Göteborg Nonstop - Lite mer än paddanbåtar

Annons

Weeping Willows innan skånsk reggae?

2015-07-08 av ozelot

weepWeeping Willows är…ett bra band! Ett band som har funnits i 20 år, vilket bara det är en bedrift. Ikväll spelar de på Trägårn om ni inte visste det, och det borde bli fullsatt. Så gå dit vettja? Behöver inte skriva så mycket mer än så. Efter konserten?
Ja då blir det genreöverskridande idiosynkrasier då det som brukligt är Colors på Yaki-Da där det blir skånsk reggae.

Weeping Willows @ Trädgårn
Onsdag 7 juli kl 20
320 kr

Trummor & Orgel @ Pustervik

2015-05-10 av

Tjofittebang vad dagarna går fort numera. Det kan vara för att jag har haft fullt upp med massor av olika grejer de senaste. Hoppat in på mitt gamla jobb ute i Sollebrunn, utforskat gruvor borta i Mariestad, gått på seans, firat födelsedagsbarn, träffat kompisar från gamla folkhögskoletiden, fotograferat en gäng 80-åringars klassfest, sänt radio, tagit milslånga promenader kring Surtesjön och…haft en riktigt fin vecka.
Tänka visa några bilder som kom till i torsdags.

7

I torsdags sände jag, precis som vanligt, mitt program Radio JoJo i Partille i två timmar. Radio 88 Partille Golden Hits; för den som inte känner till det sen innan så spelar vi bara massor av bra musik från förr. Golden hits från the golden years, varvat med nyare musik som passar formatet. Jag brukar blanda hejt vilt i mitt program, men grund och botten är 60- och 70-talet. Den här gången blev det både Frank Zappa, Hardcore Superstar, Elvis, Daniel Norgren och Bob Dylan. Bland annat.
Vill man höra mig fler gånger i kanalen kan man ratta in Radio 88 (eller lyssna på webben här) på torsdagar mellan klockan 10:00 och 12:00. Programmet finns även tillgängligt i vårat arkiv här.

Efter mitt program åkte jag in till Göteborg för att träffa en vän från gamla fokhögskoletiden på Nordiska i Kungälv. Det var två år sedan sist jag träffade honom, och när jag plötsligt dök upp där på centralen med sitt ”nya jag” blev jag plötsligt medveten om hur mycket som faktiskt kan hända på två år.
”Hej!” sa han, och log. Först stod jag bara tyst och tittade på honom. Det var knappt att jag kände igenom honom, fast ändå så gjorde jag det så himla mycket. Plötsligt började både han och jag skratta.
”He-hej! Men, oj!” fick jag ur mig. I positiv anda, förstås.
Det var ett fint återseende faktiskt. Märkte att jag hade saknat honom.

2

Senare på kvällen var jag tvungen att dra mig hem till Surte igen för att ladda kameran och göra mig iordning lite för kvällen. Jag skulle på spelning på Pustervik. Trummor & Orgel har precis släppt nytt material och är ute på en liten mini-turné just nu. Är ganska mycket säker på att jag uppmärksammat dem tidigare i den här bloggen (och ännu fler gånger i min gamla blogg). För er som inte hört talas om dem tidigare så kan man kort och gott säga att det är ett utav världens bästa band.
Tycker jag dåh, alltså.
En orgel, ett trumset. Det behövs inte mer, inte när det är bröderna Anders och Staffan Ljunggren som sköter det hela. Deras musik berör verkligen, in i minsta lilla atom i kroppen. Nästan en euforisk känsla.
Påminner inte helt otippat om Hansson & Karlsson och det psykedeliska 60-talet, även om de på senare tid gått åt det mer poppiga soundet.

4

Första gången jag såg Trummor & Orgel var på ett litet stationshus i Norsesund för sisådär…sex år sedan? Det måste ha varit någon gång kring 2009-2010, och det var bland det bästa jag någonsin sett. Sedan dess har min syster och jag sett dem närmare tio gånger live, både bara dem men också tillsammans med gästartister som Ebbot (TSOOL) och Magnus Carlsson (Weeping Willows).
And by the way, Ebbot var föresten där på spelningen. Han stormade in i lokalen bara några minuter innan bandet skulle sätta igång. Såg kjempestressad ut så man började fundera på om han kanske skulle gästa bandet på något låt. Han har ju tidigare spelat in Tomorrow Will Tell och Rest in Peace med bandet.
Det blev dock inget gästartisteri under spelningen, vilket inte gjorde så mycket. Möjligtvis hade man önskat en repris från det man hörde första gången på Stationshuset i Norsesund, när bandet och Ebbot gjorde kanonversioner av The Zombies klassiker She’s Not There och The Strangles Golden Brown. Kanske kommer någon annan gång, någon annanstans, en annan tid…

5

Sprang in på toa en snabbis också. Brukar inte fotografera på toaletter (faktiskt, tro det eller ej), men när jag såg den här fina spolknappen vart man ju änna tvungen. Synd att Truls ska ha en sån ”skitplats” bah. Han borde få en fondvägg inne i konsertlokalen istället, för fäen vad bra han ÄR.

3

Det var fint att se Trummor & Orgel igen. De hade en spelning på Pustervik förra sommaren, men då var jag borta på galej borta i Sölvesborg och Sweden Rock Festival.
Min syster var på den spelningen däremot, och till skillnad från då så hade de skärmat av halva lokalen och flyttat ned scenen på golvet. Tyvärr var det heller inte så jättemycket  folk på spelningen. Både för- och nackdelar med det kan jag tycka, då det är mycket mysigare med mindre spelningar med den här typen av band. Det blir mer intimt och mer kraftfullt på något sätt,
samtidigt som jag tycker att bandet förtjänar ännu mer uppmärksamhet och publicitet.

6

Full koncentration, full fokus.
Efter spelningen åkte jag hem bums och somnade som en stock. Tjoflöjt så var den torsdagen slut.
Trummor & Orgel finns att lyssna på…alla ställen där man kan lyssna på musik. Typ.
Mina favoritlåtar är Arcadian Flower (en utav världens bästa låtar. PÅ RIKTIGT!), Whatever, Flashback och Twilligt.
Så, om du vill typ…känna dig som huvudrollsinnehavaren i världens bästa film så är det här nog den absolut bästa instrumentala filmmusiken du någonsin kommer hitta. Tycker jag, återigen.
Om jag skulle spela in en film om mitt liv så hade i alla fall den till 90% bestått av Trummor & Orgels fantastiska musik.

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine.

”Vi är som Burt Bacharach – med attityd!” En liten intervju med Weeping Willows

2014-11-21 av

WillowsRadio_1690

”HEJ!” säger jag glatt och självsäkert när jag ser dem i hörnet i foajen på Park Elite Avenue i Göteborg. Klockan är 12:13. Bra tid. Om två minuter har jag min tid med delar ur Weeping Willows. ”Vad bra att de resan satt här!” tänkte jag och satte ned min lite för stora väska som är göörpackad en heldag med radiosändningar, intervju och lektion med mina fotoelever under eftermiddagen.
Plötsligt upptäcker jag massor av mikrofoner och papper på bordet – det pågår ju en intervju!
”Åh herregud förlåt!” säger jag och kilar därifrån, sätter mig i en fotölj lite längre bort och skäms samtidigt som jag låtsas att jag har mycket viktiga saker att titta på ner i min telefon. Pinsamt, juh.

Någon minut senare kommer Magnus fram. Han är artig. Glad (kanske hade det att göra med att han strax innan hade suttit brevid en utav sina stora idoler, Mary Wilson från Supremes, under frukosten? Allt kan hända i Göteborg…)
Vi skakar hand i alla fall, länge och tittar en verkligen i ögonen. Frågar om jag vill följa med ut på en cigg innan vår intervju börjar. Jag tackar snällt nej, berättar att jag inte röker.
I väntan på Magnus sätter jag mig ned med de andra medlemmarna; Anders Hernestam, trummor och Ola Nyström, gitarr. Av någon anledning börjar vi prata om semlor (”Jag såg på något konditori att de börjat semlor…vad är det frågan om?!”).
Någon djupare diskussion än så blir det inte. Magnus trillar in och vi börjar prata om musik…

Senaste albumet – ”The Time Has Come” – berätta, vad syftar titeln på?
”Vi kände att det var en bra titel. Sedan så är det sju år sen vi släppte senaste Weeping Willows-plattan.
Det var tiden. Det var på tiden för mycket. Valår, visade färgen, stå för någonting liksom.” berättar Magnus.

Som sagt, sju år sedan Weeping Willows släppte något material senast. Fear & Love släppte på Alla Hjärtans Dag 2007. ”En melodistark alla hjärtans-vän att sakta förälska sig i” skrev Expressen om släppet. Just starka och känslosamma låtar har Weeping Willows ett stort arkiv av. Det är tungt, men samtidigt fjäderlätt. Mäktigt, men samtidigt så stilla. Och konserterna; den som log när han spelade – han fick böta.
Sedan starten 1995 har bandet  släppt totalt sju album + senaste julskivan Christmas Time Has Come som är alldeles rykande färsk.
Bandet har nu bantats ned till endast fyra medlemmar och nästa vecka beger de sig ut på en julturné.

På tal om att stå för någonting… Jag vet att det kanske inte är så jättekul att kategorisera och sätta sin musik i fack, men jag vill ändå fråga er: hur skulle ni beskriva eran musik?
”Väldigt svår att definiera vår musik. Det är stark amerikansk 60-tal varvat med soul, country, rock, jazz…
Jag brukar säga det enklaste sättet är genom att nämna några influenser som vi har; Elvis, Frank Sinatra, The Smiths, Nick Cave, Roy Orbinsson, Velvet Underground, ja – till och med finsk tango!” berättar Magnus. Efter en liten stund, när vi kommit in på nästa ämne utbrister han:

”Nej! Nu vet jag hur man kan beskriva Weeping Willows – Burt Bacharach med attityd!” 

WillowsRadio_1688

Jag har hört riktiga ”skräckhistorier” om musiker; att de själva inte lyssnar på några band eller artister bara för att de själva jobba med det 24/7. Med er däremot så känns det inte så. Vad lyssnar ni själva på?
”Alltså, jag är nog en sån som inte lyssnar särskilt mycket på musik, faktiskt. Men när jag lyssnar så lyssnar jag mest på reagge.  Ganska gammal reagge, 67 till 78.” berättar Anders, som är den i bandet som skriver all musik, medan Magnus skriver texterna.

I samma fråga kommer konserter på tal. Det här besöket är bandets sjätte spelning under hela deras karriär. Sjätte utsålda spelningen. Ingen snack om saken att göteborgarna tycker om bandet, och det känns även hemma för medlemmarna. Ola minns tillbaka till 1973, när han hälsade på en polare vars pappa hade flyttat till göteborg. ”Vad gjorde du när du var här  då?” frågar jag. ”Ja…jag bara gick omkring. Bara. Gick. Älskade stan…” svarar han lungt och ser nöjd ut.
Vi fortsätter prata konserter.

”Jag går mer på konserter utomlands. Då får man hela kittet liksom – se ett band och en helt ny stad och…uppleva så mycket mer! Snart ska jag till Berlin och kolla på Morrisey. För ett tag sedan var jag på Nick Cave i Paris…” berättar Magnus. Anders flikar in:
”Jag ska på Swans i Stockholm!”

Swans? Berätta, vad gör de för musik?
”Heh…ja…” svarar Thomas och tittar på de andra i bandet.
”Musik och musik…haha! En ton är en timme. Nästan lite doom. Det är så sjukt hög volym, orkar inte ens tänka under tiden de spelar!” säger Magnus. Ola bara sitter och skrattar, sedan säger han:
”Tänk dig konserten imorgon – fast tvärtom!”
”Konserten är två timmar lång, och så spelar de fyra låtar…”
”Och så retar du mig för att jag lyssnar på Pink Floyd!” säger Ola, Thomas skrattar ännu mer.
”Ja, det är ju Barnen i Bullerbyn jämfört med det här…”

Intervjun med bandet känns mer som en kär återträff med gamla góa kompisar, för det känns verkligen som man känt både Magnus, Anders och Ola när man sitter med dem i hotellfoajen. Vi skrattar högt och jävlas med hjärtat med varandra.

Men tillbaka till Weeping Willows…
Ni har spelat ihop i drygt 17 år. Vad är tid för er? Känns det som sjutton år?
”Kollar man tillbaka på bilder från 1995, då ser man att det var längesen. Vad snygga vi var…” säger Magnus och tittar på sina kollegor.
Men det är ni la nu med?
”Haha! Lite mer fåror…fetma…”
Gamla minnen från turnéer med andra band och artister, som Stefan Sundström och liknande ploppar upp. Att medlemmarna i Weeping Willows har många projekt på gång utanför själva Weeping-konstelationen är en sak som är säker!”
”Vi äro musikanter!” säger Magnus.

Imorgon (läs: idag) spelar ni på Konserthuset. Utsålt. Jag har läst om er tidiga karriär; att den som log på scenen får böta. Men nu är ni la inte…?
”Nu blir det bara några örfilar!” säger Anders.
”Näej men det har med att göra…vi spelade ju en del country ibörjan av vår karriär, och det var ju lite ”töntigt” då. Dansbands-varning, så vi sa ”Om vi ska gör de här låtar ås får inte det uppfattas ironiskt – som något slags skämt!” Det var ju inget skämt. Man kan inte vara glad när man sjunger om olycklig kärlek. Det funkar inte…” berättar Ola.

Vi avrundar här. Bandet sjunger några serenader för varandra och härmar gamla countrylegender från förr. Det är fint. Jag önskar vi hade video på det. Tyvärr inte. Men det kanske kommer fler tillfällen att prata med Weeping Willows.
Hoppas det.
WEEPING WILLOWS TIPSAR OM MUSIK!
Tycker man om ”ett långsamt mangel”, ”tjugo minuter långa intron…” och att lyssna på sånt ”så att man inte ens kan tänka…”
Lyssna på Anders favoriter: SWANS.

Magnus största husgudar, ”dem är ju mina ”The Beatles” liksom!”
Lyssna på: THE SMITHS.

Psykedeliskt trans när den är som bäst.
Lyssna på Olas favoriter: PINK FLOYD och VELVET UNDERGROUND.

Lyssna på Weeping Willows senaste album Time Has Come.
Lyssna på Weeping Willows julalbum Christmas Time Has Come.

 

Puss och kram, fred och kärlek!
Med vänlig hälsning Josefine. 

A tribute to Velvet Underground: Med Magnus Carlson & Ebbot Lundberg

2012-07-17 av ozelot

Det blir alltmer vanligt att artister framför klassiska album i sin helhet live. Men hur blir det när två av landets bästa röster – Magnus Carlson och Ebbot Lundberg – samlar sina favoritmusiker kring sig och framför två rockhistoriska milstolpar: The Velvet Underground & Nico (”bananskivan”) och The Velvet Underground. Det kan bli en alldeles magisk kväll.

A Tribute to Velvet Underground
Magnus Carlson (Weeping Willows) & Ebbot Lundberg (The Soundtrack Of Our Lives), Gunnar Frick, Tommy Sahlin, Sara Edvardson-Ehrnborg och Johan Håkansson.

Pustervik
Onsdag 18 juli kl 19:00
Pris: 150 kr

Trummor och Orgel på scen: Intervju med bandet

2011-09-30 av

De är bröder och spelar trummor och orgel. De har samarbetat med två av Sveriges främsta vokalister. Nu ger de ut en instrumentell platta men tycker absolut inte de gör svår musik. Out of bounds är ju den mest poppiga hittills!
Ikväll står de på scen på Pustervik. Varning dessutom för gästframträdanden.

Ni har gett ut plattor sedan 2006 men det är först nu som det tycks ha uppstått en liten hype. Vad tror ni det beror på? Är publiken och marknaden är mogen för den typ av instrumentalbaserade musik ni representerar?
– Jag tror att den här skivan (Out of Bounds) nog är vår mest poppiga hittills. Samtidigt finns kanske ett sug efter lite udda musik i dagens hitbaserade Spotify-era och där tror jag att vår musik passar ganska bra.
Den är dessutom levande och dynamisk, och förhoppningsvis är det uppenbart att den är på riktigt.

Det pågår ju just nu en liten jazzrevolution i musiksverige, scenen har föryngrats med många nya kreativa konstellationer. Särskilt märkbart är detta i Göteborg – jag bor ju där – men det känns kanske av i andra delar i landet? Vad är er erfarenhet av jazz- och instrumentalscenen över landet.
– Jazzscenen har nog luckrats upp lite i allmänhet tack vare en hel del nya folk/psych/jazz-akter och även av mer erfarna musiker. T.ex. har ju Tonbruket gjort något rätt eget.
– Men i ärlighetens namn har vi ganska dålig koll på jazzscenen just nu, vi befinner oss ganska mycket i gränslandet mot pop och har den senaste tiden nog fått mest inspiration därifrån. Vi märker dock att det blir mer och mer publik på våra spelningar, men om det beror på att intresset för instrumentalmusik ökat är svårt att svara på.

Tror ni folk börjar tröttna på den linjära popmusiken med vers brygga stick osv och är redo för något nytt?
– Faktum är att vi själva har en ganska tydlig ram i våra låtar som ofta har en byggnad som vanliga poplåtar, men vi brukar ha ett ganska stort mått av frihet som förhindrar att det blir statiskt. Vi gillar själva inte när det blir ren frijazz som man varken vet var den ska starta eller sluta.

Ni har arbetat med Magnus Carlson och Ebbot Lundberg. Hur är de att arbeta med? Skiljer det sig mycket i komponerandet redan på idéstadiet när man har en vokalist i åtanke, eller är det bara så att sångaren knallar in i studion och börjar sjunga till ert jam?
– Det är onekligen inspirerande att jobba med två av landets största vokalister. De är ganska olika i sitt sätt men har båda väldigt mycket erfarenhet. Från början var det faktiskt som du beskrev det, Ebbot textsatte två av våra instrumentala låtar men vi har faktiskt inte gjort någon låt tillsammans från scratch ännu.
– Men det kan komma, det vet man aldrig, och då kommer det bli annorlunda jämfört med hur vi gör instrumentala låtar, som ju ofta börjar i ett groove.

Hur ser er musikaliska skolning ut? Är ni barn av kommunala musikskolan eller är ni självlärda. Ni är bröder, finns det mycket musiktradition i familjen.
– Vi båda började vår musikaliska bana i kommunala musikskolan och studieförbund, i Kumla faktiskt!
-Jag (Anders) började spela klarinett, och gjorde så i 11 år, medan Staffan spelade piano och trummor. Det var dock inte förrän vi flyttade till Uppsala för att plugga som jag började fuska på orgel och vi blev Trummor & Orgel. Så där är jag självlärd i alla fall, även om det alltid funnits mycket musik i familjen under uppväxten.


Vad var det för musik som triggade igång er?

– Staffan lyssnade mycket på shoegaze och indie från början av nittiotalet och det var inte förrän jag började intressera mig för 60-talsmusik som vi hittade gemensamma referenser. Hansson & Karlsson var en självklar influens från början men numera lyssnar vi mest på indie. Brittisk 60-tals psykedelia ligger oss också alltid varmt om hjärtat.

Kommer ni göra en renodlad popplatta någon gång i framtiden? Har ni någon önske-samarbetsperson då? Om ni får välja precis vem som helst?
– Vi pratade om detta i turnébussen idag faktiskt, hur sjukt det vore att få göra en platta med Robert Smith i The Cure. Det hade varit surrealistiskt. Sen kan man alltid fråga sig vad renodlad pop är… vi tycker själva att vi gör rätt poppig musik redan nu, men om det behövs gitarrer för att göra riktig pop får vi nog tänka till ett extra varv.

Vad lyssnar ni nu på mest i turnébussen?
– Idag var det ju som sagt The Cure, annars blir det en del 90-talsindie.

Vad är era närmaste planer?

Nu är vi på turné i samband med skivan och framöver blir det nog en hel del fler gigs. Vi siktar på att spela lite utomlands, varför inte i England där skivan mottogs fint i MOJO häromdagen (4/5, red anmärkning)!

Kulturhuset Kåken
Trummor & Orgel
support – White Lamb
Lördag 6/10, Kl. 19.00, Stora Salen, entré 90 kr

// Ozelot

Weeping Willows på Pusterviksbaren

2011-09-15 av ozelot

Magnus Carlson, David Gahan, Ian McCulloch och Morrissey har alla en sak gemensamt. De har alla en uppenbar känsla för stil, de älskar fotboll och oavsett om de sjunger en punk-cover från sjuttiotalet förvandlas det till soul. Det räcker med en inräkning så hör man vem det är – en av Sveriges bästa röster alla kategorier. Weeping Willows. På scen. Torsdag 15 september.

Weeping Willows @ Pusterviksbaren
Torsdag 15 september 21-02
Biljetter: 330 kr // 18 år

Bloggar

Bloggarna är våra skribenters mer personliga uttryck.

Chawki

Uppdaterad 2019-11-06

Som mamma till en ung man som inte kan prata och gå och med EP så blir jag smått galen av att höra hur Försäkringskassan nu drar ned på assistanstimmar till folk med just ovanstående inskränkningar. Människor som ej kan prata eller röra sig lämnas ensamma liggande i sina sängar…

Läs Chawkis blogg...

Nina

Uppdaterad 2018-04-01

Du stillnar död i min snömun, så lik en katatonisk lem, en urtagen av barmhärtighet sederad. Ett sovande trapphus, ett bortglömt dike, rännsten. Eldhärjad och bar rör jag mig mot tornet. Det lossas och lassas, besviket hänger brösten, vissnade, torra. Jag är tre dagar sen, allt skall brinna. Det som…

Läs Ninas blogg...

Tuores

Uppdaterad 2019-08-10

Känner du Mr Happy? Har du stött på honom någon gång i natten klädd i sina ruttna strumpor och stora ljuva golfkeps på väg mot unika kickar som dammsugarblues och havrefras. Ost vill ut i skogen springa en mil med en påse Ahlgrens bilar i kepsen Om man kunde få…

Läs Tuoress blogg...

Stefan Falck

Uppdaterad 2019-10-08

Snus istället för mus? Nej, för sjutton gubbar, nej Mellan två berömda pipsug på Götaälvbron stod en lycklig gnu och fes Jag älskar Lundell även om jag har tröttnat på hans musik Jag rökte en vild giraff igår utanför den halvslutna dynamocentralen med två ton salta tablettaskar runt ögonen

Läs Falcks blogg...

Primadonnan

Uppdaterad 2019-09-21

   Journalisten Hans Sidèn som har skrivit många recensioner om många artister i GP från 60-talet och framåt, och är även textförfattare till många låtar, ritat många roliga små långhåriga gubbar i GP under säkert 50 år, har genom Fredrik Sundh kommit ut med en bok med sina snapshots på…

Läs Primadonnans blogg...

Johnny Larsson

Uppdaterad 2019-08-18

Nu är jag tillbaka igen med några rader om en kontemplationsvernissage i lördags 17 Augusti på Galleri i PS i Haga. I februari i år avled Jarl Hammarberg – författaren, bildkonstnären och esperantisten. Han arbetade in i det sista och denna uställning består av stora collage abstrakta och innehållsrika ibland…

Läs Larssons blogg...

KakaDua

Uppdaterad 2019-03-08

När politikerna i riksdagen gick i biologisk kohort och började dela ut skattepengar till aktiemarknaden utan omvägar genom det nya pensionsystemet och vi alla fick oranga kuvert då var det så att jag försökte hålla fast lite det gamla genom att delegera det jag kunde tillbaka till staten genom räntepapprena…

Läs mollers blogg...

Wheeler

Uppdaterad 2018-02-23

På Folkteaterns facebooksida går det att läsa i en kort intervju hur Pelle Ossler tycker tystnaden är det bästa ljudet. Det är just i den tystnad som kommer efter en ton som ger just den tonen sin karaktär. Utan tystnad blir tonen en konstant företeelse, något oändligt som aldrig tar…

Läs Wheelers blogg...

ozelot

Uppdaterad 2017-03-22

När jag var i Maryland. Och fortfarande bara ett frö till den jag skulle. Skolbuss, cigarettglöd från de svartas uthus. Bilar som passerar genom prärier i hög hastighet. Jag genade ibland genom en majsåker. Genade mycket på den tiden. Jag visste. Även i dag vet jag. Att den varelse som låg…

Läs ozelots blogg...