Alltsomoftast förundras jag över människor hälsningsritualer. Jag anspelar nu inte så mycket på hälsningsakten i sig själv – som i Sverige har två huvudspår, dvs ta i hand eller kramas – utan snarare när man skall göra det och inte göra det. Och förvirringen som uppstår kring detta.

Att ta i hand är ett könsneutralt sätt att presentera sig och bekräfta motpartens existens, och utgör ofta det första incitamentet till att bekanta sig med människor. Det är också det första som brukar hända när du blir presenterad för någon, när du kommer in på en fest till exempel. Det är också dessutom tämligen socialt riskfritt att själv ta initiativ till detta vågspel, utan att för den saken skull behöva gå till överdrift:
Du går inte in på en bar eller restaurang och börjar hälsa loss på samtliga gäster utan att folk börjar bläddra i den interna DSM-IV:an.

Som vi just avhandlat är det oftast okej att sträcka fram handen till en person du aldrig träffat innan. Det svåra är dock att försöka lista ut reglerna för om man skall göra det även nästa gång man träffas.
Jag, som inte har världens bästa ansiktsminne alternativt är minst salongsberusad i de flesta sociala sammanhang, tar ofta det säkra före det osäkra och sträcker fram näven ändå.
Vad kan hända liksom? Att du – gud förbjude! – skulle råka hälsa på någon två gånger?

Jag skall nu tala om vad som kan hända.
Du sitter tillsammans med andra i en fiktiv soffa, varpå en person kommer in i rummet. Du förbereder dig på att räcka fram handen, har kanske i själva verket redan påbörjat rörelsen, varpå…
Jo, personen ifråga utbrister ”Vi har redan hälsat”.
Jaha. Förlåt då, plötsligt bortgjord utan att du tycker att förtjänar det.
”Jamen va fan, hälsa en gång till då då, jag kan väl inte hjälpa att inte du gjorde något vidare intryck förra gången!!”
Säger du inte, men du tänker.

En annan sak som kan hända är att tredje person – ofta värdinnan – bryskt avbryter hela proceduren genom att förkunna att ”Ni har redan träffats”, varpå stor förvirring utbryter och ni istället blir stående som övergivna fågelholkar. Jaha, vad skall vi göra med den informationen liksom?
Jag är ju glad om jag lyckas komma ihåg att jag hälsat på nån bara för en kvart sedan!

Som om inte detta vore komplicerat nog finns det fler snåriga regler i den mellanmänskliga grammatiken.
Nämligen kramar, vilket är en allt vanligare hälsningsform som från början reserverades för familj och den närmaste bekantskapskretsen.
Så är det inte längre, utan kramar utdelas även mellan folk som knappt känner varandra, framförallt mellan kvinnor men också mellan kvinnor och män och skall då inte tolkas som något sexuellt, även om det kan kännas så.
Det är vanligt att (svenska) män kramas, men inte fullt lika vanligt.

Det finns några huvudspår i kategorien kramar:
Den adolescenta: Du sitter kanske på en pristin gräsmatta med smörblommor tillsammans med andra varpå idyllen plötsligt avbryts av gälla tjejskrik. Och nej, det är inte en överfallsvåldtäkt, utan två tonårsjäntor som upptäckt varandra på 200 meters avstånd och nu i full galopp sätter av mot varandra för att slutligen i dansa runt i varandras armar.
Den sociala. Här ersätter kramen i princip handslaget som kan kännas väl formellt. Den är neutral, inte för lång, inte för kort.
Den inställsamma, socialt kontrollerande. Den här är det ofta unga kvinnor som initierar, kan ses som ett tecken på att skaffa sig makt, både över andra kvinnor (genom att falskt visa sig vänskapligt sinnad) samt över män, rent sexuellt. I det senare fallet utnyttjas brösten till max (kan även med fördel användas till att ”råka” strykas mot mäns överarmar).
Grabbkramen: Tämligen självförklarande, markeras ofta lite extra med rejäla tag och ljudliga klappningar.
Den uppriktiga: Den inträffar ofta när du helt enkelt är glad att se någon.

Själv har jag inga större problem med någon av ovanstående kategorier, även om det kan verka så (jag skriver ju om det, why?). Jag kramar i regel den som vill det – jag kanske inte tar initiativ till det men är hyggligt socialt smidig – och kramar glatt tillbaka.
Sedan finns det ju ”kramtjejer” som man vet ALLTID kramas så där kan man ju i bland förekomma den genom att ta initiativ till den själv – men den allmänna regeln är nog att det oftast är tjejen som tar initiativ till fysisk beröring (mellan könen) i sociala sammanhang.

Varför det är så kan man såklart spekulera i, en delförklaring är väl att större delen av en manskropp inte anses lika sexuellt laddad. Tjejer TAR därför oftare i män; till exempel i armen för att förstärka något, medan det motsatt kan uppfattas som att han försöker kontrollera henne.
Andra partier som ofta blir berörda är det manliga axelpartiet, knät, rygg samt ibland t.om huvudet (eller kinden).
Att en man klappar en kvinna på huvudet händer däremot nästan aldrig, och absolut inte rufsa om i frisyren!
Av den kvinnliga kroppen är det nog främst arm- och axelpartiet samt lite lätt vispande med handen i korsryggen för att markera autenticitet en i en kram.

Det finns naturligtvis sammanhang där inga av dessa regler gäller, samt en massa undantag från ovanstående betraktelser; som till exempel mellan folk som känner varandra väl, säkert också kutymer i HBTQ-sammanhang och subkulturer som jag inte är fullt insatt i. Klart är att det i alla fall undantagsvis utlöser förvirring, och då oftast kring det mest könsneutrala av alla hälsningsprocedurer, dvs när man tar i hand eller inte.

Hur skall det vara? Jag frågar för en kompis.