När jag var liten fick jag glasögon.
Nästan alla i min årgång hade sådana, i tjocka ramar som vilade tungt mot femåriga uppnäsor så de nästan halkade ned i kalaspuffarna, och nu var det min tur.
Vi skulle åka till ögonläkaren på Frölunda Torg.
Mantra: ”Det är inte nåt FEEEL med att ha glasögon”.
Nej. Lika lite som det var feeel att inte ha några ben, vara cp eller gå omkring med en kobajsmocka på huvudet.

Optikern hade en bajsmocka på huvudet, och den rann efter hans tinningar.
Men han hade även en tavla på väggen och ett diplom.
Jag ville verkligen inte ha glasögon.

Jag kommer in till doktorn som gjort det mysigt. Saft och bullar finns på bordet.
Samt bajsmockan på hans huvud.
Varför har han den där undrar man. En stinkande koskit?
Då skall ni höra resten:
På väggen finns en rolig färgglad teckning som föreställer en åsna.
Jag skall visa i vilken ända på åsnan som bajsmockan kommer ut.
Peka till höger eller vänster.

Jag pekar på optikern.

Sjuttiotal-åttiotal; en särskild tidsanda. Alla var jämlika, men somliga mer lika än andra.
Årtiondet när alla var ALLERGISKA!
Mot rökning, hundar, julgranar, vitlök, frost flakes, judar, gräs, danskar, lakrits, flygplan och albyl.
Jag far där på en bår, med glasögon, allergitabletter och en borderline-diagnos. Ifall att.
Jag fick en Bamsetidning sen.

Jag gör allt i världen för att bli av med mina glasögon.
Kan ju nämligen inte SE genom mina glasögon – en ganska central sak kan tyckas.
Så jag fick ÄNNU starkare linser.
Förstörde dem när jag kom åt, och fick alltmer hållbara och tjockare glasögon
Helt okrossbara.
Fuck hållbarhet, vad är det för fel på att bara slänga saker?

Började ge upp. Phew!
Jag som kunde läsa när jag var tre-fyra blev nu mer hanterbar.
Tänk vad Dr. Spock ändå kunde fixa.
Men. Nya tider, nya våndor.
Nu oroade sig föräldrarne, att eftersom jag hade så tjocka glasögon och gick in i saker, kunde jag bli mobbad i skolan.
Var ju egentligen ganska enkel logik.
Glasögon = mobbad i skolan.
Så mycket för den det-är-inget-fel-på-att-ha-glasögon.

Så som kompensation för att inte mörda mina glasögon skulle jag få börja i judo.
Haha judo.
Så jag kunde SLÅ NER barn som RETADE mig för mina tjocka glasögon.

Jag kämpade på i judon, som egentligen blev brottning eftersom barngruppen i judon blev full.
Jag brottade ned Mårten på skolgården och sedan brydde de sig inte om mig längre.
Och glasögonen? De filade på sin sista vers.
Vid en invägning kom en gammal knarrig allmänläkare fram till mig, lyfte och vickade på mina allt tjockare bågar och plirade in.

Sa:
– Den grabben skall inte ha glasögon!

Från den dagen slapp jag mina glasögon har sluppit dem sedan dess.
Blev kvar i brottningen dock, och där fick jag lära mig allt jag egentligen behövde veta om glasögon.

– Döö, vad hände egentligen med dina ”cirtar”?
– Cirtar? Fan snackar du om?
– Jo, du hade ju sådana där cirtar, i början. Glasögon. Det heter så, i Tynnered.
– Jaha. Nä jag behövde inga.

Tystnad.

– Ja, det är la en jävla tur, för annars hade du kunnat bli en Kebra.

Bastudörrar öppnas och stängs, ljudliga fisar, sorlet från omklädningsrummet och drickamaskinen som alla lärt sig att dyrka upp med våld, även vi i 27-kilosklassen.

– Kebra?
– En kebra är en cirt, en kille med jävligt tjocka cirtar.
– Mmm.

– Du var nästan en sån. En vrålcirt helt enkelt. Jävla Kebra!!
– Weoow! har du fått 501-or. Få kolla!

Fler delar i serien Min KAMP
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5 ligger i giftskåpet för närvarande, kontakta bibliotekarien för nyckel