Jag noterar att Nöjesguiden har ett nytt nummer ute. Det uppehåller sig kring kritik, eller snarare om bristen på sådan, i ”kultursverige”
Ett sådant tillfälle kan ju självfallet inte nonstop passa på.

Jag tycker ju nämligen att det är lite kaxigt och till och med lite rufsigt buspojkeaktigt av Nöjesguiden att sticka ut hakan angående en sådan sak.

Nöjesguiden viger sitt senaste nummer åt ”kritikens förfall” med samma närsynta intensitet som min farfar sörjer salig Herbert Tingstens tragiska och helt OVÄNTADE frånfälle vid 150 års ålder.

Det är kulturkritik, musikkritik och modekritik som får sina salvor. Medmera.
Ibland undrar jag varför nöjesguidenskribenter har så låg lön.
Nej jag bara skojade, jag vet varför de har det. Förmodligen med viss rätta.
De är nöjesbranschens jultidningsförsäljare.

Jag gillade verkligen ansatsen i det senaste numret, gillade drivet och kaxigheten och modet att aptera en björnfälla för att sedan doppa tasken i den för att se om den funkade. Trots detta kan jag verkligen inte med den där Belfrage och vill utmana honom på duell i gryningen så fort jag ser prov på hans bondska kria. Men nog om detta.
Man slår inte på utvecklingsstörda människor.

Jag erkänner. Jag har tappat numret. Jag har tappat Nöjesguidens berömda kritiknummer – jag söp bort det! Men i min innerficka ligger ett utrivet ark av klubbguiden med argt klotter gjord med en bläckpenna som upptar varje vit yta. Och jag måste nästan hejda mig för att inte hänfalla åt ren nätmobbing.

Nöjesguiden ägnar ett helt jävla nummer åt att kritisera kritiken. Om kultur- och nöjesbevakningens självimplosion. De efterlyser en kritik som är en kritik, värd elfenbenstornet och basementmiddagarna.
De har Carl Reinholdzon Belfrage i sitt stall. Vidare: de har någon skönlockig kille med schampookonto hos Vidal Sassoon som klubbredaktör. Han är inte en offentlig person.

Har någon talat om för gunstig klubbredaktör att man måste ha varit UTE åtminstone en gång i livet för att bedriva klubbkritik? Att man måste ha spytt eller hånglat åtminstone en gång?
En människa under pseudonymen Mordechai (obs! fingerat nmn!) har nog aldrig varit väster om Vasaplatsen.
Jag ögnar genom hans klubbguide.
Och dör en smula.

Jag pratade helt kort med en klubbarrangör ganska nyss som raljerade över klubbevakningen i den etablerade pressen i Göteborg. De hade ÄNTLIGEN efter två månader skrivit om hans klubb. Jag skall inte nämna några namn men den heter Nöjesguiden. Och en MORDECHAI som förmodligen bor i Stockholm recenserar nöjesutbudet i Göteborg.

Seduced och Fix up, Look Sharp var med på listan. Jag protesterar inte vilt mot det, nonstop skrev om det från första upplagan. Men jag tar gift på att Nöjesguiden aldrig varit där, de vet inte ens vad de ligger.

I topp på klubblistningen ligger i sedvanlig ordning Styrbord babord, trots att ingen människa har haft roligt där sedan 2007. I sedvanlig ordning kommer de säkert vinna något pris på Nöjesguidens gala även nästa år. I sedvanlig ordning kommer de även trea, efter en samvetsgrann och artig konstpaus med Klubb Dunk på Nef (har nöjesguiden varit där!!??). I sedvanlig ordning suger Nöjesguiden John Wigelius kuk.

Tretton gånger innan gryningen.