Jag minns hur min pappa luktade. Men jag minns inte honom. Jag minns blandningen av cologne, jobbstress, alkohol och lukten av en förestående skilsmässa som sipprade ut genom hans porer.
Travarna med Playboytidningar från sextiotalet. Han blev nog aldrig någon riktig Playboy, hur han än försökte.
Jag bodde en del veckor hos pappa och tog hans parti, ofelbart, det var hon som gapade och hade sig.
Jag trodde det var jag och pappa.
Det var det inte. Pappa ville inte längre att jag skulle vara hos honom på helgerna.
Sedan kom någon som hette Ulla, hon hade inga egna barn, jo ett:
Kalle eller nåt.
Han hatade jag, ville slå ut mjölktänderna på så fort jag fick syn på honom.
Idag sitter han visst inne.
Lite sipprade ändå in där, skilsmässa under pågående.
Min far är ingen suput direkt tror jag men det året, då pappa passade mig, så
konsumerades det nog en hel del alkohol.
Hela gillestugan luktade öl, whisky och manssvett.
Och där satt jag, och har först nu lärt mig känna igen doften av ångest.
Jag försöker komma ihåg tillfällen när jag nådde min far, när vi var nära.
Det är svårt. Vi har aldrig varit det.
Han är miljonär, skriver han, högst nyligen. Så bra.
Det var ju liksom inte han som skulle söka bekräftelse från mig.
Aborrsommar. Jag och en pilk. Han med stora kastspöt.
Gula golfen som gick fort. Då hade du chansen.
Pappa blev nog en ganska krökt person, han hukade under ansvaret som en
stealthbombare på ett uppdrag.
Han kom in på mitt dåvarande jobb och bad om rabatt på några grejer.
Sade att jag såg ut att må bra.
Just då mådde jag sämre än vad någon människa normalt tål.
Han fick sin rabatt.
Pappa är ingen jag direkt ser upp till, so to speak.
Han är inget att hålla i när det blåser.
I själva verket är han en ursäkt till man.
En kommentar på The Man