Jag gillar på många sätt Stadsbibliotekets nya öppna arkitektur, med sina stora luftiga atrium, färre fysiska barriärer mellan de olika avdelningarna och ett inbjudande plan 1 för de allra yngsta. För självklart skall barnen så tidigt som möjligt introduceras i detta kulturella finrum – sprängfullt med lärande för att väcka nyfikenhet och forma blivande goda samhällsmedborgare.

I själva barnavdelningen är det dämpande heltäckningsmatta, barnvagnarna och foträta skor står uppradade utanför likt husvagnskaravaner, och atmosfären är i alla fall hyggligt lugn. Man får ju förvänta sig något barnskrik på en barnavdelning, annars går man ju inte in där.
Men tror ni att alla semester- eller barnlediga föräldrar med sina små ögonstenar håller sig där då?
Svar nej, de vill ju naturligtvis sitta och sörpla latte och äta croissant i caféet på andra våningen – medan deras ongjävlar vrålar i högan sky efter mer mosad banan eller far runt som ritalinstinna bokstavsdiagnoser mellan borden och i trapphusen.
Ja herregud vad fint när barnen får ta plats..

Ja jättebra, säger jag och gömmer huvudet i en tjock täckjacka i avdelningen för utländska språk på tredje våningen.
Jag trodde att bibliotek skulle vara tysta platser men så är uppenbarligen inte fallet längre.
Någonstans har arkitekterna tänkt väldigt fel eller så behöver föräldrar en intensivkurs i hänsyn.
Jag vill slå alla respektlösa föräldrar som betraktar ett stadsbibliotek som öppna förskolan, och dessutom utan avgift.
– Det är så käckt med det nya biblioteket, verkar de alla tycka. Och det kostar inget!!

Jag undrar om arkitekterna var medvetna om att hela byggnaden idag fungerar som en enda stor resonanslåda, med sina öppna entréer och låga hyllplan. Det finns numera ingenting som fungerar som ljuddämpare utan minsta spädbarnsvrål vidarebefordrar sig igenom hela huset och skär genom märgen på den som i någon slags mild förhoppning att få läsa, arbeta och koncentrera sig sökt sig så långt bort från BB längst ner som någonsin är möjligt.

En våning under mig gapar nån 4-åring mamma, mamma, mamma en gång i sekunden för att påkalla den smartphonesurfande morsans uppmärksamhet, som om det inte fanns en morgondag och att de aldrig skulle se varandra igen.
En pappa går av och an med en unge på magen, och en i barnvagnen: Båda tävlar om vem som kan vråla högst.
Det kan jag, och jag vill skrika: Gå hem med er!

Till arkitekterna vill jag fråga: Vad var det för fel på bibliotek med böcker från golv till tak?
Här kan man ju inte vistas överhuvudtaget, ifred med sina egna tankar.
Ni kanske tror att jag är barnfientlig?
Tvärtom – och det vet nog de flesta som känner mig.
Men man bör själv i någon mån kunna få välja i vilken utsträckning man skall umgås med andra människors barn, i alla fall på ett offentligt bibliotek.
Det är inte kaninlandet på Liseberg.

Och en sak till: Var är alla böcker?