Aprils fool. Det hette att du var blyg.
Att du kom in ”sent i klassen”.
Du fick aldrig några diagnoser, presterade bra i skolan, hade inga speciallärare.
Du gick till skolan under fem års tid med magsmärtor.
Det visade sig att du gömde dig på toaletten under alla dessa raster.
Aprils fool.

Du var lite ensam, det hette att du ”var sån”.
Bara det att du var det 12 månader om året.
Det var ingen vuxen som orkade bry sig, så det hette att du ”var sån”.
Var sån.

Jag har tänkt på dig, funderat på vad som höll dig vid liv.
Men framför allt: Varför alla var så genuint elaka mot dig. Killar tafsade på dig i korridoren,
tog dig på brösten, slog på dem med sina knotiga petiga pubertalfingrar.
Fast de egentligen ville ta på dem, men maskerat till våld.
Jag ville det också, förlåt.
Du satte på dina stora walkmanhörlurar och lät sorgen stanna inom dig.

Jag tror att du säkert gjort allt och lite till för en kram.
Vågar inte ens tänka på det.
Aprils fool.

Du var bra i skolan, fastän vi inte hade några beryg.
”Du är över medel i allt”.
Bra på nästan allt, behöver bli bättre på fysik, där är du bara medel.
Och gymnastik. Gymnastiken ja.
Jag såg dig, du var inte direkt mobbad men du var heller inte välkommen.
Möjligen ”lite ensam”
Du var nog så förtvivlad av ensamhet och utsatthet att du självmant gick om ett år.

April april din dumma sill.
Kom du någonsin över det?
Att dröja sig kvar längst i klassrummet efter att lektionerna är slut.
För att ingen skulle märka att du gick själv gick hem ensam?
Aprils fool.

Skränande mellanstadieungar som ”skojslog” dig på brösten.
En gång hade du ”tappat” ditt busskort.
Nån hade tagit det ur gymnastiklådan där alla fick lägga sina plånböcker.
Det var Bo.

Hur jag knyter handen i fickan, om stenen som gör handen tung för att inflika mesta möjliga våld.
Hur också jag gömde sig bakom kröken, bakom ett träd och väntade på dig. Bo.

På att de som var poppis skulle hinna förbi, eller försvinna uppför backen,
så att ingen skulle hinna se en där man själv stod med fel sorts jojo.
Aprils fool.
Där går hon som som du just skickat ett kärleksbrev till gick och och högläste ur det samma, med taktpinnen dikterande skratten.
Aprils fool.

April april. Vad tänkte du egentligen?
Att du skulle ha utrymme att vistas i den här världen? Det var dumt.
Din dumma sill.
Världen är till för hårda och cyniska människor, formgjutna i kevlar som skydd mot världen.
Inte för dig.

Bo är idag munderhiggare på ett stort företag om säljer försäkringar
Han luktar fortfarande lika illa ur munnen. Har säkert fula, skräniga barn som plågar andra i skolan och för deras liv till ett helvete.
Och sist jag såg dig hade du åkt till London.
Startat ett eget danskompani, som går att googla på och har vunnit massa priser.
Jag ville säga förlåt men du förstod än då, tror jag.
Du var inte värst, tycktes blicken säga.
Var skönt att jag inte var värst,

Aprils fool.