Tystnaden efter du drog; en kvardröjande doft av parfym. En spotify-lista fylld av portugisisk fado-musik och ett askfat på blkongräcket, djärvt balanserade precis på kanten. Det var så du ville ha det tror jag.

Sorgen av att vara den som var sist kvar, och att inventera spåren efter dig likt en besatt rättstekniker.
Ditt DNA all-over-the-place, kvartsrökta cigaretter med ditt läppstift som jag nu röker girigt.
Tar djupa halsbloss, håller kvar dig lite längre än jag borde.

Det var en stulen helg, jag var dig förvisso trogen, du var bara otrogen.
Jag var den andra mannen, och lika mycket som jag hatade känslan att du nu återvände till en annan, lika mycket älskade jag känslan vad du riskerade, och gör gång på gång.

Samtidigt: En medkänsla med den mannen som var den försmådda.

Lyckligt ovetandes men likaledes försmådd.
I sin mage måste han känna en molande känsla.
Hur han ville ta fatt i ditt ansikte och kyssa dig. Men tvekade, självförtroendet som vacklade.
Det gjorde i alla fall jag, då det drabbade mig.
När det hände rubbades min självkänsla och tilltron till mänskligheten skakade i sina grundvalar.
Världens mest attraktiva person var man då, i en handvändning, en spottloska på allas näthinna.
Otrohet.

Jag tror inte otrohet handlar om att någon egentligt tillkortakommande; hos den försmådda alltså.
Inte ”tråkig i sängen”, eller ens tråkig i någon mindre allmänhet.
Ofta tror jag att själva otroheten, brottet, är rätt kass och bara förknippad med skuldkänslor.
Något man skyndar sig igenom, för att få det gjort. För att man kan.
Men det finns nog undantag. Såklart.

I det perspektivet vill jag ju naturligtvis se mig själv som undantaget.
Som en riktningsförändring.
Som att du kommer att välja mig till sist, vilket vi vet innerst inne aldrig kommer ske.
Lånad tid.
Jag är inte den det är synd om här, det är inte synd om dig.
Men fan vad jag vill att du skall komma in igenom den där balkongdörren igen, och låta den brandgula badrocken av sjuttiotalsfrotté falla.

Måsarna kivas sinsemellan nere på gården om något kvarglömt byte, nån fyllskalle har lämnat en halväten kebab på ett trädgårdsbord.
Portugisisk fado ur ett par burkiga datorhögtalare blandas med måsskrän och ljudet från en avlägsen bilsstereo. Umpa Umpa.
Någonstans där bortom: Det Stora Havet och allt som aldrig blev.

Jag är den andre mannen.
Känslan med det där lilla lyftet dina höfter utförde för att bli befriad från dina trosor var magiskt, spännande. Kärleksfullt, men solkigt.
Det finns få andra saker i tillvaron som initierar de kickarna.
Den smått desperata uppåtblicken: Du ville ha mig inuti. Nu.
Men den andre mannen, det är jag.
Kickarna varar inte hur länge som helst.

Jag tittar på dina bilder på Facebook, tänkte om det var vi.
Och tänker på det jag åtrår som mest: Den andre mannens revir.
Att få gå och hålla dig i handen på en gata utan att skämmas. Att få ge dig en puss på ett café.
Vilken hopplös dröm.

Jag ser ut över den lilla världen som blev som universum för en stund.
Jag får inte ringa dig.
Allt jag har är dina kvarblivna artefakter, dina fimpar,
nån kvarglömd SSRI-tablett, minnet av din hud.
Du var hos mamma, hette det.
Nej, du var hos mig.
Hur jag önskar att du en gång skulle stå för det.