Jag tänker på alla förtjusande saker man lägger märke hos någon, som man senare retar sig lite på och med tiden blir en kapsel cyankalium i ådrorna som förr eller senare kommer brista.
Jag tänker på ett vackert sätt att läspa, att äta ett äpple högt och ljudligt utan att stänga mun eller att alltid placera saker på olika hyllor varje gång, så att JAG inte hittar dem.
Eller alltid ta in tandkrämen i duschen så den blir vattenfylld när JAG skall använda den på min tandborste.
Hur alla dessa saker blir en bibel igen.
Aldrig mer.
MEN. Det var rätt sött, och det var något jag kunde lita på. Andra Mosebok.
Ibland frustreras jag
Ibland frustreras jag över hur otroligt anpassligt intellektet är.
Att tala med en intelligent människa är balsam. Att tala med någon enfaldig är min mentala tids motsvarighet till smittkoppor.
Och jag hatar min egen anpasslighet. Jag känner mig smutsig.
En gång hängde jag med en riktigt enfaldig människa. Hon var högst rar och välvillig,
inte ond på något sätt.
Fan vet varför jag gjorde det, det varade alldeles för lång tid. Men jag var väl just då insnärjd i någon slags felvaggad humanism att alla hade någonting att säga. Det. Var. Fel.
Eller så såg hon alldeles för bra ut för sitt eget bästa.
Poängen är man sänker sig alltid till en nivå som är plausibel. Eller höjer sig.
Nästa gång skall jag dejta Marie Curie.
Bara hon inte ser allt för jävlig ut.
Jag undrar jag var Marie Curie har för olater? Kommer hon hem full om nätterna ibland?
Gnisslar hon tänder? Glömmer hon räkningar? Skickar hon nattliga svårt romantiska sms och knullar
som en gud fast med humor?
Jag tänkte att jag skulle sänka henne till min nivå.
Kommentarer på Jag och Marie Curie