Uppesittardag, som så många andra dagar.
Jag föddes vid den här högtiden, för ganska längesedan förvisso.
Sitter förhoppningsvis på ett tåg bort från den vissheten, väldigt snart.
Troligen kontemplerande vad i livet som gick snett eftersom jag inte har någon familj att åka till.
Inga klappar väntar på mig.
Jag hoppas att mitt tåg strandar, att all elektricitet dör ut.
Och alla går rakt ut på slätten, som oskrivna kort. Kan skapa nya sammanhang, tillhörigheter.
Det är därför det är så populärt med apokalypsserier tänker jag.
Min mor skrev en sak igår, till mig, vi har inte den bästa kontakt.
Allvarligt: Hon kan inte stava eller skriva så det blir begripligt ens så jag tänker inte recitera.
Orkar inte förklara de förlorade åren.
Som nog aldrig går att få tillbaka.
Hårt att inse att man kommer från absolut ingenstans.
En avsågad gren utan att ens trädet minns.
Inga klappar väntar på mig.
Gråter så att jag hulkar, men det hjälper ej.
”Bli den du är menad att bli” skriver mamma.
Excuse me. För att bli den jag ville bli var jag tvungen att lämna.
Lämna den insuttna mentaliteten hos folk som som aldrig tvingats omvärdera, säger jag.
Jag föddes, sorry, det var fint. Bra gjort där!
Och bilen gick bra, tills frågorna kommer.
Vad skall du göra i jul.
Ähum vi har skippat det med julklappar, det viktigaste är ju att man är tillsammans.
Säger jag.
Hur blev jag den jag är, mamma? Och varför gjorde min farbror så…?
Ja varför gjorde farbror så? Och när jag väl berättade det, så..
Jag växte upp i ett till synes välmående villasamhälle.
Men under den plattformen lurade en moras, som med illvillighet, avundsjuka, skvaller dikterade vad människor skulle tänka, och knöt de svaga och likriktade till sig.
Ett samhälle inställt på konformitet.
Höjden av livet är en villa vid havet.
Där fanns verkligen inga klappar som väntade på mig,
Vid ett, visserligen uppsluppet studentsexa-bord kunde höras saker som att bögar borde skjutas.
Samma nationalitet som min styvfar köpte frukt från till dagligdags kunde bli parasiter på en handvändning.
Kära familj. Icke existerande, i förskingringen, och från djupet av mitt hjärta säger jag så här:
God jul.
Och vet att inga klappar väntar på mig.
”Marcus kommer inte i år”.
Kommentarer på Inga klappar väntar på mig