Jag fick en förfrågan om jag kunde tänka mig att skriva mig något om ensamhet.
Det skulle kanske vara lite sorgligt, men ändå lite hoppingivande och att man skulle kunna känna igen sig i det.
Dessutom skulle det kunna läsas upp och det var bra om man även kunde skratta till det.
Det kommer även att bli mingel.

Jag tänkte på ensamheten.
Förmodligen inte den sortens ensamhet som åsyftades: Den copywritade ensamheten, som blir bra i filmer med Ella Lemhagen eller Lasse Hallström.
Om fotogeniskt knepiga människor med glasögon som senare visar sig vara ursnygga, bara man tog av dem glasögonen.

Jag tänkte bara på mig själv, hur jag vi fem års ålder grät för att ingen ville leka med mig.
Sådan hjärtskärande känsla av ensamhet, utan hopp om morgondag.
Hur mamma berättade att när hon var liten så hade de stora gäng som drog runt i torpabackarna, lekte rymme och fasttagare, täljde pilbågar, och aldrig saknades det upptåg
OJ vad tröstad jag kände mig av det.

NU handlade det bara om att ta tag i det själv.
Jag kunde ju bara gå hem till grannen, fråga om han ville leka?

Jag prövade detta, det föll väl ut ibland, jag FICK leka.
De öppnade dörren, jag fick komma in.
Det kunde lukta konstigt hemma hos dem, av leverköttbullar, men jag fick leka.
Med coronaspelen, sänka fartyg, i lekrummet med takmonterade repstegar att slänga i.
Lekte, men kunde ändå inte bli kvitt känslan av obekvämhet.
Gör man så här, när man leker?
Jag idkade lek väluppfostrat.

Ensamhet.

I mellanstadiet kom jag till en ny klass.
Kände ingen där, var inte särskilt bra på fotboll.
På rasterna var jag just ensam – vi måste gå ut, fick inte sitta kvar i klassrummet som jag helst ville och läsa – utan skulle få frisk luft.
”Frisk luft”

Eftersom jag inte hade några kompisar hittade jag på en.
Jag gick och ropade efter en fiktiv person som endera kunde heta Richard eller Magnus (mina hemliga idolnamn) så att de andra barnen skulle tro att jag kände någon.
Ibland frågade någon: Vem ropar du efter?
Men då hittade jag på något.

På grupparbeten fick jag ont i magen.
Visste att ingen skulle vilja jobba med mig, inbillade mig inte det heller.
Men jag ville heller inte jobba med Sofus, som gick i OBS-klass.
Jag sa till fröken att jag hellre ville arbeta själv.
Och hon, som var förstående, lät mig.
Skrev många grupparbeten helt själv.

Den känslan hänger kvar, att inte våga lita på någon.
Att inte kunna gömma sig i tryggheten av vänskap.
Den hängde kvar långt upp i vuxna år.
Att alltid tro att man är en social belastning,
att inte våga finnas kvar för länge vid samma punkt.
Idag har jag en miljon bekanta. Men INGEN jag – med några få undantag –
jag tror att jag bara skulle kunna ringa, undantagslöst.
”Hej, skall vi leka.”
Hej ensamhet.
C/O Ensamhet.

Gymnasiet. Ni vet hur man gör. Man odlar utanförskap.
Men bara det att mitt utanförskap var aldrig fotogeniskt.
Jag fick aldrig några kompisar på mitt utanförskap. Fick inte ens en emotrappa.
Jag hade ju röda byxor, och docksides. Herregud.
Röda byxor och docksides på SCHILLERSKA?

Jag tittade på andra, tyckte nog att jag var roligare, smartare, men DE blev kompisar.

FICK en kompis.
Kunde ringa upp en fredag, sällskapssjuk, och sedan säga att jag råkade ringa fel. Och lägga på.
Någon kunde ställa den självklara trevaren i korridoren: Vad skall du gör i helgen?
Jag förstod inte vad den betydde. Sa väl: Gå på fest, och gick därifrån.
Inte fan visste jag någon fest.

Det hade sina moments. Att gå rakt ut i natten själv som en samuraj,
i en besynnerlig tro att det skulle härda en.
Att man skulle bli starkare av det. Det blev ”man” nog.
Men mindre ensam?

Jag funderar på min havererade text, som inte längre har en beställare.
På min lite halvroliga text som skulle kunna bjuda in till skratt, och igenkännande leenden.
Jag kör en klipp-och-klistra.

Klipp-och-klistra ensamhet

Ensamhet som skrämmer mig än idag, till den milda grad att jag får ångest av en tom lägenhet och hellre rullar ihop mig kring en barstol