I söndags var jag en av dem som skippade ståplatsbiljetten på Gamla Ullevi för att istället sätta mig på en något bekvämare barstol på Restaurang Queen på Viktoriagatan. Jag håller på IFK Göteborg och det det blev Tord Holmgrens fel i 88:e minuten mot Hamburg 1982. Men det skall vi inte prata om nu. Sånt är känsligt.

Matchen gick hursomhelst inget vidare och stämningen var laddad, särskilt som baklängesmålen började trilla in i måstematchen som småningom förvandlades till en förlust.
Jag vet inte om ni är bekanta med hur vuxna beter sig när det går dåligt för deras fotbollslag, och jag vet inte om ni är bekanta med publiken på Restaurang Queen.
Queen är billigt och tilldrar sig därför både riktigt fyrkantiga lads med ölsinne samt unga tjejer med feministsympatier med ringa förståelse för det som utspelar sig under det gröna fältets schack.

Det utgör inte alltid en helt okomplicerad kombination.
Fotbollstittande har sitt egen dialektik och uttrycken kan variera från allt från gutturala läten med klangbotten i en stenåldersgrotta till svärord – samt mer eller mindre smickrande omskrivningar på både kvinnliga och manliga könsorgan. Det är inte helt ovanligt att folk skriker hora rakt ut och sexuella läggningar är en outsinlig källa av vokabulär.
Det tas inte alltid väl emot av den icke-fotbollsintresserade publiken som inte sällan har ring i underläppen och hennafärgat kort stubb.

Nu tycker jag att respekt är ledordet. Befinner man sig på en sportbar så får man finna sig i att folk studsar omkring och brölar som vettvillingar över någon odefinierad matchsekvens. Kanske även om någon skriker ”fitta” i stridens hetta. Det har säkert jag också gjort och det är inte illa ment.
Det försökte jag förklara för några förnumstiga unga damer som genast skulle ta genusdebatten på plats. Jag fick dem till och med på min sida redan där och bildade en köttmur mot de adrenalinstinna tjurrusande fotbollshannarna.
Det är nog den borne diplomaten i mig.

Efter hand skruvades debatten upp några grader, och det dröjde inte länge innan lavetten låg i luften. Man får förstå besvikelsens beska och även ungdomlig iver att göra rätt – även hur provocerande det än kan te sig.

Men jag tycker ändå att det är en smula skrämmande hur många tar fotbollen som alibi för att häva ur sig vadsomhelst.
Det är inte okej för en ca 60-årig man att kalla en 18-årig tjej för hora och att hon skall gå hem och slicka sitt kvinnliga barsällskap samtidigt som man förstärker budskapet med spelande rörelser med tungan.
Det är inte heller helt klockrent att avfärda folk med Converse och tygväskor som narkomaner – men det är mest töntigt och missar målet.

Jag skulle själv skämmas om jag med eftertankens kranka blekhet kom hem från krogen och vetat med mig att jag kallat en tjej för hora och frågat ”vad de tar”. Jag hade nog fan skämts om jag vrålat det i en klack också – men det är ju inte direkt så att man tar till ord som ”påsk-modernist” när kraftuttrycken sinar.

Nu kom min icke-diplomatiska sida in i bilden.
Jag tog tag i den drygt sextioåriga mannen – hel och ren och utan synbara tecken på annat än tillfällig alkoholism – och sade åt honom att uppföra sig.
Det är en formulering som jag skulle använda på en sockerstinn 7-åring men det passade lika bra på honom.
Han var dessutom inte helt ensam direkt.

Finns det ingen klädsam intellektuell fåfänga hos dessa troglodyter som filtrerar bort dessa totalhaveri av självkontroll?
Jag tycker som sagt att de unga icke-fotbollsintresserade tjejerna överdrev i sitt korståg i en inledning, men det ursäktar inte att vuxna män beter sig som idioter och får mig att vilja be om ursäkt för mitt kön.
Uppför dig för helvete. Var en jävla man.

Att någon skriker fitta bekommer mig inte särskilt mycket, det används ungefär lika ofta som kuk och är väl helt enkelt det det heter numera.
Jag skulle dock inte gå in och skrika det i en pingstkyrka för att bevisa min poäng.
Och jag skulle fan inte fråga en artonårig tjej vad hon tar för att suga av mig – även om hon var jobbig och mitt lag just förlorat en hel fotbollsmatch.