Jag gillar på många sätt Stadsbibliotekets nya öppna arkitektur, med sina stora luftiga atrium, färre fysiska barriärer mellan de olika avdelningarna och ett inbjudande plan 1 för de allra yngsta. För självklart skall barnen så tidigt som möjligt introduceras i detta kulturella finrum – sprängfullt med lärande för att väcka nyfikenhet och forma blivande goda samhällsmedborgare.
I själva barnavdelningen är det dämpande heltäckningsmatta, barnvagnarna och foträta skor står uppradade utanför likt husvagnskaravaner, och atmosfären är i alla fall hyggligt lugn. Man får ju förvänta sig något barnskrik på en barnavdelning, annars går man ju inte in där.
Men tror ni att alla semester- eller barnlediga föräldrar med sina små ögonstenar håller sig där då?
Svar nej, de vill ju naturligtvis sitta och sörpla latte och äta croissant i caféet på andra våningen – medan deras ongjävlar vrålar i högan sky efter mer mosad banan eller far runt som ritalinstinna bokstavsdiagnoser mellan borden och i trapphusen.
Ja herregud vad fint när barnen får ta plats..
Ja jättebra, säger jag och gömmer huvudet i en tjock täckjacka i avdelningen för utländska språk på tredje våningen.
Jag trodde att bibliotek skulle vara tysta platser men så är uppenbarligen inte fallet längre.
Någonstans har arkitekterna tänkt väldigt fel eller så behöver föräldrar en intensivkurs i hänsyn.
Jag vill slå alla respektlösa föräldrar som betraktar ett stadsbibliotek som öppna förskolan, och dessutom utan avgift.
– Det är så käckt med det nya biblioteket, verkar de alla tycka. Och det kostar inget!!
Jag undrar om arkitekterna var medvetna om att hela byggnaden idag fungerar som en enda stor resonanslåda, med sina öppna entréer och låga hyllplan. Det finns numera ingenting som fungerar som ljuddämpare utan minsta spädbarnsvrål vidarebefordrar sig igenom hela huset och skär genom märgen på den som i någon slags mild förhoppning att få läsa, arbeta och koncentrera sig sökt sig så långt bort från BB längst ner som någonsin är möjligt.
En våning under mig gapar nån 4-åring mamma, mamma, mamma en gång i sekunden för att påkalla den smartphonesurfande morsans uppmärksamhet, som om det inte fanns en morgondag och att de aldrig skulle se varandra igen.
En pappa går av och an med en unge på magen, och en i barnvagnen: Båda tävlar om vem som kan vråla högst.
Det kan jag, och jag vill skrika: Gå hem med er!
Till arkitekterna vill jag fråga: Vad var det för fel på bibliotek med böcker från golv till tak?
Här kan man ju inte vistas överhuvudtaget, ifred med sina egna tankar.
Ni kanske tror att jag är barnfientlig?
Tvärtom – och det vet nog de flesta som känner mig.
Men man bör själv i någon mån kunna få välja i vilken utsträckning man skall umgås med andra människors barn, i alla fall på ett offentligt bibliotek.
Det är inte kaninlandet på Liseberg.
Och en sak till: Var är alla böcker?
4 augusti, 2014
Vad är en ”resonemangslåda”?
10 juni, 2015
Resonanslåda står det väl och inget annat. Det är ett rum som förstärker ljudet.
4 augusti, 2014
Resonemangslådor är småbarn som inte kan sluta pladdra och gapa, och inte lystrar till förmaningar från stränga gubbar som vill sitta ifred.
10 augusti, 2014
När Nya Bibliothèque Nationale de France invigdes vägrade bibliotekarierna att packa upp böckerna innan byggnaden hade blivit anpassad till att förvara böcker i. Kanske därför det finns så få böcker i Stadsbiblioteket än så länge???
9 september, 2014
En liten ”resonemangslåda”: Stadsbiblioteket är som det är men Linnestadens Bibliotek sig likt.
Satt på Linnestadens Bibliotek, längst upp idag när en pappa med avkomma väller in från hissen med sin tvååring: ”Va är dä, va är dä”
”det är böcker, läseböcker”
Barnet rusar i väg och hämtar en bok, en läsebok, varpå pappan i ren pedagogisk iver upplyser:
”näää, det är en vuxenbok. Ställ tillbaka den”
Man hör hur boken skjuts in på måfå i en hylla och hur bokryggar rasar.
Stillheten är bruten, här sitter vi och läser i godan ro och försöker slippa sådant här, alternativt sitter med flitens lampa lysande från våra Macbook Airs som ominöst imperativ.
Jag märker att en tjej två skrivbord bort också är irriterad, tittar strängt mot ljudkällan. Ah! Moraliskt stöd.
Pappan botaniserar väl bland lite böcker, tvååringen ”kör barnvagnen själv”. En sådan där med tvåfilig sidovagn som kostar 20.000 kr.
När det (barnet) rundar hörnet där vi sitter välter det en papperskorg, innehållet trillar ut på golvet.
Jag säger: ”Ursäkta, det här är ett bibliotek”.
Tjejen fyller i: ”Det finns en barnavdelning en trappa ned, upplysningsvis”
Pappan, som befinner sig i tydligt underläge, ursäktar sig ödmjukt
”ja vi skall gå ner nu” ”kom nu nu skall vi gå och träffa mamma!”
”mmammammamma mamama”
De slukas upp av hissen med en suck och friden sänker sig åter.
Jag och tjejen tittar på varandra, gör tummen upp.
Återgår sedan till vår självvalda isolering.
Så går det när man inför ett helt barntillvänt Stadsbibliotek – man uppfostrar föräldrarna att det är ett jävla bollhav på IKEA.
Nu kvävde vi den här hipster-curlingpappan i sin linda, med en uppsträckning.
Demokrati när den fungerar
10 juni, 2015
Jag håller med helt och hållet!
Hur tänkte arkitekten där??
Och folk som talar med varandra som om dom vore ngn annanstans? Vad jag vet brukade man viska lite lätt el tala med en lägre ton i en bibliotek förr, vad hände där?? Det känns som om man befinner sig var som helst förutom en bibliotek 🙁
10 juni, 2015
Denna satsning har gått lite över styr http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Bibliotek_2.0