners – består av äkta paret Blaine Cartwright (man) och Ruyter Suys (kvinna), samt även Bonnie Buitrago på bas, vilket i praktiken gör det till ett helt jämställt band.
Ett varningens finger höjs således redan nu angående Jämställd festivals mätmetoder.

Här är en replik från Jämställd festival angående hur man resonerat:

Skärmavbild 2013-10-09 kl. 01.44.21

Exempel på festivaler som lyckats med sitt jämställdhetsarbete enligt undersökningen är Alternativet Festival i Norrköping – som dragit igång med den uttalade föresatsen att gynna underrepresenterade grupper.
foxy_dance_danceGenom denna utpräglade hands-on metodik lyckas man väl konstaterar Jämställd festival triumferande: 79% av akterna var nämligen kvinnodominerade vilket är närapå en direkt motsats till mainstreamfestivalerna.
På Alternativet festival uppträdde storheter som Luntgatan Girls, Louice och Foxy Dance Dance till höger i bild.
Skriver upp i to-do-listan för nästa år.

Andra positiva exempel som nämns är Skurupsfestival som ”hade en jämställd festival i år” trots att den fortfarande – enligt föreningens egen terminologi var mansdominerad (57/43%) medan Popaganda med sitt erkänt starka startfält nådde upp till imponerande 50/50.

Hur räknade då Jämställd festival och hur resonerade man kring bedömningarna?
Lätt som en plätt: En kvinnodominerad akt är en där minst 50% identifierar sig som kvinnor (sic!).
En mansdominerad akt är en akt där minst 50% identifierar sig som män!
Således kan ett helt jämställt band både vara kvinno- och mansdominierade, bara de når upp till tröskelvärdet av minst 50%.
Känns det förvirrat? Det blir än värre.
”Mixat” band betyder nämligen att det antingen är 50% män eller 50% kvinnor eller att artisterna inte identifierar sig med något kön alternativt att undersökningsledarna inte känner till/orkat ta reda på vilket kön artisterna i den akten har.
En akt är dock entydigt en soloartist eller ett band. Phew!

Hur resonerar de då om bandet har en kvinnlig frontfigur/låtskrivare medan resten av bandet består av män – som till exempel The Sounds? Eller tvärtom.
Det svaret får vi inte i – men en kvinnlig ”soloartist” räknas alltid som en soloartist utefter kön oavsett hur många killar som ingår i bandet eller vem som skrivit musiken.
Jens Lekman – som tas upp som ett positivt exempel (han spelar nästan bara med kvinnoidentifierade musiker) i ett tidigare inlägg på bloggen – hade enligt detta räknesätt fortfarande bara spätt på den nedslående statistiken.
Orättvist? Döm själva.

Vad tycker jag själv då?
Jag tycker det är bra att att frågan uppmärksammas och kan konstatera att det lett till förbättringar i branschen.
Likväl är frågeställningen (som den ställs) förknippad med problem.
Genom att kategorisera akter som mans- kontra kvinnodominerade enkom med utgångspunkt från hur sammansättningen ser ut rent kvantitativt befäster man ju könsmallen och en tänkt maktstruktur i bandet snarare än att verka för utveckling.
Kanske reducerar man även kvinnliga musiker insats i för övrigt mansdominerade band.

Den sista brännande frågan är väl hur man får fler kvinnor att engagera sig i mer typiska ”bandakter” – och inte främst som soloartister uppbackade av män vilket lite summariskt tycks vara lite av normen inom pop, rnb och hip-hop etc.
Och bör vi verkligen lägga krut på att fler kvinnor att skall vilja spela heavy metal eller än värre ragga-musik när man snarare borde ransonera eltillförseln till den åtminstone senaste typen av konsertbegivenhet.

Hela undersökningen i videon nedan

”Det var mitt bidrag till festivalmodet 2013!” Way Out West, del 3

2013-08-22 av

Andra dagen på Way Out West.
Jag var väl förberedd. Nästan lite VÄL förberedd och ambitiöst klädd med regnjacka, poncho och gummistövlar.
”Tänker fan inte bli blöt och frysa idag!” tänkte jag när jag drog på mig mina gröna stövlar från ICA Maxi i Alingsås med för mycket snören som hänger och slänger och som man får knyta upp sjutton gånger.
Men snygga var dem.

BildWebb1

Det enda problemet nu i all denna grönskan och bland alla picknickfiltar var att det inte fanns särskilt mycket till varken regn eller kyla.

Människor kom i flipflops, perfekt slétna och ljusa denimshorts och bohemsolhattar. Och tygpåsar.
Inte faen hade de svarta för tighta jeans, mammas för stora regnjacka och för tjocka gummistövlar med för mycket snören.
MEN det hade JAG.
Det var mitt bidrag till festivalmodet 2013. Jag svär på att jag var UNIK.

BildWebb3

Men jag gick inte runt och var jättesur över att jag hade valt fel kläder (även om jag inledde det här inlägget ganska bittert, känner jag såhär i efterhand), utan jag cirkulerade på området och gick fram och tillbaka mellan de olika scenerna för att få se så många band och artister som möjligt.

BildWebb4

Första akten ut denna fredagförmiddag fanns borta vid Linné Stage.

BildWebb5

Sibille Attar, en före detta örebroare som varit med i flera olika band innan hon satsade på solokarriären, bland annat Speedmarket Avenue, The Tourettes och Ingenting. Dessutom har hon samarbetat med artister som Camera Obscura och David Lindh.
Media har jämfört henne med bl a Kate Bush, PJ Harvey och Björk, vilket jag är beredd på att hålla med om. Söt tjej. Hon var bra.

BildWebb9

Sedan var det dags att bege sig ut på området igen. Jag tänkte fråga Ozelot om vi skulle köra en tävling innan Way Out West.
Den som ser flest tygpåsar vinner.
Det blev aldrig någon tävling,
och faktum är att det inte var så djavulskt många som jag hade trott. Det som gällde iår var bohemhatten och långa mantelliknande jackor med långt släp. Bullfrisyren var också en hit.
Inte faen hade de svarta för tighta jeans, mammas för stora regnjacka och för tjocka gummistövlar med för mycket snören i alla fall.

BildWebb6

Festivalens hårigaste bidrag, som var oväntat bra, var det svenska bandet Amason. De spelade direkt efter Sibelle på Azalea Stage och drog väldigt mycket publik. De körde hits på både svenska och engelska, vilket fungerade bra båda delarna.
Det här var första gången jag såg och hörde dem. Tydligen ska de ha medlemmar från både Little Majorette och Dungen i sig också. Jag kollade nog inte in personerna bakom instrumenten tillräckligt noga för att känna igen någon utav dem. Skäggmannen tog all uppmärksamhet.

BildWebb7

Sedan så kom den där mannen som jag inte trodde  fanns på riktigt. Han är ett sånt där fenomen som man knappt vet om han existerar eller inte, men ändå fortsätter man att leta och leta och leta i hopp om att…kanske hitta honom.
Och plötsligt var han bara där. Rodriguez.

BildWebb8

Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg om festivalen så såg man på Rodriguez att han var väldigt gammal och trött. Hans döttrar ledde in honom på scenen och han spelade lite trött på sin gitarr.
Jag hade sett väldigt mycket fram emot den här spelningen, men jag tyckte mest synd om honom när jag stod och lyssnade. Ville krama honom, leda honom tillbaka till sin sköna säng, servera honom rabarberpaj med för mycket vaniljsås, låta honom äta hur mycket han ville och sedan få honom att bah jäsa tills han återuppstått från mätthetsdöden.
Men, jag älskar hans musik. Faen vad bra han är.

MonstersWebb1

Strax efter Rodriguez körde Of Monsters and Men igång sin spelning på Azalea Stage. Något som förvånade mig, och många andra fotografer var att bandet körde med fotokontrakt. Men det verkade inte vara så…blodigt allvar, om man säger så.
En fotograf i diket hade inte fått ett kontrakt. Vakten svarade lungt:
”Ah, de är slut. Du får går tillbaka till Belparc och hämta ett konrakt efter spelningen…”.
Hopp.

GrimesWebb2

Grimes imponerade stort på mig, och alla de andra som befann sig i det där packade tältet och framför Linné Stage.
Hon klev in på scenen i någon för stor rock i något militärmönster, stor röd spetsrosett i håret och adidas-tröja. Sådär skönt avslappnat klädd men ändå så rock’n roll och så mycket Grimes över det hela.

GrimesWebb

Hon är så smal och liten. En kropp som en 15-åring (om ens det) och hade sådan jädrans energi att jag fick känslan av att hon led av någon hyperaktiv sjukdom. För, sådan energi, fnitter, glädje och dans som hon levererade mellan de där två syntharna uppe på scenen var mäktigt och jag stod för det mesta och bara och skratta åt henne. På ett bra sätt då.

Grimes2Webb

Första gången jag hörde Grimes Oblivion var jag bergsäker på att
”Okey, det här är pitchad smurfräst!”.
Men, på något vis så gillade jag låten, och när jag fortsatte att lyssna på hennes andra låtar på senaste plattan så fastnade jag för det där mörka elektroniska. Störtskön.
Och, jo – hon har sådär ljus röst. Jag är motbevisad.

GimesWebb3

Jag slängde upp en Facebook-uppdatering där inne i tältet.
”Det här är inget skämt – men alla, alltså ALLA DANSAR!”
Och ja, det gjorde dem. Alla.

Grimes1Webb

Tack Grimes, fantastiskt bra!

HåkanWebb3

Direkt efter Grimes hade alla på hela festivalområdet samma mål.
Vi skulle till Flamingo.

HåkanWebb1

För där bakom väntade ett…tja, lite utav historiskt ögonblick…

HåkanWebb2

Jojomen, Håkan Hellström.
Det här var absolut första gången jag såg Håkan live, men definitivt inte den sista. När jag stod där i fotodiket glömde jag att jag faktiskt var en av de där pressfotograferna och skulle koncentrera mig på att fotografera bandet på scenen. För…på något vis så kunde jag inte riktigt styra mina handklappningar och hejda mig från att sjunga med. Jag var väl inte så extrem som den främre raden i publiken var, men inte långt ifrån. Det tårades lite i ögonen när Håkan inledde med Jag har varit i alla städer. Fantastisk start.

Håkan1webb

När andra låten kom igång, Det kommer aldrig vara över för mig, fanns det ingen hejd på vare sig dansandet eller allsången. Håkan behövde inte göra någonting mer än att bara stå, om man säger så. Publiken kunde allt. Magiskt.

HåkanWebb4

Mattias Hellberg spelade munspel och gitarr, det var kul. Han är skön.
Faktum är att han och jag hade ett litet samarbete under Dinkytown i Alingsås för ett par år sedan. Jag hade fotoutställning och han spelade aukustiskt på ett café i stan. Det var kul!
Ännu roligare var det att se mannen bakom djembetrummorna, Finn Björnulfsson. När jag var fotograf under Musik Direkt i Trollhättan i våras var han där och hade en liten workshop och djembe-jammande med alla deltagare i tävligen. Han fick ett par bilder av mig att använda i sin kommande hemsida.
Världen är liten…

HåkanWebb5

…men Håkans publik var enorm.

Håkanwebb7 HåkanWebb8 HåkanWebb9

Det var fullt ös från början till slut.

En mäktig upplevelse. Jag tyckte om Håkan Hellström innan, men efter det här är jag frälst.
Man måste uppleva honom live för att förstå storheten. Det handlar om så mycket mer att än bara sjunga fint (som faktiskt kan vara jävligt tråkigt om artisten har karisma som ett kylskåp…), det här är så ärligt och…ja, tänkvärt på något vis. Man går lite på moln efter en sånhär uppevelse.

Och gå på moln skulle vi fortsätta göra senare på kvällen.

Bild

Fredagen avslutades mäktigt med The Knife. En minst sagt häftig upplevelse med storslagen och avancerad show på Flamingo Stage.

Bild2

Hade jag varit piggare, och inte varit så nära trötthetsdöden som jag var där och då så hade jag dansat, dansat och återigen dansat. Självklart en helt annan dans än Håkans calypso-sväng. Det här var tungt och mörkt. Och skitcoolt.

Bild3

Fast, om jag ska vara ärlig så stod jag hellre och tittade på programledarna Hanna Andersson och Morgan Larsson från Christer i P3 och deras fantastiska Kung Fu-dans med varandra. Om de nu läser det här inlägget så vill jag bara tacka dem. De  var faen bättre än The Knife själva.

Bild4

Sedan var det dags att ta sista bussen hem för att sova.
Och slänga av sig de svarta för tighta jeans, mammas för stora regnjacka och för tjocka gummistövlar med för mycket snören.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

”Det lät som Johan Falk-epidemin hade spridit sig över festivalområdet…” Way Out West, del 2

2013-08-17 av

Vi är fortfarande bara inne på dag 1 i mitt bloggande och tillbakablick över Way Out West i Slottskogen förra veckan.
I förra inlägget tittade vi på band som Junip och Crystal Fighters. Den här gången är det Daniel Adams Ray, Alabama Shakes och Johnossi bland annat.
Och massa publik förstås.

Dag1

Junip spelade på Linné Stage och det uppriggade cirkustältet var smockat med folk. Nog hade Junip dragit folk oavsett väder, men att spela inne i ett tält under dessa dagar var ingen dålig grej. Folk kom gärna in, oavsett vilket band som spelades, för att skydda sig från regnet och värma sig lite i trånga folkmassor.

BildWebb5

Fast…under Daniel Adams Ray spelning så kvittade det vilket väder det var. Publiken hakade på under både Snook-hitsen och Daniels egna sologrejer. Petter klev in som the special guest med världens fetaste guldkedja runt halsen och ett slimmat vitt linne som visade varje muskelmassa på hans kropp. Daniel såg ut som en liten Emil i Lönneberga-pojk brevid honom. Vad Daniel hade på sig vet jag inte riktigt. En heltvit rymddräkt med strumplångkalsongbyxor under vita shorts och en lite för hård matchande skjorta.
Men det är la skit samma vad människan har på sig. Nog var det mycket roligare med den vita rymddressen än ”The Cool High School since 1982”-tröjan och färdigsletna jeans från JC.

Dag2

När Daniel river första orden i Gubben I Lådan tycks jublet aldrig vilja sluta. Och alla kunde verkligen texten.
Dans, dans, sång, sång. Knappt att Daniel själv behövde sjunga, publiken gjorde det ju så bra själva.

Dag1

”And naow då?!”
Inte alltid så jädrans lätt att hitta sina vänner efter en sån spelning där alla dansa, flyger och far lite varstans.

Dag2

Fast alla visste ju ändå vart man skulle ta vägen: Alabama Shakes på Azalea Stage.
Fantastisk sångerska. Gåshud. Oj oj.
Men, jag ska vara ärlig och hade faktiskt ingen som helst aning om hur det här bandet såg ut eller var live. Jag hade bara lyssnat väldigt intensvit på dem. Älskar den där typen av soul- och bluesinspirerade rocken de kör. Oerhört skön musik.
Jag var bergsäker på att det var en kille som sjöng. Trodde att  det var en såndär Supertramp-grej liksom; vem trodde allra första gången man hörde Logical Song att det var en kille som sjöng?

Men så kom hon, Brittany Howard in på scenen i sin mönstrade klänning och sopade banan. Jäklar, återigen. Fantastiskt. Jag kunde inte sluta le där jag stod i fotodiket och sjöng halvt med i hits som Hold On och Hang Loose. 
Superbra. Tack!

Dag3

Senare blev det tillbaka till Flamingo Stage för att titta på par som myste…

Dag3

…och bästa bompisarna John och Ossi i ett utav Sveriges bästa band, Johnossi. Jag hade höga förväntningar på gruppen. Senaste albumet imponerade verkligen och Gone Forever må vara en aning uttjatad nu – men faen vad bra den är.
Den här gången blev jag dock lite besviken. Det kändes inte som det kom igång någon gång, eller så var det publiken som var lite seg och inte släppte loss som Johnossis musik faktiskt är till för att göra.
Men, jag har sagt det förr, det är fantastiskt att ett band på två pers kan låta så mycket. Nu hade de med sig en organist – but still. Det är så mycket som händer på en och samma gång och Johnossi förtjänar all uppmärksamhet. Även om jag den här gången blev…lite…besviken.

Men, det var inte bara jag som var besviken den här kvällen. Ungefär kring den här tiden fick samtliga det olyckliga beskedet att en utav festivalens allra största artister skulle ställa in. Neil Young and The Crazy Horses. Jag satt i pressrummet när beskedet kom. En funktionär gick runt i lokalen och satte upp lappar om det hela. Inte om vad som orsakade den inställda spelningen, men att den inte skulle bli av och att det skulle komma till att påverka hela deras turné i sommar. Det blev, inte helt oväntat, en oerhört spänd och konstig ställning i hela pressrummet.
”Vafan gör vi nu då?”  satt Anders Nunstedt och en kollega på Expressen och diskuterade. De var inte de enda som såg frågande ut.
Ja, vafan skulle de skriva om nu? Det här skulle ju vara festivalens höjdpunkt. Eller?

BildWebb3

Många ute på festivalområdet grät. Men mest lät det som Johan Falk-epidemin hade spridit sig:
”Amhäh vafan…”

Men, alla var sin ledsna. På kvällen, när solen hade gått ned och mörkret lagt sig som en filt över hela festivalområdet sökte de allra flesta sig till Linné Stage igen för att höra på ett utav kvällens allra sista akter, nämligen Beach House.

Bildwebb2

Bandet bjöd på en fantastiskt fin ljusshow.

BildWebb1

Och publiken njöt. Den här glada tjejen i glasögon var söt. En aning hysterisk men ändå väldigt fin på något vis ändå.
Beach House gör ju väldigt mjuk och lugn musik, men hon var helt lyrisk över framträdandet.
Hon greppade tag i mig när jag var påväg ut från fotodiket.
”Duh! Jag känner hon där framme. Kan du säga till henne att komma hit? Alltså hon med den långa kameran…!” sa hon och pekade längre bort i diket.
Hon…med…den långa…kameran.
Det var några honor där, och ännu fler kameror.
Jag gjorde henne nog en aning besviken när jag sa att jag var tvungen att gå.
Jag lämnade henne åt Beach House igen.

BildWebb6

Folk började lämna festivalområdet framåt småtimmarna.

BildWebb7

Innan jag lämnade området gick jag in på öl-området för att träffa lite vänner. Jag snubblade in i den här killen och reagerade direkt på hans t-shirt. Ms. Henrik, förstås.
”Åh! Döh! Kan inte jag få ta en bild på…din fina tröja?”
”Haha, jo det kan du få. Men du, jag känner igen dig!” sa han, varpå jag såg väldigt frågande ut.
Det visade sig att jag hade fotograferat hans band, The Tranq i Music A Matic-studion förra sommaren då de höll på att spela in sitt kommande album. Lustigt att stöta på varandra här. Ms. Henrik förenade oss.
Så, kom ihåg det – The Tranq. 

BildWebb4

Och det där, mina vänner
var min första dag på Way Out West.
Men ni vet att det definitivt inte var min sista. Nästa inlägg kollar vi in bland andra Rodriguez och Håkan Hellström. Vi dansar i solen, svettas ihjäl i gummistövlar och dricker för mycket fanta.
Myz.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

”I Göteborg går det mer ut på att vara originell än hipp!” Way Out West, del 1

2013-08-14 av

Till att börja med vill jag be om ursäkt om mina tidigare uppladdade bilder från Way Out West har sett lite…konstiga ut. Alltså små punkter eller prickar i bilden. Vet inte varför det har blivit så. Måste ha tryckt i någon konstig inställning på datorn vi använde oss utav i presshuset på Villa Belparc förra veckan.
Nåja. Så kan det gå.

I skrivande stund befinner jag mig hemma i Sollebrunn igen. Nu har det ju gått ett par dagar, men ändå – efter tre intensiva festivaldagar är det, som alltid, blandade känslor att komma hem igen. Känner mig både trött och rastlös, men också väldigt nöjd och glad med dagarna som varit.
Man ska ju inte vara en vecka efter alla men… i Göteborg går det ju mer ut på att vara originell än hipp, som Ebbot sa.
Så istället för att rapportera live and alive direkt på plats så gör jag såhär: nu är det min tur att berätta om min festivalupplevelse på Way Out West 2013.

Wow1Webb

Jag anlände till Göteborg torsdag morgon med mammas för stora och för tunga regnjacka och ett par gröna gummistövlar från ICA Maxi. Det regnade i stan. Mycket. Med mig hade jag min tunga rullresväska innehållande kameror, dator, ombyten i både kläder och skor och andra nödvändigheter som kunde tänkas behövas under mina dagar i stan.
Kom till den lägenheten jag fått låna utav en kompis under mina dagar i stan, lastade av packningen och begav mig sedan direkt ner till Slottsskogen med buss 52.

Som den fattiga (nu ja, men jag planerar att bli stor, rik, berömd och alldeles fantastisk!) pressfotograf jag är så letade jag upp ett matstånd med käk till ett rimligt pris. Hittade ett ställe som sålde greenburger och falafel för femtiolappen. Jojomen, Way Out West goes helt vegetariskt i år igen, och jag älskar’t.
I väntan på maten hörde jag hur de två tjejerna bakom disken pratade om de kändisarna som redan hade anlänt till festivalen.
”Asså duh jag såg han…vafan heter han?!”
”Vem då?”
”Jamen du vet… han som är så snygg!”
”Menar du … ? Han den runda?”
”Nej asså han var snygg!”

Pinsam tystnad.

Wow2Webb

Mer hann jag inte tjuvlyssna på deras konversation då jag fick min falafel-rulle. Femtio spänn. Helt klart värt det, även om jag fick en liten såsig överraskning i slutet av måltiden.
”Mäh, fick jag ingen sås eller? Jag tog ju den starka!” tänkte jag. Först i slutet och i botten av rullen säger det *splash!* och min regnponcho blir halvt dränkt i röd chilisås. Samtidigt hörde jag hur första djembe-slagen borta vid Linné Stage satte igång. Svalde halva rullen i ett nafs och sprang bort och mötte världens häftigaste band.

Wow3Webb

Jupiter & Okwess International blev det första bandet ut på hela festivalen. Ett genialiskt drag om du frågar mig,
för det svängde verkligen om de afrikanska rytmerna.
”No Swedish. No English. But…a Little bit deutch!” sa frontmannen bakom djembetrummorna Jupiter Bokondji. Så, mellansnacket hölls på tyska, trots att det inte var så jädrans många som förstod vad han snackade om.

Wow6Webb

Till en början såg det lite stelt ut i publiken. Kanske var det lite stela festivalnerver eller vädret som avgjorde det. Men, efter sisådär fyra låtar började samtliga framför Linné Stage köra afrikansk dans och skaka loss. Nu var Way Out West igång!

Wow8webb

Besökare från flera håll och kanter ville vara med och fira…

Wow7Webb

Den här Djurens Rätt-björnen asså. Faen vad gó den var. Alla älskade den och ville krama den mest hela tiden.
Om våran Ozelot skulle kicka mig som pressfotograf från Göteborg Nonstop kommer jag garanterat att jobba som björn nästa års festival.

CrystalFighters1Webb

Crystal Fighters invigde festivalens Azalea Stage. Ännu ett band som jag aldrig för hade hört talas om. Kanske man borde ha gjort?
Nåväl, det såg bra ut till en början och jag fick lite Devendra Banhart-vibbar av det hela, men sedan tappade jag greppet om banden och musiken och förstod ingenting. Det blev liksom lite för mycket för mig.
Psykbrytelektronik (kände jag i a f där och då) varvat med strandhawaii-vibbar.
Nog var trästocks-xylofonen ganska fräck, men annars så var det inte min påse. Förlåt.

Wow1

Desto roligare var det att kolla på publiken som var från allra första början.

Wow9Webb

Jag gick lite längre bak och ställde mig under ett träd och tittade på regnet som föll.
Tackade gud för att jag hade haft med mitt huvud denna dag och tagit både gummistövlar och kjempestora regnjackan denna torsdagsförmiddag.

Wow12webb

Men äh, lite regn. Blättanblä.
Jag fick tag på en regnponcho jag med som jag trädde över regnjackan (dubbelt så skyddad från regnet!). Den kom från Bengans. Tror det stod ”Kill the rain, not the music” eller något liknande på. Såg flera andra varianter av regnponchon. ”REGN ÄR BÄST!” kändes lagom ironiskt på ett par sura unga killar som stod längst bak i publikhavet.
”Om man är positiv som fan…”

Alingsåsaren Moa Ekman (höger) med vänner var glada. De hade ju sojakorv.

Wow15Webb

Andra var glada över att de hade varandra.
Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir…

Wow10webb

Och ja, nog är det så. Ännu gladare blir man när man träffar gamla gymnasievänner från förr. Daniela och jag gick medieprogrammet och studerade radio/ljudmedier i Alingsås för ett par år sedan. Även om hon inte ser så glad ut på den här bilden fick hon smått panik när hon fick syn på mig då jag tryckte upp kameran i ansiktet på henne.
”AH HERREGUD! VAD GÖR DU HÄR?! ELLER VAD KUL ATT DU ÄR HÄR MEN….VARFÖR VAR DU INTE I BORÅS I LÖRDAGS?! VA?!”
Fina Daniela.

Wow22Webb

Det var fler kära återseende på festivalområdet.
Flera gånger om såg man samma scenario.
En liten lätt knackning på axeln. Blickarna möts. Sedan exploderar det.
”NÄEJ MEN GUUUUD ÄR DUUUU HÄÄÄÄR?!”
Kramkalas.

Wow21Webb

Jag stötte också ihop med ett par bekanta ansikten.
T e x en musiklärare från Nordiska Folkhögskolan. Han såg lika förvånad ut som jag när vi möttes på backstageområdet. Då jag aldrig hade honom under min tid på folkhögskolan och ingen utav oss vet vad den andra heter så blev det aldrig att vi hälsade på varandra. Mest ett…stirr.
Ms. Henrik och Hammarin som snart är akutella med musikvideos. Mer om det senare i augusti…

Världens bästa chef som inte längre är min chef Calle Björned. Förra årets Way Out West bytte vi solglasögon med varandra. Jag fick tillbaka mina för ett månader sedan, men inte Calle. Det var tänkt att han skulle få tillbaka sina som en julklapp i julas, men det blev aldrig så. MEN NU! Exakt ett år efter bytet möttes vi upp i ett utav öltälten och glasögonen kom tillbaka till sin rätta ägare igen. Det var vackert.  Såhär såg det ut när jag kom med hans inslagna ögon!).
Slutligen, jag träffade även två utav mina radiokollegor från Radio 88 på området, varav en av dem fick mig att börja lyssna på Rodriguez. Tack för det, PO!
Självklart träffade jag flera andra bra människor. Inte minst på vip-området, men det tar vi längre fram.

Bild1

”Ska du kolla Junip?” fick jag ett sms från en kompis som befann sig någonstans området. Jag märkte stor skillnad från förra årets festival då det knappt gick att påbörja ett sms pga den dåliga täckningen. Den här gången kunde man både sms:a, mms:a, ”checka in” på Facebook (jamen, det är klart…) och instagramma (jojomen, det blev det mycket av. Följ mig här!).

Junip var en positiv överraskning. Känns ju ganska pinsamt att jag missat detta band med José Gonzales i spetsen (och  bl.a The Movements-trummisen Thomas Widholm). Inte helt oväntat låter det väldigt mycket Gonzales, fast i bandform.
Det är fylligare och en aning mer space, men fortfarande samma vänliga drömmande-känsla i alla låtar som i Gonzales solokarriär.

JunipWebb1

Ungefär här tänker jag avsluta första delen i min Way Out West-blogg. Nästa del får vi om ett litet, litet tag…

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2018-09-13

Still ur Malga Kubiak film Fick en inbjudan till ett kalas, knytkalas där man fick ta med ett instrument om man ville för att spela på kalasets fria scen. Det skulle också bjudas på en meditativ konsert. Sist av allt på inbjudan står det: INVESTERING: 100 Svenska kronor Nuförtiden betalar…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2018-07-14

Sömnens rike härskade för den psykiskt sjuke I långa bomullsstavar över vallmofält   Cyklar ska inte demoniseras på sin ultraljudstripp De ska smyckas med trollkarlsstavar   Jag stämmer upp en stilla glad lovsång till Jesus för att frälsningen rocknroll och Eva finns   Nä, Life of Brian är inte hädelse…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2018-09-08

Ebba Busch Thor är bra Men Ebba Grön var destruktivt och dåligt Imperiet var inte heller bra tycker jag idag men plattan Centralmassivet är helt okej Tex den och flera andra soloplattor med den gode Thåström   En ny tid måtte komma En tid av öppenhet kärlek och mindre antagonism…

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2018-09-09

Jag stolpade iväg till Flunsåsparken för att få en liten intervju med Sivan ( Siv Malmqvist). Och för att se SHOWEN naturligtvis. Hasse Andersson radio p4 var på plats. Jag träffade Bruno Glenmark, Ann-Louise Hansson det gamla strävsamma paret och Sivan. Bruno hade jag inte träffat på 48 år men…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2018-09-11

Foto: Bengt Rud Så var det lördagen den första september och jag inleder denna månad med att gå till KoM Bar för att Lyssna på blues med trion Dirty Old Bastards. Till saken hör att jag i början av åttitiotalet lyssnade mej trött på den musikformen. Detta har hållit i…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2018-04-09

vi vann jag och uli lillhagen jämnad med marken ett liv i skräck ettliv utan hopp ett liv utan nåd ett liv i gemenskap med andralikadana så fusk tortyren jag skrattar rakt i ansiktet döden tarjaghellre än det för vi vann jag och uli vi vann

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...